NASA vs JAS

Jag brukar inte ofta vara politisk på den här bloggen. Oftare skriver jag om hantverket att skriva,. Men nu har jag en fundering som jag inte har kunnat skaka av mig det senaste halvåret. Det är en ärlig undran, så alla som har svaret (eller ett svar) får gärna lägga det bland kommentarerna nedan.

Låt mig börja med ett citat. Källan är kontroversiell, men strunta i det nu och fundera istället över själva innehållet:

[…] om vinster är det viktigaste, varför säljer inte företag som General Motors crack? Crack är en vara som ger mycket hög vinst. För varje kilo kokain som omvandlas till crack, kan en säljare göra en vinst på 90 000 dollar. Försäljarens vinst på en en-tons-bil är mindre än 2 000 dollar. Crack är också säkrare än bilar. Varje år dör 40 000 människor i bilolyckor. Crack å andra sidan dödar bara några hundra per år. Och det förstör inte miljön.

Så varför säljer inte GM crack? Om vinsten är det viktigaste, varför inte sälja crack?

GM säljer inte crack för att det är olagligt. Varför är det olagligt? För att vi som samhälle har beslutat oss för att crack förstör folks liv. Det förstör hela samhällen. Det krossar själva kärnan i vårt land. Det är därför vi inte skulle låta GM sälja det, oavsett hur mycket vinst de skulle göra.

(Michael Moore, Downsize this (1997), kapitel 33, min översättning)

Självklart finns det nyanser här som Moore inte tar med eftersom han har en annan poäng. Men jag tycker att kärnfrågan är intressant och skulle vilja överföra frågan till svenska förhållanden.

I Sverige har vi statliga kasinon sedan millennieskiftet ungefär. (Hur det gick till har behandlats ganska utförligt i flera böcker, men roligast är Lena Sundström i Saker jag inte förstår (2005), del IV.) Det verkar, på det jag har läst om saken, som att poängen var att få in mer pengar till staten, även om det fanns stora risker för spelberoende, fattigdom och utslagning. Numera jobbar också ett tusental personer på de fyra statliga kasinona, och det är framför allt den delen jag är intresserad av: Jobb på kontroversiella sätt.

Jobbfrågan är viktig. Senaste valet var det en fråga som man diskuterade mycket. Alla har sina egna idéer om hur man ska minska arbetslösheten. Jag har ingen patentlösning där. Men en fråga som jag reagerar på är frågan om JAS. Så här skrev Sydsvenska Dagbladet i augusti:

Hotbilden mot Sverige kräver inte att vi vräker miljarder på nya stridsflygplan, hävdade MP:s Peter Rådberg i går.

Men satsningen på Super-Jas handlar långt ifrån bara om Sveriges förmåga att försvara landet i framtiden eller om att delta i internationella operationer, liknande den i Libyen i fjor.

Ända sedan kalla kriget – då Sverige byggde upp ett av världens starkaste flygvapen för att hejda en befarad sovjetisk invasion – har försvarspolitiken styrts av ett intimt samarbete mellan försvaret, industrin samt regeringen och dess myndigheter.

Socialdemokrater och moderater, men även centerpartister, har varit rörande eniga om att Sverige ska ha en stark försvarsindustri med export till i stort sett alla som vill köpa, demokratier som diktaturer.

En stor och lönsam industri kan förse krigsmakten med vapen – men framför allt skapa jobb.

”Beslutet är nödvändigt för vår försvarsförmåga, men också positivt för svenska jobb, svensk export och svensk forskning och utveckling”, framhöll alliansledarna i går.

Socialdemokraternas Peter Hultqvist instämde: ”Det är viktigt att slå vakt om både industrins kunskap och jobben.”

Hundratusen svenskar arbetar inom försvarsindustrin med underleverantörer. Satsningen på Super-Jas handlar inte minst om dem.

Här kommer vi tillbaka till Moores fråga tidigare. Det är inte olagligt att sälja krigsflygplan, men jag har svårt att försvara det moraliskt. Det är helt enkelt omöjligt att förklara för sina barn att det är fel att slåss, när Sverige samtidigt lägger 90 miljarder kronor (enligt artikeln) på krigsplanet Super-JAS – även om det skulle bli fler jobb på kuppen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att le åt sådana här grejer som dyker upp på mitt Facebook-flöde:

(En annan person som uttrycker det lika elegant har jag skrivit om tidigare är Brian Cox. I ett TED-tal berättar han om hur liten budgeten för all forskning är, och hur mycket den ger tillbaka.)

För även om jag förstår att Super-JAS kräver att ny teknik utvecklas, och att det ger fler jobb, så finns det andra områden än krigsindustrin (och spelindustrin) där vi skulle kunna satsa de där 90 miljarderna. Eller bara en del av de pengarna. Vem vet, tänk om vi kunde ägna pengarna åt något som gav mer pengar tillbaka, och som faktiskt var moralistkt riktigt också. Miljö, forskning, andra länders utveckling (som minskar risken för krig och därmed behovet av krigsplan), eller varför inte på barnen?

Det skulle vara något det. ÖB och försvarsstaben står på Bangatan med handskrivna skyltar och säljer syltsnittar.

Det skulle vara något det. ÖB och försvarsstaben står på Bangatan med handskrivna skyltar och säljer syltsnittar.

Men jag vet: jag är en naiv, hippie-älskande, fredsivrare som inte ser helheten. Så upplys mig då! Kommentarsfältet bara väntar på dina briljanta analyser och förslag.

Annonser

Världens bästa grupp

Sherry: Oh, I love making people laugh. To me, humour is like medicine!

Niles: (till Frasier) I guess we’re in the placebo group.

[Källa: Frasier, avsnitt ”Dad Loves Sherry, the Boys Just Whine”]

Det är lätt att påstå att något är sant. Alltid tror någon på vad man säger. Men det finns vissa jobbiga typer som vill tänka själva. För att testa ifall något är sant brukar de fråga efter bevis. Och det är lite bättre än att bara lita på vad folk säger. Särskilt nu när valet närmar sig här i Sverige, kan det vara bra att vara lite skeptisk till alla vallöften och och se om de siffror som politikerna kommer med stämmer. Men jag vet av egen erfarenhet hur lätt det kan vara att göra fel här.

När jag gick på universitetet (Uppsala 1995-1999) fick vi inte lära oss mycket av det här. Jag trodde att vi skulle diskutera mer sånt här på universitetet, men till exempel på litteraturvetenskapliga institutionen där jag gick i ett år, pratade vi mest om belägg. Som om något var sant för att det gick att hitta belägg för det. Jag kan hitta belägg för allt. Det finns källor och argument för alla möjliga positioner. Men det betyder inte att allt är sant.

För egen del börjar jag alltmer tänka i termer av kontrollgrupper (se även engelskspråkiga Wikipedias artikel Scientific control) eller för att använda en annan TV-serie som utgångspunkt:

Mallory (till Leo, om Sam): He’s in favor of school vouchers.

Leo: No, Mallory, he’s really not. . . . [The position paper is] ‘opposition prep’…. When we’re getting geared up for debate, we have the smart guys take the other side.”

[Källa: Vita huset, avsnitt ”Six meetings before lunch”]

När man läser något, bör man alltså försöka att argumentera i motsatt riktning, att sätta ”inte” före sina argument för att se om det går att hävda motsatt sak (och om det inte alls går att argumentera emot något så är det snömos). Egentligen är det en sida av myntet källkritik, men man bör också använda det på sig själv. D.v.s. om man har egna funderingar på att göra något eller argumentera för något är det smart att ägna lite tid åt att fundera på om det inte kan vara på något annat sätt.

Eller som de säger i en tredje TV-serie:

MacGyver: Now you take your psychologists. They’ll tell you when someone thinks they have you all figured out, that’s when they’re the most vulnerable.

[Källa: MacGyver, avsnitt ”The Golden Triangle”]

Det här sättet att tänka, med kontrollgrupper, är ett bättre sätt att testa om något är sant än att bara begära belägg. Kan det vara osant? Eller finns det någon annan metod/hypotes som är bättre?

Den som började med det här (tror man i alla fall) var en engelsk marinsläkare vid namn James Lind. Han levde på 1700-talet, när skörbjugg var ett stort problem för de olika flottorna. Skörbjugg dödade i många fall fler sjömän än vad sjöslagen gjorde, vilket kanske låter som något positivt, men vad det betydde var att förhållandena var så dåliga på väg till sjöslagen att så många dog på vägen dit att vinnaren inte nödvändigtvis vann p.g.a. överlägsen taktik, utan på mer mat.

Lind försökte komma på ett sätt att bota sina patienter och prövade lite olika saker, så där som läkare tenderade att göra: lite av ditt (åderlåtning, till exempel) och lite av datt (mindre mögligt bröd, till exempel). Men Lind gjorde något originellt. Han delade upp patienterna i sex olika grupper och behandlade dem exakt likadant – förutom i ett avseende, nämligen vad han gav dem för medicin. Sedan bokförde han hur de olika grupperna tillfrisknade, om alls. Och fann då att de som han gav citrusfrukter återhämtade sig bäst. Ingen visste då att citrusfrukter var rika på C-vitamin, men genom att han hade jämfört olika grupper med varandra kunde han förklara vilket som var bäst.

Det där kanske låter banalt idag, men faktum är att det är många som aldrig använder kontrollgrupper. De tror att det räcker med att hitta belägg för sina egna åsikter (”titta, en studie visar att det är bra med X”), eller kanske till och med (om de anstränger sig lite) att hitta motargument mot motståndarens hypotes (”och här finns det ett uttalande från Statistiska centralbyrån som bevisar att Y har fel”). Och ibland använder man falska kontrollgrupper.

Det kräver tid att argumentera på det här sättet, att kolla upp ifall det finns andra synvinklar som är bättre. Men tänk om fler gjorde det! Då skulle vi kunna slippa de flesta dåliga argument som egentligen handlar om animositet, och komma närmare kärnan, nämligen vad som är bäst för störst antal människor.

Aschberg om mygel på Wikipedia

Robert Aschberg på Aftonbladets TV-prisgala 2007

Robert Aschberg på Aftonbladets TV-prisgala 2007

På Wikipedias sida om hur media rapporterar om Wikipedia kan man nu läsa om ett reportage som Robert Aschberg gör i sitt program Aschberg på TV8: Vi avslöjar politikernas Wikipediamygel. Jag har kommit att respektera Robert Aschberg för sina reportage i Insider om folk som påstår rätt konstiga saker (som hästpratarna som inte ser skillnad på en häst i fin form och en som varit uppstoppad i 200 år…), även om stundom gör saker som är omkring 20 gånger värre än det Olle Björklund fick sparken för. Det här reportaget (jag har inte sett det, än) verkar dock inte vara något han får Föreningen Vetenskap och Folkbildnings pris som årets folkbildare för.

Till att börja med är utpekning med hjälp av IP-adresser ett rätt osäkert kort. Det råder ingen tvekan om att IP-adresserna tillhör datorer som tillhör riksdagen, om jag har förstått saken rätt. Men de här datorerna är knappast begränsade till riksdagsledamöterna. På Wikipedia stöter vi på den här frågan då och då, om huruvida vi ska blockera en hel skola från att redigera eftersom vissa IP-adresser genererar mycket klotter. Likdant med IP-adresser som tillhör bibliotek eller kommuner. Och då kommer vi in på nästa fråga…

Är det här ett stort problem eller ett litet problem? Nu har jag inte kollat igenom alla bidrag som har kommit från IP-adresser som tillhör datorer i riksdagshuset (även om det går, med hjälp av WikiScanner), men av de har jag kollat finns det en blandning av bra och dåliga redigeringar. Man kan ju tänka sig att folk som har tillgång till datorer i riksdagshuset i rätt hög utsträckning vet vad de pratar om. Så här har det varit med alla tidigare fall där journalister visar på att en myndighet eller något företag har tagit bort kritik eller klottrat på Wikipedia – huvuddelen av alla redigeringar är bra faktafyllda redigeringar. De är inte alltid perfekta, men det hade å andra sidan förvånat mig högeligen om de skulle fatta hur Wikipedia fungerar direkt när inga andra gör det. Folk förstår inte, trots att Wikipedia har funnit så länge, att man inte ska göra reklam för sig själv eller att Wikipedia inte är ett socialt forum. Därför förvandlas det här, som nästan alla frågor om felaktigheter på Wikipedia, till följande fråga:

Finns felaktigheterna kvar? Om de gör det, fixa till dem. Om de inte gör det, vad gnäller ni om? Wikipedia är sinnebilden av Panta rei, d.v.s. Herakleitos tanke att vi aldrig kan gå ner i samma flod två gånger. Ungefär som världen i övrigt.

Det verkar som vi i Wikimedia Sverige har mycket att lära journalisterna också. Det får bli ämnet för mitt nästa häfte: ”Wikipedia för folk som sysslar med media”. Eller om det blir ”Så du funderar på att göra ett reportage om Wikipedia?”. Du kan beställa det inom kort via Wikimedia Sverige, eller genom att kontakta mig.

Parlamentet har passerat bäst före-datumet

Parlamentet-studion

Parlamentet-studion

Humorserien Parlamentet har gått i TV sedan 1999. Det är ofattbart länge i humor-TV-sammanhang. 10 år. Snacka om nyheter gick i åtta år. Helt apropå gick i sju år. Lorry gick i fyra år. Nöjesmaskinen gick i tre år. Razzel gick i 27 avsnitt. Nöjesmassakern gick i tio avsnitt!

Parlamentet bygger på en importerad idé – inget ont i det. Det gör även Kvitt eller dubbelt, Per Myrbergs 34:an, Carolas Mickey, filmerna om Jönssonligan, och ett tal andra komediserier, filmer och företeelser som vi annars ser som svenska. Men poängen är att en del av tanken vid import är att man ska anpassa produkten efter den nya marknaden. Det var därför Älskade Lotten aldrig fungerade. Man försvenskade inte I love Lucy tillräckligt – och framför allt uppdaterade man den inte från 1950-tal till 1990-tal.

I början var Parlamentet fräscht. Det närmaste vi hade var Snacka om nyheter med liknande panel-form. (Men kolla gärna på QI som är en intressant vändning på det här.) Därför var ”grenarna” nya. Nu har vi sett ”Ja eller Nej” (som ju är en variant på radions På minuten.), ”Tips från coachen” och ”Duellen”. Vi har till och med sett det många gånger. Inte nog med att de börjar bli förutsägbara i sig; de är nästan samma från program till program. Och värre ändå: det verkar som om kvaliteten sjunker, som om komikerna knappt anstränger sig längre. Jag förstår att det är jobbigt att vara rolig på befallning, men jag börjar nästan misstänka att de har mindre extratid att klippa bort än tidigare (för ni vet väl att det inte är direktsänt utan att de klipper bort ca hälften av tiden de sitter där? Och att de får frågorna i förväg? Jo, men så är det inte dokumentär heller.)

Inte ens ”Det är klart man hänger med”, som är den gren jag gillar bäst, håller längre eller håller bara hjälpligt längre. Det blir helt inte lika roligt när det bara är en i varje lag som ska svara: det ser förberett ut. Och det är för kort tid för den ronden – mer tid åt ”Det är klart man hänger med”. (Jag är inte så förtjust i ”Tips från coachen”, trots att det finns en del guldkorn där också. Anledningen är att rätt många av instruktionerna är utfyllnad som drar ner tempot.)

Problemet handlar alltså delvis, i mina ögon, om att de varierar mellan ronderna för lite, samt att de inte hittar på nya varianter av det politiska käbblet längre. De har hittat ett format och i rädsla att förlora tittare håller de sig fast vid det. Men det som inte förändras, dör. Därför, som det ser ut nu, tycker jag att Parlamentet har passerat bäst före-datumet.

Om man ändå vill rädda Parlamentet finns det mycket att göra. Några förslag:

* i stort sett varje vecka är det en ensam kvinna i panelen och resten män. Problemet är inte att det inte finns kvinnliga komiker. Problemet är inte heller att ”politikerna” till 75% är män. Problemet är att författarna till 100% är män. Det blir ganska grabbigt då, vilket man kan se på de rätt hårdföra dialogerna. Jag föredrar fyndiga skämt framför ”din mamma”-skämt. Man skulle lätt kunna göra ett program eller helst flera med bara kvinnor (ja, programledare, också).

* inspelningarna sker i studio. Tänk att få se Parlamentet live på någon humorgala!

* det blir ganska många olika nyheter som ska avhandlas i ett program, vilket tar tid från humor-delen. Det skulle därför vara kul med ett eller flera tema-program. Miljön, den ekonomiska krisen (utspelas i bunker?), EU (med tolkning av utländsk programledare?), bloggar, OS eller något annat aktuellt, kanske? Där skulle varenda rond få lite ny vinkel, med ”eko”-, ”finans”-, ”EU”-, ”blogg”- eller ”OS”-tillägg.

* ett gästparti byts ut mot ett av de ordinära ”blåa” och ”röda”. Istället för sossarna kan ju vänsterkanten representeras av vänsterpartiet eller miljöpartiet, medan högerkanten representeras av folkpartiet, centerpartiet eller kristdemokraterna. Eller varför inte gå ännu längre ut på den politiska arenan? Sverigedemokraterna, Piratpartiet, Junilistan, Pensionärspartiet, etc. Vilket parti som utesluts bestäms ena veckan och införs nästa vecka, så att valen i programmen betyder något.

* kändisprogramledare som får utforma programmen lite efter eget huvud. Tänk er Thomas di Leva som programledare, eller Agneta Sjödin, eller Gunde Svan, eller Alex Schulman, eller förbundskaptenen i ishockey, eller Henrik Fexeus, eller för den delen Göran Persson, Wanja Lundby-Wedin eller Nyamko Sabuni!

Oavsett vad man gör så finns det två saker som borde åtgärdas nu:

* förbättra ljudet. Anders S. Nilsson talar 50% av tiden samtidigt som publiken pratar. Det går inte att höra honom då. Antingen mickar man honom bättre eller skruvar man ner volymen på applåderna just då.

* ta bort de dåliga undertextskämten. Det finns roligare saker att göra på TV än att titta på folk från nyhetsrapportering som de ger ganska dåliga repliker till. Är det en slump förresten att 95% av de som visas har annan hudfärg? Kan det inte finnas lite lite mindre rasistiska skämt än att utlänningar är dumma/konstiga, åtminstone om man ska upprepa dem vecka för vecka?

Vad Västtrafik har gemensamt med arbetslöshetspolitiken

Tidtabell

Tidtabell

Igår presenterade Göteborgs-Posten de chockerande nyheterna att var fjärde spårvagn och buss inte var i tid. Det fick mig automatiskt att tänka på arbetslöshetspolitiken. För varje gång som liknande saker händer, som när SJ har problem med att få sina tåg att gå i tid, då kommer det en typ av förslag: stäng dörrarna i tid, gör reklam för att folk ska komma i tid till stationen/hållplatsen, undervisa folk i hur man kommer i tid till en hållplats och så vidare. Med andra ord: om folk bara hade vett att göra som de som bestämmer över transportmedlen vill, så skulle de gå i tid. Det är här Västtrafik liknar arbetslöshetspolitiken: om de arbetslösa bara gjorde rätt skulle de allihopa ha jobb. Och får de inte jobb så ska de undervisas och skällas på – inte alltid i den ordningen.

Fast så fungerar ju inte världen. Det kan ju finnas flera orsaker till att en person är arbetslös; inte minst att dess bransch inte anställer just nu. Och när det gäller spårvagnar finns det en högst rimlig alternativ tankemodell: jag skulle gissa att de allra, allra flesta, åtminstone när det gäller spårvagnar, går till en hållplats utan att ha någon som helst koll på tidtabellen, och bara chansar på att det snart ska komma en vagn. Ibland har man tur, ibland får man springa. Att därför tro att alla dessa helt plötsligt ska ändra på sig är naivt. Tabellerna är väl ändå till för att se till att spårvagnarna ska gå så att folk kan komma dit de vill, inte ett självändamål.

Så varför inte göra tabellerna med lite större sömsmån, så att spårvagnarna och tågen hinner med dem, även när världen inte visar sig från sin bästa sida? Ett sätt är att ha buffertplatser: viloställen där det finns några extraminuter att ta av, ifall spårvagnen blir sen.

När jag föreslog det här för min sambo, sa hon att det här säkert låter bra. Fram tills dess att man ska med spårvagnen till tåget och är sen. Då blir de här väntetiderna bara irriterande. Mitt svar är att spårvagnarna redan är irriterande långsamma, och att det här skulle lösa ett större problem, nämligen alla som missar sina anslutningar pga sena spårvagnar. Om man vet redan från början att spårvagnen tar ett par minuter extra, men att den å andra sidan aldrig är sen, då tror jag man skulle acceptera det.

Vad det skulle motsvara i arbetslöshetspolitiken är jag däremot osäker på. Så länge det innefattar att man inte nödvändigtvis lägger skulden på de som är arbetslösa.