Vilket är värst: manga eller verkliga övergrepp?

Jag skriver inte ofta om allvarliga saker. Jag skriver oftare om saker som film, TV, Wikipedia och skrivande, som visserligen är viktiga för mig, men som knappast får folk att gapa av häpenhet eller koka av ilska. Några gånger har jag skrivit om allvarliga saker: En gång skrev jag om hur folk bränns levande idag. En gång skrev jag om hur viktigt det är att vaccinera sig. En gång rekommenderade jag ett tal som Stephen Fry håller om hur kyrkan inte är en kraft för det goda.

Nu är det dags igen. Jag har sedan jag gick ur skiljedomskommittén på svenskspråkiga Wikipedia försökt att hålla mig utanför barnporrfrågan, eftersom det alltid finns risker att man blir missförstådd. Men när jag läste den nya bloggen Saker att tänka på kunde jag inte låta bli att tycka att författaren har en mycket rimlig inställning:

Från det att jag var tolv år gammal finns min rapport av övergrepp dokumenterade i min sjukhusjournal, jag berättade men det fanns inte resurser eller intresse att hjälpa mig på något plan. Det tog några ytterligare år försöka skaffa hjälp, göra något åt brottet och de själsliga och fysiska skador jag åsamkats. Men i slutändan fick jag klara mig själv så bäst jag kunde. Gärningsmännen går fria.

Jag är inte en tecknad figur. Jag har känslor, jag kan vara rädd, ledsen och nära nervsammanbrott på riktigt, och det som hänt mig har hänt på riktigt.

Jag är förolämpad av att det som har hänt mig kan jämställas ens någonstans i närheten av en tecknad åldersambivalent figur. Den arbetsinsats som ägnats åt att granska innehållet på hårddiskar, förbereda material för ett åtal och faktiskt drar in en hel del resurser av polis, utredare, åklagare, försvarare och alla inblandade… vilket slöseri. För ett ringa barnpornografibrott. För tecknade bilder. Som är åldersambivalenta.

Jag önskar att det hade funnits ett sådant maskineri på plats när jag behövde hjälp, och jag skulle banne mig hoppas att ett sådant maskineri finns på plats när ett riktigt barn behöver hjälp!

Det är inte så att jag förordar att man ska strunta i mindre brott till förmån för grövre brott. Mindre brott är ofta grogrunden för de som senare blir yrkesbrottslingar. Däremot tycker jag att man ska hjälpa verkliga offer innan man sätter igång att hjälpa eventuella offer.

Jag har träffat Oscar Swartz ett par gånger. Han är trevlig och intelligent. Och han gör research. Nu senast bloggade han om hur de här bilderna ser ut, som mangakännaren blev dömd för. Så här skriver han om det. Och bloggaren Karl Andersson skriver om vad Ecpat borde satsa på framöver.

Annonser

Idag går jag på…

Idag får jag barnvakt och går på en debatt på IT-universitetet som verkar mycket intressant, nämligen om EU:s nya lagförslag om censur av barnpornografi på Internet. En hel del intressanta personer medverkar:

– Anders Persson, kriminalkommissarie vid Interpol
– Björn Sellström, kriminalinspektör vid Rikskriminalpolisen
– Hanna Harnesk, psykolog vid Skogomeanstalten
– Johanna Bäckström-Lerneby, journalist på SVT
– Måns Svensson, fil dr i rättssociologi, Lunds universitet
– Ola Lindholm, chefredaktör för Kamratposten
Oscar Swartz, frilansjournalist
– Patrik Hiselius, jurist på TeliaSonera

och allt modereras av Hannes Råstam, journalist från SVT.

För er som inte har möjlighet att komma sänds allt live via mms://wms.it.gu.se/medieteknik.

Själv hoppas jag få snacka med en del av dem efteråt. Kanske blir det en del bilder till Wikipedia också.

Min gästblogg på Stjärnkikarna

Under Wikipedia Academy i Stockholm mötte jag flera företrädare för Webbstjärnan. För er som inte vet vad Webbstjärnan är, kan jag berätta att det är en tävling för skolungdomar i att publicera sig på nätet. Den sponsras av II-stiftelsen eller som de är mer kända .se. Det är de som har hand om toppdomänen .se.

I alla fall, folket på Webbstjärnan bad mig att gästblogga om MediaWiki, programvaran bakom exempelvis Wikipedia. Resultatet kan ni läsa här.

Det innebär att jag har skrivit i och blivit intervjuad i Svenska Dagbladet, Dagens Industri, Newsmill, Dagens nyheter, Sveriges Radio, Metro, Aftonbladet, Journalisten, Teracom-bloggen, Internetbrus, Pedagogiska magasinet, Smålandsposten, Computer Sweden, Realtid, Piteå-tidningen, Helsingborgs Dagblad, Second Opinion, Din Teknik, Tidningen VI, SVT, ETC, Lärarnas tidning, Kupé, Göteborgsposten, DR (danska radion), Sydsvenskan, Vestmanlands Läns Tidning, Forskning & Framsteg (på sätt och vis), Vårt Göteborg, och säkert en del andra också. (Noterbart frånvarande är TV4 och Expressen.)

Jag har också föreläst på Chalmers, Kungliga Biblioteket, National Institutes of Health, Stockholms universitet, Lunds universitet, IT-universitetet, bokmässan i Göteborg, stadsbiblioteket i Göteborg, i Bonnierhuset i Stockholm, på bibliotek och skolor i Härnösand, Gnosjö, Umeå, och flera andra ställen. (Jag saknar bl.a. Uppsala universitet, där jag själv gick i över fem år.)

Dessutom har jag snackat eller haft mailkontakt med Anna Anka, Jessika Gedin, Erik Hörstadius, Oscar Swartz, ett par riksdagsledamöter (Karl Sigfrid, Lage Rahm, Mehmet Kaplan, Margareta Cederfelt, Per Westerberg, Jan Björklund), Sue Gardner (vd för Wikimedia Foundation), Jimmy Wales (grundare av Wikipedia), Calandrella, Eva Hemmungs Wirtén, Per Gahrton, Linda Skugge, Unni Drougge, Sanna Ehdin, Arne Ekman (chefredaktör för NE), Alexander Bard, och många, många fler, som jag bl.a. tagit kort på under bokmässan i Göteborg de senaste fyra-fem åren.

Det är helt enkelt ett liv i sus och glamoröst dus att vara presskontakt för svenskspråkiga Wikipedia.

[UPPDATERING: Och nu har jag också föreläst för SVT.]

Vad Oscar Swartz lärde mig…

Under FSCONS som ägde rum förra helgen talade Oscar Swartz bland annat om det mänskliga behovet av att få andra att titta ditåt man pekar. Barn som misslyckas att få sina föräldrar att titta på den konstiga farbrorn höjer rösten tills föräldrarna måste titta. Hur han knöt ihop det med upphovsrättsindustrin och ett roligt experiment med apor är nästan för intressant för att berätta på så här liten yta. I alla fall, jag har anammat hans (och andras) tes och gjort en liten ”titta här”-grej, som så ofta förr, fast nu vet jag att jag har stöd för saken:

* det finns en anledning till att de som sysslar med Linux inte gör det lätt för sina användare. Kanske. Läs mer här.

* här är mer än 13000 ord, på bara några skärmlängder, och det tar bara två minuter att läsa alltihop.

* mer eller mindre smakfullt.

* har man inget att göra finns det hundratals sidor på något som kallas internet, att besöka.

Det här är kanske inte vad Oscar Swartz menade, men det är alltid risken när man talar på konferenser, att folk använder ens kommentarer och slutsatser på helt oväntade sätt. Ungefär som när folk gör det med vad jag säger.

FSCONS är flyttat

För allmän kännedom: FSCONS kommer även i år att hålla till på IT-universitetet. Under ganska lång tid planerade vi att ha konferensen på Burgården, men till slut beslutade vi att lägga pengarna på att göra innehållet så bra som möjligt istället för på att ha lokaler i centrum – bara för att. Resan blir två-tre minuter längre, men å andra sidan blir programmet bättre.

För ännu mer allmän kännedom: du borde gå på FSCONS. När jag först hörde talas om FSCONS, för drygt tre år sedan, lät det inte som ett ställe som jag skulle trivas på; mestadels sådana som sysslade med fri programvara, d.v.s. programmerare, d.v.s. antisociala nördar (eller är det en tautologi?). Väl där insåg jag att det var fördomar jag hade. För det första var det många olika typer av människor där, även om det såklart fanns en och annan geek där. För det andra hade jag jätteroligt och har sedan dess gått på en FSCONS till och ska självklart gå på årets upplaga den 13-15 november i Göteborg. (Enbart förstaintrycket från min första FSCONS är tillräckligt för inträdesbiljetten: när man kommer in på IT-universitetet har alla rum namn efter olika saker inom datavärlden: Fil, Pong, KiloByte, etc, etc. Varenda rum. Man kan gå runt och bara upptäcka nya fyndiga namn. De guidade mig lite första gången: ”Där borta är toaletterna. De heter Microsoft. De är trasiga.” Bara en sådan sak.) För det tredje handlade det bara delvis om fri programvara – fria licenser var en annan stor fråga, och eftersom jag håller på med det fria uppslagsverket Wikipedia (som ligger under en fri licens, så att man får kopiera och sprida det), var det givetvis intressant. Men jag är övertygad om att fler människor skulle kunna ha nytta av det som händer på FSCONS. Det handlar om frihet. Det kan låta vagt och självklart, men i själva verket finns det många hot mot den intellektuella, kulturella, politiska, vetenskapliga och sociala friheten idag. Kanske finns det fler längre fram? Finns det något som hindrar att det blir så? Vilka försöker förhindra att några få ska styra allt, oavsett om det är politiker, företagsledare eller andra?

Det är inte så lätt, men försök att få tag på Henrik Sandklef som är en av hjärnorna bakom FSCONS, och prata med honom. Han kan ge bättre exempel på lock-in-effekter, eller på skäl till att använda fri programvara. Några som fattat galoppen är de som vunnit Nordic Free Software Award. 2007 var det norska Skolelinux som vann. Jag pratade med dem i säkert en timme efteråt och fick höra om allt de hade gjort: de hade återanvänt, omorganiserat och fixat så att flera skolor med tiotusentals elever sammanlagt kunde dela på två datatekniker som dessutom gick hem fyra varje dag. Hur gick det till?

Och vilka talare sedan. Jag minns inte minst Oscar Swartz och Erik Josefsson men det fanns många fler än jag kan nämna. Själv ska jag prata i år, efter att bara ha deltagit som utställare två år. Då handlar det om Regionarkivets bilddonation. Det blir mycket spännande, det kan jag lova, inte minst därför att Stefan Högberg från Regionarkivet kommer att vara där med mig.

Så helt enkelt registrera dig nu. Priserna varierar beroende på vem du är, men det är inte dyrt. Temat i år är ”Vägen framåt i de nordiska länderna”. Och som sagt, nu vet du ju var det är: IT-universitetet.

FSCONS igen

Nu är det snart dags att dra iväg på FSCONS. I år fick vi med fyra talare, varav Frank Schulenburg från Tyskland var en. Lars Aronsson var en annan. Mer otippade var två ”okända”: Per A J Andersson och Jan Szczepanski, som jag tror kommer vara mycket spännande. Men så har vi ju Oscar Swartz, Johan Thelin, Mathias Klang och John Buckman också.

För bättre koll på läget, se http://www.fscons.org