Tio tankar om valet i USA

Efter så många månader är valet i USA över. Jag har så många tankar, känslor och frustrationer att jag behöver sortera dem lite. Det här är mitt försök.
1. Det är inte bara väljarna, utan media – De analyser jag har sett under valvakan har tagit upp missnöjda väljare som vill välta systemet över ända därför att de förlorat jobb och hopp, men jag vill också lägga en del av skulden hos media. En relativt sen bedömning visade att media hade rapporterat mer om Clintons mejl än om alla sakfrågor tillsammans. Den som menar att misshanteringen av mejl är en mer allvarlig fråga än Trumps långa lista med förolämpningar, okunskaper och personliga egenskaper som gör honom olämpad att bli vald till president i USA, har helt enkelt inte rätt att kalla sig neutral eller ens journalist.
2. Det här valet kommer att få konsekvenser under flera decennier – Eftersom USA:s högsta domstol har en extra hög genomsnittsålder och en av dem till och med har cancer (Ginsburg), finns det stor risk att Trump får fylla fyra eller kanske till och med fem platser de närmaste åren. Det kommer att sätta prejudikat inom massor av områden som kan förändra hela USA:s och världens framtid i en mycket negativ riktning.
3. Det är inte bara presidentposten, utan representanthuset och senaten – Republikanerna har vunnit alla tre husen, vilket bara hänt 13 gånger tidigare i historien och då har det vanligen varit demokraterna. Det gör att de kan genomföra nästan alla de reformer som de har på sin agenda och som de misslyckats med att genomföra under Obamas tid vid makten. Vilket gör att Sundsvalls Tidnings försök att lugna ner läsarna inte fungerar längre.
4. Det är svårt, som svensk, att riktigt greppa hur mycket Ryssland och extremhögern har velat det här – Hot, hack och hjälp av ett märkligt partiskt FBI är bara tre saker som har underlättat för Trump att vinna. Clinton uttryckte det rätt bra i en av debatterna när hon sa att Ryssland ville ha en marionett. Jag gissar att det kommer att bli ganska likt Ja, herr premiärminister framöver i de många frågor där Trump är uppenbart okunnig och han inte kommer att kunna fejka att han kan allt.
5. Det spelade i slutänden ingen roll hur många tunga namn som stöttade Clinton – Varken tidningar, kändisar, forskare eller politiker som man räknat med skulle stötta Trump men som istället stödde Clinton räckte. Där är jag inte förvånad, med tanke på några av de andra frågor där amerikanerna inte lyssnar på de tunga namnen. Som av en slump är det sådana frågor som Trump tar upp.
6. Republikanska partiet var inte alls uträknat – Ända sedan Trump blev utsedd till presidentkandidat har jag hört flera kommentera hur det republikanska partiet splittrats såpass att det är frågan om det kommer att överleva Trump. Många tunga namn inom det republikanska partiet har som sagt tagit avstånd från Trump, vilket kommer att ligga dem i fatet nu, eftersom Trump är oerhört långsint. Men poängen här är att det var långt ifrån så att republikanerna var uträknade, och de lyckades på punkt efter punkt få sin agenda upphöjd till nationens agenda: Benghazi, problemen med Affordable Care Act/Obamacare, och Clintons mejlserver, för att inte tala om alla faktoider om USA som ett problemland: det råder i själva verket negativ invandring mellan Mexiko och USA, arbetslösheten är rekordlåg och marknaden hade återhämtat sig rejält efter den största krisen sedan 1930-talet på rekordkort tid.
7. Demokraterna lyckades inte få ner sitt budskap till något som gick att uttrycka i en tweet – Det är lätt att klaga på Trumps “bygga en mur”-löfte, men Clinton lyckades aldrig få ut ett motbud, och särskilt inte något som gick att uttrycka kort. Jag som själv gillar att skriva långa texter (QED) tycker om Clintons mer Hermione Granger-aktiga sätt, men jag förstår också att det inte är så de flesta fattar sina beslut, utan på clickbait-rubriker och tweets. Här önskar jag att Clinton hade lärt sig mer av Livrustkammarens Facebookflöde. Men det är minst lika lätt att klaga på alla möjliga aspekter av Clinton än att faktiskt lyssna in vem hon är på riktigt.
8. USA kommer att bli ett ännu mer polariserat land än det varit tidigare – Visst, amerikaner har haft mycket olika åsikter om presidenter från Reagan till Obama, men som många politiska kommentatorer sagt: det här är annorlunda. Trump är annorlunda. Trump är inte bara språkligt efterbliven som George W. Bush, eller sexuellt utmanande som Bill Clinton, eller annorlunda i hudfärgen än de tidigare presidenterna som Barack Obama, utan den afrikanska sortens diktator. Och den sortens personer nöjer sig inte med demokratiska medel, utan kommer att införa allt det som Clintons mer paranoida motståndare trodde att hon skulle införa. Eller för att citera Mike Godwin: “If you’re thoughtful about it and show some real awareness of history, go ahead and refer to Hitler or Nazis when you talk about Trump.” Vissa kommer att motsätta sig Trumps försök att omvandla USA, och det är svårt att i dagsläget se vad det kommer att innebära, men om man bara tittar på vad som hänt kring Trumps valturnéer, där våld och hot varit nära hela tiden. Se exempelvis på den här T-shirten med texten: “Rope. Tree. Journalist. Some assembly required”.
9. Just nu behövs källkritik och gemensamma fakta mer än någonsin, och just därför Wikipedia – Trots punkt 1 ovan tror jag på media, och på behovet av journalistik. Inte bara clickbait-journalistik eller Facebooklänkar, utan eftertänksamma reportage med ordentliga undersökningar. Men det behövs också fristående verk, som sammanställer olika källors information, och där är Wikipedia det främsta exemplet. Wikipedia var länge ansett som en andra klassens sajt som man inte kunde lita på. Men efter hand har Wikipedia framstått som en av internets klaraste lysande stjärnor. Det är där folk med olika ståndpunkter möts mest på nätet och samarbetar mot ett gemensamt mål. Det bygger på att man kan ifrågasätta sina egna invanda tankar och kompromissa. Jag önskar att amerikansk politik var mer åt det hållet, och kanske kan det bli så så småningom.
10. Idag går jag supernova, men jag är egentligen deprimerad – Jag hade hoppats på Clinton, av många skäl, men det är svårt för mig att riktigt uttrycka varför det här är en så stor sak för mig. Ett av de främsta skälen är att jorden står inför ett vägskäl, med enorma klimatförändringar som hotar mänsklighetens överlevnad. Att då ett av de mest inflytelserika länderna (som dessutom släpper ut mycket koldioxid) väljer en klimatförnekare kommer att öka risken för mänskligheten avsevärt och det gör att jag tvivlar på mänskligheten. Jag är optimist, men i sådana här lägen är det svårt. Så hjälp mig.
Annonser

Matilda snor alla bollar – en story om tidningar

I dagens GT (inte en tidning jag brukar läsa) finns en artikel om hur min sambo stjäl alla bollar och skrattar åt det. Faktiskt.

Det började igår när Matilda tog med våra två barn till Plaskis. Där möttes hon av GT:s buss. GT:s utsände berättade att eftersom Bruce Springsteen var i stan (verkligen? Svårt att se för alla uppslag i alla tidningar – sans och balans i rapporteringen, my ass!), så delar GT ut badbollar. Vår sexåring och hans kompis, 7 år, var störst där, och lyckades få tag på flera bollar. Sexåringen tänkte nämligen att han skulle ge några till sina kusiner som han ska hälsa på i övermorgon. Sedan fick GT:s fotograf ta några bilder på våra barn i deras nya båt som de var överlyckliga för. (både båten och bilderna) Han tog flera stycken, och fick noga veta deras namn. Därefter frågade han Matilda om namnet, och om det var hennes barnvagn. Matilda sa som det var. Killarna var överförtjusta över att få vara med i tidningen. Vi försöker tona ner förhoppningen: de kanske inte har med dem bland bilderna.

Dagen därpå kommer reportaget. Alla är spända. Ingen av båtbilderna är med. Däremot finns det en liten helbild med barnvagnen i centrum, med familjen bredvid. Flera GT-bollar finns med i bild. Artikeln och bildtexten har med samma citat av Matilda – tre gånger! ”Nu har vi badbollar till hela släkten”, för säkerhets skull med tillägget att hon skrattar.

Man kan le lite åt hur GT försöker vända en misslyckad reportageidé till något sensationellt, men för Matilda blev det en ögonöppnare om hur tidningar vinklar saker som de själva vill. En vän på besök kommenterade att det här är ganska vanligt. Hon tog exemplet med rättelserna (ett exempel som jag själv tagit tidigare): de är alltid avsevärt mycket mindre och ändå menar de att de gör sitt jobb. Den som har skrivit en insändare till en tidning vet att tidningen alltid får sista ordet (Second opinion lade ner sin verksamhet nyligen). Och många fnyser kanske lite föraktfullt när någon kändis säger sig ha blivit felciterad i media, eller felklippt för att få fram en bra skurk av ett förhastat ord, men när det händer en själv, då pausar man lite… och inser att de som är med i tidningen kanske också är människor som har bra och dåliga dagar, blir drivna till dramatiska beteenden av journalister, eller bara har otur att någon ser dem när de har sin värsta dag på länge. Jag är inte säker på att det går att göra något åt det.

För som jag brukar ta som mitt värsta exempel: en dag när jag var presskontakt för svenskspråkiga Wikipedia fick jag ett mail från en journaliststudent. Hon skickade med en artikel hon hade skrivit. Jag tyckte att jag kände igenom texten som hon attribuerade till mig, men eftersom jag inte blivit intervjuad av henne gjorde jag en sökning på några nyckelfraser. Döm om min förvåning när jag såg att personen bakom citaten var min företrädare som blev intervjuad i en annan artikel. Hon hade bara ersatt namnen och ville att jag skulle godkänna det. Min chock är litegrand att det här är nästa generations journalist. Hon hade kommit in på en journalistlinje, vilket i sig kräver ganska höga betyg. Men dessutom hade hon troligen läst källkritik och om hur man arbetar med texter på internet i skolan, eftersom hon inte verkade så gammal. Ändå betedde hon sig lika dåligt som journalisterna i sketchen av Lennie Norman.

Men nog om det. Nu ska jag gå och leka med mina badbollar. Hela släkten? Nä, de där badbollarna var bara till mig? Hahahahaha!

Se inte den här videon

Det här kan låta som ett försök till omvänd psykologi, men det är inte alls så. Jag avråder dig verkligen från att se den här filmen.

Ämnet är kanske inte lika poppis som det här med Johan Falk eller Jemima Rooper (de två ämnen som konstant toppar läslistan på min blogg, av någon anledning), eller något jag kan något om som Wikipedia eller att skriva, men det är viktigare. Det här händer på riktigt, just nu, och det ser inte ut att ta slut inom den närmaste tiden. Vad pratar jag om? Jag pratar om att det idag, 2010, pågår anklagelser om häxeri – och de som anklagas bränns levande! Du läste rätt.

Jag fick veta om den här videon via det här blogginlägget där författaren skriver att filmen togs av en frilansjournalist, som nu försöker sprida den för att få ett stopp på sådana sedvänjor som att misshandla småbarn för att de håller på med häxeri, utan att västerländska medier har velat rapportera om det här. Inte många andra har gjort sådana här reportage där vi får se häxor samlas ihop och brännas. Inte brännmärkas, alltså, utan brännas inte på bål men i en grop. Det kanske är som med folkmordet i Rwanda. Folk vill inte titta eftersom det är för hemskt.

Och det är så hemskt att man knappt kan tro att det är sant. Hjärnan tolkar det som Hollywood-effekter. Men det är när man ser omgivningens och offrens reaktioner som man förstår att det här inte är fejkat. Mobbens ilska – hundratals slag med tjocka pinnar, och hur de slänger ner folk som försöker fly gång på gång igen. Mest skrämmande är kanske mannen som gett upp. Deras brott? Enligt beskrivningen ”Five people suspected to be witchcrafts were bruterly murded in kisii Nyamataro Village after the accused them of possession of charms.” De ägde amuletter.

Men oavsett hur hemskt det är måste vi titta. Vi måste titta. Vi måste se att det här händer och vi måste göra något åt det. Alla behöver inte åka dit för att stoppa det rent fysiskt (även om det vore bra om några gjorde det), utan det kan räcka att vi börjar hos dem närmast oss och faktiskt pratar om att det här händer. Idag. Vi har ett nytt år framför oss. Kan vi försöka se till så att det kommer en nollvision på sådana här saker också? Kan vi få folk att bli lite mer rationella? Kan vi försöka bry oss lite mer om varandra?

Okej, och nu till videon. Jag hoppas att du tittar och jag hoppas att du inte tittar. Oavsett hur du gör, tänk på att det inte spelar någon roll. Det som spelar någon roll är vad du gör nu.

VARNING FÖR MYCKET STARKA BILDER

VARNING: MYCKET STARKA BILDER!

Min gästblogg på Stjärnkikarna

Under Wikipedia Academy i Stockholm mötte jag flera företrädare för Webbstjärnan. För er som inte vet vad Webbstjärnan är, kan jag berätta att det är en tävling för skolungdomar i att publicera sig på nätet. Den sponsras av II-stiftelsen eller som de är mer kända .se. Det är de som har hand om toppdomänen .se.

I alla fall, folket på Webbstjärnan bad mig att gästblogga om MediaWiki, programvaran bakom exempelvis Wikipedia. Resultatet kan ni läsa här.

Det innebär att jag har skrivit i och blivit intervjuad i Svenska Dagbladet, Dagens Industri, Newsmill, Dagens nyheter, Sveriges Radio, Metro, Aftonbladet, Journalisten, Teracom-bloggen, Internetbrus, Pedagogiska magasinet, Smålandsposten, Computer Sweden, Realtid, Piteå-tidningen, Helsingborgs Dagblad, Second Opinion, Din Teknik, Tidningen VI, SVT, ETC, Lärarnas tidning, Kupé, Göteborgsposten, DR (danska radion), Sydsvenskan, Vestmanlands Läns Tidning, Forskning & Framsteg (på sätt och vis), Vårt Göteborg, och säkert en del andra också. (Noterbart frånvarande är TV4 och Expressen.)

Jag har också föreläst på Chalmers, Kungliga Biblioteket, National Institutes of Health, Stockholms universitet, Lunds universitet, IT-universitetet, bokmässan i Göteborg, stadsbiblioteket i Göteborg, i Bonnierhuset i Stockholm, på bibliotek och skolor i Härnösand, Gnosjö, Umeå, och flera andra ställen. (Jag saknar bl.a. Uppsala universitet, där jag själv gick i över fem år.)

Dessutom har jag snackat eller haft mailkontakt med Anna Anka, Jessika Gedin, Erik Hörstadius, Oscar Swartz, ett par riksdagsledamöter (Karl Sigfrid, Lage Rahm, Mehmet Kaplan, Margareta Cederfelt, Per Westerberg, Jan Björklund), Sue Gardner (vd för Wikimedia Foundation), Jimmy Wales (grundare av Wikipedia), Calandrella, Eva Hemmungs Wirtén, Per Gahrton, Linda Skugge, Unni Drougge, Sanna Ehdin, Arne Ekman (chefredaktör för NE), Alexander Bard, och många, många fler, som jag bl.a. tagit kort på under bokmässan i Göteborg de senaste fyra-fem åren.

Det är helt enkelt ett liv i sus och glamoröst dus att vara presskontakt för svenskspråkiga Wikipedia.

[UPPDATERING: Och nu har jag också föreläst för SVT.]

Wikipedia – en spegel av omvärlden

Jag är i tidningen igen… Och anledningen? Jo, häromdagen skrev Per Gahrton på Svenska Dagbladets nätupplaga att Wikipedia är en skendemokrati. Det hela var ett svar på en grej som började i september, skrevs om i media, fortsatte med att riksdagens talman blev involverad, och slutade med att jag skrev ett brev till talmannen där jag erbjöd mig att komma och visa riksdagen hur man redigerar Wikipedia på ett bra sätt. Skrev jag slutade? Nja, i ungefär en månad var det tyst. Sedan hittade Svenska Dagbladet mitt mail och publicerade det. En kort diskussion följde på Wikipedia (där en skribent framförde synpunkten att Wikipedia inte utger sig för att vara en demokrati).

Det var då Per Gahrton skrev sitt debattinlägg, där han antydde något försiktigt att vissa som skrev på Wikipedia hade en agenda. Ja, eller han skrev att det fanns ”lobbyister som tycks ha möjlighet att ägna sig åt Wikipedia på heltid”. Han tog upp Jan Guillous artikel som exempel på ett ställe där snedvridna källor lagts in. Nu är det här ju inget unikt för Wikipedia, men strunt samma.

Jag skrev ett svarsinlägg där jag skrev om Vita huset, Jan Guillou och hur likt Wikipedia är omvärlden. Nu, ett par timmar efter publicering, har det kommit 33 kommentarer och 4 blogginlägg. Många har varit för och emot Wikipedia, vilket kanske är som det ska, men sedan finns det de som skriver om det jag skrev. Och där kommer intressanta saker fram. Uppenbarligen finns det de som tror att kunskap är något som finns separat från omvärlden, som tror att det är möjligt att skriva saker som är helt neutrala. Man kan försöka, och många som skriver på Wikipedia försöker verkligen. Det finns till och med varningsskyltar i några artiklar där det är extra svårt att skapa neutralt innehåll, till exempel politiska områden. Självklart var det sådana saker jag syftade på. Inte att Wikipedia skulle vara något slags tyckande-centrum, à la Flashback. Jag tycker att sådana varningsskyltar är en service för läsaren, ungefär som när Vägverket sätter upp skyltar om att vägen är slirig – inte tycker man att hela Vägverket suger bara för att de sätter upp en skylt istället för att göra något åt det. Tids nog gör Vägverket vad de kan åt saken. Likadant på Wikipedia.

Det finns också de som tycker att jag istället för att ironisera över Per Gahrtons inlägg borde ta upp problemen. Jo, det är ju så politiker brukar göra när någon kritiserar dem. Det ligger i människans natur att vilja försvara sig. Men för tydlighetens skull kan jag villigt erkänna att Wikipedia har brister. Det är, och nu kommer jag att avslöja något mer om människonaturen, i själva verket därför många av oss engagerar sig. Om Wikipedia hade varit felfritt redan från början, hade vi då suttit i timmar för att göra en insats? Det hade ju inte behövts. Jag skulle tro att det är där jag och Per Gahrton är som mest lika: vi vill göra en insats för att göra världen bättre på det sätt som vi bedömer som bäst och lättast. Han var med och startade det första nya partiet som kom in i riksdagen på 70 år (1988 års siffror), har suttit i EU-parlamentet och varit valobservatör i bl.a. Georgien och Indonesien och skrivit ett stort antal böcker. Själv har jag skrivit en av världens första böcker om Wikipedia, deltagit i SM i simning, blivit pappa till världens två bästa barn [neutralitet ifrågasatt] med världens bästa kvinna [helt sant!] och får ofta goda omdömen när jag hjälper folk med deras böcker. Lite olika banor, men poängen är att världen inte var felfri när vi började, och inte lär vara det när vi är klara, men kanske, kanske är den lite, lite bättre. Om Hans Rosling får yttra sig, och i egenskap av professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, tycker jag att han kan få det, har världen blivit lite bättre. Fast om Gahrton och jag har med saken att göra, det får andra yttra sig om.