Bränt barn skyr elden… men missar översvämningen

Det här är ett allmänmänskligt problem. Jag har varit med om det hundratals gånger, både hos andra och hos mig själv. Det är en form av temporär blindhet eller tillfälliga skygglappar.

Jag upptäckte det först när jag gav folk tips om vad de borde göra för att skriva bättre. Lite då och då fick jag mothugg i vissa av mina kommentarer.

Vadå?! Vad menar du med att tredje akten är lite svag?

Vadå?! Vad menar du med att tredje akten är lite svag?

Såklart: mothuggen kan ha berott på att jag hade fel, fast inte alla mothugg. Om så vore, hade jag inte kunnat leva på att ge folk kommentarer så länge.

Det intressanta är att mothuggen ibland kom i formen: ”Men min svensklärare sa åt mig…”

Nu är svenskalärare och skrivträning ett kapitel för sig, och det kommer jag säkert tillbaka till, men det var inte det jag tänkte på. Det viktiga här kan sammanfattas med ordspråket ”bränt barn skyr elden… men missar översvämningen”.

Aj, jag har bränt mitt finger!

Aj, jag har bränt mitt finger!

När man skrivit en text, och någon kritiserar det man har gjort, då är det väldigt lätt att man fokuserar så starkt på det man fått kritik på framöver, att man helt enkelt glömmer bort det mesta annat. Om någon har sagt åt dig att du skriver dålig dialog så kommer du att lägga all fokus på att skriva bättre dialog. Samtidigt blundar du för att du kan ha andra problem. Intrigen kanske suger, men du missar det för att du tittar på dialogen.

Riktigt illa blir det när problemet är större än så, till exempel att någon säger till dig att du verkar ha svårt att umgås med en viss typ av människor, då blir det lätt så att du fokuserar dina ansträngningar på att bli bättre på det. Samtidigt blundar du för att du kan ha andra problem. Din inskränkthet kanske hindrar dig från att komma någonvart, men det missar du för att du tittar på ditt problem att umgås med en viss typ av människor.

Att komma tillrätta med de här två nivåerna av samma problem är inte helt lätt. För det visar sig nämligen att de som har störst problem med det här också är de som har svårast att inse sitt problem. Nej, det är inte helt rätt. Deras problem är inte brist på insikt, utan att de aktivt motarbetar insikten, eftersom de fokuserar så mycket på ”sitt stora problem” att det inte finns plats för något annat. ”Mitt problem ÄR dialogerna” eller ”mitt problem Är att prata med den typen av människor”.

Det finns två stora problem med det sättet att tänka:

Det ena är att det finns många fler potentiella saker att glömma bort än den enda saken eller de få sakerna som man orkar fokusera på. Man missar alltså alltid fler saker än man får till. Fokuserar man på dialoger missar man idé, research, intrig, struktur, synvinkel, miljöbeskrivning, rollfigurer, subtext, korrekturläsning och mycket, mycket annat. Då tenderar det att bli en väldigt ensidig överarbetad text.

Det andra problemet med att fokusera på en sak är att det väldigt ofta är så att andra aspekter hänger ihop för att orsaka symptom. Ett problem med dialogen ligger kanske i researchen, rollfigurerna eller strukturen, eller på alla de ställena tillsammans. Med andra ord, problemet ligger kanske inte alltid där man tror att det gör. Därför måste man alltid börja med att ta reda på vad problemet är egentligen.

Helt enkelt, berättande är mer komplicerat än så. Och livet naturligtvis också.

När man visar den som motarbetar insikten vad problemet *också* kan bero på, brukar man hamna i samma sorts process som den där omstridda sorgeprocessen:

  • förnekelse
  • ilska
  • köpslående
  • depression
  • acceptans

Det här kan vara ganska underhållande att vara med om, särskilt om man kan se det utifrån.

Ja, jag tror... att jag... förstår...?

Ja, jag tror… att jag… förstår…?

Å andra sidan, i andra fall får man så mycket mothugg att det är svårt att göra något vettigt. Då är det enda man kan göra att le och backa långsamt med händerna upplyfta tills man kommit en bit därifrån och sedan springa som attan.

Jag... eh... ska bara hämta... mer... eh... någonting. Kommer snart!

Jag… eh… ska bara hämta… mer… eh… någonting. Kommer snart!

Annonser

Manusförfattarens guide:Sidan 30-problemet

Det här är sjätte delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Sidan 30-problemet

Det är märkligt hur insikter kan slå en vid de mest oväntade tillfällena. En gång var jag inne i en godisaffär när jag plötsligt träffade en vän som också skriver manus. Oss emellan är jag lite avundsjuk på honom, eftersom han har en förmåga att bara ösa fram idéer som om det vore extrapris på dem. Jäkla idéspruta. (Om du läser det här, Alain, förlåt. Det är min egen svaghet jag är irriterad på.)

Just därför var det lite tillfredsställande att han för en gångs skull hade kört fast.

Jag försökte naturligtvis hålla masken så gott jag kunde, och då slog det mig att jag hade lösningen på hans problem. Jag gav den, och han gav mig en mycket underlig blick, som om jag visste lösningen på alla problem i världen!

Det kanske inte låter så imponerande: jag menar, du var ju inte där. Låt mig därför citera situationen ur minnet så kanske du förstår hur imponerande det var.

LENNART: Hur går det att skriva då?

ALAIN: Så där. Jag har kört fast lite.

(Lennart gör en kort paus. Får snilleblixt.)

L: Eh. Får jag ställa en enda fråga, så ska jag svara på den och ge dig en lösning på hela problemet?

A: Okej.

L: Frågan är: Vilken sida är du på? Svaret är: Omkring sidan 30.

A: Ja. Hur—

L: Och lösningen är att du behöver en antagonist.

A: Hur… Ja, men…

Och därefter kom den där fantastiska, obetalbara minen.

Saken är den att jag egentligen hade observerat precis samma problem hos mig själv. Jag kommer på en bra början, sätter igång och skriver och sen kör jag fast som en rollator i kvicksand. Och det gick ju så bra i början! Varför går det inte?!

Hur ska de här söta tanterna då kunna fortsätta prata?

Hur ska de här söta tanterna då kunna fortsätta prata?

Till slut fattade till och med jag att det fanns ett mönster där. Och det spelade ingen roll hur mycket jag planerade innan. Det spelade ingen roll att jag satt där och fortsatte skriva, att jag försökte reda ut problemet i berättelsen, att jag försökte hitta olika alternativ till hur jag skulle gå vidare…

Förrän jag såg mönstret med sidan 30.

Det var inte alltid prick sidan 30, och när jag skrev i annan form än manus blev det helt andra sidor, men för enkelhetens skull utkristalliserade sig teorin under namnet ”sidan 30-problemet”. Och den stämde förvånansvärt väl. När jag närmade mig sidan 30 började historien gå trögare, den historia jag hade utvecklat kändes inte tillräckligt spännande, och de lösningar jag försökte med lyckades sällan bli särskilt bra. Efter ett tag gick det så långt att jag misstrodde min egen förmåga att skriva.

Så mötte jag Alain, och lösningen uppenbarade sig. Nu för tiden är det det första jag frågar ifall någon har problem med att skriva, och i 99 fall av 100 har problemen uppstått omkring sidan 30. Försök själv. (I artikeln om antagonister finns flera tips om den biten också.)

Men vänta här: är det så här enkelt?

Ja. Håll käften och skriv nu.

***

(Host-host. Ähum. Daa ta-ra-ta ta ta taa.)

Vid närmare eftertanke det kanske finns lite mer att säga om det här med sidan 30-problemet.

Stephen J Cannell

Stephen J Cannell

Till att börja med var jag inte alls först med att komma på det här, det vill jag bara betona att jag vet om. Den första gången som jag läste om något som påminde om det här var i en intervju med den produktive manusförfattaren Stephen J Cannell (The A-team, Rockford tar över, mfl). Ett av hans främsta tips var att flytta motståndaren. Hans erfarenhet var att de flesta nybörjare gjorde misstaget att låta motståndaren stå stilla och bli infångad/nerslagen/förförd/etc.

Och vid ännu närmare eftertanke var inte ens det den första gången någon hade formulerat det. Syd Fields treaktsteori, hur kritiserad den än är, innehåller framför allt ett rätt bra recept för första akten. Den bästa versionen jag har läst menar att första akten innehåller följande tre nycklar:

  1. katalysatorn (det som startar allt)
  2. ropet på handling (protagonisten osäker på om den vill följa med)
  3. tvånget att handla (ett hot eller en oförrätt)

(Det finns beskrivet i Allen Whites artikel ”Act Structure Demystified Part 1” [publicerad på www.about.com, men numera finns artikeln inte kvar annat än i Internets arkivgömmor så jag la upp den på min blogg].

Men efter övergången till akt 2 finns det få bra riktmärken. Mötet med mentorn är okej, men det där med den innersta grottan och så vidare är så vagt att man möjligen kan använda det för att analysera berättelser, men för att skapa berättelser… nja…

Poängen är väl att det är rätt svårt att skriva intriger, eftersom varje intrig är (eller i alla fall bör vara) så unik att det är svårt att säga något allmänt.

Om jag ändå får nämna några av mina favoritintriggrejer som funkar i de flesta fall bara:

DÖDA MENTORN. Det funkar alltid. Jo, okej, nästan alltid. Eftersom mentorn är mycket bättre än protagonisten är det ingen dum fråga varför inte mentorn gör jobbet åt protagonisten. Om mentorn är död har vi ett mycket bra svar på den frågan. Dessutom går det alltid att krama ur lite tårar ur det där bittra ögonblicket när mentorn offrar sig för sin elev, ligger döende och yttrar några sista ord som tips.

LÅT SKURKENS PLAN GÅ I LÅS. Låt den sliskige revisorn (med de slemma baktankarna) få hjältinnan, låt bombhelvetet sprängas, låt det elaka laget med de stora, dopade, kriminella typerna fuska till sig segern, och låt det bli oåterkalleligt så. Det är en bra set-up inför revanschen, det är en bra motivation för hjälten att resa sig, och det visar på varför det är viktigt att den sidan inte får vinna.

Och, och det är viktigt, lägg den sekvensen så tidigt du bara kan! Inte i slutet, utan helst så fort vi har fått tillräckligt med information för att förstå precis hur katastrofalt det är.

FÖRVANDLA DIN FÖRSTA ANTAGONIST TILL MENTOR. Japp! Låt den skrämmande jäkeln som nyss försökt att döda dig – jag menar förstås ”din huvudperson” – lära dig/sig en läxa du/den faktiskt behöver lära dig/sig.

På det sättet får du in precis lagom med konflikt med mentorn. För om konflikten med mentorn slår sådana gnistor, då måste konflikten med den nya antagonisten bli ännu bättre. Chansen finns att du helt enkelt har förbisett den bästa antagonisten din protagonist kan få.

GÅ UPP PÅ METANIVÅ. Se kapitlet om Konflikt.

ÅTERANVÄND SCENER FRÅN FÖRSTA AKTEN. Scenerna från den första akten innehåller antagligen tillräckligt mycket konflikt så att det räcker och blir över, så varför inte utnyttja det?

Det finns flera sätt att göra det på:

  1. första gången inspirerar till den andra (se COPYCAT)
  2. andra gången visar hur protagonisten har växt (se STÅLMANNEN II – scenen i baren och del 2)
  3. andra gången återskapar den första (rätt många deckare)
  4. den andra gången är en större version av den första (se EXECUTIVE DECISION)
  5. den andra gången utspelar sig på en annan plats, med en annan person, eller har något annat element utbytt

Men det allra, allra bästa sättet att lösa sidan 30-problemet är att ha en bra intrig. Det är inte lätt. Å andra sidan är det värt det.

Manusförfattarens guide: Skrivkramp

Det här är andra delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Skrivkramp

Skrivkramp

”Blanche, you have to have written to have writer’s block! Otherwise, all of us have it.”

Pantertanter, Sick and Tired (1)

Jag hörde en gång en författare säga att det finns tre saker som hon verkligen fruktade i början av sin karriär: besinningslös kritik, låga försäljningssiffror, och skrivkramp. Men, fortsatte hon, kritiken lär man sig att ta efter de första hundra refuseringsbreven. Försäljningssiffrorna beror så mycket på sånt man inte har inflytande över (tajming, PR, tycke och smak, mm), att det enda man kan göra är sitt bästa. Det tredje är hon fortfarande rädd för.

Jag förstår henne. När det gäller skrivkramp är jag patient X. Jag har haft och jag har skrivkramp. Den kommer och går, men jag har haft den ända sen jag började skriva på allvar. Som alla jobbiga patienter har jag gjort research på egen hand: jag har läst böcker och artiklar, gått på seminarier och frågat andra författare, experimenterat, och prövat alla metoder jag har stött på. Till slut har det nästan blivit en grej att analysera råden. ”Aha, det här är en variant på Skriv direkt!-metoden” eller ”Åh, ett nytt exempel på en avslappningsmetod”. Ändå har jag inte hittat någon metod som har fungerat för mig. (En gång roade jag mig med att ställa samman alla olika metoder och råd som jag hade hört talas om. De tio råden var kortfattat: Skriv direkt, Hitta något inspirerande, Upplev något spännande, Håll hjärnan igång, Slappna av din hjärna, Gör romantiska saker, Samla massa idéer, Sätt mål och håll det, Skriv dagbok, och Brainstorma/hitta en vinkel.)

Det är då man börjar fundera på om det är en själv det beror på. Ni vet: ”jag kanske inte är en författare egentligen”. Och ni vet också att när man hör samma sak från andra råder man dem att inte tycka synd om sig själva. Så då är det väl lika bra att man tar sitt eget råd och ägnar sig åt något mer konstruktivt.

När jag var inne i en sån period för ett tag sen slog det mig att en grundregel för att lösa ett till synes omöjligt problem är att bryta ner det i mindre delar. Så tänk om det inte finns EN skrivkramp, utan flera! Då blir det med ens mer förståeligt att EN metod inte räcker till, på samma sätt som alla sjukdomar inte går att bota med samma medicin, eller att alla yrken inte har samma utbildning.

Därifrån var steget inte långt till att börja fundera på vilka olika skrivkramper som finns, och hur man botar de olika typerna. Låt oss börja med de olika typerna:

  1. Uppskjutning
  2. Brist på tid
  3. Brist på inspiration
  4. Problem i berättelse
  5. För stort projekt
  6. Trötthet
  7. Yttre faktorer
  8. Dåligt självförtroende
  9. Brist på motivation

Känns de igen? I själva verket kanske frågan snarare handlar om vilka du har. Och nu vet jag vad du tänker. Checka för dina problem och låta oss ta hand om resten…

Riktigt så fungerar det inte, även om man kanske hade hoppats på det. Men lite mer hjälp ska du i alla fall få.

Skriver han eller sitter han bara?

Skriver han eller sitter han bara?

Uppskjutning

(Även kallat ”Alfons Åberg-syndromet”, efter hans ständiga försäkran: ”Jag ska bara…”.)

Tvärtemot vad man kanske tror är det bästa sättet att få slut på uppskjutandet inte att sätta igång direkt. Ett sånt råd ger dåligt samvete, och det fungerar bara korta stunder, eller inte alls. Å andra sidan går det inte att vänta på att alla de där sakerna som man ”bara måste göra först” ska ta slut. Lösningen ligger snarare i att fundera på varför man skjuter upp saker, och att sedan ta bort hindret.

Det låter ju enkelt, men så är det naturligtvis inte. Hindret fyller en funktion, och då hjälper det inte att man intalar sig själv att uppgiften egentligen är så stor eller farlig. Logikcentret i hjärnan är inte påkopplat. Om logikcentret hade varit påkopplat vore det också enklare att se undanflykterna medan man gör dem, snarare än efteråt, när man undrar vart dagen tog vägen. Kort sagt kommer känslorna i vägen. Flykt, rädsla, dåligt samvete och ilska gentemot sig själv är vanliga tillstånd för uppskjutare.

Men känslor är känsliga. Så fort man kopplar på den analytiska delen av hjärnan igen, visar det sig ofta att känslorna är ganska ytliga och att de försvinner fort. Därför kan det vara hjälpsamt att styra in sig själv på att ta fram papper och penna – INNAN du sätter igång med din ”istället-aktivitet” – och sen skriva ner sina tankar om vad det är som händer. Säkert kommer det att kännas löjligt att skriva ner att man flyr från skrivandet, men då har du åtminstone varit ärlig mot dig själv. (Dessutom kan det här skrivandet kännas mindre hotfullt än att ta itu med en berättelse direkt.)

Brist på tid

Att inte ha tid att skriva på grund av att det finns så mycket aktiviteter ”i verkligheten” som kommer före, kan låta som ett uppdrag för effektivitetskonsulter. ”Om du bara planerar din dag så kommer du att hinna med allt du hade tänkt dig.” Visst.

Missade bussar, hushållsarbete, vänner som ringer, avslappning, etc, är bara några saker som jag aldrig skriver ner i mina planeringar – och då faller ju själva idén. Det finns flera luckor: Jag har jättesvårt att uppskatta hur lång tid saker som jag faktiskt vet ska hända tar. Och om väl en sak i schemat går snett, då struntar man ofta i resten också. Och vem hinner sitta och planera en gång i veckan, om man redan är stressad? Det blir på sin höjd inköpslistor, att göra-listor och halvfärdiga idéer. Okej, så hur får man tid att skriva då?

Man ”får” inte tid. Man måste prioritera det. Framför telefonsamtal. Framför TV. Framför fönstershopping. Det är ett val. Det är inget lätt val, men det är ett val man måste göra för att någonsin ha tid att skriva. Men kanske märkligare än så – prioriteringen måste komma inifrån. Om prioriteringen kommer sig av att man tycker att man ”borde” prioritera skrivandet, då händer inget. Det är först när till och med viktiga saker kan bli bortprioriterade (att handla, städa, ha sex, hålla på med andra hobbies osv), som skrivandet tar fart. Därför blir frågan: Vad är du beredd att offra?

Musan Kalliope

Musan Kalliope inspirerade

Brist på inspiration

Om man inte skriver för att man lider av brist på inspiration, då har man verkligen fått det hela om bakfoten. Inspiration (efter ‘att uppfyllas av den helige ande’) är ingen bra motivation till att jobba. Inspiration kommer som regel alldeles för sällan för att man ska kunna göra något av det, och även om den kom tillräckligt ofta, skulle det inte spela någon roll. Grundtanken är nämligen att skrivande inte är ett arbete, utan en passion, och att verken kommer fullständiga och perfekta från början. En sådan tanke är naturligtvis lockande – tänk bara så mycket papper man skulle spara om man slapp att arbeta om! – och dess kraft ligger i fördomen om vad man gör som författare. Oftast kommer den bilden från romantiska livsteckningar av poeter (ofta självmordsbenägna) och romanförfattare från 1800-talet. Den bilden stämmer sällan med hur det stora flertalet av alla aktiva författare lever sina liv.

Därför kan det vara bra att kolla mer på hur det faktiskt ser ut att vara författare idag. För hur motbjudande tanken än kan vara att leva bland kommersiella författare och storföretag som kommer att vattna ur dina idéer, är det nu du lever och verkar. Och fördomen kommer att visa sig blek i jämförelse med hur författare verkligen har det – gemenskapen, de rörliga intellekten, aha-upplevelserna, allmänbildningen… och missnöjet med hur branschen ser ut, och tankarna om hur den borde förändras… Tillsammans med sådana människor blir det inte bara lättare att ”skruva på” kreativiteten; det blir ett nöje att gå till jobbet. Så den stora frågan är hur du kan hitta en sådan gemenskap. Via Internet, anslagstavlor, inskickade alster, tävlingar, tidningar, eller liknande, kan vara svaret. Det viktiga här är att inte glömma bort att du inte lever i ett vakuum.

Problem i berättelse

Om man upptäcker att skrivandet inte går som man hade tänkt sig – till exempel när en sekvens som verkade okej på ritbordet faller sönder i färdigt skick, eller bara känns fel – då kan det vara väldigt lätt att bli apatisk. Man kanske till och med förlorar hoppet om hela berättelsen, utan att man förstår varför, eftersom man inte kopplar ihop det enskilda problemet med känslan för berättelsen i stort. Hur ska man kunna göra något åt problemet om man inte vet att det finns något problem?

Ja, nu när du har läst det här, då vet du: om man helt plötsligt förlorar tron på en berättelse, då beror det antagligen på att man har stött på ett problem. Trösta dig med att det sällan är dödligt (varken för berättelsen eller för författaren…).

Men om man väl fattar att det beror på ett problem, vad gör man då? Jag kan ju inte ge dig råd om vad man kan göra i alla situationer som kan tänkas uppstå i alla berättelser. Däremot finns det vissa problemlösningsknep (”de fem s:n”) som kan vara bra att känna till:

  1. Skriv om problemet i din dagbok eller i din dator. Fundera på problemet med pennan i hand, så att du får något konkret ut av dina tankar. Annars riskerar du att hamna i tankeloopar, eller att blockeras av något enkelt problem.
  2. Skriv en ”dålig” version, eller hoppa över scenen temporärt genom att markera vad scenen ska handla om, eller resultera i. Gå tillbaka till den när du är klar med resten av berättelsen.
  3. Sök hjälp utifrån. Bara det att förklara problemet för en utomstående kan få dig att förstå vad du måste göra. I annat fall kanske personen – expert eller inte – kan ge dig nya infallsvinklar, eller ifrågasätta något som du har tagit för givet.
  4. Studera problemet i sken av någon grundregel. Allt berättande följer vissa grundregler eller konventioner. Genom att fundera på vilken regel du bryter mot eller bänder på (till exempel reglerna om tre, om orsak och verkan, eller om hur ”alla” romantiska komedier slutar), kanske du hittar något alternativt sätt att få fram samma tanke. Om du har hoppat över något steg i skrivprocessen eller om du har gjort flera saker samtidigt kan det också vara en orsak till problemet.
  5. Sätt ”inte” framför dina tidigare planer, och fundera på vart det skulle kunna leda dig. Leder det till något otänkbart? Bra, det fixar du. Leder det till något otroligt? Då kanske det är det som berättelsen handlar om egentligen. Har du svårt att se att det finns något där? Då har du inte lagt ner tillräckligt med tid på det.

Men det kan vara lika viktigt att tänka på att alla författare stöter på problematiska delar i sina berättelser då och då. Vissa löser det med research, andra genom att ta lite semester, ytterligare andra genom att dölja problemet. Välj vilken metod som helst som fungerar för dig, men observera att den enda metod som absolut inte fungerar är den som handlar om att fly från problemet – eftersom problemet finns i dig, och inte i berättelsen!

För många tallrikar i luften

För många tallrikar i luften

För stort projekt

Om man får en briljant idé mitt i arbetet med en berättelse, eller om man lär sig en ny teori, och det leder till att man vill revidera hela berättelsen rejält, då är det inte konstigt att man blir handlingsförlamad. Arbetet skulle ju kräva superkrafter. Istället lägger man berättelsen i en låda. Men då stjäl den energi därifrån, för man slutar ju inte att tänka på hur bra den skulle kunna bli om man bara fick klart den någon gång. Efter ett tag får den där ofärdiga berättelsen (plus den där fantastiska idén) närmast mytisk status, och då är det omöjligt att göra den rättvisa.

Det är nu du har ett val: antingen sätter du igång att bearbeta berättelsen (och riskerar att den inte som du trodde), eller också lägger du den ifrån dig på riktigt. Antingen aktiv eller passiv. Det finns inga (bra) mellanting.

Vad som kan hjälpa dig, ifall du väljer att arbeta med berättelsen, är det faktum att ingen berättelse blir perfekt från början. Visserligen blir man bättre och bättre som författare, men förstaversionen går alltid att putsa på. Och nyckeln ligger i att putsa lite i taget, att behålla tålamodet. Ju större förändringar du vill göra, desto mer tyder det på att du kanske har en annan berättelse att skriva.

Det betyder inte att du ska dra ner dina förhoppningar, utan att du ska balansera dina förhoppningar med vanligt arbete. Utan arbete kommer berättelsen bara att fortsätta suga energi ifrån din skrivbordslåda. (Det är den här typen av skrivkramp som drabbar en när man får ett uppsatsämne i skolan, i stil med: ”Mitt sommarlov.” Ämnet blir för stort, och då vet man inte var man ska börja. Mitt tips är att dela upp ämnet i så små delar som möjligt, på samma sätt som jag har gjort med skrivkrampsämnet här.)

Trötthet

Det säger sig nästan självt att man skriver sämre, eller kanske inte alls, när man är trött eller sliten. Ändå kan det vara svårt att koppla ihop de två, eftersom man vanligen blir lite långsammare tankemässigt också. Men om man väl lyckas förstå att man inte skriver för att man är trött (till exempel för att någon påpekar att man ser trött ut), då betyder inte det automatiskt att man kommer att vila upp sig. För någonstans inom sig känner man dåligt samvete för att man inte skriver när man ändå har lite tid över, eller för att det var så länge sen. Så följande kan vara en stor grej för många: Man får vara ledig från att skriva!

Det är bra att ta lite ledigt ibland: för att ladda batterierna, för att få nya infallsvinklar, för att känna sig som en människa, eller för att man har arbetat hårt. Till och med om man har skrivandet som en hobby, så det nyttigt att ta ledigt då och då.

Jag förstår om du ryggar tillbaka lite för tanken. Kanske inte för tanken att man ska ta ledigt ibland, men för tanken att DU skulle ta ledigt. Du känner kanske rädsla för att du inte skulle hitta tillbaka efteråt, eller för att du inte vet vad du skulle göra om du väl tog ledigt. (Särskilt om skrivandet är en stor del av ditt liv.) Eller också kanske du funderar på varför man skulle behöva vara ledig från något som är roligt. Eller också tycker du att du inte är riktigt värd att ta ledigt eftersom du inte har arbetat ”på riktigt” på länge.

Alla de där frågorna är viktiga, men om man är sliten är de inte särskilt relevanta. Om du är sliten, men ändå håller dig kvar i det du håller på med, kanske pressar dig ännu hårdare, då finns risken att du bränner ut dig. Gränsen ligger någonstans när du börjar drömma regelbundet om skrivandet, om en deadline, eller om problem i skrivandet, så att du inte kan somna. I sådana fall är det dags att göra något åt saken.

Vad gör man då? Och hur gör man för att slappna av om det är det man har svårt för? Fundera själv – vad lugnar ner dig? Vad slappnar av dig? Avslappning är individuellt. För en människa kan det vara avslappnande att göra absolut ingenting, medan det kan krävas fysisk ansträngning för en annan. Poängen är att du ger dig själv tillåtelse att vara ledig, och att du sen ÄR det också. Det kan hända att du känner att du är redo att återvända efter någon dag, men det är bara vanan att arbeta (eller att känna dig stressad) som kommer tillbaka. Låt den gå över. Vänta tills du kan gå tillbaka till vardagen med nya intryck. De intrycken ska fylla hela ditt medvetande, så att du inte faller tillbaka i samma hjulspår direkt när du börjar arbeta igen.

Yttre faktorer

Vare sig man vill det eller inte, kommer omvärlden att påverka ens skrivande. Nu tänker jag inte att låna händelser från verkligheten, eller liknande, utan på att sådana saker som hur ens kärleksförhållande ser ut, påverkar om man kan skriva eller inte. Det kan röra sig om både negativa saker (som en anhörigs död), eller positiva saker (som ett nytt jobb). Vissa sådana faktorer kan vara så tidskrävande eller åderlåta en känslomässigt, så att det kan kännas omöjligt. Det kanske inte ens känns önskvärt att skriva.

Den typen av skrivkramp är inte lätt att göra något åt, eftersom förändringar tillhör livets gång. Ibland kan det till och med vara rätt att sluta skriva. Men om vi utgår ifrån att du vill fortsätta skriva (när situationen mer eller mindre är avklarad), eftersom du läser det här, hur gör du då?

Till att börja kan det vara värt att fundera på om du inte är så sliten att du bör ta lite ledigt. Det är inte säkert att det är bra att börja skriva direkt. Då riskerar du att koppla ihop skrivande med det problem som du har haft.

Å andra sidan kan skrivandet vara ett sätt att bearbeta det som har hänt. I så fall är det smart att hålla isär ditt berättelseskrivande och ditt personliga skrivande. (Annars kommer dina läsare troligen tröttna på att läsa om flera karaktärer som alla hamnar i samma situation som du nyss har varit i, men det finns också en risk att du tröttnar på att skriva, eftersom du ”redan har skrivit alla berättelser som finns”, dvs den som handlar om det som hände med dig.) Ha en anteckningsbok för vardera, eller olika dokument i datorn. Försök sen att hålla ditt skrivande så professionellt som möjligt, utan att det för den skull blir känslokallt.

Dåligt självförtroende

Ett dåligt självförtroende kan ligga som en blöt filt över ens skrivande: först lusten att få någon annan att skriva berättelsen åt en, eftersom det säkert skulle bli bättre stavat, formulerat och strukturerat. Sen det långsamma noggranna plitandet för att undvika all tänkbar kritik. Och efteråt lagras alla eventuellt elaka kommentarer nästan ordagrant i minnet (medan de positiva försvinner någonstans på vägen). Inte undra på att det inte blir så många verk.

Hur ska man då undvika att skriva på det sättet när man har lärt sig att leva med ett dåligt självförtroende? Jag tror att frågan snarare lyder: Vad tjänar man på att ha kvar det dåliga självförtroendet? Man kanske har det som ett skydd mot elakheter. Eller som ett alibi för att man inte skriver. Det kanske är ett sätt att alltid få slå ur underläge, så att det blir lättare att ursäkta ett misslyckande. Men om det är ett hinder för att uppnå sin fulla skrivarpotential, då har man ett val: Antingen prioriterar man skyddet, eller också prioriterar man skrivandet.

Det behöver inte betyda att man ställer om sitt liv totalt, bara för att man prioriterar skrivandet framför sitt dåliga självförtroende. Istället handlar det om att göra det steg för steg – tex att skriva lite trots att man tror att det kan bli jobbigt, eller att man visar upp det för någon och sedan försöker lyssna på de bra kommentarerna också.

Det kan låta förenklat – att självförtroende skulle handla om ett val – men i grund och botten handlar självförtroende om vilka val man gör i livet. Sedan kan livet ibland utsätta en för saker som gör det lättare att huka sig än att stiga framåt, men det är därför som steget tillbaka till ett bra självförtroende börjar med ett val: att låta en (eller flera) situation(er) i det förflutna påverka ens nutid och framtid, eller att våga växa förbi dåtidens omdömen om en.

Sett ur en sådan logisk synvinkel verkar det kanske enkelt, men det försäkrar jag att det inte är. Från ett perspektiv med dåligt självförtroende kan man inte ens ta till sig goda råd, eftersom de låter nedlåtande eller illvilliga. Men om man väl bestämmer sig för att sänka sina murar…

… blir man rädd i början när man skriver – men poängen är att det är okej att bli rädd. Det kan vara bra att vara rädd. Men det behöver inte betyda att man låter rädslan bestämma.

Brist på motivation

Utan någon typ av motivation är det väldigt svårt att skriva. Ändå är det sällan det finns konkreta belöningar som beröm, pengar eller meriter i anslutning till det man skriver. Så hur hittar man motivation när man kanske bara måste skriva något som man inte ens är intresserad av?

Grunden tror jag ligger i att det inte finns något som är ointressant i sig, bara sätt att redovisa det man vet om något. Med andra ord, hitta det intressanta i det ointressanta, genom att fundera på (eller ta reda på) hur det anknyter till något annat som du är intresserad av. Om du tex får i uppdrag att skriva om en obskyr historisk händelse, då kan det gå att relatera det till någon modern motsvarighet som du har bättre koll på. När man väl har hittat den delen av ämnet är det lättare att bortse ifrån det eventuella tvånget.

Motivationen är alltså något som inte alltid kommer med ämnet eller arbetet, utan något som man får leta efter själv. I själva verket kan det vara bra att inte ha motivationen från början, eftersom man då har chansen att få en del av sitt arbete gratis – den delen som handlar om att sälja läsaren. Om ämnet är något som du är intresserad av, då finns det säkert andra som är lika intresserade, eller som kan bli det, bara du kan förklara för dem varför de borde läsa extra noga.

Men om du verkligen har försökt att hitta en bättre vinkel än den som kom med uppdraget, och inte har lyckats, då kanske det är dags att avsäga sig uppdraget, för allas skull. Du verkar i sådana fall inte intresserad, och det borde finnas andra som är bättre lämpade. Och då finns det alltid annat att göra. (Å andra sidan får du se upp så att det där inte bara är ett sätt att slippa ifrån jobbet för att du har stött på ett problem i berättelsen.)

* * *

Vad händer nu då? Vad är poängen med allt det här? Kan man leva ett helt författarliv utan att någonsin få skrivkramp?

Jag vet inte. I själva verket har jag aldrig hört talas om någon författare som ALDRIG har haft skrivkramp. Jag är själv inte fri från skrivkramp – men jag har sett en förbättring sen jag delade upp min sjukdom i ovanstående kategorier. Poängen är alltså inte om man har skrivkramp eller inte, utan vad man gör åt den.

Gardner red omkring och dikterade sina romaner

Gardner red omkring och dikterade sina romaner

Som exempel på vad som finns på andra sidan skrivkrampen har jag hört talas om flera författare som har varit oerhört produktiva: Erle Stanley Gardner (cirka 10 000 ord per dag, vilket höll 5 sekreterare upptagna!), Georges Simenon (omkring 80 maskinskrivna sidor/dag), Stephen J Cannell (en förteckning över hans verk är drygt sju sidor lång), och David E Kelley (som egenhändigt skrev lejonparten av avsnitten till tre TV-serier på tio-i-topplistan samtidigt, vilket motsvarar en långfilm i veckan!). Så mycket är alltså möjligt att skriva. Sådana siffror får alltid mig på glatt humör – jag menar, vad skiljer oss egentligen? Med andra ord finns alltid möjligheten för mig att skriva lika mycket. Men även om du inte skriver mer än ett par sidor varje dag, så är det inte mindre värt, så länge du gillar det du håller på med. Sen kan man alltid öva upp sin uthållighet så att man orkar låta kreativiteten flöda längre.

Men nu när du har läst det här, är det dags för dig att sätta igång – och den här gången hoppas jag att du tar itu med orsaken bakom din skrivkramp, innan du börjar din nya vana. Om du sen skulle råka i problem, tänk då på att det tar omkring 18 månader innan man har brutit helt med en gammal vana, så planera långsiktigt och ha det så roligt under tiden.

—-

Fler delar av boken Manusförfattarens guide hittar du här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Tintin i Kongo och judiska pantlånare

Det har åtminstone fått mig att tänka på Tintin i Kongo, en situation som vi står inför. Fast jag kanske ska ta det från början.

En kompis och jag översätter böcker på fritiden. Det är inte pinfärska böcker, om man säger så. En del av dem är från 1930-talet. Det var lite annan mentalitet då. I en bok figurerar en man som inte beskrivs helt positivt: han har tjocka läppar, höknäsa, jobbar som pantlånare, och är mycket vänlig så fort han får en femtiodollarssedel. Den gnider han sedan under resten av samtalet. Åh, ja, det glömde jag att säga: han är jude. Det betonas mycket noggrant. Flera gånger.

Jag är inte riktigt bekväm med att översätta rakt av här. Precis som man i regel inte översätter door knob till dörrknopp utan till dörrhandtag (dörrar öppnas lite olika i USA och i Sverige), så finns det vissa fall när man kanske måste modernisera (vem vet idag vad City Directory är? Det är föregångaren till telefonkatalogen.). Är det här en sådan sak? Jag vet inte.

Det var därför jag kom att tänka på Tintin i Kongo. Det albumet var särdeles fördomsfullt tecknat – men det var så man såg på svarta och Afrika då. Betyder det att man ska modernisera det? Då blir det ju ett helt annat album.

En annan synvinkel är naturligtvis att folk behöver få läsa hur det i själva verket var. Man kan ju inte göra en ”förbättrad” version av Mein Kampf. Ett bra förord kan ju förtydliga. Men då ursäktar man verket. Än värre, man riskerar att tappa läsarens inlevelse. I Mein Kampf kanske det inte spelar så stor roll. Men i ett skönlitterärt verk som har andra kvaliteteter, och där de rasistiska dragen inte ligger till grund för intrigen. (Jag skulle till exempel ha svårt att översätta Ian Flemings Live and let die, med sina rätt rasistiska porträtt av svarta.)

Å tredje sidan, fattar inte folk själva att boken är från 1900-talets tidigare hälft så är det väl risk för att de inte fattar intrigen heller.

Å fjärde sidan…

Så där kan man hålla på. Och jag är fortfarande inte säker på vår vän, den judiske pantlånaren.