Landet Mythia:Kapitel 13

Kapitel 13: Sänkta Lucia

Ljusstrimmorna blev allt strimmigare. Till slut visade det sig att de kom från stearinljus som satt på huvudet på en mörkhårig Lucia med lång vit kappa. Hur kunde ljusen tränga igenom mörkret?

Olle tittade närmare på Lucian. Hon verkade inte se Olle där han hade kurat ihop sig. Olle gick fram, men hon verkade fortfarande inte se honom.

Hallå?” sa Olle.

Lucian hoppade till och tittade omkring sig, men verkade inte se Olle, trots att han stod en meter ifrån henne.

Vem där?” sa Lucian och kände runt omkring sig med händerna. Efter ett tag fick hon tag i Olles axlar.

Jag heter Olle. Jag är inte farlig.”

Hon andades ut och lutade sig mot en vägg för att få stöd.

Det såg jag direkt”, sa hon och kisade mot Olle. ”Jag är Lucia.”

Heter du Lucia?” sa Olle utan att egentligen tro henne.

Ja”, sa Lucia och skakade snabbt på huvudet.

Olle tittade på hennes stearinljus och ropade:

Akta ljusen så att du inte får stearin i håret.”

Vilka ljus?” sa Lucia och kände runt omkring sig med händerna.

Ljusen på din krona”, sa Olle förtvivlat och tog tag i Lucias händer och förde upp dem till hennes huvud.

Jaså, de här”, sa Lucia och skrattade. ”Det är inga stearinljus. Det är mina horn. Jag sa ju att jag är Lucia. Känn själv.”

Olle fick känna och det var inga stearinljus på Lucias huvud. Det var horn. Den lilla lågan i toppen på alla sju hornen var inte ens varm trots att den trängde igenom ingenmanslandets mörker, hur de nu gjorde det.

Du är blind, va?” sa Olle.

Nej, hur så?!” sa Lucia och försökte stirra på Olle, men hon kisade bara lite snett på en dörr som inte hade gjort något. Olle vinkade framför hennes ögon, men Lucia såg inget.

Hur kommer det sig då att du inte såg vad jag gjorde?” sa Olle.

Jag är inte blind”, sa Lucia och snyftade. ”Jag är bara lite närsynt.”

Varför har du inte glasögon då?”

Jag ser så dåligt att jag måste ha två glasögon: ett par glasögon för att se, och det andra för att se fram till det andra paret. Men syns det verkligen så tydligt?”

Ja”, sa Olle.

Lucia försökte slå handen i väggen men missade.

Åh, nej, nu kan jag inte visa mig där ute. Alla kommer att skratta åt mig när jag snubblar omkring. Jag kommer att bryta benen. Vem ska då komma med Lucia-bullar? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen. Det blir inget Luciafirande i år.”

Men varför tar du inte på dig dina två glasögon?” försökte Olle.

Vem har någonsin sett Lucia med två par glasögon? Förresten är mina bullar säkert inte särskilt goda. Det är inte så lätt att baka när man inte ser så bra. Om jag inte har några bullar, då är det ingen mening alls med att jag går ut. Men hur ska jag nu hitta hem? Jag kommer att irra bort mig och kanske snubbla och bryta benen av mig. Vem ska då ge alla gamla deras Lucia-bullar? Det här barkar käpprätt åt skogen.”

Nej, det här kommer att gå bra. Vi går in och pratar med tomtarna så ska du se att saker löser sig”, sa Olle och hoppades att Lucia hittade till Gröteborg.

Märkligt nog gick Lucia fram till en av dörrarna och knackade på den, och så gick hon in. Olle följde efter och fick se att det var rätt dörr. Där innanför låg snön lika djup som vanligt och stugorna var lika julmysiga som Olle mindes dem.

Hur visste du att det var den här dörren?” sa Olle. Han hade aldrig trott att det skulle vara så lätt.

Hör du inte bjällerklangen?”

Naturligtvis hörde Olle bjällerklangen som fyllde hela Gröteborg. När han tänkte efter hade bjällerklangen antagligen hörts lite svagt ute i ingenmanslandet, men han hade varit för koncentrerad på att han inte kunde se för att tänka på vad han hörde.

De gick vidare mot stugorna medan Lucia fortsatte att pladdra:

Tänk om jag ramlar och smutsar ner min vita kappa. Tror du att jag ska byta till något annat som inte blir fläckigt lika lätt? Fast vad ska jag ta på mig? Om jag ska bestämma själv, då kanske jag kombinerar kläderna fel. Då kommer alla att bli arga på mig. Hur ska det då gå med Lucia-bullarna? Det här barkar–”

Olle knackade hårt på tomtemors dörr för att slippa höra resten. När dörren öppnades såg Olle att stugan hade förvandlats till ett stort kaos. Sprickan i golvet var större. En av väggarna hade rasat. Det fanns bara en enda möbel som fortfarande var hel i hela stugan. Tomtemor kikade fram från köket och för första gången såg hon riktigt bekymrad ut.

Olle, vad skönt att du är tillbaka. Gröten är inte klar än. Se upp för vätten!”

En tornado svepte genom rummet och välte omkull den enda stolen och rörde runt i röran på golvet innan den försvann ut genom en annan dörr.

Vilken vätte?” frågade Lucia och såg sig omkring.

Jaså, blindstyret är här”, sa Elvan. ”Har bullarna bränt vid?”

Va, har bullarna bränt vid?” frågade Lucia oroligt. ”Jag tyckte att jag vaktade dem så noga. Vad ska jag då bjuda på? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen.”

Sluta, Elvan”, förmanade tomtemor. ”Lucia, dina bullar verkar jättegoda. Kom så äter vi lite grand.”

För en gångs skull var Olle faktiskt glad över att tomtemor alltid skulle stoppa i dem mat så fort de kom. Han plockade fram de sovande fnytten ur fickan och gav dem till tomtemor som tog fram tre meloner på varsitt fat och la fnytten framför dem. Olle tittade noga på dem, men blev snart distraherad av Elvan.

Vilken tid det tog.”

Olle vände sig om för att svara, men Lucia hann före:

Tycker du? Jag skyndade mig allt jag kan.”

Medan Lucia fortsatte att prata lutade sig tomtemor fram och viskade till Olle:

Lucia brukar komma hit varje år innan det är dags för henne att gå ut. Jag tror att vättarna lugnar ner henne. Säg inget om tunneln bara.”

Men erkänn att det är en genialisk idé att ha en blind bull-leverantör…” sa Elvan lika tyst.

Vad viskar ni om? Är det om mig?” sa Lucia. ”Är det om att jag inte kommer att klara av att gå ut i år? Jag visste det. Det här blir fel. Jag borde inte–”

Lucia, vi fixar det här”, sa Olle.

Fixar vadå?” sa Lucia. ”Vad är det som behöver fixas? Jag visste att ni inte tror att jag klarar av det här. Jag klarar inte av det här. Nu går jag hem igen.”

Hon började gå tillbaka, men eftersom sprickan var i vägen höll hon på att ramla rätt ner. Elvan var snabb med att sträcka ut ena vingen och stoppade henne.

Det kanske inte vore så dumt med lite lugnande medel”, sa Elvan.

Då fick Olle en idé.

Ja, varför inte?” sa han. ”Kom så går vi till Lucrezia och ser om hon har lite sömnmedel så att vi kan söva ner arbetarna. Sen kan Lucia ge dem sömnmedel i bullarna.”

Det är ingen dum idé”, sa det röda fnyttet som nu hade vaknat.

Olle tittade förvånat på fnytten och faten, som nu var helt tomma.

Om Lucia vågar”, sa det blåa fnyttet.

Det är klart att jag vågar”, sa Lucia. ”Jag är bara lite bekymrad för att jag ska ge bullarna till fel människor så att det händer en olycka. Tänk om det händer en olycka!”

Elvan drog med sig Olle och vinkade till sig fnytten.

Nu går vi.”

Lycka till”, sa tomtemor.

Det sista Olle, Elvan och fnytten hörde av Lucia innan dörren stängdes, var att allt säkerligen skulle barka käpprätt åt skogen.

Vad skönt det är att träffa dig igen”, sa Olle till Elvan.

Elvan sa inget utan knackade bara på dörren ut till ingenmanslandet.

Jag har saknat våra äventyr”, sa Olle och klev ut på stengolvet.

Jag trodde nästan att du skulle bli kvar där ute”, sa Elvan och tittade på dörrarna mittemot.

Det trodde jag också”, sa Olle och log.

Elvan gick vidare utan att bry sig om Olle.

Vad har hänt med dörrarna?!”

 

Lucrezia?” ropade Olle. ”Har vi kommit rätt?”

De hade letat reda på vägen tillbaka till Diabologna och Lucrezias slott, men när de kom fram låg det inget slott där, utan bara en stor villa med murgröna som klättrade upp för väggarna och en fontän som sprutade röd- och gulfärgat vatten i olika mönster.

Det beror väl på–”

I samma sekund skakade marken våldsamt. Olle och Elvan kastades till marken. Framför deras ögon vibrerade huset, och sedan bestämde det sig för att falla.

Det började med att hela villan lutade. Bakväggen gav efter och ramlade ihop. Därefter taket, och de andra väggarna följde efter. Allt inuti huset krossades av väggarna. Dånet fick Olle att känna rysningar längs ryggen.

Olle, Elvan och fnytten var framme vid rasmassorna inom några sekunder och letade efter Lucrezia eller någon annan som kunde ha funnits i huset.

Hoppas ingen var här inne när det hände”, sa Olle.

Men ingenstans syntes några kroppar. De lyfte på plankor och tittade under en fönsterkarm när de hörde en röst.

Se upp där”, sa den djupa rösten. ”Ni höll på att bryta av mig ena benet.”

Den som kom framkrypande var den stora spindeln. Hans väst var täckt av småskräp och han haltade på ett av de åtta benen. Fnytten backade lite i luften och höll sig sedan på respektfullt avstånd, medan spindeln klev över rasmassorna.

Var är Lucrezia?” frågade Olle.

Plötsligt hördes en blyg röst.

Gå bort från den där högen.”

Olle, Elvan och fnytten vände sig om. Det var ingen där först. Men sen tittade Näcken fram ifrån bakom ett träd. Han hade sin fiol på axeln och stråken i handen. Han nickade på resterna efter Lucrezias hus och upprepade:

Gå bort från den där högen.”

De fem och spindeln skyndade sig bort. Näcken började gnida på fiolen. Han spelade en rytmisk melodi som växte sig allt starkare och gav Olle en rysning längs ryggraden. Men det var inte det som fick honom att gapa av förvåning. Det var det som hände med huset.

Först reste sig en av dörrkarmarna i takt till musiken. De andra följde efter i samma tempo. Snart dansade några plankor fram till dörrkarmen och betonade taktslagen genom att fästa sig med spik. Väggarna var på plats redan under första versen, övervåningen klättrade upp och gav ett eko till melodislingan i refrängen, och växterna rasslade till i ett fantastiskt trumsolo. Till slut gled fönstren in i sina ramar och blev hela igen, vilket gav en stor klimax på musiken.

På mindre än tre minuter var huset helt igen. Olle tyckte att det som hade hänt såg ut som något ur en Disney-film, men han hade stått mindre än tio meter ifrån alltihop och hade sett allt med egna ögon. Han applåderade och skrattade om vartannat. Näcken tog bort stråken från strängarna.

Du verkar lite mer självsäker nu”, sa Elvan till Näcken.

Jag hjälper bara min fru”, sa Näcken och backade lite nervöst.

Sen kom Lucrezia ut genom dörren och lade armarna i kors. Hon var som vanligt alldeles likblek, men hennes ögon glittrade.

Merci, mon amour. Men något behövs”, sa hon och tittade på huset. Hon gjorde en lätt gest och lade huvudet på sned.

Då skakade huset till. Fönstren spräcktes lätt. Dörrarna hängde sig lite på snedden. Färgen flagnade. Taket fick små hål.

Mon cheri, nu ärr det perrfekt. Vi arrbetarr så excellent ihop.”

Hon gick fram till Näcken och pussade honom på munnen. Olle tittade bort. Elvan knuffade honom i sidan så att han skulle sätta igång och berätta sitt ärende.

Ursäkta Lucrezia”, sa Olle. ”Men vi behöver din hjälp.”

Lucrezia tittade helt kort på Olle, och sa:

Ja så klarrt. Sömnmedel till arrbetarrna. Jag hämtarr det snarrt. Jag ska barra…”

Hon kysste Näcken. Olle tittade bort igen, men när de fortfarande kysstes efter en halv minut harklade han sig för att visa att det var bråttom.

Certainement”, sa Lucrezia och pussade Näcken lite till. Långsamt avslutade hon pussen. Hon blundade ett slag och sedan tittade hon på Olle.

Vill ni verrkligen ha sömnmedel? Ärr det säkerrt att ni inte vill att arrbetarrna ska somna in förr evigt? Jag harr ett alldeles underrbarrt gift i mitt skafferri som–”

Tack, det räcker med vanligt sömnmedel”, sa Olle.

Lucrezia såg märkbart besviken ut.

Nästa gång kanske”, sa Elvan tröstande.

 

Lucrezia och Näcken följde med Olle och Elvan tillbaka till Gröteborg, genom att stå på Bertrams rygg. (Givetvis hade de läkt hans ben först.) I det kolsvarta ingenmanslandet sa Lucrezia en ramsa, och vips kunde fnytten lysa upp mörkret. Sedan fixade hon så att dörrarna återvände till sina vanliga platser. Hon var verkligen bra att ha med.

Väl framme i Gröteborg såg de att tomtemors stuga hade blivit ännu rörigare. Själv stod tomtemor och rörde om i jultomtens julgröt och försökte att ignorera Lucias orolighet, så hon blev bara tacksam när Olle, Elvan och fnytten kom tillbaka med Lucrezia och hennes lilla ask.

Hur går det med gröten?” sa Olle.

Den är snart klar”, sa tomtemor.

Jag är lite osäker när det gäller den här planen. Det kommer att barka käpprätt åt skogen. Tänk om de upptäcker att jag försöker lura dem och hur får vi in sömnmedlet i bullarna och vad händer om jag försäger mig när vi träffas och hur ska jag göra om de vägrar ta emot några bullar och…”

Lucia tystnade självmant när hon hörde musiken som kom utifrån. Som i dvala gick hon ut genom dörren. Utanför stod Näcken, halvt dold bakom en av knutarna, och han spelade på sin fiol.

Jag tänkte att hon kanske behövde lite hjälp att komma ner i varv”, sa Olle till tomtemor. ”Och musik är bra när man ska slappna av. Det är det enda som får mamma att lugna ner sig.”

Han gillarr norrmalt sett inte snö. Av uppenbarra skäl”, sa Lucrezia.

Lucia stampade med foten och gungade med huvudet till Näckens låt. Tomtemor log när hon fick se det och kramade om Olle.

Det här kommer att gå bra!” ropade Lucia. ”Ro hit med bullarna så sticker vi direkt!”

Lugna ner dig”, sa tomtemor. ”Vi måste få in sömnmedlet i bullarna först.”

Tomtemor öppnade Lucrezias ask. Däri låg ett guldfärgat pulver. Färgen påminde väldigt mycket om saffran. Olle log och tog fram bullfatet.

Ingen kommer att se någon skillnad.”

Sen kände han lukten av sömnmedlet.

Det luktar som saffran också, så ingen kommer att känna doften heller. Det här kommer att gå bra.”

 

Olle, Elvan och fnytten följde med Lucia ut i ingenmanslandet och ut genom den mystiska tunneln som ledde till Olles hus. Där visade Lucia Olle en annan väg ut än den som gick genom huset. Hon knackade bara på en del av väggen, och vips befann de sig på utsidan av huset.

Kan man göra sådär överallt?” frågade Olle.

Nej, man måste använda särskilda öppningar. De kallas dörrar”, sa Elvan retsamt övertydligt. ”Man knackar och så går man igenom dem.”

Under tiden försvann Lucia.

Kom, vi följer med”, sa Olle.

Jag tror inte det”, sa Elvan och pekade på sina vingar.

De kikade runt knuten på Olles hus och såg Lucia som var på väg mot tunnelbygget. Snart snubblade hon. Hon fick tillbaka balansen och lyckades rädda alla bullar innan de ramlade på marken. Därefter började hon att känna sig för med fötterna för att inte snubbla igen.

Jaha”, sa Olle. ”Det är därför Lucia skrider fram.”

Så fort Lucia kom fram till tunnelbygget fick hon arbetarnas uppmärksamhet. De samlades runt henne och tog tacksamt emot hennes saffransbullar. Hon verkade inte lika nervös, men det tog väldig tid.

Vad håller de på med?” sa Olle där han stod bakom knuten. ”De borde ju ha somnat nu.”

Något har barkat käpprätt åt skogen. Vi måste få bort Lucia därifrån”, sa Elvan.

Kan inte fnytten locka dem att titta åt ett annat håll?”

Hur då?” sa det röda fnyttet.

Ge dem stötar, kanske”, sa Elvan och låtsades få en rejäl elektrisk stöt i handen.

Nej, det räcker om ni låter lite”, sa Olle.

Fnytten nickade och flög iväg.

 

Arbetarna tuggade med öppna munnar så att halva bullarna föll ur. Resten pillade de bort med fingrarna. De sluddrade något oförståeligt och såg sedan undrande på varandra. En av dem tittade anklagande på Lucia. Då hördes ett ljud från en av barackerna.

Nnngguelll”, sa en av arbetarna så att han dreglade på sin overall.

Snart knakade det igen, den här gången riktigt högt. Arbetarna gick runt hörnet för att undersöka medan de gurglade till varandra. Strax därefter kom ett av fnytten flygande i full karriär.

Kom fort!” pep det till Lucia.

Lucia sprang tillbaka. De hann precis gömma sig bakom knuten till Olles hus när arbetarna kom tillbaka och fick se att Lucia hade försvunnit. Olle kikade fram lite försiktigt, tills arbetarna hade gått tillbaka till arbetet. Då kom de andra fnytten flygande.

Vad hände med bullarna?” frågade Olle.

Jag vet inte”, sa Lucia förtvivlat. ”Det här har barkat käpprätt åt skogen från början till slut.”

Har du kvar någon bulle?” sa Olle.

Lucia sträckte fram fatet, och då fick Olle se att fatet var alldeles fullt.

Men gav du inte arbetarna några bullar?” sa Olle.

Jag fick det här fatet av en vän, så att jag aldrig skulle kunna baka för få bullar. Det vore ju tokigt om man inte hade några bullar när ens enda uppgift att dela ut bullar. Fatet fyller på sig självt. Fast först måste man naturligtvis baka bullarna…”

Olle ryckte till sig en av bullarna och bet av nästan hälften i en enda tugga. När Elvan reagerade ryckte hon till sig resten och försökte få Olle att spotta ut bullen, men Olle hade redan svalt bullen.

Jag är bäst i min klass på att få in lussebullar i mun”, sa han stolt.

Luciabullar”, rättade Lucia.

Vad håller du på med? Du kommer ju att somna.”

Det tror jag inte”, sa Olle och ryckte tillbaka bullen. ”Titta, sömnmedlet är borta! Tänk om något hände i den där tunneln mellan Mythia och vårt hus.”

Maranga”, sa Elvan och ryckte tillbaka bullen. ”Den där tunneln kallas Maranga.” Hon studerade den närmare. ”Det finns några små korn här. Jag undrar om sömnmedlet innehåller något som inte förstoras.”

Förstoras?” sa Olle förvånat. Men så kom han ihåg hur han hamnade i Mythia, hur rummet blev större och större, fast det i själva verket var han som blev mindre. Då måste ju Elvan och tomtemor också vara pyttesmå. Det var antagligen så hela Mythia fick rum i det där berget.

Olle sträckte ut handen mot Luciabullen, men Elvan drog undan den och Olle lyckades bara få en liten bit. Han hittade ett korn från sömnmedlet och slickade på det nyfiket.

Vad gör du?” sa det röda fnyttet.

Fungerar det?” sa det gröna fnyttet.

Guahhh, shajkiet åååsch”, svarade Olle med alldeles slapp tunga.

Elvan rullade med ögonen.

Jag antar att det där betyder att sömnmedlet fungerar, men att vi troligen skulle ha behövt 15 meter stora bullar för att söva arbetarna.”

Pighuhhheee mmmookkliowww”, sa Olle förtvivlat.

Kan vi hjälpa dig”, sa Lucia oroligt.

Jag tror att det bästa du kan göra är att fortsätta din runda så att alla får sina bullar, för vem vet vart det annars barkar?”

Ja, det kanske är bäst”, sa Lucia och gick iväg.

Hhhuuugghhboooääää”, sa Olle.

Antagligen inte förrän i morgon”, sa Elvan som om Olle hade sagt något fullständigt normalt. ”Du dreglar, Olle. Kom så går vi tillbaka.”

 

Marken utanför tomtemors hus var sprucken och snön yrde mer än vanligt, men bjällerklangen omgav alla stugor och vättarna fortsatte sitt arbete med att göra i ordning släden inför jultomtens stora turné.

Men stugan var hel igen. Näcken spelade fortfarande ihop några av möblerna inuti huset, och sen gick det knappt att se vad som hade varit sönder bara för en timme sedan. På bordet stod en tallrik alldeles fylld med ångande het risgrynsgröt.

Tomtemor kom emot dem.

Nu gäller det”, sa hon. ”Snart känner jultomten lukten av gröten och då vaknar han – hoppas jag.”

Hon knackade på dörren och när den hade glidit upp band hon upp den. Hon viftade ångorna mot jultomtens stuga.

Vad menar du med att du hoppas?” sa Olle.

Det är inte alltid som det lyckas att väcka honom tidigare. Jag har försökt några gånger, när det har varit kris, men…”

Men vadå?” sa Olle.

Oftast sover han bara vidare. Men när han vaknar då förändras han. En gång blev han grön om hela kroppen. En gång kunde han inte sluta gråta. Senast ville han behålla julklapparna själv och så blev han arg när vi försökte få honom att dela med sig.”

Hon satte sig ner vid köksbordet.

Men den här gången behöver vi honom mer än någonsin.”

Tomtemor satte sig ner och nu såg hon betydligt äldre ut än vanligt. De andra satte sig bredvid henne och väntade. Gröten spred sin heta doft i hela stugan, och Olle tog tillfället i akt att titta på de andra: den blyge Näcken, den vänliga tomtemor, de tjattriga fnytten, och Elvan. För två veckor sedan kände han inte någon av dem, och nu hörde han ihop med dem. På något sätt var det här hans förtjänst. Snart skulle jultomten komma och äta, och sen skulle han rädda Mythia, och det skulle bero på att Olle hade hjälpt till.

Olle avbröts i sina tankar av ett vinande. Alla stirrade mot dörren.

Men den som kom in var inte jultomten, utan en tornado i form av en förtrollad stackars vätte. Den svepte genom huset i vansinnesfart och förstörde en hylla efter en annan. Tomtemor skyddade jultomtens fat med gröt. De andra tog skydd mot väggarna. Utom Näcken som ställde sig upp, satte fiolen mot axeln och började spela.

Melodin som Näcken spelade var en vaggvisa. Olle försökte följa vätten med blicken, men snart blev han yr och gav upp. Till slut fick Näcken också ge upp. Vätten saktade inte ner. Näcken såg förbryllad ut och ställde sig vid väggen när vätten kom tillbaka och hotade slå ner allt i sin väg.

Han är för snabb för att höra min musik”, sa Näcken för sig själv.

Plötsligt fastnade vätten i en väldig hand. Allt blev stilla.

Olle hann se att handen satt på en imponerande gestalt som täckte upp nästan hela dörröppningen. Han hade ett stort vitt skägg och glimrade. Det var jultomten! Han var vaken! Och han var inte grön och han verkade inte arg. Han verkade snarast förvånad.

God morgon, gubben”, sa tomtemor.

Vilken gubbe?” sa jultomten frågande. Han hade fortfarande vätten hängande i sin hand.

Tomtemor gick fram till honom med en bekymrad min och ledde fram honom till köksbordet medan hon lossade hans grepp om vätten. Hon gav den till Olle, men Olle bara stirrade på jultomten, så hon gav vätten till Elvan. Vätten försökte slita sig, men Elvan höll honom i ett fast grepp. Han lugnade ner sig lite, och såg lika butter ut som vanligt. Elvan gav honom en likadan blick tillbaka, och höll upp honom så att Näcken skulle kunna spela sin lugnande musik för vätten.

Under tiden satte sig jultomten ner och stirrade undrande på gröten.

Du är verkligen jultomten”, sa Olle.

Är jag?” sa jultomten och tittade upp. ”Vad betyder det? Är det mitt jobb?”

Tomtemor satte sig bredvid honom och sa:

Ja, minns du inget? Ät lite julgröt nu så ska du se att minnet kommer tillbaka.”

Vi kan väl hjälpa honom”, sa Olle. ”Du brukar åka runt i en släde till alla barn i hela världen och om man har varit snäll så får man paket.”

Får jag paket av alla barn i världen?” sa jultomten och plötsligt gav han dem alla ett brett leende.

Innan någon hann röra en muskel var jultomten borta.

Landet Mythia:Kapitel 12

Kapitel 12: Plastgranen

Fnytten pilade iväg genom vindlingarna och gångarna inuti Bernhard Fryks huvud. Tätt efter dem kom något som de inte kunde urskilja riktigt, något som de inte ens ville se. De gälla skriken som hjärnspöket förde med sig var tillräckligt förfärliga. Men avståndet till fnytten minskade hela tiden.

Vi kommer inte att hinna undan”, sa det röda fnyttet.

Vi kanske kan gömma oss”, sa det gröna fnyttet.

Var då?”

Det gröna fnyttet fick se att det blåa fnyttet började bli gul på magen.

Se upp så att du inte drar in luft nu!”

Va?” sa det blåa fnyttet.

De andra fnytten såg hur det blåa fnyttet växte lite i storlek.

Hur ska vi nu komma ut genom trumhinnan?” sa det röda fnyttet.

 

Bernhard Fryk skakade till som om någon hade slagit honom på käften. Han och Olle satt i bilen, men nu stannade han bilen och tog sig om vänstra örat. Olle undrade vad det var som hände.

När smärtan gick över tittade Bernhard Fryk sig omkring.

Vad gör jag i bilen? Vem är du?”

Då förstod Olle. Fnytten hade förlorat kontrollen över Bernhard Fryk.

Nu minns jag. Vad har du… Atschoo!”

Prosit”, sa Olle.

Bernhard Fryk kliade sig på näsan, mer och mer. Han klöste, försökte snyta sig, nös och drog efter andan om vartannat. Till slut flög två små fnytt ut genom ena näsborren. Bernhard Fryk ropade till. En sekund senare klättrade det blåa fnyttet ut genom näsborren. Det var större än de andra – nästan lika stort som det brukade vara.

Vad hände?” sa Olle.

Jag glömde att hålla andan”, sa det blåa fnyttet.

Det är inte så konstigt”, sa det röda fnyttet.

Men nu kan hjärnspöket inte få tag på oss längre”, sa det gröna fnyttet.

Hjärnspöket?” sa Olle.

Bernhard tittade argt på Olle.

Det här kan ge allvarliga konsekvenser för dina målsmän.”

Till och med hans utskällningar är tråkiga”, sa det röda fnyttet.

Men han har hjärnspöken”, påminde det blåa fnyttet.

Jag har inga…” började Bernhard Fryk, innan han insåg att han pratade med varelser som såg ut som videungar och som flög. ”Jag måste härifrån.”

Han klev ut ur bilen och skakade på huvudet. Olle sa:

Snart kommer han ihåg allt som hände, och då kommer han att sätta igång tunnelbygget igen. Vi måste skynda oss att få kontroll över honom igen.”

Det går inte”, sa det röda fnyttet.

Det finns hjärnspöken därinne”, sa det gröna fnyttet.

Det blåa fnyttet hade nästan blivit blått igen, men nu blev det allt gulare.

Jag vill inte in i hans huvud igen”, sa det blåa fnyttet.

Okej”, sa Olle. ”Vi hittar på något annat. Men först måste vi tillbaka in i Mythia.”

 

Det visade sig svårare än vad Olle hade trott. För på uppfarten till Olles hus stod Olles mammas bil.

Olle stoppade ner fnytten i sin ficka, och var på sin vakt när han öppnade ytterdörren. Hur gärna han än ville träffa mamma och mormor efter nästan två veckor inuti berget så var det här inte rätt tillfälle. Han smög in och torkade av sig skorna för att inte lämna några spår.

Då kom mamma ut i hallen med sin jacka.

Olle, kom du också nu? Var har du väskan?”

Här”, sa Olle och höll upp sin ryggsäck.

Den stora väskan menar jag. Säg inte att du har glömt den. Och vad du ser ut. Fanns det inget rinnande vatten där ni var?”

Olle tittade på sig själv. Han var verkligen smutsig, men det var först nu han hade tänkt på det. Byxorna var slitna också, och skorna hade blivit mörkare sen Olle var hos drakarna. Men mormor avbröt mamma genom att komma ut och ge Olle en kram.

Vad skönt att du är tillbaka. Har du haft en bra resa?”

Jodå”, sa Olle. ”Det har varit spännande, men–”

Du får berätta över en kopp varm choklad.”

Nej”, sa mamma. ”Olle ska hämta sin väska. Annars blir det jag som får göra det.”

Men Kerstin, ser du inte att pojken är trött?”

Det gör inget. Jag kan hämta den”, sa Olle. Han ville inte att det skulle bli så där som det brukade bli mellan mamma och mormor, så han gick igen.

Hur ska jag nu komma tillbaka till Mythia?” sa Olle till fnytten.

Kan du inte smyga ner i källaren?” sa det blåa fnyttet.

Då kommer de att undra vart jag tog vägen, och så kommer mamma att ringa polisen. Vad ska jag då säga när jag kommer tillbaka?”

Vi kanske kan flyga in i deras huvuden”, sa det gröna fnyttet.

Eller så öppnar det sig något tillfälle att smita.”

Ja, kanske”, sa Olle, men han trodde knappast det. ”Det kanske är bäst att ni flyger tillbaka och berättar vad som har hänt för tomtemor.”

Nej, vi vill vara hos dig”, sa det blåa fnyttet.

Vi kanske kan hjälpa dig på något sätt”, sa det gröna fnyttet.

Lyckligtvis stod väskan kvar där Olle hade glömt den. Han torkade av den och tog med den hem. När Olle traskade upp för trappan till dörren öppnade mormor dörren.

Jag tror inte att mamma tänkte vara så elak förut. Hon har bara arbetat så mycket.”

Jag vet”, sa Olle och ställde ifrån sig väskan i hallen. ”Men hon är alltid trött.”

Mormor satte sig ner på huk och kramade Olle hårt.

Men jag har saknat dig… Och det tror jag att mamma också har gjort.”

Det tror jag när jag ser det.”

Äsch, kom, så gör vi något ihop.”

Hon reste på sig och tog honom i handen. Olle tänkte på Mythia och tunnelbygget. Han försökte protestera, men då sa mormor:

Nej du, du försvinner inte någonstans. Jag ser på dig att du tänkte sticka över till Kenny, men Kenny kan vänta. Vi har saker att göra här.”

Med de orden ledde hon in Olle i köket. Där stod mamma med ett förkläde på sig. På bordet låg tre kavlar, mjöl och massor av pepparkaksformar. I mitten låg en stor bunke med pepparkaksdeg. Olle fick ett förkläde.

Ska vi se vem som kan göra flest plåtar?” sa mormor. ”Du vann förra året, men i år tänker jag inte låta dig vinna.”

Låta mig vinna?” sa Olle upprört och så kastade han en av kavlarna till mormor som fångade den i ena handen. ”Då sätter vi igång.”

 

Kvart över sju på kvällen hade Olle, mamma och mormor bakat så många plåtar med pepparkakor att burkarna hade tagit slut. Från början hade Olle och mormor tävlat själva, men när mamma såg hur kul det var, deltog hon också i tävlingen. Köket var varmt, så medan mamma öppnade fönstret åt Olle och mormor upp det allra sista av degen.

Jag hoppas att ni har lite kraft kvar, för nu är det dags att klä granen”, sa mormor.

Jag har inte ens sett granen”, sa Olle. ”Var har ni fått tag–”

Vi har samma som förra året”, sa mamma.

Nej, inte plastgranen”, sa Olle besviket.

Olles ficka började plötsligt röra på sig och små kvävda läten hördes.

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Oj”, sa Olle och viskade mot fickan. ”Prosit. Prosit!”

Det blev tyst från fickan. Olle försökte låtsas som ingenting.

Ska vi sätta igång att klä granen då?”

Ja, det är väl lika bra att vi får det överstökat”, sa mamma.

Hon verkade inte ha hört något, men mormor tittade märkligt på Olle. Olle ledde vägen in i vardagsrummet medan han höll handen för fickan.

Jag hämtar väl julpyntet då”, sa mormor fundersamt och gick ner i källaren.

Det var en rätt ordinär plastgran – rak, full av gröna barr och formad som en perfekt kon. Olle tyckte att den såg hemsk ut.

Du vet väl att vi inte kommer att vara här på julafton?” sa mamma.

Ja”, sa Olle.

Han kom att tänka på att hans familj påminde om varelserna i Mythia. De skulle också vara tvungna att flytta på grund av tunneln. Fast skillnaden var att Olles familj alltid kunde flytta någon annanstans. Och de skulle bara flytta tillfälligt, tills tunneln var klar. Då skulle varelserna i Mythia inte finnas kvar.

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Olle väcktes ur sina tankar.

Prosit!” sa han.

Den här gången hörde mamma allt.

Vad var det där?”

Hon gick fram till Olle och vände ut och in på hans ficka. De tre fnytten trillade ner i hennes hand, medan de fortsatte att rulla omkring, utan någon kontroll över hur stora de var eller vilken färg de hade. De lyfte från mammas hand och sicksackade i luften. Mamma trodde inte sina ögon och började slå efter dem med en tidning.

Nej”, sa Olle. ”Sluta. Det där är–”

Försvinn, era små… Vad är det för något?!”

Prosit!” ropade Olle, och snart återgick fnytten till sina vanliga utseenden. ”Fort, kom!” fortsatte Olle och sprang ut i hallen.

Åh, det där var jobbigt”, sa det röda fnyttet.

Vad är det där? Kan de prata?” sa Olles mamma sammanbitet och gick närmare med tidningen i högsta hugg.

Det här är fnytt. De är inte farliga”, försökte Olle.

Försvinn, era äckliga små monster! Bort från min son!”

Mamman slog mot Olles hand, där fnytten satt. Olle sprang förbi mamma, och hon satte efter. In i köket, runt bordet och tillbaka ut i vardagsrummet, och hela tiden slog mamma efter fnytten med tidningen. Olle sprang in på toaletten och låste dörren.

Ni måste in i hennes skalle”, sa Olle snabbt. ”Sudda ut minnet av det här innan mormor kommer upp.”

Olles mamma bankade på dörren.

Det blir svårt”, sa det röda fnyttet.

Men vi måste klara det”, sa det gröna fnyttet.

Olle låste upp och öppnade dörren. Fnytten tog sats och flög ut genom springan. Där ute flaxade mamman omkring sig.

De anfaller mig”, ropade hon.

Fnytten siktade noga, drog ett djupt andetag och satte fart in i mammas huvud. Olle såg genom dörrspringan hur mamma hoppade omkring och skakade på huvudet.

 

Skakningarna gjorde att fnytten fick svårt att komma fram till rätt ställe i Olles mammas hjärna. Allt därinne rörde på sig och fnytten fick flyga försiktigt för att inte stöta till något känsligt. Till slut kom de fram. De satte igång att ge ifrån sig små stötar och snart slutade allt att skaka.

Vi klarade det”, sa det röda fnyttet.

Men nu måste vi ta bort hennes minnen av oss”, sa det gröna fnyttet.

De flög vidare längs den gråa hjärnan och landade en bit längre bort.

Här borde det vara”, sa det gröna fnyttet och satte igång att ge ifrån sig små stötar. Det bildades små märken på mammas hjärna av stötarna. Fnytten lyssnade. De hörde lite avlägset hur mamma verkade förvirrad och frågade vad hon gjorde med en tidning i handen.

Då var vi väl klara”, sa det röda fnyttet.

Vänta ett tag”, sa det gröna fnyttet. ”Kommer ni inte ihåg vad som hände förut?”

Vadå?” sa det blåa fnyttet.

Det där konstgjorda… som vi är allergiska mot”, sa det gröna fnyttet.

Som vi absolut inte får bli allergiska mot här inne”, sa det röda fnyttet.

Ja, just det”, sa det blåa fnyttet.

Vi kanske kan göra något åt det”, sa det gröna fnyttet. ”Tänk om Olles mamma också var allergisk! Då skulle hon nog slänga ut… det som vi är allergiska mot.”

Fnytten skrattade tillsammans och flög iväg för att ge mamman en ny allergi. Men när de kom fram upptäckte de något mycket märkligt. På mammas hjärna fanns det små märken, som liknade dem som de själva hade gjort.

Det ser ut som om det har varit några andra fnytt här före oss”, sa det röda fnyttet.

Andra än oss? Vilka då? Varför skulle några andra fnytt flyga in i Olles mammas huvud?” sa det blåa fnyttet.

De har suddat ut minnen”, sa det gröna fnyttet.

Varför då?” sa det blåa fnyttet.

Det gröna och det röda fnyttet skakade på axlarna. De visste inte.

 

Fnytten funderade fortfarande flera timmar senare när de satt tillsammans med Olle i hans rum. De sa inget om vad de hade hittat, eftersom Olle var så glad över att mamma hade gjort sig av med plastgranen.

Nu satt Olle och väntade på att hans mamma och mormor skulle tro att han hade somnat så att de kunde sitta och titta på TV i lugn och ro. Han tittade på sina saker: affischerna, böckerna och skivorna. Allt kändes så litet och tråkigt efter allt han hade varit med om i Mythia. Han längtade inte ens efter att få sova i sin säng. Han hade vant sig vid att sova i en sovsäck på marken och känna lukten av en nyss släckt eldstad och höra Elvans snarkningar. Han saknade Elvan, men nu skulle han snart få träffa henne igen.

När det hade gått en halvtimme tog han på sig sin ryggsäck och stoppade ner fnytten i fickan och sen smög han ner för trappan. Han klev längst in på varje trappsteg för att det inte skulle höras. Redan halvvägs ner hörde han att de tittade på TV, och att mormor satt på sin motionscykel. Mamma hade inte sagt något om fnytten efter att de hade varit inuti hennes huvud, och det var konstigt, för Olle kom ihåg precis allt som hände.

Tyst som en mus tassade han genom köket. Han hade just öppnat källardörren när mormor kom ut i köket med en handduk runt nacken. Olle stod alldeles stilla, men mormor såg honom. Först trodde han att hon skulle undra vart han var på väg, men det gjorde hon inte. Hon vände sig ut mot vardagsrummet. Hon skulle säga åt mamma!

Men det gjorde hon inte heller.

Kerstin, vill du ha något att dricka medan jag ändå är uppe?”

Ja, lite saft kanske”, sa mamma. ”Tack.”

Olle bara stirrade på mormor. Vad höll hon på med? Hon skulle ju skvallra, och så skulle han få gå och lägga sig efter en rejäl utfrågning av mamma. Istället lutade hon sig fram och viskade:

Akta dig för Nejlika. Jag ser till så att din mamma inte får reda på något. Förresten, hälsa till fnytten. Och kom tillbaka snart.”

Hon tog ut en tillbringare med saft och blinkade åt Olle. Sen försvann hon ut i vardagsrummet igen, och Olle stod ensam kvar. Han var inte riktigt säker på vad som just hade hänt, men när varken mamma eller mormor kom ut i köket och när ingen utskällning verkade komma, så fortsatte Olle mot källaren.

 

Resan var lika märklig den här gången. Han kastades upp och ner. Det var kolsvart. Och det blåste i hans hår som om det gick mycket fort.

Men när han sedan landade på stengolvet var det något som var annorlunda. Det var alldeles mörkt i hela korridoren, inte halvdunkelt. Olle tog fram fnytten ur sin ficka.

Kan ni lysa vägen till tomtarnas värld?”

Javisst”, sa det röda fnyttet. ”Kom.”

Fnytten tog i för allt vad de kunde och började skimra starkare i mörkret. Men på något sätt såg inte Olle bättre för det. Hur starkt fnytten än lyste hände inget. Det var som om ingenmanslandet slukade allt ljus.

Vad är det som händer?” sa Olle.

Vi orkar inte skina starkare”, sa det gröna fnyttet.

Förlåt”, sa det blåa fnyttet.

Det är inte ert fel”, sa Olle. ”Jag tror att Nejlika har gjort något med ingenmanslandet.”

Olle tyckte att fnytten skiftade färg till gult, fast han var inte säker.

Som tur var visste fnytten var Gröteborg låg, så de flög före, och om Olle höll sig tätt bakom dem kunde han urskilja lite av deras glöd. Snart var de framme och Olle knackade på dörren.

Den här dörren känns annorlunda”, sa han när dörren svängde upp. ”Tomtarnas dörr är av ljust trä, och den här ser mörk ut. Och känn, den är alldeles vind och sned, inte alls som dörren till Gröteborg.”

Han tittade in genom dörröppningen. Världen där innanför var åskig och skränig och det blåste något förskräckligt. Långt bort stod ett jättestort träd, och lite närmare satt en enslig figur och matade två korpar. Olle undrade vad det kunde vara för sagofigurer.

Var är bjällerklangen?” frågade det röda fnyttet.

Var är snön?” sa det gröna fnyttet.

Jag tror inte att det här är rätt dörr”, sa det blåa fnyttet.

Har vi gått fel?” sa Olle.

Han gick ut i ingenmanslandet igen och så fort fnytten också hade kommit ut slog dörren igen. Olle gick till dörren bredvid till vänster och kände på den. Den hade sirliga mönster och en liten ram, och det hade inte tomtarnas dörr. Han prövade dörren till höger om den åskiga världen också, men Olle kunde inte minnas att dörren till tomtarnas värld hade massor av spikar i sig.

Någon kanske har flyttat på dörrarna”, sa Olle. ”Det måste ha varit Nejlika.”

Det är ju förfärligt”, sa det gröna fnyttet.

Hur ska vi nu hitta tillbaka?” sa det röda fnyttet.

Olle tänkte på alla dörrar han hade sett i ingenmanslandet när han först kom till Mythia. Det var ju hur många som helst. Han skulle just föreslå att de skulle gå från dörr till dörr när han märkte att fnytten hade förlorat lite av sin lyskraft. De flög långsammare.

Vad har hänt?” sa Olle bekymrat.

Vi är hungriga”, sa det gröna fnyttet.

Det var evigheter sen vi fick mat”, sa det blåa fnyttet.

Vi orkar snart inte lysa längre”, sa det röda fnyttet.

Eller flyga”, sa det gröna fnyttet.

Hur ska du då hitta tillbaka till Gröteborg i tid, Olle?” sa det röda fnyttet.

Jag vet inte. Jag får försöka hinna med så många dörrar jag kan innan ni slocknar helt.”

Men Nejlika kanske väntar på dig bakom någon av dörrarna”, sa det blåa fnyttet.

Jag måste ändå”, sa Olle.

Olle satte igång att känna på dörrarna i ingenmanslandet, en efter en, men alla var för smala, för släta, för gropiga, för repiga, för illaluktande, för slibbiga, för spetsiga, eller för låga. Under tiden falnade skenet från fnytten allt mer.

Jag är så trött”, sa det blåa fnyttet och föll ihop i Olles hand. Samtidigt slocknade ljuset från dess mage. De andra fnytten såg lidande ut.

Vi kämpar vidare så länge vi kan”, sa det röda fnyttet.

Fortsätt testa dörrar”, sa det gröna fnyttet.

Olle sprang och kände på dörrarna på vänster sida medan ljuset från fnytten blev allt svagare. Ingenstans fanns tomtarnas dörr, men det fanns många dörrar kvar. Hur många visste han inte, men han visste att det nu var dubbelt så viktigt att komma till Gröteborg.

Snart slocknade de andra fnytten också. Olle stannade och lade ner fnytten i sin ficka. Om han tappade dem i mörkret kanske han skulle trampa på dem, och det fick inte hända.

När han var klar hördes ett ljud.

Det kom från kolmörkret, men var det ett andetag, eller klor som rispade marken, eller var det ett hotfullt rop? Olle tittade åt båda hållen, men såg inget. Han kände efter nästa dörr och fick en sticka i handen. Han bet ihop tänderna för att inte avslöja var han var. Nu hade han hittat Nejlikas dörr.

Ljudet återkom, men från vilket håll? Ena sekunden lät det som om det kom från höger, nästa sekund lät det som om det kom från vänster.

Plötsligt syntes det några ljusstrimmor i mörkret. De kom närmare, långsamt och skrämmande. Olle försökte att hålla andan…

Landet Mythia:Kapitel 11

Kapitel 11: I huvudet på Bernhard Fryk

Elvans sladdriga kropp låg pedantiskt rakt på en av enhörningarnas ryggar, medan Olle fick gå själv. De förde honom genom sin gråa och fyrkantiga by längs en liten väg som var full av skyltar om vad man fick och inte fick göra. Alla gick i raka led med allvarliga miner.

Olle försökte berätta hur viktigt det var att han fick tillbaka riset så att han skulle kunna rädda Mythia, men de lyssnade inte. Han höjde rösten, men då pekade hans vakter på en skylt som sa att det var förbjudet att höja rösten enligt Stadsfridsbalkens 12:e kapitel. Hela byn fick Olle att känna sig slarvig.

Under turen vaknade Elvan med ett ryck. Hon hoppade ner från enhörningens rygg och tittade sig omkring.

Vi måste enligt regel 375, avdelning 4, paragraf J be er att följa med oss till er nya inhysningslokal, instiftad enligt Fomsafördragets tredje stycke”, sa den ene av deras vakter med en tonlös röst.

Elvan fick svårare och svårare att hålla ögonen öppna, och när enhörningen började prata om Fomsafördraget somnade hon igen. Olle undrade om enhörningarna visste att Elvan skulle somna, men de visade inga tecken på att le nöjt. De bara lyfte upp Elvan på den ena enhörningens rygg och travade vidare.

När de äntligen kom fram till fängelset var det den enda byggnaden med någon färg över huvud taget. Väggarna hade så många färger att det var svårt att räkna dem alla. Och formerna var runda och vänliga. Enhörningarna såg nästan lite skrämda ut. Olle å andra sidan såg förväntansfull ut. Men på insidan var det ändå ett fängelse, hur glada väggarna än var. Plötsligt slog det Olle att han kanske inte skulle få träffa mamma och pappa och mormor förrän i april. Det blev inte bättre av att han och Elvan föstes in i ett litet rum med bara en enda stol, inga sängar och kala väggar. Det enda som bröt av det gråa var en liten låda som satt på en av väggarna. Enhörningarna satte Elvan i stolen och låste dörren från utsidan.

Olle satte sig för att tänka, men det dröjde inte mer än ett par minuter innan han somnade. Han drömde att han var hemma. Mamma hade tagit ledigt i två veckor så att de skulle kunna umgås innan jul. De skulle baka pepparkakor och skriva julkort tillsammans. Kanske skulle de till och med hinna pynta plastgranen innan–

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

På något sätt fanns fnytten med i Olles dröm. De skakade och bytte färg.

Prosit!” sa Olle i sömnen.

Tack!”

Det fick bli en riktig gran, bestämde han i drömmen.

Han vaknade i stolen. Elvan stod framför honom.

Du tog sovmorgon idag”, sa hon.

Olle sträckte på sig och gäspade. Elvan fortsatte medan hon härmade Olle:

God morgon på dig också, Elvan. Vad bra att du har ägnat hela natten åt att försöka hitta en väg ut ur den här cellen. Har det gått bra? Inte. Är du trött? Okej, då får du sova en stund i stolen.”

Elvan blinkade surt och vinkade åt Olle att resa sig. När han hade gjort det kastade hon sig ner i stolen så att Olle var rädd att den skulle gå sönder. Han sa:

Det måste ha varit du som satte mig i stolen medan jag sov, så du behöver väl inte låta som om det var jag som knuffade ur dig ur stolen.”

Hm”, knorrade Elvan.

Hittade du någon väg ut?” sa Olle, för att få Elvan på bättre humör, men Elvan bara pekade med hela armen mot dörren.

Där. Nu skulle jag uppskatta om jag kunde få sova.”

Hur kommer det sig att du blir så trött här?” frågade Olle.

Det är inte bara jag som är trött här”, sa Elvan och klappade mjukt på fickan där fnytten låg. ”Fnytten försökte hålla sig vakna, men de dubbelsomnar hela tiden.”

Elvan slöt ögonen på ett sätt som fick Olle att förstå att det var bäst att han inte störde henne på ett tag. Olle vände sig om, tills han insåg att det inte fanns något annat att titta på i deras rum förutom en sovande älva och den där lådan. Han gick närmare lådan. Det var en radio. Han skruvade på den. Alla stationer var fyllda av enhörningar som diskuterade lagar och paragrafer med tonlösa röster. Han stängde av den igen. Elvan såg ut att ha somnat ännu djupare. Enhörningarna var verkligen märkliga. Olle hade aldrig träffat några som var så tråkiga.

Han satte sig ner och började tänka. Hur skulle de ta sig därifrån? Tänk om de inte hade kommit därifrån när tunneln kom! Olle försökte att inte fundera på det, utan att koncentrera sig på att hitta en lösning.

När det knackade på dörren hade han hittat en lösning. Elvan öppnade ena ögat medan Olle gick fram till dörren och sa:

Kom in.”

Enligt anvisningarna i RELF:s andra klausul är vi här för att överlämna er mat, lagad på det sätt som beskrivs i KIM-48 och serverad–”

Kom in!” sa Olle.

Dörren öppnades osäkert av två enhörningar med varsin grå matbricka. Olle vinkade in dem. De kom in i cellen.

Vet ni vad det är som går och går men aldrig kommer till dörren?” sa Olle till enhörningarna.

Enhörningarna funderade ett tag och sen sa en av dem:

Det står skrivet i Fliisdoktrinen att individer i vårt yrke inte får diskutera med misstänkta brottslingar–”

Men kan ni inte bara gissa?” sa Olle.

Enhörningarna bet ihop sina käkar för att visa att de minsann inte tänkte gissa.

Klockan”, svarade Olle till slut.

De två enhörningarna lät plötsligt andfådda. Sen släppte de ifrån sig ett kluckande läte, som förvandlades till ett skratt, och sen blev det ett storgarv. Olle kunde inte titta på dem utan att skratta. Enhörningarna gick omkring i cellen medan de kiknade av skratt. Då sa Olle:

Två tomater gick över vägen. Då blev den ene överkörd. Då sa den andre: ’Kom nu ketchup så går vi.’”

Elvan vaknade av enhörningarnas hysteriska skratt och fnytten kunde inte heller undgå att höra det. De tittade sig nyvakna omkring och fick se två enhörningar som höll sig om magarna medan de skrattade så att tårarna rann. Olle viskade till dem:

Nu sticker vi.”

Vad är det som har hänt?” sa Elvan medan hon reste sig och de gick ut genom dörren.

Jag har hittat enhörningarnas svaghet – de har aldrig skrattat, så de är väldigt känsliga för humor.”

I korridoren fanns fler enhörningar som vaktade utgångarna. Olle gick närmare och berättade en till rolig historia som inte var särskilt rolig.

Min hund har ingen nos. – Hur luktar den då? – Hemskt.”

Vakterna fnissade till, och sen låg de plötsligt och vred sig i skrattkramper. Elvan bara stirrade på dem.

Skulle det där vara roligt?”

Olle drog med sig Elvan därifrån, och så letade de reda på var enhörningarnas tekniska avdelning låg. Som tur var fanns det gott om skyltar dit. Och så fort de blev stoppade berättade Olle en ny rolig historia, medan Elvan tittade på utan att le det minsta.

När de väl kom till den tekniska avdelningen hittade de inte bara tejpbollen med ris, utan också grötmandeln, saltet och kentaurmjölken!

Titta här”, sa Olle stolt.

Nja”, sa Elvan. ”Titta här.”

Hon hade hittat en lapp. På lappen stod det att enhörningarna hade tagit ingredienserna från Nejlika, som hade brutit mot åtminstone 500 regler. Därför fick han sitta i en cell hos enhörningarna tills överdomaren skulle komma – alltså någon gång i mitten av april. Olle log brett.

Det var Olle som kom först in i tomtemors stuga igen när de kom tillbaka. Han gav henne ingredienserna och satte sig ner i soffan med andan i halsen.

Nu kan du sätta igång med gröten”, sa han.

Lugna ner dig några hekto”, sa tomtemor. ”Det tar minst en hel dag för gröten att koka ordentligt.”

En hel dag?” sa Olle nedslaget.

Då kom Elvan och fnytten in i stugan.

Det tar en hel dag för gröten att koka”, sa Olle till Elvan.

Går det inte att skynda på det lite?” försökte Elvan.

Nej, då får den ingen verkan”, sa tomtemor och satte sig bredvid Olle.

Innan Olle hann svara kastade sig tomtemor in i väggen. Olle stirrade förvånat på henne, ända tills stolen som han satt på lyfte sig och tippade av honom.

Vad är det som händer?” ropade det blåa fnyttet.

Hela huset skakade. Tomtemor klämdes fast mellan bordet och väggen. Hennes skrik tävlade med ett djupt muller från bergets inre. Snart dåsade en taklampa i golvet. Den höll på att krossa fnytten, men de kastade sig undan och satte sig i taket.

Se upp”, sa Olle, när han hörde hur golvet började spricka.

Snart splittrades golvet i två delar under deras fötter. Olle hoppade åt ena sidan och tog skydd vid ena väggen. Då ramlade en tavla ner och slog Olle i pannan. Han fick jätteont och kröp ihop tills oljudet slutade.

Det kändes som om det hade hållit på i en halvtimme. Sen sa Elvan:

Kan någon hjälpa mig?”

Olle tittade sig omkring. Hela rummet var sönder. Soffan, bordet och en lampa låg i en enda hög med träflisor, så att det var omöjligt att se vad som var vad. Tomtemor satt med ingredienserna i famnen och armarna som skydd ovanför huvudet. Upp ur sprickan i golvet pekade två korta, tjocka ben.

Kan någon hjälpa mig idag?”

Olle och tomtemor sprang fram till Elvan och ryckte upp benen, så att resten av Elvan följde efter.

Det där var fruktansvärt obekvämt”, sa Elvan och borstade av sina vingar.

Olle kisade genom dammet.

Har ingredienserna klarat sig?” frågade han.

Det verkar så”, sa tomtemor.

Jag satt fast”, sa Elvan, som tyckte att de hade slutat prata om henne för tidigt.

Det där måste ha varit de kraftigaste skakningarna hittills”, sa det röda fnyttet.

Ja, vi måste stoppa dem nu. Vi klarar snart inte mer.”

Elvan suckade när hon insåg att samtalet inte skulle handla mer om henne, och så frågade hon:

Vad ska vi göra då?”

Vi måste stoppa tunnelbygget själva.”

Vi har försökt”, sa tomtemor. ”Det är svårt, eftersom de vuxna inte tror på oss längre. Det är bara jultomten som kan stoppa den här katastrofen.”

Olle funderade ett slag.

Men vi kanske kan fördröja arbetet lite, tills jultomten vaknar. Kom, fnytten. Jag har en idé. Vi ska göra ett litet besök.”

Olle smög upp genom källaren, genom köket, och sedan vidare ut på gatan. Han såg att mamma inte var hemma, men det var ju inte så konstigt. Hon arbetar ju jämt, tänkte Olle. När de kom ut i friska luften tog Olle upp fnytten ur fickan. Trots alla gatlyktor såg man att himlen var full av stjärnor.

Ser ni? Vad vackert det är! Jag har inte sett himlen på över en vecka.”

Han stannade och tittade.

Vad menar du?” sa det gröna fnyttet.

Vi har ju en himmel i Mythia”, sa det röda fnyttet.

Tänkte du inte på månen i trollens värld?” sa det gröna fnyttet.

Och på snön i tomtarnas värld?” sa det blåa fnyttet.

Jo…” sa Olle tveksamt. ”Hur går det till?”

Det är häxorna och trollkarlarna som har ordnat det åt oss”, sa det röda fnyttet.

Vad praktiskt det måste vara att bo med sådana som kan trolla!” sa Olle. ”Men jag har ju er.”

Olle och fnytten kom fram till kommunhuset strax efter lunch. De hade tagit alla genvägar Olle kunde. Därför var Olle snöig på axlarna. Han borstade av sig medan fnytten satte sig på handtaget till dörren. Då kom en sur tant och tog tag i handtaget, men hon släppte det lika fort. Hon skakade handen.

Jag fick en stöt. Det måste ha varit statisk elektricitet”, sa hon för sig själv.

Olle sa inget. När tanten hade gått in letade han efter fnytten. De satt på undersidan av handtaget.

Var det ni som gav henne en stöt?”

Fnytten fnissade.

Vi gör så ibland”, skrattade det röda fnyttet.

Olle tog upp fnytten och lade dem i sin ficka igen innan han öppnade dörren och gick in i den stora hallen. Det ekade lika mycket som förra gången han var där, tillsammans med mormor, när mormor försökte stoppa tunnelbygget. Olle försökte komma ihåg hur det var man gick. Var det trapporna eller hissen? Han chansade på trapporna.

Två trappor upp fick han se rätt skylt. ”Bernhard Fryk, byrådirektör” stod det med stora bokstäver. Olle slank in genom dörren och hamnade i en reception. Där satt en kvinna som såg ut att vara lika gammal som Elvan, fast utan vingar på ryggen och tuggummi i håret.

Jag vill träffa Bernhard Fryk”, sa Olle. ”Det är min farfar.”

Åh, han har inte berättat något om dig, men jag antar att det bara är att gå in. Det är längst bort i korridoren.”

Olle skämdes lite för att han hade ljugit för tjejen. Bernhard Fryk var inte alls hans farfar. Men Olle var ju tvungen att rädda Mythia, och då tyckte han att han fick ljuga lite. Han fortsatte längs den beiga korridoren tills han kom till den sista dörren. Det satt en dörrskylt som berättade att rummet tillhörde Bernhard Fryk.

Därinne satt Bernhard Fryk i vit skjorta och slips. Han hade en stram snedbena i sitt gråa hår, och han såg bister ut. Han läste, och lade inte märke till Olle, förrän Olle gick fram till hans stora skrivbord. Han tittade inte upp utan sa bara:

Vad vill du?”

Jag heter Olle Dahlberg – ” började Olle.

Bernhard Fryk avbröt honom genom att hålla upp ett pekfinger samtidigt som han fortsatte att läsa.

Är det om tunneln? Då får du prata med byggnadsstyrelsen på våning fem. Jag har inte tid med fler avbrott.”

Olle stack handen i fickan och kände hur fnytten klättrade upp i hans hand. Han tog fram handen igen.

Den där tunneln är farlig”, sa han.

Bernhard Fryk rättade till slipsen, fast det inte behövdes, och så sa han:

Vi har gjort arkeologiska, geologiska, ekologiska och landskapsmässiga avvägningar, utan att finna några hinder för tunnelbygget. Jag tror till och med att byggfirman använder miljövänligt bränsle.”

Han slutade inte för ett ögonblick att läsa, och därför såg han inte hur Olle sträckte fram handen mot honom. På handen satt fnytten.

Flyg in i hans huvud och se till så att han stoppar tunneln”, viskade Olle.

Fnytten lyfte, drog in magarna så att de blev mindre, och så flög de rakt emot Bernhard Fryks välklippta hår. De tog sikte på hans högra öra. Bernhard Fryk såg något i ögonvrån och viftade till med handen, men fnytten var snabbare och flög förbi handen, in i örat.

För första gången tittade Bernhard Fryk upp från sina papper.

Vad var det där?”

Han stack in ett finger i örat och försökte få tag på fnytten, men det var för sent.

Fnytt kallas de. De flyger med hjälp av statisk elektricitet, och de kan få folk att göra saker genom att flyga in i deras öron. Och de bor i det där berget som ni borrar i.”

Plötsligt drogs byrådirektör Bernhard Fryks mungipor upp i ett leende.

Självklart ska jag se till så att tunnelbygget blir stoppat. Men först ska jag dansa!”

Han skruvade på radion som stod i fönstret, och bytte radiostation från en massa prat till popmusik. Olle försökte få med honom ut, men Bernhard Fryk drog sig undan och började röra sig till musiken. Han klappade händerna och skakade på rumpan i takt till musiken.

Wow!” ropade Bernhard Fryk. ”Det här svänger ju rejält. (Pust) Som jag har längtat efter att få (pust) dansa igen.”

Kom nu”, sa Olle.

Utanför dörren stoppades de av Bernhard Fryks kollegor som undrade varifrån oljudet kom. När de fick syn på den märkliga dansen ryggade de tillbaka. Olle drog med sig Bernhard Fryk därifrån, medan arbetskamraterna stirrade efter dem.

Han mår inte så bra”, sa Olle. ”Vi går hem.”

Det där var hans barnbarn”, förklarade hon som satt i receptionen.

Visst dansar jag bra?” sa Bernhard Fryk och sparkade upp dörren till trapporna. Han satte sig på ledstången och gled neråt. Olle sprang efter och ropade:

Fnytten, ni behöver inte stänga av hans kontroller riktigt så mycket. Jag hinner inte med.”

Tjohoo!”

Bernhard Fryk hoppade ner från ledstången och sprang ut genom dörren. Olle var en bit efter. När han kom ut var Bernhard Fryk borta. Olle tittade omkring sig, men han måste ha rundat ett hörn.

Plötsligt kom en bil farande. Däcken tjöt när bilen tvärnitade mitt framför Olle. Det var Bernhard Fryk som öppnade dörren och sa åt Olle att hoppa in. Olle skyndade sig att hoppa in, och direkt när Olle hade spänt fast säkerhetsbältet tryckte Bernhard Fryk på gaspedalen så att snön yrde bakom dem.

Det är ingen fara”, sa Bernhard Fryk när han såg att Olle var rädd. ”Jag har en syster som är polis, så jag åker nog inte i fängelse. Hahaha! Se upp där, bil-drulle! Jag ska svänga här.”

Ett par minuter senare kom Bernhard Fryks bil in på Olles gata i över hundra kilometer i timmen. Den gjorde en sladd och ställde sig mellan två baracker. Bernhard Fryk var ute ur bilen innan bilen hade stannat. Han kastade sig ner på marken och gjorde en ängel i snön.

Kom nu”, sa Olle och drog Bernhard Fryk i armen. ”Vi måste prata med de här farbröderna.”

Jaja”, sa Bernhard Fryk besviket och klev upp ur snön.

Olle borstade bort snön från hans rygg.

Nu måste du skärpa dig. Du får inte göra som du gjorde med den där tanten med hunden igen. Förstår du?”

Bernhard Fryk knuffade bort Olle, eftersom han inte ville bli avborstad.

Hör du vad jag säger?” sa Olle.

Jaja”, sa Bernhard Fryk.

Vad sa jag då?”

Jag vet inte.”

Det är fult att spottas.”

Inget kul får man ha”, sa Bernhard Fryk, tills han fick syn på en grävmaskin. ”Titta, en grävmaskin.”

Bernhard!”

Olle blängde på Bernhard Fryk med sin mest hotfulla blick.

Nu går du fram till gubbarna och säger så där som jag sa till dig förut.”

Bernhard Fryk suckade och körde ner händerna riktigt djupt i fickan.

Haaaallllåååå! Kan ni sluta att arbeta ett tag?!”

Arbetarna fick syn på Bernhard Fryk och stängde av sina maskiner. Det blev tyst. Han som bestämde över tunnelbygget kom fram till Bernhard Fryk och Olle och tog av sig hörselskydden.

Fryk, vad gör du här? Kommer du för att kolla så att vi inte slösar med spik?”

Olle nickade åt Bernhard Fryk att sätta igång. Bernhard Fryk rynkade ögonbrynen och sa med sin allvarligaste stämma:

Vi har upptäckt att tunneln riskerar att starta en hydrologisk katastrof. Avbryt genast arbetet.”

Men vi har ju hållit på i flera veckor med det här”, sa arbetaren. ”Vad är det för katastrof du pratar om?”

Jag kan tyvärr inte gå in på det, men ni måste avbryta arbetet nu.”

Så här kan du inte göra.”

Jag har just gjort det. Om du vill ändra på det här får du ta upp frågan med kommunens tunnelutskott, och det är jag. Tunneln måste stoppas.”

Arbetaren stirrade Bernhard Fryk rätt in i ögonen. Bernhard Fryk snörpte på munnen.

Säg åt dem att packa ihop. Om ni är snälla, ska jag se till så att ni får lön fram tills jul ändå.”

Till slut vek arbetaren bort blicken och slängde sina hörselskydd i marken. Han gick tillbaka till de andra arbetarna. Bakom hans rygg började Bernhard Fryk att fnissa.

Jag klarade det! Jag lurade honom!”

För första gången vara Olle och Bernhard Fryk glada tillsammans. Men det skulle de inte vara länge.

Inuti Bernhard Fryks huvud hörde fnytten ett ljud. Det kom inifrån huvudet. Det blåa fnyttet slutade att styra om Bernhard Fryks hjärnsignaler och lyssnade noga.

Tänk om det är någon här inne.”

Dumheter”, sa det röda fnyttet. ”Vem skulle vara här inne?”

Förutom vi”, sa det gröna fnyttet.

Ni har väl hört talas om hjärnspöken”, sa det blåa fnyttet.

Det finns inga hjärnspöken”, sa det gröna fnyttet.

Det är så människor säger när någon är tokig bara”, sa det röda fnyttet.

Men Bernhard Fryk kanske är tokig”, sa det blåa fnyttet oroligt.

Innan de andra fnytten hann svara sjöng det till i synapserna. Något grått och genomskinligt kom flygande emot dem med väldig fart. Det såg faktiskt ut som ett spöke.

Landet Mythia:Kapitel 10

Kapitel 10: Kris med ris

De fem trollen slutade springa ett par meter ifrån Olle, Elvan och fnytten, men de fortsatte att gå emot dem med hotfulla steg. Fnytten backade så långt de kunde mot bergsväggen.

Nu är det din tur att rädda oss”, viskade Elvan till Olle.

Min tur?”

Det var jag som räddade oss förra gången.”

Trollen hade nästan nått fram till dem. Nyffe pekade på Olle och säcken.

Ni har tagit vår rissäck!”

Olle svalde nervöst. Till slut tog Elvan ett steg framåt. Hon hängde med hakan och skelade med ögonen igen, och så sa hon:

Nej, Ulo håller ju säcken i handen.”

Hon pekade på Olle och förtydligade:

Ulo. Ulo.”

Trollen granskade Olle. Olle försökte hjälpa till genom att likna ett troll, vilket inte är det lättaste när man är tolv år gammal och ser ut som ett normalt människobarn (med lite för stora öron…). Men trollen nickade och verkade nöjda.

Ulo har säcken”, sa Knygge.

Ja, det har jag”, sa den riktiga Ulo stolt. ”Här är den!”

Ulo höll upp sina händer, som visade sig vara tomma. Olle skyndade sig att hålla upp säcken.

Ja, där är den.”

Påke kliade sig i huvudet. Hon vände sig till de andra och dreglade lite innan hon fick fram sina tankar.

Men vem stal då säcken?”

Olle tittade på den låsta dörren och fick en idé.

De sprang ut genom den där dörren, och sedan låste de efter sig.”

Den här dörren?”

Ja”, sa Elvan.

Knygge gick fram till dörren och slog till den med enorm kraft, så att den sprack på mitten och landade i ingenmanslandet. Trollen gick ut och såg sig om.

De sprang däråt”, sa Olle hjälpsamt och pekade mot bergets innersta.

Tack”, sa Lork.

Fyra av trollen sprang åt det håll som Olle pekade, medan Påke stannade kvar och kliade sig i örat.

Säcktjuvarna sprang däråt”, sa Elvan och pekade.

Ja just det”, sa Påke.

Ska du inte hjälpa till att få tag på dem?”

Jo!”

Men spring då! Åt det hållet.”

Påke gjorde tummen upp och sprang åt fel håll.

 

Den välbekanta bjällerklangen ekade gemytligt genom Gröteborg, och stugorna såg nästan ännu snöigare ut. Olle, Elvan och fnytten hann inte mer än halvvägs förrän tomtemor kom ut och väntade på dem.

Vad skönt att ni är tillbaka”, sa tomtemor. ”Och jag ser att ni har riset med er. Kom in så äter vi lite.”

Tomtemor ledde in Olle, Elvan och fnytten i stugan.

Har ni hittat kentaurmjö–”

Olle avslutade inte meningen, eftersom stugans inre var helt förändrat. Köket hade helsvarta tavlor som hängde på snedden, ett tjockt dammlager täckte allt, och en av vättarna hade blivit förvandlade till en staty i samma ögonblick som han böjde sig ner för att mata tomtemors katt. Häxan Lucrezia var just i färd med att fästa en skylt med texten ”Sparka mig” på vättens stora rumpa.

Ah, den djärrve pojken och den surra älvan! Välkomna tillbaka.”

Tomtemor var lika chockad som de andra.

Lucrezia, vi kom ju överens om–”

Jag vet, jag vet. Jag tänkte barra att ni kanske ville ha lite fint trrots allt, men om ni vill ha hela tallrrikarr och rrena fönsterr, så…”

Hon ryckte på axlarna och sedan gjorde hon en liten rörelse. Plötsligt försvann tavlorna och dammlagret. Tallrikarna staplade sig i en snygg hög och blev skinande rena.

Tack”, sa tomtemor till Lucrezia.

Till slut böjde sig vätten upp och ryckte till sig skylten.

Va´ håll´ du på mä´? Ä´ du int´ riktigt riktig?”

Han rev sönder skylten och satte den under armen samtidigt som han gick ut med en mycket sur min. Fnytten backade därifrån.

Han verkade väldigt arg”, sa det röda fnyttet.

Tomtemor bjöd Olle och Elvan att sätta sig. ”Vi vet fortfarande inte vart ingredienserna har försvunnit, och vem som har tagit dem.”

Det ärr Nejlika som harr tagit dem”, sa Lucrezia och rättade till sin snäva klänning innan hon också satte sig.

Tomtemor lyfte rissäcken och skulle just ställa in den i skåpet, men istället fick hon ett oroligt ansiktsuttryck. Hon ställde ner säcken på golvet och skyndade sig att öppna den. Tomtemor ramlade nästan baklänges av förvåning.

Säcken var full med smågrus.

Olle kastade sig ner och grävde bland gruset, men det fanns inget ris någonstans i säcken. Han tittade upp på Elvan. De suckade samtidigt.

Det här är inte klokt”, sa Elvan. ”Så jag antar att det är helt typiskt för trollen.”

Vi måste tillbaka till trollen också”, sa Olle sammanbitet.

Det här är förfärligt”, sa det röda fnyttet.

 

Dörren till Bröle låg fortfarande som när de såg den sist, på golvet i ingenmanslandet.

De har nog inte kommit tillbaka än.”

Om de nu hittar tillbaka”, sa Elvan spetsigt.

De gick över bitarna av dörren, in i Bröle där det var ständig kväll. Elvan öppnade sin hand och tände en eld. De skyndade vidare, fast försiktigt ifall trollen hade kommit tillbaka och gömde sig någonstans i skogen. Olle såg visserligen inga troll, men det betydde inte att de inte fanns där.

Stigen var lika svår att följa som förra gången, och skuggorna var så långa att det inte var gott att veta vad som var skuggor och vad som rörde sig bland träden.

När de kom fram till trollens by, skyndade sig Olle att leta reda på ingången till den underjordiska grottan där de hade suttit fångna. Han hittade den bredvid en stor sten och kallade till sig Elvan.

Stanna kvar här och vakta så letar jag efter den riktiga rissäcken.”

Elvan nickade.

Men antagligen finns riset inte i en säck. Tänk dumt.”

Nere i grottan var det ännu mörkare än vad Olle mindes. Han trevade sig fram till hålet i väggen och lät fnytten ge honom lite ljus över trollens skafferi. Där fanns gott om spannar och krus, och Olle tänkte leta igenom allihop. Han skruvade av lock, bände upp korkar och lyfte på kupor, men ingenstans hittade han ett enda riskorn.

Var har de gjort av riset?”

De kanske inte har något ris”, sa det gröna fnyttet.

Vad gör vi i så fall?” sa det blåa fnyttet.

Tänk om Nejlika har varit här och tagit riset”, sa det röda fnyttet.

Olle tittade sig omkring i resten av grottan. När han stötte till en tom burk så att den skramlade mot en flaska viskade Elvan ner till dem:

Vad håller ni på med där nere?”

Det finns inget ris”, meddelade det gröna fnyttet.

Har ni tittat överallt?” sa Elvan och kom ner i grottan, medan fnytten flög upp och höll vakt. Elvan började med att titta på några uppenbara ställen, men då sa Olle:

Jag har redan tittat där.”

Så hon gick vidare genom att undersöka alla omöjliga ställen – under krukorna, på undersidorna av hyllorna, och på golvet bakom spannarna. Sedan gick hon bort till fängelsecellen och undersökte alla väggar.

Det finns inget ris här”, sa hon när hon hade tittat överallt. Hon var irriterad.

Trollen kanske bär riset med sig”, sa Olle.

Nu går vi.”

Olle nickade, men då fick han något i håret. Han drog handen genom kalufsen, och fick tag på något litet. Det var ett riskorn! Långsamt vände han blicken mot taket.

Det här är inte klokt”, sa han.

När Elvan fick se vad Olle såg, gapade hon bara.

Rätta mig om jag har fel, men trollen har alltså fäst stora tejpbitar i taket med klistret neråt, och sedan kastat upp riset i taket.”

Varifrån fick de tejpen?” undrade Olle.

Elvan stirrade förvånat på Olle.

Vänta nu, trollen har satt fast riset i taket, och du funderar över var trollen fick tag i tejpen? Du har nog varit hos trollen för länge.”

De kanske har haft ett bröllop här och ville spara riskornen till nästa gång”, sa Olle glatt.

Okej, nu tror jag att det är bäst att vi går”, sa Elvan med en misstänksam min.

Då kom det gröna fnyttet flygande i full fart.

Trollen kommer!”

Det röda fnyttet var inte långt efter.

Trollen är snart här.”

Trollen är vid det första huset nu”, sa det blåa fnyttet som kom sist.

Olle och Elvan tog tag i tejpbitarna och ryckte neråt. De rullade ihop allt till en stor boll med riset på insidan. Elvan lät fnytten landa i sin ficka medan Olle smög mot ingången med tejpbollen under ena armen. Han kikade upp. Trollen var ganska nära, men eftersom det var skymning vågade Olle smyga upp ur grottan, bort mot ett stenröse där han gömde sig. Han vinkade till Elvan att följa efter, och snart smög hon närmare. När hon kom fram gled hon förbi Olle och satte sig mot en stor sten. Trollen verkade inte ha märkt något.

De hade klarat sig så här långt. Nu gällde det bara att ta sig tillbaka till dörren. Olle höll koll på trollen för att se när de hade störst chans att komma undan osedda. Bakom honom hördes plötsligt ett klapprande läte.

Olle vände sig om. Elvan var borta.

Istället stod där ett djur som såg ut som en liten häst med ett kort horn i pannan. Olle hann inte säga något innan djuret viskade:

Sch! Enligt regel 47, avdelning 17, paragraf A och G, måste vi gripa dig. För din egen skull föreslår jag att du följer med så tyst du kan.”

I bakgrunden stod Elvan mellan två andra enhörningar. Olle nickade. Medan den ena enhörningen klickade ihop sina hovar, sa Olle:

Vilka är–”

Men klicket byttes mot ett sörplande läte som inuti ett stort sugrör. Den mörka skymningen i Bröle byttes mot en svart nyans som annars bara finns på kol i magen på en svart katt under en svart filt i en svart gruva. Olle såg inte ens sin egen nästipp. Det gjorde honom rädd.

Hallå?”

Innan någon hade hunnit svara försvann det sugande lätet, och det blev ljust igen. Ljuset brände i Olles ögon. Det första han såg var att Elvan också stod och gnuggade sig i ögonen. Sedan tog någon ifrån Olle tejpbollen. Det var en av enhörningarna som lade den i en plastpåse och klistrade igen den. Hans röst var entonig och tråkig.

Assistent 88326, skicka bevisföremålet, märkt 670042-XVC, till tekniska avdelningen enligt regel 194, avdelning 9, paragraf V.”

En annan enhörning tog påsen med tejpbollen i munnen och galopperade iväg med den innan Olle hade hunnit ta tillbaka den.

Var är vi?” frågade Olle och tittade sig omkring. Allt omkring dem var antingen grått eller fyrkantigt, eller fyrkantigt och grått.

Elvan muttrade syrligt:

Det här är ett vilt partyställe – Mythias frivilligpolis. De älskar regler.”

Poliser?”

Mm, och det betyder att vi har misslyckats med att rädda Mythia. Nu kan det dröja precis hur länge som helst innan vi kommer härifrån.”

Men vi har ju inte gjort något?” sa Olle.

Då tilltalade enhörningen dem igen, utan att växla ton en enda gång:

Enligt regel 56, avdelning 34, paragraf F tänker vi försöka bevisa motsatsen. Vi menar att ni är skyldiga till stöld av fjärde graden, enligt Krellfördragets sjunde kapitel, och inbrott, baserat på Dexterkommissionens nionde artikel, och eventuella vidare överträdelser.”

Elvan gäspade stort.

Vad pratar han om?” sa Olle, som hade lite svårt att hänga med i alla siffror och paragrafer.

Det är allvarliga anklagelser. Enligt Badariutredningens definition av ’allvarliga anklagelser’ naturligtvis.”

Men vi måste ju rädda Mythia. Människorna håller på att gräva en tunnel genom berget, och om vi inte lyckas väcka jultomten innan dess så kommer de att lyckas. Då dör alla som bor i berget! Vad säger era paragrafer om det?”

Enhörningen verkade inte bry sig om vad Olle sa. Han strök bara sitt gråa fyrkantiga skägg och malde på, med samma entoniga röst:

Lagen är entydig inom det här området – både Krellfördragets sjunde kapitel och Dexterkommissionens nionde artikel säger att motivet bakom brottet inte kan tillåtas att påverka rättegångens utgång, för att undvika att någon till exempel dödar en annan individ och hävdar att det är för det allmännas bästa.”

Men vi har ju inte dödat någon”, försökte Olle.

Protokollen från Elliottribunalens femtonde dag visar tydligt på faran med att göra skillnad på olika brottsrubriceringar.”

Elvan fortsatte att gäspa, allt större.

Om ni inte har något mer att tillägga, enligt regel 82, avdelning 6, paragraf N, är det dags att sätta ett datum för rättegången. Passar den tolfte april?”

Den tolfte april? Men tunneln–”

Överdomaren hinner inte komma hit förrän i mitten av april, och med tanke på den fara den anklagade vittnat om får den här rättegången hög prioritet–”

Enhörningens entoniga prat avbröts av en ljudlig duns.

Elvan hade somnat.

Landet Mythia:Kapitel 9

Kapitel 9: Flykten från trollgården

Inte ens fem minuter senare hade Ulo och Knygge burit iväg Olle och Elvan till byn och pressat ner dem i en underjordisk grotta medan Påke övervakade det hela. Grottan stank av en blandning av fotsvett, gödsel och olja till lamporna som lyste upp halvmörkret. Längst in fanns ett galler som skilde den ena delen av rummet från det andra. Knygge puttade in Olle och Elvan i den lilla fängelsehålan och låste in dem.

Nyffe! Lork!” ropade Påke.

Strax dök två troll till upp. De såg ut som jättelika bulldoggar, men de vaggade från sida till sida som kameler. De hade sett löjliga ut om det inte hade varit för att de hade armar som skulle kunna lyfta varsin häst.

Vakta dem! De är elaka!” sa Påke till nykomlingarna och pekade på Olle och Elvan. Sedan gick Påke, Ulo och Knygge upp ur grottan.

Olle skulle just klaga på Elvan, men Elvan hann före och klagade på sig själv:

Bravo, Elvan, det där klarade du fint. Skyltarna var ju så otydliga. Får jag aldrig nog av att spärra in Olle och mig själv i burar av alla möjliga storlekar?”

Framför dem satt Nyffe och Lork med undrande miner.

Vem pratar hon med?” sa Nyffe, som hade en tunga som var lite för lång.

Hon kanske pratar med dig”, föreslog Lork med den trånga jackan.

Elvan himlade med ögonen och började dra isär sina hårstrån för att kanske få bort det där förbaskade tuggummit en gång för alla. Då fick Olle syn på en stor nyckel på ett bord bakom Nyffe och Lork. Han skulle just viska något till Elvan, när han insåg att någon tittade på dem.

Det var Nyffe som stod med ansiktet nära gallret och gungade fram och tillbaka, samtidigt som han tittade på Elvan. Elvan stirrade tillbaka och började gunga huvudet på samma sätt. Då log Nyffe.

Nu fungerar spegeln igen. Ett tag fungerade den inte, men nu rör sig huvudet där inne också.”

Elvan suckade och la huvudet i handen. Då gjorde Nyffe det också.

Det är en bra spegel”, sa Lork. ”Den reagerar fort.”

Elvan skrattade till.

Det här är inte sant”, sa hon.

Då log Nyffe också så att man såg hela hans långa tunga. Han slutade inte ens när Elvan blev allvarlig igen. Lork tittade nyfiket på honom, och sedan på Elvan. Nyffe fortsatte att le.

Nyffe, är du kär i spegelbilden?”

Nyffe såg chockad ut och blev alldeles röd i hela ansiktet. Han stammade fram:

Nej, jag… öh… haha… nej… jag tycker bara att… jag känner igen spegelbilden…”

Lork skrattade med hela munnen.

Du är visst kär i spegelbilden!”

Nej”, sa Nyffe generat och vände sig till Elvan. ”Har inte vi träffats tidigare? Eller har du någon yngre syster som inte har klet i håret, någon som inte är lika smutsig och tjock?”

Elvan suckade, men Olle kunde inte hjälpa att han tyckte att det var roligt att se ett troll vara kär i Elvan. Framför allt var det kul att se hur Elvan reagerade.

Jag har sett dig förut”, sa Nyffe. ”För länge sen.”

Jovisst”, sa Elvan ironiskt. ”Så ofta som jag har varit här i trollens värld så är det inte konstigt. Och jag hade definitivt kommit ihåg dig, med den tungan. Hur kan du äta med den där i munnen?”

Äta?” sa Lork. ”Jag är hungrig.”

Båda trollen gick bort till en liten håla i väggen där det stod burkar och säckar. De tog fram varsin korg med äpplen och satte sig på det smutsiga jordgolvet. De hällde ut några äpplen på marken, hukade sig och nafsade på äpplena.

Ska ni verkligen äta på det här smutsiga golvet?” sa Elvan.

Öh, nej”, sa Lork och tittade på jordgolvet.

Lork och Nyffe krafsade i äpplena i korgarna igen, och utan ett ord tog de med sig korgarna upp ur grottan. Olle hörde hur de hällde ut äpplena igen på marken utanför, och började äta igen.

Vad hände egentligen?” sa Olle.

Jag vet inte. Jag får ont i huvudet av de där saftskallarna.”

Hon lade sig ner och det dröjde inte länge innan hon snarkade högt. Olle satt vaken och väntade på att trollen skulle komma tillbaka, men när han hörde att trollen hade glömt bort var grottan fanns så orkade han inte vänta längre och lutade sig mot ena väggen och somnade.

 

Olle vaknade återigen i halvmörkret av att fnytten knackade honom på axeln. Elvan hade av allt att döma nyss satt sig upp och gnuggade nu sömnen ur ögonen.

Titta där”, sa det blåa fnyttet och pekade på något metalliskt på ett bord i andra änden av grottan.

Det är en nyckel”, sa det röda fnyttet.

Va?” sa Olle entusiastiskt. ”Inga troll här. Då tar vi tillfället i akt.”

Elvan suckade och sa:

Att ni inte hämtade nyckeln direkt så att vi kunde få sova lite längre.”

Lyssna inte på henne”, sa Olle. ”Flyg nu.”

Fnytten flög iväg mot bordet och nyckeln. Snart var de framme och prövade att lyfta den. Fnytten ansträngde sig, men nyckeln var stor och tung, så de klarade knappt att rubba den. De försökte öka den statiska elektriciteten så att de skulle kunna lyfta.

Å-hej, å-hå”, stönade fnytten.

De orkade dra nyckeln över hela bordsskivan, men så fort de inte hade golvet under sig föll de platt i marken och höll på att krossas under nyckeln.

Det gick bra”, sa det gröna fnyttet som såg lite vimmelkantigt ut.

Fnytten tog tag i nyckeln igen, men den var fortfarande för tung, och den låg alldeles för långt bort för att Olle eller Elvan skulle kunna nå den. Olle insåg att de aldrig skulle orka lyfta den innan trollen kom tillbaka. Han slog handen i gallret. Då fick han en idé.

Han tog av sig ryggsäcken och tog ut ett rep. Han kastade ena änden till fnytten.

Fäst repet i nyckeln så drar jag hit det.”

Så snart fnytten hade knutit fast repet runt nyckelns hals började Olle dra i repet, försiktigt så att inte trollen skulle höra. Fnytten flög in i buren och väntade tills Olle hade fått tag på nyckeln. Han trängde armen igenom gallret och försökte få in nyckeln i låset.

Det gick inte.

Det var fel nyckel!

Olle dunkade huvudet mot gallret och tittade besviket på Elvan.

Perfekt”, sa Elvan. ”Mer tid ihop med Einstein och hans vänner. Och nu pratar jag inte om dig.”

Olle rynkade näsan åt Elvans elakhet. Då kom Nyffe och Lork ner i grottan igen med tomma korgar och fulla magar. Lorks trånga jacka var nu ännu trängre. Olle gick fram till gallret och sa:

Snälla, släpp ut oss för annars kommer hela trollbyn att förstöras när människorna gör en tunnel genom berget.”

Men… det finns väl ingen tunnel genom berget?” sa Lork.

Nej, inte än, men snart kommer det att finnas en tunnel som förstör alla världar här i Mythia. Om ni inte släpper oss, alltså.”

Vad pratar han om?” sa Nyffe.

Jag trodde att du lyssnade, så jag petade mig i näsan. Titta”, sa Lork och visade upp ett finger.

Det var inte dåligt”, sa Nyffe imponerat.

Förresten, det var det här fingret”, sa Lork och visade upp ett annat finger.

Olle suckade och viskade till Elvan:

Vi kommer aldrig härifrån. Jag kommer aldrig mer att få träffa mamma och pappa. Och det kommer aldrig mer att bli jul. Vi kommer att ruttna här nere – eller rättare sagt så kommer vi att dö när tunneln kommer, och tur är väl det, för då slipper vi att bli lika dumma som trollen…”

Han satte sig ner på jordgolvet och lät fnytten landa på ena knäet. Men Elvan såg plötsligt lite gladare ut. Hon knackade på gallret och lät hakan hänga ner på magen så att hon såg betydligt dummare ut.

Hörni, det kliar så fruktansvärt på ena vingen.”

Det kanske är en loppa”, sa Lork.

Eller en fluga”, sa Nyffe.

Eller en svamp”, sa Lork.

Det är inte det”, sa Elvan och krafsade på ena vingen. ”Jag skulle så gärna klia mig, och det vet ju alla att det bästa att klia sig med är en nyckel. Snälla, kan jag få låna en nyckel?”

Lork sträckte ner handen i fickan och tog fram en nyckel. Utan att blinka tog Elvan den och började klia sig frenetiskt på ena vingen. Olle trodde knappt sina ögon.

Åh, det där var skönt!” stönade Elvan. ”Helt fantastiskt!”

Hon lade ner nyckeln i sin ficka samtidigt som hon fortsatte prata:

Förresten, ni kommer väl ihåg att Påke ville att ni skulle hämta den hopfällbara… interna… över…liggande… öh, spirometer-klocke…fram…skruvaren?”

Till vadå?” sa Lork.

Jag vet inte”, sa Elvan. ”Fråga Påke.”

Just då kom Påke ner i grottan, följd av Ulo och Knygge. Elvan kunde inte låta bli att himla med ögonen.

Vilken tur vi har”, sa Elvan dystert. Men då fortsatte Olle:

Ja, vilken tur vi har.” Han vände sig till Påke samtidigt som han skelade med ögonen för att se lite dummare ut. ”Lork och Nyffe kommer inte ihåg var den hopfällbara–”

Olle vinkade att Elvan skulle hjälpa till. Elvan sa:

”– interna överliggande klock-framskruvaren…”

”– spirometer-klocke-framskruvaren…” rättade Olle.

Tack”, sa Elvan ironiskt.

Olle fortsatte till Påke:

Ja, var den finns, och du ville att de skulle hämta den, så nu kanske det är bäst att ni tre visar dem…”

Påke tittade anklagande på Lork och Nyffe och så sa hon:

Ja, det är nog bäst! Jag har ju visat dig så många gånger…”

De fem trollen gick upp ur grottan. Så fort de var utom synhåll tog Elvan fram nyckeln, låste upp och gick ut ur buren. Olle följde efter.

Nu tar vi riset och sticker”, sa Olle.

De gick till samma håla där Lork och Nyffe fått tag på sina äppelkorgar. Där låg en säck som det stod ‘Ris’ på. Olle tog säcken på ryggen, eftersom det var lättare än att få Elvan att bära den. Elvan gick före till grottans öppning och kikade upp.

Undrar hur länge de kommer att leta efter den där saken”, sa hon.

Den hopfällbara interna–”

Olle!” sa Elvan med rynkade ögonbryn. ”Vi behöver inte leka troll längre.”

Olle följde efter Elvan upp på fasta marken och mot dörren som ledde ut ur Bröle. Fnyttens statiska elektricitet gav dem inte mycket ljus att navigera efter, så Elvan höll upp handen och lät en liten låga flamma upp så att de inte skulle gå vilse.

Jag hoppas att tomtemor har hittat kentaurmjölken, saltet och grötmandeln så att vi slipper gå tillbaka och hämta mer. Vi har varit med om tillräckligt hittills”, sa Olle.

Elvan nickade.

Med lite tur kan jag gå hem snart. Men med tanke på vilken tur vi har haft, så får jag väl springa runt här i Mythia tills tunneln förstör allt.”

Så illa blir det nog inte”, sa Olle.

Han lade handen på Elvans vinge och fick till och med ett halvt leende till svar. Då kom ett fruktansvärt vrål från trollens by.

De har tagit vår rissäck!”

Det var Ulo som ropade. Snart hörde Olle och Elvan hur de andra trollen samlade sig och diskuterade saken. Ett par sekunder senare började marken skaka när fem troll kom springande rakt emot dem. Den här gången verkade de riktigt ilskna.

Hjälp, trollen kommer!” pep det blåa fnyttet och satte av mot dörren.

Olle började också springa. Bakom honom släckte Elvan elden i sin hand innan hon följde efter, så att hon skulle kunna ta sig fram fortare. Å andra sidan blev det rätt mörkt omkring dem.

Kan vi inte flyga till dörren istället?” frågade Olle.

Vet du hur svårt det är att flyga i mörkret?” svarade Elvan.

Vi vet hur svårt det är”, sa det röda fnyttet.

Då snubblade Elvan och föll ett par meter innan hon landade. Olle vände sig om.

Hur gick det?”

Fortsätt springa!”

Olle rusade vidare genom skogen med säcken på ryggen, samtidigt som dunsarna från trollen kom allt närmare. De hade ju så mycket längre ben. Bakom honom hörde han hur Elvan pustade och stånkade.

De är snart ifatt oss”, sa Olle.

Ja”, sa Elvan.

Vad ska vi göra? Ska vi dela på oss?”

Nej, vi håller ihop”, flåsade Elvan.

Ska vi ge dem riset då, och komma tillbaka senare?”

Det är nu eller aldrig”, sa Elvan.

De sprang för allt vad de var värda. Det var svårt att avgöra hur långt bakom dem trollen var, men de syntes inte än. Olle tvingade sig att inte tänka på trollen, utan på den ringlande stigen. Sen kände han hur en hand ryckte tag i hans axel och kastade honom åt sidan.

Han landade rakt i en buske. Den som hade kastat honom föll ovanpå honom, och de rullade runt, runt, innan de stannade. Det var Elvan.

Sch”, viskade hon.

Hon tryckte ner Olle bland buskarna. Det dröjde inte många sekunder innan trollen sprang förbi så att marken skakade.

Långsamt reste sig Olle och Elvan. En liten stund senare kom fnytten tillbaka.

Vart tog ni vägen?”

Vi tog den andra vägen hit”, sa Elvan. ”Den kortaste vägen – vi stannade kvar. Kom, så kanske vi kan lura bort trollen.”

De tog en liten omväg medan fnytten höll utkik efter trollen. Flera gånger höll trollen på att hitta dem, men varje gång lyckades Olle och Elvan komma undan i sista stund. Efter flera timmar med den här livsfarliga kurragömman blev Olle trött och de bestämde sig för att hitta en plats där de kunde slå läger för natten. En trång klyfta blev deras räddning och de turades om att sova medan den andre höll vakt. Fnytten var alldeles för utmattade av all flygning för att kunna låta bli att dubbelsova.

Olle väckte Elvan när klockan var nio på morgonen. Då var det varken mörkare eller ljusare än det hade varit klockan fyra, eller för den delen mitt på dagen.

Jag börjar känna mig lika dum som trollen”, sa Elvan med en stor gäspning. ”Det är något med det här mörkret.”

Ja”, sa Olle, medan han stirrade ut genom klyftan. Han tyckte att han såg en rörelse. Var det ett troll?

Det var det. Trollen kom lunkande och tittade under varje sten på väg direkt mot deras lilla klyfta.

Kom”, sa Olle.

De klättrade ut ur sitt skydd och började smygspringa runt trollen i en vid cirkel. Men snart hörde Olle ett skrik.

Där är de!” skrek Knygge.

Vilka då?” frågade Påke.

De elaka”, sa Lork.

Ojoj”, sa det röda fnyttet.

Då fick Olle se berget och dörren som ledde ut i ingenmanslandet. Den var inte mer än tio meter bort. Olle pressade på sig själv, och sprang så fort han orkade medan han höll hårdare i säcken som hoppade på hans axel.

Olle hann först till dörren och knackade febrilt på den, men dörren rörde sig inte alls. Elvan kom fram och knackade också, men dörren var stilla. Tillsammans försökte de dra upp dörren, men det gick inte.

Någon har låst dörren”, sa Elvan.

Det måste vara någon på utsidan”, sa det gröna fnyttet.

Vem–” började Olle säga.

Det spelar ingen roll”, sa Elvan. ”För nu är trollen här…”

Landet Mythia:Kapitel 8

Kapitel 8: Bland skyltar och troll

Olle slängde ut allt ur skåpet utan att bry sig om ifall Elvan hann fånga det eller inte. Till slut hade Elvan famnen full av bägare, krukor, burkar och läglar.

Jag är en älva, ingen bollkalle”, sa hon.

Var är grejerna?” sa Olle. ”Någon måste ha tagit dem!”

Olle gick vidare till nästa skåp. Elvan försökte att stoppa in sakerna i det första skåpet igen, men hon hann inte särskilt långt innan Olle började kasta saker igen. Hon himlade med ögonen och gav efter för det som uppenbarligen var hennes lott i livet: att vara packåsna.

I de andra rummen letade Lucrezia och vättarna. Lucrezia hade sin egen metod att lyfta på möblerna – med magi. Vättarna gjorde också ett bra jobb, trots att de gnetade och klagade hela tiden. Och ibland blev de avbrutna av ett luftdrag som pilade från rum till rum och som nästan liknade en vätte i väldig brådska.

Fnytten flög in bakom en hylla för att leta.

Tänk om det är Nejlika som har tagit ingredienserna”, sa det röda fnyttet.

Det är inte bra”, sa det gröna fnyttet.

Olle stack in sitt huvud och sa:

Om det var Nejlika, varför gjorde han inget mot oss? Borde han inte ha skickat sådana där blixtar efter oss?”

Det vill jag inte ens tänka på”, sa det blåa fnyttet.

Nej, det förstår jag”, sa Olle och återgick till att leta.

Varför är så Olle så elak?” viskade det röda fnyttet.

Han kanske också är rädd”, sa det gröna fnyttet.

Pfft”, sa Elvan som lutade sig mot väggen. ”Alla kan ju inte vara som ni är.”

Fnytten visste inte vad de skulle säga.

När Olle och de andra hade letat igenom hela stugan fyra gånger, och alla hade blivit lagom sura på varandra för att de inte hade varit mer på sin vakt, sa tomtemor:

Nu får det räcka. Vi kommer inte att hitta det här i Gröteborg, inte när alla är så ilskna. Nu sover vi, och i morgon är det nog lika bra att ni fortsätter hämta de andra ingredienserna.”

Olle, Elvan och fnytten hade gått hela dagen genom trollens mörka skogar. Det hade inte varit ljust en enda timme under dagen, och nu var det enda naturliga ljuset en måne som hängde slött ovanför trädtopparna. Först hade skenet från Elvans händer räckt bra, men till slut hade mörkret trängt allt närmare, tills de inte klarade av att se vart de var på väg. Särskilt inte som stigen slingrade sig värre än en full orm. Eftersom de inte ville trilla ner i något djupt hål eller gå in i något träd, bestämde de sig för att slå läger. Elvan gjorde upp en eld och Olle tog fram matsäcken som tomtemor hade skickat med dem och sedan började alla äta.

Har någon av er stött på trollen tidigare?” sa Olle mellan tuggorna.

Vi vet inte särskilt mycket om dem”, sa det gröna fnyttet.

Fast tomtemor har sagt att de är lite långsamma”, sa det röda fnyttet.

Det är väl en underdrift”, sa Elvan. ”Trollen är inte lite långsamma. De är riktigt, riktigt, riktigt dumma.”

Jaha”, sa Olle.

Nej nej nej”, sa Elvan. ”Inte jaha-dumma, utan riktigt, riktigt, riktigt dumma. De är så dumma att man… Nej, det finns inget som skulle kunna visa hur dumma de är. De är fantastiskt, otroligt… riktigt, riktigt, riktigt dumma.

Olle tänkte säga ”jaha” men ändrade sig och sa:

Åhå.”

Det är ju förfärligt”, sa det gröna fnyttet.

Vi måste fortfarande hämta riset”, sa Olle.

Byt inte ämne nu”, sa Elvan. ”Vi pratade om trollen, och att de är riktigt–”

”– Riktigt, riktigt dumma”, sa Olle och hoppades att Elvan inte skulle märka att han inte trodde henne.

Men istället var det han som lade märke till något.

Det stod en skylt framför dem, och Olle var helt säker på att den inte hade stått där förut. Elvan såg den också. På skylten stod det:

Det är faktiskt sant som Elvan säger. Trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma.”

Vad är det där?” sa det blåa fnyttet.

En skylt”, sa Elvan och gick fram till skylten. ”En riktigt, riktigt, riktigt smart skylt.”

Hon undersökte den närmare, men upptäckte inget märkligt med den. Det var helt enkelt en vanlig skylt som inte hade stått där för en minut sen. Elvan vände sig om.

Där ser du.”

Då försvann skylten.

Ser vadå?” sa Olle och gick fram till platsen där skylten hade stått. Det fanns inte ens ett hål i marken. Det här var lite skrämmande. Skyltar brukar varken dyka upp eller försvinna så där.

Var kom den ifrån?” sa Olle. ”Och vart tog den vägen?”

Jag vet in–” började Elvan, men tystnade och nickade mot en punkt bakom Olle. Olle vände sig om. Där fanns en ny skylt.

Varning: Trollen är så dumma att det är lätt att bli arg på dem, men då blir de farliga. Bli absolut inte arga på trollen!

Den här gången sprang Olle fram till skylten och kände på den. Den var av trä och kändes stadig. Han tänkte inte släppa den med blicken. För sig själv tänkte han:

Vilken tokig skylt. Jag har väl inte tänkt bli arg på trollen heller.”

Olle”, sa Elvan, som tittade på en tredje skylt lite längre bort. På den här skylten stod det:

Olle, du kommer visst att bli arg på trollen!”

Olle bara stirrade på skylten. Var han tokig? Ännu värre var det när skylten som han trodde att han höll i sina händer bara försvann. Han hade inte ens märkt att den försvann.

Vad är det här?” sa Olle desperat.

Då försvann den tredje skylten också. Istället dök en fjärde skylt upp.

Vi vill bara varna er för att trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma. Och om man blir arg på dem, så blir de farliga!”

Det här är nog det märkligaste jag har varit med om”, sa Olle.

Hmm”, sa Elvan. ”En gång såg jag en människa som fick in en hel fot i munnen. Det var rätt märkligt.”

Bakom Elvans rygg tog det röda fnyttet tag i ena foten, ryckte loss den från benet och stoppade den i munnen. Efter att ha hållit ut händerna som en cirkusartist inför de andra fnytten, så att de skrattade tyst, tog fnyttet ut foten och satte tillbaka den på benet. Varken Elvan eller Olle såg något av det, men fnytten blev lite muntrare.

Men vad ska vi göra då? Ska vi bara vända tillbaka utan riset?” frågade Olle skyltarna irriterat.

Det kan inte vi avgöra. Vi varnar bara för att trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma.

Ja, vi har fattat det nu! Hur ska vi göra för att få tag på riset?” sa Olle.

En ny skylt kom upp strax framför Olle.

Var lugna, för annars blir trollen farliga.”

Olle tog tag i skylten och sa:

Ja, vi har förstått det!”

Skylten försvann lika hastigt som den hade kommit. Istället stod det en ny skylt strax bredvid Elvan.

Nu är du arg, Olle. Du får inte vara arg när trollen kommer, för det är farligt.”

Hur sjutton ska jag kunna vara lugn när ni upprepar allt gång på gång?” sa Olle och försökte förutsäga var nästa skylt skulle dyka upp. Han gissade fel på flera meter.

Tänk om vi hade varit troll. Då hade varit farliga nu. Ta det lugnt! Ta några djupa andetag. Tänk på något rofyllt…

Olle insåg att skylten hade rätt. Han drog några djupa andetag och satte sig ner. Han tänkte på en ko som stod på en äng och idisslade, och som såg allmänt dum ut. Med ens blev han lugn själv. Fnytten slöt ögonen. Alla tre tänkte på samma sak: hur de hade visat sig riktigt fega och därför klarade livhanken så att de skulle kunna återvända till de andra fnytten. Elvan blundade beslutsamt och tänkte på hur hon sparkade Nejlika i rumpan, och det gjorde henne lugn. Under tiden satte sig fnytten på Olles knä.

Vi tycker inte om de här skyltarna”, sa det gröna fnyttet.

De verkar inte farliga”, sa Olle och började plocka ihop det som var kvar av matsäcken.

Elvan gick fram till Olle och hjälpte till med att hålla upp Olles ryggsäck på ett förvånansvärt lugnt sätt. Av någon anledning såg hon förvånansvärt glad ut.

Det är bra. Håll er lugna bara. Mötet med trollen kommer att gå bra. Förresten, välkomna till Bröle.

Under texten fanns ett ritat leende. Skylten försvann och lämnade Olle, Elvan och fnytten ensamma i den skumma skogen.

”Bröle?” sa Elvan och skakade på huvudet. ”Så vackert.”

De fem vännerna fortsatte på sin resa, lugnade av helt olika orsaker.

Under flera timmar såg varken några skyltar eller troll. Skymningen blev till natt och de slog läger vid sidan av den slingriga stigen. Elvan masserade sina fötter och klagade en hel del innan hon lade sig ner på den torra marken. Hon somnade direkt, och bredvid henne dubbelsov fnytten. Olle försökte sova, men nu kändes det som om halvmörkret var för ljust. Han drog sovsäcken tätare om sig och tänkte att ingen någonsin hade varit med om en så underlig jul som han var med om nu, med troll, älvor och häxor. Om äventyret skulle fortsätta hoppades han att det skulle bli mer julstämning. Mer snö, mer bjällerklang, och givetvis att jultomten skulle vakna. Med den tanken somnade han.

Olle vaknade mitt i natten av att Elvan stod upp. Fnytten flög omkring henne medan hon hummade på en märklig melodi.

”Vad är det?” frågade Olle.

”Det är morgon”, sa Elvan.

Olle tänkte protestera, men så mindes han att det alltid var lika mörkt i Bröle. Mödosamt gick han upp och började packa ihop sin sovsäck.

Plötsligt dunsade ett troll in på stigen! Olle blev rädd, men lyckades behärska sig, och till och med Elvan ryggade tillbaka lite.

Trollet var nästan tre meter långt, men huvudet var större än det borde ha varit, så det såg nästan dubbelt så hemskt ut än det egentligen var. Håret var stripigare än Elvans och tänderna var glesa. Näsan såg ut som en groda som hade bleknat och som nu bara hängde kvar i ansiktet tack vare en stor överläpp.

Olle svalde och fick fram:

Hej, jag heter Olle.”

Trollet tittade dumt på Olle, innan det fick syn på Elvan.

Olle?” sa trollet till Elvan.

Nej, det är jag som heter Olle”, sa Olle hjälpsamt.

Trollet tittade från Olle till Elvan och tillbaka på Olle.

Två Olle?”

Nej, jag heter Olle. Det där är Elvan. Vad heter du?”

Heter jag Vad?” sa trollet. ”Jag trodde att jag hette Ulo.”

Olle skrattade till, för vad skulle han annars göra med någon som var så fantastiskt dum? Han försökte komma till saken.

Vi skulle vilja komma till din by.”

Gå”, sa trollet vänligt.

Fast vi vet inte var din by ligger.”

Då blir det svårt”, sa Ulo och kliade sig i huvudet.

Elvan suckade och sa:

Vi vill veta var din by ligger, så att vi kan hitta dit.”

Vilken bra idé!” sa Ulo och blev tyst.

”… Och var ligger din by?” frågade Elvan.

Jag har varit och plockat bär.”

Elvan himlade med ögonen, men Olle gick närmare och sa:

Var har du bären då?”

Ulo tittade först i sin vänstra hand, och sedan i sin vänstra hand igen, och sedan en tredje gång i sin vänstra näve. Det fanns inga bär där. Han såg förvirrad och besviken ut.

Har ni några bär?”

Nej”, sa Olle.

Då måste jag gå och plocka bär”, sa Ulo.

Nej”, sa Olle, för nu hade han fått en idé. ”Du har bären i andra handen, och nu är du på väg hem. Vilken väg tar du då?”

Vad är det för bär?” sa Ulo och började gå längs stigen med långa, snabba steg.

Det får du se när du kommer hem”, sa Olle.

Vad spännande!” sa Ulo.

Färden tog inte mer än trettio minuter, men då gick de fel två gånger också, innan de kom fram till byn. Att kalla det för by var kanske att överdriva. Det fanns bara tre hus, och de bestod av tre fyra pinnar som stod lutade mot varandra. Men Elvan var glad att komma fram, eftersom hon var andfådd och svettig. Olle hade kunnat fortsätta längre om det hade varit nödvändigt. Ulo gick rakt genom byn.

Ulo, du är hemma nu”, sa Olle.

Ulo stannade och tittade sig omkring. Han öppnade den stora munnen och lät hakan hänga ner på magen. När han fick syn på Olle sa han:

Vem är du?”

Olle”, sa Olle. ”Känner du inte igen dig här?”

Elvan pekade omkring sig med en ironisk min:

Ja, titta, där är stenen, och där är trädet… och där är din fru…”

Hon pekade på ett troll som var mindre än Ulo, men som definitivt var fulare. Ansiktet såg ut som en stor hund hade bitit i det, armarna satt olika högt upp, och kroppen var både rund och krokig på samma gång.

Min fru? Inte någon som är vacker…” sa Ulo.

Det mindre trollet kom fram till dem och frågade:

Vilka är ni?”

Jag heter Olle, och det här är Elvan och fnytten.”

Och det där då?” sa det mindre trollet och pekade på Ulo.

Det här, det är Ulo”, sa Olle.

Heter du också Ulo?” frågade det mindre trollet.

Ja”, sa Ulo.

Nej”, sa det mindre trollet. ”Du heter Knygge. Det är jag som heter Ulo.”

Elvan suckade. Om hon hade haft en klocka, hade hon tittat på den otåligt.

Snälla, var har ni riset?”

Det mindre trollet, den riktiga Ulo, öppnade munnen och dreglade medan hon såg väldigt osäker ut. Frågan var för svår.

Jag måste gå och hämta bär”, sa hon.

Ulo har… jag menar Knygge har redan hämtat bär.”

Knygge sträckte på sig och räckte fram vänstra handen. Han sa stolt:

Bären är i den andra handen.”

Så ni har redan tillräckligt med bär”, sa Olle. ”Nu vill vi veta var riset är.”

Jag vet inte var riset finns”, sa den nya Ulo.

Vem vet var riset finns?” frågade Elvan.

Vet Vem var riset finns?” frågade Knygge och rynkade pannan.

Elvan blundade hårt i ett par sekunder för att lugna ner sig.

Nej, vi vill veta vem som vet var riset finns.”

Det vill jag också”, sa Ulo.

Vi kan ju fråga Vem”, föreslog Knygge.

Olle tittade bort. Han orkade snart inte med mer dumhet.

Vem är det?” frågade Ulo.

Jag vet inte. Vi frågar Påke. Hon vet allt.”

Ja”, sa Ulo. ”Påke är smartast av alla.”

Olle, som hade förlorat hoppet, log plötsligt. När trollen började gå iväg, följde han efter. Elvan lunkade efter med trötta steg. Den här gången behövde hon inte gå särskilt långt förrän trollen stannade och tittade ner på marken.

Där låg ett tredje troll som var minst lika fult som de två tidigare. Lyckligtvis var det för mörkt för att man skulle se hur fult det var. Dessutom låg trollet på mage och tittade ner i marken. Bara svansen pekade rakt upp.

Påke, vi har en fråga”, sa Knygge.

Påke rörde inte på sig.

Vad gör du?” sa Ulo.

Säkert något smart”, sa Knygge och knuffade Ulo i sidan med armbågen medan han log.

Trollet som låg på marken och som kallades för Påke lyfte långsamt på huvudet. Hon såg sig förvirrat omkring.

Varför ligger du här?” sa Ulo.

Jag försökte plocka en trädgren. Det var en fin trädgren.”

Jaha”, sa både Ulo och Knygge, som om det förklarade allt.

Olle gick fram till Påke och böjde sig ner.

Vad har den där trädgrenen att göra med att du ligger här?”

Trädgrenen ville smita.”

Ville trädgrenen smita?” sa Elvan misstänksamt.

Ja, så jag kastade mig över den. Sedan måste jag ha glömt att resa mig upp.”

Påke reste på sig. Där hon hade legat var marken helt nertryckt och torr. En liten, halvt förmultnad och krossad pinne låg mitt i gropen. Den hade inte suttit på ett träd på flera år. Det här blev nästan för mycket för Elvan.

Påke, var är riset? Tala om var riset är.”

Elvan försökte att le, men Påke tittade bara på Olle. Olle försökte ta tillfället i akt och sa:

Var är riset?”

Påke tittade på Elvan, men innan hade fått fram frågan om riset, tittade Påke tillbaka på Olle och pekade på honom. Hon sa:

Jag känner igen dig!”

Det hade Olle inte förväntat sig.

Gör du?”

Jag känner igen dig. Du stod där alldeles nyss…” sa Påke och tänkte efter. ”Nej, nu vet jag, du står ju där nu. Det är därifrån jag känner igen dig.”

Elvan slog sig för pannan.

Ursäkta mig, men vi har lite bråttom eftersom vi håller på att rädda det här berget, men om ni hellre vill hålla på med era dumheter–”

Olle kastade sig fram och höll för Elvans mun, men det var för sent. Trollen hade förstått att Elvan var arg på dem. Nu kom de emot dem med mörka blickar och snabba steg.

Landet Mythia:Kapitel 7

Kapitel 7: Upp-och-hoppa-drycken

 

Uppe på drakarnas höga berg frågade Olle sig vad han höll på med. Drakarna var större än han någonsin hade kunnat föreställa sig, och deras eld var varmare, och de luktade sämre. Han hoppade undan en eldslåga och fortsatte att prata.

Ni får gärna äta upp mig. Men får jag komma med ett tips först? Om ni dränker in mig med spott först så kommer jag att smaka bättre. Jag lovar.”

Han vände sig om och tittade efter gömstället där Elvan och fnytten låg. Skulle de förstå hans plan? Han drog med fingret över kinden för att visa att Elvan skulle gråta, och sen låtsades han samla ihop tårarna och smeta ut dem över en påhittad vinge. Han spände ut armarna och flaxade. Olle ville inte tänka på vad som skulle hända om Elvan inte förstod.

Drakarna hasade närmare Olle. Då ångrade Olle sig. Han ville bara försvinna därifrån. Nu hade hans sista stund kommit. Men elden kom aldrig. Istället var det som om någon hade kastat en hink med illaluktande gelé över honom. Drakspottet rann in överallt: i näsan, i öronen och innanför kläderna. Han hostade till.

Varför dröjde Elvan? Varför räddade hon inte honom? Egentligen var det självklart. Hon hade inte förstått hans meddelande, och nu skulle han dö.

De fyra drakarna tog varsitt djupt andetag. Olle blundade och hoppades att det inte skulle göra ont. Vad orättvist att han inte skulle få leva längre än så här. Men just när elden sprutade ut ur drakarna…

Då kom Elvan flygande och snappade åt sig Olle. Hon flög fortare än vinden, och var borta innan drakarna hade hunnit reagera. När elden hade skingrats var det alldeles tomt där Olle hade stått. Drakarna tittade besviket på varandra och lunkade iväg.

Tack, Elvan”, ropade Olle och kramade henne hårt när de hade kommit en bit bort. Han hostade av drakspottet.

Det där kallas utpressning”, sa Elvan. Hon var inte det minsta glad, och landade på deras gamla gömställe, där fnytten väntade ivrigt.

Men är du inte glad över att kunna flyga igen?” sa Olle.

Du förstår inte alls. Älvorna…”, började Elvan, men så slog hon ut med händerna och vände sig om.

Vingen ser ju helt frisk ut”, sa det röda fnyttet.

Jaja”, morrade Elvan. ”Kom nu, så går vi tillbaka till häxskrället så vi kan komma hem någon gång.”

 

Excellent”, sa Lucrezia när hon fick se Olles plaskvåta kläder. ”Nu harr jag drraksaliv förr en lång tid frramöverr.”

Hon nickade lätt mot Olle, som lyftes upp i luften och svävade bort mot ett kärl som stod i ena hörnet. Sedan började Olles kläder åma och kråma sig, så att drakspottet samlades i kärlet. Det var en mycket märklig känsla, särskilt när håret började röra sig av sig själv. Då gick det rysningar längs Olles ryggrad.

Fårr jag passa på att rrekommderra en inpackning av rruttna ägg? Så att hårret får en rriktigt blek frramtoning.”

Tack, det är bra ändå.”

Snart var Olle alldeles torr så Lucrezia släppte ner honom mjukt på den väldigt långhåriga mattan. Elvan satt med ryggen mot dem, och låtsades titta på en tavla som föreställde en vulkan, eller möjligen en vårta, medan hon kände försiktigt på sin läkta vinge.

Då ska jag barra förrberreda saltet”, sa Lucrezia och lät massor av burkar marschera in i rummet på en lång rad. Burkarna hoppade upp och tömde lite av sitt innehåll i kärlet, medan Lucrezia viftade med händerna.

Olle tittade omväxlande på Lucrezia och Elvan. Han kunde inte bestämma sig för vem av dem som var mest märklig. Och så var det förstås den enorma talande spindeln.

Alors, saltet ärr klarrt!” sa Lucrezia och lät pulvret rinna upp i en mindre burk som hon fångade i handen och visade upp för Olle.

Då går vi”, sa Olle. ”Upp och hoppa, Elvan.”

Elvan reste sig motvilligt och började gå mot dörren.

Vänta! Vad sa du?” sa Lucrezia och slog ut med händerna.

Va?” undrade Olle.

Upp och hoppa! Naturellement!”

Lucrezia klappade händerna och sprang ut ur rummet. Två sekunder senare kom hon tillbaka med en liten flaska som innehöll en blaskig vätska.

Det härr ärr upp-och-hoppa-drryck. Den kan till och med få stenarr att dansa.”

Jaha”, sa Elvan kallt. ”Jag ska tänka på det när jag håller min tangokurs för bitar av granit.”

Nej, Elvan, hon menar att vi inte behöver någon gröt, att vi kan väcka jultomten med den där upp-och-hoppa-drycken.”

Du kunde inte ha kommit på det innan vi träffade ett halvdussin gigantiska levande grillar?” sa Elvan och klämde försiktigt på sin vinge.

Jag beklagarr”, sa Lucrezia. ”Men om vi gårr nu, så kommerr vi hem snabbarre.”

Bra förslag”, sa spindeln med sin djupa basröst.

 

Tomtemor blev lika glad som Olle hade trott att hon skulle bli.

Är det sant?”

Hon vände sig till Olle och ställde saltet på matbordet med en hoppfull min.

Vi tror att det kan fungera”, sa Olle.

Kom då”, sa tomtemor och ledde vägen mot jultomtens lilla stuga, strax bredvid hennes egen.

Utanför höll vättarna fortfarande på med att förbereda jultomtens färd, trots att det var långt ifrån säkert att han någonsin skulle kunna åka. Men inte ens vättarnas buttra ansikten kunde förminska Olles leende. Han skulle få träffa jultomten. Givetvis hade han träffat jultomten varje jul, men att få se honom i hans eget hus – det skulle smälla högre än Abbe som hade varit på Mauritius, eller Johanna som hade en pappa som hade varit världsmästare i curling tre år i rad.

Men det var mer än så. Det här var Olles chans att få ge något tillbaka till jultomten, efter elva julaftnar med massor av paket. Han såg fram emot att få se jultomtens ögon lysa av tacksamhet.

Därför gick Olle in i stugan väldigt försiktigt. Stugan hade ett lågt tak, ett skurat trägolv och julstjärnor i alla rum utom ett, jultomtens sovrum. Där låg jultomten alltså och sov, 364 dagar om året, alla dagar utom julafton.

Det var inget snack om att det där var den riktige jultomten. Han hade ett stort vitt skägg, röd och grå pyjamas, och han till och med luktade juligt. Dessutom omgavs han av ett skimmer runt sängen, som gav honom ett magiskt utseende.

Underbart”, sa Elvan tjurigt. ”Man hör inte bjällerklangen – för alla snarkningar…”

Det är verkligen han”, sa Olle.

Vi sätterr igång, non?” sa Lucrezia och tog fram flaskan med upp-och-hoppa-dryck. Hon drog ur korken, öppnade jultomtens stora mun och hällde några droppar på hans tunga. Sedan kastade hon sig undan och ropade:

Akta err! Han kommerr att farra rrunt som en je ne sais pas.”

De andra hukade sig, men jultomten rörde sig inte ur fläcken bortsett från snarkningarna. Efter en pinsam tystnad undersökte en förvånad Lucrezia den sovande jultomten.

C´est pas possible”, mumlade hon.

Vad är det som har hänt?” frågade Olle.

Jag vet inte”, sa Lucrezia. ”Den härr drrycken ska kunna få en banan att sprringa.”

Jag är ledsen att behöva meddela det, men bananer har inga ben”, sa Elvan.

Upp-och-hoppa-drycken kanske har blivit gammal”, sa Olle.

Lucrezia strök sig över hakan, reste på sig och gick ut ur jultomtens sovrum. Olle och de andra följde efter henne ut ur stugan. De såg henne gå fram till en väldigt sur vätte med famnen full av ved.

Drrick det härr”, sa hon och hällde ner det i hans hals.

Vad håll´ du på mä´?” sa vätten surt.

Sen blev han väldigt förvånad, och därefter försvann han mitt framför ögonen på dem. Bara en stark vind avslöjade att vätten hade övergått till snigelfart till superfart. Han svepte genom folksamlingen, in i jultomtens hus och ut igen, runt ett par renar och sen utom synhåll genom snön.

Jag vill inte dricka ur den flaskan”, sa det blåa fnyttet och gömde sig.

Nu blir det åtminstone lättare att skilja vättarna åt”, sa Elvan.

Och nu vet vi att upp-och-hoppa-drrycken verrkarr”, sa Lucrezia.

Varför fungerade den inte på jultomten då?” frågade Olle.

Tomtemor stirrade efter vätten, men fokuserade plötsligt blicken på Lucrezia och sa fundersamt:

Vad är det i upp-och-hoppa-drycken?”

Åh, det ärr hemligt”, sa Lucrezia.

Innehåller den smörkummin?”

Hurr visste du det?”

Jultomten är immun mot smörkummin.”

Åh, det förrklarrarr saken. Men ni harr en annan plan?”

Olle gick tillbaka in till jultomten för att titta en gång till. Han sov så fridfullt, om man bortser från snarkningarna. Olle fick sådan lust att ruska tag i honom. Om man skakade honom ordentligt kunde han väl inte bara fortsätta sova?

Tomtemor?”

Hon kom in till Olle och jultomten.

Jag tror jag kan lista ut vad du ville. Skaka du. Han kommer inte att vakna.”

Olle buffade till jultomten i sidan, men fick inte någon reaktion tillbaka. Han ryckte honom i skägget, klämde på hans tår så hårt han kunde, hoppade på hans mage, och till slut skrek han så mycket han orkade i jultomtens öra. Inget hände, bortsett från att en av vättarna kom in för att titta på den märkliga människan.

Jo, de´ kun´ en tänk´ sig”, sa han innan han gick igen.

Till slut gav Olle upp.

Det ser ut som om vi får fortsätta leta efter ingredienser”, sa Elvan.

De gick in i tomtemors kök för att komma undan vätten som sprang omkring utom kontroll och för att samla krafterna inför nästa långa och besvärliga resa. Olle skulle just sätta sig vid tomtemors bord när han upptäckte att något saknades.

Var är saltet?”

Han rusade fram till det skåp där tomtemor ställt kentaurmjölken. Kentaurmjölken var också borta. Grötmandeln fanns inte heller där. Någon hade stulit deras ingredienser!

Landet Mythia:Kapitel 6

Kapitel 6: Draknästet

Olle och Elvan kastade sig ner på marken och försökte gjorde sig osynliga de kunde, men båda var väldigt oskyddade på den platta marken. Fnytten gömde sig bakom Elvan.

Den gigantiska draken andades lågor, och värmen spräckte en klippa mitt itu. Efteråt fanns en glödande yta på klippan. Drakens tunga vispade ut och slickade bort lite av den glödande stenen.

Den äter lava”, sa Elvan tyst.

Den ser oss”, viskade Olle.

Då hade vi nog märkt det”, sa Elvan. ”I en halv sekund.”

Men draken vände på huvudet och tittade upp mot sitt hem medan den slickade av den sista lavan. Sen morrade den rysansfullt, och började flaxa med sina vingar så att Olle höll på att blåsa iväg. I sista sekunden fick Elvan tag i honom och höll ner honom. Den gröna besten märkte inget och flög iväg med sina gigantiska vingar.

Elvan reste sig inte förrän draken nästan var hemma. Då hade Olle redan rest sig och tittat om det fanns fler drakar i närheten. Lyckligtvis verkade det inte så. Elvan borstade av sig askan och låtsades som om drakens besök inte hade berört henne.

Jag trodde den skulle vara större”, sa hon.

Den var större”, sa Olle.

Olle ledde vägen upp till en liten klippa där man kunde se upp till drakarnas näste. Han lade sig till rätta mellan två klippblock, tog av sig ryggsäcken och letade igenom den. Elvan låg bredvid och försökte att inte nämna att klippblocket som hon låg på vickade fram och tillbaka.

Hur mycket saker har du i den där?” sa Elvan.

Allt man behöver för att klättra i berg: hakar, rep, talk, en liten värmeplatta för att värma mat.”

Han tog fram en kikare och vände den upp mot klippan.

Ser du drakarna?” frågade det röda fnyttet.

Vad håller de på med?” sa det gröna fnyttet.

Säkert något förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Nej, jag ser ingenting däruppe”, sa Olle och tittade på fnytten. ”Jag vet att det här är lite riskabelt, men om vi ska få tag på drakspott… Det behövs inte så mycket, så ni orkar nog bära det.”

Då bröt Elvan in:

Lite riskabelt, säger du? Menar du att kejsarna från Mini-dynastin ska flyga upp dit och fråga om de kan få lite drakspott?”

Jag litar på dem”, sa Olle och log. ”Det gör tomtemor också.”

Vi tänkte inte fråga drakarna”, sa det gröna fnyttet.

Antagligen ser de inte ens oss”, sa det röda fnyttet.

Och om de skulle se oss, så flyger vi ganska fort”, sa det blåa fnyttet som rycktes med av de andra fnytten.

Elvan bara skakade på huvudet.

Just nu flyger vi ju fortare än vad du gör”, sa det gröna fnyttet.

Hm… Jag antar… att ’lycka till’ är på sin plats. Innan den kungliga begravningen, vill säga.”

Det här kommer att gå bra”, sa Olle. ”Vi håller koll på er.”

Fnytten lyfte från klipporna och satte av mot drakarnas klippa. Deras små kroppar fladdrade i vinden medan de kämpade sig uppåt.

Varför var vi tvungna att göra det här?” sa det röda fnyttet.

Ja, jag gillar inte drakarna”, sa det blåa fnyttet.

Vi bara måste”, sa det gröna fnyttet.

Jag är rädd”, sa det blåa fnyttet och blev gul på magen.

Jag också”, sa det röda fnyttet och blev också gult.

Jag är alltför rädd för att bli gul på magen”, sa det gröna fnyttet. ”Men vi måste ändå fortsätta.”

Resten av flygfärden upp var fnytten tysta. Inte förrän de kom upp till drakarnas näste, en skreva i en klippa som var förvånansvärt mörk och hemsk, började de prata igen. Men de pratade bara om vart de skulle flyga, inte om vad som kunde hända om drakarna fick fatt i dem.

Inuti skrevan fanns det skumma rum som var så stora att flera jätteflygplan skulle få plats i dem, och fnytten kunde knappt se de bortre ändarna, men lyckligtvis var de snabba flygare och kunde leta igenom flera rum på en liten stund. Ingenstans fanns några drakar.

Var är drakarna?” frågade det röda fnyttet.

Jag tycker att det är skönt att vi inte har sett några drakar”, sa det blåa fnyttet.

Ju fortare vi ser en drake, desto fortare kommer vi härifrån”, påminde det gröna fnyttet.

Plötsligt blockerade något väldigt hela synfältet för fnytten. En drake hade rundat ett hörn med sina snabba vingar. Fnytten hann inte stanna utan flög rätt in i drakens mage. Så snart de förstod vad som hade hänt, såg de att draken tittade oförstående på dem. Men sen fattade den!

Fnytten kastade sig i väg åt olika håll, och flög fortare än vad de någonsin hade flugit. De sicksackade genom den stora grottan, så att draken inte skulle träffa dem med sin eld. Draken gav upp ett ilsket morr och följde efter fnytten.

Det blåa fnyttet hamnade på efterkälken, eftersom det var mindre än de andra två fnytten. Rysningarna längs fnyttets rygg blev inte färre av att drakens flåsningar kom närmare. Snart var draken bara tio meter bort, nio, åtta, sju…

Hjääääälp!” ropade det blåa fnyttet.

De andra fnytten såg hur draken var snabbare, och strax skulle det blåa fnyttet vara tillräckligt nära för att draken skulle kunna spruta sin eld.

Flyg hit och dit!” skrek det röda fnyttet.

Det blåa fnyttet bytte riktning, och fick större avstånd till draken. Det svängde igen, och draken hamnade på efterkälken. Men draken lärde sig, och kom närmare igen.

Det hjälper inte!” pep det blåa fnyttet. ”Vad ska jag göra?”

Innan fnytten hann svara bytte det blåa fnyttet riktning igen utan att titta sig ordentligt för, och flög in i en vägg. Draken flinade ondskefullt och flög närmare.

Det blåa fnyttet ropade hjälplöst, för nu tog draken ett djupt andetag för att spruta sin eld, och fnyttet var instängt. Då kom det gröna fnyttet rakt uppifrån. Det fångade upp det blåa fnyttet i sin famn och flög iväg innan draken hade förstått vad som hade hänt.

De styrde kosan mot den stora dörren, och friheten, men draken satte snart fart efter dem igen.

 

Nere på marken tittade Olle och Elvan i varsin del av kikaren. Först hade de inte sett något. Men nu önskade Olle att han inte kunde se vad som hände. Nu kände han sig ansvarig för att fnytten blev jagade.

Om jag bara kunde göra något”, sa han. ”Blända draken med en spegel eller…”

Det är inte ditt fel att solen inte skiner här. Men det ser ut som att fnytten klarar sig”, sa Elvan lugnande.

Och mycket riktigt – i kikaren såg de hur fnytten allt mer drog ifrån draken, med hjälp av akrobatiskt flygande och genom att byta av varandra som drakens byte. Allt såg lovande ut, ända tills Olle fick se något bortanför fnytten.

Det han såg var tio drakar som kom dykande från andra hållet. De flög vinge vid vinge och blockerade fnyttens flyktväg helt.

Plötsligt var drakarna ifatt fnytten och omringade dem. De spärrade ut sina vingar. Olle behövde nästan inte kikaren för att se drakarnas hemska slemgröna ögon, eller för att se att fnytten var så rädda att de lyste gult som små solar. Sen sprutade drakarna eld på dem. De försökte komma undan lågorna, men drakarna fortsatte att spruta sin eld, och snart började fnytten att brinna!

Fnytten föll ner mot marken flera hundra meter nedanför, som löv om hösten. Men de här löven var sotsvarta.

Olle kunde inte ens skrika, så chockad var han. Han bara kollade genom kikaren på hur drakarna återvände till sitt näste utan att titta sig om.

 

Efteråt mindes inte Olle hur han hade tagit sig till klippan där fnytten hade dalat ner, men han gissade att Elvan hade visat honom vart de skulle.

Fnytten hade gjort tre små kratrar i en del av berget där det fanns jord, men kratrarna var tomma, och fnytten själva låg flera meter därifrån. Elvan smög fram, som om hon var rädd att hon skulle väcka dem, och långsamt plockade hon upp fnytten i sin hand. De låg alldeles orörliga. Det gick inte att se vilket som var vilket fnytt, men det spelade ingen roll. Olle kände hur hans ögon fylldes av tårar, och hur det satt något i hans hals som var stort som en tennisboll. Allt var hans fel.

Han tittade nervöst på Elvan för att se om hon tittade på honom. Han ville inte att hon skulle se att han hade tårar i ögonen. Men Elvan hade böjt ner huvudet över sin hand. Grät hon? Hon som inte brydde sig om vad någon tyckte… Hon som verkade så tuff…

Men så var det. Elvan lät sina tårar falla i sin hand – på fnytten. Olle kröp närmare och tittade ner i Elvans kupade hand. Elvans tårar tvättade bort askan från fnytten. Det såg ut som om fnytten rörde på sig. Men det kunde de väl inte göra? Det måste ha varit tårarna som fick det att se ut så. Plötsligt rörde sig ett ben på ett av fnytten, men Elvans tårar föll inte längre. Därefter började fler små ben att skaka på sig, sedan de små armarna. Till slut ställde sig fnytten osäkert upp. Olle trodde inte sina ögon.

Vad…?” sa han. Han skakade till, som om någon hade lagt snö innanför hans jacka. ”Jag förstår inte.”

Hhhhraaakk”, rosslade det gröna fnyttet medan det raglade omkring i Elvans hand. Det stötte ihop med det röda fnyttet och ramlade ihop. Det röda fnyttet verkade ha feber, medan det blåa fnyttet höll om sitt lilla huvud med båda händerna.

Hur gjorde–” började Olle.

Jag gjorde vad jag kunde”, sa Elvan.

Olle förstod fortfarande inte vidden av vad han hade sett.

Men… vad gjorde du med tårarna? Kan du läka med tårarna?” Så kom Olle att tänka på vad som hände hos Nejlika, hur hans arm hade gjort jätteont, och sen var den bra igen. ”Var det så min arm blev normal igen?”

Mina tårar skyndar på läkningen. Det är allt.”

Elvan ställde varsamt ner fnytten på en sten. De försökte hålla balansen medan de pratade:

Tack, Elvan”, sa det röda fnyttet.

Ja, tack”, sa det gröna fnyttet.

Jag är fortfarande yr”, sa det blåa fnyttet. ”Och jag är fortfarande rädd. Men tack, Elvan.”

Försök att flyga”, sa Elvan vänligt.

De tre fnytten hoppade upp i luften, höll sig där en sekund innan de föll ner igen och ramlade ihop.

Det ser inte ut att vara något fel på den statiska elektriciteten, men jag tror att ni måste vila lite innan ni flyger några längre sträckor.”

Hon stoppade fnytten i fickan, och började gå tillbaka mot klippan där hon och Olle hade kikat upp mot drakarnas näste. Bakom henne gick Olle och tittade undrande på Elvans vinge.

Om du kan läka saker med dina tårar, varför har du inte läkt din egen vinge?”

Elvan svarade inte. Hon tittade upp mot klippan. Olle fortsatte att fråga Elvan om hennes vinge, och Elvan fortsatte att undvika att svara. Varje gång försökte hon att föra in samtalet på drakspottet. Olle fick intrycket att Elvan kunde läka vingen, men att hon av någon anledning valde att inte göra det. Han kunde bara inte förstå varför. Han gillade ju henne, och ville att hon skulle må bra. Hon var märklig, den där Elvan, men Olle kunde inte låta bli att tycka om henne ändå. Hon var som en storasyster, fast bättre. Så till slut gav han upp.

Har du några idéer om hur vi ska få tag på drakspottet?” frågade han.

Vi kan ju skicka upp fnytten igen och hoppas på det bästa”, sa Elvan ironiskt.

Olle kände ett sting av dåligt samvete. Fnytten hade nästan dött för att han hade skickat dem, istället för att gå själv. Han tog sin ryggsäck, satte på sig den och började gå mot drakarnas spetsiga klippa. Han kände sig som sin pappa.

Vart ska du? Jag menar, vad ska du göra?”

Jag har en plan”, sa Olle utan att vända sig om.

Elvan slog ut med händerna och satte sig ner på klippan.

Jaja, då sätter jag mig här och hoppas på det bästa.”

 

Det tog Olle två timmar att ta sig upp till en liten avsats, strax hundra meter under drakarnas näste, och där verkade det som om han skulle bli fast. Han hade en utskjutande klippa direkt ovanför sig, så han var tvungen att hålla sig i repet och luta sig ut mot höger för att se uppåt. Väggen hade några små sprickor där man kunde fästa kilarna. Olle tyckte att det var perfekt.

Men innan han hade hunnit sätta igång uppenbarade sig hans pappa på avsatsen bredvid honom. Pappa hade sin utrustning på sig och händerna var fulla med talk. Olle insåg direkt att pappa bara fanns i hans fantasi, men han var ändå glad att se honom.

Olle, ta det försiktigt. Du vet att det är när man är säker på sin sak som man oftast har fel.”

Vad menar du?”

Titta igen på den där väggen. Du ville att den skulle vara säker. Men vad man vill och hur det egentligen är, det är två skilda saker.”

När Olle lutade sig ut igen såg han vad hans pappa menade. Berget hade för många sprickor. Det var farligt att klättra på sprickiga väggar. Om han hade tagit den vägen hade han fallit, och marken var flera hundra meter under honom. Olle lutade sig tillbaka för att tacka sin pappa, men då upptäckte han att han var ensam igen på avsatsen. Bilden av pappa hade försvunnit. Plötsligt kändes det inte lika tryggt där uppe längre.

 

Elvan höll kikaren stadigt riktad mot Olle, men nu kunde hon inte förstå vad han höll på med. Han hade två vägar: en enkel väg till höger, och en krångligare väg till vänster, och Olle hade valt den vänstra. Hon suckade åt människorna i största allmänhet, och tänkte att hon aldrig skulle förstå dem.

Men Olle klättrade långsamt uppåt långt därifrån, och hon kunde bara vänta tills han nådde toppen, för att se vad han hade för plan.

 

Nu är han uppe”, sa det röda fnyttet som tittade i kikaren medan Elvan pillade på sitt tuggummi och långsamt fick bort hårstrå efter hårstrå.

Elvan gick fram till fnytten som hade hand om kikaren.

Olle ställer sig upp. Han sträcker på sig. Han vinkar till oss”, fortsatte det röda fnyttet.

Nu går han mot drakarnas grotta”, sa det blåa fnyttet.

Nu kommer en drake”, skrek det gröna fnyttet.

Fyra drakar”, ropade det blåa fnyttet och blev alldeles gult på magen.

Vad gör Olle?” frågade Elvan. ”Akta er!”

Hon tog kikaren och tittade upp mot drakarnas näste. Då fick hon se hur Olle gick rakt mot drakarna och vinkade vänligt.

De kommer att döda honom…” sa Elvan.

Landet Mythia:Kapitel 5

Kapitel 5: Häxkonster och konstiga häxor

När bockarna kom närmare och omringade Olle och Elvan såg Olle att det var något konstigt med dem. De var gjorda av halm. Men på något sätt hindrade det inte att de rörde på sig. I själva verket gjorde det nästan saken värre.

Vad gör vi nu?” sa Olle.

Hur sjutton skulle jag kunna veta det?” sa Elvan. ”Jag håller på att ramla ner.”

Halmbockarna skrapade med sina hovar och fortsatte att frusta.

Vad vill ni?” sa Olle.

Om halmbockarna förstod vad Olle sa, så visade de inga tecken på det. De bara stirrade på Elvan med sina svarta, ogenomträngliga ögon. När Elvan rörde på sig följde de hennes rörelser med huvudena.

De stirrar på spannen”, sa Elvan.

Ni kan inte få mjölken”, sa Olle. ”Vi måste ha den själva.”

Fnytten, har ni några idéer?” sa Elvan.

Nej”, sa det gröna fnyttet, som nu hade blivit gult precis som de andra fnytten.

Halmbockarna sträckte sina framhovar mot spannen, men Elvan gömde den bakom ryggen och vände ryggen mot Olle, så att spannen inte skulle vara oskyddad.

Är det säkert att du inte kan flyga?” sa Olle.

Har du inte lagt märke till att min vinge är bruten?” sa Elvan.

Elvan, gör någonting!” sa Olle och nu lät han verkligen rädd.

Elvan blundade och så sträckte hon ut ena armen. När hon tittade igen, slog det upp en stor låga i hennes hand. Flamman gjorde att halmbockarna backade på sina pålar, medan Olle snurrade runt för att se vad Elvan gjorde. Hon måttade med elden allt närmare halmbockarna, och till slut lät hon elden hoppa ut mot den närmaste halmbocken. Elden höll på att snudda halmbocken. Den hade inget val, utan hoppade bakåt för att inte fatta eld, och sen vände den och studsade den iväg mot den andra sidan av dalgången. De andra halmbockarna hoppade efter utan att titta sig om.

När de hade hunnit iväg en bit stängde Elvan handen, och då skrattade Olle.

Hur gjorde du det där?” sa han. ”Det där var ju fantastiskt!”

Alla älvor kan göra så där”, sa Elvan kort.

Men du tänkte väl inte tända eld på halmbockarna?” sa det blåa fnyttet.

Det är ingen riktig eld”, sa Elvan. ”Älvor kan inte skada någon levande varelse.”

Ni älvor är så häftiga!” sa Olle.

Jo”, sa Elvan utan att egentligen mena det. ”Nu fortsätter vi.”

 

Olle förstod fortfarande inte varför Elvan var på så dåligt humör när han knackade på dörren till Gröteborg. Hon hade ju trots allt räddat deras liv. Men han hoppades att hon skulle bli gladare av att höra bjällerklangen och känna julstämningen hemma hos jultomten. Tji fick han.

Snön låg fortfarande lika djup och byn såg ännu mer sagolik när vättarna putsade släden, ryktade renarna och bar fram hö, men ju närmare Olle och Elvan kom, desto mer såg Olle hur vättarna slet med sammanbitna tänder, utan någon julglädje. De sjöng inte ens, som de gör i Kalle Anka, utan var alldeles tysta.

Kommer ni att bli klara till jul?” undrade Olle artigt.

Vad men´ du?” sa en vätte surt. ”Sku´ vi int´ slit´ hårt nok?”

Jag menar… Det ser bra ut”, sa Olle förvirrat.

Jo”, sa vätten medan han andades in. Han gick iväg utan ett ord.

Det är ingen idé att försöka”, sa tomtemor ifrån dörröppningen till den mysiga stugan. ”De bara är sådana.”

Jag vet. Jag har träffat Elvan”, sa Olle. ”Jag kan inte låta bli att försöka ändå.”

Nej, det kan du inte, va? Och det tycker jag om dig för, Olle”, sa tomtemor och gav Olle en kram. Olle gjorde loss sig och tog av sig ryggsäcken, och så tog han fram den röda grötmandeln. Spannen stod på marken.

Det är bäst att du tar hand om mjölken så att den inte surnar.”

Tomtemor tog spannen och ledde vägen in i stugan:

Apropå surnar, var har du gjort av Elvan?”

Hon ville inte följa med in. Det var för kallt, tyckte hon.”

Ja, det är lite kallt här i Gröteborg. Men visst är hon en underbar älva?” sa tomtemor och ställde in mjölken i ett särskilt skåp.

Ja, det är hon, men varför vill hon inte prata om de andra älvorna?”

Åh, det är en lång historia”, sa tomtemor.

Jag är inte riktigt säker, men jag tror att hon gjorde något med min arm. För Nejlika sköt en blixt på den, och–”

Nejlika?” ropade tomtemor. ”Är Nejlika i farten? Då kanske det är bäst att du återvänder hem till din familj, Olle.”

Nej, det kan jag inte göra. Jag måste hämta–”

Det finns många farliga figurer här i Mythia, och Nejlika är elak…”

Vi måste rädda Mythia – var det inte det du sa förra gången jag var här? Och då sa du att du litade på mig. Jag måste vidare till häxorna.”

Tomtemor tog sig om hakan och suckade.

I det här huset bestämmer vi ingenting på fastande mage.”

Hon tog av locket på sin grötgryta och öste upp en rejäl portion till Olle.

 

Dörren in till häxornas värld ledde till en tät, mörk skog. Olle tyckte att hela skogen verkade magisk, som om det inte gick att vara säker på något där. Träden lutade sig över stigen och grenarna såg nästan ut att vilja fånga både Elvan och Olle. Det blev heller inte bättre av att Elvan inte kunde sluta att berätta olika skräckberättelser om skogsrået – en magisk varelse som bodde i de här skogarna, och som inte hade någon rygg. Elvan berättade att skogsrået brukade skrika högt som om hon behövde hjälp, och när man hade kommit bort från stigen så var man vilse.

Plötsligt hördes ett hemskt skrik, men Elvan sa att det bara var en uggla. Olle var inte säker, och lyssnade noga resten av vägen. Han försökte intala sig själv att de bara skulle få saltet så att de kunde gå tillbaka till jultomtens värld, men det gick inte. Han kom bara att tänka på alla andra häxor han hade hört talas om: Pomperipossa och de andra, som brukade äta barn eller förtrolla dem till åsnor. Det ville inte Olle vara med om.

Fnytten vred sig oroligt i luften, och snart blev Elvan illa till mods. Sen hörde Olle också de sorgsna tonerna från en ensam fiol någonstans inuti skogen.

Vad ska vi göra?” frågade det röda fnyttet.

Olle svalde och sa:

Vi ser efter om det är en häxa.”

Är det inte bättre att gå längs vägen?” frågade det gröna fnyttet.

Nej, Olle blir gärna uppäten”, sa Elvan. ”Kom.”

Olle var inte längre sugen på att gå in i skogen, men Elvan traskade in bland grenarna och Olle blev tvungen att följa efter. Han sprang ikapp Elvan, just som de såg en ensam figur som satt bakom ett träd. Men när de kom runt trädet satt det ingen där längre. Olle tittade sig omkring och fick se figuren bakom ett annat träd. Han gick dit, men där fanns det inte heller någon. Fast lite längre bort…

Elvan la sin hand på Olles axel och såg irriterad ut.

På det där sättet får du aldrig fatt i honom. Du kommer bara att virra bort dig.”

Hon höjde rösten mot figuren:

Hallå, kom hit istället. Näcken!”

Hon satte händerna i sidorna och väntade på att figuren skulle visa sig. Till slut tittade en blyg man med skägg och bar överkropp fram. När Olle gick närmare ryggade mannen tillbaka och höll fram fiolen som en sköld. Olle stannade på tio meters avstånd.

Är det du som är Näcken?” frågade Olle med sin snällaste röst.

Mannen spanade in i skogen, som för att se om det fanns några faror där.

Hur så?”

Vi letar efter en häxa”, sa Olle. ”Vet du var häxorna bor?”

Jag vet var en häxa bor, Lucrezia. Vi är gifta”, sa Näcken blygsamt.

Låt mig gissa: Det är hon som står för giftet?” sa Elvan.

Kan du ta oss till henne?” sa Olle.

Hon julstökar”, sa Näcken. ”Man stör inte Lucrezia när hon julstökar.”

Men det här är ett nödläge”, sa Olle. ”Om vi inte får tag på salt till jultomtens gröt då kommer hela berget att bli förstört. Snälla, hjälp oss.”

Näcken sniffade osäkert i luften.

Det blir på er egen risk. Följ musiken”, sa han och gömde sig bakom trädet igen.

Eftersom de inte hörde någon musik gick Olle fram, men det fanns ingen på andra sidan trädet. Då började den där sorgsna melodin ljuda igen, längre in i skogen. Elvan ryckte på axlarna och travade på mot musikens källa.

Ibland försvann ljudet av den ensamma fiolen, men de hittade snart melodin igen. Inte en enda gång såg de Näcken. Och det var nära att de hade missat det stora slottet som låg i en glänta också. Det liksom smög sig på dem när de inte tittade, och plötsligt stod det bara där framför dem, med en vägg som sträckte sig hundratals meter upp i luften. Tornen och tinnarna och skyttevärnen syntes knappt däruppe, men framför dem låg den kalla vallgraven och en nerfälld vindbrygga.

Hur kan ett slott bara dyka upp så där?” sa Olle.

Det är en häxa som bor här”, sa Elvan som om det förklarade allt.

Så fort de kom in i det fuktiga och kyliga valvet hissades vindbryggan upp i sina kättingar och stängde in dem. Stengolvet där innanför var täckt av sörjig rödlera. Längre in stod några träbord i brand och hotade att sätta eld på ett halmtak. Olle skyndade in och letade efter vatten. Turligt nog stod en full hink strax bredvid, och Olle skulle just hälla vattnet över elden när han hörde en röst.

Non!”

Olle hann precis se en kvinna med alldeles vitt ansikte och en tajt svart klänning innan hon ryckte hinken ifrån honom. Hon ställde ner den och vände sig sen lugnt till honom igen. Hon hade ett besynnerligt sätt att rulla tungan när hon sa ”r”.

L´essence… Jag beklagarr, ni prratarr inte frranska… Eh, den bensinen ska inte användas förrän julafton.”

Bensin?” frågade Olle. ”Har du… Varför har du… Vad håller du på med?”

Jag julstökarr”, sa häxan och putade med sina svartmålade läppar. ”Ni fårr förrlåta, men jag ärr inte rriktigt klarr än. Vill ni hjälpa till att sprrida ut dammet i biblioteket?… Åh, förrlåt, det kanske ärr lika brra att vi prratarr om saltet till jultomten, non?

Ja”, sa Olle. ”Men hur visste du det?”

Du kan läsa tankar, va?” sa Elvan.

Oui, min lilla älva, det kan jag. S´il vous plaît?” sa häxan Lucrezia och vinkade åt dem att följa henne in genom ett stenvalv.

Jag heterr Lucrrezia. Välkomna till Diabologna! Det ärr mitt slott.”

De kom in i ett rum med helt svarta tavlor och uppstoppade blommor hängande på väggarna. På ett bord med tre vanliga träben och ett skelettben satt en enorm spindel med väst och prickig fluga. Olle tittade ner på sina fötter som var helt dolda av en väldigt långhårig matta.

Du har en lite egen smak”, sa Elvan som studerade en staty av två grisar som bara hade ett huvud.

Jag harr en stolt släkt”, sa Lucrezia.

Vem har inte det?” sa en djup basröst.

Olle vände sig om och undrade varifrån rösten kom, men där fanns bara den enorma spindeln.

Mina förrfäderr och förrmödrrar har utforskat värrlden. Waterrloo, Falklandsöarrna, hos Nerro i Rrom – alla turristfällor. Släkten ärr väldigt viktig”, sa Lucrezia. ”Jag serr att du kommerr frrån en lång rrad människorr som varrit i Mythia.”

Gör jag?” sa Olle.

Din moderr och hennes moderr, och flerra förre henne. Ända sen Sarra och Måns irrade sig hit och rräddade mammutarrna. Ni borr i det blåa huset, n´est ce pas? Det ärr en gåva frrån mammutarrna.”

Grattis”, sa den djupa basrösten igen, och Olle tittade återigen mot rösten, men såg bara spindeln som stirrade på honom med sina många mörka ögon.

Under tiden vände sig Lucrezia mot Elvan.

Och du kommerr frrån–”

Jag vet varifrån jag kommer”, sa Elvan.

Åh, jag förrstårr”, sa Lucrezia.

Skarpt”, sa Elvan ironiskt. ”Så telepatisk man kan vara.”

Lucrezia vände sig till fnytten, som hade satt sig långt ifrån den enorma spindeln, så att de inte skulle bli uppätna.

Och ni, errs majestät–”

Va? Ers majestät?” skrattade Elvan. ”Okej, då vet vi hur duktig du är…”

Lucrezia tystnade och neg djupt.

Ska vi kanske ta det merr prrivat?” frågade hon allvarligt.

Hon ledde in fnytten i ett avgränsande rum, och innan Elvan hade hunnit följa efter slog dörren igen så hårt att Olle trodde att den skulle lossna från gångjärnen. Elvan blev alldeles paff och gnuggade sig om näsan.

”’Ers majestät’… Det kan knappast vara bra när en häxa blir galen.”

 

Under tiden strödde Lucrezia ut mer damm på ett bord för att göra det extra fint för fnytten att landa på.

Jag berr verrkligen om urrsäkt förr att det ärr så rrent härr inne, errs majestät.”

Jag skulle uppskatta om du inte sa något mer till Olle och Elvan”, sa det blåa lilla fnyttet. ”De vet inget om mitt uppdrag som prins, och mina föräldrar har förbjudit mig att berätta något.”

Prrinsen harr verrkligen visat storrt mod”, sa Lucrezia.

Åh, säg inte så där”, sa det blåa fnyttet. ”Jag hade hoppats att jag skulle ha lärt mig massor av rädsla sen vi flög hemifrån.”

Tänk bara på hur långt bort vi satte oss från din spindel”, sa det röda fnyttet.

Berrtrram? Han ärr ofarrlig. Han äterr barra sparris.”

Precis”, sa det gröna fnyttet. ”Och vi satte oss i andra änden av rummet. Fegt, va?”

Mycket”, sa Lucrezia. ”Men låt oss diskuterra saltet…”

 

Utanför dörren gick Elvan runt och tittade på alla märkliga föremål som Lucrezias släkt hade samlat på sig genom åren. Elvan sa ironiskt:

Vad tror du? Är det en prins och två livvakter, eller är det en kung, en drottning och en prinsessa, eller kanske en drottning, en kejsare och en hovnarr?”

Nja”, sa Olle med ett leende. ”Jag tror att vi får se upp med vad vi säger när fnytten är med. Vi får undvika sådana ord som prinskorv och drottningsylt–”

Och hovtång.”

De skrattade. Då öppnades dörren och fnytten flög före Lucrezia in i rummet. Fnytten satte sig långt ifrån den enorma spindeln och skakade lite av rädsla.

Är audiensen över?” frågade Elvan oskyldigt. ”Får häxorna några konungsliga bidrag?”

Olle skrattade och Elvan log nöjt.

Det visade sig att jag inte klarrarr av att läsa fnyttens tankarr”, sa Lucrezia. ”Men vi harr ett större prroblem: jag harr inget salt kvarr.”

Inget salt alls?” sa Olle. ”Vad har hänt?”

Inget, ibland tarr salt slut.”

Var får man tag på mer då?”

Man tillverrkarr, åtminstone om man ärr häxa. Men jag harr inget drraksaliv.”

Vem har det?” sa den djupa basrösten. Olle tittade direkt på spindeln, och fick se hur spindeln öppnade munnen igen. ”Förutom drakarna?”

Olle stirrade förvånat på spindeln och sa långsamt:

Alltså måste vi gå in i drakarnas värld.”

Det här blir bara bättre och bättre”, sa Elvan och suckade.

 

Drakarnas tillhåll låg bortanför Diabologna, berättade Lucrezia, och hon gav dem en karta så att de skulle kunna hitta dit. Fnytten höll på att somna, så Lucrezia trollade fram sovplatser i vardagsrummet och lämnade dem att sova.

Elvan och fnytten somnade direkt, men Olle tyckte att rummet lät konstigt: små pip, knorrningar och harklingar, som om det var någon som bodde där. Varje gång Olle sprang upp och tittade efter, blev rummet tyst. Till slut orkade han inte vara vaksam längre och somnade.

På morgonen vaknade han av att bordet dansade, medan ljuskronan i taket svingade sig fram och tillbaka. Olle satte sig upp, och då blev hela rummet tyst och stilla. Det enda spåret av att något hade hänt var att bordet var tyst på ett skamset sätt. Det var alldeles omöjligt att få Elvan att tro på, så han riktade in sig på drakarna istället.

Drakarna var det enda Olle kunde prata om under frukosten, trots att Lucrezia hade fixat en grandios frukost med bläckplättar, mjöl, grötlimpa, ostmarshaller, stekta skosnören, färska svindruvor, kaviartårta och flera kakfat överfulla med mardrömmar. Elvan tog för sig och ägnade hela frukosten att berätta om en vampyr som skulle ha tappat tänderna om det inte hade varit för hennes rådiga ingripande.

Olle lyssnade knappt, utan studerade kartan istället. Resan skulle bli farlig, det förstod han. Först var man tvungen att gå på en smal utskjutande hylla på ett berg, där man skulle falla flera hundra meter om man ramlade, och sen genom en liten gång för att över huvud taget komma till drakarnas värld.

 

Drakarnas värld var fylld av mörka klippor som nådde upp till himlen, och varma källor som bubblade över med lava. Längst upp på ett av de spetsigare bergen överblickade drakarnas näste hela området. Luften var full av svavel – så där som det luktar om man tänder en miljard tändstickor samtidigt.

Olle och Elvan gick en omväg för att slippa lavaströmmarna, och därför var de tvungna att gå klättra ner i dalen mellan två branta klippväggar. De höll sig krampaktigt fast i klipporna med båda händerna, och pratade bara för att varna varandra om lösa stenar, men så fort de kom ner på den släta marken återtog de samtalet.

Har du några planer på hur vi ska få tag på drakspottet?” sa Elvan.

Nej”, sa Olle.

Självklart inte”, sa Elvan ironiskt. ”Varför frågade jag ens? Vi väntar med att planera tills drakarna kastar sig över oss.”

Hon vände sig till fnytten och härmade Lucrezias sätt att prata:

Om inte vårra fnytt-härrskarre harr någrra idéerr?”

Fnytten drog sig förnärmade undan medan de tjattrade sinsemellan.

Hur skulle vi kunna planera innan vi vet hur det ser ut?” frågade Olle. ”Dessutom tycker jag att du också–”

Tyst” sa Elvan plötsligt.

Du behöver väl inte–”

Sch! En drake…”

Elvan pekade upp i luften, och där fanns det mest skrämmande Olle någonsin hade sett: en drake. Den var stor som en buss, hade spetsiga vingar och den sprutade eld mot en sten. Stenen förvandlades till aska. Olle backade. Sen insåg han att det inte fanns något att gömma sig bakom.

Landet Mythia:Kapitel 4

Kapitel 4: Kentaurmjölken

 

Olle slog handen i väggen, så ilsken var han. Eftersom det var en klippvägg hände inget, förutom att Olle fick ont i handen. Den var dessutom så våt och hal att inte ens Olles pappa skulle kunna klättra upp för den. Det fanns inte ett enda fotfäste.

Åh, jag blir så arg när jag tänker på att gubben i snön lurade mig att hoppa ner här”, sa Olle.

Elvan svarade inte utan visslade bara uppåt. Då kom fnytten nerflygande och satte sig på Elvans axel. Olle var så arg att han inte ville prata med fnytten just då, och han märkte knappt att Elvan viskade till dem, eftersom han gick omkring och muttrade om gubben i snön. När fnytten flög upp ur gropen igen stirrade Olle efter dem.

Sticker de bara?”

Elvan ställde sig i vägen och sa lugnt:

Du är inte den ende som kan komma på idéer. Jag sa åt dem att knyta fast repet i ett träd och fira ner andra änden hit.”

Olle stannade.

Jaha. Men gubben i snön är fortfarande där uppe, och vi har ingen aning om var kentaurerna bor.”

Varför är du så arg?”

Varför är du så hemlighetsfull?” svarade Olle surt, men Elvan tänkte inte låta Olle komma undan så lätt.

Vad är det med gubben i snön som irriterar dig? Är det att han lurade dig? Du bryr dig för mycket om vad andra tycker om dig.”

Han kastade snö! Han skrattade åt oss! Han–”

Han lurade dig, och du måste alltid vara smartast. Är det inte så?”

Någon måste ju tänka”, sa Olle med en pik till Elvan. ”Inte undra på att du inte behöver vara arg.”

Vet du, jag bryr mig inte om vad någon tycker om mig, storöra.”

Elvan tittade upp och log.

Nu kommer fnytten med repet.”

 

Väl uppe igen gick Olle och knöt upp repet från trädet, medan han tittade efter gubben i snön. Det var på sätt och vis tur att han gjorde det, för annars hade han inte känt att barken var avskalad på baksidan av trädet.

Elvan, jag tror att jag har hittat något.”

Elvan och Olle tittade närmare på trädet.

Gubben i snön kan göra spår i snön, men kan han göra bitmärken på träd?” sa Olle. ”Jag tror att vi har hittat de första riktiga spåren efter kentaurerna. Och då borde vi kunna hitta fler spår på träden, där de har ätit.”

Bravo!” ropade fnytten.

Elvan log och sa:

Du ser – du lever för utmaningar.”

Vänta, var det därför du kallade mig ’storöra’? För att utmana mig?”

Du är så förutsägbar. Kom nu, så letar vi bitmärken.”

 

Olle, Elvan och fnytten följde träden med avskalad bark tills de fick se två livs levande kentaurer med brun päls och tjocka manar. De hade hästöron och fyra ben och svansar. Annars såg de rätt mänskliga ut. Just nu stod de vid ett vägskäl.

Vi kanske borde gå till höger”, sa den lite större kentauren undrande.

Ja”, sa den andra som hade vita fläckar, ”eller också går vi till vänster.”

Du har nog rätt”, sa den stora kentauren. ”Fast jag vet inte…”

Höger ser ju fint ut”, sa den vitfläckiga kentauren.

Vänster ser inte heller så dumt ut.”

Olle kunde inte hålla sig längre utan gick fram till kentaurerna. Han sa:

Hej, jag heter Olle…”

Kentaurerna bytte en blick och gjorde tecken åt den andra att presentera dem. Sen började båda samtidigt:

Vi heter–”

De slutade och nickade åt varandra igen. Så började de samtidigt igen:

Förlåt, ta det du.”

De tystnade, och sen försökte de igen, samtidigt:

Vi heter–”

Båda blev tysta igen, och väntade på att den andra skulle börja. Olle tog tillfället i akt att peka på kentauren med vita fläckar.

Börja du.”

Ska jag?”

Ja, börja du”, sa den större kentauren.

Var ska jag börja?”

Elvan himlade med ögonen, men Olle sa:

Vad heter ni?”

Jag… eller ska jag börja med henne? Hon heter Mianka, och jag kallas Valenka… Räcker våra namn, eller…?”

Ja, det räcker bra. Det här är Elvan och fnytten. Vi skulle behöva er hjälp.”

Med vadå? Om vi får fråga…?” sa Mianka.

Vi skulle behöva lite kentaurmjölk”, sa Elvan.

Jaha”, sa Valenka. ”Det där tror jag inte att vi får besluta om själva.”

Nej”, sa Mianka. ”Eller…?

Då går vi och pratar med någon som får bestämma det”, sa Olle.

Mianka skrapade förläget med ena hoven och sa:

Det är just det som är problemet. Vi… håller på och…”

”– vi försöker bestämma–” sa Valenka.

”– vi har inte riktigt–” sa Mianka.

Vem bestämmer om vi kan få någon mjölk?” frågade Olle.

Öh, ja, det är–” sa Mianka med en blick på Valenka.

De har inte en aning”, tolkade Elvan.

Vilken väg är det till er by?” frågade Olle.

Mianka och Valenka tittade vilset omkring sig. Elvan suckade och lutade sig fram mot Olle.

Är du förvånad över att varelser som inte kunde bestämma sig för ifall de skulle vara människor eller hästar inte hittar hem?” Hon tänkte efter. ”Förresten, med bara människor och hästar att välja emellan skulle jag också ha problem.”

Olle höjde handen mot Elvan för att tysta henne, och sen gick han fram till Mianka och Valenka.

Jag kanske kan hjälpa er. Vilken väg brukar ni ta?”

Och så började Olle att lära två kentaurer att bestämma sig.

 

Två dagar senare kom Mianka och Valenka galopperande in i kentaurbyn med Olle och Elvan på sina ryggar. Elvan var lagom road och satt med armarna i kors. Fnytten låg i Elvans ficka, så att de skulle slippa flyga ikapp med kentaurerna. Olle var trött efter nästan två dagars ständigt bestämmande, men nu hade han nästan lyckats lära Mianka och Valenka att bestämma sig.

Olle och Elvan tittade sig omkring på det halvfärdiga torget, med sina halvfärdiga hus och upptrampade stigar som växlade storlek lika ofta som de växlade riktning. Under tiden kallade Mianka och Valenka ihop resten av byn med hjälp av en stor klocka.

Alla kentaurer, vi har en stor nyhet”, sa Mianka.

Pratar hon med oss?” frågade en kentaur osäkert, men ingen visste säkert, så Mianka och Valenka ringde i klockan igen.

Lyssna på oss. Vi har med oss några gäster” sa Valenka och pekade på Olle och Elvan.

Är det säkert att det där är gäster?” sa en ängslig kentaur. ”Eller är det någon annan som redan har frågat det…?”

Olle kände att Mianka och Valenka höll på att förlora greppet om publiken, så han ställde sig bredvid Valenka och sa:

Vi är gäster, och vi behöver hjälp. Vi behöver kentaurmjölk.”

Har vi någon kentaurmjölk?” frågade en ljushårig kentaur.

Vem skulle annars ha det?” frågade Elvan ironiskt.

Jag vet inte. Men det kanske finns någon här som vet?” sa samma kentaur.

Vi vet att ni har kentaurmjölk”, sa Olle. ”Men vi gör så här: jag pekar på en av er, och om den kentauren har mjölk så får vi den. Finns det några problem med det?”

Det blir jättebra”, sa Mianka och Valenka samtidigt och nickade så ivrigt att de andra nästan var säkra på att det inte fanns några problem med Olles förslag.

Elvan studerade Mianka och Valenka. Något var fel, men vad?

Olle pekade på en av kentaurerna. Naturligtvis blev den generad och undrade om Olle inte ville försöka igen. Olle svarade att någon fick hjälpa honom att mjölka och pekade på en annan kentaur. Det blev lite kaos när två kentaurer inte var säkra vem Olle hade pekat på, men sen satte en kentaur igång att mjölka en annan.

Under tiden log Mianka och Valenka så mycket att Elvan blev nervös. Något var definitivt fel…

Tack för hjälpen”, sa Olle när kentaurerna hade fyllt en hel spann med mjölk och spänt ett lock på så att mjölken inte skulle skvimpa över. ”Och tack för mjölken. Men nu måste vi gå.”

Men när Olle och Elvan började gå tillbaka, ställde sig Mianka och Valenka i vägen. Valenka sa:

Vi kan nog inte låta er gå.”

Är ni säkra?” skojade Elvan.

Ja, vi är säkra”, sa Mianka.

Är vi?” frågade en kentaur.

Ja, det är vi”, sa Valenka.

Varför får vi inte gå?” frågade Olle.

Vi behöver er hjälp”, sa Mianka, och vände sig till alla kentaurer. ”För om de här två stannar, då kan de hjälpa oss med alla besvärliga beslut.”

Elvan suckade och korsade armarna.

Att jag inte fattade att något sånt här skulle komma.”

Olle kan bli vår kung”, fortsatte Mianka.

Eller vår president”, sa Valenka.

Ni har ju sett hur snabbt han kommer fram till vad vi ska göra.”

När insikten väl nådde de andra kentaurerna spred sig en glädjens stämning i kentaurernas halvfärdiga by.

Ska vi jubla?” frågade en av kentaurerna osäkert.

Jag tänkte det först, men så…”, började en annan kentaur.

 

Fnytten vaknade från sin vila. De var hungriga och lite yra, så därför klättrade de upp ur Elvans smutsiga ficka för att se om det fanns någon mat i närheten. De tittade sig omkring och fick se att Elvan satt på golvet och pillade med tuggummit som satt fast i hennes hår. Det var inget konstigt med det.

Däremot kände de inte igen sig alls när det gällde rummet i övrigt. Halvsydda gardiner som hängde på sniskan, en stor bur där Olle satt med en krona på huvudet och en lång rad med kentaurer som stod och väntade med obestämda miner.

Åh”, sa det gröna fnyttet oroligt. ”Olle är tillfångatagen.”

Det är ju förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Men varför fritar inte Elvan honom?” sa det röda fnyttet.

Vi frågar henne”, sa det gröna fnyttet.

De flög upp till Elvans axel och lade märke till att Elvan satt och stirrade rakt in i en vägg. Hon kunde inte ha varit mer uttråkad om hon så hade fått lyssna på all världens väderleksrapporter i streck. Det enda som visade att hon över huvud taget levde var att hon pillade med sitt hår och att hon då och då suckade.

Elvan, varför hjälper du inte Olle att komma härifrån?”

Jag har försökt”, sa Elvan. ”Han vill inte. Han har ju blivit kung, så han tror att han ska hinna klart innan mjölken surnar. Det har han sagt sen i går kväll. Under tiden står mjölken och blir förstörd.”

Hinna klart med vadå?” frågade det gröna fnyttet.

Lyssna själva.”

Fnytten flög bort till Olles bur och försökte följa ett av Olles många samtal.

Hej, kung Olle… Eller ska jag kalla dig president Olle?” sa en kentaur.

Det räcker med Olle. Vad har du för problem?”

Jag vet inte om jag skulle kalla det ’problem’, kanske mer en frågeställning eller ett spörsmål. I alla fall, så undrar jag vilken väg jag ska ta hem.”

Varför tar du inte den närmaste?” sa Olle.

Ja, det skulle jag ju kunna göra, men det finns en annan väg som är mycket vackrare och som jag inte brukar gå lika ofta.”

Men ta den då”, sa Olle.

Å andra sidan är jag inte säker på hur man går då.”

Men gör så här då”, sa Olle. ”Det sitter en karta där på väggen. Titta på den noga, och sen går du den spännande vägen.”

Tack, kung eller president Olle”, sa kentauren och gick mot utgången. De andra kentaurerna applåderade försiktigt. Olle log stolt.

Innan nästa kentaur hade kommit fram flög fnytten upp till Olles ansikte.

Olle, vi måste ta med mjölken till tomtemor!” sa det gröna fnyttet.

Skynda dig, så flyr vi”, sa det röda fnyttet.

Olle tittade knappt på dem.

Jag behövs här. Ser ni inte att de behöver hjälp. Och jag är snart klar… Nästa kentaur!”

Framför honom stod en kö med vilsna kentaurer som aldrig tycktes ta slut. Fnytten flög bort en bit.

Vad ska vi göra?” sa det blåa fnyttet.

Han kommer aldrig att bli klar”, sa det röda fnyttet.

Och han fattar inte det heller”, sa det gröna fnyttet, och tänkte efter. ”Det finns bara ett sätt. Vi måste flyga in.”

In i Olle?” sa det röda fnyttet.

Vågar vi det?” frågade det blåa fnyttet.

Vi måste”, sa det gröna fnyttet och satte av mot Olles närmaste öra.

På vägen tog de ett djupt andetag och drog in magen, och då blev de så små att de skulle ha kunnat spela fotboll på spetsen av en kniv. Sen flög de in i Olles öra utan att Olle märkte något.

Det var mörkt där, så det var tur att de var självlysande. Hörselgången var ganska stor och från väggarna vajade stora hårstrån långsamt, som om de ville få tag på fnytten.

Akta er”, sa det blåa fnyttet.

Sch!” viskade det röda fnyttet. ”Annars hör Olle att vi är här.”

Framför dem tornade trumhinnan upp sig som en stor vägg. Fnytten flög närmare hinnan som vibrerade lätt av alla ljud. De letade efter ett veck som de kunde komma igenom och snart hittade de ett. När de hade krupit igenom trumhinnan flög de vidare in mot hjärnan.

 

Utanför tittade en kentaur under lugg och sa:

Jag vet inte om jag borde komma hit och fråga egentligen…”

Olle skulle just svara, men så tystnade han och blev stilla, som om han lyssnade. Kentaurerna i kön såg förvirrade ut. Till slut lutade Mianka sig fram emot buren och frågade Olle:

Vad är det som har hänt?”

Jag vet inte…” sa Olle långsamt. ”Jag har så svårt att bestämma mig. Det kanske är… Nej, jag vet inte.”

Elvan tittade plötsligt upp och studerade Olle. Hon gick fram till buren med spannen i handen.

Olle?”

Jag vet ingenting säkert längre”, sa Olle. ”Ingenting! Är det dag eller natt? Är jag verkligen jag? Var…? Hur…? Jag kan nog inte vara kung längre… eller var det president?”

Kentaurerna blev ännu osäkrare. De undrade vad som hade hänt?

Tänk om vi har slitit ut honom”, sa en kentaur med skräck i rösten.

Det kanske är bäst att vi går”, sa en annan kentaur och sökte stöd hos de andra. De andra trodde att det kanske var en bra idé, och efter en stunds debatt gav de sig av.

När den sista kentauren hade gått flög fnytten ut ur Olles öra och fick tillbaka sina normala storlekar. Olle höll upp sin ena hand och lät fnytten landa där. Han sa:

Vad gjorde ni?”

Vi pratade direkt med din hjärna”, sa det gröna fnyttet.

I alla fall, tack för att ni fick mig att förstå att jag inte kunde hjälpa alla innan mjölken surnade. Vad tror du, Elvan, hinner vi till tomtemor i tid?”

För all del”, sa Elvan trumpet. ”Ingen orsak att tacka mig.”

Tack, Elvan”, sa Olle. ”Fast var det inte du som inte brydde dig om vad folk tycker om dig?”

Hm, får jag påminna om att vi hamnade i den sitsen för att du hellre sitter i fängelse och är omtyckt än riskerar att inte bli omtyckt…” sa Elvan. ”Ska vi gå?”

Det sitter en karta här utanför. Då kanske vi inte behöver rida på kentaurerna på tillbakavägen.”

Det skulle spara en hel del tid”, sa Elvan.

Kartan satt uppe med fyra olika sorters spikar, och bredvid fanns en skylt med texten ’Här bredvid sitter kartan’.

Här är vi”, sa Olle, ”där det står ’Här bor vi nog’. Och vi ska väl till ’Antagligen dörren till de andra rikena’.”

Det är för långt”, sa det röda fnyttet.

Vi kommer aldrig hinna fram innan mjölken blir sur”, sa det gröna fnyttet.

Jo, kanske”, sa Olle. ”Om vi kommer över den där dalgången.”

Men vad betyder det här?” sa det blåa fnyttet och landade på ett område på kartan som var utmärkt med ’Kanske halmområde’.

Halmområde?” sa Olle.

Det har jag aldrig hört talas om”, sa Elvan.

Ska vi chansa?” frågade Olle.

 

Senare kom Olle, Elvan och fnytten fram till dalgången, och då visade det sig att den var gigantisk. Olle trodde inte att hans rep ens skulle nå över, och det skulle ta för lång tid att klättra ner och sedan upp på andra sidan. Men så upptäckte Elvan något märkligt.

Någon hade ställt massvis med långa pålar från dalgångens botten med ungefär en meters mellanrum, i ett besynnerligt sicksack-mönster. Om man hoppade från påle till påle kanske det skulle gå att komma över.

Vem hoppar först?” sa Olle.

Jaja”, sa Elvan uppgivet och hoppade ut till den första plattformen med spannen i handen. Hon fick snart tillbaka balansen och tog ett till skutt.

Olle hoppade snart efter, och eftersom han var van vid att klättra i berg kom han snart ikapp Elvan. Hopp, hopp, paus. Hopp, hopp, paus. Strax ovanför dem flög fnytten, för att inte vara i vägen. Plötsligt stannade Elvan på en påle.

Vad är det där?”

Olle tittade åt det som Elvan pekade. Med ens önskade han att han inte hade tittat, för något mycket skrämmande kom rakt emot dem…

Det var ett tjugotal getabockar och de studsade i hög hastighet över pålarna, som om det hade varit på fast mark. De frustade och blängde stint på Olle och Elvan.

Olle försökte backa, tills han insåg att han stod på en liten påle, långt ovanför den kalla, hårda marken, och att det inte fanns någonstans att fly.