Per A J Andersson, korrekturläsare

Den här texten publicerades ursprungligen på sajten 1av3, där jag under en period var administratör och genomförde en serie intervjuer med författare. För att rädda den undan glömskan har jag kopierat den hit, med Pers tillåtelse.

De senaste åren har de offentliga diskussionerna om korrekturläsning handlat mycket om att folk förlitar sig för mycket på ordbehandlingsprogrammens (bristande) språkkänsla. Vad är dina tankar om det?

Jag tror att folk litar för mycket på maskiner. Maskiner är bra på att transportera folk från punkt A till punkt B, räkna, presentera underhållningen där hemma och värma maten. Men de är ofta helt oförutsägbara när det gäller språkliga valörer – som att skilja på banan och banan och veta vilket av dem som är i bestämd form. Och eftersom en människa till syvende og sidst ändå alltid måste gå igenom texten innan jag trycker på Sänd-knappen är det, tycker jag, smidigast att koppla bort maskinen från språkbehandlingen helt och hållet.

Vill jag få ett ungefärligt hum om innehållet i en text på ryska eller hindi, kan Google Översätt vara toppen. Men i mitt yrke som textleverantör (oftast översättningar av tecknade serier och korsordskorrektur), måste jag gå ett steg längre. Och för mig är automatiska rättstavningsprogram och grammatiska kontroller bara i vägen. De gör ju ändå bara halva jobbet, och jag kan inte i förväg se vilken halva de fixat rätt.

Jag tror att dagens människa ofta är fången i sin egen informationsstress. Det ska gå snabbt, för att man ska kunna hasta vidare till nästa upplevelse och projekt. Jag kan förstå att man i det läget med öppna armar tar emot rättstavningsprogrammet i mobilen och datorn och köper att det då och då byter ut Valencia mot Vallentuna. Eller Sophia mot sophink. Mitt levebröd finns för att sådana skillnader faktiskt spelar roll när man sitter och ska försöka lösa ett korsord. Jag ska både se till att Valencia är rätt stavning av staden och att Valencia stämmer med frågan.

Vad skulle du säga är de viktigaste egenskaperna för att bli en bra korrekturläsare?

(Här pratar jag om korsordskorrektur, men det mesta är relevant för korrekturläsning generellt.)

1. Nyfikenhet. Om man är nyfiken av olika saker, är chansen stor att man med tiden skaffar sig en bred allmänbildning. Och utan en allmänbildning tar det lång tid att gå igenom ett korsord så det blir rätt. Nyfikenheten gör också att man kan känna lust för att gå igenom ett korsord med ett tema man kanske aldrig skulle kommit nära annars. Jag har de senaste åren korrekturläst många korsord med mode som tema. Den som känner mig, vet att mode inte direkt är mitt största intresse. Men nyfikenheten gör att jag kan tycka att det är kul ändå, som omväxling.

2. Språkkänsla. Tycker man om att jobba med ord i skrift – antingen det gäller att skriva brev, författa böcker, redigera tidningar eller lösa korsord – då kan korrekturläsning vara en utmärkt bisyssla (eller som i mitt fall levebröd). Det förväntas av en att man ska veta hur ord stavas och hur meningar sätts samman.

3. Bildminne. Ibland talar man om tre olika sorters minnen – bildminnen (fotografiska), gehörsminnen (auditiva) och muskelminnen (motoriska). Jag är själv usel på att komma ihåg instruktioner i telefon en längre tid än ett antal sekunder. Men får jag det nedskrivet på papper, räcker synen av den anteckningen mycket längre. På samma sätt hittar jag lätt fel i en text, genom den avvikande formen på felaktigt stavade ord. Jag behöver inte läsa ut ordet för att hitta felet, jag ser det ändå. Det är en egenskap som underlättar i korrandet.

4. Omdöme. Man ska inte sitta på för höga hästar. Det är lätt att slå ner på allt som ser mindre bra ut i en text. Men det gäller, åtminstone när man jobbar med korsord, att förstå sammanhanget och förstå att en mindre väl skriven ledtext (”nyckel” på korsordslingo) ändå kan funka. Mitt jobb är att slå ner på fel som gör korsordet svårt att lösa, inte att göra ett korsord perfekt. Och det omdömet lär man sig med tiden. Så en viss lyhördhet tjänar man på, och dessutom gör det ens jobb lite snabbare. Det innebär då lite färre ord att slå upp.

5. Internetvana. Jag bor och jobbar i Göteborg. Mina uppdragsgivare finns oftast i Stockholmsområdet. Jag kommunicerar dagligen med dem via mejl och ftp, kompletterat med en del telefonsamtal då och då. Korrekturläsande är ett yrke som tack vare den moderna tekniken passar väldigt bra som distansarbete. Dessutom är Internet min huvudsakliga faktakälla, och den erbjuder oerhörda möjligheter till tidsbesparing – om man gör på rätt sätt. Se mer nedan…

Har du några generella metoder för att korrekturläsa, förutom att läsa långsamt?

Att hålla sig vaken och alert. Att koppla bort störande faktorer som musik och radio, när man ägnar sig åt genomläsningen av ett kryss. Musik kan man ofta ha i bakgrunden, när tveksamma fakta/stavningar behöver checkas via böcker och Internet, men i genomläsningen måste man ägna krysset sin odelade uppmärksamhet. Det här gör att det faktiskt är en fördel att läsa korr i sängen (alternativt kan man ligga i en skön soffa eller fåtölj). Då kan man få två–tre timmars effektivt arbete, innan det är dags för en paus.

Hur går det till att korrekturläsa ett korsord?

Korsordskorrektur är mitt huvudsakliga levebröd. Det är en speciell gren av korrekturläsandet, med sina egna villkor. Men är man en god korrekturläsare, är chansen stor att man också kan bli bra på att korrekturläsa korsord.

Mitt jobb består av ett antal olika faser.

1. Ladda ner pdf-filer från en datorserver, skriva ut dem och ge dem namn. Alternativt får jag dem redan utskrivna i ett kuvert, men pdf-metoden blir definitivt vanligare.

2. Gå igenom själva layouten på kryssen. Det är utskrifter som ser ut som de ser ut i tidningen, så pilar ska linjera, bilder inte vara felmonterade, ramar se snygga ut och sidfoten ha rätt stavning av tidningen namn. Bland annat. Fel noteras med rödpenna så tydligt som möjligt och ringas in, så redaktören inte missar det.

3. Läsa igenom den andra utskriften av korsordet, den som har själva lösningen inlagd. Den delen av jobbet kan jämföras med att läsa en bok, eller lösa ett korsord, bara med den lilla skillnaden att man har en blyertspenna i ena handen och ett suddgummi plus rödpenna nära till hands. Och att man måste känna efter själv när den inbyggda falkblicken blir för trött för att göra professionell nytta. Tveksamheter noterar jag med ett blyertsstreck (för att senare kunna sudda bort, om det visade sig vara rätt), uppenbara fel noteras med rödpenna, lika tydligt som ovan.

4. Sätta mig med genomgångna kryss framför en dator. Gärna se till så jag har en slangordbok, ett bra synonymlexikon och ”Svenska skrivregler” nära till hands. Och öppna ett webbläsarfönster med följande flikar: SAOL, SAOB, Synonymer.se, Synonymer.cc, NE.se (där jag har betalabonnemang), svenskspråkiga Wikipedia, engelskspråkiga Wikipedia och Google. Alla de här faktakällorna är bra var och en på sitt sätt, och just kombinationen av dem gör att jag rätt så snabbt hittar svaren på i princip alla tveksamheter. Beroende på kryss och konstruktör, kan det vara mycket eller lite som behöver noteras som fel. Ibland är det ingenting, ibland kan det vara 10-15 uppenbara fel i ett standardkryss av magasinsformat. Någonstans däremellan ligger det.

5. Skanna in färdigkorrade kryss i datorn som JPEG-filer och ge dem samma namn som pdf:en, fast med jpg som ändelse. Lägga upp filerna på rätt plats på servern och skicka ett mejl till redaktören att nu är jobbet gjort. Om jag å andra sidan fått sidorna i kuvert, handlar det istället om att hinna bli klar med hela jobbet, innan lämplig gul låda töms för dagen. Korsordskorrektur innebär friare arbetstider, men vissa saker klarar man sig inte alltid undan.

Det här är en arbetsmetod som funkar för mig. Jag gissar att andra korsordskorrare har liknande sätt att jobba, och mina redaktörer har i alla fall varit nöjda (ofta mer än nöjda) med mitt jobb så här långt.

För att timpengen ska bli hyfsad, bör ett kryss à la magasinssida inte ta längre tid än cirka en halvtimme, när man räknar ihop alla momenten. Ofta tar tredje momentet en kvart och moment 4 högst tio minuter. Resterande moment får då försöka klämmas in på den femminutare som blir över. Men jag stressar sällan, så i praktiken glider ofta jobb över i fritid när man minst anar det.

Hur då ”glider över”…? Jo, det gäller moment 4. Jag råkar tycka att det är kul att redigera på Wikipedia. När jag letar efter svar på tveksamheterna i ett kryss på Wikipedia och hittar uppenbara tveksamheter eller saknad information där, blir det lätt så att jag börjar fixa Wikipedia istället för att ”göra mitt jobb”. Att redigera på Wikipedia är ju inget jag får betalt för, men eftersom jag tycker om fakta (en av sakerna som gör att jag tycker om att jobba som korrekturläsare), gör det mig inget. Kan jag med hyfsat enkla medel se till så den kanske mest välbesöka informationskällan på Internet blir ytterligare lite mer rätt, har det ett värde i sig. Så länge jag inte missar min deadline.

Arbetsmetoden ovan gäller som regel för korsordskorrektur. När jag korrar t.ex. Sportfrågan i Aftonbladets Kryss & Quiz-bilaga, ägnar jag all tid framför datorn. Och har delvis helt andra faktakällor. Men det får vi ta en annan gång…

Hur blir man korrekturläsare? Hur kom du in i det här jobbet?

I mitt fall hade jag blivit arbetslös. Och hade sedan gammalt bekanta som jobbade inom förlagsvärlden, bland annat som redaktör på korsordstidning. Jag hade själv inte jobbat med korsord tidigare, men jag tycker om att lösa korsord. Och jag hade tidigare både arbetat som tidskriftsredaktör och översättare. Så det var inte så annorlunda, när jag väl fick uppgifterna klara för mig.

Att jag sedan fortsatt som korrekturläsare, beror på att jag upptäckte att det här jobbet passade mig. Timpengen motsvarar kanske en dagisfrökens eller vaktmästares eller kassörskas, beroende på hur effektiv man är. Det kompenseras dock mer än väl (i mina ögon) av den stora friheten. Det är inte i alla jobb man kan tillbringa halva arbetsdagen i sängen – utan att behöva rodna när man säger det till folk. 🙂

Alla gör misstag, även korrekturläsare. Kan du berätta om något misstag som du gjort?

Varje vecka går jag igenom minst 40 korsord av olika slag, plus en del frågesportstexter och diverse pyssel. Innan jag blev korrekturläsare på Bonnier (ett av de två förlag jag jobbar med), fick jag lov att gå igenom ett testkryss, preparerat med diverse fel. Jag hittade alla felen utom ett, och jag blev godkänd ändå. Dvs, jag är inte mer än människa, och hittar jag 99 procent av felen, får jag vara glad.

Några fel som jag missat: en gång stod det AGRA i en lösning. Det skulle stått ARGA (eftersom nyckeln hette något med ILSKNA och inte INDISK STAD). Det skämdes jag lite för. En annan gång tyckte jag FILER såg bra ut i lösningen när det skulle stått FILAR (nyckeln: RASPAR). Så det gäller hela tiden att försöka tänka ur korsordslösarens synvinkel och inte bara godkänna ett ord för att det finns i ordlistan. Det är alltid sammanhanget som är avgörande, och man får inte förfalla till att arbeta som en dator.

Ibland kan det bli fel med namn, som när NICOLE KIDMANN slank igenom till tryck. Jag tror det sista N:et stod lite konstigt till, så det kunde misstas som en del av ett lodrätt lösningsord. Men det är oursäktligt, och mejlet från min redaktör hänger på hyllgaveln snett till höger om datorn, som en påminnelse om att aldrig förutsätta att namn stavas logiskt. Nicole Kidman men Liv Ullmann (flera gånger har jag fått sätta bock i kanten, när konstruktören skrivit Liv Ullman).

Författare har väldigt olika språkkänsla. Jag kan gissa att det ibland är svårt att dra en gräns mellan personlig stil och språkriktighet. Var står du i den frågan?

Jo, det är en svår gräns att dra. Se punkt fyra (Omdöme) i andra frågan. Jag har gått igenom både journalistiska och skönlitterära texter, där det pendlat våldsamt i ordval och meningsbyggnad. Men ändå varit stilistiskt konsekvent, och där budskapet gått fram.

Det är samma sak inom korsordsvärlden. Olika konstruktörer har olika sätt att formulera sig. Vissa älskar ordlekar och krångliga nycklar. Och det är okej, bara man gör det konsekvent, och om korsordet i sig är märkt som svårt (ofta görs det med antal pennor eller stjärnor i sidhuvudet). Så länge man är tydlig nog för sitt sammanhang, får man lov att formulera en korsordsnyckel relativt fritt. Det bör visserligen vara språkligt korrekt, men så länge man gör sig förstådd, har man vissa friheter. Stavningsformer som ENA (där det i ordboken står E:NA) godkänns i regel i ett korsord, därför att man vill komma åt tvetydigheten i formuleringen.

Rättningar av språk är bara en del av jobbet. Har jag förstått det rätt att du även korrigerar faktafel?

Stämmer bra det. I ett korsord måste både stavning och betydelse funka. Annars får det vara. Om det t.ex står SPANSK STAD i nyckeln och lösningen ska bli AGRA, så är det ju inte riktigt bra. I det läget är det bara att ändra i nyckeln till INDISK STAD.

Blott Sverige svenska korsord har, skrev inte Carl Jonas Love Almqvist. Men han hade kunnat skriva så, om han varit född knappt två sekel senare. Den flora av korsordstidningar och korsordsbilagor som syns i en välsorterad pressbyrå hittar man inte i många länder. Och det är den ”svenska” formen av korsord som är mest populär här. ”Svenska korsord” är den internationella termen för bildkryss som inte har en symmetrisk layout, som har nycklar som syns inuti krysset och alltid har en eller flera bilder som ger bildfraser som går rakt igenom krysset. Ofta har varje kryss ett tema med en viss mängd faktafrågor och nycklar som måste vara rätt formulerade och ge korrekt lösning. Det lockar nog delvis samma typ av människor som sitter framför TV:n och ser folk delta i frågesport, och det är allmänbildande. Både för mig (som måste kolla om fakta stämmer) och för människan som köper tidningen.

Vad är den vanligaste fördomen om korrekturläsare?

Fördom eller inte, men jag får närmast uteslutande en viss typ av reaktioner på mitt jobb. Nämner jag att jag korrekturläser korsord, tror de omgående att jag gör själva korsorden. Och när jag förklarar att jag inte gör dem, märker man på dem att de blir lite besvikna. Jag märker en klar skillnad i prestige mellan någon som _skapar_ något (t ex korsord) och någon som ser till att någon annans skapelse blir publicerbar. Det förstnämnda räknas som kreativt, det andra som ett tråkigt städjobb. Och ingen vill ju bli jämförd med en städerska…

Det är lite grand som när jag nämner att jag skriver på Wikipedia. Folk tycker det verkar cool och undrar hur många artiklar jag skapat idag (alt. senaste veckan). Och när jag svarar noll (vilket är det vanligaste), kan de undra vad jag egentligen gör. Samma sak där – jag trivs med att göra det andra kan tycka är tråkigt, dvs se till att något som redan finns blir bättre, ännu mer ”publicerbart”.