Osannolika berättelser

Ibland kan man höra om en berättelse att den är osannolik. Det är dåligt. ”Osannolik” ligger högt uppe på listan över omdömen man inte vill ha som författare, tillsammans med ”virrig”, ”tråkig” och ”banal”. (Förutsatt att man inte skriver Douglas Adams-liknande science fiction, där det osannolika verkar ha fått sitt hem.) Men låt mig nyansera det hela lite grand:

Om man skulle skriva sannolika berättelser, skulle det tråka ut absolut varenda läsare! (Icke-cardassisk läsare, kanske jag borde tillägga.)

Det här är en sannolik berättelse:

En man [1] (40 år) jobbar som företagssäljare. Han arbetar ungefär 31 timmar per vecka. Han är gift och har två barn och en silverfärgad Volvo. Han bor i en storstad och åker på en semesterresa per år. Han är tre år från att skiljas (Statistisk årsbok 2013 4.24) men har drygt 40 år kvar att leva (4.27). Han är född i Sverige (4,31). Han utsätts troligen inte för något brott (21.3), men oroar sig för brottsligheten i landet. Om han ändå utsätts för brott klaras det inte upp (21.8). Han mår bra (20.1). Han går på något museibesök, läser ett par böcker, och umgås med vänner. Han har sex ca en gång i veckan men bara med sin fru. Några gånger om året är han med om något osannolikt. Han vinner kanske på en lott, eller träffar en vän på något oväntat ställe.

Ingen kioskvältare! Den berättelsen är för sannolik.

Statistik låter kanske närmast som motsatsen till berättelser. När det inte är lögn förstås. Det ena är matematik, kanske det mest logiska av alla naturvetenskapliga discipliner. Det andra är fiktion, så mänskligt det bara går. Men statistik och berättelser har mer gemensamt än vad man tror. Då tänker jag inte på hur statistik kan användas för att berätta en historia. Jag vill visa på det omvända, att berättelser är statistik. Eller för att vara mer specifik, berättelser bygger på jämförande statistik, d.v.s. sannolikhetslära.

Ian Fleming, som skrev romanerna om James Bond lär ha sagt att hans intriger inte är sannolika, men att de heller inte är omöjliga. (Det finns undantag, framför allt när böckerna sedan blev film, men även i de senare böckerna.) Det är det vi borde ha som utgångspunkt: att berättelserna ska vara möjliga, inte huruvida de är sannolika.

Nästan alla berättelser handlar på ett eller annat sätt om en person eller grupp som ställs inför en situation som är jobbig, och trots att det ser mörkt ut klarar han/hon/de av utmaningen, mot alla odds. Den här grundmyten brukar få representeras av exemplet David och Goliat, där underdoggen David lyckas besegra den förväntade vinnaren. I fiktion förväntar vi oss numera ett ganska stort mått av osannolikhet. Om Goliat skulle vinna, skulle vi bli grymt besvikna. Det här visas på ett tydligt och briljant sätt av Bill Marsilii (något jag säkert skrivit om tidigare):

A Nazi soldier and a young Jewish girl are rolling along the wall, struggling over a loaded Luger when suddenly — BANG! They both freeze.

At this point, as the writer, you stand before three doors. Three ways to go, three possible outcomes for this moment, three choices before you.

Door Number One is the obvious choice: the Nazi’s eyes bulge for a moment and he falls dead to the floor. That’s the choice we’ve all seen a million times, the one that gives us the outcome we want. By making the obvious choice, you’re giving us what we want, but you don’t surprise us in the least. We expected that to happen.

Door Number Two is the dreaded choice: the girl’s eyes bulge and she falls dead to the floor.

Were we surprised? Yes, we were surprised — we did not expect that to happen. But we didn’t expect that to happen because we didn’t want that to happen, and therein lies the danger of choosing Door Number Two. You want to surprise people, but not at the price of making them angry at you.

Dörr nummer två är Goliat-slutet. Därför kan det vara på sin plats att påpeka följande: Vi vill varken ha det sannolika slutet (nazisten) eller det osannolika slutet (tjejen). Vi vill bli överraskade, samtidigt som vi är trygga i att vi inte ska bli för överraskade. Vi vill vara trygga, men också se något nytt. Vi vill ha det geniala slutet! Eller för att tala med Marsilii: dörr nummer tre.

Fotnoter:

1. Jag vet att genomsnittspersonen är en kvinna, men genomsnittspersonen i berättelser är överväldigande övervägande en man. Senaste årets Hollywood-filmer har bara 11% kvinnliga huvudpersoner.

Manusförfattarens guide:Element X

Det här är femtonde delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Element X

In i det okända…

Du får naturligtvis kalla det vad du vill, men jag kallar det Element X.

Man kan säga att det är överraskningselementet.

Utan det… tja, jag har hört berättelser utan några Element X, och det är inte roligt. Jag har lidit igenom fler historier om pappas jobb än jag önskar min värsta fiende.

Nu misstänker jag att du undrar vad jag pratar om. Antingen det, eller också är det så uppenbart att du inte har funderat på det alls. Det är Element X – det okända som avbryter något som händer.

Ett uppenbart exempel: Rödluvan går till mormor. Pang, så dyker vargen upp. Han är oväntad. Innan vargen dök upp, fanns det absolut inget sätt du skulle ha kunnat förutse att en varg skulle dyka upp (om du inte har hört berättelsen förut…). Ett Element X. Utan vargen skulle berättelsen ha varit tråkig. Som vissa av pappas berättelser.

Poängen här är att vargen, och Element X:et, ska vara oförutsedd. Det får inte vara något som någon som hör berättelsen första gången kan förutspå. Det måste vara konstigt, lite orealistiskt, och ganska skrämmande, till en början. Så fort vi har insett att det kommer att finnas med en varg har Element X:et förlorat lite av sin kraft.

Jag gissar att du blir smått förvånad över att vargen bara var en del av Rödluvan

Jag gissar att du blir smått förvånad över att vargen bara var en del av Rödluvan

Men vänta! Är inte vargen antagonisten? Jo. Men vid det första mötet är han också oväntad. Det betyder inte att antagonisten är det enda tänkbara Element X:et. I själva verket är ett Element X vad som helst som avbryter en process, eller stör status quo.

Olika Element X

Om det här låter lite vagt och oanvändbart, lyssna ändå ett tag. Det blir bättre. Ta bara en titt på de fyra grundläggande typerna av Element X…

MEDDELANDET. Den första typen är information. Till exempel när piraten Jack Sparrow hör att Will Turner är Bootstrap Bills son i PIRATES OF THE CARIBBEAN, kommer det som ny information och får honom att reagera.

Men meddelandet kan också innehålla ett beslut, som i slutet på nästan varje avsnitt av Family Law eller Ally McBeal, där domstolen meddelar sina domar, som förhoppningsvis är överraskande. För att få största möjliga effekt måste beslutet komma från någon annan än protagonisten.

AVSLÖJANDET. Om de fakta du har blir förvandlade eller skruvas på något sätt, har du ett annat Element X, nämligen avslöjandet. Det kan handla om en avslöjad hemlighet, eller någon tidigare okänd bakgrundshistoria, eller en talang som vi inte hade kunnat ana tidigare. Men det mest kraftfulla avslöjandet är antagligen rollbytet, som när Keyser Söze visar sig vara ingen annan än… mmm, du vet, och vet du inte, då ska jag inte förstöra det för dig här.

NYKOMLINGEN. En process kan avbrytas av en inkräktare, oavsett om den är välkommen eller ovälkommen. Det här är kavalleriet i dåliga Västernfilmer (och Lucky Luke). Det här är när C.S.I.-människorna blir anfallna av en mördare som gömt sig på brottsplatsen. Och det är när Uma Thurman slåss mot den där kvinnan i Kill Bill, vol 1, och störs av hennes dotter som kommer hem från skolan.

NY PROCESS. Men det bästa Element X:et är när en process kolliderar med en annan process. Kolla bara på PSYCHO och duschscenen. Janet Leigh duschar – process ett. Men Anthony Perkins avbryter henne med, ska vi säga ”en annan aktivitet”.

Och flyktförsöken i Flykten från hönsgården krockar ofta med ägarnas besök, så att de skapar två parallella berättelser som komplettterar och avbryter varandra.

Vad man gör med Element X

Vad har man Element X till?

Till att börja med, tänk på Element X som något att ha med i varenda scen. Varje scen i hela berättelsen. Tills du har ett Element X har du inte förstått scenen tillräckligt bra, eller så är scenen bara med för att du tycker att den är rolig eller söt, och i själva verket har den inget med något att göra.

Men, eftersom jag känner mig själv vet jag att du inte kommer att gå igenom berättelsen med Element X-glasögon. Det är okej.

Låt mig istället ge dig ett annat skäl till att du ska komma ihåg det här.

När du skriver nästa berättelse, och du använder Element X, kommer du automatiskt att göra den spännande. Särskilt om du skriver i första person, det vill säga att vi får se din huvudpersons synvinkel, då blir Element X nästan det enda sättet att göra det på. Annars kommer protagonisten gå genom berättelsen, möta antagonisten, fast i en rak linje. Man kan se målet i fjärran.

Om du å andra sidan har Element X utströdda genom berättelsen, kommer protagonisten att ha blicken fäst på målet i fjärran, medan han eller hon är vaksam på antagonistattacker, och aldrig förutser det oväntade.

Element X kan faktiskt vara ett effektivt sätt att kunna fortsätta skriva. När du fastnar, lägg in ett Element X, och då ser problemet lite annorlunda ut. Jag hörde en gång att det var så Raymond Chandler löste problemen i sina berättelser:

Om jag fastnar, låter jag en dvärg gå på händerna in genom dörren med en pistol.

[Kommentar 2010: Jag såg det här citatet i en tidning, kanske Jury, men har inte lyckats hitta källan till det. Det närmaste jag hittar på internet är: ”When in doubt, have a man come through a door with a gun in his hand.” från The simple art of murder.]

Vilket för oss in på en annan sak: Nästan inga Element X är förbjudna. Du behöver bara ett sätt att motivera det i sammanhanget. Hur förklarar du att det kommer in en dvärg på händerna? (Och var har han pistolen?) Men jag lovar: så fort du börjar fundera på de frågorna så kommer problemet som du hade fastnat på att verka enkelt, och berättelsen kommer att kännas tom utan den där dvärgen.

I alla fall, det finns fler infallsvinklar på det här med Element X. En infallsvinkel är att Element X är knutna till världen utanför berättelsen. Det kan ibland finnas en fara att berättelsens universum blir för litet och fattigt för att bli intressant. Element X kommer utifrån, som en snöboll som träffar dig i nacken. Någon måste ha kastat den, av något hemligt skäl. Mysteriet måste lösas innan du kan fortsätta med skidturen. Nu har berättelsens universum växt lite. Det innehåller nu den nya människan och det faktum att snöbollar kan kastas. Det berättelseuniversumet är intressantare än ett utan snöbollar. Självklart behöver inte ett större universum vara bättre, men ett strategiskt byggt universum kan vara ganska litet och ändå verka stort. Se bara till att det inte spretar åt alla håll (som genom att korsa realism och surrealism), och att universumet växer åt ett intressant sätt. Inte genom exposition, utan genom Element X.

Humor bygger ofta på element X

Humor bygger ofta på element X

Den stora fördelen med Element X är dock att det förhindrar att publiken gissar vart berättelsen är på väg. När protagonisten just har kämpat emot antagonisten och vunnit, kan han få ett slag i nacken av ett Element X. Eller när hjältinnan till slut får kyssa sin hjälte, så hörs ett rop på hjälp och de måste undersöka saken. När Element X görs på rätt sätt, förändrar det scenen. Karaktärerna är förändrade. Och innan scenen fanns det inte en chans att gissa att det skulle komma ett rop, eller en explosion, eller en förälder som kommer in, eller att hela företaget ska slå igen, eller att…

För att uttrycka det på ett annat sätt: Element X är ett sätt att knyta ihop scener, att låta scenerna glida över i varandra, som i Harry Potter-filmerna. Element X:en styr in berättelsen på andra spår, samtidigt som berättelsen fortsätter vara genomskinlig. Den blir oförutsägbar och ändå överraskande.

Vilket är precis vad allt berättande handlar om.