Parlamentet har passerat bäst före-datumet

Parlamentet-studion

Parlamentet-studion

Humorserien Parlamentet har gått i TV sedan 1999. Det är ofattbart länge i humor-TV-sammanhang. 10 år. Snacka om nyheter gick i åtta år. Helt apropå gick i sju år. Lorry gick i fyra år. Nöjesmaskinen gick i tre år. Razzel gick i 27 avsnitt. Nöjesmassakern gick i tio avsnitt!

Parlamentet bygger på en importerad idé – inget ont i det. Det gör även Kvitt eller dubbelt, Per Myrbergs 34:an, Carolas Mickey, filmerna om Jönssonligan, och ett tal andra komediserier, filmer och företeelser som vi annars ser som svenska. Men poängen är att en del av tanken vid import är att man ska anpassa produkten efter den nya marknaden. Det var därför Älskade Lotten aldrig fungerade. Man försvenskade inte I love Lucy tillräckligt – och framför allt uppdaterade man den inte från 1950-tal till 1990-tal.

I början var Parlamentet fräscht. Det närmaste vi hade var Snacka om nyheter med liknande panel-form. (Men kolla gärna på QI som är en intressant vändning på det här.) Därför var ”grenarna” nya. Nu har vi sett ”Ja eller Nej” (som ju är en variant på radions På minuten.), ”Tips från coachen” och ”Duellen”. Vi har till och med sett det många gånger. Inte nog med att de börjar bli förutsägbara i sig; de är nästan samma från program till program. Och värre ändå: det verkar som om kvaliteten sjunker, som om komikerna knappt anstränger sig längre. Jag förstår att det är jobbigt att vara rolig på befallning, men jag börjar nästan misstänka att de har mindre extratid att klippa bort än tidigare (för ni vet väl att det inte är direktsänt utan att de klipper bort ca hälften av tiden de sitter där? Och att de får frågorna i förväg? Jo, men så är det inte dokumentär heller.)

Inte ens ”Det är klart man hänger med”, som är den gren jag gillar bäst, håller längre eller håller bara hjälpligt längre. Det blir helt inte lika roligt när det bara är en i varje lag som ska svara: det ser förberett ut. Och det är för kort tid för den ronden – mer tid åt ”Det är klart man hänger med”. (Jag är inte så förtjust i ”Tips från coachen”, trots att det finns en del guldkorn där också. Anledningen är att rätt många av instruktionerna är utfyllnad som drar ner tempot.)

Problemet handlar alltså delvis, i mina ögon, om att de varierar mellan ronderna för lite, samt att de inte hittar på nya varianter av det politiska käbblet längre. De har hittat ett format och i rädsla att förlora tittare håller de sig fast vid det. Men det som inte förändras, dör. Därför, som det ser ut nu, tycker jag att Parlamentet har passerat bäst före-datumet.

Om man ändå vill rädda Parlamentet finns det mycket att göra. Några förslag:

* i stort sett varje vecka är det en ensam kvinna i panelen och resten män. Problemet är inte att det inte finns kvinnliga komiker. Problemet är inte heller att ”politikerna” till 75% är män. Problemet är att författarna till 100% är män. Det blir ganska grabbigt då, vilket man kan se på de rätt hårdföra dialogerna. Jag föredrar fyndiga skämt framför ”din mamma”-skämt. Man skulle lätt kunna göra ett program eller helst flera med bara kvinnor (ja, programledare, också).

* inspelningarna sker i studio. Tänk att få se Parlamentet live på någon humorgala!

* det blir ganska många olika nyheter som ska avhandlas i ett program, vilket tar tid från humor-delen. Det skulle därför vara kul med ett eller flera tema-program. Miljön, den ekonomiska krisen (utspelas i bunker?), EU (med tolkning av utländsk programledare?), bloggar, OS eller något annat aktuellt, kanske? Där skulle varenda rond få lite ny vinkel, med ”eko”-, ”finans”-, ”EU”-, ”blogg”- eller ”OS”-tillägg.

* ett gästparti byts ut mot ett av de ordinära ”blåa” och ”röda”. Istället för sossarna kan ju vänsterkanten representeras av vänsterpartiet eller miljöpartiet, medan högerkanten representeras av folkpartiet, centerpartiet eller kristdemokraterna. Eller varför inte gå ännu längre ut på den politiska arenan? Sverigedemokraterna, Piratpartiet, Junilistan, Pensionärspartiet, etc. Vilket parti som utesluts bestäms ena veckan och införs nästa vecka, så att valen i programmen betyder något.

* kändisprogramledare som får utforma programmen lite efter eget huvud. Tänk er Thomas di Leva som programledare, eller Agneta Sjödin, eller Gunde Svan, eller Alex Schulman, eller förbundskaptenen i ishockey, eller Henrik Fexeus, eller för den delen Göran Persson, Wanja Lundby-Wedin eller Nyamko Sabuni!

Oavsett vad man gör så finns det två saker som borde åtgärdas nu:

* förbättra ljudet. Anders S. Nilsson talar 50% av tiden samtidigt som publiken pratar. Det går inte att höra honom då. Antingen mickar man honom bättre eller skruvar man ner volymen på applåderna just då.

* ta bort de dåliga undertextskämten. Det finns roligare saker att göra på TV än att titta på folk från nyhetsrapportering som de ger ganska dåliga repliker till. Är det en slump förresten att 95% av de som visas har annan hudfärg? Kan det inte finnas lite lite mindre rasistiska skämt än att utlänningar är dumma/konstiga, åtminstone om man ska upprepa dem vecka för vecka?

Riktigt intressant

För alla som har missat den här riktigt intressanta serien rekommenderar jag QI (för Quite Interesting). Det är ett panelprogram, lite grand i samma stil som Parlamentet, fast intelligentare och med kuriosa snarare än politik som röd tråd. Programledare är Stephen Fry. Serien har vad jag vet inte visats på svensk television, men det vore så roligt om någon tog tag i det, antingen genom att visa originalet eller göra en svensk version. Vem som skulle vara programledare? Ja, vem är lika allmänbildad – och rolig – som Stephen Fry i Sverige? Den första jag kommer att tänka på är Fredrik Lindström, men jag kan inte riktigt se honom sitta i det programmet utan att det handlar lite för mycket om Fredrik Lindström. Ett annat förslag, lite oväntat kanske, är Peter Harryson – jag tvivlar på att han bara kan musik. Eller, lika oväntat, Sven Melander, som inte är helt olik Fry. Eller Magnus Härenstam. Fast jag hade gärna sett att vi fick en kvinnlig programledare, såsom Lotta Bromé eller Babben Larsson – det har varit betydligt färre kvinnliga gäster än manliga, men så är det ju i Parlamentet och Snacka om nyheter också.

Så kort sagt: ta in, ta in, ta in. I väntan på dess tittar jag på dem på nätet.

Extramaterial

Robert Downey Jr och Jon Favreau

Robert Downey Jr och Jon Favreau

Det plågar mig lite att jag inte minns vem som sa det. Det kan ha varit Henrik Schyffert, Johan Glans eller någon annan i Parlamentet som kommenterade om hur onödigt extramaterial på DVD:er är. Ungefär som ifall en kock skulle ta med sig de bortskurna delarna och bjuda på – och ta saftigt extra betalt för det.

Jag håller inte med. Nyligen såg jag extramaterialet till Iron man (se min recension av den här på bloggen). Jag köper alltid dubbeldiscar och specialversioner om det finns, när jag väl köper DVD:er – jag har ju inspelningsbar DVD… Varför då? Är inte det dyrare? Hmm, för det första köper jag mest filmer från Amazon.co.uk, vilket betyder att jag betalar mindre för mina specialversioner än de flesta gör för sina vanliga filmer. För det andra spelar det ingen roll – eftersom extramaterialet är värt de pengarna. Jag har lärt mig massor av extramaterial – hur man skriver filmmanus, hur processen för att göra filmer är, samt vilken typ av filmer som har bra extramaterial och vilka som bara har en trailer. Och jag har skrattat nästan lika mycket åt extramaterialet som jag har skrattat åt själva materialet (kommentatorspåren till Futurama är helt fantastiska – sätt igång och köp DVD:erna bara därför!). Och för mig ger det ännu djupare uppskattning för bra filmer när man får vara med i den där världen (fast bakom kameran) en liten stund till.

Sen är det ju också så att det knappast finns någon bransch där man återanvänder så mycket material som i just restauranger. Och på riktigt dyra restauranger kommer kocken ibland till och med ut och lagar maten framför en. Är inte det snäppet värre än att få se vad som kunde ha fått plats i filmen om den inte var tvungen att klippas ner ett par minuter? Det tycker jag.