Vi firar slaget om Hogwarts med hemgjord honungsöl!

butterbeer-cerveja-amanteigada-do-harry-potter-230045-2
Idag är det 18 år sedan slaget om Hogwarts, den stora slutstriden i Harry Potter-böckerna, ägde rum. Det firade vi genom att göra hemgjord honungsöl. Vi fick smak för honungsöl (som är alkoholfri) när vi var på Harry Potter-världen utanför London. Receptet kommer nedan, men så här kan det se ut:

Vi firar slaget om #hogwarts med hemgjord honungsöl!

A post shared by Lennart Guldbrandsson (@lennartguldbrandsson) on

Det är ganska enkelt att göra honungsöl. Allt man behöver kan man köpa i vanliga affärer. Receptet för fyra personer ser ut så här:

  • 4,5 dl socker
  • 2,3 dl vatten
  • 1 msk vaniljextrakt
  • 2,3 dl kolsyrat vatten
  • en skvätt lättmjölk
  • 8 isbitar (krossade)
  • 120 ml sötad kondenserad mjölk
  • 120 ml hackad gräddkola (till exempel Werthers mjuka) eller butterscotch, om du får tag på det
  • 4 msk smör

Blanda socker och vatten i en kastrull och koka upp under hög värme. Det ser grumligt ut i början, men blir snart genomskinligt. När det har kokat upp, ta av värmen. Låt svalna i 5 minuter. Häll i vaniljextraktet. Rör om. Ställ in i frys medan du gör resten.

Vispa smöret. Lägg smöret, den kondenserade mjölken och gräddkolan i en stor djup tallrik eller liten bunke. Värm i mikrovågsugnen i en minut. Du kan vara tvungen att röra om ett par gånger och ställa in det igen tills allt har blivit en enda smet.

Häll ner det kolsyrade vattnet i en tillbringare. Häll därefter ner smeten. Ta fram sockerlaget och häll ner det också. Avsluta med att ha i den krossade isen. Vispa ordentligt om du vill ha skum. Färdigt!

Fiasko med bakningen igen

Det blev ett hejdundrande fiasko med bakningen igår, när jag skulle fixa till en chokladkaka till sonens dagis. De har Luciatåg idag. Jag tänkte vara lite avancerad och lägga i apelsin i glasyren så att det blev lätt smak av romerska bågar. Tyvärr glömde jag bort att man då bör ta bort en del av vattnet. Det blev bara slask. Jag blev tvungen att blanda i lite chokladpulver för att glasyren över huvud taget skulle vara fast. När jag sedan smakade på det hade det blivit någon reaktion mellan apelsinen och chokladen. Det var så surt, så surt, så surt, som sonen skulle ha sagt om han hade fått smakat den. Det fick han inte. Så surt var det.

Men det där påminde mig om några av våra andra bakäventyr genom åren.

Som den där gången när vi gjorde pepparkaksdeg själva, ställde ut den för att kallna över natten och missade att det var kastrullen med ett hål för ångan. Snön föll med andra ord rakt ner i smeten och gjorde den blaskig, får man nog säga. Men det slutade inte där. Vi var ju tappra och tänkte rätta till det där. I med lite mjöl. Okej, mycket mjöl. Degen blev fast igen. Den gången var vi så duktiga. Vi smakade inte en enda gång. Förrän de var klara. Då smakade de som papp.

Alla har väl haft lite för varmt vatten på jästen? Våra limpor jäste inte särskilt mycket efter det. Men de var i alla fall fiberrika, mätt per kubikcentimeter.

Sen har vi ju kaffekakorna. Jag älskar kaffe i alla varianter förutom drickbart. Kaffeglass – mums. Kaffesmak på milkshake – wow. Sådana där kaffebön-godis – mmmm. Och kaffekakor är bland det godaste. UTOM… utom när man läser deciliter istället för matskedar. Då förvandlas de från kaffekakor till KKKKKKKKKKKAAAAAAAAAAAAFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE-KKKKKKKKKKKKKKAAAAAAAAAAAAAKKKKKKKKKKKKKKKOOOOOOOOOOOOOOOOOOORRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!

Vi var nog uppe den natten, om jag inte minns helt fel.

Men det värsta jag har varit med om i bakväg var min sambos rulltårta. Den blev så illa att vi numera har kommit överens om att aldrig prata om den mer. Jag kan fortfarande – utan några som helst problem – känna smaken ibland. Inte för att jag vill. För att jag inte kan låta bli. Nog laddat nu. Min sambo skulle göra en rulltårta, men tänkte listigt att hon kunde spara äggvitorna och göra maränger av senare. Hon hade alltså bara i äggulorna i rulltårtesmeten. Å resultatet? För det första blev smeten aldrig fluffig. För det andra smakade det bara äggula, över allt annat i hela köket. För det tredje var eftersmaken ännu värre. För det fjärde, för det fanns något som var ännu värre än trean där, så blev eftersmaken kvar – länge. Man fick helt enkelt inte bort smaken av äggula ur munnen.

Vi åt inte upp den. Men det var en klen tröst.