Att bryta mot regler

En av de frågor som återkommer oftast när det gäller att skriva texter är det här med när man kan bryta mot eller bända på reglerna. Även om skrivande är humaniora vill man nämligen ha fasta regler att arbeta gentemot.

Enligt min erfarenhet bryter man mot regler vid (åtminstone) sex olika tillfällen:

Innan man känner till reglerna

Som små barn. Eller Pippi Långstrump. Eller när man byter kultur.

När man glömmer av sig

Som när min storebror körde mig i sin bil, genom sin hemstad, där han vuxit upp och tagit körkort, och sa: ”Jag funderar på att bli körskollärare.” Mitt svar blev: ”Du kör mot enkelriktat.” Han har inte tagit upp det igen.

När någon har ändrat reglerna så nyligen att man har missat att reglerna är annorlunda

Som när jag och sambon skulle flytta, och de hade satt dit en extra skylt på en parkering där vi brukade parkera/tipsa andra om att parkera. Istället för att vara gratis parkering fick vi parkeringsböter. Det visar bara på att man är mest sårbar när man tror att man vet något.

När man tror att reglerna inte gäller en själv

Som lite större barn, men även personer med storhetsvansinne och sociopater.

När man tror att ingen kommer att märka att man bryter mot reglerna

Som råttorna som dansar på bordet när katten är borta, eller ögontjänare.

När man fattar varför reglerna finns där, och när de kan brytas

Medvetet regelbrott, eftersom man vet att det finns vissa effekter man kan få om man bryter mot reglerna. Som när en polis låter en förolämpning mot tjänsteman passera obestraffad när det finns viktigare brottslingar att ta hand om.

Av någon anledning tror de flesta (som är äldre än små barn) att de bryter mot reglerna av det sistnämnda skälet. Det är i själva verket ganska sällsynt att folk gör medvetna regelbrott. Det kräver nämligen en rätt hög abstraktionsnivå. Man kan sträva efter att komma dithän att man oftare kan se effekterna på sina regelbrott, så att man kan göra effektiva regelbrott, men det är fortfarande sällsynt hos de flesta.

Folk som skriver tenderar att se regler för att skriva som lika brytbara som vanliga människor tycker att regler för till exempel ekonomisk redovisning är obrytbara. Men sanningen är någonstans mittemellan. Det går att bända och bryta på reglerna – ibland. Och ibland går det inte. Det blir bara sämre. Ju mer man funderar på det här med regler, desto mer inser man att frågan inte är så endimensionell.

Å ena sidan ska man inte blint följa regler. Å andra sidan finns det en (eller flera) orsak(er) till att reglerna existerar. Ingen rök utan eld. Å första sidan igen finns det alltid utrymme för att vara personlig. Å andra sidan igen är det lättare att göra fel om man bryter mot reglerna. Och så vidare…

Jag brukar försöka tänka så här: Om jag har problem, så går jag tillbaka till reglerna. Men för att jag ska kunna gå tillbaka till reglerna, måste jag ha testat reglerna ordentligt först. Jag gjorde därför ganska många timmars ”samhällstjänst” som författare genom att läsa många böcker om att skriva och geom att härma andra författare. På det sättet fick jag in reglerna i ryggmärgen. Det hjälpte också att skriva en bok om att skriva. Det gjorde att jag blev tvungen att fundera över reglerna.

När jag stöter på problem i mina texter brukar jag skriva om problemen. Då återvänder jag ofta till vilka regler som kan tänkas krocka, eller om problemet är att jag inte känner till några regler – eller om regeln inte känns riktigt bekväm. Det brukar göra susen.

Kanske kan det hjälpa dig också. Om inte annat kanske det hjälper dig att inte automatiskt tro att du kan se bortom reglerna, när du i själva verket vet med dig att du beter dig som ett barn.

PS. Wikipedia är intressant på det sättet. En av dess grundregler är att strunta i alla regler, eftersom målet är att vara så effektiv som möjligt. Det är också den svåraste av alla regler.

Gökboet och protagonsten igen

Kort efter att jag skrivit om vem som är protagonisten i filmen Gökboet (nej, det är inte indianen Bromden…) så var min sambo på ett nytt möte med sin kurs. Där diskuterade man just det här med antagonister och protagonister igen. Och en av dem anmärkte just att det var hövdingen som var protagonisten.

Homer skriker

Homer skriker

Jag fattar inte hur man kan tro det! Han är protagonisten i *romanen* Gökboet. Det är som att tro att det är Don McLean som sjunger ensam på Madonnas version av American Pie för att det var han som gjorde originalet eller att det var Edward Munch som gjorde bilden här bredvid, eftersom det var Munch som gjorde förlagan.

Vad handlar det här om? Jo, det kan vara ganska lätt att förstå att jag som inte har en timmes utbildning i hur man mekar med bilar inte ska säga till någon vad de olika delarna under en motorhuv heter. Däremot verkar folk tycka att det är så enkelt med berättelser och texter att vem som helst kan få tycka till och ha lika stor expertis inom området. ”Det finns ju ändå inga fasta regler.” Struntprat. Det är klart att det finns regler. Det finns inte bara troper. Det finns faktiskt klara och ganska enkla regler. Några av dem finns beskrivna i olika skrivböcker. Några av dem finns beskrivna på Wordplay. Men lättast är kanske att faktiskt fråga en expert. Ta kontakt med någon som har läst, studerat, forskat, prövat, och gjort fel och blivit rättad, snarare av en som aldrig haft händerna oljiga.