Filmanalys I sista minuten – slutversion

I tre tidigare blogginlägg (1, 2, 3) har jag skrivit om att analysera film. Här kommer det fjärde, och troligen sista, inlägget, där jag kommer att foga samman allt jag har diskuterat för att göra en analys av ”I sista minuten”.

Som i det förra inlägget känner jag mig manad att påpeka att det här är min analys, och inte en objektiv bild av filmen.

I jakten på George Kaplan

Den har kallats allt ifrån ”den första moderna actionfilmen” till ”den slutgiltiga Hitchcock-filmen” (filmens manusförfattare). 1959 års ”I sista minuten” är så innovativ att det är möjligt att båda påståendena stämmer. Redan Saul Bass förtexter, med bokstäver som glider in från sidorna ovanpå ett annat lager med bilder, har blivit en så självklar del av filmvärlden att vi tar den för givet idag. Här signalerar den både huvudpersonen Roger Thornhills liv som reklammakare och den äventyrliga värld han är på väg att träda in i. Och visst är det ett äventyr han råkar in i. Intrigen hade räckt till flera filmer. Bara några av ingredienser manusförfattaren Ernest Lehman och regissören Alfred Hitchock vävde ihop (när de egentligen skulle ha arbetat med en helt annan film) inbegriper: spionage, mord på FN-anställda, romantiska tågresor, biljakter, förrädare, identitetsförvecklingar, faror ovanpå nationalmonument, svåra val, en odyssée över otaliga platser med farliga lockelser, blanka lösa skott, och en vilseledd poliskår. Allihop skulle senare återkomma ett par år senare i den mycket framgångsrika filmserien om den hemlige agenten James Bond. Det var till och med på tal att Cary Grant, skådespelaren bakom Thornhill, skulle dyka upp som Bond. (Commander Bond.net) Hitchcock själv blev tillfrågad ett par år senare om att regissera ”Åskbollen” men valde att koncentrera sig på projektet om seriemördaren Norman Bates i thrillern ”Psycho”.

Handlingen i ”I sista minuten” kretsar ytligt kring vad en rollfigur beskriver som ”vi kan kalla det regeringshemligheter”, och mer än så får vi inte veta. Här mer än kanske i någon annan Hitchcock-film får vi alltså möta en ”MacGuffin”, en term som Hitchcock gjorde så populär att när Mel Brooks senare gjorde parodi på Hitchcock (”Det våras för galningarna”, 1977), så fick Brooks ett meddelande från en herr MacGuffin. Berättelsen är oerhört stram, och bara ett ytterst fåtal minuter presenteras utan att Thornhll finns med, mest iögonenfallande ett klipp iväg till ett agenthögkvarter där intrigens hemlige agent hittats på – han existerar nämligen inte. (Wordplay, Point of view.) Det är den agenten som heter George Kaplan.

Det största äventyret av alla bygger dock inte på biljakter, knivmord och identitetsförväxlingar. För det är när den två gånger skilde cynikern Thornhill får allt svårare att umgås med sin mamma och istället fastnar för den frispråkiga och förföriska Eve Kendall (Eva Marie Saint i sitt livs största roll), som han påbörjar sin förvandling till en vuxen man. Typiskt är att den förväxling som sätter igång intrigen sker när Thornhill ska skicka ett telegram till sin mamma, och att filmen slutar med flera symboler för Thornhills slutliga språng ut i vuxenlivet. Med det här temat är det närmast märkligt att Hitchcock, en regissör som propagerade för att den viktigaste delen av regi-arbetet var rollbesättningen, gav rollen som Thornhills mamma till Jessie Royce Landis, en skådespelerska som var lika gammal som Grant.

Det är också i samspelet mellan Grant och Saint som mycket av den känslomässiga ryggraden i filmen sitter. Från det ögonblick när Eve räddar Thornhill undan polisen och bara minuter därefter visar sig vara i maskopi med den prydlige skurken Vandamm, till scenen på auktionshuset när Thornhill tvingas inse den bittra sanningen om henne, till när han envist försöker rädda henne från Vandamms klor, blir det alltmer Thornhills främsta motivation. Relationen, med kvicka replikskiften och en mer komplicerad kärlekshistoria än tidigare verks krångel med föräldrar som inte godkänner den tilltänkta partnern, bygger mycket på 1940- och -50-talets screwball-komedier, där Grant ofta medverkade. (Filmreference.com)

Förutom Grant och Saint gör James Mason, med sin mycket speciella röst, en stark insats som smugglaren och manipulatören Vandamm. Hans förmåga att få Thornhill att bli lika dåligt lyssnad på som mytens Cassandra är skickligt utförd, när polisen följer med honom för att få reda på hur det egentligen ligger till, och till och med Thornhills mamma tvivlar på honom. Hennes halvt om halvt naiva fråga till mördarna: ”Hade ni verkligen tänkt att mörda min son?” punkterar inte mamman, utan Thornhll, och han känner sig nödgad att fly på egen hand.

Den lågmälta tonen i Masons gestaltning gör Vandamm än mer effektiv som motståndare. Det är lätt att förstå att den unga Eve blev förförd en gång i tiden av hans charm. Masons karriär var nästan lika lång som Hitchcocks, om än kanske inte lika framgångsrik. För nutida tittare är han kanske mest känd som Isaac från York i TV-filmen ”Ivanhoe”.

Vandamm åtföljs ständigt av nykomlingen Martin Landau som hantlangaren Leonard. Trots att han bara har ett fåtal repliker här, fick Landaus karriär en kickstart med ”I sista minuten” och sedan har fortsatt att blomstra. Den kompetente Joe G Carroll gör rollen som professorn, chefen över de agenter som är ute efter Vandamm. Carroll var van vid den typen av pålitliga, akademiska eller medicinska typer och Hitchcock använde honom i flera av sina filmer.

Skådespelare var inte det enda Hitchcock återanvände. I ”I sista minuten” finns flera element som återkommer i flera av hans filmer: det kanske främsta två är hans ständiga rädsla för poliser, något som flera biografer har skildrat, och temat med den oskyldigt anklagade, en historia som återfinns i både ”De 39 stegen” och ”Fel man”. (Engelskspråkiga Wikipedia / Hubpages: ”The many faces of Alfred Hitchcock”.)

Nämnas bör i sammanhanget också Bernhard Herrmann, som skrivit filmmusiken. Herrmann är inte bara kompositör till soundtracket till ”Psycho”, utan har en lång och framgångsrik karriär. Här blandar han dramatiska stråkar med lekfulla melodier, men framför allt vågar han det låta vara tyst.

Varken Hitchcock eller ”I sista minuten” fick några Oscars, även om den blev trefaldigt nominerad (bland annat för bästa manus), men 1995 valdes den in bland de fåtal filmer som skulle bevaras för eftervärlden i Library of Congress, en ära den delar med bland annat ”Ben-Hur” (som norpade alla Oscars som ”I sista minuten” var nominerad till, och fler därtill), ”Casablanca”, ”Trollkarlen från Oz” och ”Lawrence av Arabien”. För moderna ögon är filmen inte bara en tidsbild där några taffliga specialeffekter drar ner intrycket, utan också en god historielektion. Inte minst bör man ha upplevt spänningen när Thornhill tror sig ha stämt möte med en man ute på landsbygden, men istället attackeras av ett besprutningsflygplan med kulspruta. Den scenen har blivit härmad och parodierad så många gånger, att det är lätt att glömma hur den börjar: med nästan fem minuters tystnad. Så genialisk är Hitchcock och Lehman att vi knappt märker hur stämningen byggs upp, innan den möter sitt crescendo i en krasch och en våldsam explosion.

Filmanalys: I sista minuten, anteckningar

Idag visade jag filmen ”I sista minuten” för mina elever. Jag gav dem i uppgift att skriva en filmanalys av den. Här var det jag sa att de skulle tänka på:

* 7000 tecken, inklusive blanksteg och rubrik

* ämne: ”I sista minuten” – rubrik valfri

* löpande text, inte tabell (se länk ovan), utan intressant skrivet

* ta upp det viktigaste, inte vad som helst

* minst 3 källor – fotnoter, såsom databas, biografi eller liknande faktakälla

* inlämning av förstaversion den 29:e mars via epost, slutversion 5 april på papper

* förberedelser:

– titta på filmen

– titta på klockan (för att se när olika element i filmen kommer)

– gå igenom anteckningarna (från de tidigare föreläsningarna/lektionerna)

– ”härma” filmanalysen av ”Pans labyrint” eller den filmanalys de själva valt

– skriv flera versioner

För att visa att jag inte backar för att göra samma sak som eleverna, tänkte jag göra samma sak. Och jag börjar med att presentera mina anteckningar från visningen av filmen. I kommande blogginlägg gör jag min förstaversion, och därefter min slutversion, som kommer att ligga uppe samtidigt som elevernas, eller möjligen något tidigare.

Mina anteckningar

Eftersom det här är rena anteckningar, förekommer det spoilers. Det här är cirkatider och ska inte användas som definitiva minut-för-minut-angivelser.

Förtexterna presenteras på rutmönster som liknar ett hus.

Anslag: stadsbilder, Hitchock förekommer någon halvminut in när han missar bussen

Thornhill dyker upp tidigt, med sin sekreterare, reklamman

7 min – förväxling med Kaplan

15 – mordförsök, flykt

20 – till polisen

25 – polisen tror honom, undersöker

27 – frun vittnar falskt – nämner ”FN”, Thornhill + mamma letar på hotellet efter Kaplan

30 – uppringd av mördaren, möter dem i hissen, flyr, till FN

35 – Townsend, UNIPO

40 – Townsend mördad, CIA-möte, Kaplan finns inte, Vandamm skurken

42 – tågsstationen, ringer mamma, till Chicago, måste hitta Kaplan, biljettluckan

45 – kvinna hjälper honom, middag, Eve Kendall – ”26 and unmarried”

50 – polisen söker igenom tåget, Eve ljuger, kärlek

1,00 – lapp från Eve till Vandamm, går av tåget, byter om medan Eve ringer

1,05 – instruktioner, buss, ”falskt” möte (fel människa)

1,10 – plan attackerar

1,15 – till hotellet i Chicago, Kaplan checkat ut, inser att Eve är förrädare, ser Eve

1,20 – Eve vill säga adjö, Thornhill: ”middag”, Vandamm ringer, Thornhill lurar iväg Eve, följer henne

1,25 – auktion, ser Eve och Vandamm ihop

1,35 – auktionskaos, vill bli gripen, professorn där, förs till flygplatsen, professorn: ”till Rapid City”, ”government secrets”, fortsätt vara Kaplan i 24 timmar, Eve är dubbelagent

1,40 – vid Mt Rushmore, ”återupprätta Vandamms förtroende för Eve”

1,42 – möter Vandamm, köpslår: information mot att Thornhill får döda Eve

1,45 – Eve skjuter Thornhill, flyr, de två träffas igen, Eves bakgrund, kära igen, Eve ska följa med Vandamm

1,50 – på sjukhuset, lurar iväg professorn, ”samarbetare”, flyr till Vandamms hus, tjuvlyssnar, Vandamm övertygad

2,00 – Leonard varnar, ”mikrofilm” i statyn från auktionen, pistolen har lösa skott, övertygar Vandamm om Eves skuld, Thornhill varnar Eve

2,05 Thornhill flyr, Eve stjäl figur, ner för monumentet, Thornhill friar, saker löser sig

2,10 – på tåget, gifta, in i tunnel

Rättelse

Jag skulle vilja passa på att göra en rättelse. Under diskussionen efter filmen gjorde jag ett fel i min analys. Jag nämnde att Roger Thornhills ”död” var det dramaturgiska slutet på berättelsen. Det är förstås inte. Jag vet inte varför jag förfäktade det, men det kan bli en bra läxa för er: ersätt inte era egna tankar med någon annans, utan tänk själv.

Fortsatt arbete

Nu har jag en bra grund att stå på för att göra den dramatiska strukturen: se vilka saker som är de stora vändningarna (förväxlingen med Kaplan, mordet på Townsend, Thornhill blir rekryterad och får veta sanningen), liksom att se vilka som är de största rollfigurerna (Thornhill, Eve, Vandamm, professorn) och vilka av de mindre rollerna som har viktiga funktioner (Townsend, Leonard), samt kanske en början på en idé av vad temat i berättelsen är.

Nästa steg är att göra lite research genom att läsa vad några bra källor skriver om filmen. Därefter kan jag göra en 100-poängsanalys, och efter det kan jag skriva förstaversionen. Den bör jag kunna vara klar med på måndag eller tisdag.

Till mina elever kan jag rekommendera min bok, Manusförfattarens guide, för att ta reda på vad temat är, och för att analysera intrigen. Det finns många bra webbplatser och böcker om att skriva, men inte så många bra skriver på svenska. Sök givetvis på lite olika fraser så att du kan jämföra olika texter och använd så många källor du anser att du behöver (för det som är viktigt).

Lycka till!