Vad är viktigare än verkligheten?

Falk, igen

(Det här blogginlägget börjar med en sektion om Johan Falk, men det kommer annat viktigare lite längre ner!)

För ett tag sedan hörde jag ett program på radio, där en polis intervjuades om polisens arbete med informatörer, bland annat Peter Rätz. Rätz är en av förebilderna till figuren Frank Wagner i filmerna om Johan Falk. Eftersom polisen i fråga skrivit manus till Johan Falk och varit konsult för filmserien fick han följande fråga:

– Så du tycker att de stämmer överens med verkligheten, gissar jag då.

– Det är så här att det finns inga andra svenska filmer som är i närheten av det, utan Johan Falk är de som är absolut närmast verkligheten. Sen… det kan ju inte vara 100 procent verklighetstroget, för då blir det ju tråkigt.

– Man får twitcha [?] litegrand?

– Men det är absolut så nära verkligheten som det bara går.

– Hur duktiga är svenska kriminalförfattare på att härma verkligheten, tycker du?

– Det finns några stycken som jag tycker är ganska bra. Men den stora merparten är jävligt dåliga, för att prata klarspråk.

– Mmm.

– Man har inte koll på någonting, utan det bjuds ju in den ena efter den andra i polisutredningarna. Det är svärmor och svärfar och ex och syrror och psykologer, och allt möjligt som ska hjälpa till.

– Och så är det inte i verkligheten?

– Nej, det är klart att det inte är. Det innebär ju att den här utredaren begår brott från första till sista sidan – vilket i och för sig inte är ett stort problem, så, men det är så orealistiskt att jag har svårt att läsa det.

Jag har inget emot att man ställer de här frågorna till en polis som tidigare var chef för den relativt hemliga SSI (Sektionen för särskilda insatser).

Vad jag däremot har problem med är två saker:

1. Att man fortsätter att använda Frank Wagner i varenda Johan Falk-film. Efter två-tre filmer insåg man att det bara finns tre historier om Wagner:

  • ”åh, vad jobbigt det är att leva ett dubbelliv där man föreställer en skurk och samtidigt skvallrar för polisen”
  • ”titta, han varvar sitt hemska jobb med en söt familj” och
  • ”nu slutar han som informatör – nej, nu! Nej, nu! Bara en sista gång…”.

Nu är det dags att gå vidare. Döda Wagner och låt det ske publikt så att allmänheten får reda på vad GSI håller på med, så att de får en PR-affär på halsen. Det går till och med att göra dödsscenen i slow motion om man vill göra det mer dramatiskt. Låtsas som om det ska ta slut och bygg vidare historien efter det.

2. Att det…

Förresten, det andra jag har problem med är så stort att resten av det här blogginlägget kommer att handla om det. Jag gör en ny rubrik, en stor en.

Realism

Det andra problemet med situationen är att man utgår ifrån att alla berättelser ska utspela sig i verkligheten, att allting ska vara realism. Som polis Tage säger: ”så nära verkligheten som det bara går”. Det är bra. Underförstått: allt som inte är så nära verkligheten som det bara går är dåligt. Eller sämre, i alla fall. Programledarna ställer inga följdfrågor och framför inga motargument. Jag ser det beteendet ofta. Men låt mig berätta lite mer om realism innan jag återkommer till varför jag har svårt för det här sättet att tänka.

Olika typer av realism

Till att börja med kan det behöva slås fast att det finns olika typer av realism. I Wikipedia-artikeln nämns bland annat ”skildra omvärlden […] ur ett mer eller mindre objektivt och vetenskapligt perspektiv”, sociorealism, neorealism och diskbänksrealism. Som antonymer nämns till exempel romantik, fantasi och naturmystik. Nationalencyklopedin skriver att realismen försöker ”framställa sannolika, främst vardagliga sammanhang och förhållanden”. Både den gamla Martin Beck-filmen Mannen på taket och Ingemar Bergmans filmer sägs vara realism.

Det här är ren och skär diskbänksoptimism.

Det här är ren och skär diskbänksoptimism.

Varför realism?

Det kräver förstås oerhörd skicklighet att göra saker realistiska. Titta bara på folk som gör hyperrealistiska teckningar, som den här:

Det krävs lika stor skicklighet för att få fram realism i film och TV. Skådespelare ägnar mycket tid åt att försöka göra sina rörelser, repliker och skildringar så verklighetstrogna som möjligt. Man anställer coacher och lärare inom de mest underliga kunskapsområdena för att det ska bli mer trovärdigt. Men varför? Poängen med att göra saker realistiska är att tittaren ska känna igen sig och få en spegelbild av verkligheten. Det är delvis en fråga om trygghet, att man ska kunna relatera till en bekant version av verkligheten snarare än något främmande (hu!), men det handlar också om samma sak som vetenskapen handlar om, nämligen att hitta det som inte är personligt, utan allmängiltigt. Ju fler som känner att det här verket skildrar en verklighet som de känner igen, desto fler av dem kommer att känna sig sammankopplade med verket, är teorin. Men det finns ett undantag, även inom realismen.

Inte ens realism betyder verkligheten

Som polis Tage säger finns det vissa saker som man, oavsett hur mycket realism man är ute efter, tar bort. I de flesta filmer tar man bort mycket av det följande: toalettbesök, tandborstning, sömn, resor, måltider, läkarbesök, kallprat (något jag skrivit om tidigare), mathandling, sjukdomar, hämtning på dagis, städande, TV-tittande, slösurfande, borttappning av mobil eller liknande, läsning av morgontidning, träning och motion, tvätt, disk, duka fram inför måltid, telefonsamtal från mamma, väntan på att resa ska börja, väntan på sotare eller annan hantverkare, etc, etc. I stort sett allting som gör berättelsen för vanilj tas bort – eller ”markeras”, d.v.s. visas upp i förbigående eller bara inledningen/avslutningen av det, för att man ska fatta att det också händer.

Ibland använder man just sådana tråkiga saker för att tittaren ska fatta att det finns ett vanligt liv, och på något sätt ökar det realismen. Jag minns exempelvis ett avsnitt av den brittiska deckarserien om Jane Tennisson, med Helen Mirren i huvudrollen. I en scen skrubbar hon sitt badkar. Det är så ovanligt att skildra såna vardagliga saker på film, att man genast tycker att serien är mer realistisk. Lägg gärna märke till hur ofta personer blir straffade på film genom att göra den här typen av städjobb. Men det finns alltså en övre gräns för hur mycket realism vi tål.

Vad är det för fel med realism, då?

Nu när vi har kommit hit, så är jag redo att förklara varför jag tycker att det som sades i intervjun och som jag ser så ofta i diskussioner om litteratur, film och TV i Sverige är allvarligt nog att skriva ett långt blogginlägg om.

Visst kan realism vara en bra sak. Det skapar trovärdighet, som i allmänhet gör berättelser bättre. Men ska det verkligen hindra att man berättar andra typer av berättelser? Varför måste alla skriva realistiskt? Vad finns det för andra typer av berättelser? Och vad får det för effekt om man bara tillåter en typ av historier?

Som jag tidigare har beskrivit görs det ungefär 40 svenska filmer varje år. Antalet TV-serier (drama) är ännu färre, eftersom det kräver en större investering, något som i stort sett bara SVT och TV4 har råd med, och egentligen bara SVT har lust med längre. Av dem är pinsamt få någonting annat än realism. Det görs enstaka filmer och TV-serier som utspelar sig i dåtid: Arn, Selma Lagerlöf, Nobel, Snapphanar, Kocken, etc, men historiska filmer bryter inte särskilt mycket mot realismen, om man ska se lite nyktert på det. Eller de måste inte vara orealistiska, för att vara noggrann.

Liten ursäkt, så här i mitten av texten

Innan jag fortsätter vill jag passa på att be om ursäkt. Jag vet att alla svenska filmer och TV-serier och böcker inte är så här. Det är kanske orättvist att klanka ner på dem så här i grupp. Framför allt när jag varken kan undersöka dem alla eller har gjort mer än enstaka nerslag i den svenska fiktionskulturen. (Det är för mycket klyschor för min smak, särskilt som man brukar anklaga andra länders fiktionskultur vara fyllt med klyschor.)

Men håll med om att det är så här! Det är så här diskussionen går. Se bara exemplet i början av texten. Realism är normalläget. Det är det jag klankar ner på. Mer ursäkt än så kan det inte bli frågan om.

 Motsatsen till realism – tempo

Enligt den teori som förhärskar så bygger bra historier på att tempot är lågt, eftersom det är det i verkligheten. Som vi har sett bryter Falk-filmerna delvis mot det här. Men idealet verkar vara att tempot i filmen/TV-serien ska vara ungefär samma som verkligheten. Det här sättet att tänka fick sig en rejäl push framåt 2001 när TV-serien 24 låtsades skildra ett dygn i realtid, men i själva verket har det funnits med sedan antiken och Aristoteles, och fick en renässans under 1600-talet när författarna François Hédelin och Jean Chapelain spred idéerna och användandet av de dramatiska enheterna: tiden, rummet och handlingen. Idealet enligt dem var att en pjäs skulle utspela sig i realtid, i ett rum och med en händelsekedja.

Det finns flera motsatser till det här. Man kan låta historien spänna över längre tid, eller man kan göra som Måndag hela veckan m.fl. filmer och använda sig av icke-kronologiskt berättande. Men det jag tänkte mest på är förtätning, d.v.s. att man pressar ihop så mycket material man bara kan på kortast möjliga tid under delar av en berättelse. Det här kan låta som att det bara rör poesi och Tomas Tranströmer och så, men det gör det inte. Två exempel på detta:

Hitchcocks I sista minuten, där slutscenen består av en serie mycket korta klipp. På bara några sekunder får vi hela upplösningen, infångandet av skurken, samt hela framtiden för huvudpersonerna, inklusive symbolik.

Hämnd AB, som den här bloggen har fått sitt namn efter, där inledningen av det första avsnittet ser ut så här:

* en rädd kvinna i ett tomt kontor, klipp till hemma hos kvinnan, hennes dotter svarar i telefon, kvinnan ber att få prata med pappan, kvinnan berättar om att hennes chef förskingrar pengar, maken varnar henne att sticka därifrån (54 sekunder)

* en man dyker upp i kontoret, bryter samtalet, stryper kvinnan ovanpå en fotokopiator (40 sekunder, sammanlagt 1,34)

* mördaren ringer en knarkhandlare och meddelar att han röjt undan bevisen, knarkhandlaren beordrar honom att ringa advokat, mördaren tas till rättegång men säger sig vara oskyldig (41 sekunder, sammanlagt 2,15)

* offrets make får se bilder från kopiatorn som knyter mördaren till brottet (30 sekunder, sammanlagt 2,45)

* försvarsadvokaten yrkar på att bilderna är fejkade och bygger upp en historia om att offret gick på antidepressiva droger och var otrogen (47 sekunder, sammanlagt 3,32)

* juryn förklarar mördaren oskyldig, maken är skakad och hans dotter drömmer mardrömmar, (26 sekunder, sammanlagt 3,58)

* maken får ett kuvert med sju tidningsartiklar: tre om personer som klarat sig undan lagen eller varit oskyldigt anklagade, respektive tre om hur den riktiga personen åkt dit, därefter en artikel om hans frus mördare, och en lapp med ett telefonnummer (61 sekunder, sammanlagt 4,59)

* Mr Chapel dyker upp och förklarar sin affärsidé, att sätta rätt person bakom galler (56 sekunder, sammanlagt 5,55)

I de flesta andra TV-serier hade de sex första punkterna ovan varit grunden för ett helt avsnitt eller en hel film. Här är det bakgrunden till det som sedan blir intrigen för avsnittet, nämligen hur Mr Chapel ser till att personerna straffar sig själva.

Det här med förtätning kräver att man markerar även sånt som inte är skoläder (sånt som tar en rollfigur från plats A till plats B). Med ”markerar” syftar jag på att man gör en kortare skiss, snarare än att visa hela processen. Istället för att visa hela familjemiddagen när den inte är viktig för berättelsen, så visar man bara ett kort klipp från när familjen är samlad kring bordet. Så här gör man hela tiden i reklamfilmer, vilket har gjort att vissa associerar det med reklam och därför ser ner på det. Men om man har något viktigare att berätta, och ger oviktiga saker lite utrymme istället för mycket utrymme, då är man en god berättare. Bara för att reklamvärlden har anammat ett grepp måste det inte vara förbrukat eller smutsigt. Det krävs bara att man gör något som reklam aldrig gör: man ger någonting annat mer utrymme. En dålig berättare ger allt lika mycket utrymme.

Motsatsen till realism – trovärdighet

En annan detalj i realismen handlar, som jag skrev ovan, om trovärdighet. Man räknar kallt med att svenska folket tycker att det bara är realistiska saker som är trovärdiga. Det är möjligt att de har rätt i det – om det inte vore för att det finns tusentals exempel på att det är fel. Trovärdighet är nämligen inte det enda sättet att se på saken. Ta Sagan om ringen. Jag tror inte att någon menar att Frodo och gänget är realistiska rollfigurer, att actionscenerna och miljöerna är verklighetstrogna eller att stilen går att beskriva som med fötterna på jorden. Det har gått bra för de filmerna ändå, om man säger så. (I själva verket kommer man ner på 123:e plats bland de mest besökta filmerna i världen innan man kommer till något realistiskt, och då har jag räknat Rädda menige Ryan som en realistisk film. Några kanske skulle räkna Titanic, nr 2 på listan, som en realistisk film, men kom igen: den lever på sina specialeffekter.) Bland de svenska filmerna toppar nästan alltid action och humor – två genrer som inte är särskilt realistiska.

De som tittar på film tycker med andra ord att de här filmerna är tillräckligt trovärdiga. Trots att de innehåller allsköns ickerealistiska element, så har de fortfarande något som gör dem trovärdiga.

Det här ”något” kallas på engelska för ”(willing) suspension of disbelief”. Tyvärr har jag inte hittat någon adekvat svensk översättning. (Google föreslår ”upphävande av misstro”. En annan översättningstjänst föreslår ”frånvaron av misstroende”. Kanske ”åsidosättande av sin skepsis”.) Begreppet handlar om hur man tillfälligt och frivilligt åsidosätter sina kritiska fakulteter och bara hänger med i det som komma skall. Tidskriften King (som jag inte brukar läsa) sammanfattar bakgrunden:

Termen […] myntades av poeten Samuel Taylor Coleridge 1817, delvis tänkt som ett försvar för hans egen kioskvältande men av samtiden kritiserade episka dikt The Rime of the Ancient Mariner (ej att förväxla med Iron Maidens för all del feta trettonminuterslåt med samma namn från Powerslaveplattan, även om denna använder Coleridges poesi som förlaga). Coleridge var en romantiker i en tid då etablissemanget förespråkade mer realistiska ideal. Han fick följaktligen skit för att han inte drog sig för att krydda sina verk med spöken, antropomorfa personifikationer av abstrakta koncept (dåtidens esteter rös av obehag åt kitschigt trams som Döden i form av ett benrangel i kaftan), en och annat monster samt diverse märkliga dramaturgiska förvecklingar som inte kunde förklaras med vetenskapens hjälp – The Rime of the Ancient Mariner handlar om en serie osannolika missöden till sjöss, och kan tolkas som alltifrån en kristen analogi till en pamflett mot tjuvjakt på sjöfågel. Grundtesen i Coleridges försvarstal för konstnärliga utsvävningar från realismen var däremot enkel: Om upphovsmannen bara förmår engagera sin publik på det mänskliga planet och ingjuta ett aldrig så litet skimmer av sanning kommer utsagan att accepteras oavsett innehåll. Eftervärlden har gett honom rätt: Vi kommer att fängslas av en saga om blå människor på djungelplaneten Pandora i samma utsträckning som vi bryr oss om karaktärerna, deras motiv och deras öden.

Publiken är villig att åsidosätta sin skepsis inför spöken, fantastiska uppfinningar, tidsresor, osannolika katastrofer, övermänniskor, naturtrogna androider, och andra hypotetiska element. I själva verket skulle jag argumentera att det är en omistlig del av fiktion att åsidosätta sin skepsis. (Jag har skrivit om liknande saker tidigare, här.) Vi vet att det inte finns talande djur, men i fabler går det bra. Vi vet att folk inte kan flyga, men i Stålmannen går det bra (ibland). Vi vet att det inte går att lappa ihop döda människor och få ett Frankensteins monster, men det spelar ingen roll – för de där grejerna har en större poäng. De handlar om något annat än vad de verkar handla om. Frankenstein handlar inte om organdonation. Stålmannen handlar inte om flygande människor. Fabler definieras till och med efter att det handlar om något annat:

En fabel är en kort och kärnfull berättelse som inte gör anspråk på att vara sann. Den har en sensmoral, det vill säga något som fabeln vill lära ut.

[Wikipedia]

fabel (jfr ty. Fabel och fr. fable, av lat. fa´bula ‘prat’, ‘anekdot’, ‘saga’ m.m.), en kort allegorisk berättelse i vilken förmänskligade djur med sina handlingar och repliker åskådliggör en moralisk lärdom som gärna avslutningsvis formuleras som en sederegel, t.ex. ”den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket”.

[Nationalencyklopedin]

Det är just där problemet ligger med svenska filmer och TV-serier och böcker. De är realistiska, eftersom de inte handlar om något annat. De har inget tema. (Möjligen förutom att klaga.)

Det där med att åsidosätta sin skepsis är intressant. För det kommer nämligen med vissa regler. Man brukar exempelvis säga att en film måste sätta upp spelreglerna i början (till exempel ”I den här filmen finns det spöken, men inte, låt säga, tidsresor”), helst inom den första halvtimmen har gått. Därefter får man inte ostraffat ändra på reglerna. Man kan dock använda reglerna för att skapa drama eller spänning eller för att lura publiken. (”I see dead people” är regeln. Vad vi inte tänker på är att det är en set-up inför finalen.) Man får också bara åsidosätta skepsisen inom ett visst antal områden. Man kan inte förvänta sig (oavsett om man gör det inom tidsgränsen eller inte) att folk ska acceptera en film som innehåller tidsresor, mumier, superhjältar, riddare, cowboys, rymdskepp och en superskurk som tänker utplåna jorden med hjälp av dresserade orangutanger. Var och en av idéerna kan fungera, men tillsammans blir det bara ett mischmasch.

Ändå är det alltså nödvändigt med lite påhittat för att det över huvud ska kunna kallas fiktion.

Inte omöjligt eller utan sanningsvärde

Ian Fleming, som skapade figuren James Bond i början på 1950-talet, blev ibland anklagad för att hans texter var orealistiska. Hans svar var att han inte skriver om sånt som är omöjligt, men att det bara är osannolikt.

Det kan man hävda ibland. Men man kan också gå längre. Vi behöver inte använda oss av superhjätar. Vi kan gå till Hasse Alfredson. 1997 kom hans bok Attentatet i Pålsjö skog. Den tillhör inte hans storsäljare, men jag tyckte att den var så intressant att jag 2000 när jag fick i uppdrag att göra något examensarbete, så ville jag göra en film av den. Handlingen går i korthet ut på att några skåningar tröttnar på Sveriges undfallenhet mot tyskarna och permittenttågen. De beslutar sig för att spränga ett av tågen. Olyckligtvis befinner sig Eva Braun på det tåget. Hitler blir vansinnig(are) och anfaller Sverige direkt. Nu har vi kommit en tredjedel in i boken…

För någon som är helt historielös så kan jag meddela att det där aldrig har hänt. Boken tar sig friheter med historien. Det kallas att vara kontrafaktisk. Vi är alla lite kontrafaktiska ibland i våra tankar: ”Tänk om jag inte hade gjort si eller gjort så istället.”

Men man kan också göra berättelser som utspelar sig i framtiden. Eller på en helt annan planet. (Det händer nästan aldrig i svensk mainstream-fiktion.)

Flera stora luckor i realism-tänket

Jag tycker att det här är ett stort problem med svenska filmer och TV-serier och böcker. Inte nog med att jag tycker att det är synd att en författare (till exempel han i inledningen) inte inser så grundläggande saker som att:

1) Om författare vill ta in externa hjälpredor i polishistorier, då är det ett tecken på att polisutredningar inte är tillräckligt spännande eller att man vill göra det lite mer personligt. Det är också ett trick som har funnits med ungefär lika länge som kriminalhistorien har funnits. Ta bara Sherlock Holmes som exempel. Han är inte polis, men blir konsulterad av polisen och andra. Andra följde naturligtvis bara efter, utan jättemycket eftertanke. Och jag kan förstå att det är tröttsamt, men det är ungefär som att klaga på att det finns sång- och dansnummer i Sound of Music.

2) folk går inte på Johan Falk, Wallander, Beck, Irene Huss, mfl, mfl, för att de är realistiska – utan för att det rör sig om eskapism. Med andra ord, helt motsatt mot det den intervjuade och många andra verkar tro. Folk gick inte på filmen Göta kanal för att de trodde att de skulle få se verklig tävling mellan två båtar längs en kanal där hastighetsbegränsningen är 5 knop, utan för att de ville se vilka tokigheter som skulle uppstå i en miljö som inte lämpar sig för en tävling. Folk vill heller inte se helt realistiska deckare. Det går som sagt för långsamt. Och i många fall löses mord direkt eller genom på så banala sätt att det blir tråkigt, eller så löses de efter att polisen har begått stora misstag, som gör att ingen rimlig människa kan tycka att de är hjältar efteråt. Det är, med andra ord, inte realism. Just Tage Åström, Peter Rätz och flera andra har naturligtvis pengar att tjäna på att folk tror att det är realism. Polisen vill såklart att polisutredningarna ska skildras på ett positivt sätt, på samma sätt som alla yrkesgrupper skulle vilja att porträtten av dem på film är smickrande. I det ingår för polisen att man visar hur riktiga polisutredningar går till. D.v.s. man vill visa de polisutredningar som går rätt till, inte de som läggs ner ”i brist på spaningsuppslag” eller de som blir totalt felutredda från början. Lägg märke till att jag inte säger att det de skriver om kan innehålla korn av sanning. Men inte sjutton är det sanningen. Det är deras tolkning. Det är deras sanning. Och det finns många andra sanningar – sanningar som är lika viktiga, eller viktigare, att berätta.

Det finns en annan sak som oroar mig, bortsett från de två ovan, nämligen att det blir svårare och svårare att bryta mönstret. Dels vänjer sig folk vid det som finns på bio, TV, filmförsäljningsställen, bokaffärer, recensioner, etc. Dels betyder det att varje försök att göra något som sticker ut blir granskat hårdare än allt annat. Det är upp till de få exempel som finns att göra något framgångsrikt. Med tanke på konkurrensen från andra länder så blir nästan alltid de svenska ”icke-realistiska” exemplen på fiktion nersablade av kritikerna och publiken. Hur ska någon kunna få tillräcklig träning för att göra något riktigt bra under de förhållandena?

Men ska inte marknaden få råda? Om de inte är tillräckligt bra, ska de verkligen få göra fler? Nja, i dagsläget stöttar vi ”realistisk” fiktion med kulturstöd och annat för att det ger positiva effekter. Få diktsamlingar säljer mer än något hundratal ex. De kan få stipendier. Det får sällan icke-realistiska verk/skapare. Vi skulle kunna besluta oss för att under en period också stötta fantasy och science fiction, eftersom det också har positiva effekter (ökad läsning hos barn, till exempel).

Var kommer de här skillnaderna ifrån?

Om vi för enkelhetens skull accepterar att det är sådana här skillnader, varifrån kommer de? Jag vill hävda att det här är något som finns sedan lång tid tillbaka. Om vi jämför Sveriges och Englands nationalförfattare så är det en markant skillnad:

August Strindberg – skrev om människor. Det är inget fel med det. Man behöver rollfigurer i fiktion. Det är genom dem som det psykologiska spelet kommer fram. Doktor Glas (Hjalmar Söderberg), Stockholmssviten (Per Anders Fogelström), Dvärgen (Pär Lagerkvist), Gösta Berglings saga (Selma Lagerlöf) och många andra har samma fokus på människan.

William Shakespeare – skrev om intriger och situationer. De har historier. De berättar. Medan de svenska nationalförfattarna skriver stillastående, dialogdrivna eller beskrivande texter, har engelskspråkiga författare som Charles Dickens, Jane Austen, Mark Twain och andra historier. Jag tog exemplet Hasse Alfredson ovan. Han skriver historier. Men annars är det relativt ovanligt att svenska författare har en intrig värd namnet. Intrigen är oftare en bisak, för att personerna ska få komma fram.

(Om vi blandar in fler länder, är Sveriges litteratur alltså mer lik den ryska.)

När man skriver om intriger och situationer hamnar fokus automatiskt bort från realismen, eftersom det krävs att man kommer vidare, till nästa situation. Det är ett otåligare sätt att berätta, och mycket ofta hamnar tempot i förgrunden. Skriver man om personer, är det svårt att vara lika otålig och ha ett lika högt tempo. Visst kan man skriva omfångsrikt om rollfigurer utan att gå särskilt djupt eller bli realistisk, men det är svårare än vad man tror.

Vem har tid att vara fantasirik?

Under stora delar av den tid då den engelska och amerikanska orealistiska litteraturen kom, var Sverige ytterst fattigt. Även om man kanske tänker att det skulle göra behovet av eskapism större, så finns det hinder för att sådan fiktion ska komma fram. Folk var helt enkelt för upptagna med annat för att skriva om något annat än det de höll på med.

En vän till mig hävdade till och med att det är först med finkultur som eskapsmen sprids. Det är folk som har tid att fantisera som gör något utöver realismen, enligt någon slags författandets Maslows behovstrappa. I min egen bakgrund (som är arbetarklass) var det här med fantasi något man såg ner på, undrade över eller till och med misstänkliggjorde. Det är också en av orsakerna till att jag tycker att det är viktigt. Fantasi är en av biljetterna bort från att leva på gränsen till att ekonomin går ihop, eller ibland till och med från armod och olycka.

Det är inte allas kopp te att gilla fiktion som inte är realistisk. Många gillar såklart realistiska berättelser. De kanske inte ens gillar te. Det är helt okej. Men det är lika okej att gilla eskapism. Och te. Det är det som är min poäng: att så länge det gäller realism eller eskapism, eller kaffe eller te, så kanske vi kan komma överens om att inget av det måste vara det enda alternativet? Folk kanske kan få välja sin egen verklighet.

Nä, du skriver inte som den där stora författaren…

De senaste dagarna har sajten I write like fått enorm uppmärksamhet. Sajten tillhandahåller en tjänst där man skriver in en av sina texter i en textruta och så jämför ett dataprogram den texten med ett ökande antal berömda författares alster och innan man vet ordet av så har man blivit jämförd med Mark Twain, Margaret Atwood, Stephen King, James Joyce. Det här har naturligtvis blivit populärt. Vem vill inte kunna säga ”Jag skriver precis som Dan Brown!”? (Okej, dåligt exempel…)

Men faktiskt, oavsett hur roligt det än är, så, nä, du skriver inte som den där stora författaren. Och du vet om det. Men låt mig ändå förklara varför det inte är så.

Margaret Atwood

Margaret Atwood skriver som Stephen King

Margaret Atwood-problemet

Enligt uppgift lämnade Margaret Atwood in ett textprov. Det jämfördes med databasen. Liknade hennes alster, låt säga Margaret Atwoods stil? Nej, Stephen Kings stil. Låt mig bara göra en kort WTF-analys här. Så här beskrivs Atwood som författare på engelskspråkiga Wikipedia:

The Economist called her a ”scintillating wordsmith” and an ”expert literary critic”, but commented that her logic does not match her prose in Payback: Debt and the Shadow Side of Wealth,[6] a book which commences with the conception of debt and its kinship with justice. Atwood claims that this conception is ingrained in the human psyche, manifest as it is in early historical peoples, who matched their conceptions of debt with those of justice as typically exemplified by a female deity. Atwood holds that, with the rise of Ancient Greece, and especially the installation of the court system detailed in Aeschylus‘s Oresteia, this deity has been replaced by a more thorough conception of debt.

[Källa.]

Stephen King å andra sidan beskrivs så här:

He also has a simple definition for talent in writing: ”If you wrote something for which someone sent you a check, if you cashed the check and it didn’t bounce, and if you then paid the light bill with the money, I consider you talented.”[38]

och:

Although critical reaction to King’s work has been mostly positive, he has occasionally come under fire from academic writers.

Science fiction editors John Clute and Peter Nichols [50] offer a largely favorable appraisal of King, noting his ”pungent prose, sharp ear for dialogue, disarmingly laid-back, frank style, along with his passionately fierce denunciation of human stupidity and cruelty (especially to children) [all of which rank] him among the more distinguished ‘popular’ writers.”

[Källa.]

Javisst, jag ser likheten direkt.

Urvalsproblemet

Det finns något som heter falsk dikotomi, som betyder att man bara anger två möjliga alternativ. I vissa fall är dikotomin på riktigt: man är antingen levande eller död, man har antingen fyllt 18 år eller inte, etc. Men i många fall finns det fler möjliga alternativ och det är då dikotomin är falsk. ”Du är antingen med oss eller mot oss.

I det här fallet finns inte möjligheten att ens text faktiskt inte liknar någonting. Det betyder att programmet väljer den författare som ligger närmast. Om urvalet är 20 författare är det alltså en chans på 20 att mina texter liknar Stephen Kings, nästan oavsett hur dålig jag är på att skriva – det kan ju bero på exakt vad jag väljer att klistra in i textrutan.

Det största problemet

Det för mig in på det absolut största problemet, nämligen att man möjligen kan skriva ungefär på samma sätt som James Joyce eller Mark Twain – på ordnivå. Men dataprogrammet klarar inte av att analysera ordvalörer, hur man strukturerar upp stycken (mer än genom att räkna tecken, ord eller meningar per stycke), hur man strukturerar upp hela texten i kapitel/sekvenser, och kanske framför allt tematik. Som vi såg ovan med Atwood/King är kanske inte stilen särskilit lik, men det är tematiken som skiljer dem åt ordentligt. Det finns liksom ingen risk att man skulle råka plocka upp en Stephen King och missta den för en Margaret Atwood – eller ännu mer så kanske för Mark Twain, som har en helt annan eras sätt att skriva.

Jaha?

Varför lägger jag ut texten om sådana här oväsentligheter? Litegrand tycker jag att det handlar om bristande respekt. Även om vi har olika smak och stil, så kräver det en hel del arbete för att bli en bra författare.

Och allt det här mynnar ut i en och samma fråga: än sen om du kan skriva som världens bästa författare (vem nu det skulle vara)! Utmaningen är inte stil. Det svåra är att sitta ner och faktiskt skriva. Inte en kort text i en textruta på en hafsigt programmerad websajt, utan mycket mycket längre texter. Att vara uthållig, tålmodig och skriva om tills texten glänser. Det är det som är skillnaden mellan stora och små författare.

Statistik är kul

Oaktat Mark Twains berömda sentens om tre sorters lögner, så är statistik rätt spännande. ”Nyligen” publicerades nämligen en studie som visade att Wikipedia tappade grymt många skribenter. (Jag skriver nyligen, för dr Ortegas studie publicerades i somras, men det var först nyligen som tidningarna började skriva om den.) Som tidningarna hoppade på det här! Wikipedia är dött, döende eller åtminstone svårt sjukt, skrev folk. Spekulationerna om varför antalet sjönk rusade allt snabbare: ”Det är för svårt med alla regler”, ”Folk på Wikipedia är för ovänliga”, ”Allt är redan skrivet”, ”Vi har redan rekryterat alla som vill skriva”, etc.

Nu visade det sig att dr Ortega hade beslutat sig för att räkna alla som hade registrerat sig och gjort en redigering som en användare. Logiskt, va? Nja, rätt många registrerar sig på Wikipedia för att de tror att de måste. Andra registrerar sig för att klottra mer ”osynligt”. Det finns säkert andra förklaringar. Kontentan är i alla fall att det är ganska många som bara gör en enda redigering. Den långa svansen, ni vet. Wikistats, den officiella statistiksidan för Wikipedia, räknar därför istället bara folk som gjort minst 5 redigeringar – per månad. Om man tittar på de användarna, så är det inte lika brant neråtkurva där. Lite mindre dramatiskt för tidningarna, alltså, vilket gör att det inte kommer att skrivas något om det.

Men problemet är faktiskt större än så. Det finns ett grundläggande antagande i dr Ortegas studie, som Erik Zachte, Erik Möller och dr Ortega själv nu håller på att ifrågasätta, nämligen hur man vet att en användare slutat redigera på Wikipedia.Originalstudien utgick ifrån alla som inte redigerade den här månaden men tidigare hade varit aktiva hade slutat (eller ”dött” som det faktiskt kallas). Om man drar ner på sin Wikipedia-aktivitet under en månad har man alltså slutat, enligt det sättet att räkna. Med tanke på att det är betydligt fler som redigerar nu än för ett år sedan är risken för att folk ska göra sådana uppehåll större. Ju fler som arbetar i en fabrik, desto större antal människor har semester samtidigt, eller hur?

Och hur kul är sånt att skriva om?

Wikipedia och bloggar

För över hundra år sedan väntades Mark Twain komma hem efter en resa. Eftersom vädret hade varit så hemskt hade resten av sällskapet bytt från båt till tåg, så när tåget kom in och ingen Twain fanns ombord, började reportrarna som var utskickade befara att han hade drunknat. Tidningarna skrev naturligtvis om det här, för Twain var en populär författare.

Men några dagar senare kom Twain hem igen, fick se tidningarna och skickade in en satirisk artikel där han lovade att undersöka ifall det låg något i ryktet.

Det var andra gången Twain blivit dödförklarad av pressen! Första gången när journalisterna tog miste på Twain och hans kusin, yttrade han förstås de bevingade orden ”Ryktet om min död är överdrivet.”

Vad lär vi oss av det? Vi får se.

1974 kom boken ”Dödens triangel” (eng. The Bermuda Triangle) av Charles Berlitz. Berlitz (barnbarn till killen med språkkurserna) hade gjort en noggrann undersökning av trafiken genom ett område utanför Bermudas kust och gjort en skrämmande upptäckt. Antalet flygplan, båtar och andra fordon som hade förlist eller kraschat var mycket större än vad man annars hade kunnat vänta sig.

Men en närmare undersökning visade att Berlitz varit ganska frikostig med sanningen: de fartyg som han placerat som förlista i Bermuda-triangeln hade lika ofta förlist nära Portugal eller befann sig livs levande i sin hemmahamn. Slutligen visade det sig att det olycksdrabbade området varit skådeplatsen för ganska precis så många olyckor som vilket annat ställe som helst.

Vad lär vi oss av det? Ja, vi kommer till det.

1996 skickade fysikern Alan Sokal in en uppsats med titeln ”Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity” till den postmoderna kulturtidskriften Social Text som skulle ha ett temanummer om vetenskap. I uppsatsen förklarade han bland annat att kvantgravitationen har framstegsoptimistiska politiska implikationer. Eftersom Sokal var den ende riktige forskaren som skickat in en uppsats togs den in i tidskriften, varpå Sokal – samma dag – gick ut och förklarade att det hela varit ett test för att se hur långt han skulle kunna dra det kvasivetenskapliga språket innan redaktörerna kollade med någon annan forskare. Allt var helt enkelt ett påhitt.

Vad lär vi oss av det, då? Ja, nu börjar vi komma någonvart… ett mönster börjar kunna skönjas.

För faktum är att det inte finns någon typ av källa som man kan lita på till hundra procent. Inte tidskrifter, inte böcker, inte vetenskapliga uppsatser. Ett citat som jag kanske har överanvänt är den tidigare chefredaktören för Nationalencyklopedin som sa att varje band där innehåller ungefär 60 fel och att ett uppslagsverk utan fel är en utopi. Jag kan också lägga till att jag känner en person som varit med och medvetet lagt in ett fel i ett tryckt uppslagsverk.

Men det här är inte ett försvarstal för Wikipedia om nu någon trodde det. Låt mig ta ett exempel till som breddar diskussionen lite:

1963 kom den andra James Bondfilmen, Agent 007 ser rött. En av skurkarna spelades av Lotte Lenya, som annars var mest känd som sångerska och fru till kompositörren Kurt Weill. I filmens klimax använder Lenya ett par skor försedda med knivar framtill som hon försöker sparka Bond med.

Lenya har i intervjuer efteråt sagt: ”Det första folk tittar på när de möter mig numera… är mina skor.”

Här har vi alltså en kvinna som har deltagit i en Bondfilm, inte världens mest realistiska serie filmer, och kanske framför allt, inte en serie dokumentärfilmer – och folk tror fortfarande på något sätt, av någon orsak, att hon har de där livsfarliga skorna på sig. Inte bara i filmen – utan fortfarande, efter att filmen är slut!

Börjar det koppla nu? Folk litar på det man säger, skriver och visar på film, trots att det inte alltid är sant. Det handlar alltså inte om att vissa källor är bättre än andra, utan om att man måste vara källkritisk. Kolla källan har till exempel gjort en bra guide, men det viktiga är att man börjar tänka på källkritik som en process, snarare än som att vissa typer av källor är trovärdigare än andra. Det finns bra information i dåliga källor och dålig information i bra källor.

Så varför skriver jag om det här? Jo, jag har börjat omvärdera en sak på Wikipedia. Låt mig förklara:

Våra medievanor är på gång att förändras. Allt större del av våra liv äger rum på nätet: vi bloggar, vi läser tidningar online, open access blir allt vanligare, forum, mailinglistor och wikis har tagit över delar av det som tidigare ägde rum i tryckt form eller som samtal mellan människor. Det här kan man förneka kraften i. Man kan låtsas som att det är ett medium som det inte kan finnas någon sanning i. Ingendera är lyckade strategier med tanke på hur många som blir irriterade då. Se bara på vilka smällar Jan Guillou fick när han menade att bloggbävningen om Gömda bara var ett storm i ett vattenglas. Jag struntar egentligen i huruvida han hade rätt eller fel i sakfrågan – det intressanta är hur många som skrev om det på nätet. Eller om IPRED. Eller om Wanja Lundy-Wedin. Eller om Pirate Bay-rättegången.

Det är här krångligheterna börjar för alla som värnar om att Wikipedia ska vara ett bra uppslagsverk. För det är mycket svårare att skriva artiklar om saker som enbart finns på nätet än om saker som står i gammelmedia:

  • Sajter flyttar, det uppstår länkröta och internetarkiven är inte alltid så lätta att hitta i.
  • Vem som helst kan skriva en falsk biografi och sprida den
  • En tidning ges antingen ut eller inte, en webbplats kan ligga uppe många år efter att någon senast uppdaterat den

För även om det är skillnad på tryckta media där det finns någon slags redaktionellt dammlucka (inte alltid, men som regel) och på bloggar där vem som helst kan starta en åsiktsmaskin, så finns det en stor sak som är gemensam. Folkstormar kan uppstå på båda ställena. I tidningar finns folkstormarna på insändarsidorna, och i vissa fall räcker det med att fyra, fem människor ringer till en reporter för att klaga på något för att det ska räknas som en ”förtroendekris”, att tidningen är ”nerringd” eller att ”det ställs allt fler krav på X:s avgång”. Men det är under förutsättning att folket som ringer eller skriver tycker likadant som tidningen. Om femtio människor ringer och kräver chefredaktörens avgång räcker det knappast för att utgöra en folkstorm.

Så missta inte det här: ”Gammelmedia”, som vissa kallar tidningar och TV, bevakar bloggosfären och debattforum ganska nära. En del journalister bloggar och många har några favoritbloggar som de följer eftersom det är bloggar som samlar material åt dem, gratis och utan något krav på kreditering. En del är också intresserade av bloggar privat. Men journalisterna tänker inte trycka saker som inte passar dem. Varför skulle de det? Hur många bloggare skriver om saker de inte är intresserade av? Det finns fler högt utbildade bland journalistkåren än i bloggosfären (kanske), men å andra sidan har bloggarna mycket mer tid till sitt förfogande. Ingen tvingar dem att lämna in artikeln klockan 03.00 för att den ska komma ut i nästa dags tidning, så de kan skriva på inlägg under lång tid utan stress.

Okej, nog med resonemang nu. Vad har det här med Wikipedia att göra? Jo, under de senaste året har det kommit allt fler frågor som har fått mig att fundera på om Wikipedia hänger med i utvecklingen.

Låt mig ta ett fiktivt exempel, för att ingen enskild person ska känna sig utpekad: Gulli-Gullan är en blogg som funnits i åtta år. Under den tiden har hon skrivit om internet och upphovsrättsfrågor, samt om sin fascination för någon suspekt TV-serie från 1980-talet som ingen utom Gulli-Gullan verkar ha några minnen av. Hennes blogginlägg får stundom hundratals kommentarer, länkas till och citeras i andra bloggar (i alla fall det hon skriver om internet och upphovsrätt). Men här kommer kruxet: hon har inte skrivit någon bok baserat på sin blogg, och hon har konsekvent hållit sig utanför tidningar, såväl tryckta som på nätet.

I mångas ögon skulle Gulli-Gullan inte få någon artikel på Wikipedia. Hon uppfyller inte relevanskriterierna.

Missförstå mig inte: Wikipedias relevanskriterier är ett lätt sätt att förklara för Nisse i Hökarängen varför hans frisersalong inte lär få någon Wikipedia-artikel i första taget. Eller varför alla garageband som finns inte kan få gratis reklamplats. Men frågan är om de relevanskriterierna inte borde uppdateras litegrand för 2000-talet. För Gulli-Gullan når troligen fler personer med sin blogg än hon skulle göra med en bok med precis samma innehåll. (Ärligt talat, hur många skulle köpa en blogg-bok? Försvinner inte en del av poängen med en blogg när den trycks? Möjligheten att kommentera, länkarna, närheten till författaren…) Ett liknande, autentiskt fall är Blondinbella, vars kändisskap vilar på just bloggandet. Hon fick en Wikipedia-artikel 11 november 2007 kl. 20.57, men förlorade den redan nio minuter senare eftersom det bara var ”någon som bloggade”. 21 mars 2008 kl. 16.08 fick hon så en artikel till slut. Då hade hennes blogg kommit upp i 300 000 besökare/vecka.

Jag har tidigare uttryckt mig smått avståndstagande till bloggar. I min bok ”Så fungerar Wikipedia” skriver jag till exempel att bloggar är ”det mest egotrippade av alla nätfenomen” (s 100, men se även s 53). Det är en olycklig formulering, även om det såklart ligger ett korn av sanning i det. Vad jag kanske borde ha skrivit var en nyanserad, välformulerad användbarhetsformel för bloggar, någonting sånt här:

Bloggar går att verifiera. Men de bör sällan stå som källor till information. De är med andra ord någonstans mittemellan bra och dåliga källor. Så vilka ska man tro på? De med högst webbtrafik? De med journalistiska ambitioner? Enbart länka till taggar (”många bloggare tyckte illa om X [fotnot: tag X]”)? Eller är det absolut bästa att fortsätta strunta i folk som påverkar så många människor dagligen? Kan i så fall Wikipedia fortsätta att vara relevant för de flesta?

Kort sagt har jag långsamt börjat gå från den era när ”internet var farligt” och lärare var tvungna att gå på konferens för att tillsammans bestämma ifall man skulle använda internet (inte så länge sedan som man kan tro), till en era när ”det kan finnas bra saker på internet”, så länge man inte bara tar allfarvägar utan också tittar sig lite omkring på oväntade ställen.

Men, var drar man gränsen? Inte nog med att det finns så grymt många bloggar nu för tiden, ska mikrobloggarna snart användas som källor? Facebook-profiler? Och vad händer när man, som i Italien, börjar censurera bloggare? Blir Wikipedia utan källor då? Själv har jag ingen aning. Men det finns säkert någon blogg som har svaret, om nu inte Wikipedia har det.