Landet Mythia:Kapitel 13

Kapitel 13: Sänkta Lucia

Ljusstrimmorna blev allt strimmigare. Till slut visade det sig att de kom från stearinljus som satt på huvudet på en mörkhårig Lucia med lång vit kappa. Hur kunde ljusen tränga igenom mörkret?

Olle tittade närmare på Lucian. Hon verkade inte se Olle där han hade kurat ihop sig. Olle gick fram, men hon verkade fortfarande inte se honom.

Hallå?” sa Olle.

Lucian hoppade till och tittade omkring sig, men verkade inte se Olle, trots att han stod en meter ifrån henne.

Vem där?” sa Lucian och kände runt omkring sig med händerna. Efter ett tag fick hon tag i Olles axlar.

Jag heter Olle. Jag är inte farlig.”

Hon andades ut och lutade sig mot en vägg för att få stöd.

Det såg jag direkt”, sa hon och kisade mot Olle. ”Jag är Lucia.”

Heter du Lucia?” sa Olle utan att egentligen tro henne.

Ja”, sa Lucia och skakade snabbt på huvudet.

Olle tittade på hennes stearinljus och ropade:

Akta ljusen så att du inte får stearin i håret.”

Vilka ljus?” sa Lucia och kände runt omkring sig med händerna.

Ljusen på din krona”, sa Olle förtvivlat och tog tag i Lucias händer och förde upp dem till hennes huvud.

Jaså, de här”, sa Lucia och skrattade. ”Det är inga stearinljus. Det är mina horn. Jag sa ju att jag är Lucia. Känn själv.”

Olle fick känna och det var inga stearinljus på Lucias huvud. Det var horn. Den lilla lågan i toppen på alla sju hornen var inte ens varm trots att den trängde igenom ingenmanslandets mörker, hur de nu gjorde det.

Du är blind, va?” sa Olle.

Nej, hur så?!” sa Lucia och försökte stirra på Olle, men hon kisade bara lite snett på en dörr som inte hade gjort något. Olle vinkade framför hennes ögon, men Lucia såg inget.

Hur kommer det sig då att du inte såg vad jag gjorde?” sa Olle.

Jag är inte blind”, sa Lucia och snyftade. ”Jag är bara lite närsynt.”

Varför har du inte glasögon då?”

Jag ser så dåligt att jag måste ha två glasögon: ett par glasögon för att se, och det andra för att se fram till det andra paret. Men syns det verkligen så tydligt?”

Ja”, sa Olle.

Lucia försökte slå handen i väggen men missade.

Åh, nej, nu kan jag inte visa mig där ute. Alla kommer att skratta åt mig när jag snubblar omkring. Jag kommer att bryta benen. Vem ska då komma med Lucia-bullar? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen. Det blir inget Luciafirande i år.”

Men varför tar du inte på dig dina två glasögon?” försökte Olle.

Vem har någonsin sett Lucia med två par glasögon? Förresten är mina bullar säkert inte särskilt goda. Det är inte så lätt att baka när man inte ser så bra. Om jag inte har några bullar, då är det ingen mening alls med att jag går ut. Men hur ska jag nu hitta hem? Jag kommer att irra bort mig och kanske snubbla och bryta benen av mig. Vem ska då ge alla gamla deras Lucia-bullar? Det här barkar käpprätt åt skogen.”

Nej, det här kommer att gå bra. Vi går in och pratar med tomtarna så ska du se att saker löser sig”, sa Olle och hoppades att Lucia hittade till Gröteborg.

Märkligt nog gick Lucia fram till en av dörrarna och knackade på den, och så gick hon in. Olle följde efter och fick se att det var rätt dörr. Där innanför låg snön lika djup som vanligt och stugorna var lika julmysiga som Olle mindes dem.

Hur visste du att det var den här dörren?” sa Olle. Han hade aldrig trott att det skulle vara så lätt.

Hör du inte bjällerklangen?”

Naturligtvis hörde Olle bjällerklangen som fyllde hela Gröteborg. När han tänkte efter hade bjällerklangen antagligen hörts lite svagt ute i ingenmanslandet, men han hade varit för koncentrerad på att han inte kunde se för att tänka på vad han hörde.

De gick vidare mot stugorna medan Lucia fortsatte att pladdra:

Tänk om jag ramlar och smutsar ner min vita kappa. Tror du att jag ska byta till något annat som inte blir fläckigt lika lätt? Fast vad ska jag ta på mig? Om jag ska bestämma själv, då kanske jag kombinerar kläderna fel. Då kommer alla att bli arga på mig. Hur ska det då gå med Lucia-bullarna? Det här barkar–”

Olle knackade hårt på tomtemors dörr för att slippa höra resten. När dörren öppnades såg Olle att stugan hade förvandlats till ett stort kaos. Sprickan i golvet var större. En av väggarna hade rasat. Det fanns bara en enda möbel som fortfarande var hel i hela stugan. Tomtemor kikade fram från köket och för första gången såg hon riktigt bekymrad ut.

Olle, vad skönt att du är tillbaka. Gröten är inte klar än. Se upp för vätten!”

En tornado svepte genom rummet och välte omkull den enda stolen och rörde runt i röran på golvet innan den försvann ut genom en annan dörr.

Vilken vätte?” frågade Lucia och såg sig omkring.

Jaså, blindstyret är här”, sa Elvan. ”Har bullarna bränt vid?”

Va, har bullarna bränt vid?” frågade Lucia oroligt. ”Jag tyckte att jag vaktade dem så noga. Vad ska jag då bjuda på? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen.”

Sluta, Elvan”, förmanade tomtemor. ”Lucia, dina bullar verkar jättegoda. Kom så äter vi lite grand.”

För en gångs skull var Olle faktiskt glad över att tomtemor alltid skulle stoppa i dem mat så fort de kom. Han plockade fram de sovande fnytten ur fickan och gav dem till tomtemor som tog fram tre meloner på varsitt fat och la fnytten framför dem. Olle tittade noga på dem, men blev snart distraherad av Elvan.

Vilken tid det tog.”

Olle vände sig om för att svara, men Lucia hann före:

Tycker du? Jag skyndade mig allt jag kan.”

Medan Lucia fortsatte att prata lutade sig tomtemor fram och viskade till Olle:

Lucia brukar komma hit varje år innan det är dags för henne att gå ut. Jag tror att vättarna lugnar ner henne. Säg inget om tunneln bara.”

Men erkänn att det är en genialisk idé att ha en blind bull-leverantör…” sa Elvan lika tyst.

Vad viskar ni om? Är det om mig?” sa Lucia. ”Är det om att jag inte kommer att klara av att gå ut i år? Jag visste det. Det här blir fel. Jag borde inte–”

Lucia, vi fixar det här”, sa Olle.

Fixar vadå?” sa Lucia. ”Vad är det som behöver fixas? Jag visste att ni inte tror att jag klarar av det här. Jag klarar inte av det här. Nu går jag hem igen.”

Hon började gå tillbaka, men eftersom sprickan var i vägen höll hon på att ramla rätt ner. Elvan var snabb med att sträcka ut ena vingen och stoppade henne.

Det kanske inte vore så dumt med lite lugnande medel”, sa Elvan.

Då fick Olle en idé.

Ja, varför inte?” sa han. ”Kom så går vi till Lucrezia och ser om hon har lite sömnmedel så att vi kan söva ner arbetarna. Sen kan Lucia ge dem sömnmedel i bullarna.”

Det är ingen dum idé”, sa det röda fnyttet som nu hade vaknat.

Olle tittade förvånat på fnytten och faten, som nu var helt tomma.

Om Lucia vågar”, sa det blåa fnyttet.

Det är klart att jag vågar”, sa Lucia. ”Jag är bara lite bekymrad för att jag ska ge bullarna till fel människor så att det händer en olycka. Tänk om det händer en olycka!”

Elvan drog med sig Olle och vinkade till sig fnytten.

Nu går vi.”

Lycka till”, sa tomtemor.

Det sista Olle, Elvan och fnytten hörde av Lucia innan dörren stängdes, var att allt säkerligen skulle barka käpprätt åt skogen.

Vad skönt det är att träffa dig igen”, sa Olle till Elvan.

Elvan sa inget utan knackade bara på dörren ut till ingenmanslandet.

Jag har saknat våra äventyr”, sa Olle och klev ut på stengolvet.

Jag trodde nästan att du skulle bli kvar där ute”, sa Elvan och tittade på dörrarna mittemot.

Det trodde jag också”, sa Olle och log.

Elvan gick vidare utan att bry sig om Olle.

Vad har hänt med dörrarna?!”

 

Lucrezia?” ropade Olle. ”Har vi kommit rätt?”

De hade letat reda på vägen tillbaka till Diabologna och Lucrezias slott, men när de kom fram låg det inget slott där, utan bara en stor villa med murgröna som klättrade upp för väggarna och en fontän som sprutade röd- och gulfärgat vatten i olika mönster.

Det beror väl på–”

I samma sekund skakade marken våldsamt. Olle och Elvan kastades till marken. Framför deras ögon vibrerade huset, och sedan bestämde det sig för att falla.

Det började med att hela villan lutade. Bakväggen gav efter och ramlade ihop. Därefter taket, och de andra väggarna följde efter. Allt inuti huset krossades av väggarna. Dånet fick Olle att känna rysningar längs ryggen.

Olle, Elvan och fnytten var framme vid rasmassorna inom några sekunder och letade efter Lucrezia eller någon annan som kunde ha funnits i huset.

Hoppas ingen var här inne när det hände”, sa Olle.

Men ingenstans syntes några kroppar. De lyfte på plankor och tittade under en fönsterkarm när de hörde en röst.

Se upp där”, sa den djupa rösten. ”Ni höll på att bryta av mig ena benet.”

Den som kom framkrypande var den stora spindeln. Hans väst var täckt av småskräp och han haltade på ett av de åtta benen. Fnytten backade lite i luften och höll sig sedan på respektfullt avstånd, medan spindeln klev över rasmassorna.

Var är Lucrezia?” frågade Olle.

Plötsligt hördes en blyg röst.

Gå bort från den där högen.”

Olle, Elvan och fnytten vände sig om. Det var ingen där först. Men sen tittade Näcken fram ifrån bakom ett träd. Han hade sin fiol på axeln och stråken i handen. Han nickade på resterna efter Lucrezias hus och upprepade:

Gå bort från den där högen.”

De fem och spindeln skyndade sig bort. Näcken började gnida på fiolen. Han spelade en rytmisk melodi som växte sig allt starkare och gav Olle en rysning längs ryggraden. Men det var inte det som fick honom att gapa av förvåning. Det var det som hände med huset.

Först reste sig en av dörrkarmarna i takt till musiken. De andra följde efter i samma tempo. Snart dansade några plankor fram till dörrkarmen och betonade taktslagen genom att fästa sig med spik. Väggarna var på plats redan under första versen, övervåningen klättrade upp och gav ett eko till melodislingan i refrängen, och växterna rasslade till i ett fantastiskt trumsolo. Till slut gled fönstren in i sina ramar och blev hela igen, vilket gav en stor klimax på musiken.

På mindre än tre minuter var huset helt igen. Olle tyckte att det som hade hänt såg ut som något ur en Disney-film, men han hade stått mindre än tio meter ifrån alltihop och hade sett allt med egna ögon. Han applåderade och skrattade om vartannat. Näcken tog bort stråken från strängarna.

Du verkar lite mer självsäker nu”, sa Elvan till Näcken.

Jag hjälper bara min fru”, sa Näcken och backade lite nervöst.

Sen kom Lucrezia ut genom dörren och lade armarna i kors. Hon var som vanligt alldeles likblek, men hennes ögon glittrade.

Merci, mon amour. Men något behövs”, sa hon och tittade på huset. Hon gjorde en lätt gest och lade huvudet på sned.

Då skakade huset till. Fönstren spräcktes lätt. Dörrarna hängde sig lite på snedden. Färgen flagnade. Taket fick små hål.

Mon cheri, nu ärr det perrfekt. Vi arrbetarr så excellent ihop.”

Hon gick fram till Näcken och pussade honom på munnen. Olle tittade bort. Elvan knuffade honom i sidan så att han skulle sätta igång och berätta sitt ärende.

Ursäkta Lucrezia”, sa Olle. ”Men vi behöver din hjälp.”

Lucrezia tittade helt kort på Olle, och sa:

Ja så klarrt. Sömnmedel till arrbetarrna. Jag hämtarr det snarrt. Jag ska barra…”

Hon kysste Näcken. Olle tittade bort igen, men när de fortfarande kysstes efter en halv minut harklade han sig för att visa att det var bråttom.

Certainement”, sa Lucrezia och pussade Näcken lite till. Långsamt avslutade hon pussen. Hon blundade ett slag och sedan tittade hon på Olle.

Vill ni verrkligen ha sömnmedel? Ärr det säkerrt att ni inte vill att arrbetarrna ska somna in förr evigt? Jag harr ett alldeles underrbarrt gift i mitt skafferri som–”

Tack, det räcker med vanligt sömnmedel”, sa Olle.

Lucrezia såg märkbart besviken ut.

Nästa gång kanske”, sa Elvan tröstande.

 

Lucrezia och Näcken följde med Olle och Elvan tillbaka till Gröteborg, genom att stå på Bertrams rygg. (Givetvis hade de läkt hans ben först.) I det kolsvarta ingenmanslandet sa Lucrezia en ramsa, och vips kunde fnytten lysa upp mörkret. Sedan fixade hon så att dörrarna återvände till sina vanliga platser. Hon var verkligen bra att ha med.

Väl framme i Gröteborg såg de att tomtemors stuga hade blivit ännu rörigare. Själv stod tomtemor och rörde om i jultomtens julgröt och försökte att ignorera Lucias orolighet, så hon blev bara tacksam när Olle, Elvan och fnytten kom tillbaka med Lucrezia och hennes lilla ask.

Hur går det med gröten?” sa Olle.

Den är snart klar”, sa tomtemor.

Jag är lite osäker när det gäller den här planen. Det kommer att barka käpprätt åt skogen. Tänk om de upptäcker att jag försöker lura dem och hur får vi in sömnmedlet i bullarna och vad händer om jag försäger mig när vi träffas och hur ska jag göra om de vägrar ta emot några bullar och…”

Lucia tystnade självmant när hon hörde musiken som kom utifrån. Som i dvala gick hon ut genom dörren. Utanför stod Näcken, halvt dold bakom en av knutarna, och han spelade på sin fiol.

Jag tänkte att hon kanske behövde lite hjälp att komma ner i varv”, sa Olle till tomtemor. ”Och musik är bra när man ska slappna av. Det är det enda som får mamma att lugna ner sig.”

Han gillarr norrmalt sett inte snö. Av uppenbarra skäl”, sa Lucrezia.

Lucia stampade med foten och gungade med huvudet till Näckens låt. Tomtemor log när hon fick se det och kramade om Olle.

Det här kommer att gå bra!” ropade Lucia. ”Ro hit med bullarna så sticker vi direkt!”

Lugna ner dig”, sa tomtemor. ”Vi måste få in sömnmedlet i bullarna först.”

Tomtemor öppnade Lucrezias ask. Däri låg ett guldfärgat pulver. Färgen påminde väldigt mycket om saffran. Olle log och tog fram bullfatet.

Ingen kommer att se någon skillnad.”

Sen kände han lukten av sömnmedlet.

Det luktar som saffran också, så ingen kommer att känna doften heller. Det här kommer att gå bra.”

 

Olle, Elvan och fnytten följde med Lucia ut i ingenmanslandet och ut genom den mystiska tunneln som ledde till Olles hus. Där visade Lucia Olle en annan väg ut än den som gick genom huset. Hon knackade bara på en del av väggen, och vips befann de sig på utsidan av huset.

Kan man göra sådär överallt?” frågade Olle.

Nej, man måste använda särskilda öppningar. De kallas dörrar”, sa Elvan retsamt övertydligt. ”Man knackar och så går man igenom dem.”

Under tiden försvann Lucia.

Kom, vi följer med”, sa Olle.

Jag tror inte det”, sa Elvan och pekade på sina vingar.

De kikade runt knuten på Olles hus och såg Lucia som var på väg mot tunnelbygget. Snart snubblade hon. Hon fick tillbaka balansen och lyckades rädda alla bullar innan de ramlade på marken. Därefter började hon att känna sig för med fötterna för att inte snubbla igen.

Jaha”, sa Olle. ”Det är därför Lucia skrider fram.”

Så fort Lucia kom fram till tunnelbygget fick hon arbetarnas uppmärksamhet. De samlades runt henne och tog tacksamt emot hennes saffransbullar. Hon verkade inte lika nervös, men det tog väldig tid.

Vad håller de på med?” sa Olle där han stod bakom knuten. ”De borde ju ha somnat nu.”

Något har barkat käpprätt åt skogen. Vi måste få bort Lucia därifrån”, sa Elvan.

Kan inte fnytten locka dem att titta åt ett annat håll?”

Hur då?” sa det röda fnyttet.

Ge dem stötar, kanske”, sa Elvan och låtsades få en rejäl elektrisk stöt i handen.

Nej, det räcker om ni låter lite”, sa Olle.

Fnytten nickade och flög iväg.

 

Arbetarna tuggade med öppna munnar så att halva bullarna föll ur. Resten pillade de bort med fingrarna. De sluddrade något oförståeligt och såg sedan undrande på varandra. En av dem tittade anklagande på Lucia. Då hördes ett ljud från en av barackerna.

Nnngguelll”, sa en av arbetarna så att han dreglade på sin overall.

Snart knakade det igen, den här gången riktigt högt. Arbetarna gick runt hörnet för att undersöka medan de gurglade till varandra. Strax därefter kom ett av fnytten flygande i full karriär.

Kom fort!” pep det till Lucia.

Lucia sprang tillbaka. De hann precis gömma sig bakom knuten till Olles hus när arbetarna kom tillbaka och fick se att Lucia hade försvunnit. Olle kikade fram lite försiktigt, tills arbetarna hade gått tillbaka till arbetet. Då kom de andra fnytten flygande.

Vad hände med bullarna?” frågade Olle.

Jag vet inte”, sa Lucia förtvivlat. ”Det här har barkat käpprätt åt skogen från början till slut.”

Har du kvar någon bulle?” sa Olle.

Lucia sträckte fram fatet, och då fick Olle se att fatet var alldeles fullt.

Men gav du inte arbetarna några bullar?” sa Olle.

Jag fick det här fatet av en vän, så att jag aldrig skulle kunna baka för få bullar. Det vore ju tokigt om man inte hade några bullar när ens enda uppgift att dela ut bullar. Fatet fyller på sig självt. Fast först måste man naturligtvis baka bullarna…”

Olle ryckte till sig en av bullarna och bet av nästan hälften i en enda tugga. När Elvan reagerade ryckte hon till sig resten och försökte få Olle att spotta ut bullen, men Olle hade redan svalt bullen.

Jag är bäst i min klass på att få in lussebullar i mun”, sa han stolt.

Luciabullar”, rättade Lucia.

Vad håller du på med? Du kommer ju att somna.”

Det tror jag inte”, sa Olle och ryckte tillbaka bullen. ”Titta, sömnmedlet är borta! Tänk om något hände i den där tunneln mellan Mythia och vårt hus.”

Maranga”, sa Elvan och ryckte tillbaka bullen. ”Den där tunneln kallas Maranga.” Hon studerade den närmare. ”Det finns några små korn här. Jag undrar om sömnmedlet innehåller något som inte förstoras.”

Förstoras?” sa Olle förvånat. Men så kom han ihåg hur han hamnade i Mythia, hur rummet blev större och större, fast det i själva verket var han som blev mindre. Då måste ju Elvan och tomtemor också vara pyttesmå. Det var antagligen så hela Mythia fick rum i det där berget.

Olle sträckte ut handen mot Luciabullen, men Elvan drog undan den och Olle lyckades bara få en liten bit. Han hittade ett korn från sömnmedlet och slickade på det nyfiket.

Vad gör du?” sa det röda fnyttet.

Fungerar det?” sa det gröna fnyttet.

Guahhh, shajkiet åååsch”, svarade Olle med alldeles slapp tunga.

Elvan rullade med ögonen.

Jag antar att det där betyder att sömnmedlet fungerar, men att vi troligen skulle ha behövt 15 meter stora bullar för att söva arbetarna.”

Pighuhhheee mmmookkliowww”, sa Olle förtvivlat.

Kan vi hjälpa dig”, sa Lucia oroligt.

Jag tror att det bästa du kan göra är att fortsätta din runda så att alla får sina bullar, för vem vet vart det annars barkar?”

Ja, det kanske är bäst”, sa Lucia och gick iväg.

Hhhuuugghhboooääää”, sa Olle.

Antagligen inte förrän i morgon”, sa Elvan som om Olle hade sagt något fullständigt normalt. ”Du dreglar, Olle. Kom så går vi tillbaka.”

 

Marken utanför tomtemors hus var sprucken och snön yrde mer än vanligt, men bjällerklangen omgav alla stugor och vättarna fortsatte sitt arbete med att göra i ordning släden inför jultomtens stora turné.

Men stugan var hel igen. Näcken spelade fortfarande ihop några av möblerna inuti huset, och sen gick det knappt att se vad som hade varit sönder bara för en timme sedan. På bordet stod en tallrik alldeles fylld med ångande het risgrynsgröt.

Tomtemor kom emot dem.

Nu gäller det”, sa hon. ”Snart känner jultomten lukten av gröten och då vaknar han – hoppas jag.”

Hon knackade på dörren och när den hade glidit upp band hon upp den. Hon viftade ångorna mot jultomtens stuga.

Vad menar du med att du hoppas?” sa Olle.

Det är inte alltid som det lyckas att väcka honom tidigare. Jag har försökt några gånger, när det har varit kris, men…”

Men vadå?” sa Olle.

Oftast sover han bara vidare. Men när han vaknar då förändras han. En gång blev han grön om hela kroppen. En gång kunde han inte sluta gråta. Senast ville han behålla julklapparna själv och så blev han arg när vi försökte få honom att dela med sig.”

Hon satte sig ner vid köksbordet.

Men den här gången behöver vi honom mer än någonsin.”

Tomtemor satte sig ner och nu såg hon betydligt äldre ut än vanligt. De andra satte sig bredvid henne och väntade. Gröten spred sin heta doft i hela stugan, och Olle tog tillfället i akt att titta på de andra: den blyge Näcken, den vänliga tomtemor, de tjattriga fnytten, och Elvan. För två veckor sedan kände han inte någon av dem, och nu hörde han ihop med dem. På något sätt var det här hans förtjänst. Snart skulle jultomten komma och äta, och sen skulle han rädda Mythia, och det skulle bero på att Olle hade hjälpt till.

Olle avbröts i sina tankar av ett vinande. Alla stirrade mot dörren.

Men den som kom in var inte jultomten, utan en tornado i form av en förtrollad stackars vätte. Den svepte genom huset i vansinnesfart och förstörde en hylla efter en annan. Tomtemor skyddade jultomtens fat med gröt. De andra tog skydd mot väggarna. Utom Näcken som ställde sig upp, satte fiolen mot axeln och började spela.

Melodin som Näcken spelade var en vaggvisa. Olle försökte följa vätten med blicken, men snart blev han yr och gav upp. Till slut fick Näcken också ge upp. Vätten saktade inte ner. Näcken såg förbryllad ut och ställde sig vid väggen när vätten kom tillbaka och hotade slå ner allt i sin väg.

Han är för snabb för att höra min musik”, sa Näcken för sig själv.

Plötsligt fastnade vätten i en väldig hand. Allt blev stilla.

Olle hann se att handen satt på en imponerande gestalt som täckte upp nästan hela dörröppningen. Han hade ett stort vitt skägg och glimrade. Det var jultomten! Han var vaken! Och han var inte grön och han verkade inte arg. Han verkade snarast förvånad.

God morgon, gubben”, sa tomtemor.

Vilken gubbe?” sa jultomten frågande. Han hade fortfarande vätten hängande i sin hand.

Tomtemor gick fram till honom med en bekymrad min och ledde fram honom till köksbordet medan hon lossade hans grepp om vätten. Hon gav den till Olle, men Olle bara stirrade på jultomten, så hon gav vätten till Elvan. Vätten försökte slita sig, men Elvan höll honom i ett fast grepp. Han lugnade ner sig lite, och såg lika butter ut som vanligt. Elvan gav honom en likadan blick tillbaka, och höll upp honom så att Näcken skulle kunna spela sin lugnande musik för vätten.

Under tiden satte sig jultomten ner och stirrade undrande på gröten.

Du är verkligen jultomten”, sa Olle.

Är jag?” sa jultomten och tittade upp. ”Vad betyder det? Är det mitt jobb?”

Tomtemor satte sig bredvid honom och sa:

Ja, minns du inget? Ät lite julgröt nu så ska du se att minnet kommer tillbaka.”

Vi kan väl hjälpa honom”, sa Olle. ”Du brukar åka runt i en släde till alla barn i hela världen och om man har varit snäll så får man paket.”

Får jag paket av alla barn i världen?” sa jultomten och plötsligt gav han dem alla ett brett leende.

Innan någon hann röra en muskel var jultomten borta.

Landet Mythia:Kapitel 5

Kapitel 5: Häxkonster och konstiga häxor

När bockarna kom närmare och omringade Olle och Elvan såg Olle att det var något konstigt med dem. De var gjorda av halm. Men på något sätt hindrade det inte att de rörde på sig. I själva verket gjorde det nästan saken värre.

Vad gör vi nu?” sa Olle.

Hur sjutton skulle jag kunna veta det?” sa Elvan. ”Jag håller på att ramla ner.”

Halmbockarna skrapade med sina hovar och fortsatte att frusta.

Vad vill ni?” sa Olle.

Om halmbockarna förstod vad Olle sa, så visade de inga tecken på det. De bara stirrade på Elvan med sina svarta, ogenomträngliga ögon. När Elvan rörde på sig följde de hennes rörelser med huvudena.

De stirrar på spannen”, sa Elvan.

Ni kan inte få mjölken”, sa Olle. ”Vi måste ha den själva.”

Fnytten, har ni några idéer?” sa Elvan.

Nej”, sa det gröna fnyttet, som nu hade blivit gult precis som de andra fnytten.

Halmbockarna sträckte sina framhovar mot spannen, men Elvan gömde den bakom ryggen och vände ryggen mot Olle, så att spannen inte skulle vara oskyddad.

Är det säkert att du inte kan flyga?” sa Olle.

Har du inte lagt märke till att min vinge är bruten?” sa Elvan.

Elvan, gör någonting!” sa Olle och nu lät han verkligen rädd.

Elvan blundade och så sträckte hon ut ena armen. När hon tittade igen, slog det upp en stor låga i hennes hand. Flamman gjorde att halmbockarna backade på sina pålar, medan Olle snurrade runt för att se vad Elvan gjorde. Hon måttade med elden allt närmare halmbockarna, och till slut lät hon elden hoppa ut mot den närmaste halmbocken. Elden höll på att snudda halmbocken. Den hade inget val, utan hoppade bakåt för att inte fatta eld, och sen vände den och studsade den iväg mot den andra sidan av dalgången. De andra halmbockarna hoppade efter utan att titta sig om.

När de hade hunnit iväg en bit stängde Elvan handen, och då skrattade Olle.

Hur gjorde du det där?” sa han. ”Det där var ju fantastiskt!”

Alla älvor kan göra så där”, sa Elvan kort.

Men du tänkte väl inte tända eld på halmbockarna?” sa det blåa fnyttet.

Det är ingen riktig eld”, sa Elvan. ”Älvor kan inte skada någon levande varelse.”

Ni älvor är så häftiga!” sa Olle.

Jo”, sa Elvan utan att egentligen mena det. ”Nu fortsätter vi.”

 

Olle förstod fortfarande inte varför Elvan var på så dåligt humör när han knackade på dörren till Gröteborg. Hon hade ju trots allt räddat deras liv. Men han hoppades att hon skulle bli gladare av att höra bjällerklangen och känna julstämningen hemma hos jultomten. Tji fick han.

Snön låg fortfarande lika djup och byn såg ännu mer sagolik när vättarna putsade släden, ryktade renarna och bar fram hö, men ju närmare Olle och Elvan kom, desto mer såg Olle hur vättarna slet med sammanbitna tänder, utan någon julglädje. De sjöng inte ens, som de gör i Kalle Anka, utan var alldeles tysta.

Kommer ni att bli klara till jul?” undrade Olle artigt.

Vad men´ du?” sa en vätte surt. ”Sku´ vi int´ slit´ hårt nok?”

Jag menar… Det ser bra ut”, sa Olle förvirrat.

Jo”, sa vätten medan han andades in. Han gick iväg utan ett ord.

Det är ingen idé att försöka”, sa tomtemor ifrån dörröppningen till den mysiga stugan. ”De bara är sådana.”

Jag vet. Jag har träffat Elvan”, sa Olle. ”Jag kan inte låta bli att försöka ändå.”

Nej, det kan du inte, va? Och det tycker jag om dig för, Olle”, sa tomtemor och gav Olle en kram. Olle gjorde loss sig och tog av sig ryggsäcken, och så tog han fram den röda grötmandeln. Spannen stod på marken.

Det är bäst att du tar hand om mjölken så att den inte surnar.”

Tomtemor tog spannen och ledde vägen in i stugan:

Apropå surnar, var har du gjort av Elvan?”

Hon ville inte följa med in. Det var för kallt, tyckte hon.”

Ja, det är lite kallt här i Gröteborg. Men visst är hon en underbar älva?” sa tomtemor och ställde in mjölken i ett särskilt skåp.

Ja, det är hon, men varför vill hon inte prata om de andra älvorna?”

Åh, det är en lång historia”, sa tomtemor.

Jag är inte riktigt säker, men jag tror att hon gjorde något med min arm. För Nejlika sköt en blixt på den, och–”

Nejlika?” ropade tomtemor. ”Är Nejlika i farten? Då kanske det är bäst att du återvänder hem till din familj, Olle.”

Nej, det kan jag inte göra. Jag måste hämta–”

Det finns många farliga figurer här i Mythia, och Nejlika är elak…”

Vi måste rädda Mythia – var det inte det du sa förra gången jag var här? Och då sa du att du litade på mig. Jag måste vidare till häxorna.”

Tomtemor tog sig om hakan och suckade.

I det här huset bestämmer vi ingenting på fastande mage.”

Hon tog av locket på sin grötgryta och öste upp en rejäl portion till Olle.

 

Dörren in till häxornas värld ledde till en tät, mörk skog. Olle tyckte att hela skogen verkade magisk, som om det inte gick att vara säker på något där. Träden lutade sig över stigen och grenarna såg nästan ut att vilja fånga både Elvan och Olle. Det blev heller inte bättre av att Elvan inte kunde sluta att berätta olika skräckberättelser om skogsrået – en magisk varelse som bodde i de här skogarna, och som inte hade någon rygg. Elvan berättade att skogsrået brukade skrika högt som om hon behövde hjälp, och när man hade kommit bort från stigen så var man vilse.

Plötsligt hördes ett hemskt skrik, men Elvan sa att det bara var en uggla. Olle var inte säker, och lyssnade noga resten av vägen. Han försökte intala sig själv att de bara skulle få saltet så att de kunde gå tillbaka till jultomtens värld, men det gick inte. Han kom bara att tänka på alla andra häxor han hade hört talas om: Pomperipossa och de andra, som brukade äta barn eller förtrolla dem till åsnor. Det ville inte Olle vara med om.

Fnytten vred sig oroligt i luften, och snart blev Elvan illa till mods. Sen hörde Olle också de sorgsna tonerna från en ensam fiol någonstans inuti skogen.

Vad ska vi göra?” frågade det röda fnyttet.

Olle svalde och sa:

Vi ser efter om det är en häxa.”

Är det inte bättre att gå längs vägen?” frågade det gröna fnyttet.

Nej, Olle blir gärna uppäten”, sa Elvan. ”Kom.”

Olle var inte längre sugen på att gå in i skogen, men Elvan traskade in bland grenarna och Olle blev tvungen att följa efter. Han sprang ikapp Elvan, just som de såg en ensam figur som satt bakom ett träd. Men när de kom runt trädet satt det ingen där längre. Olle tittade sig omkring och fick se figuren bakom ett annat träd. Han gick dit, men där fanns det inte heller någon. Fast lite längre bort…

Elvan la sin hand på Olles axel och såg irriterad ut.

På det där sättet får du aldrig fatt i honom. Du kommer bara att virra bort dig.”

Hon höjde rösten mot figuren:

Hallå, kom hit istället. Näcken!”

Hon satte händerna i sidorna och väntade på att figuren skulle visa sig. Till slut tittade en blyg man med skägg och bar överkropp fram. När Olle gick närmare ryggade mannen tillbaka och höll fram fiolen som en sköld. Olle stannade på tio meters avstånd.

Är det du som är Näcken?” frågade Olle med sin snällaste röst.

Mannen spanade in i skogen, som för att se om det fanns några faror där.

Hur så?”

Vi letar efter en häxa”, sa Olle. ”Vet du var häxorna bor?”

Jag vet var en häxa bor, Lucrezia. Vi är gifta”, sa Näcken blygsamt.

Låt mig gissa: Det är hon som står för giftet?” sa Elvan.

Kan du ta oss till henne?” sa Olle.

Hon julstökar”, sa Näcken. ”Man stör inte Lucrezia när hon julstökar.”

Men det här är ett nödläge”, sa Olle. ”Om vi inte får tag på salt till jultomtens gröt då kommer hela berget att bli förstört. Snälla, hjälp oss.”

Näcken sniffade osäkert i luften.

Det blir på er egen risk. Följ musiken”, sa han och gömde sig bakom trädet igen.

Eftersom de inte hörde någon musik gick Olle fram, men det fanns ingen på andra sidan trädet. Då började den där sorgsna melodin ljuda igen, längre in i skogen. Elvan ryckte på axlarna och travade på mot musikens källa.

Ibland försvann ljudet av den ensamma fiolen, men de hittade snart melodin igen. Inte en enda gång såg de Näcken. Och det var nära att de hade missat det stora slottet som låg i en glänta också. Det liksom smög sig på dem när de inte tittade, och plötsligt stod det bara där framför dem, med en vägg som sträckte sig hundratals meter upp i luften. Tornen och tinnarna och skyttevärnen syntes knappt däruppe, men framför dem låg den kalla vallgraven och en nerfälld vindbrygga.

Hur kan ett slott bara dyka upp så där?” sa Olle.

Det är en häxa som bor här”, sa Elvan som om det förklarade allt.

Så fort de kom in i det fuktiga och kyliga valvet hissades vindbryggan upp i sina kättingar och stängde in dem. Stengolvet där innanför var täckt av sörjig rödlera. Längre in stod några träbord i brand och hotade att sätta eld på ett halmtak. Olle skyndade in och letade efter vatten. Turligt nog stod en full hink strax bredvid, och Olle skulle just hälla vattnet över elden när han hörde en röst.

Non!”

Olle hann precis se en kvinna med alldeles vitt ansikte och en tajt svart klänning innan hon ryckte hinken ifrån honom. Hon ställde ner den och vände sig sen lugnt till honom igen. Hon hade ett besynnerligt sätt att rulla tungan när hon sa ”r”.

L´essence… Jag beklagarr, ni prratarr inte frranska… Eh, den bensinen ska inte användas förrän julafton.”

Bensin?” frågade Olle. ”Har du… Varför har du… Vad håller du på med?”

Jag julstökarr”, sa häxan och putade med sina svartmålade läppar. ”Ni fårr förrlåta, men jag ärr inte rriktigt klarr än. Vill ni hjälpa till att sprrida ut dammet i biblioteket?… Åh, förrlåt, det kanske ärr lika brra att vi prratarr om saltet till jultomten, non?

Ja”, sa Olle. ”Men hur visste du det?”

Du kan läsa tankar, va?” sa Elvan.

Oui, min lilla älva, det kan jag. S´il vous plaît?” sa häxan Lucrezia och vinkade åt dem att följa henne in genom ett stenvalv.

Jag heterr Lucrrezia. Välkomna till Diabologna! Det ärr mitt slott.”

De kom in i ett rum med helt svarta tavlor och uppstoppade blommor hängande på väggarna. På ett bord med tre vanliga träben och ett skelettben satt en enorm spindel med väst och prickig fluga. Olle tittade ner på sina fötter som var helt dolda av en väldigt långhårig matta.

Du har en lite egen smak”, sa Elvan som studerade en staty av två grisar som bara hade ett huvud.

Jag harr en stolt släkt”, sa Lucrezia.

Vem har inte det?” sa en djup basröst.

Olle vände sig om och undrade varifrån rösten kom, men där fanns bara den enorma spindeln.

Mina förrfäderr och förrmödrrar har utforskat värrlden. Waterrloo, Falklandsöarrna, hos Nerro i Rrom – alla turristfällor. Släkten ärr väldigt viktig”, sa Lucrezia. ”Jag serr att du kommerr frrån en lång rrad människorr som varrit i Mythia.”

Gör jag?” sa Olle.

Din moderr och hennes moderr, och flerra förre henne. Ända sen Sarra och Måns irrade sig hit och rräddade mammutarrna. Ni borr i det blåa huset, n´est ce pas? Det ärr en gåva frrån mammutarrna.”

Grattis”, sa den djupa basrösten igen, och Olle tittade återigen mot rösten, men såg bara spindeln som stirrade på honom med sina många mörka ögon.

Under tiden vände sig Lucrezia mot Elvan.

Och du kommerr frrån–”

Jag vet varifrån jag kommer”, sa Elvan.

Åh, jag förrstårr”, sa Lucrezia.

Skarpt”, sa Elvan ironiskt. ”Så telepatisk man kan vara.”

Lucrezia vände sig till fnytten, som hade satt sig långt ifrån den enorma spindeln, så att de inte skulle bli uppätna.

Och ni, errs majestät–”

Va? Ers majestät?” skrattade Elvan. ”Okej, då vet vi hur duktig du är…”

Lucrezia tystnade och neg djupt.

Ska vi kanske ta det merr prrivat?” frågade hon allvarligt.

Hon ledde in fnytten i ett avgränsande rum, och innan Elvan hade hunnit följa efter slog dörren igen så hårt att Olle trodde att den skulle lossna från gångjärnen. Elvan blev alldeles paff och gnuggade sig om näsan.

”’Ers majestät’… Det kan knappast vara bra när en häxa blir galen.”

 

Under tiden strödde Lucrezia ut mer damm på ett bord för att göra det extra fint för fnytten att landa på.

Jag berr verrkligen om urrsäkt förr att det ärr så rrent härr inne, errs majestät.”

Jag skulle uppskatta om du inte sa något mer till Olle och Elvan”, sa det blåa lilla fnyttet. ”De vet inget om mitt uppdrag som prins, och mina föräldrar har förbjudit mig att berätta något.”

Prrinsen harr verrkligen visat storrt mod”, sa Lucrezia.

Åh, säg inte så där”, sa det blåa fnyttet. ”Jag hade hoppats att jag skulle ha lärt mig massor av rädsla sen vi flög hemifrån.”

Tänk bara på hur långt bort vi satte oss från din spindel”, sa det röda fnyttet.

Berrtrram? Han ärr ofarrlig. Han äterr barra sparris.”

Precis”, sa det gröna fnyttet. ”Och vi satte oss i andra änden av rummet. Fegt, va?”

Mycket”, sa Lucrezia. ”Men låt oss diskuterra saltet…”

 

Utanför dörren gick Elvan runt och tittade på alla märkliga föremål som Lucrezias släkt hade samlat på sig genom åren. Elvan sa ironiskt:

Vad tror du? Är det en prins och två livvakter, eller är det en kung, en drottning och en prinsessa, eller kanske en drottning, en kejsare och en hovnarr?”

Nja”, sa Olle med ett leende. ”Jag tror att vi får se upp med vad vi säger när fnytten är med. Vi får undvika sådana ord som prinskorv och drottningsylt–”

Och hovtång.”

De skrattade. Då öppnades dörren och fnytten flög före Lucrezia in i rummet. Fnytten satte sig långt ifrån den enorma spindeln och skakade lite av rädsla.

Är audiensen över?” frågade Elvan oskyldigt. ”Får häxorna några konungsliga bidrag?”

Olle skrattade och Elvan log nöjt.

Det visade sig att jag inte klarrarr av att läsa fnyttens tankarr”, sa Lucrezia. ”Men vi harr ett större prroblem: jag harr inget salt kvarr.”

Inget salt alls?” sa Olle. ”Vad har hänt?”

Inget, ibland tarr salt slut.”

Var får man tag på mer då?”

Man tillverrkarr, åtminstone om man ärr häxa. Men jag harr inget drraksaliv.”

Vem har det?” sa den djupa basrösten. Olle tittade direkt på spindeln, och fick se hur spindeln öppnade munnen igen. ”Förutom drakarna?”

Olle stirrade förvånat på spindeln och sa långsamt:

Alltså måste vi gå in i drakarnas värld.”

Det här blir bara bättre och bättre”, sa Elvan och suckade.

 

Drakarnas tillhåll låg bortanför Diabologna, berättade Lucrezia, och hon gav dem en karta så att de skulle kunna hitta dit. Fnytten höll på att somna, så Lucrezia trollade fram sovplatser i vardagsrummet och lämnade dem att sova.

Elvan och fnytten somnade direkt, men Olle tyckte att rummet lät konstigt: små pip, knorrningar och harklingar, som om det var någon som bodde där. Varje gång Olle sprang upp och tittade efter, blev rummet tyst. Till slut orkade han inte vara vaksam längre och somnade.

På morgonen vaknade han av att bordet dansade, medan ljuskronan i taket svingade sig fram och tillbaka. Olle satte sig upp, och då blev hela rummet tyst och stilla. Det enda spåret av att något hade hänt var att bordet var tyst på ett skamset sätt. Det var alldeles omöjligt att få Elvan att tro på, så han riktade in sig på drakarna istället.

Drakarna var det enda Olle kunde prata om under frukosten, trots att Lucrezia hade fixat en grandios frukost med bläckplättar, mjöl, grötlimpa, ostmarshaller, stekta skosnören, färska svindruvor, kaviartårta och flera kakfat överfulla med mardrömmar. Elvan tog för sig och ägnade hela frukosten att berätta om en vampyr som skulle ha tappat tänderna om det inte hade varit för hennes rådiga ingripande.

Olle lyssnade knappt, utan studerade kartan istället. Resan skulle bli farlig, det förstod han. Först var man tvungen att gå på en smal utskjutande hylla på ett berg, där man skulle falla flera hundra meter om man ramlade, och sen genom en liten gång för att över huvud taget komma till drakarnas värld.

 

Drakarnas värld var fylld av mörka klippor som nådde upp till himlen, och varma källor som bubblade över med lava. Längst upp på ett av de spetsigare bergen överblickade drakarnas näste hela området. Luften var full av svavel – så där som det luktar om man tänder en miljard tändstickor samtidigt.

Olle och Elvan gick en omväg för att slippa lavaströmmarna, och därför var de tvungna att gå klättra ner i dalen mellan två branta klippväggar. De höll sig krampaktigt fast i klipporna med båda händerna, och pratade bara för att varna varandra om lösa stenar, men så fort de kom ner på den släta marken återtog de samtalet.

Har du några planer på hur vi ska få tag på drakspottet?” sa Elvan.

Nej”, sa Olle.

Självklart inte”, sa Elvan ironiskt. ”Varför frågade jag ens? Vi väntar med att planera tills drakarna kastar sig över oss.”

Hon vände sig till fnytten och härmade Lucrezias sätt att prata:

Om inte vårra fnytt-härrskarre harr någrra idéerr?”

Fnytten drog sig förnärmade undan medan de tjattrade sinsemellan.

Hur skulle vi kunna planera innan vi vet hur det ser ut?” frågade Olle. ”Dessutom tycker jag att du också–”

Tyst” sa Elvan plötsligt.

Du behöver väl inte–”

Sch! En drake…”

Elvan pekade upp i luften, och där fanns det mest skrämmande Olle någonsin hade sett: en drake. Den var stor som en buss, hade spetsiga vingar och den sprutade eld mot en sten. Stenen förvandlades till aska. Olle backade. Sen insåg han att det inte fanns något att gömma sig bakom.