Varför skriver du om det här?

När jag var yngre brevväxlade jag en hel del. Ni vet, fysiska, långsamma, pappersbaserade brev. Ibland skrev jag på maskin (och ibland skrev jag till och med breven två gånger, så att jag skulle ha en kopia till mitt eget arkiv – det var innan jag insåg att det fanns sånt där blått kalkerpapper som gjorde kopiorna lite blekare än originalet, och som var hopplösa om man skrev fel). Jag och mina brevkompisar började skriva till varandra på lite olika sätt. Ofta hade vi ett gemensamt intresse. Ibland kunde det bli uppenbart att vi också delade ett annat intresse. Jag hade en vän under flera år, där vi upptäckte allt fler gemensamma intressen.

Men så fanns det också brevvänner där den andra parten hade ett intresse som jag inte kunde förstå. En som jag minns särskilt var intresserad av cirkus. Han spelade in cirkusföreställningar på video, köpte böcker, gick på alla som var i stan där han bodde, etc. Och även om jag väl som de flesta inte har något emot cirkusar (bortsett från det där med djuren), så kunde jag inte riktigt förstå passionen i hans samlande. Han fortsatte att skriva om sitt intresse, och jag svarade undvikande.

Det har tagit ett tag men jag har insett att det finns en läxa i det där för hur man gör när man skriver. Med tanke på hur många intressen det finns runt om i världen är det viktigt att förklara för läsaren varför man skriver om det man gör.

Det här kan låta som en plattityd. Tyvärr är det inte det. Folk skriver oerhört ofta utan att berätta varför någon annan människa borde bry sig.

Till vardags gör man inte så, eftersom man utgår ifrån att andra har ungefär samma intressen eller kan föreställa sig varför det är intressant eller förställa sig att de är intresserade. När det gäller skrivande har man inte den lyxen. Inte nog med att läsaren inte ser många av de markörer som gör det lättare att förstå passionen och därför kan bli uttråkad när man försöker visa att det är viktigt. Läsaren har också möjligheten att på ett mycket större sätt distansera sig från texten om den inte tar fokuset helt. I ett samtal är det oartigt att avbryta eller gå därifrån, men ingen måste läsa en text från början till slut, eller ens hålla uppmärksamheten uppe. Det finns alltså all anledning att förklara varför man skriver om något: det blir enklare för läsaren att komma in i texten och svårare att distansera sig.

Det finns fler skäl att skriva om varför man skriver. Gör man det får man möjligheten att definiera problemet.

En som visar det här tydligt är Lars Aronsson, grundare av Projekt Runeberg. Så här skriver han ska förklara hur man bör göra för att jämföra uppslagsverk (till exempel Wikipedia och Nationalencyklopedin) (och här kommer ett långt citat):

Som en inledande utvikning ska jag nu göra den halsbrytande jämförelsen mellan ett uppslagsverk och en ångmaskin. Båda består nämligen av många delar. […] Ett ånglok har många delarI ett lokomotiv eldar man med ved eller kol för att hetta upp vatten tills det kokar och bildar ånga av ett visst tryck. Ångan leds in i en cylinder, där trycket får en kolv att röra sig. Vid den fram- och återgående kolven är en vevstake fäst, som får ett hjul att gå runt och sätter loket och hela tåget i rörelse. Här omvandlas alltså kemiskt bunden energi i bränslet till hetta, som omvandlas till ett ångtryck, som omvandlas till en linjär rörelse i kolven, som omvandlas till en cirkulär rörelse i hjulet, för att genom kontakten med rälsen åter omvandlas till en linjär rörelse. Det är fem energiomvandlingar efter varandra.

Hur vet man då om ett ånglok är bra eller dåligt, om det är bättre eller sämre än ett annat ånglok? Man kan försöka beräkna effektiviteten av varje omvandling för sig och summera (eller rättare sagt, multiplicera) dem med varandra för att få ett mått på helheten. Man riskerar då att bli teknologie doktor på köpet. Man kan studera någon viss detalj i händelsekedjan, till exempel ångtrycket eller cylinderns diameter, men risken är stor att de inte säger så mycket om helheten.

The RocketDet första välkända provet där ånglok jämfördes mot varandra ägde rum i oktober 1829 på järnvägen Liverpool-Manchester i England. Det var en tävling, numera känd som the Rainhill trials, där olika konstruktörer fick i uppgift att transportera en viss mängd gods längs en given bana, på kortast möjliga tid och med minsta möjliga bränsleåtgång. Vinnaren blev Stephensons lokomotiv ”Rocket” (bilden här intill), medan svensken John Ericsson, vars lokomotiv ”Novelty” var en god konstruktion och tävlingens favorit, förlorade genom ett missöde när ett rör till ångpannan sprack läck.

Den här sortens test är vanliga inom teknisk utveckling. De kallas ”black box”, eftersom man betraktar det komplicerade tekniska systemet som en svart låda med okänt innehåll. Man bryr sig inte om systemets inre detaljer, som cylinderns diameter eller ångans tryck, utan jämför under testet bara de yttre faktorerna: Hur mycket bränsle matas in och hur mycket dragkraft kommer ut. Vinnaren blir den som lyckas bäst med uppgiften som helhet. En överlägsen konstruktion i inre detaljer är inte till någon hjälp, om en olycka sätter käppar i hjulet.

[…]

Låt oss nu återvända till encyklopedierna. […] Hur gör man då ett ”black box”-test av uppslagsverk? Hur prövar man helheten, encyklopedin i sitt sammanhang, och inte bara en enskild artikel i taget? Man måste utgå från en vardaglig situation, där man blir nyfiken på något. Det kan vara en nyhetshändelse, kanske en revolt i Libyen. Vad är egentligen landets politiska bakgrund? Hur lär jag mig något om det? Vad kostar det, vilken tid tar det, får jag svar på mina frågor och är svaren korrekta?

[..]

Om man nu plockar en artikel ur Encyclopædia Britannica och jämför den med samma ämne i Wikipedia, så är det förstås intressant att utvärdera hur de jämför sig. Men i en vardaglig situation är det ingen som ställs inför det valet. Folk går först till Google och där får man bara träff i öppet tillgängliga webbsidor. I detta vardagliga ”black box”-test konkurrerar Wikipedia mot bloggar, dagstidningar, företagspresentationer, specialintresserade privatpersoner och lobbygrupper. Och förtroendet för Wikipedia ökar stadigt. Oftare än sina konkurrenter lyckas Wikipedia att servera saklig, neutral och relevant kunskap på bråkdelen av en sekund.

Det är ett faktum att den nyfikna och kunskapshungriga allmänheten år 2011 i första hand vänder sig till söktjänster som Google och varken till bokhyllan eller sajter med abonnemangsavtal. Därför står den utslagsgivande tävlingen mellan Wikipedia och andra webbsajter, inte mellan Wikipedia och andra encyklopedier. Vill man avråda från Wikipedia till förmån för andra uppslagsverk, som några kritiker tycks ha för avsikt, måste man endera avråda från Google eller bygga en bättre webbsajt än Wikipedia. Försök gärna med det. En mer realistisk plan är kanske att granska Wikipedia och föreslå sätt att göra den fria encyklopedin ännu bättre.

[Källa]

Det Lars gör är att sätta upp ett problem som egentligen bara går att lösa på ett sätt. Lägg också märke till att han börjar med en jämförelse/liknelse. Titta sedan upp längst upp i det här blogginlägget. Gör jag likadant? Fungerade det?

Det blir självklart alldeles för omständligt att göra det här hela tiden. Ingen orkar lyssna på det. Men man bör åtminstone ha det som ett av verktygen i sin författarverktygslåda. Och nästa gång du upptäcker att någon låter bli att läsa det du skriver kan du åtgärda det genom att lägga till en orsak för någon annan att bry sig.

Remixen som recept för odödlighet

Micke

Micke Nordin

Redan för nästan ett år sedan talade min vän Micke Nordin om det här, men det har tagit rätt lång tid för mig att tänka igenom hela saken och hitta en delvis ny vinkel på det.

Scenen var FSCONS, en årlig tvådagarskonferens i Göteborg, hösten 2009. Micke var en av talarna där. Det berodde bland annat på att han är så datanördig att han till och med skrivit boken om hur MediaWiki fungerar (tillsammans med David Öhlin). Inte om hur Wikipedia fungerar som normala människor, utan programvaran bakom Wikipedia. I alla fall, på FSCONS fanns massor av andra som håller på med datorprogram och fria licenser, så han var inte ensam om det. Däremot var han definitivt ensam om sitt ämnesval. Jag låter honom beskriva ämnet själv:

Human beings have been copying and reusing culture and technology for approximately 2.6 million years. Access to new cultural advancements have been crucial for all human societies during all of prehistory.

With this presentation I want to give an archaeological perspective on today’s issues of free software, free culture, patents and copyright. I am going to give examples on how humans have copied and reused culture and technology through out all of prehistory with concrete archaeological examples, mainly from the stone age. I am also going to show examples of how people have been trying to limit access to ideas and technology for others.

The presentation will focus on these questions:

What does the possibility to copy culture and technology mean for human societies and how does people profit from limiting the access to these cultural traits and technologies for others?

Does culture have an intrinsic wish to be copied? Does culture in fact want to be free?

Hoppas att nån vill lyssna bara, jag vet aldrig om kombinationen tekniknörd-stenåldersnörd funkar eller om folk bara blir dubbelt uttråkade :)

Källa.

Micke var då arkeolog med stenåldern som specialitet, vilket både förklarar och ger tyngd åt ämnesvalet. Nu är han någonslags spion, om jag inte är helt felunderrättad.

Hans föreläsning var mycket intressant. Se själv. Verktygen förbättrades eftersom folk delade med sig av designen, och de som inte förbättrades hade utvecklats i isolering. Han hade såklart källor för det här.

Mammas gamla vitsbok

När mamma var konfirmand fick hon en vitsbok av någon hon kände. Jag har svårt att tro att det skulle vara hennes föräldrar, men ifall det var det måste jag kraftigt omvärdera min bild av min mormor och morfar som i stort sett asexuella varelser. Boken heter ”Vita vitsen”. Den finns varken på bibliotek eller Google, vilket kanske kan förklaras med att det är en liten (12 cm x 8,5 cm) bok, fylld med halvsnuskiga vitsar. Undertiteln är ”Vitbok för f.d. konfirmander”.

Den där boken hittade jag såklart redan när jag var liten. Spännande med så mycket snusk. Och eftersom jag alltid har sysslat med humor i en eller annan form fick ”Vita vitsen” följa med mig när jag flyttade hemifrån.

Den här utvikningen i mitt själsliv har en poäng som har med ämnet att göra, för nummer 175 av vitsarna (av nästan 900, exet är sönder, troligen sönderläst) lyder så här:

Uppfinnar-Mulle hade en härlig dröm härom natten:

Han drömde att han hade uppfunnit pippat och fått patent på det – och pengarna bara öste in från alla håll…

(Vem som har samlat ihop boken eller skrivit vitsarna är okänt, mitt ex är som sagt sönder. Det står inget förlag på omslaget heller.)

Med tanke på att det tydligen gått att patentera olika sätt att gunga på en gunga (sök efter ”swing”) kanske det inte är omöjligt… Troligen kommer det att falla på att man bara kan patentera en ställning i taget, och då beskriva det så noggrant att alla bara kan göra en liten variant för att gå fria. Ahh, annars hade det varit en affärsidé.

Povel Ramel (gästartist: Henrik Dorsin)

Brita Borg och Povel Ramel

Brita Borg och Povel Ramel

I likhet med min kurskamrat Henrik Dorsin gillar jag Povel Ramel. En gång i korridoren på Institutet för högre TV-utbildning sjöng vi (jag och Dorsin) till exempel sången Erik Anders Svensson Typing tillsammans. Då hade han lite hår, men det var förstås ganska precis 10 år sedan. Jag undrar om han också tänker på vår idé med att göra en äventyrsfilm av Gustaf Vasa ibland. Men det var inte om Dorsin jag skulle skriva.

Povel Ramel är utan tvivel en av Sveriges största underhållare genom tiderna. Hans karriär spände mellan nästan 70 år (!), 1939-2007, han förnyade svensk humor (”Alla har vi krupit fram mellan Povel Ramels framtänder”, sa Gösta Ekman en gång), han fick ett otal priser genom åren (han var till exempel den förste att få Lisebergsapplåden), han har själv instiftat ett av de mest eftertraktade svenska priserna (Karamelodiktstipendiet) och har registrerat drygt 600 verk hos STIM. På det hela taget en rätt imponerande bedrift för någon som var dålig i skolan. Nyckeln var förstås att han hamnade i sitt rätta element. Han är så berömd att han fortfarande är Povel, inte Ramel. (Vi satt förresten och snackade om Povel bara häromdagen. Det var då jag beslutade mig för att skriva det här inlägget.)

Jag kan förstå att Povel inte är på allas läppar numera. Han är gårdagens nyheter. Särskilt humor från förr blir väldigt lätt utdaterad. Titta bara på världens äldsta bevarade skämt.

Men för att vara så stor har Povel Ramels berömmelse försvunnit proportionerligt mer än vad man hade kunnat vänta sig. Han spelas bara mycket sällan på radio. Få andra artister gör covers på honom, som de gjorde med med Cornelis (två gånger! Nä, åtminstone tre gånger!), Ted Gärdestad och Nationalteatern. (Cornelis gjorde förresten en skiva med covers på Povel-sånger.) Han får (nog) inte ens en gata uppkallad efter sig (och troligen inte heller ett torg heller) som Ingemar Bergman, Björn Hellberg och ett antal andra stora män. Och Orphei Drängar.

Anledningen till att Povel riskerar att glömmas bort av den kommande generationen sammanfattas av litteraturkritikerna Göran Hägg:

[visorna har] knappast överlevat i annan form än upphovsmannens eller hans revykamraters första framförande på grammofonskiva eller film.

Källa: troligen hans svenska litteraturhistoria, artikeln i Wikipedia har ingen källa för påståendet

Med andra ord: det har varit för svårt för andra att spela in covers av Povels låtar för att minnet av Povel ska överleva. Alla kan sjunga Ulf Lundell och Gyllene Tider och Tomas Ledin och Roxette och Lars Winnerbäck och Magnus Uggla och Orup och Marit Bergman. Det går att arrangera alla de där artisterna för körsång utan att kunna mer än något ackord (Håkan Hellström behöver man inte ens kunna sjunga för att sjunga…). Man kan nynna låtarna relativt enkelt och lära andra låtarna utan något större problem. Memen i de sångerna sprids lätt. Det är delvis det man ska tänka på när man ser melodifestivalen och tippar vilka låtar som vinner där: ”Vilka är de vinnande memen?” Jämför det med hur svårt det är att memorera:

Herr Patrik han föll i schaggsoffan
alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin
med sju åtta rätters ”luns”,
tände en stor havanna
nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen,
fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv
för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom
och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta
både gammal och snäll och ful
huttrande uti fyra meter tyg
som hon fått i jul.
Dörren flög upp och korsdraget
förtog fotogenens glöd,
lampan var överflöd
Herrn var tillräckligt röd.

Isen! Augusta! röt han till
så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppande
en vägglus ifrån sin rock
Iskarln har inte kommit hit,
ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss
var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig
en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an
och kastade sig däri,
kärran var vind och ”skrallt”,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme’n
som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare
som var förgjord av sprit
Trampborren hade missat och
gått rakt genom mannens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind…
Håll käft, karl!

Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

Innan man hade hittat rätt
på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycken lera sprätt
på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade
av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några
barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande
av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger
så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera i går,
förlåt oss!

Därför är där ingen is till punschen!
Därför är där ingen is till punschen!
Därför är där ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Leve Kung Oscar!-
– Skål Moder Svea! –
– Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Men inte nog med att låtarna är svåra att memorisera. Povels låtar var färdiga. De är svåra att göra bättre eller annorlunda. Povel försökte själv ett par gånger att göra om sångerna (som på 1991 års Återbesök i holken eller hans reklamjingel för Vattenfall) Det gick sådär, även om det svänger lite i ”Var är hålen?” och ”Är det någon som har en våning åt mig”. Folk försöker stundom med ”Gräsänkling blues” och ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, men resultatet blir sällan mer än halvdant, vilket är orsaken till att så få försöker med resten av hans vis-skatt. Det finns så många låtar som verkligen borde göras om, eller varför inte samplas. (JustD samlade lite, vet jag, men att inte fler gör det är en gåta.)

Bokstavliga videor och andra remixer

Jag har tidigare tipsat om fenomenet bokstavliga videor, d.v.s. en musikvideo där den ursprungliga sången byts ut mot en text som handlar om det som faktiskt sker i musikvideon. Ett exempel är ”Take on me” sjungen av Dustin McLean:

Det är bara en variant av låtar där en existerande sång används för att skapa något helt nytt. Lawrence Lessig, internets mest populäre advokat som han har kallats, och grundaren av Creative Commons, säger så här på en TED-konferens:

Själv tycker jag att Jocke Boberg har gjort fyndiga remixer genom att göra så kallade ”mash ups” – han har slagit ihop två existerande låtar såsom Jackson Fives ”I want you back” och Oasis ”Wonderwall” och fått resultatet:

Går det att tillåta remixer?

Johanna Blakely

Den här kvinnan, Johanna Blakely, kommer att få sin förklaring lite senare.

Sånt här är naturligtvis olagligt. Eller delvis olagligt, i alla fall. Eller kanske lagligt. Ja, ingen vet riktigt. En av anledningarna till att det är så svårt att veta vad det är som egentligen gäller är att man i USA har någonting som motsvarar Sveriges citaträtt även för bilder och musik. Det är därför engelskspråkiga Wikipedia (som bara ska innehålla bilder som inte omfattas av upphovsrätten) har bilder som är kopieringsskyddade. Det här kallas ”fair use”. (Svenskspråkiga Wikipedia har inte bilder som omfattas utav ”fair use”, utan bara fria bilder.)

I såväl USA som Sverige diskuterar man nu hur mycket det ska kosta om man vill göra en sampling ur en låt (miljoner visar det sig) och hur mycket man får sampla (typ inget).  Som de sa i en dokumentär på SVT i höstas: – Jakten på de som samplar riskerar att döda en hel musikgenre. För min del fungerar det här med samplingar mer som inspiration: man hör Vanilla Ice ”Ice ice baby”, inser att riffet är samplat och letar reda på Queens ”Under pressure”, för att ta ett enkelt exempel. Här kan man se vem som samplat vem.

Men hade det gått att tillåta remixer på olika sätt utan att vara rädd?

Exemplet Povel Ramel faller inte i public domain förrän år 2077. 2077?! Förlåt, 2078 ska det vara, eftersom det är 70 år efter upphovsmannens död. (2078 låter som titeln på en dålig science fictionfilm, eftersom det ligger så långt fram i tiden.) Det är först då som andra får använda hans musik, texter och filmer fritt. Då kommer Projekt Runeberg att fyllas med massor av låtar, sketcher, etc, eftersom det inte längre omfattas av upphovsrätten. Förutsatt att de inte förlänger upphovsrätten. Det har de gjort förut. 1995/1996 ändrades den svenska upphovsrätten så att material som hade varit fritt för allmänheten (såsom Shakespeares verk, Homeros verk, bröderna Grimms sagor) åter blev ”ofria”, d.v.s. skyddade av upphovsrätten igen.Åter dessa sidospår…

Så långt bokbranschen, skivbranschen, sexbranschen,verktygsbranschen och filmbranschen (som hastigast).

Men det finns branscher där det är tillåtet med remixer, att låna av varandra? Och hur går det för dem?

På fråga 1 svarar vi ”ja”, och på fråga 2 svarar vi ”det går rätt så bra, tack”. Vill du ha lite oväntade exempel, råder jag dig att titta på vad vice VD:n för medietankesmedjan Norman Lear Center, utbildaren och nätexperten Johanna Blakely, säger i en föreläsning:

Föreläsningens bilder som pdf här. Hennes tankar bygger på ett rätt omfattande arbete om modevärlden kallat ”Ready to share”. De skriver så här på sin projektsida:

While a musician can be sued for stealing a hook, fashion designers are praised for knocking off the right vintage look. What gives?

More than any other industry, fashion treats a far larger portion of its creative output as a commons – shared resources that can be freely reused and transformed by other creators. In some ways, the history of fashion is the simultaneously whimsical and serious story of an industry that continues to grow and prosper via Sir Isaac Newton’s maxim, ”If I have seen further it is by standing on the shoulders of giants.” If innovation, regardless of the sector, is driven by previous innovation, then extrapolation to the fashion industry should apply. It can be postulated that the unrestricted access to previous works – the rip-off, knock-off and outright copying of garments – are exactly what has propelled design through the ages. Led by Lear Center Senior Fellows David Bollier and Laurie Racine, this project explores the creative process in the fashion industry, the effects of copyright and trademark law and the relationship between fashion and entertainment.

Two of the most prodigious and prolific sectors of global culture – music and film – are ensnarled in very public, long-term conflicts over the control of creativity. Much of the controversy revolves around the scope of legal protection that creative works should enjoy and whether prior works may be freely re-used. It is striking that the fashion industry, which is a $298 billion dollar market in the United States alone, is driven by similar market forces and yet manages its creative output so very differently. Rather than rejecting derivation and appropriation outright, the fashion industry has found a way to incorporate these practices into the core of the industry while continuing to be competitive and innovative.

The Ready to Share project asks whether the fashion industry offers a compelling model for other creative industries to explore and emulate. Are technological developments – digitization, cheap and easy replicability – propelling the emergence of a “creative commons” in any case, no matter what content industries prefer? Ready to Share looks beyond the familiar concept of fashion trends to explore how creativity emerges, circulates and evolves in the fashion industry – and in contemporary culture more generally.

Ready to Share is funded in part by a generous gift from the Center for the Public Domain.

”Those who do not want to imitate anything, produce nothing.”

Salvador Dali

Eller som Jon Leidecker skriver på Museu d’Art Contemporani de Barcelonas webbplats:

The idea of a completely original piece of music is fairly recent. Music was passed on through sound, through generations, even for centuries after the invention of written music. Only in the 14th century did it become standard practice for a composer to sign his name to a piece of music and claim it entirely as his own, giving rise to the cult of the individual composer. But as recording supplanted sheet music in the 20th century, the presence of communal influence became unavoidably obvious once again as composers began to use recordings to make new recordings.

Källa.

Att gå emot strömmen

Jag kommer att tänka på diskussionen om evolution. Alla som sysslar seriöst med biologisk, kemisk, paleontologisk, geologisk, etc forskning är överens. Evolutionen är det bästa sättet att beskriva hur världens djur och växter har kommit att se ut som de gör. Men eftersom det finns ett par högljudda förespråkare för ska vi kalla det alternativ till evolutionen, såsom intelligent design, har det här blivit en konfliktfråga. En gång blev det till och med rättssak av det, när några föräldrar ville att lärarna skulle påstå att evolutionen bara var en teori och inte den enda teorin om hur människans, djurens och växternas utveckling har gått till.

I alla fall, i det fallet är det ganska tydligt att alla forskare står på en sida och säger ”så här är det” och ”så här är det inte”. Oavsett om man är skolad eller inte, finns det goda chanser att om så många som forskar tycker samma sak och kan bevisa att det är så, då får man ändå ge sig. Jag skulle gissa att det är så med nästan alla svenska politiker, att de litar tillräckligt på forskarna för att säga att evolutionen har pågått och fortfarande pågår. Utom Ella Bohlin, möjligen. Och Tuve Skånberg på sin tid.

Fast när det gäller upphovsrätt är det tvärtom. Där går nästan samtliga politiker tvärtemot vad den absoluta majoriteten av alla ledande forskare inom upphovsrätt och ledande advokater säger. Undantag finns, men trenden är tydlig: att ”upphovsrätten måste stärkas” betyder i nästan alla lägen att den inte bara ska ge hårdare straff, utan också förlängas och göras mer omfattande. Tvärtemot vad det rådande forskningsläget säger. Tvärtemot till och med vad erfarenheten säger (se Johanna Blakelys föreläsning ovan. Eller se om den. Det har jag gjort.)

Norman Borlaug mättade en miljard människor. Gör om det. Allvarligt talat, gör om det. Fler behöver mat.

Norman Borlaug mättade en miljard människor. Gör om det. Allvarligt talat, gör om det. Fler behöver mat.

Som jag har skrivit tidigare (tillsammans med Johan Schiff, då ledamot i styrelsen för Wikimedia Sverige) borde upphovsrätten formas så att den uppmuntrar skapande i alla dess former, samtidigt som den gör det möjligt för artister, författare och kompositörer (och porrskådespelare, se ovan) att tjäna pengar på vad de gör. Det går att göra, om man vill. Vi har ju åkt till månen, för sjutton. Vi har kluvit atomen. Och mitt i en av världens största hungerkatastrofer har vi hittat mat åt en miljard människor. Vi har uppfunnit internet. Så svår är inte upphovsrätten att fixa.

Och vi behöver göra det nu, så att mina barnbarn inte kommer behöva och sitta och lägga in Povel Ramels texter på Projekt Runeberg eller Wikisource – när ingen bryr sig längre.

Men det här handlar inte om Povel Ramel, hur gärna jag än hade velat att det gjorde det. Det handlar om Micke Nordin. Som han sa i sin föreläsning där på FSCONS i höstas: – En civilisation som tillåter remixer överlever. En civilisation som förbjuder den eller försvårar den, måste isolera sig, och då dör den.

[5 juni: la till slutpoängen om Micke som hade fallit bort tidigare.]