Manusförfattarens guide: Förord

Det här är första delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Förord

När jag började på manuslinjen vid Institutet för högre TV-utbildning våren 2000 hade jag ett stort försprång framför de flesta andra elever. Jag hade upptäckt Wordplay, en sajt där två professionella manusförfattare delade med sig av sina hemligheter. Det var inga vanliga hemligheter, så mycket hade jag insett efter all research jag hade gjort. Det här var guldgrejer!

Killarna bakom Wordplay gick vidare till att skriva sådana filmer som Shrek, Zorro – Den maskerade hämnaren och de tre Pirates of the Caribbean-filmerna och har numera inte tid att skriva fler kolumner (de befintliga 49 [numera 52] finns fortfarande på http://www.wordplayer.com). Därför varvade jag arbetet med mina egna manus med att försöka skriva egna Wordplay-kolumner. Den första, Skrivkramp, blev så bra att den lyckades dra ett par besökare till min webbplats, Hannibals sida för manusförfattare. Resten av kolumnerna som finns samlade i den här boken har tillkommit under de följande fyra åren. Under samma period har jag även lyckats skriva två romaner, ett antal noveller och ett par TV-serier, producerat en novellfilm, samt skaffa barn.

Men jag har även kommit till en slutsats. Det finns 7 sätt att ta sig in i film- eller TV-branschen. Bara sju sätt! Och den här boken är ett steg till på vägen dit, både för mig och för de tappra som läser den. De sju sätten är:

1. Var känd redan
2. Känn någon som jobbar i branschen
3. Ha ett annat jobb i branschen
4. Skicka in spec-manus eller presentera idéer
5. Var med i manustävlingar
6. Bli upptäckt av någon i branschen, via kortfilmer etc
7. Ha ett eget företag och gör egna filmer

Fast det bygger förstås på att man faktiskt skriver. Och när det gäller den frågan har jag aldrig sett någon uttrycka det klarare än Robert A. Heinlein. Hans recept för framgång som författare lyder:

Regel ett: du måste skriva
Regel två: du måste avsluta det du påbörjar
Regel tre: du måste undvika att skriva om, om det inte är på någon redaktörs order
Regel fyra: du måste skicka ut din story
Regel fem: du måste skicka ut storyn tills den har sålt

(Och man skulle kunna lägga till, som någon har gjort: ”Regel sex: Börja arbeta på nästa berättelse”).

I övrigt är det intressant, det där med regler om att skriva. Det finns knappt några regler som ens två olika ”teoretiker” är överens om. Möjligen räknas regeln om tre dit, d.v.s. att antalet tre på något sätt är magiskt. Första mötet blir introduktionen. Andra mötet blir fördjupningen. Tredje mötet blir vändningen eller klimaxen. Finns det bara två känns det ofta som om något fattas. Blir det fyra känns det tjatigt. Men annars…?

En annan sådan sak är karaktärsfunktionerna, d.v.s. återkommande figurer i nästan alla berättelser. Många, däribland jag, använder följande termer, så det kan vara lika bra att få reda på vad de betyder: protagonisten är huvudpersonen, den som kämpar för någonting. Antagonisten är skurken, motståndaren. Mentorn är den som lär protagonisten bekämpa antagonisten. Modifieraren är alla de som befolkar berättelsen, MacGuffin är det alla vill ha. Och kommentatorn är den som anger berättelsens stil.

Å andra sidan, de flesta ”regler” som trumpetas ut är rätt komplicerade när man tänker efter. Låt oss t.ex. ta en titt på den där ”show, don’t tell”-regeln. Jag kan på rak arm komma på säkert tjugo exempel på tillfällen när det är bättre att prata om något än att visa det, inte minst i komedisammanhang. Och tjugo exempel till på varför det skulle vara ännu bättre att visa det, trots allt. Och så vidare. Den regeln är så full av undantag att den snarare är ett lite provokativt rättesnöre än en regel. Ett av problemen med skrivregler är nämligen att berättelser bygger så mycket på individuell smak att de flesta regler fasas in och ut ur användbarhet.

Så hur gör man med reglerna? Plockar man regler som man vill följa? En del säger ju att man måste veta om regeln för att kunna bryta den. Jag menar dock att man måste förstå varför reglerna finns och vad det får för effekter om man bryter mot dem. När man vet det kan man bryta mot dem, och då se till så att man utnyttjar det mesta av de positiva effekterna, och undviker de negativa effekterna. Därför är den här boken både mycket användbar (ibland) och mycket meningslös (ibland). Men eftersom den är så bred borde åtminstone något i den vara användbar vid varje givet tillfälle.

Fast det förutsätter ju att man följer Heinleins regler, som faktiskt fungerar. Eftersom jag redan gått igenom steg ett till fem är det därför dags nu för mig att börja arbeta på nästa berättelse. Vi ses då!

Jag vill också passa på att tacka Matilda, Julian, Mumrik, alla vänner och elever som hjälpt mig att testa mina idéer i praktiken. P.g.a. ett gammalt vad är boken tillägnad Ditte. Nu är det din tur att komma med i OS.

/LG, Göteborg hösten 2007

(PS. Längst bak i boken har jag samlat ett antal listor som kan vara bra att ha lätt tillgängliga.)

(PS 2. Om du vill får du kopiera materialet i den här boken, fast ange mitt namn och varifrån du har fått det.)

Fler delar av boken Manusförfattarens guide hittar du här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Skriva facklitteratur

Karta över Nynäshamns bibliotek (H är skönlitteraturavdelningen)

Karta över Nynäshamns bibliotek (H är skönlitteraturavdelningen)

Som manusredaktör stöter jag då och då på folk som vill skriva facklitteratur. Det är naturligtvis mycket glädjande. Jag läser gärna facklitteratur själv och det är också en stor marknad för just facklitteratur. Det är lätt att peka på hur många avdelningar det finns på biblioteken av skönlitteratur respektive facklitteratur, även om det kanske är lite missvisande. För de flesta finns det också en stor poäng i att skriva om något ämne man är intresserad av utan att behöva hitta på så himla mycket. Fantasi kräver trots allt rätt mycket energi.

Det många inte tänker på, och här syftar jag inte på någon enskild skribent, är att det krävs väldigt mycket för att skriva bra facklitteratur. Det räcker inte att bara skriva med ett facklitterärt språk (”Industrialismen startade i Storbritannien på…”), utan det tar tid. Man måste låta det ta tid. Inte så att det är omöjligt, på något sätt. Men det är lätt att tro att det räcker med att skriva ner det man redan kan. Man måste helt enkelt göra research. Skälet är enkelt. Även om du kan mer än alla dina vänner om hur industrialismen startade (och det är mycket möjligt att du gör) så är det ändå inte tillräckligt för att fylla en bok. De allra flesta nybörjare har ungefär fem-åtta idéer, eller kanske ännu färre, och tror att det ska räcka. I själva verket behövs det mycket mer. Tänk själv, en normal bok på säg 200 sidor går loss på omkring 2-400.000 tecken. Om vi är generösa och säger att du har tio idéer, blir det antingen 40.000 tecken per idé (vilket låter lite besatt) eller en idé var 20:e sida (vilket blir riktigt pladdrigt). För att undvika båda ytterligheterna måste man se till att man har närmare 30 bärande idéer. Mitt tips för att klara det är nästan alltid att man börjar med att göra innehållsförteckningen.

Göra innehållsförteckningen först? Ajemensan. Börja med att se vilka idéer som måste vara med. Om du fortfarande skriver om industrialiseringen kan du kika lite på en uppslagsverksartikel för att se vilka delar som du inte får glömma att ta upp. Eller så kan du mindmappa, planera eller bara spåna omkring tills du hittat ett trettiotal idéer. Som sagt, låt det ta tid.

Det finns en riktigt stor anledning till att man gör den här typen av research: för att man ska ha gjort sitt jobb. Orsaken till att man skriver facklitteratur är nämligen att man tror att man vet något som andra inte vet. Om man bara skriver det första man kommer på är risken ganska stor att folk har åtminstone en aning om det man vet. Och folk är beredda att betala ganska mycket för att läsa folk som har tänkt steget längre. Eller gjort research.

Ett enkelt sätt att kolla ifall du har gjort tillräcklig research är det här med att prata med folk. Istället för att be dem läsa din text, fråga dem vad de redan vet om ämnet. Det de säger måste du åtminstone nämna i din text – och sedan måste du gå ännu längre. Om folk vet tre orsaker till den industriella revolutionen, måste du presentera en till (som är rimlig och intressant), och dessutom gärna ännu en effekt av de fyra orsakerna som de du pratat med inte tänkt på.

Börjar det bli jobbigt? Börjar det likna, jag vet inte, ett riktigt jobb? Det är det. Jag har en journalistvän som skriver en bok just nu. Senast vi träffades hade hon suttit en hel dag i ett arkiv för att ta reda på fakta. Då var hon ändå nästan helt klar.

Fördelen med den här typen av arbete (en innehållsförteckning med många sammanknutna idéer) är att din text kommer att få mycket färre utvikningar: en bok om industrialismen behöver exempelvis inte få avsnitt om vad författaren tycker om dagens finanskris (om inte det är bokens grundidé) eller om hur ljuvligt livet var före de hemska fabrikerna.

Nästa steg är att skriva för mycket. Skriv ungefär dubbelt så mycket text som du behöver, eller ännu hellre tre gånger så mycket. Stryk sedan i materialet. Stryk hårt. Det här gör att du kanske till och med hamnar under den mängd/längd du hade tänkt dig. Det gör inget. Du ska ändå skriva nytt. Du kommer nämligen att upptäcka saker som saknas på vägen. Det måste också in.

Sedan börjar det bli dags att kontakta mig… Om du inte redan gjort det, vill säga.

Vad mycket det finns att veta

Jag gör research nästan dagligen och det finns en sak som slår mig i stort sett varje dag. Man kan bara fortsätta från ett dokument till en bok till en tidskrift till en webbplats till en person till en film till ett TV-program och vidare hur länge som helst. Det finns inget stopp. Att bara läsa allt innehåll i Wikipedia skulle ta flera år, om man läste dygnet runt – och det är två terabytes. Tänk då YouTubes kanske 600 terabytes! Själv är jag rätt stolt över att jag brukar läsa mellan 20 och 40 böcker per år (gör matten så ser du att det är ganska imponerande), ser 40-80 filmer varje år och tittar på kanske 500 timmar TV-serier varje år. Ändå finns det mycket mer. Så många tidningar jag bara bläddrar i. Så många böcker jag skulle vilja läsa. Så många filmer jag aldrig hinner fånga på bio och sedan missar på TV. Så många personer man skulle kunna träffa och få nya insikter av. Tanken slår mig som sagt ofta, eftersom det är sånt jag jobbar med.

Finns det någon poäng med de tankarna? Kanske. Jag kan tänka mig flera:

1. Det är ganska löjligt att vara blasé.

2. Det finns alldeles för mycket att göra för att man (någon) ska behöva känna att man inte hinner med allt.

3. Det finns alltid saker att skriva om.

Och funkar inte det, kan man alltid fundera på att bara läsa saker för sakens skull. Allmänbildning är inte så dumt.

Det enda nackdelen är väl att det tar så mycket tid från det som man *också* skulle kunna göra…