Vad är det för fel med korrekturfel?

I ett nyligt avsnitt av Bill Mahers pratshow Real Time intervjuades Sarah Silverman (23 maj 2014). Hon berättar om när hon blev roastad. Flera av kommentarerna handlade om hur gammal hon var (41). I intervjun tog de först upp att det aldrig skulle ha handlat om samma sak när det gällde männen som roastades, men Silverman tillät inte att ämnet slutade där, utan förde över det dit det hörde hemma: känslan efteråt. Hon nämnde hur hon låg hemma i drygt två dagar efteråt och försökte hitta självförtroendet igen.

Jag hör det om och om igen att det är så det känns när man får tillbaka korrekturlästa texter, eller för den delen lektörslästa texter.

Men Silvermans poäng var inte slut där. Hon berättade att hon spelade basket som yngre och att hon var ensam kvinna på träningen. Det gjorde att när hon missade ett skott så kände hon att det motsvarade 100 missade skott, vilket inte bara gav en dålig bild av henne, utan av kvinnor i allmänhet, och att hon därför inte fick misslyckas. Den känslan gör att många kvinnor slutar med basket och andra sporter. Under tiden gör det inte så mycket om killarna misslyckas. De kan fortsätta att misslyckas gång på gång.

Den som trodde att Silvermans poäng var att det var orättvist för kvinnor misstar sig också. Hennes poäng var större än så: det är när man får göra misstag gång på gång som man lär sig! Det är när man hänger i, trots att man gör fel, som man blir bra. När man dessutom fokuserar på det som man är dålig på och tränar på just den delen, försvinner den delen snart.

Det är den stora anledningen till att jag inte räds att skicka mina texter till korrekturläsning. Oundvikligen kommer man naturligtvis att upptäcka att man inte är så fantastiskt duktig på att korrekturläsa som man föreställt sig och det kan förstås vara jobbigt. Men det betyder också att man får flera fördelar:

  • möjligheten att rätta saker innan de publiceras
  • en mer korrekt bild av ens egen förmåga än ens ego (+) och ens dåliga självförtroende (-) tillsammans kan ge en
  • chansen att öva sig i ödmjukhet
  • förståelse för hur andra kan göra fel
  • förståelse för hur andra kan göra fel och ändå lyckas
  • en lista över saker att tänka på i framtiden

Nu ska man förstås inte enbart lita på den där listan, men den är ett nyttigt verktyg i arbetet.

Den största fördelen är dock att man (i bästa fall) inser en av de viktigaste delarna av arbetet med att skriva, nämligen att man inte kan göra det själv, och att det krävs många versioner för att man ska bli klar. Ju mindre man känner att man måste hugga texten i sten (eftersom andra ändå kommer att påpeka felen i det man gör), desto mindre press blir det på en själv.

Pressen att skriva perfekt tror jag ligger bakom mycket av känslorna som många har för korrekturfel. Om man tror att det man gör är perfekt, då gör det ont när andra påvisar hur fel man har. Tänker man däremot att ens text är en tillfällig lösning tills man har hittat en bättre version då stinger det inte lika mycket. Istället känner man tacksamhet för att andra hjälper en att göra texten bättre.

Bill Maher avslutade med att ironiskt kommentera Silvermans slutsats: – Ja, jag har sett dig prata inför massor av människor och de skrattar allihop åt dig.

Eftersom hon hade vågat misslyckas gång på gång blev hon en fantastisk komiker. Vågar du bli en fantastisk författare?

Fiasko med bakningen igen

Det blev ett hejdundrande fiasko med bakningen igår, när jag skulle fixa till en chokladkaka till sonens dagis. De har Luciatåg idag. Jag tänkte vara lite avancerad och lägga i apelsin i glasyren så att det blev lätt smak av romerska bågar. Tyvärr glömde jag bort att man då bör ta bort en del av vattnet. Det blev bara slask. Jag blev tvungen att blanda i lite chokladpulver för att glasyren över huvud taget skulle vara fast. När jag sedan smakade på det hade det blivit någon reaktion mellan apelsinen och chokladen. Det var så surt, så surt, så surt, som sonen skulle ha sagt om han hade fått smakat den. Det fick han inte. Så surt var det.

Men det där påminde mig om några av våra andra bakäventyr genom åren.

Som den där gången när vi gjorde pepparkaksdeg själva, ställde ut den för att kallna över natten och missade att det var kastrullen med ett hål för ångan. Snön föll med andra ord rakt ner i smeten och gjorde den blaskig, får man nog säga. Men det slutade inte där. Vi var ju tappra och tänkte rätta till det där. I med lite mjöl. Okej, mycket mjöl. Degen blev fast igen. Den gången var vi så duktiga. Vi smakade inte en enda gång. Förrän de var klara. Då smakade de som papp.

Alla har väl haft lite för varmt vatten på jästen? Våra limpor jäste inte särskilt mycket efter det. Men de var i alla fall fiberrika, mätt per kubikcentimeter.

Sen har vi ju kaffekakorna. Jag älskar kaffe i alla varianter förutom drickbart. Kaffeglass – mums. Kaffesmak på milkshake – wow. Sådana där kaffebön-godis – mmmm. Och kaffekakor är bland det godaste. UTOM… utom när man läser deciliter istället för matskedar. Då förvandlas de från kaffekakor till KKKKKKKKKKKAAAAAAAAAAAAFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE-KKKKKKKKKKKKKKAAAAAAAAAAAAAKKKKKKKKKKKKKKKOOOOOOOOOOOOOOOOOOORRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!

Vi var nog uppe den natten, om jag inte minns helt fel.

Men det värsta jag har varit med om i bakväg var min sambos rulltårta. Den blev så illa att vi numera har kommit överens om att aldrig prata om den mer. Jag kan fortfarande – utan några som helst problem – känna smaken ibland. Inte för att jag vill. För att jag inte kan låta bli. Nog laddat nu. Min sambo skulle göra en rulltårta, men tänkte listigt att hon kunde spara äggvitorna och göra maränger av senare. Hon hade alltså bara i äggulorna i rulltårtesmeten. Å resultatet? För det första blev smeten aldrig fluffig. För det andra smakade det bara äggula, över allt annat i hela köket. För det tredje var eftersmaken ännu värre. För det fjärde, för det fanns något som var ännu värre än trean där, så blev eftersmaken kvar – länge. Man fick helt enkelt inte bort smaken av äggula ur munnen.

Vi åt inte upp den. Men det var en klen tröst.