Landet Mythia:Kapitel 24

Kapitel 24: J-märkningen

 

Olle blundade och väntade på att bli träffad av en blixt från Nejlika eller på att bli nerfryst av Kung Bore. När allting skakade trodde han att det var dags, men det var det inte.

Det var väggen som rasade samman!

Då fick Olle en idé. Olle visste att det var en dum tanke, men han hoppades att tunneln på något sätt skulle rädda honom. Kanske skulle Kung Bore och Nejlika titta bort. Men ingen av dem lät koncentrationen falla för en sekund.

När han tittade upp igen höjde Nejlika trollspöet samtidigt som Kung Bore skickade en blixt. Olle såg projektilerna komma emot honom som i slowmotion.

Så kom något i vägen. Det var Elvans kropp. Hon kastade sig framför Olle. Elvans kropp träffades så hårt att den kastades in i väggen ett tiotal meter bort bakom Olle.

Olle väntade på att hon skulle resa sig medan han tog skydd. Men Elvan rörde inte på sig. Han förstod inte varför förrän han såg Elvans brända kropp ligga livlös på golvet, och inte ens då var han riktigt säker.

Men plötsligt förlorade hans rädsla all mening. Han blev alldeles kall, halsen svullnade upp så att det blev svårt att prata och ens andas. Smärtan i hans mage och hals och hjärta förlorade sin betydelse. Och han skrek.

Kom igen, era förbannade missfoster! Döda mig också!”

Skriket drog all luft ur hans lungor, men det hindrade inte Olle från att rusa fram mot Nejlika med händerna redo att slå och hugga.

Han hann halvvägs innan Kung Bore skickade iväg en spets av is som träffade honom rätt i sidan. Isen spred sig runt honom, och höll fast honom. Olle tyckte att han borde frysa inuti isen, men det gjorde han inte. Han bara fanns till, fast ändå inte. Sen började världen gå vidare utan honom. Jultomten, tomtemor, fnytten och vättarna var alldeles vettskrämda och gjorde som Nejlika sa.

Vi har samma mål. Förena dig med mig”, viskade Kung Bore.

Nejlika log och bugade sig för Kung Bore. Han nickade mot Olle.

Den lilla människan verkar vilja dö. Jag vill vara elakare än så.”

Han skakade på sitt trollspö, pekade mot marken under Olle, och vips öppnade sig ett stort hål där. Sen pekade Nejlika först på honom och sedan ner i hålet. Olle föll, och det var obehagligt, eftersom han inte kunde ta emot sig. Men isen omkring honom höll när den studsade i marken.

Kung Bore gick fram till kanten av hålet och såg ner på Olle. Med en lätt vinkning tog han bort isen runt Olle, fast innan Olle hade hunnit skrika kastade han en handfull spetsar av is mot marken.

Spetsarna krossades och splittret studsade upp. Mitt i fallet stannade bitarna, smälte och bildade en genomskinlig kupolformad hinna över hålet i stengolvet. Plötsligt tystnade världen. Olle förstod att hinnan var så kraftig att den till och med blockerade allt ljud. Kung Bore försvann från hålet med ett ljudlöst skratt.

Och någonstans där uppe låg Elvan.

Olle såg bara taket i ingenmanslandet. Han försökte kika runt, men han såg inget. Sen kom tomtemor och fnytten och bankade på hinnan. Det hördes ingenting. Olle visade att han var okej, och vinkade åt dem att titta till Elvan.

Under tiden studerade han väggarna. De var nästan helt släta, så det skulle bli vanskligt att klättra upp. Han tog av sig ryggsäcken, och då sparkade han till något på golvet. Det var flaskan som han hade fått av Nejlika.

Då kom han att tänka på att Nejlika aldrig kunde göra något riktigt elakt, och han hade ju sett hur snäll Nejlika var i dåtiden. Flaskan var ett bevis på det.

 

Det tog en bra stund innan Olle hade segat sig upp till hinnan av is. Armarna var helt stumma. Alla tankar på Elvan försökte han skjuta undan till senare. Han kilade fast fötterna och ena handen mot små, små utskjutande delar av väggen, så gott det gick. Andra handen använde han för att smeta in resterna av trolldrycken på isen.

Sen dröjde det bara ett par sekunder innan trolldrycken frätte ett litet hål i isen. Hålet var nog precis så stort att Olle skulle kunna ta sig ut. Tomtemor sträckte ner sin arm genom hålet och Olle tog tag i den.

Då fick han se Elvans kropp.

Hon låg lutad mot väggen. Hennes ögon var slutna, och för första gången verkade hon avslappnad. Men när han fick se hur hennes kläder var alldeles svedda mitt på magen då orkade han knappt hålla i tomtemors arm längre. Alla krafter försvann när han såg det vita blodet som rann ut på golvet.

Släpp inte taget”, ropade tomtemor.

Olle, kom upp”, sa det röda fnyttet.

Titta på mig”, sa tomtemor. ”Titta på mig.”

Olle blundade, men han såg fortfarande Elvan brända kropp.

Vättar, hjälp till här”, skrek tomtemor.

Jo”, muttrade vättarna, och kom fram och drog tag i Olles arm. Deras seniga muskler var exakt så mycket som behövdes för att dra upp Olle ur hålet.

När Olle väl satt på stengolvet i ingenmanslandet igen kände han ingenting. Han såg Elvan. Han såg tomtemor, fnytten och vättarna. Men han kände inget. Det hade varit alldeles för plågsamt att tänka på Elvans ironiska humor eller hennes varma kropp, så han bara stod där.

 

En stund senare kom tomtemor närmare.

Olle, du måste hjälpa oss. Kung Bore och Nejlika tog med sig jultomten genom Maranga, ut till din värld”, sa hon mjukt.

När Olle inte svarade sa hon:

Olle, hör du att tunnelarbetet har slutat?”

Olle, du kan inte ge upp nu”, sa det gröna fnyttet.

Olle, vad ska vi göra?” sa det blåa fnyttet.

Olle, hjälp oss”, sa det röda fnyttet.

Då slog Olle handen i väggen ovanför Elvan. Han blängde på alla omkring honom och skrek:

Olle! Olle! Olle! Det enda jag gör här i Mythia är att hjälpa till!”

Olle”, sa tomtemor och gick fram och kramade Olle. ”Det var Elvan som valde det där. Hon ville skydda dig. Hon visste att du skulle kunna rädda Mythia om du bara fick chansen. Nu har du chansen.”

Jag bryr mig inte. Jag hatar julen!”

Olle drog sig undan. Fnytten tittade oroligt på tomtemor, och var osäkra på vad som skulle hända. Tomtemor sa inget, men det syntes att hon var ledsen, för Olle, för Elvan, och för sin käre man. Men just nu kunde hon inte göra något.

Olle sparkade till en sten. Han ville inte tänka på Elvan. Men ändå var det en tanke som återkom gång på gång. Det var hur Elvan hade tjatat på honom om att han alltid brydde sig för mycket om vad alla sa om honom. Han hade ju till och med oroat sig ifall Nejlika skulle tycka illa om honom…

Jag orkar inte tänka på vad andra tycker hela tiden längre”, sa han irriterat.

Bra”, sa tomtemor. ”Men vad vill du göra nu då? Vad bryr du dig om?”

Olle vände sig om. Så långt hade han inte tänkt. Han ville bara inte bli tvingad att göra massa saker. Men när tomtemor tog tag i honom och vände honom mot Elvan, då kom han fram till vad han ville göra.

Jag vill rädda Mythia”, mumlade han.

Varför då?” sa tomtemor. ”För att du känner att du måste?”

Nej…”

För att rädda jultomtens liv? Eller för att Elvan hade velat det?”

Nej… för att jag vill.”

Han drog på sig ryggsäcken och lät fnytten landa på sin arm.

Hämta hit älvorna. De kanske vill begrava henne eller något.”

Men älvorna är förfärliga”, sa det röda fnyttet.

Vi vågar inte flyga dit själva”, sa det gröna fnyttet.

Jo, det gör ni. Ni är fnytt. Bara tänk på allt ni har varit med om med mig och Elvan. Ni har visat mer mod än någon hade kunnat hoppas på.”

Men vi vill inte vara modiga”, sa det blåa fnyttet.

Okej”, sa Olle. ”Då är det ni som väljer: flyga till älvorna eller följa med mig.”

Fnytten tittade osäkert på varandra, men sen lyfte de, nickade till Olle och flög iväg mot dörren till Systradal.

Jag kommer snart tillbaka”, sa Olle och gick iväg till Maranga. Då slutade Mythia att skaka.

 

Olle behövde inte springa fram till tunnelarbetet för att se att han hade haft rätt när han gissade att arbetet inte hade stannat av sig själv.

Först såg han nämligen hur barackerna och grävmaskinerna var inneslutna i is. Sen såg han de stora kratrarna efter Nejlikas blixtar. Sen hörde han skriken… De kom uppifrån.

Kung Bore och Nejlika stod på berget. Framför dem hängde alla arbetarna i luften som ett gigantiskt kulspel. Nejlika kastade en arbetare så att han krockade med jultomten, och då jublade han.

Olle kände sig alldeles maktlös. Hur skulle han –

Då skakade någon om honom. Olle drog upp händerna för att försvara sig, men där stod mormor.

Olle, det är Nejlika och Kung Bore!”

Han nickade sorgset.

Jag har ingen aning om hur jag ska stoppa dem. Och Elvan är död…”

Va?” sa mormor. ”Är Elvan död?”

Plötsligt svängde massor av bilar in vid tunnelbygget. Det var ett par polisbilar och en vanlig bil. Poliserna sprang ut och satte upp avspärrningar. Personerna i den vanliga bilen gick ut och stirrade på skadorna.

Bernhard Fryk och hans syster”, sa mormor.

Syskonen Fryk gick fram emot Kung Bore och Nejlika med en stor megafon.

Det här är polisen. Släpp er gisslan så kan vi prata”, sa Rigmor Fryk surt.

Men kravet fick bara Kung Bore och Nejlika att attackera dem istället för arbetarna. Kung Bore skickade spetsar av is, medan Nejlika kastade sina blixtar från trollspöet. Rigmor Fryk träffades direkt av en spets av is och blev genast infrusen. Bernhard Fryk kastade sig bakom barackerna för att få skydd.

Poliserna gav sig inte lika lätt. De sköt med sina pistoler och hade stora sköldar. Varken Kung Bore eller Nejlika brydde sig om det, utan fortsatte bara att kasta blixtar och spetsar av is. Det var en riktigt imponerande uppvisning.

Då dök fnytten upp och landade på Olles axel.

Hej Anna”, sa det blåa fnyttet.

Olle bara stirrade på fnytten och sen på sin mormor. Inte förrän nu förstod han på riktigt att flickan Anna var hans mormor. Det var så självklart när man såg hennes stora öron, men ändå var det svårt att begripa att hon hade varit så ung.

Vad gör ni här?” sa mormor.

Vi kunde inte överge Olle”, sa det gröna fnyttet.

Har ni inte pratat med älvorna?” sa Olle.

Vi ändrade oss”, sa det röda fnyttet.

Vi skickade några vättar istället”, sa det gröna fnyttet.

Så nu kan vi hjälpa dig”, sa det röda fnyttet.

I samma ögonblick attackerade polisen Kung Bore och Nejlika med allt de hade. Iskungen och trollkarlen bara skrattade och gav tillbaka i form av större blixtar och spetsigare spetsar. Snart var alla poliser frysta eller brännskadade.

Men hur ska vi kunna besegra dem? De är ju så mycket starkare än vi är.”

Då fick mormor en idé.

Puffen!”

Vad menar du?”

Nejlika blev elak när han skickade iväg er till framtiden, eller till nutiden, ja, ni förstår vad jag menar.”

Blev han elak av puffen?” sa Olle och tänkte efter. Så sa han:

Fnytten, ni flyger på Kung Bore, så tar jag hand om Nejlika. Mormor, få bort alla andra härifrån. Okej, då kör vi!”

Innan de andra hade reagerat hade Olle sprungit iväg. Han tog skydd av träden så långt han kunde, men snart fanns det inga träd kvar. Men Nejlika var så koncentrerad på poliserna att han inte märkte Olle förrän det var för sent. Olle kastade sig mot Nejlikas knän, så att han föll raklång på marken.

Kung Bore vände sig när han hörde att Nejlika blev attackerad, och lade inte märke till de tre självlysande varelserna som passerade hans häst i full fart mot hans ögon.

Mormor sprang för allt vad tygen höll mot barackerna där Bernhard Fryk tittade upp från bakom en tunna. Hon knuffade till honom så att han rullade ett par varv på marken och hamnade bakom baracken.

Håll dig undan, Bernhard!” ropade hon.

Bernhard Fryk bara gapade. Men själv var hon redan på väg till första ispelaren.

Olle visste att den första attacken mot Nejlika inte skulle avgöra allt, och snart skickade Nejlika sina blixtar efter honom. Så Olle ställde sig mellan Nejlika och Kung Bore. En blixt flög förbi Olles öra. Den träffade nästan Kung Bore.

Kung Bore hade fullt upp att försvara sig mot fnytten. De flög irriterande nära hans ansikte. Så när Nejlikas blixt nästan träffade honom skickade han automatiskt ett knippe isspetsar mot honom.

De flesta spetsarna var långt ifrån Nejlika, men en av dem träffade Olle på handen. Olle trodde att han skulle bli en ispelare igen, men inget hände. Olle kände på sin hand, och då upptäckte han att lite av Nejlikas trolldryck fortfarande fanns kvar där.

Fnytt! Ta hand om Nejlika istället”, ropade han och ställde sig mittemot Kung Bore.

Fnytten reagerade snabbt och pilade iväg mot Nejlika, samtidigt som Nejlika kastade iväg en blixt mot Olles rygg. Fnytten hann nästan ända fram till Nejlikas trollspö när han skickade iväg sin blixt. Oturligt nog kom de direkt i vägen för blixten. Smällen som var tänkt för Olle studsade på fnytten tillbaka mot Nejlika, medan fnytten flög all världens väg.

Under tiden förberedde sig Kung Bore på att frysa ner Olle en gång för alla. Han snärtade till med handleden och skickade iväg en spets.

Exakt samtidigt skedde en stor förändring i Nejlika. Hans sug efter att vara elak och ogillad blåstes bort. Och när han fick se att Kung Bore tänkte frysa ner människopojken skickade han iväg ett helt gäng med blixtar.

Kung Bores spets studsade mot Olles insmorda hand. Den träffade Kung Bore strax innan Nejlikas blixtar. Kung Bore skakade våldsamt. Han skrek och kastade sig av och an för att bli av med smärtan. Men värmen från blixtarna hettade upp honom ordentligt. Kvar blev bara en ispelare som smälte ner till vatten. Vattnet ångade bort och lämnade bara en liten pöl som snart torkade upp. Den här gången skulle Kung Bore inte kunna komma tillbaka.

Olle snurrade runt i panik för att se vad Nejlika höll på med. Men Nejlika höll upp händerna i en vänlig gest.

Det där gjorde vi bra”, skrattade trollkarlen. ”Samarbete är inte dumt.”

Han gick fram till Olle och klappade om honom. Men Olle skakade på sig.

Tro inte att du blir förlåten för att du gjorde det rätta för en gångs skull. Elvan är död, och det är ditt fel!”

Olle gick därifrån med tårar i ögonen. Han letade efter fnytten. De hade studsat iväg mot barackerna. Han tittade efter kratrarna, men hittade inga. Fnytten var borta. Olle kunde inte förstå att fnytten hade övergett honom nu när Elvan var borta.

Då knackade Bernhard Fryk på baracken bredvid honom.

Jag anade att det var du. Har du någon aning om hur mycket de här skadorna kommer att kosta? Och vilken budget ska de utgifterna dras ifrån? Var är dina målsmän?”

Men då dök mormor upp.

Håll käften, Bernhard”, sa hon. ”Din syster är nerfryst och det första du tänker på är pengar och budgetar.”

Då är frågan vem som bär ansvaret för det”, sa Bernhard Fryk. ”Är det du?”

Mormor tänkte inte låta sig tystas.

I det här berget bor hundratals olika mytiska varelser – all världens tomtar och troll. Och det här är det sista berget som de kan bo i. Tunneln hotar deras liv.”

Tyvärr”, sa Bernhard Fryk och borstade bort snön från sin gråa kostym. ”Och även om det du säger vore sant, då skulle varelserna undersökas av myndigheterna. Sådana varelser skulle vara viktiga etnologiska och biologiska fynd. Men eftersom det inte finns några tomtar och troll så kommer tunnelarbetet att fortsätta.”

Han kammade till håret och gick fram till ispelaren som innehöll Rigmor Fryk.

Förresten, om ni tror att det här är ett effektivt sätt att övertyga kommunen, då har ni fel. Tina upp de här människorna, annars kallar jag in militären och jämnar det här berget med marken. Jag kan göra det, för jag har en bror i armén. Jag ska pers–”

Han tystnade och stirrade framför sig.

Framför honom stod nämligen självaste jultomten.

Det var inte att ta miste på att det här var den riktige jultomten. Inte ens Bernhard Fryk kunde förneka det. I själva verket gapade han.

Bredvid honom stod Nejlika med en vänlig min. Han hade släppt jultomten fri. Olle svalde och sa:

Det här är bara en av dem som bor i berget. Jag tror att ni känner varandra.”

Bernhard Fryk rättade förvirrat till slipsen och harklade sig.

Jag tror inte på jultom–”

Men det syntes att Bernhard Fryk inte trodde på det han sa. Och jultomten tog tillfället i akt och sa:

Men jag tror på dig. Bernhard Fryk, jag och min familj behöver det här berget. Nu ber jag dig att stoppa tunnelarbetet.”

Han tittade Bernhard Fryk väldigt djupt in i ögonen, som om han tänkte hypnotisera honom. Men det behövdes ingen hypnos.

Självklart”, sa Bernhard Fryk skakat. ”Det är redan stoppat. Jag visste inte… Förlåt. Jag ska se till så att ingen rör det här berget, någonsin. Jag hittar på någon förbudsmärkning… som J-märkning, för Jul. Och jag ska se till så att ingen får veta att ni bor här. Det vore inte bra för er med en massa turister.”

Du ser. Du har inte glömt den där känslan”, sa jultomten och gav Bernhard Fryk en kram. ”Bra, Bernhard. Du sköter dig utmärkt. Det här är Nejlika. Han kommer att hjälpa dig med poliserna och arbetarna så att ingen minns för mycket.”

Bernhard Fryk vände sig till Nejlika och log försiktigt.

Ska vi kalla på ambulanser?”

Jag vet ett snabbare sätt”, sa Nejlika och svängde sitt trollspö över Bernhard Fryk.

Vips hade Bernhard Fryk, Nejlika, och alla arbetare och poliser försvunnit. Nu var det bara Olle, mormor och jultomten kvar.

Det här löste sig ju bra”, sa jultomten.

Olle svarade inte.

Vi hade aldrig klarat det utan dig”, sa jultomten.

Jag vet det”, sa Olle. Han tänkte efter. ”Kan du läka Elvan?”

Jultomten sänkte huvudet.

Mycket kan jag göra, men inte det.”

Han studerade Olle en sekund, och sen busvisslade han. Plötsligt dök släden upp. Renarna verkade laddade och den magiska säcken var fylld till bredden. Jultomten klättrade in i släden och satte sig tillrätta.

Ja, då var det dags för mig att åka. God jul!”

Han log en sista gång, piskade renarna och försvann.

Jag vet att jag borde vara glad eftersom det är julafton och så”, sa Olle. ”Men Elvan är död, och fnytten är försvunna, så jag vet inte om jag vill vara med och fira.”

Är du säker?” sa mormor och pekade upp mot det blåa huset.

På trappan stod mamma och pappa. Pappa var hemma!

 

Ett par timmar senare hade det blivit mörkt igen. Olle var mätt av all julmat. För första gången på länge hade han ätit vanlig mat. Han hade fått massor av paket och hade gett nästan lika många tillbaka. Den bästa presenten han hade fått var när familjen fick veta att de slapp att flytta ifrån huset, eftersom tunnelarbetet hade dragit ut på tiden, och det skulle bli för dyrt för kommunen att betala för ett annat ställe att bo på under tiden.

Nu satt Olle i soffan och tänkte på Karl-Bertil Jonssons julafton. Ändå var han inte lycklig. Han saknade Elvan och fnytten.

När mormor kom in med en skål nötter lyfte Olle på filten och bjöd in henne.

Kan inte du berätta något om när du var i Mythia?”

Inte än”, sa mormor. ”Det får bli någon annan gång. Men det kanske är dags att du pratar med mamma och pappa om vad du har varit med om i Mythia?”

Om Mythia?” sa Olle förvånat. ”Men mamma–”

Hon har också varit i Mythia när hon var ung. Hon minns det bara inte.”

Hur–”

Då knackade det på dörren. Mamma var närmare dörren och öppnade med en stressad min. Hon tittade knappt på vem det var.

Kom in. Jag har mat i ugnen som håller på att brännas vid.”

Men både Olle och mormor såg vem det var. Det var jultomten som stod utanför dörren med en välfylld säck. Han sken upp hela hallen, och skenet fick mamma att titta fram igen. Hon flämtade till.

God jul i stugan. Jag hann inte tacka Olle ordentligt för all hjälp förut”, sa jultomten och vinkade åt pappa som hade kommit ut i hallen för att se vad som stod på. ”Ja, se inte så förvånad ut, Kerstin. Jag kommer allt ihåg dig från när du var liten.”

Mamma backade in i väggen.

Nämen, var inte det en dröm? Finns du…? Vänta, Mythia… Jag träffade tomtemor och sjöjungfrun… Var det på riktigt?”

Ja, det var på riktigt. Mythia finns. Och Olle har räddat oss. Han besegrade Kung Bore, och förhindrade att hans frusna själ fick makt över den här världen. Dessutom stoppade han tunnelbygget, och det är därför jag är här. Olle, jag vet att du har fått flera presenter i dag, men i år är du värd något extra, och jag vet vad du önskar dig mer än allt annat.”

Är det att jag ska vara hemma mer?” sa mamma sorgset.

Nej, fast det vore ingen dum present”, sa jultomten vänligt och tittade på pappa också. ”Från båda två. Då kanske ni lär känna er son. Han är klok, ansvarsfull, och han är inte särskilt intresserad av bergsbestigning.”

Va?” sa Olle generat. ”Det är jag ju.”

Nej, Olle”, sa jultomten. ”Du vill umgås med din pappa, och den enda gången ni umgås är när ni klättrar i berg. Så fort du tänker på bergsbestigning, tänker du på pappa, eller hur? Men nog om det nu, nu ska du få din present.”

Vad är det?” sa Olle för han vågade inte hoppas att han skulle få det han önskade sig.

God jul, Dumbo”, sa Elvan.

Hon stod vid källardörren, livs levande. Olle hann knappt lägga märke till att hon var hel och ren innan han sprang och kramade henne.

Hur kan du–” sa han medan han grät i hennes famn. Han vände sig till jultomten:

Du sa ju att du inte kunde läka henne?!”

Elvan klappade om honom.

Ta det lugnt. Mina systrar insåg att de behövde mig, trots allt. Jag räddade dem, så de räddade mig.”

Hurra”, ropade fnytten ifrån källardörrens karm.

Är ni också här?” sa Olle överlyckligt.

Vilka är det här?” frågade Olles pappa och gick fram till Elvan.

Det här är min bästa vän, Elvan.”

Olle vände sig om för att tacka jultomten, men då fick han se att jultomten hade satt sig i deras soffa, och nu sov han lika lugnt som om han låg i sin egen säng.

Elvan snörpte på munnen.

Jag har just återuppstått från de döda, så ta mig sjutton att jag tänker hjälpa till med att bära ner honom i källaren.”

Då skrattade Olle. Det här skulle bli en intressant julafton.

 

SLUT.

Annonser

Landet Mythia:Kapitel 23

Kapitel 23: Tillbaka till framtiden?

 

Gamla Elvan, unga Elvan och Fyran läkte skyltarna med sina tårar. Så fort skyltarna var hela igen, tackade de för hjälpen och försvann.

Vad var det där för några?” sa Anna.

De varnade oss för trollen”, sa Olle. ”Apropå det så får ingen bli arg den här gången. Trollen är dumma, men man får absolut inte reta upp dem. Vi får tänka på att det finns flera tusen troll nu. Okej, jag tror att det är häråt.”

Då skakade marken till och vips stod Ulo där. Anna satte händerna för munnen. Han var inte snyggare nu än han skulle bli, om 45 år. Möjligen var han till och med aningen fulare. Olle höjde armen och hälsade.

Hej, Ulo.”

Hej, Ulo”, sa Ulo och vinkade till gamla Elvan.

Ta det lugnt nu, Elvan”, sa Olle.

Ulo gick vidare till ett troll som låg på mage på marken. Det var Påke.

Ta det lugnt nu, Elvan”, sa Olle igen.

Ulo sparkade Påke i sidan. Påke reste sig halvt om halvt upp.

Är det julafton?”

Nej, det är jag”, sa Ulo.

Det är julafton i morgon”, sa Anna hjälpsamt.

Var är jag?” sa Påke förvirrat.

Du är där”, sa Ulo vänligt. Han pekade stolt på sig själv. ”Själv står jag här.”

Anna rynkade på näsan och tittade undrande på Olle. Hur dumma var egentligen trollen?

Ursäkta”, sa Olle. ”Vi skulle vilja veta om ni vet var älvornas rike ligger.”

Påke och Ulo sänkte huvudena lite, som om de skämdes för att de inte förstod frågan.

Vem är det som är rik?” sa Påke försiktigt.

Jag tror inte att de vet”, sa Elvan.

Sen skakade marken till och Nyffe dök upp med två troll som såg ut som ladugårdsdörrar. De var breda och höga, men framför allt hade de platta ansikten. Nyffe skulle just säga något till Påke när han fick se de två Elvorna.

Han gick närmare och studerade den gamla Elvan noga medan hans långa tunga hängde utanför.

Vem är det här?” sa han.

Jag heter Elvan”, sa den gamla Elvan kallt och drog sig undan Nyffes andedräkt.

Du är vacker”, sa Nyffe. ”Och vem är det här då? Är det din spegelbild?”

Han tittade på den unga Elvan som vägrade röra en muskel som om trollet var det farligaste hon hade varit med om, vilket det förmodligen var.

Det är… min syster”, sa Elvan som inte orkade berätta för Nyffe om tidsresan.

Jaha”, sa Nyffe, och så verkade han totalt glömma bort dem medan han gick iväg med fingret i näsan.

Olle vände sig till den gamla Elvan med ett fniss.

Tänkte du på vad som hände? Nyffe trodde ju att du hade en syster förra gången vi var här. Han minns dig. Hihihi.”

Elvan log inte ens. Hon bara vände sig om och gick. Påke ropade efter henne:

Vems rikedomar var ni ute efter?”

Ulo tänkte efter. Sen sa han:

Är ni tjuvar?”

Nej, vi är bara på besök”, sa Olle och gick.

 

Ingen av dem sörjde över att besöket i Bröle blev så kort, men resan tillbaka var så lång att de bestämde sig för att sova på vägen. De slog läger på en liten bergsknalle. Den gamla Elvan sa nästan ingenting under tiden, den unga Elvan var glad över att få vara med, och Fyran försökte prata med Olle.

Trollen hittade inte till Systradal.”

Nej”, sa Olle.

De visste inte ens vad Systradal var.”

Nej.”

Varför skulle de då vilja anfalla oss?”

Jag vet inte”, sa Olle och rynkade pannan.

De lade sig för att sova. Fyran och den unga Elvan ville sjunga de andra till sömns, men den äldre Elvan vägrade.

Vi har hört nog från älvorna nu”, sa hon och efter några sura blickar tystnade älvorna, och allt blev lugnt.

Olle kunde inte sluta tänka på trollen. Om de var dumma, och de var de, varför hade de då anfallit älvorna? Och varför hade Elvan blivit anklagad för att förråda älvorna? Han fick ingen rätsida på vad som hade hänt, eller rättare sagt, skulle hända. Skulle det gå att rädda Elvan från att bli anklagad? Skulle kriget gå att stoppa? Och ville han förlora den Elvan som han kände?

Det dröjde några timmar innan han somnade, men då trodde han att han hade hittat en del av lösningen. Han hade bara ingen att dela sina tankar med eftersom den gamla Elvan var så tvär.

 

I gryningen var det lika mörkt som när de gick och lade sig. Fnytten var pigga, och Fyran och den unga Elvan var fräscha som nyponrosor. Den gamla Elvan reste sig obekvämt och borstade sig ren från barr. Olle kunde inte sluta gäspa, men ändå tog han täten på vägen tillbaka till Systradal. Han gick omkring med munnen som ett streck, så sammanbiten var han. Han blev inte ens gladare av Fyrans och den unga Elvans sånger på vägen. Och att det var dagen innan julafton ville han inte ens tänka på. De var ju fast i dåtiden, tunnelbygget skulle förstöra Mythia och jultomten var fryst i en ispelare. Ändå var det ingenting emot hur butter Elvan var.

När de kom fram till den trånga passagen började Elvan äntligen att prata.

Det ska bli skönt att äntligen komma tillbaka till ett ställe där man verkligen är omtyckt”, sa hon ironiskt. ”Det måste vara som för dig att hamna hos familjen Fryk.”

Olle log. Han stannade Elvan och viskade:

När du fortfarande bodde hos älvorna, var det mycket bråk då?”

Nej, bara ett”, sa Elvan. ”Men det avbröts när trollen anföll.”

Den andra versen på Sången om den unga älvan och tisteln”, sa Fyran, som hade lyssnat. Elvan nickade.

Det var det allt handlade om. Några älvor, eller rättare sagt ganska många älvor tyckte att texten löd i en lustig dans vid ängens kant, men fler och fler började sjunga i en lustig dans vid vägens kant. Det gick så långt att några funderade att flytta.”

Vilket tyckte ni var rätt?” sa Olle.

Ängens kant”, sa båda Elvorna och Fyran.

Och vad tycker drottningen?”

Vägens kant”, sa Fyran.

Olle tog tag i den unga Elvan och tryckte henne igenom den trånga passagen.

Tack”, sa den unga Elvan och tittade efter de andra, men de andra kom inte.

Istället sa Olle:

Ni sa att bråket slutade när trollen kom. Jag tror att bråket var värre än ni trodde, och att drottningen tyckte att det enda sättet var att förena älvorna mot en gemensam fiende – trollen. Då använde hon sig av dig, Elvan, för att öka hotet.”

Av mig?” sa den unga Elvan från andra sidan passagen.

Den gamla Elvan ignorerade sig själv och vände sig till Fyran.

En förrädare skulle ha enat alla.”

Fyran skakade långsamt på huvudet.

Ja”, sa hon.

Men då går vi och bevisar för älvorna att jag är oskyldig”, sa den gamla Elvan.

Hur då?” sa Fyran och slog ut med händerna.

Med brevet. Vi pratar med de andra. Jag måste väl fortfarande ha några vänner kvar.”

Vilket brev?” sa Fyran.

Elvan kände i sin ficka, men brevet var borta.

Fyran slog ner blicken.

Elvan förstod direkt att Fyran hade tagit brevet.

Tyvärr”, sa Fyran. ”Om valet står mellan dig och hela Systradal så är valet enkelt.”

Nej, det var det inte”, sa Elvan ilsket. ”Man behöver inte välja på det sättet!” Hon drog ett djupt andetag. ”Jag trodde att du var på min sida.”

Det är jag”, sa Fyran. ”Du vill väl också att älvorna är förenade, snarare än splittrade?”

Elvan stirrade för att se om Fyran skulle ändra sig, men Fyran vägrade att titta på Elvan. Så Elvan vände sig om för att gå, men i sista sekunden, när Fyran höll på att gå in i den trånga passagen, gick hon fram till Fyran och sa några ord som varken Olle eller Anna förstod:

Nigham parak tomoa, indemy nua savalegh.”

Sen vände hon sig om igen och gick utan att titta sig om.

 

Elvan gick direkt till dörren som ledde till Nejlikas värld, och hon knackade utan att bry sig om ifall hon fick några stickor i handen eller inte. Men hon fick inga stickor. Det fick Olle att bli på sin vakt.

Vad har hänt här?” sa han.

När dörren öppnades blev han ännu mer misstänksam. Det var alldeles ljust, det var inte halt, och det fanns ingen labyrint, utan bara en stor äng. Nejlikas skrangliga hus låg rakt fram, skogen där anden i flaskan och sagoriket fanns låg till vänster, och så låg det ett annat märkligt hus längre bort till höger.

Han vill nog bara locka in oss i falsk säkerhet… och sedan smack”, sa Olle och slog en knuten näve i den andra handflatan.

Det struntar jag i”, sa Elvan. ”Om han ger sig på mig nu, då blir det mest synd om honom.”

Olle och Anna bytte en orolig blick, men det hände ingenting på väg fram till Nejlikas hus. Det var till och med någon som gnolade inuti huset. Elvan knackade på, och snart kom Nejlika själv och öppnade. Han såg förvånad men glad ut.

Ja? Vad kan jag hjälpa till med? Kom in, vet jag.”

Nej, akta er”, viskade det röda fnyttet.

Men Elvan och de andra gick försiktigt in i huset efter Nejlika. Olle tittade automatiskt mot det hörn där Elvan hade suttit i en liten bur första gången han såg henne. Men där fanns ingen bur. Hela rummet såg annorlunda ut. Det fanns prydnadssaker, ljusa färger och en och annan tavla, även om de flesta föreställde olika trollkarlar.

Ni verkar lite blyga”, sa Nejlika vänligt och böjde sig ner så att han var på deras nivå. ”Jag heter Nejlika. Vad heter ni?”

Vi kommer från framtiden”, sa Olle plötsligt.

Nejlika skrattade till.

Gör ni? Åh, vad underbart! Jag har alltid velat se framtiden, men så brukar jag tänka att jag nog får se den, tids nog. När kommer ni från?”

2003”, sa Olle.

Oj, det var inte dåligt! Hur kom ni hit?”

Vi skulle vilja komma hem igen”, sa Elvan.

Varför då?” sa Nejlika medan han gick iväg till en hylla och rotade bland burkarna. ”Om jag får fråga, naturligtvis. Jag förstår om ni inte vill berätta allt för en skranglig gammal trollkarl…”

Han skrattade och skrattade och skrattade.

Vi hör inte hemma här”, sa Olle.

Ja, du har väl dina föräldrar att tänka på, antar jag”, sa Nejlika. ”De är väl inte oroliga nu när du har rest i tiden?”

Olle visste inte vad han skulle säga. Mamma och pappa visste inget om att han hälsade på i en tid när de inte ens var födda. De måste undra något fruktansvärt vart han hade tagit vägen.

Mormor är i alla fall inte så orolig”, sa Anna och log.

Vad bra”, sa Nejlika och tog fram en burk. Han blåste bort dammet och skruvade av locket.

Jag ska inte med”, sa Anna. ”Jag hör hemma här.”

Gör du? Hmm, nu när jag tänker efter så ser ni lite lika ut. Är ni släkt?”

Det här är min mormor”, sa Olle.

Ja, det ser jag på öronen”, sa Nejlika vänligt. ”Vilka vackra öron. Ja, ska ni åka då?”

Förresten”, sa Elvan. ”Om det inte är för mycket begärt så behöver vi någonting som kan tina upp jultomten. Kung Bore har frusit in honom i en ispelare.”

Det är inga problem”, sa Nejlika och sprang iväg till hyllan igen.

Vad konstig Nejlika är”, sa Anna.

Det måste ha hänt något med honom som har gjort att han vill vara elak”, sa Olle.

Ni kan ju passa på att säga hej då medan jag letar reda på rätt pulver”, ropade Nejlika glatt.

Olle gick fram och kramade Anna, flickan som skulle bli hans mormor.

Det har varit kul att träffas”, sa Anna.

Jag kommer att sakna dig”, sa Olle.

Du kommer ju att träffa mig så fort du kommer hem. Jag måste vänta över trettio år.”

Så fort de skildes åt gick Anna fram till Elvan. Elvan var inte alls beredd på att få en kram och kände sig lite obekväm.

Jag kommer tillbaka och hälsar på den yngre versionen av dig”, sa Anna.

Bra, då får jag sällskap. Jag borde sitta ensam i min stuga omkring nyår.”

Fnytten landade på Annas hand och vinkade till henne.

Jag kommer att sakna er också, så jag kanske hälsar på er också.”

Hej då, Anna”, sa fnytten samtidigt.

Är ni klara?” sa Nejlika. ”Då kör vi. Nu ska ni snart vara framme i 2003, på samma datum som idag. Det kan slå på någon dag hit eller dit när ni kommer fram, men det gör kanske inte så mycket?”

Jo”, sa Olle bekymrat.

Ja, se människor!” skrockade Nejlika vänligt.

Anna backade ett par meter, medan Nejlika gav Olle en glasflaska, och sen strödde han lite pulver över Olle, Elvan och fnytten. Först hände inget, men sen kom en stor puff.

Kvar stod Anna och Nejlika. Anna vände sig glatt till Nejlika.

Tack, Nejlika… Vad är det?”

Nejlika svajade. Han blinkade flera gånger, som om han hade fått sand i ögonen.

Har du fått pulver på dig?” frågade Anna.

Då gick det upp för Nejlika.

Jag… hatar… ordet… ’tack’.”

Anna backade mot dörren. Hon öppnade den och sprang allt vad hon kunde. Så fort han hade fått tillbaka balansen sprang han efter henne.

Maracas Caracas!” skrek han och svingade sitt trollspö.

Men då reste sig en stenvägg precis framför honom, och sen en till. Anna hann ut ur Nejlikas värld bara sekunder innan han var instängd bakom en stor labyrint.

Neeej. Jag vill vara elak, och så går det så häääärr”, var det sista Anna hörde innan hon sprang ut därifrån.

 

Ungefär samtidigt dök Olle, Elvan och fnytten upp i ingenmanslandet. Elvan vände sig om och slog huvudet i den största borr som Olle någonsin sett. Nu var tunnelbygget nästan klart, och det kom allt närmare. Allihop sprang åt andra hållet. De höll på att krocka med jultomtens ispelare och de nerfrysta vättarna.

Ni kom i alla fall”, sa tomtemor som stod och vaktade. ”Det var i grevens tid. Det är julaftons morgon redan. Hur…”

Vi tar det sen”, sa Olle.

Olle skyndade sig att dra korken ur Nejlikas flaska och hällde innehållet över jultomten och vättarna. Det dröjde inte länge innan isen började smälta.

Jultomten sträckte på sig så fort han hade blivit fri från isen. Sen började han gnistra lika starkt som han gjorde innan han blev nerfrusen.

Är det för sent att rädda Mythia?” sa han med sin djupa röst.

Nej, inte än”, sa tomtemor hoppfullt.

Äntligen var jultomten beredd. Det fick Olle att känna en ilning längs ryggraden.

I själva verket var det inte därför, men det förstod han inte förrän han hörde viskningen:

Trodde ni att ni hade blivit av med mig så lätt?”

Olle snurrade runt för att se var Kung Bore fanns. Han behövde inte leta länge, för snart kom den starka vinden och snöfallet och till sist smällen.

Smällen var så ljudlig att tunnelarbetet stannade några minuter medan arbetarna kollade över maskinerna ordentligt. Olle fick ont i huvudet igen. Och där stod Kung Bore, som en ismassa som kunde röra på sig, fortfarande i sin vagn, som drogs av en vit och blå häst.

Efter vårt första möte, i Kung Dandos rike, lärde jag mig att tåla varma drycker. Nu finns det inget som kan stoppa mig.”

Olle backade rent instinktivt, trots att han visste att det inte fanns något som kunde rädda honom från Kung Bore.

Då blev plötsligt allt mycket värre.

Maracas Caracas”, tjöt Nejlika.

Den första blixten träffade en av vättarna och kastade den stackaren flera meter innan han landade.

Nu är det slut”, tänkte Olle.

Landet Mythia:Kapitel 19

Kapitel 19: Anden i flaskan

 

Nejlikas skratt ekade fortfarande när Olle ryckte tag i Nejlikas trollspö och sprang mot en av dörrarna. Nejlika vrålade:

Dumma människa, du kan inte trolla med mitt trollspö. Maracas Caracas!”

Vips fick Olle en stöt av trollspöet. Han släppte det reflexmässigt. Men trollspöet landade aldrig på marken. Istället blev det hängande i luften, där det svävade mot Nejlikas väntade hand.

Mitt i luften slog Elvan till trollspöet så att det flög iväg, landade och rullade vidare på marken. Nejlika sprang genast efter sitt trollspö. Under tiden knackade Olle på en av dörrarna och drog med sig Elvan in. Dörren stängdes innan Nejlika hade hunnit vända sig om.

Elvan studerade omgivningarna. Det var en smal gång med släta väggar. Längst bort på andra sidan fanns ett ljust hål.

Snyggt jobbat, Olle. Vi är i Nejlikas värld.”

Det finns värre problem”, sa Olle. ”Hur ska vi ta oss hem härifrån? Nejlika lär ju knappast hjälpa till.”

Snälla, Olle, vi förstår inte”, sa det röda fnyttet.

Vad är det som har hänt?” sa det gröna fnyttet.

Nejlika säger att vi är i Mythia, fast för länge sen. Långt innan de började bygga tunneln. Jag är inte född än. Inte ens min mamma och pappa är födda än.”

Hur går det till?” sa det blåa fnyttet och gäspade. De andra fnytten gäspade också. Och gäspade igen. Det smittade Olle, som höll för sin mun för att inte gäspa. Han hade inte tid att sova eller vara trött nu.

Jag vet inte”, sa Olle. ”Men snart kommer Nejlika att hitta oss om vi inte gömmer oss.”

Då ramlade fnytten ihop i Elvans hand.

Vad är det som händer?” sa Elvan försiktigt.

Vi är trötta”, sa det gröna fnyttet.

Leta reda på–” började det röda fnyttet.

Anden–” sa det blåa fnyttet och dubbelsomnade.

”– i flaskan…” sa det gröna fnyttet.

De andra fnytten dubbelsomnade också. Olle lade försiktigt fnytten i sin ficka.

Okej”, sa Olle. ”Var bor anden i flaskan? Snabbt!”

Ingen aning”, sa Elvan.

Då öppnades dörren och Nejlika kom in. Olle och Elvan rusade in i labyrinten och letade sig igenom de smala gångarna. En återvändsgränd. En till.

Backa”, viskade Olle.

De lyssnade noga efter Nejlikas hasande tofflor, men de hörde inget. Hade han inte följt efter dem i labyrinten?

Maracas Caracas!”

Olle och Elvan stelnade. De höll andan och väntade på vad som skulle hända. Snart hörde de ett ljud som lät som långsamma applåder. Klapp-klapp-klapp. Olle satte örat mot väggen men han hörde fortfarande inte vad ljudet kom ifrån.

Det där ljudet kan vara vad som helst”, sa Olle.

Men knappast något bra”, sa Elvan.

Hon drog iväg åt andra hållet, och Olle följde efter. Ljudet fick honom att rysa. Plötsligt gick det fram för både Olle och Elvan var ljudet kom ifrån. En av väggarna flyttade sig och klappade i den motsatta väggen. Sedan smällde två andra väggar ihop.

Han bildar en rak väg genom labyrinten”, sa Olle.

Och vi får ta alla omvägar”, sa Elvan allvarligt.

Två av väggarna flyttade sig. Då drog Elvan tag i Olles arm och kastade sig in i springan mellan väggarna. Olle höll på att fastna med ryggsäcken, men Elvan drog hårt och rusade vidare i en annan tillfällig öppning.

Så sprang hon rätt in i någon!

Men det var inte Nejlika. Det var en flicka i Olles ålder. Hon reste sig upp och backade av rädsla. Hon hade märkliga kläder: en kjol som räckte till vaderna, skor med spännen, en blus som var knäppt ända upp till hakan och en rosett i håret.

Nejlika kommer snart”, sa Olle. ”Kom!”

Han drog med sig flickan, och så sprang de vidare, väntade och kastade sig fram.

Vart ska vi?” fick flickan fram.

Först och främst bort från Nejlika, men sen vill vi komma hem, så vi måste ta oss till anden i flaskan”, sa Olle medan han väntade på att en vägg skulle flytta sig.

Jag vet var anden i flaskan bor”, sa flickan.

Vet du?” frågade Elvan.

När väggen öppnades tog flickan Olles hand och ledde vägen. Men hon ledde dem mot Nejlika, inte ifrån honom. Olle stannade.

Vart ska vi?”

Ni skulle ju till anden i flaskan”, sa flickan. ”Det är här borta. Vi är snart där. Jag har varit där hundratals gånger.”

Klapp-klapp lät väggarna och nu hördes Nejlikas hasande tofflor tydligt.

Okej”, sa Olle.

Vad sa?” sa flickan.

Led vägen”, sa Elvan.

Flickan tog Olles hand och fortsatte snedda genom de öppningar som kändes som om de ledde åt fel håll, men plötsligt fanns det ingen vägg framför dem, bara en skogsdunge. Den var ovanligt tyst, men det växte mycket sly och småbuskar längs marken. Flickan höll undan grenarna så att Olle och Elvan inte skulle få dem i ansiktet tills de kom fram till en annan lodrät stenvägg. Nejlika skulle få svårt att hitta dem här.

Olle och Elvan följde efter flickan längs stenväggen, men snart öppnade sig väggen till en grotta. Grottan var inte så djup som de trodde, även om den var mörk.

Åh, besökare”, sa en mjäkig röst.

Någon tände ett stearinljus. Rösten tillhörde en liten kvinna med flottigt hår, utstående tänder och stora glasögon. Hon satt på en sten, men nu reste hon sig.

Är det Svenne och hans orkester? Nej, ni har inga instrument. Tusan. Jag har beställt lite underhållning, men bandet dyker aldrig upp.”

Hon gnäggade fram ett skratt medan hon borstade av några stenar bredvid sin egen sten.

Nej, ni är här för önskningarna förstås. Ja, vad skulle man annars komma hit för?”

Är det du som är anden i flaskan?” sa Olle.

Ja, det är det allt” sa den lilla kvinnan och blinkade med båda ögonen.

Vi blev hitskickade av fny… Förlåt, var har du flaskan då?”

Ja, är den så viktig, då kan jag väl ta fram den…”

Så du är anden i flaskan utan flaskan?” sa Elvan.

Jo, men en havsörn är ju inte i havet hela tiden, och en svärmor behöver ju inte prata som en buse bara för att hon är en svärmor”, sa anden och visade åter upp sina stora tänder för Olle. ”Jag är anden i flaskan lika säkert som du är Olle, du är Elvan, fnytten ligger i Elvans ficka och det där är–”

Då hörde Olle hur det prasslade i buskarna. Han vände sig om. Där kom Nejlika med trollspöet höjt. Olle skyndade sig att säga:

Kan jag få mina önskningar?”

Ja, önska på”, sa anden och blinkade med båda ögonen.

Då önskar jag att Nejlika blev snäll”, sa Olle.

Jag hatar ordet sn–” började Nejlika, men sen tystnade han. När han hade stannat började han istället vissla på en glad melodi medan han stampade takten med ena foten och viftade med trollspöet.

Jag gillar melodin”, sa anden.

Det där är ju dansbandsmusik”, sa Olle ogillande.

Ja, jag älskar dansbandsmusik”, sa anden och visade upp sina framtänder.

Vad är dansbandsmusik?” sa flickan.

Musik totalt utan känsla”, sa Elvan och suckade.

Åh, nej”, sa anden passionerat. ”Det är det största bidraget till musikhistorien sen stämsången för så där en tusen år sedan. Det är hjärta, och smärta, och en klangfärg som bara överträffas av… deras… fantastiska musikslingor…”

Anden tittade omkring sig, och insåg att hon antagligen var ensam om att gilla dansband. Olle tog tillfället i akt att ställa frågan som han hade grunnat på länge. Han vände sig till flickan.

Vem är du?”

Ja, som jag försökte säga förut…” sa anden. ”Det där är–”

Jag heter Anna”, sa flickan och sträckte fram handen och neg.

Det är din mormor”, sa anden.

Va?” sa Olle.

Mormor?” sa Anna.

Då kom Nejlika närmare och harklade sig försiktigt. Elvan spände sig lite, men Nejlika lyfte artigt på sin trollkarlsstrut och sa:

Ursäkta om jag stör här i samtalet, men jag ville bara påminna unge herrn om de andra önskningarna.”

Olle och Anna var fullt upptagna med att försöka förstå att de var släkt.

Det vore ingen dum idé”, sa anden.

Så, då har jag två önskningar kvar? Jag vill inte slösa bort dem på vad som helst”, sa han och tänkte efter.

Nej, det där med tre önskningar, det är bara för amatörer”, sa anden och rynkade på näsan så att glasögonen åkte ner. ”Och jag är ingen amatör.”

Om jag tillåts komma med en observation… Det är fullständigt uppenbart”, sa Nejlika och kysste anden på handen.

Men vad betyder det? Får jag bara en önskning? Är det för att vi inte frigav dig från flaskan?”

Är vi tillbaka till flaskan nu igen?” sa anden. ”Jag bor i flaskan när jag är ute på tjänsteresor. Då ser jag precis vart jag ska. Nej, jag pratar om att du har hur många önskningar på dig som helst.”

Hur många som helst?” sa Elvan och tog sats för att önska något.

Men det är bara Olle som får önska. Jag klarar bara av en önskare i taget. Det är inget personligt, men han frågade först.”

För min del är jag positiv till att det var just Olle som får önska”, sa Nejlika och gav Olle en vänlig nick.

Okej”, sa Olle. ”Då önskar jag att vi kommer tillbaka till 2003.”

Han tittade förväntansfullt på anden. Men anden rörde sig inte nämnvärt, förutom att hon kliade sig på rumpan och gnolade lite på Nejlikas melodi. Till slut blev Olle tvungen att fråga:

När uppfylls den där önskningen?”

Ja, den är redan uppfylld”, sa anden och flinade. ”Vi är i 2003.”

Men vi är ju inte i ingenmans– ” sa Olle, men sen förstod han. ”Vi är i 2003, fast i din grotta, och inte dit Nejlika skickade oss. Jag trodde… Jag måste alltså vara tydlig med vad jag önskar.”

Anden gick fram till Olle och buffade till honom på armen.

Nu blir jag riktigt imponerad, Olle. Du är listig. Ja, det brukar ta de flesta som kommer hit ett tag innan de förstår hur det fungerar. Ja, jag minns särskilt en som önskade sig så mycket pengar att han kunde simma i dem. Och det fick han. Då höll han på att drunkna. Så han ville inte ha dem längre. Då tog jag bort hans önskningar. Han borde ha önskat sig att han kunde simma i pengarna först…”

Hon gnäggade till. Nejlika sympatiskrattade, men de andra tyckte inte att det var särskilt roligt.

Ja, fortsätt du”, sa anden till Olle.

Då önskar jag att tunneln som ska gå genom det här berget aldrig hade blivit godkänd, och att tunnelbygget aldrig hade satt igång. Och inget annat får hota det här berget i framtiden, eller i dåtiden heller.”

Olle väntade på någon typ av rörelse från anden, men hon bara stod där.

Har du uppfyllt mina önskningar?” sa Olle till slut.

Varför önskar du inte att få se berget utifrån?” sa Elvan.

Bra idé”, sa Olle. ”Jag önskar att vi allihop ska förflyttas så att vi kan se det ställe där tunnelbygget brukade vara, fast där det inte är, i nutid.”

Vips befann de sig utanför berget och tittade på en vanlig bergssida. Det fanns inga maskiner, inga baracker och ingen tunnel där.

Okej, då önskar jag att jultomten ska bli sig själv igen, och att den där isen omkring honom ska försvinna, så att han kan åka iväg till alla barn. Och så vill jag att vi får se honom.”

Olle hann knappt blinka innan han stod bredvid jultomten i ingenmanslandet tillsammans med de andra. Jultomten såg självsäker ut och var helt fri från snö.

Välkomna”, sa han. ”Åh, Nejlika, du ser annorlunda ut.”

Jag är snäll nu”, sa Nejlika.

Då kan det nog finnas ett paket till dig också i säcken”, sa jultomten och skrattade.

Nejlika rodnade och böjde ner huvudet. Olle fortsatte:

Då önskar jag–”

Olle, det räcker väl nu? Allt är ju fixat”, sa Elvan.

Bara en sak till. Jag önskar att min pappa ska komma hem innan jul, eller jag menar att han ska komma hit nu.”

Olle, vad gör du här?”

Den välbekanta rösten ekade lätt i ingenmanslandet. Olle vände sig om och rusade fram till pappas väntande famn. Han såg precis ut som Olle mindes honom: mystiska bruna ögon, rufsigt hår och starka armar.

Du trodde väl inte att jag skulle missa den här julen?” sa pappa.

Kom ni ända upp?” sa Olle.

Äsch, det är vägen ner som är farlig”, sa pappa. ”Det är det alltid. Jag och Mugge och Hiang, vi fastnade i en skreva på 7 500 meters höjd. Mugge hade förfrusit tårna på vänster fot, och–”

Men hur kom ni ner?” sa Olle.

Jag vet inte. Jag vet inte ens hur jag kom hit, eller var de andra är.”

Olle tittade bort mot anden.

Det spelar ingen roll, pappa. Nu kan vi fira jul tillsammans med mamma och mormor.”

Underbart”, sa pappa. ”Kom så–”

Vänta”, sa Olle och gick fram till anden. ”Jag vill önska en sak till. Jag vill att min mamma ska vara ledig under julen, minst tre dagar före jul och tre dagar efter. Tack.”

Ja, var det något mer?” sa anden.

Nej, det är bra nu”, sa Elvan.

Olles pappa tittade på alla märkliga figurer som stod omkring honom och Olle. En var utklädd till jultomte, en hade vingar på ryggen, en hade stora framtänder och skrattade gnäggande hela tiden, en liten tant, en som hade en strut på huvudet, och en ung flicka som hade väldigt gammaldags kläder på sig. Men Olle verkade veta vad som pågick, så när Olle gick följde pappa efter. Sen gick Olle tillbaka.

När du ändå är här…” sa han till anden. ”… så önskar jag att våran fröken ska bli normal igen, fast efter jul. Och att vi får–”

Olle, ta det lugnt!” sa tomtemor.

Sluta önska”, sa Anna.

Men vi behöver en ny bil också, eftersom den gamla aldrig startar. Det vore bra med en som inte drar så mycket bensin, men som hela familjen får plats i.”

Olle, tyst!” sa Elvan.

Och så vill jag åka på semester med familjen efter jullovet”, sa Olle och tittade på pappa. ”Klippiga bergen blir väl bra, så att vi kan klättra allihop? Förresten tror jag att det skulle vara bra med en cykel så att mormor slipper skjutsa mig till skolan.”

Olle”, sa Elvan. ”Du är önsketokig.”

Nej, jag får hur många önskningar som helst”, sa Olle. Det riktigt lyste i hans ögon när han tänkte på allt som han kunde önska sig.

Då kastade sig tomtemor, Elvan och Anna över honom och försökte hålla för hans mun. Pappa missförstod allt och drog bort Anna. Han fick tag på tomtemor och drog bort henne också. Han fick tag i Elvan, men henne orkade han inte rubba.

Och snart hade Anna gett sig på Olle igen. Jultomten försökte skilja på alla, och då fick han en smäll på nosen, men det hindrade inte honom från att ge sig in i högen igen.

Till slut var det fullständigt kaos i ingenmanslandet. Och allt ackompanjerades av Nejlika och anden som visslade på en dansbandslåt och stampade takten.

Landet Mythia:Kapitel 18

Kapitel 18: Kung Bore

 

Elvan!” ropade Olle och satte sig med hennes huvud i sitt knä. Han borstade bort sanden ur hennes ansikte så att han skulle kunna höra om hon andades. Det gjorde hon, men bara knappt. Olle fick en sugande känsla i magen.

Då fick han se något vitt på hennes huvud. Det var klibbigt och varmt. Olle hade ingen aning om vad det var.

Ffff”, sa det gröna fnyttet. ”Vi fick sand i ögonen och öronen och ölonen.”

Vad har hänt med Elvan?” sa det blåa fnyttet.

Jag vet inte. Vad är det här vita?”

Han kände på marken, men där fanns inget vitt och klibbigt. Däremot fanns det en hård sten från klippväggen.

Det är Elvans blod”, sa det gröna fnyttet och backade.

Det blev alldeles svart i Olles huvud. Han gillade inte blod, inte ens vitt blod. Speciellt inte vitt blod, bestämde han sig för. Men han kunde inte bara lämna henne där. Plötsligt blev han arg på Elvan för att hon hade blivit skadad. Han skakade henne. Då kom fnytten och satte sig på honom.

Vad gör du?” sa det gröna fnyttet.

Sluta, snälla Olle”, sa det röda fnyttet.

Du skrämmer oss”, sa det blåa fnyttet.

Olle släppte ner Elvan försiktigt, och då vaknade hon. Hon tittade sig omkring.

Är jag tillbaka i Systradal? Vänta, nu minns jag”, sa hon och kände på tuggummit som fortfarande satt fast i hennes hår. ”Tunneln, jultomten, perfekt-älv-medel… Det har inte varit en bra månad.”

Hon reste sig på skrangliga ben. Olle tog henne under armen och snart fick han hela hennes vikt på sig. Hon var inte lätt, och framför allt var det inte lätt att stötta henne över den gummiartade marken ända bort till dörren.

 

Tomtemor, jultomten och vättarna väntade i ingenmanslandet igen. När tomtemor fick se Olle, Elvan och fnytten sprang hon fram och hjälpte Olle stötta Elvan. Jultomten stod förvirrad kvar och stirrade ut i luften.

Vad i hela Mythia är det som har hänt?” sa tomtemor.

En sten”, sa Olle. ”Systradal är på väg att rivas. Men vi måste tillbaka in dit. Annars kommer älvorna att hamna under två miljoner stenar.”

God jul?” sa jultomten prövande.

Tomtemor nickade uppmuntrande till jultomten medan hon släpade fram Elvan till vättarna. Vättarna var inbegripna i en hetsig diskussion:

Hur bli’ dä’ nu?” sa en av vättarna.

Jo”, sa en annan.

Innan den hetsiga diskussionen blev till ett gräl tog tomtemor tag i skägget på en av vättarna, och snabbt som ögat drog hon ut ett av hårstråna. Vätten blängde surt på tomtemor.

Sku’ dä’ va’ nödvändi’?”

Sen körde han ner händerna djupare i fickorna och ställde sig längre bort från tomtemor.

Tomtemor slickade på båda ändarna av skäggstråt och fäste det över Elvans sår. Märkligt nog slutade såret att blöda. Det vita sögs upp, kanterna kring såret gled ihop, och tio sekunder senare fanns det inte ett spår av något sår. Då tog tomtemor bort hårstrået och tittade Elvan i ögonen. Hon verkade piggare. Olle log mot henne.

Välkommen tillbaka.”

Då dök de tolv tomtarna upp igen. Alla såg likadana ut, utom två. Beatrice hade sin gula dräkt med den stora glipan på magen, och en annan hade en svart kostym med slips och mörka solglasögon. Slipstomten gick väldigt nära Beatrice.

Vad är det här?” sa Olle.

Jag har beslutat mig för att jag behöver en livvakt. Tänk på vad som skulle hända ifall någon stal säcken eller släden. Bodil!”

Bodil, slipstomten, ställde sig emellan Beatrice och Olle.

Det här är ju inte klokt”, sa Olle.

Jag håller med”, sa Beatrice. ”Ska inte jultomten kunna färdas fritt utan att ha livvakter? Men det är ju för barnens skull, och föräldrarna har nog inget emot en lite högre avgift för att se sina barn glada på julafton.”

Det här funkar inte. Vänta ett tag”, sa Olle. ”Vi kommer snart tillbaka. Jultomten är inte riktigt pensionerad än. Vi ska bara… Vi kommer snart.”

Han drog med sig Elvan och fnytten i Systradal igen. Den här gången var Elvan ännu mer motvillig.

Vad ska vi hit in och göra?”

Dina systrar kommer dö om vi inte får ut dem.”

Och?” sa Elvan. ”De ville ju inte att vi skulle gå härifrån förra gången. Vad får dig att tro att vi ska kunna få alla att flytta härifrån?”

Vi behöver inte få alla att vilja flytta”, sa Olle kryptiskt.

 

Olle, Elvan och fnytten passerade snäll-cellen på väg till palatset, och då kunde Elvan inte låta bli att stanna till. Hon gick fram till en av pålarna och kände på den med handen. Men snart drog hon bort handen och började gå igen. Hon förklarade aldrig för Olle eller fnytten vad hon tänkte, och de frågade aldrig.

 

Palatset hade inte blivit särskilt skadat av tunnelborrningarna, men det var desto smutsigare. Några älvor höll på och tvättade det, men palatset var stort och det var mycket kvar att göra.

Det var ganska många älvor kvar i palatset, och de dansade fortfarande runt i de höga valven. Men drottningen stod på marken och lät sig förtjusas av de andra. Olle gick fram till henne. Några vakter hindrade honom från att gå ända fram, men det var inte Olle som drottningen var intresserad av.

Elvan, du är fortfarande oälvig. Hur kunde du undvika att bli påverkad av perfekt-älv-medlet?” sa drottningen.

Det visade sig att jag redan var perfekt”, sa Elvan.

Olle sträckte sig mot drottningen och sa:

Om ni inte följer med oss nu så kommer ni att dö när tunnelbygget kommer hit till Systradal. Tunneln är snart här. Alla skakningar och explosioner, det kommer från tunnelbygget.”

Vi lever för vår dans och vår sång”, sa drottningen. ”Vi hör hemma här. Vi tänker inte fly.”

Elvan”, sa Olle manande. ”Nu!”

Elvan lutade sig fram och fällde flera tårar på drottningens nakna axel innan hon hann dra sig undan. Drottningen skyndade sig att torka bort tårarna med ärmen och ropade sen:

Vakter!”

Flera vakter dök upp och omringade dem. De väntade ivrigt på nästa order. Men drottningen började skaka lätt, som om hon frös. Marken vibrerade svagt.

Jag hoppas att mina tårar fortfarande fungerar på älvor”, sa Elvan.

Ja, för vi måste härifrån nu”, sa Olle.

Vakterna tog hårdare tag i Olle och ville dra iväg med honom, men drottningen höjde en hand mot vakterna.

Samla ihop alla älvor. Vi måste ge oss av.”

Hon vände sig om och stirrade de tveksamma vakterna i ögonen.

Nu!”

Det blev fart på vakterna och de skyndade sig att utföra drottningens order. Elvan och Olle visste inte riktigt vad de skulle förvänta sig av drottningen.

Kom nu, ärthjärnor”, sa drottningen över alla älvor och gick ut ur palatset.

Olle trodde inte sina öron (så stora de nu var). Elvan sa bara:

Varför har jag inte kommit på den idén tidigare? Då hade det gått att leva här.”

 

Olle, Elvan och fnytten ledde älvorna mot ingenmanslandet, genom förstörelsen som tunnelbygget hade skapat och genom skakande och muller. Under tiden lade de märke till att älvorna hade förändrats.

Kunde vi inte ha tagit en ännu längre väg?” sa en älva sarkastiskt.

Det där tuggummit är ju snyggt, Elvan. Som en egen liten matsäck”, sa en annan.

Olle var tvungen att dra Elvan i armen för att förhindra att hon gav tillbaka ett ännu elakare svar, och det gjorde inte Elvan särskilt glad att det var hon som var målet för de flesta skämten.

Men när dörren hade slagit igen bakom hela gänget älvor, närmare ett hundratal, och alla stod i ingenmanslandet, blev de med ens mindre kaxiga. Några började bli vita eller blåa av köld. Några svepte vingarna om sig. Andra trippade omkring och gnuggade sina axlar varma.

Nu är ni inte lika kaxiga längre. Jag fryser också”, sa Elvan. ”Men hör ni mig klaga?”

Nästan jämt”, svarade en älva.

Olle klarade inte av de ständiga bråken mellan Elvan och älvorna och sa tröstande:

Det kommer att gå över. Nu har vi viktigare saker att tänka på.”

Han vände sig till alla älvor och höjde rösten:

Jultomten är den ende som kan rädda Mythia. Men tyvärr är han alldeles konstig, eftersom vi väckte honom för tidigt. Om ni hjälper oss med jultomten så får ni snart återvända till Systradal och värmen.”

Ett ögonblick”, sa Beatrice. ”Tjänsten som jultomte är min nu. Här behövs inga älvtårar.”

Vi vill ha den gamle jultomten”, sa Olle.

Beatrice skrattade och pekade på den gamle jultomten som satt med tomtemor på golvet vid väggen. Jultomten verkade väldigt gammal. Han stirrade tomt framför sig med öppen mun. Inte ens tomtemor verkade tro att det skulle gå att rädda honom längre.

Menar du honom? Han borde ha blivit pensionerad för länge sen. Förstår du inte att det är hans fel att det är så få barn som tror på jultomten numera?! Om han får fortsätta kommer julen snart att försvinna. Vi kan inte låta det hända!”

Livvaktstomten Bodil ställde sig framför Beatrice och lade armarna i kors på ett hotfullt sätt.

Då hördes ett dropp-dropp-dropp!

Alla vände sig om och fick se att jultomten var alldeles blöt. Älvdrottningen och flera av älvorna stod lutade över jultomten och lät sina tårar falla på hans ansikte. Beatrice sprang fram och försökte torka av jultomten, men det dröjde inte länge innan förändringen började.

Jultomtens tomma blick blev fast och intelligent. Munnen stängdes, dreglet torkades bort ur skägget, läpparna formades till ett självsäkert leende. Slutligen blev skenet om honom så starkt att det nästan sved i ögonen om man tittade rakt mot honom. Olle tittade bort tills skenet bleknade lite, men han kunde inte låta bli att känna sig stolt. Det var han som hade klarat av att väcka jultomten tidigt.

Var det något mer innan jag går ut och räddar Mythia?” frågade jultomten med en kraftig stämma.

Jultomtens tolv släktingar backade långsamt. Sen vände de sig om och sprang djupare in i berget.

God jul”, skrek Olle efter dem och skrattade. Nu var han säker på att Mythia skulle räddas.

Jag kommer snart tillbaka”, sa jultomten och gick iväg mot ingången till Maranga.

Jultomten hann gå precis tre steg innan en kall vind blåste så hårt att han gled tillbaka hela vägen. Den korta pusten följdes av en till. Snart fylldes ingenmanslandet av kringflygande snöflingor och hagel. Olle hittade en liten nisch i väggen där han gömde sig för blåsten. Han skrek till de andra:

Ta skydd i någon av världarna. Vilken som helst.”

Ropet fördes bort av den starka vinden och Olle var inte säker på att någon hörde honom. Han försökte ta sig till Elvan, men så fort han stack ut benet i ingenmanslandet tog vinden tag i det och drog med sig det så långt det kunde. Olle tog tag i bergväggen och lyckades dra in benet igen.

Lika plötsligt som snöfallet började så slutade det.

Olle tittade misstänksamt ut i gången. Tomtemor stod i nischen mittemot, och där fanns också fnytten. Vättarna hade tagit skydd bakom jultomten. Trots att hela ingenmanslandet var fyllt av snödrivor fanns det inte en snöflinga på jultomten och han stod där som en stolt staty. Sist av alla kom Elvan fram. Hon var alldeles täckt av snö och borstade ilsket av sig.

Älvorna syntes ingenstans, så de hade väl hunnit in genom någon av dörrarna, tänkte Olle snabbt. Sen började han undra över snöstormen.

Det där var märkligt. Hur kan det finnas snöstormar inuti Mythia?”

De andra var för upptagna med att svara, men snart hördes ett högt vinande som kom allt närmare. Olle tittade åt båda hållen i ingenmanslandet, men det syntes ingenting. Sen blev vinandet ett surr, och sedan ett muller och sedan ett avgrundsljud som fick Olles mage ett skaka. Olle höll sig om magen för att försöka stilla vibrationerna. Snön och tröttheten fick honom att darra.

Det var jag som startade snöstormen”, viskade ljudet.

Sen kom en smäll som fick Olle att se dubbelt!

Det tog flera sekunder innan Olle lyckades försäkra sig om att huvudet fortfarande satt fast. Då såg han en jättelik figur som stod i en blänkande vagn bakom en vit häst med ljusblå man. Han hade ett skägg som gick ner på magen, en krona som glänste som kristall och iskalla blåa ögon.

Kung Bore…” sa tomtemor ängsligt.

När Olle hörde att tomtemor var rädd för Kung Bore backade han ytterligare. Han ville inte att det skulle göra ont. Men Kung Bore var inte intresserad av Olle, utan av jultomten.

Det är min tur.”

Han hade knappt öppnat munnen, och ändå ekade orden genom ingenmanslandet vindlande gångar.

Jag är trött på att stå tillbaka för dig. Nu är det Kung Bores tid.”

Ursäkta, men jag tror inte att det skulle vara en bra idé.”

Orden kom direkt från Olles mun. Han hade inte tänkt säga dem, men så gjorde han det i alla fall. När han hade stängt munnen kom han på massor av skäl att inte säga det som han nyss hade sagt – som att Kung Bore verkade kunna styra över snöstormar. Och det blev värre, för han fortsatte att prata:

Barnen föredrar nog jultomten framför en sån som dig.”

Kung Bore svarade inte. Han gav ett elakt leende och så pekade han på jultomten med ena pekfingret. Från fingerspetsen kom ett starkt sken, ungefär som när Olles mormor svetsade. Olle hann knappt andas innan en isig spets slungades direkt mot jultomten.

Ena stunden stod jultomten där livs levande, redo att stoppa tunnelbygget. Nästa sekund hade han förvandlats till en pelare av is. Olle sprang fram. Inuti ispelaren stod en mycket förvånad jultomte. Tillsammans med tomtemor, Elvan och fnytten knackade Olle på isen. De slog och hackade med stenar, men det blev inte ens en spricka.

Olle kände hur hans händer knöts i ren och skär ilska mot den gigantiske Kung Bore. Det blev inte bättre av att Kung Bore kastade likadana blixtar mot vättarna.

Hördu. Du skad’ ju folk mä’ di där blixt’n”, hann en av vättarna få fram innan han också blev en isstod. Kung Bores iskalla skratt spreds genom ingenmanslandet.

Vi låter honom gå”, sa Elvan plötsligt. ”Så kan vi tina upp jultomten när han har gått.”

Det kan vi inte göra. Tänk på skadan han skulle göra där ute”, sa tomtemor sorgset.

Hur ska vi stoppa honom då?” sa Elvan.

Varken Elvan eller tomtemor tänkte på Olle förrän fnytten pickade tomtemor på kinden.

Vart är Olle på väg?” sa det röda fnyttet.

Han går mot Kung Bore”, sa det gröna fnyttet.

Elvan, tomtemor och fnytten tystnade när Olle gick fram mot Kung Bore. Han verkade lite rädd, men det var fullt förståeligt. Det som inte var förståeligt var att Olle gick fram till Kung Bore medan Kung Bore höll på att frysa ner vättarna.

När Kung Bore fick syn på Olle sträckte Olle upp händerna för att visa att han var ofarlig.

Jag heter Olle”, sa han och satte sig ner på marken. ”Förlåt för det jag sa förut. Jag hade fel. Nu för tiden gillar alla barn våld, och du skulle kunna bli en bra förebild.”

Kung Bore såg tveksamt på honom.

Vad vill du?” viskade han.

Olle ramlade nästan omkull av luftdraget.

Jag är inget vanligt människobarn”, sa Olle. ”Jag har blivit tränad av både häxor och trollkarlar här i Mythia, och jag har en present som kan göra det enklare för dig att ta över världen där ute.”

Ge mig den”, viskade Kung Bore hotfullt.

Jag måste förbereda den först. Men receptet är hemligt, så du får inte titta.”

Kung Bore nickade, och så satte sig Olle med ryggen åt dem alla. Under tiden gick de kvarvarande vättarna och gömde sig bakom jultomten. Tomtemor, Elvan och fnytten hade inte heller någon aning om vad Olle höll på med. Alla väntade lika spänt. Kung Bore sträckte på halsen, men Olle gömde det han höll på med och stirrade surt på honom.

Efter ett par minuter reste sig Olle upp. I handen höll han en liten kopp. Han sträckte den mot Kung Bore och bugade.

Här. Drick det här så kommer människorna att lyda din minsta vink. Men bara om du dricker det i ett svep. Ingen tvekan.”

Kung Bore tog emot koppen. Han viskade:

I ett svep. Sen är det min tur.”

Han svepte i sig innehållet i koppen och kastade den på marken.

Nu–” väste Kung Bore, men han kom inte längre, för hans mage började smälta. Resten av kroppen rykte lätt, och paniken dök upp i Kung Bores kalla ansikte. ”Neej!” ropade han.

Men inget kunde hindra honom från att smälta. Han ramlade ihop och började rinna ut över stengolvet. Inte ens hästen och vagnen kunde behålla sina former. Snart fanns det bara små pölar av iskallt vatten kvar av den hemske Kung Bore.

Varm choklad”, sa Olle. ”Jag kom på att jag hade en värmeplatta i ryggsäcken.”

Elvan slog till honom på armen.

Du får lägga av att skrämma oss så där”, sa hon.

Ja, vi blev förfärligt rädda”, sa det blåa fnyttet.

Det blev jag också”, sa Olle. ”Men jag var ju tvungen att göra något för att rädda Mythia.”

Han kände på jultomtens isstod.

Vad är det här? Det är inte vanlig is.”

Hahahahahahahahaha!”

Olle vände sig om. Där stod Nejlika! Men det var ju omöjligt. Enhörningarna hade ju gripit honom och skulle inte döma honom förrän i april. Hur hade han kommit ut? Tänk om han hade skadat enhörningarna.

Nu blev Olle riktigt rädd. Han kom ihåg hur ont det gjorde i armen senast han träffade Nejlika.

Det här är underbart elakt”, sa Nejlika. ”Men saker och ting kommer att bli ännu värre. Tro mig, lilla människa. Mycket värre.”

Trollkarlen Nejlika svängde sitt trollspö över Olle, Elvan, fnytten och sig själv medan han fortsatte att skratta.

Plötsligt försvann snön, tomtemor, isstoderna med jultomten och vättarna. Olle letade överallt i ingenmanslandet, men de fanns ingenstans.

Var har du gjort av dem?” ropade Olle.

De är kvar där de var. Det är vi som har förflyttat oss.”

Vart då?” frågade Elvan.

Nej, nej”, pep Nejlika. ”Frågan är inte vart vi har rest utan till vilken tid. Vi har rest tillbaka i tiden till 1958.”

Varför?” sa Olle.

1958 lät jämt och bra. Och nu kommer ni aldrig att kunna stoppa tunnelbygget eller rädda jultomten och Mythia… Den här gången ska det inte kunna komma något gott ur det jag har gjort. Jag är elak! Hahahahahahaha!”

Landet Mythia:Kapitel 8

Kapitel 8: Bland skyltar och troll

Olle slängde ut allt ur skåpet utan att bry sig om ifall Elvan hann fånga det eller inte. Till slut hade Elvan famnen full av bägare, krukor, burkar och läglar.

Jag är en älva, ingen bollkalle”, sa hon.

Var är grejerna?” sa Olle. ”Någon måste ha tagit dem!”

Olle gick vidare till nästa skåp. Elvan försökte att stoppa in sakerna i det första skåpet igen, men hon hann inte särskilt långt innan Olle började kasta saker igen. Hon himlade med ögonen och gav efter för det som uppenbarligen var hennes lott i livet: att vara packåsna.

I de andra rummen letade Lucrezia och vättarna. Lucrezia hade sin egen metod att lyfta på möblerna – med magi. Vättarna gjorde också ett bra jobb, trots att de gnetade och klagade hela tiden. Och ibland blev de avbrutna av ett luftdrag som pilade från rum till rum och som nästan liknade en vätte i väldig brådska.

Fnytten flög in bakom en hylla för att leta.

Tänk om det är Nejlika som har tagit ingredienserna”, sa det röda fnyttet.

Det är inte bra”, sa det gröna fnyttet.

Olle stack in sitt huvud och sa:

Om det var Nejlika, varför gjorde han inget mot oss? Borde han inte ha skickat sådana där blixtar efter oss?”

Det vill jag inte ens tänka på”, sa det blåa fnyttet.

Nej, det förstår jag”, sa Olle och återgick till att leta.

Varför är så Olle så elak?” viskade det röda fnyttet.

Han kanske också är rädd”, sa det gröna fnyttet.

Pfft”, sa Elvan som lutade sig mot väggen. ”Alla kan ju inte vara som ni är.”

Fnytten visste inte vad de skulle säga.

När Olle och de andra hade letat igenom hela stugan fyra gånger, och alla hade blivit lagom sura på varandra för att de inte hade varit mer på sin vakt, sa tomtemor:

Nu får det räcka. Vi kommer inte att hitta det här i Gröteborg, inte när alla är så ilskna. Nu sover vi, och i morgon är det nog lika bra att ni fortsätter hämta de andra ingredienserna.”

Olle, Elvan och fnytten hade gått hela dagen genom trollens mörka skogar. Det hade inte varit ljust en enda timme under dagen, och nu var det enda naturliga ljuset en måne som hängde slött ovanför trädtopparna. Först hade skenet från Elvans händer räckt bra, men till slut hade mörkret trängt allt närmare, tills de inte klarade av att se vart de var på väg. Särskilt inte som stigen slingrade sig värre än en full orm. Eftersom de inte ville trilla ner i något djupt hål eller gå in i något träd, bestämde de sig för att slå läger. Elvan gjorde upp en eld och Olle tog fram matsäcken som tomtemor hade skickat med dem och sedan började alla äta.

Har någon av er stött på trollen tidigare?” sa Olle mellan tuggorna.

Vi vet inte särskilt mycket om dem”, sa det gröna fnyttet.

Fast tomtemor har sagt att de är lite långsamma”, sa det röda fnyttet.

Det är väl en underdrift”, sa Elvan. ”Trollen är inte lite långsamma. De är riktigt, riktigt, riktigt dumma.”

Jaha”, sa Olle.

Nej nej nej”, sa Elvan. ”Inte jaha-dumma, utan riktigt, riktigt, riktigt dumma. De är så dumma att man… Nej, det finns inget som skulle kunna visa hur dumma de är. De är fantastiskt, otroligt… riktigt, riktigt, riktigt dumma.

Olle tänkte säga ”jaha” men ändrade sig och sa:

Åhå.”

Det är ju förfärligt”, sa det gröna fnyttet.

Vi måste fortfarande hämta riset”, sa Olle.

Byt inte ämne nu”, sa Elvan. ”Vi pratade om trollen, och att de är riktigt–”

”– Riktigt, riktigt dumma”, sa Olle och hoppades att Elvan inte skulle märka att han inte trodde henne.

Men istället var det han som lade märke till något.

Det stod en skylt framför dem, och Olle var helt säker på att den inte hade stått där förut. Elvan såg den också. På skylten stod det:

Det är faktiskt sant som Elvan säger. Trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma.”

Vad är det där?” sa det blåa fnyttet.

En skylt”, sa Elvan och gick fram till skylten. ”En riktigt, riktigt, riktigt smart skylt.”

Hon undersökte den närmare, men upptäckte inget märkligt med den. Det var helt enkelt en vanlig skylt som inte hade stått där för en minut sen. Elvan vände sig om.

Där ser du.”

Då försvann skylten.

Ser vadå?” sa Olle och gick fram till platsen där skylten hade stått. Det fanns inte ens ett hål i marken. Det här var lite skrämmande. Skyltar brukar varken dyka upp eller försvinna så där.

Var kom den ifrån?” sa Olle. ”Och vart tog den vägen?”

Jag vet in–” började Elvan, men tystnade och nickade mot en punkt bakom Olle. Olle vände sig om. Där fanns en ny skylt.

Varning: Trollen är så dumma att det är lätt att bli arg på dem, men då blir de farliga. Bli absolut inte arga på trollen!

Den här gången sprang Olle fram till skylten och kände på den. Den var av trä och kändes stadig. Han tänkte inte släppa den med blicken. För sig själv tänkte han:

Vilken tokig skylt. Jag har väl inte tänkt bli arg på trollen heller.”

Olle”, sa Elvan, som tittade på en tredje skylt lite längre bort. På den här skylten stod det:

Olle, du kommer visst att bli arg på trollen!”

Olle bara stirrade på skylten. Var han tokig? Ännu värre var det när skylten som han trodde att han höll i sina händer bara försvann. Han hade inte ens märkt att den försvann.

Vad är det här?” sa Olle desperat.

Då försvann den tredje skylten också. Istället dök en fjärde skylt upp.

Vi vill bara varna er för att trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma. Och om man blir arg på dem, så blir de farliga!”

Det här är nog det märkligaste jag har varit med om”, sa Olle.

Hmm”, sa Elvan. ”En gång såg jag en människa som fick in en hel fot i munnen. Det var rätt märkligt.”

Bakom Elvans rygg tog det röda fnyttet tag i ena foten, ryckte loss den från benet och stoppade den i munnen. Efter att ha hållit ut händerna som en cirkusartist inför de andra fnytten, så att de skrattade tyst, tog fnyttet ut foten och satte tillbaka den på benet. Varken Elvan eller Olle såg något av det, men fnytten blev lite muntrare.

Men vad ska vi göra då? Ska vi bara vända tillbaka utan riset?” frågade Olle skyltarna irriterat.

Det kan inte vi avgöra. Vi varnar bara för att trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma.

Ja, vi har fattat det nu! Hur ska vi göra för att få tag på riset?” sa Olle.

En ny skylt kom upp strax framför Olle.

Var lugna, för annars blir trollen farliga.”

Olle tog tag i skylten och sa:

Ja, vi har förstått det!”

Skylten försvann lika hastigt som den hade kommit. Istället stod det en ny skylt strax bredvid Elvan.

Nu är du arg, Olle. Du får inte vara arg när trollen kommer, för det är farligt.”

Hur sjutton ska jag kunna vara lugn när ni upprepar allt gång på gång?” sa Olle och försökte förutsäga var nästa skylt skulle dyka upp. Han gissade fel på flera meter.

Tänk om vi hade varit troll. Då hade varit farliga nu. Ta det lugnt! Ta några djupa andetag. Tänk på något rofyllt…

Olle insåg att skylten hade rätt. Han drog några djupa andetag och satte sig ner. Han tänkte på en ko som stod på en äng och idisslade, och som såg allmänt dum ut. Med ens blev han lugn själv. Fnytten slöt ögonen. Alla tre tänkte på samma sak: hur de hade visat sig riktigt fega och därför klarade livhanken så att de skulle kunna återvända till de andra fnytten. Elvan blundade beslutsamt och tänkte på hur hon sparkade Nejlika i rumpan, och det gjorde henne lugn. Under tiden satte sig fnytten på Olles knä.

Vi tycker inte om de här skyltarna”, sa det gröna fnyttet.

De verkar inte farliga”, sa Olle och började plocka ihop det som var kvar av matsäcken.

Elvan gick fram till Olle och hjälpte till med att hålla upp Olles ryggsäck på ett förvånansvärt lugnt sätt. Av någon anledning såg hon förvånansvärt glad ut.

Det är bra. Håll er lugna bara. Mötet med trollen kommer att gå bra. Förresten, välkomna till Bröle.

Under texten fanns ett ritat leende. Skylten försvann och lämnade Olle, Elvan och fnytten ensamma i den skumma skogen.

”Bröle?” sa Elvan och skakade på huvudet. ”Så vackert.”

De fem vännerna fortsatte på sin resa, lugnade av helt olika orsaker.

Under flera timmar såg varken några skyltar eller troll. Skymningen blev till natt och de slog läger vid sidan av den slingriga stigen. Elvan masserade sina fötter och klagade en hel del innan hon lade sig ner på den torra marken. Hon somnade direkt, och bredvid henne dubbelsov fnytten. Olle försökte sova, men nu kändes det som om halvmörkret var för ljust. Han drog sovsäcken tätare om sig och tänkte att ingen någonsin hade varit med om en så underlig jul som han var med om nu, med troll, älvor och häxor. Om äventyret skulle fortsätta hoppades han att det skulle bli mer julstämning. Mer snö, mer bjällerklang, och givetvis att jultomten skulle vakna. Med den tanken somnade han.

Olle vaknade mitt i natten av att Elvan stod upp. Fnytten flög omkring henne medan hon hummade på en märklig melodi.

”Vad är det?” frågade Olle.

”Det är morgon”, sa Elvan.

Olle tänkte protestera, men så mindes han att det alltid var lika mörkt i Bröle. Mödosamt gick han upp och började packa ihop sin sovsäck.

Plötsligt dunsade ett troll in på stigen! Olle blev rädd, men lyckades behärska sig, och till och med Elvan ryggade tillbaka lite.

Trollet var nästan tre meter långt, men huvudet var större än det borde ha varit, så det såg nästan dubbelt så hemskt ut än det egentligen var. Håret var stripigare än Elvans och tänderna var glesa. Näsan såg ut som en groda som hade bleknat och som nu bara hängde kvar i ansiktet tack vare en stor överläpp.

Olle svalde och fick fram:

Hej, jag heter Olle.”

Trollet tittade dumt på Olle, innan det fick syn på Elvan.

Olle?” sa trollet till Elvan.

Nej, det är jag som heter Olle”, sa Olle hjälpsamt.

Trollet tittade från Olle till Elvan och tillbaka på Olle.

Två Olle?”

Nej, jag heter Olle. Det där är Elvan. Vad heter du?”

Heter jag Vad?” sa trollet. ”Jag trodde att jag hette Ulo.”

Olle skrattade till, för vad skulle han annars göra med någon som var så fantastiskt dum? Han försökte komma till saken.

Vi skulle vilja komma till din by.”

Gå”, sa trollet vänligt.

Fast vi vet inte var din by ligger.”

Då blir det svårt”, sa Ulo och kliade sig i huvudet.

Elvan suckade och sa:

Vi vill veta var din by ligger, så att vi kan hitta dit.”

Vilken bra idé!” sa Ulo och blev tyst.

”… Och var ligger din by?” frågade Elvan.

Jag har varit och plockat bär.”

Elvan himlade med ögonen, men Olle gick närmare och sa:

Var har du bären då?”

Ulo tittade först i sin vänstra hand, och sedan i sin vänstra hand igen, och sedan en tredje gång i sin vänstra näve. Det fanns inga bär där. Han såg förvirrad och besviken ut.

Har ni några bär?”

Nej”, sa Olle.

Då måste jag gå och plocka bär”, sa Ulo.

Nej”, sa Olle, för nu hade han fått en idé. ”Du har bären i andra handen, och nu är du på väg hem. Vilken väg tar du då?”

Vad är det för bär?” sa Ulo och började gå längs stigen med långa, snabba steg.

Det får du se när du kommer hem”, sa Olle.

Vad spännande!” sa Ulo.

Färden tog inte mer än trettio minuter, men då gick de fel två gånger också, innan de kom fram till byn. Att kalla det för by var kanske att överdriva. Det fanns bara tre hus, och de bestod av tre fyra pinnar som stod lutade mot varandra. Men Elvan var glad att komma fram, eftersom hon var andfådd och svettig. Olle hade kunnat fortsätta längre om det hade varit nödvändigt. Ulo gick rakt genom byn.

Ulo, du är hemma nu”, sa Olle.

Ulo stannade och tittade sig omkring. Han öppnade den stora munnen och lät hakan hänga ner på magen. När han fick syn på Olle sa han:

Vem är du?”

Olle”, sa Olle. ”Känner du inte igen dig här?”

Elvan pekade omkring sig med en ironisk min:

Ja, titta, där är stenen, och där är trädet… och där är din fru…”

Hon pekade på ett troll som var mindre än Ulo, men som definitivt var fulare. Ansiktet såg ut som en stor hund hade bitit i det, armarna satt olika högt upp, och kroppen var både rund och krokig på samma gång.

Min fru? Inte någon som är vacker…” sa Ulo.

Det mindre trollet kom fram till dem och frågade:

Vilka är ni?”

Jag heter Olle, och det här är Elvan och fnytten.”

Och det där då?” sa det mindre trollet och pekade på Ulo.

Det här, det är Ulo”, sa Olle.

Heter du också Ulo?” frågade det mindre trollet.

Ja”, sa Ulo.

Nej”, sa det mindre trollet. ”Du heter Knygge. Det är jag som heter Ulo.”

Elvan suckade. Om hon hade haft en klocka, hade hon tittat på den otåligt.

Snälla, var har ni riset?”

Det mindre trollet, den riktiga Ulo, öppnade munnen och dreglade medan hon såg väldigt osäker ut. Frågan var för svår.

Jag måste gå och hämta bär”, sa hon.

Ulo har… jag menar Knygge har redan hämtat bär.”

Knygge sträckte på sig och räckte fram vänstra handen. Han sa stolt:

Bären är i den andra handen.”

Så ni har redan tillräckligt med bär”, sa Olle. ”Nu vill vi veta var riset är.”

Jag vet inte var riset finns”, sa den nya Ulo.

Vem vet var riset finns?” frågade Elvan.

Vet Vem var riset finns?” frågade Knygge och rynkade pannan.

Elvan blundade hårt i ett par sekunder för att lugna ner sig.

Nej, vi vill veta vem som vet var riset finns.”

Det vill jag också”, sa Ulo.

Vi kan ju fråga Vem”, föreslog Knygge.

Olle tittade bort. Han orkade snart inte med mer dumhet.

Vem är det?” frågade Ulo.

Jag vet inte. Vi frågar Påke. Hon vet allt.”

Ja”, sa Ulo. ”Påke är smartast av alla.”

Olle, som hade förlorat hoppet, log plötsligt. När trollen började gå iväg, följde han efter. Elvan lunkade efter med trötta steg. Den här gången behövde hon inte gå särskilt långt förrän trollen stannade och tittade ner på marken.

Där låg ett tredje troll som var minst lika fult som de två tidigare. Lyckligtvis var det för mörkt för att man skulle se hur fult det var. Dessutom låg trollet på mage och tittade ner i marken. Bara svansen pekade rakt upp.

Påke, vi har en fråga”, sa Knygge.

Påke rörde inte på sig.

Vad gör du?” sa Ulo.

Säkert något smart”, sa Knygge och knuffade Ulo i sidan med armbågen medan han log.

Trollet som låg på marken och som kallades för Påke lyfte långsamt på huvudet. Hon såg sig förvirrat omkring.

Varför ligger du här?” sa Ulo.

Jag försökte plocka en trädgren. Det var en fin trädgren.”

Jaha”, sa både Ulo och Knygge, som om det förklarade allt.

Olle gick fram till Påke och böjde sig ner.

Vad har den där trädgrenen att göra med att du ligger här?”

Trädgrenen ville smita.”

Ville trädgrenen smita?” sa Elvan misstänksamt.

Ja, så jag kastade mig över den. Sedan måste jag ha glömt att resa mig upp.”

Påke reste på sig. Där hon hade legat var marken helt nertryckt och torr. En liten, halvt förmultnad och krossad pinne låg mitt i gropen. Den hade inte suttit på ett träd på flera år. Det här blev nästan för mycket för Elvan.

Påke, var är riset? Tala om var riset är.”

Elvan försökte att le, men Påke tittade bara på Olle. Olle försökte ta tillfället i akt och sa:

Var är riset?”

Påke tittade på Elvan, men innan hade fått fram frågan om riset, tittade Påke tillbaka på Olle och pekade på honom. Hon sa:

Jag känner igen dig!”

Det hade Olle inte förväntat sig.

Gör du?”

Jag känner igen dig. Du stod där alldeles nyss…” sa Påke och tänkte efter. ”Nej, nu vet jag, du står ju där nu. Det är därifrån jag känner igen dig.”

Elvan slog sig för pannan.

Ursäkta mig, men vi har lite bråttom eftersom vi håller på att rädda det här berget, men om ni hellre vill hålla på med era dumheter–”

Olle kastade sig fram och höll för Elvans mun, men det var för sent. Trollen hade förstått att Elvan var arg på dem. Nu kom de emot dem med mörka blickar och snabba steg.

Landet Mythia:Kapitel 3

Kapitel 3: Den fruktansvärde snömannen

 

Rummet mellan de fyra stenväggarna var mindre än tre meter långt och lika brett. Där flög fnytten omkring och tjattrade ängsligt.

Vad ska vi göra nu?” sa det röda fnyttet.

Vi kommer att svälta ihjäl”, sa det gröna fnyttet.

Har någon med sig något att äta?”

Jag har ju mitt tuggummi”, svarade Elvan kallt och satte sig mot ena väggen, medan Olle undersökte repet som försvann in i väggen.

Vill du att jag ska hjälpa dig med att titta på repet?” sa hon.

Olle reagerade inte, utan fortsatte bara att känna på väggen.

Har du prövat med ’Sesam, öppna dig’?” sa Elvan. Hon suckade och ryckte på axlarna. ”Den här räddningsoperationen var verkligen lyckad. Från en bur med galler, till en annan bur utan.”

Plötsligt flyttade sig väggen som Elvan lutade sig mot utåt så att Elvan ramlade baklänges. Hon reste sig snabbt och stirrade föraktfullt på väggen. Men Olle stirrade bara på väggen.

Vad säger ni, vill ni härifrån?”

Jaa”, ropade fnytten.

Hur skulle det gå till?”

Det här repet låg här när väggen flyttade sig. Nu har det fastnat. Det här är en levande labyrint! Så om vi lägger oss ner på marken borde väggen klättra över oss också, som den gjorde med repet.”

Då hörde de en åskknall som fick fnytten att falla och studsa i marken flera gånger. Olle höll för öronen, eftersom ljudet studsade mellan väggarna så att det ringde i öronen, och Elvan hade svårt att stå rakt. Det rök lätt från väggen bakom dem.

Nejlika”, sa Elvan. ”Han har kommit loss, och nu är han inte att leka med. Vi får hoppas att du har rätt om väggen, för om vi är kvar här när han kommer, då är vi sålda.”

Fnytten var fortfarande yra och raglade fram. Elvan tog fnytten i sin hand och stoppade dem i en ficka. Hon lade sig så nära väggen det gick och sneglade oroligt mot Nejlikas håll.

En ny smäll fick rummet att vibrera, och små stenar lossade från väggarna. Ljudet ekade i Olles huvud. Elvan höll på att krossa fnytten mot stengolvet men i sista sekunden lyckades hon kupa handen runt fickan.

Han kommer närmare. Snart faller den där väggen.”

Då började väggen framför dem skrapa över golvet, emot dem. Elvans sida av väggen rörde sig snabbare och hon såg nästan rädd ut. Först fastnade hennes händer under väggen. Elvan skrek, ända tills hennes armar också täcktes. Då blev hon helt tyst. Olle kunde bara titta på när väggen kröp upp över hennes axlar och huvud. Snart hördes hennes skrik bara som en avlägsen mistlur. Efter tio sekunder försvann Elvans sista tå. Olle gjorde sig så platt han kunde och höll andan.

Plötsligt sprängde Nejlika väggen med en tredje smäll. Rummets väggar kastade tillbaka ljudet rakt in i Olles öron, om och om igen. Bitar av sten haglade överallt. Olle blev tvungen att hosta av allt damm som fyllde rummet.

Vad gör du på golvet, lilla människa?

Olle kunde bara hoppas att det skyddande dammlagret inte skulle lägga sig förrän väggen hade svalt honom helt, så att Nejlika inte skulle hitta honom. Då kände han något dra honom hårt i armen. Det var väggen som hade börjat klättra över honom och tryckte ner honom i marken så att Olle trodde att armen skulle gå av. Olle bet ihop tänderna för att inte skrika.

Var är du? Jag hittar dig snart”, tjöt Nejlika.

När väggen hade klättrat upp på Olles kropp och pressat ut luften ur hans lungor, vände Olle på huvudet för att se om dammet hade klarnat. Det första han fick se var Nejlikas ilskna ansikte som tittade rakt på honom.

Han höjde trollspöet.

Snälla”, sa Olle, som inte kunde röra sig ur fläcken.

Jag är inte snäll!” morrade Nejlika.

Han siktade på Olle och grymtade fram en trollformel:

Maracas Caracas!”

Olle såg hur trollspöet började glöda. Det här var sista chansen. Vad skulle han göra eller säga? Vad kunde han göra eller säga? Det kanske fanns ett sätt…

Tack, Nejlika.”

Nejlikas kropp spändes av motvilja.

JAG HATAR ORDET ’TACK’! JAG HATAR DET!”

Medan Nejlika stampade i marken kröp väggen allt längre över Olle. Om han hade tur kanske han skulle hinna undan. Men Nejlika höjde sitt trollspö igen och riktade det rätt mot honom.

Maracas Caracas!”

 

Långt bort i fjärran kände Olle doften av julmust. Ett tag trodde han att han var hemma, med mormor. Han vände sig om men såg inte var lukten kom ifrån. Han insåg att det berodde på att han blundade, så han öppnade ögonen. Han var hos Elvan, och fnytten var också där. Genom fönstret syntes hur de fortfarande låg kottar överallt – kanske till och med lite mer nu än förra gången. Var kom de ifrån?

Sen kom minnena tillbaka… Nejlika! Var han där?

Han tittade sig desperat omkring, men de enda han såg var Elvan och fnytten. Fnytten satt vid varsin tom tallrik, medan Elvan satt med fötterna på bordet och pillade med sitt hår.

Elvan? Fnytten?”

Både Elvan och fnytten kom fram till sängen.

God morgon. Du behöver inte vara orolig. Vi lyckades slinka undan från Nejlika”, sa Elvan nöjt.

Den här gången”, sa det blåa fnyttet.

Tack vare en fin insats av undertecknad”, sa Elvan.

Hur är det med dig, Olle?” sa det röda fnyttet.

Vi har varit så oroliga”, sa det gröna fnyttet.

Du har sovit så förfärligt länge”, sa det blåa fnyttet.

Hur länge har jag sovit?” sa Olle.

Ja, jag skulle tro att ni människor skulle säga att det är den tredje nisember”, sa Elvan.

December”, rättade det röda fnyttet.

Elvan ryckte på axlarna och sa till Olle:

Pröva att röra armen.”

Då kom minnena tillbaka. Nejlika hade skjutit en blixt på honom, så att det hade gjort jätteont i armen, ondare än ont. Armen hade varit blodig. Men när han tittade ner såg armen ut som vanligt och den kändes som vanligt. Han rörde på den och då fungerade den som vanligt också. Olle rynkade pannan.

Hur gick det här till?”

Elvan bytte hastigt ämne:

Är du hungrig?”

Nej. Vad har hänt med min arm?” sa Olle.

Du ser hungrig ut. Jag fixar lite mat. Blir trollmansbiff med potatisgurka bra?”

Hon gick ut. Olle vände sig till fnytten, som hade satt sig på hans mage:

Varför vill hon inte berätta vad det är som har hänt? Och vad är det som har hänt?”

Då kom Elvan tillbaka med famnen full av mat. Hon slängde ner den på bordet framför Olle och drog bordet närmare sängen. Maten såg inte ut som något Olle hade ätit förut, men han var så hungrig att han inte kunde låta bli att smaka. Det var som att äta stuvade kuddar, fast godare, faktiskt förvånansvärt gott. Mellan tuggorna fortsatte han att fråga ut Elvan:

Var fick du maten ifrån? Eller vill du inte berätta det heller?”

Fnytten berättade varför ni är här”, sa Elvan kallt. ”Och de enfaldiga människornas tunnelbygge måste stoppas.” Hon stoppade in handen i en ficka och tog fram en alldeles röd mandel och gav den till Olle. ”Här är grötmandeln. När du är klar med maten, föreslår jag att ni fortsätter på er ’shoppingtur’.”

Olle tog emot grötmandeln med en undrande min.

Tack, men varför är du så mystisk?”

Elvan drog vingarna tätare om sig och spände axlarna.

Jag umgås inte särskilt mycket.”

 

När Olle var klar med maten tog han därför på sig sin ryggsäck igen och gick emot dörren genom högarna med kottar. Elvan följde med ut, men istället för att följa med Olle, gick hon till den pyntade julgranen. Olle vände sig om och hörde hur Elvan sa något till julgranen. Då växte det ut en ny gren mitt bland de andra. Från den nya grenen bildades en bubbla som blev större och gulare tills den såg ut ungefär som en apelsin. I själva verket såg det precis ut som en apelsin. Den lossnade och landade i Elvans hand, och så började hon skala den.

Olle knackade på dörren och blev utsläppt. Först därefter funderade han på vad det var han hade sett därinne. Hade julgranen tillverkat en apelsin på mindre än en minut? Han höll ut armen för fnytten att sätta sig på, och de landade elegant bredvid varandra.

Vad var det där för något?”

Det var en riktig julgran”, sa det gröna fnyttet.

Det är den sista julgranen som finns kvar”, sa det röda fnyttet.

Vad menar ni?” sa Olle. ”Vi brukar ju ha en julgran varje jul. I år har vi visserligen en plastgran, men–”

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Fnytten ramlade omkring på Olles arm som om de hade blivit alldeles tokiga. De bytte färg och storlek minst två-tre gånger varje sekund och hela tiden lät de ”Fnytt!” så att det ekade i tunneln. Olle visste inte vad han skulle göra annat än att försöka se till så att de inte trillade i golvet, vilket inte var det lättaste.

Plötsligt öppnades Elvans dörr och Elvan kom utspringande.

Vad har du gjort?”

Hon vände sig mot fnytten, som såg alldeles, ja… förfärliga ut, och så sa hon:

Prosit!”

Lika kvickt som anfallet hade börjat, slutade det. Fnytten blev stilla i Olles hand och de slutade växla färg och storlek. De var fortfarande medtagna av det som hade hänt.

Tack, Elvan”, sa det röda fnyttet.

Vi sa ju att vi var allergiska mot konstgjorda julgranar”, sa det gröna fnyttet.

Plastgranar?” sa Olle.

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Fnytten började ramla omkring igen. Elvan himlade med ögonen.

Prosit!” sa hon, och då blev fnytten stilla igen. ”Kan du sluta med det där?”

Så ni blir allergiska till och med om man säger… det där ordet?” sa Olle.

Ja”, sa det gröna fnyttet och försökte hålla sig på benen.

Förlåt”, sa Olle.

Det gör inget”, sa det röda fnyttet.

Bara du inte gör om det”, sa det blåa fnyttet.

Olle kände sig dum, men han kunde fortfarande inte släppa gåtan med julgranen. Han vände sig till Elvan.

Hur fick du tag i den där apelsinen?”

Vi försökte ju berätta”, sa det röda fnyttet.

Elvan suckade och sa:

För länge sen fanns det hur många julgranar som helst i skogarna. Men när människorna råkade få se dem, började de dekorera sina hem med dem. I vanlig ordning kunde människorna inte sluta i tid utan högg ner varenda en – utom den som står hemma hos mig. För att slippa känna dåligt samvete har människorna fortsatt att klä ut vanliga granar till julgranar, men det är bara de riktiga julgranarna som kan ge vilka frukter som helst.”

Jaha. Men var kommer alla kottar ifrån?” sa Olle.

Typiskt att jag skulle få besök när julgranen är förkyld. Den nyser kottar”, sa Elvan. ”Men nu är det väl dags att vi fortsätter efter nästa ingrediens?”

Hon gick iväg längs tunneln med raska steg. Olle bara stirrade efter henne.

Kommer ni?” frågade Elvan.

Ja, självklart”, sa Olle och skyndade efter Elvan.

Hon såg bestämd ut medan hon studerade dörrarna som de passerade. Olle lutade sig fram för att se hennes ansiktsuttryck och sa:

Hur kommer det sig att du vill följa med?”

Det första stället som Nejlika kommer att leta på är hemma hos mig. Att bara vänta hemma skulle vara lika illa som att strunta i att tunneln kommer.”

Men om Nejlika ville komma, då skulle han väl redan ha kommit?” sa Olle.

Nja”, sa Elvan. ”Det är svårare man tror att hitta i Mythia. Det är bland annat därför som jag inte bara kan låta dig vandra omkring i Mythia ensam med fnytten.”

Olle ställde sig framför Elvan och blockerade hennes väg.

Jag tror att du vill följa med.”

Så fort Olle hade sagt så, insåg han att han också ville att Elvan skulle följa med. Av någon anledning gillade han henne. Men Elvan stannade inte ens, utan vred sig åt sidan och knackade på den närmaste dörren som gled upp lite tveksamt.

Tack för den briljanta analysen”, sa hon och gick in.

Olle tittade efter Elvan som stod i ett snötäckt landskap med vidsträckta ängar och skogsdungar här och var. Han gick in efter henne, och fnytten följde efter medan de tjattrade sinsemellan. I landskapet fanns små stigar som ringlade sig över de små kullarna som om de inte visste vart de skulle. Konstigt nog var det nästan vindstilla.

Jag antar att vi ska hämta kentaurmjölk härnäst”, sa Elvan medan hon gick längs en av stigarna.

Ja. Vad är kentaurer egentligen?”

De är inte farliga”, sa det blåa fnyttet.

Men de är lite underliga”, sa det gröna fnyttet.

De–” började det röda fnyttet.

Det kanske går fortare om jag tar den korta versionen”, sa Elvan. ”De har fyra ben, men överkropparna ser ut som älvor utan vingar. Jag tror att de kom söderifrån.”

Varelserna i Mythia är verkligen underliga”, sa Olle.

Vad menar du? Människorna har ju konstgjorda granar, krig, danser som förlöjligar grodor–” började Elvan.

Jaja”, sa Olle.

”– pengar, bilar, skor med höga sulor, sommarstugor–”

Jaja”, sa Olle igen.

”– vuxna som målar sig i ansiktet, gränser mellan olika länder, klockor, skvaller, kolsyrade drickor, folk som arbetar med att skriva krångligt–”

Jag förstår”, sa Olle.

” – tävlingar, bröllop, svält, pannband–”

Sch!” sa Olle och tittade på marken.

”– dagböcker–”

Titta, spår!” sa Olle. ”Hovar. Det är nog kentaurerna. De leder däråt.”

Han pekade mot ett stort fält, medan Elvan undersökte spåren noga.

Kentaurer brukar gå i flock”, sa Elvan. ”Så vems fotspår är det här?”

Det kanske är gubben i snön”, sa det blåa fnyttet.

Fy, vad hemskt”, sa det röda fnyttet.

Vem är gubben i snön?” sa Olle.

Han finns lite varstans där det finns snö”, sa Elvan. ”Han brukar roa sig med att leda folk åt fel håll.”

Vilket håll ska vi gå då för att inte hamna fel? Ditåt eller ditåt?”

Medan Olle fortfarande pratade träffades han av en snöboll, rakt i nacken, så att snön rann in innanför kläderna.

Hahahahahaha!”

Olle snurrade runt för att se vem det var som kastade snöbollen och skrattade. Först såg han ingen, men sen insåg han att skrattet kom från en snöhög en bit bort. I mitten av snöhögen fanns två ögon, en näsa och en mun. Munnen fortsatte att skratta. Olle kände en rysning längs ryggraden, strax bredvid den kalla snön.

Ni kommer aldrig att hitta hem igen”, sa gubben i snön och skrattade.

Olle, Elvan och fnytten tittade sig omkring för att se om de hittade vägen tillbaka, men spåren efter dem hade försvunnit. Och porten som de gick in genom syntes ingenstans. Fnytten blev gula på sina små magar och kurade ihop på Olles axel. Konstigt nog gav det Olle styrka att prata med gubben i snön.

Vänta, vi är här för att rädda landet Mythia”, sa Olle. ”Om du hjälper oss, kommer du att rädda både andras och ditt eget liv.”

Gubben i snön slutade att skratta. Han rynkade ögonbrynen.

I såna fall, vad kan jag göra för er?”

Elvan såg misstänksam ut, men Olle sa:

Var bor kentaurerna? Vi måste träffa dem.”

Åh, det är enkelt”, sa gubben i snön. På marken framför dem bildades en stor pil som pekade åt höger mot en skogsdunge som låg på en höjd.

Olle tackade och ledde vägen mot skogsdungen.

Bakom dem försvann deras fotspår utan att de märkte något. Olle fäste blicken på skogsdungen för att inte tappa bort den bland de andra dungarna, men innan de ens hade hunnit halvvägs ryckte Elvan tag i honom och fick honom att stanna.

Vad gör du?” frågade Olle.

Elvan kände försiktigt på snön framför dem med sina tår, och då försvann snön ner i en klyfta som verkade oändligt djup. Olle backade snabbt.

Det där var nära.”

Hahahahaha!” skrattade gubben i snön från en annan snödriva. ”Ni ramlade nästan ner. Hahahaha!”

Din idiot, vi håller ju på och räddar dig”, sa Olle.

Jaja, förlåt, jag kunde inte hjälpa det. Det ligger i min natur”, sa gubben i snön, och snödrivan tycktes rycka på axlarna. ”Men jag vet när jag ska sluta. Kentaurerna bor där borta, på andra sidan klyftan.”

Men den här gången tänkte Olle inte bli lurad.

Då går vi åt det här hållet”, sa han och vände helt om.

Nej”, ropade gubben i snön.

är det åt det här hållet”, sa Olle och fick med sig de andra.

Det finns fler hål i marken åt det här hållet”, sa gubben i snön.

Jag tror inte på dig längre”, sa Olle.

Okej”, sa gubben i snön tungt. ”Kentaurerna bor däråt, åt det hållet ni går.”

Nu började Olle tveka. Han sneglade på Elvan.

Då kan det inte vara åt det hållet, va?”

Elvan höjde fundersamt på ena ögonbrynet, men blev avbruten av gubben i snön:

Jo! Ni var på väg åt rätt håll.”

Tack”, sa Olle. ”Då vet jag åt vilket håll vi ska gå.”

Han, Elvan och fnytten återtog sin resa mot skogsdungen, men snart dök gubben i snön upp framför dem.

Ni får gärna försöka åt det här hållet, men det är fel.”

Hur ska vi nu hitta rätt?” sa Olle. ”Hur ska man veta när en som alltid ljuger talar sanning?”

Ja, nu har han snart ljugit om alla vägar” sa det röda fnyttet.

Förresten, det är däråt”, sa gubben i snön. ”Eller ditåt. Hahahaha!”

Olle kände sig alltmer osäker, och som många andra som är osäkra blev Olle arg. Han tyckte att allt var snögubbens fel. Därför tog han ett jätteskutt och landade precis där gubbens ansikte hade varit. Men gubbens ansikte satt på en annan snödriva och log brett. Olle drog av sig ryggsäcken och kastade den hårt i marken, och sen tog han sats för att pricka gubbens ansikte. Han missade igen, och på nytt dök ansiktet upp, den här gången ganska nära hans fötter. Men när Olle skulle hoppa, ropade Elvan:

Neeeej!”

Det var för sent. Olle landade, men stannade inte. Marken gav vika, och både Olle och Elvan försvann ner i djupet.

De hamnade i en hög på botten. Hela kroppen värkte, tyckte Olle. Elvan gnuggade sin ömma vinge.

Du har inga fler idéer? Du vill inte starta krig mot trollen eller så?”

Hon ställde sig upp, men hålet var alldeles för djupt för att hon skulle nå upp. Olle tänkte efter.

Vänta så tar vi mitt rep.”

Han letade omkring sig, men så mindes han. Repet låg i väskan, och väskan låg däruppe.

Landet Mythia:Kapitel 2

Kapitel 2: De fyra ingredienserna

Så fort Olle hade bestämt sig för att hjälpa till – hur skulle han kunna låta bli? – öppnade tomtemor sitt skafferi och visade honom en salig röra.

Titta här”, sa tomtemor och pekade in i skafferiet där alla burkar, askar, lådor, påsar och säckar hade ramlat ner från sina hyllor. Innehållet låg blandat på golvet och bildade den saliga röran. ”Det här hände vid en av explosionerna. Hur ska jag nu kunna göra gröt till jultomten?”

Vad har jultomten med tunnelbygget att göra?” sa Olle.

Tro det eller ej, men vi har redan försökt att stoppa tunnelbygget: brev till kommunen, hot, förtrollningar, dåligt väder. Allting har misslyckats. Vårt enda hopp är jultomten. För honom är ingenting omöjligt. Han kan stoppa Bernhard Fryk. Ja, det är han som står bakom tunnelbygget.”

Men vad har gröten med tunnelbygget att göra då?”

Jultomten är bara vaken en enda dag om året, på julafton–”

Va?” sa Olle.

Hur skulle han annars orka med att dela ut alla julklappar, om han inte sov ordentligt?” sa det röda fnyttet.

Ja, det är klart”, sa Olle.

Det enda som kan väcka jultomten, det är julgröten”, sa tomtemor. ”Och ingredienserna ligger där på golvet.”

Jag förstår. Så var skaffar man mer av de där ingredienserna?”

Inte var som helst, och det är där du kommer in.”

Tomtemor tog fram en papperslapp och skrev något på den. Hon visade den för Olle.

Först och främst måste man få tag på salt.”

Vi har salt hemma”, sa Olle.

Inte sådant salt som jag behöver. Det här är häx-salt. Det måste tillredas av en häxa.”

Olle läste på lappen. Nästa sak på listan var grötris.

I sådana fall spelar det kanske ingen roll att vi har ris hemma heller.”

Nej, det här riset finns bara hos trollen.”

Finns riset bara hos trollen?” sa det blåa fnyttet.

Varför måste det vara just hos trollen?” sa det röda fnyttet.

Vi gillar inte trollen”, sa det blåa fnyttet.

Varför inte?” frågade Olle.

Vi gillar inte att prata om trollen heller”, svarade det blåa fnyttet.

Olle stirrade på fnytten. De var så märkliga.

Kentaurmjölken finns hos kentaurerna, va?” sa han sen.

Ja”, sa tomtemor.

Var finns grötmandeln då?”

Tomtemor suckade.

Det vet jag inte.”

Hon gjorde en paus och kliade sig på hakan.

Den enda som kanske vet var det finns grötmandlar heter Elvan.”

Olle rynkade pannan fundersamt.

Men hur ska jag hitta till de här ställena?”

Ta med dig fnytten”, sa tomtemor. ”De har nyligen ätit så det ska nog inte bli några problem.”

Men trollen då?” sa det blåa fnyttet.

Ja, kan inte Olle gå själv till trollen?” sa det röda fnyttet.

Vi får väl se. Flyg nu”, sa tomtemor.

Fnytten flög iväg. Tomtemor klappade om Olle och sa:

Du kommer att klara det här med fnyttens hjälp. De är mycket modigare än vad de tror.”

Varför gör inte du det här själv?” sa Olle plötsligt.

Jag önskar att jag kunde. Men jag måste se till så att det inte händer något med jultomten. Dessutom är jag inte lika pigg i benen som jag en gång var.”

Okej”, sa Olle. ”Jag kommer tillbaka så snart jag kan.”

 

På väg från tomtemors hus till den steniga korridoren funderade Olle på allt som hade hänt sen i morse. Först var han rädd att någon skulle sakna honom där hemma, men så kom han att tänka på att Kenny skulle tro att han hade ändrat sig, medan hans mamma antagligen inte skulle sakna honom på nästan två veckor. Och de där fyra grejerna skulle väl ändå inte ta fjorton dagar att hämta?! Han kunde ju ringa och berätta var han var, men han var inte säker på att mobiltelefonen skulle fungera här i Mythia. Förresten verkade det här stället vara väldigt mysigt, med bjällerklang, pudersnö och trevliga varelser, även om de kanske var lite underliga.

Apropå underliga, ute i korridoren väntade fnytten på honom.

Ska vi ta den där Elvan först?” sa han.

Bra idé, Olle. Hon bor här borta”, sa det gröna fnyttet och flög bort till en av dörrarna. Olle gick ifatt fnytten och knackade på dörren, som knarrade upp och visade en helt annorlunda värld än den där tomtemor bodde.

Väggarna var släta, himlen var oskyldigt grå och marken knastrade under Olles fötter. Den var nämligen alldeles full av kottar. Men det fanns bara ett enda träd i Elvans rike, och det var en stor julgran som var full med pynt och ljus. Julgranen stod strax bredvid en sliten liten koja, som var det enda huset i den lilla världen.

Varifrån kommer alla kottar? De kan väl knappast vara från en enda gran allihop?” sa Olle. Han fortsatte fram till kojan, och upptäckte att det inte fanns någon därinne. Möblerna var välta och en tallrik låg på golvet. Nog för att kojan var stökig och ostädad, men Olle tyckte ändå att något verkade fel därinne.

Det var något som var fel utanför också. Den där julgranen med stjärnan, halmänglar, smällkarameller, kulörta lyktor, små stearinljus, glitter och minijulklappar, den passade heller inte in. Varför skulle någon klä en gran utan att städa sitt hem först? Olle gick fram till granen och fick se att den inte satt fast i en julgransfot.

Det är en riktig gran!” sa han.

Vilken tur”, sa det röda fnyttet.

Ja, vi har verkligen tur idag”, sa det gröna fnyttet.

Vi är allergiska mot de där förfärliga konstgjorda granarna.”

Är ni allergiska mot plast–”

Fnytten avbröt honom.

Usch, det är förfärligt!” sa det röda fnyttet.

Vi börjar nysa”, sa det blåa fnyttet.

Det är väl inte så farligt?”

När vi nyser, då händer mest konstiga saker”, sa det gröna fnyttet.

Jag vill inte nysa”, snyftade det blåa fnyttet och kröp ihop.

Såja”, tröstade de andra fnytten. ”Vi kommer nog inte att börja nysa. Lyssna inte på Olle.”

De gröna och röda fnytten gav Olle en ilsken blick. Olle fattade piken och vände sig därifrån, och då fick han se ett ställe där kottarna inte täckte snön helt. Han gick närmare och sopade undan kottarna från området. Där fanns två helt olika spår. Det ena såg ut att vara från nätta små fötter, och Olle drog slutsatsen att det var Elvans. Bredvid dem fanns större spår, som var en halvmeter långa men smalare än hans egna fotspår.

Kom och titta”, sa han till fnytten. ”Känner ni igen spåren?”

Medan fnytten flög dit, fortsatte han att sopa undan kottarna för att se var spåren slutade. Fnytten fick se spåren, och då gulnade de på sina magar och tittade nervöst på varandra.

Det ser ut som Elvans fotspår”, sa det gröna fnyttet med andan i halsen.

Ja, fast vems är de andra fotspåren?” sa Olle.

Han hade kommit fram till slutet på spåren. Helt plötsligt försvann Elvans fotspår och de långsmala fotspåren. Det såg ut som om de hade flugit iväg.

Vilka kan flyga här i Mythia?”

Vi kan flyga”, sa det blåa fnyttet.

Ja, fast kan ni bära en älva?” sa Olle skarpt.

Nej.”

Älvorna kanske”, sa det gröna fnyttet.

Det här ser inte ut som fotspår efter en älva”, sa Olle. ”Och då är jag ändå ingen expert på fotspår.”

Det sägs att trollen kan flyga”, sa det blåa fnyttet.

Hur skulle troll kunna flyga?” sa det röda fnyttet.

Jultomtens renar kan ju flyga”, sa det blåa fnyttet.

Men bara med släden och jultomten”, sa det gröna fnyttet.

Vilka mer då?” sa Olle stressat.

Fnytten tittade på varandra igen. Till slut sa det blåa fnyttet:

Nejlika kan flyga…”

Alla tre fnytten blev gula igen och skakade, så rädda var de. Men Olle sa:

Då får vi gå till honom.”

 

Olle knackade på Nejlikas svarta dörr och fick en flisa i knogen.

Det här börjar inte bra”, sa han, men så gick han in i alla fall.

Därinne var det mörkt, bortsett från en ljus prick en bit bort. Marken var fuktig och lite halkig.

Har någon av er varit här förut?”

Fnytten bytte en nervös blick, och så sa det gröna fnyttet:

Oftast kommer Nejlika till de andra världarna.”

Den ljusa pricken var en rund öppning. Bortanför den fanns en kal vägg som sträckte sig oändligt långt åt båda hållen och som nådde ända upp till taket. Rakt framför dem fanns den enda ingången, en långsmal glugg. Olle kikade försiktigt in genom gluggen. Rakt fram fanns en likadan vägg, men både till vänster och höger svängde gångarna efter bara några meter.

En labyrint”, sa Olle. ”Vänta.”

Han tog fram ett rep ur sin väska och rullade ut det. Sen fäste han det under en stor sten på utsidan av labyrinten.

Nu hittar vi ut igen.”

Han gick in genom gluggen. Fnytten flög tveksamt efter. De letade sig långsamt fram mellan stenväggarna, och varje gång de kom fram till en vägg gick Olle till vänster.

 

Så fort de kom ut på andra sidan av labyrinten fäste Olle sitt rep igen.

Vi lyckades”, sa det röda fnyttet.

Ja, Olle är duktig på labyrinter”, sa det gröna fnyttet.

Jag tyckte att den här labyrinten var förfärlig”, sa det blåa fnyttet.

Men när de vände sig fick de se något ännu mer förfärligt. Nejlikas hus var stort och skraltigt, och såg ut som om det skulle kunna anfalla vilken sekund som helst.

Vi stannar helst här”, sa det gröna fnyttet.

Nej, kom nu”, sa Olle.

Han gick fram till den höga porten och knackade på. Den här dörren öppnade inte sig själv. Efter ett tag hördes ett dovt hasande och sen slängdes dörren upp, samtidigt som någon pep ilsket:

Vem är det som stör mig?!”

Framför Olle fanns de längsta fötter han någonsin sett. De hade blåa mockasiner. De långa benen som pekade upp ur skorna var insvepta i en blå kappa och stödde upp en kutryggig kropp, och på den satt Nejlikas skäggiga huvud, och allra högst satt en trollkarlsstrut. Hela kroppen var ilsken.

Åh, förlåt om vi störde”, sa Olle försiktigt.

Nu gjorde ni det! Vad vill ni?”

Vi undrar bara–”

Du är människa!” tjöt Nejlika.

Jag vet”, sa Olle. ”Men vi ville veta om du–”

Försvinn!”

Fnytten hade redan flugit tillbaka en bit, och Olle höll på att också vända, men så fick han se en liten bur bakom Nejlika. I buren satt en fet, smutsig varelse med vingar och tovigt hår. Det såg ut som en blandning mellan en älva och ett troll. Genast sprang Olle förbi Nejlika och fram till den underliga fången.

Vad är det som har hänt?”

PANG!

Olle vände sig om och fick se att Nejlika hade slagit igen porten innan fnytten hade hunnit in. Han slog för en regel och skrattade.

Nu har jag er! Soppan kommer räcka i flera månader.”

Tänker du äta upp oss?” sa Olle skakat.

Mmm, soppa på älvor är mums för magen, och med lite människa i den så blir den ännu bättre.”

Inifrån den lilla buren hörde plötsligt Olle hur Nejlikas fånge pratade:

Han har nog inte läst klart sagan om Hans och Greta än.”

Fången tittade trotsigt på Nejlika och fortsatte:

Du vet att den slutar med att häxan blir inknuffad i ugnen, va? Du vet att det fungerar med trollkarlar med?”

Olle rynkade pannan åt den konstiga fången, men innan han hade hunnit säga något hade den ilske Nejlika svarat med ett skratt:

Troll-älva, den här ugnen är alldeles för liten för mig, men den är alldeles lagom för er.”

Nejlika svängde sitt trollspö och vips hade han trollat fram en bur till. Han knuffade till Olle så att Olle ramlade in i buren, och så stängde han snabbt dörren, och låste. När Olle tittade längtansfullt på nyckeln knackade Nejlika på den med sitt trollspö, och så var den borta.

Vad du är elak”, sa Olle.

Och du är oerhört skarpsynt”, sa Nejlika. ”Jag är fruktansvärt elak.”

Hur menar du då?” sa fången i buren bredvid Olles, med en ironisk min.

Jag är ond, hemsk, avskyvärd, lömsk, stygg, usel!” skrek Nejlika.

Jag håller med”, sa älvan, ”och du kan väl knappast äta upp någon som tycker precis som du gör?”

Illvillig!” ropade Nejlika och gick därifrån.

Han läste nog synonymordlistor istället för sagor när han var liten”, sa älvan.

När Olle tittade närmare på älvan fick han se att hennes älvdräkt var söndrig och smutsig. Men hon verkade inte särskild bekymrad, och eftersom hon var betydligt äldre än honom, litade han på henne. Hon satte igång att pilla med sitt hår.

Jag heter Olle”, sa han.

Elvan”, sa hon kort och tittade på håret.

Hur länge har du… Vad håller du på med?”

Jag lär mig dansa. Vad tror du? Jag har fått något i håret.”

Vadå?”

Tuggummi.”

Är det säkert att du är en älva?”

Vad menar du? Att alla älvor inte är tjocka, lortiga och har brutna–”

Hon tystnade och tittade på sitt hår igen. Olle tittade på hennes ena vinge som pekade i en konstig vinkel och var svullen.

Oj”, sa Olle medlidsamt. ”Vad har hänt?”

Tyst, där borta!” skrek Nejlika. Han kom närmare och hytte med trollspöet mot Olle. ”Jag hatar snällhet! Finns det något menlösare och dummare än snälla varelser?!”

Då kom fnytten flygande genom en springa i ett fönster, men när de fick höra Nejlikas anfall höll de på att vända. Men Olle fick syn på dem och ropade tillbaka dem.

Vad händer?” frågade det gröna fnyttet.

Nejlika ska äta upp oss”, sa Elvan.

Han säger att han är ond”, sa Olle.

Hu!” sa det röda fnyttet.

Olle studerade Nejlika noga, och sen sa han mystiskt:

Men jag är inte riktigt säker på att jag tror att Nejlika är elak.”

Nejlika var så arg så att han skakade.

Vad menar du, din… människa? Jag är elak.”

Bevisa det då. Vad har du gjort som är elakt?”

Ja, till exempel har jag knuffat ett träd så att det förstörde en lada.”

Menar du ladan på Klistervägen?” sa Olle. ”Den skulle ändå rivas.”

Attans”, sa Nejlika. ”Men det var jag som gjorde så att den där polisen bröt benet i höstas. Jag skakade stegen så att han ramlade. Hahahaha!”

Fnytten skakade av rädsla.

Han är hemsk”, sa det blåa fnyttet.

Ja, det är jag”, sa Nejlika.

Men det var inte så hemskt”, sa Olle. ”Om han inte hade ramlat av stegen, så hade han fått en jättestark stöt av borrmaskinen, för det var något fel på den. Och då hade han dött. Men när han hamnade på sjukhuset träffade han en sjuksköterska som han blev kär i.”

Hurra”, ropade det röda fnyttet.

Tyst!” sa Nejlika. ”Jag ska nog bevisa att jag är hemsk. Du måste ha hört talas om den där dammen som rasade, så att vattnet nästan dränkte hela dalen? Det var jag.”

Det är klart jag hörde talas om det. Men hörde inte du att när de letade efter delar av bron, så hittade de guld? Med hjälp av det guldet byggde de upp dammen igen. Och så gjorde de en ny slalombacke.”

Nejlika borrade ögonen i Olle.

Men jag satte i alla fall eld på din skola. Ha!”

Var det du som satte eld på skolan? Din…”, morrade Olle, men sen kom han att tänka på en sak. ”Men då är det du som är orsaken till att jag är här.”

Nejlika tittade Olle spänt in i ögonen. Han såg missnöjd ut.

Det är inte sant! Allt jag gör blir… bra! Jag är inte elak.”

Olle trodde inte sina ögon. Nejlika grät av ilska och stampade i golvet. Han kastade sitt trollspö i backen, och då förvandlade det pallen som fnytten satt på till en liten glasbur, så att de också var fast. Elvan hade slutat att peta bland sina hårstrån och tittade spänt på Olle. Hon nickade åt honom att fortsätta.

Om du vill kan jag hjälpa dig att bli elak”, sa Olle.

Vad säger du?” sa det gröna fnyttet. ”Ska du hjälpa honom att äta upp oss?”

Nejlika granskade Olle, och frågade:

Kan du hjälpa mig att bli elak? I sådana fall lovar jag att inte äta upp dig.”

Du ser! Det är därför jag vet att vet att du inte är ond. Om du hade varit elak skulle du definitivt äta upp mig.”

Men jag ljög. Det är ju fult att ljuga. Då är jag lite elak i alla fall”, sa Nejlika hoppfullt.

Nej”, sa Olle. ”Du måste bli bra mycket elakare om du ska kunna kalla dig elak.”

Det här ska vi berätta för tomtemor”, sa det röda fnyttet.

Hur då?” sa Nejlika. ”Hur kan jag bli riktigt elak?”

Om du släpper ut mig så ska jag visa dig.”

Skulle jag släppa loss dig?”

Hur ska jag annars kunna visa dig?”

Nejlika trollade fram nyckeln och öppnade buren. Olle trängde sig ut genom den smala öppningen och mumlade ett tack.

Jag avskyr ordet ’tack’. Det är så snällt”, sa Nejlika och kisade misstänksamt mot Olle.

Olle skyndade sig att le. Han sa:

Det visste jag väl. Det var därför jag sa ’tack’. Jag är expert på elakheter.”

Han skrattade så elakt han kunde. Sen tog han av sig sin ryggsäck och tog fram ett annat rep. Han spände repet mellan händerna som han hade sett någon göra på TV och sa:

För att bli riktigt elak måste man träna. Det första man måste lära sig är reptricket. Du har väl hört talas om reptricket? Inte? Då är det inte undra på att du inte kan göra något elakt. Sträck fram händerna.”

Nejlika sträckte tveksamt fram händerna. Olle band ihop Nejlikas handleder med flera knutar. Han tappade ena änden av repet på marken, och var tvungen att böja sig ner och plocka upp den innan han kunde slutföra knuten.

Du försöker inga tricks, va?” sa Nejlika. ”Du vet väl att det inte är någon match att trolla bort repet med trollspöet?”

Ja, självklart”, sa Olle nervöst.

Vad är det elaka då?”

Det är att sno ditt trollspö”, sa Olle och gjorde just det. Han sprang fram till Elvans bur. Nejlika försökte ta tag honom, men då upptäckte han att Olle hade bundit ihop hans ben också. Det var det han hade gjort när han låtsades tappa repet. Innan Nejlika hade kommit fram, hade Olle fritagit Elvan och fnytten.

Stanna! Jag ska nog få tag på er.”

Fnytten flög i förväg och pressade upp regeln, så att porten gled upp. Elvan och Olle kastade sig ut genom dörren och sprang iväg från huset. Halvvägs framme vid labyrinten kastade Olle upp Nejlikas trollspö på taket så att Nejlika inte skulle hitta det. Sen tog han sitt rep och ledde vägen in i labyrinten.

 

Vi trodde nästan att du var elak”, sa det röda fnyttet.

Ja, det var förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Du är rätt smart”, sa Elvan.

Det tycker inte min lärarinna”, svarade Olle.

Då hördes ett skrapljud från någonstans längre fram i labyrinten. Olle och Elvan tittade omkring sig, men de såg eller hörde inget mer, så de sprang vidare efter repet medan Olle virade upp repet på armen – ända tills de kom fram till en vägg. Repet fortsatte in i vägen!

Hur har det här gått till?”

Elvan pekade på öppningen bakom dem, och sa:

Så där.”

Ena väggen flyttade sig! Den rörde sig långsamt tills den hade stängt in Olle, Elvan och fnytten helt. De kom varken fram eller tillbaka.