Byta mobil – för nybörjare

En likadan mobil som min

En likadan mobil som min

Senaste gången jag bytte mobiltelefon var någon gång strax efter millennieskiftet. Min första mobil gick sönder eftersom den trillade ur min ficka, ner på marken och – blev överkörd av en bil. Det var en Nokia 3310. Jag fick den utbytt mot en likadan, se bild till höger. Den har sedan dess tappats i golvet ett otal gånger och hållit, varit med om ett enda batteribyte och klarar fortfarande att minnas hela 99 kontaktuppgifter och 10 (!) SMS. Eftersom den har fungerat, och eftersom jag har varit arbetslös delar av tiden har jag varken haft anledning eller pengar att byta ut den mot något mer avancerat. Jag har fått klara mig utan musik, MMS, inbyggd kamera, mobilspel och annat krafs. Musik har jag haft separat, liksom kamera, och jag har aldrig varit mycket för datorspel. MMS har jag lyckats få tag på via min operatörs webbplats, de få gånger någon har skickat sånt till mig. Dock har jag själv komponerat några ringsignaler själv så att jag ska slippa de irriterande signaler som medföljde.

Men nu, i stort ett decennium senare, har jag börjat inse att mitt behov har växlat. Inte minst det faktum att jag åker omkring mycket mer sedan något år, och att jag har mitt eget företag numera. Jag har därför börjat fundera i termer av att byta mobiltelefon. Problemet är bara att saker och ting har förändrats så himla mycket på det här decenniet. Bara kolla på den i nuläget senaste Nokia-telefonen: det är så nära en bärbar dator (eller kanske snarare en netbook) man kan komma. Fast då ingår (förstås) film/fotokamera och en separat fotokamera, GPS, WLAN, Bluetooth, FM-sändare, mediaspelare för ljud och video, och stereohögtalare. Och det är inte som att jag inte haft annat för mig än att hålla mig uppdaterad om hur mobilbranschen fungerar. Jag har inte tagit mig den tiden man behöver för att kunna säga att jag behärskar den världen. Som icke anställd på exempelvis The Phonehouse tycker jag inte att jag ska behöva kunna utläsa och förstå fyrtio förkortningar eller mer för att veta vad det är jag köper. På samma sätt som jag tycker att det är helt normalt att en sofftillverkare/försäljare eller en musiker vet mer om sina respektive områden än vad jag gör – och inte förväntas kunna sätta mig in i deras miljö när jag ska interagera med dem.

De här två sakerna i kombination betyder att jag i stort sett fastnade. För att få något slags grepp började jag göra en del research. Först var det planlöst, eftersom jag trodde att det här skulle bli en lätt match. Jag är ändå inte lastgammal, arbetar i en datormiljö och har lätt att lära mig saker. Det visade sig vara en fåfäng förhoppning.

Jag började med att konstatera att jag, som varit med på FSCONS och propagerat för fri programvara vid ett antal tillfällen, bör stötta fri programvara även här. Android verkade vara det som hade flest anhängare bland de stora mobiltillverkarna, och listades till och med som ett av operativsystemen på till exempel Prisjakt där jag jämförde i början. HTC Hero var en tidig favorit, delvis eftersom jag har en vän som har en sådan, delvis därför att den verkade ha många av de egenskaper jag eftersökte.

Sedan insåg jag att jag inte till fullo hade förstått problemet. Säg att jag hade köpt en sådan mobil – då uppstår ett antal följdfrågor:

  • kan jag behålla mitt telefonnummer?
  • kan alla mobiltelefoner ha abonnemang eller är vissa ”enbart kontantkort”?
  • hur gör jag för att kunna surfa när mitt tidigare abonnemang inte täcker sånt?
  • måste jag byta abonnemang?
  • hur gör man för att byta abonnemang?
  • vilket abonnemang är bäst?
  • vad ska man leta efter i ett abonnemang?

Frågorna kom inte allihop på en gång, och de var inte alltid lätta att formulera. Framför allt saknade jag någon central plats där allt sånt här stod förklarat för någon som inte har bytt mobil de senaste åren. Inga checklistor helt enkelt, som det finns för rätt mycket annat.

Jag lyckades så småningom hitta svar på ett par av frågorna via olika sidor:

  • Behålla telefonnumret, här
  • Prisjämförelser mellan olika operatörer,  här och här
  • Några andra frågor här och några guider här

En närmare koll visade att mitt abonnemang inte längre säljs. Det har det inte gjort sedan 2005. Jag har helt enkelt ett gammalt abonnemang som numera är överträffat på rätt många punkter, inklusive pris. Troligen har några av de telefonförsäljare som ringt haft mycket bättre erbjudanden. Strunt samma. Nu gäller det bara en fråga och det är valet av abonnemang och där finns det en faktor som de ingen prisjämförelsetjänst verkar ha insett. Om jag inte har haft möjlighet att skicka MMS tidigare, och om det har varit ganska dyrt att ringa, finns det stor chans att jag kommer att ha liknande telefonvanor före som efter mitt telefonbyte? Knappast, va? Men hur vet man då vilket abonnemang som passar mig? Är/kommer jag vara/bli en ”normalanvändare” eller en storanvändare? Jag har ingen aning. Eftersom jag riskerar att binda upp mig för två år framöver är jag naturligtvis mån om att det här ska bli en lösning som jag kan trivas med i det långa loppet. Så att jag sedan ska kunna glömma bort hur man gör och koncentrera mig på det som är viktigt och faktiskt använda telefonen.

Jag får en konstig vision om hur det skulle vara om andra branscher behandlade sina kunder på samma sätt. Själv hade jag inte gått med på att binda upp mig att gå till samma mataffär varje gång jag skulle handla de närmaste två åren. Eller att lägga ett par timmar varje dag i drygt en vecka på att långsamt få reda på hur jag skulle göra för att byta mitt köksord. Eller att man när man ska se på en film som man har köpt ska vänta ett par minuter innan filmen börjar eftersom det är både trailers och varningar om att man inte ska kopiera filmen. (Vänta här… är det inte så det fungerar, det där med… köksbordet?) Slutsatsen är att branschen har skaffat sig ett riktigt stort ”dra år helvete-konto”, eftersom alla ändå tänker köpa deras varor. De kan göra vad de vill. Frågan är vad som blir nästa grej. DNA-identitetskollar, ett halvårs väntetid på sin vara, och allt sämre hållbarhet, gissar jag.

Och nu börjar det bli dags för mig att faktiskt välja modell själv (för det har jag inte gjort än), så att jag också kan pumpa in mer pengar i den här branschen. Vi får se om den telefonen håller lika länge.

Storyvärlden har skakats i grundvalarna

Vissa saker får sådana konsekvenser i den skönlitterära världen att det blir ett före och ett efter. Jag kommer alldeles strax till det senaste exemplet på något som omvälvt storyvärlden, men låt mig först säga lite om hur stort det här är.

Omkring 1300-talet kom något som skulle få en sådan effekt. Då grundades nämligen vad som med en väldigt lös definition kunde kallas polisyrket. Själva yrket förvandlades och förändrades ända in i 1900-talet när i stort sett alla moderna länder började få liknande polisstyrkor, men redan från början har en sak varit konstant: det här är några figurer som man kan kontakta när man har problem med brott och/eller kriminella. Man behöver inte längre ta tag i sådana problem själv. Det här har som sagt varit något hyfsat konstant sedan 1300-talet, och möjligen ännu tidigare, om man räknar med de stadsvakter som har funnits sedan de första städerna bildades.

Under 1800-talet när det moderna polisyrket fick mer stadga började författare skildra polisernas yrkesliv. De första regelrätta deckarna dök exempelvis upp i mitten på 1800-talet. Folk fick alltmer förtroende för polisen, delvis därför att polisens metoder förbättrades (faktiskt inspirerat av berättelserna om Sherlock Holmes). Man började kalla på polisen snarare än att duellera, och skönlitteraturen förändrades för evigt. När filmen kom fanns det här med från början.

Ändå skriver folk fortfarande om hjälten som måste göra sina hjältemod på egen hand – gå in i det hemska huset, möta skurkarna obeväpnad, hitta skatten – men det är i stort sett omöjligt att skriva sådana historier utan att ta upp den här centrala frågan:

Varför låter han/hon inte polisen ta hand om det här?

Titta på alla bra filmer, på alla bra böcker, och på alla bra pjäser som har med brott och/eller brottslingar att göra. Man måste, som författare, ha ett svar på frågan ”Varför låter han/hon inte polisen ta hand om det här?”

Här har det naturligtvis uppstått ett par olika modeller för hur man besvarar frågan, och dem tänkte jag inte ta upp här, för det räcker med att konstatera att du troligen inte tar ett verk som handlar om brott och/eller brottslingar på allvar om inte den centrala frågan besvaras på ett tillfredsställande sätt.

Nu har en ny sådan central fråga uppstått. Den begränsar sig inte till skönlitteratur om brott, utan finns i alla typer av skönlitteratur.

Frågan lyder så här:

Varför använder han/hon inte mobiltelefonen?

Man hade kanske kunnat tro att nästa steg skulle vara datorerna, men än så länge finns det inga sådana tecken. Internet och datorer behandlas än så länge som en ny arena eller möjligen som en ny genre, inte som något som finns med i varenda story. Mobiltelefoner däremot har förändrat folks beteende. Förr var man tvungen att ta sig till en plats för att skicka ett meddelande (telefonkiosk, polisstationen, telegrafstationen). Numera är det en baggis att få i stort sett vem som helst på tråden i stort sett när som helst. Det är ju därför som huvudpersoner så ofta har urladdade telefoner eller dålig täckning.

Och jag pratar heller inte om enbart telefonsamtal. Jag pratar om att ha Wikipedia i luren. Eller Google Maps. Eller Amazon. Det finns snart inte någon information som man behöver vänta på eller ta sig fysiskt till (även om man såklart inte vet vad man inte vet, d.v.s vad man borde ta reda på).

Strunta i om det här är överdrivet teknikförhärligande eller inte. Det här är något som är svårt att bortse ifrån när man skriver, hädanefter. Hur ska någon kunna plädera okunskap eller ens kunna låta bli att få reda på saker när det står på sin tilltänktas Facebooksida att hon/han gillar Ferrari-bilar eller att ta mysiga skogspromenader? Det här är inte bara en fråga om privatliv, som vissa filosofer funderar på, utan en fråga om hur skönlitteraturen kommer att se ut de närmaste 50 åren, eller ännu mer. Hur länge till kan roman- och novellvärlden stå emot trycket från de som dagligen lever i mobilen? Min gissning är att rätt många författare inte skriver om det här, för att det fortfarande inte är en naturlig del av deras eget liv. En del författare jag möter i mitt dagliga liv gör inte ens en koll på Google för att kolla vad andra har skrivit om deras favoritämne, men kommer de att överleva i det nya klimatet? Det blir spännande att se.