Röriga och roliga

Det här är situationen: Sambon var och hälsade på sina föräldrar i helgen. Hennes mamma kom och skulle hämta vid tåget. Men ingen dök upp och hon åkte hem igen, med misstanken att min sambo hade missat tåget och inte haft tillgång till telefon. Så fort svärmor kom hem, ringde min sambo och frågade vart hon hade tagit vägen. Det visade sig att de hade missat varandra.

Det här i sig är inte särskilt roligt. Men vad jag inte talat om är följande saker:

* sambon hade med sig två barn, en barnvagn, en gigantisk ryggsäck, en bilbarnstol och handbagage

* stationen var lilla Bankeryd, strax utanför Jönköping. Den ”stationen” består av en 25 meter lång plattform och en glashytt. Det finns inget ställe att gömma sig på

* båda väntade tills alla andra hade gått därifrån

* det här är inte första gången de här två virrar till det

Ibland är livet bara fantastiskt roligt.

Vad Västtrafik har gemensamt med arbetslöshetspolitiken

Tidtabell

Tidtabell

Igår presenterade Göteborgs-Posten de chockerande nyheterna att var fjärde spårvagn och buss inte var i tid. Det fick mig automatiskt att tänka på arbetslöshetspolitiken. För varje gång som liknande saker händer, som när SJ har problem med att få sina tåg att gå i tid, då kommer det en typ av förslag: stäng dörrarna i tid, gör reklam för att folk ska komma i tid till stationen/hållplatsen, undervisa folk i hur man kommer i tid till en hållplats och så vidare. Med andra ord: om folk bara hade vett att göra som de som bestämmer över transportmedlen vill, så skulle de gå i tid. Det är här Västtrafik liknar arbetslöshetspolitiken: om de arbetslösa bara gjorde rätt skulle de allihopa ha jobb. Och får de inte jobb så ska de undervisas och skällas på – inte alltid i den ordningen.

Fast så fungerar ju inte världen. Det kan ju finnas flera orsaker till att en person är arbetslös; inte minst att dess bransch inte anställer just nu. Och när det gäller spårvagnar finns det en högst rimlig alternativ tankemodell: jag skulle gissa att de allra, allra flesta, åtminstone när det gäller spårvagnar, går till en hållplats utan att ha någon som helst koll på tidtabellen, och bara chansar på att det snart ska komma en vagn. Ibland har man tur, ibland får man springa. Att därför tro att alla dessa helt plötsligt ska ändra på sig är naivt. Tabellerna är väl ändå till för att se till att spårvagnarna ska gå så att folk kan komma dit de vill, inte ett självändamål.

Så varför inte göra tabellerna med lite större sömsmån, så att spårvagnarna och tågen hinner med dem, även när världen inte visar sig från sin bästa sida? Ett sätt är att ha buffertplatser: viloställen där det finns några extraminuter att ta av, ifall spårvagnen blir sen.

När jag föreslog det här för min sambo, sa hon att det här säkert låter bra. Fram tills dess att man ska med spårvagnen till tåget och är sen. Då blir de här väntetiderna bara irriterande. Mitt svar är att spårvagnarna redan är irriterande långsamma, och att det här skulle lösa ett större problem, nämligen alla som missar sina anslutningar pga sena spårvagnar. Om man vet redan från början att spårvagnen tar ett par minuter extra, men att den å andra sidan aldrig är sen, då tror jag man skulle acceptera det.

Vad det skulle motsvara i arbetslöshetspolitiken är jag däremot osäker på. Så länge det innefattar att man inte nödvändigtvis lägger skulden på de som är arbetslösa.

Bad for now… del två

Vi var på väg från Berlin efter en konferens (Wikipedia Academy). Frukosten tog lite längre tid än vi hade trott, men vi hade gott om tid. Vi hamnade i ett intressant samtal efteråt, så det fick ta lite tid. Sedan tog vi en snabb promenad till bussen som skulle ta oss till Tegel. Skulle vi hinna med att handla lite proviant? Nej, bestämde vi oss för. Ja, just ja, de har ställt in den hållplatsen. Äsch, vi går till nästa hållplats. Hmm, där är den där bokmarknaden vi såg igår. Eftersom det dröjer lite tills bussen går kollar vi på den och tar lite bilder. Morr, bussen tar väldigt lång tid på sig. Hmm, kan det bero på att det är helg?

Väl på bussen inser vi att det är en halvtimme tills gaten stänger. Bussen tar cirka en halvtimme. Å andra sidan inte om den ska stanna tre minuter vid vartenda rödljus och folk ska på vid varenda hållplats, ändra sig och gå av och sedan fippla med biljetterna – vid varenda hållplats, som sagt.

Vi får hoppa av och ta taxi! Där är en! Men den är ju tom. Där är en till. Lika tom. Och här är en hel hög med taxibilar. Alla är tomma! Men för i helvete! Klockan går och vi får till slut tag på en taxi.

Den går lika långsamt som bussen. Vi hade tjänat på att stanna på bussen. Det måste vi ha gjort. Och nu är det mycket, mycket tajt. Hinner vi?

Min flickvän kastar till taxichauffören alldeles för mycket pengar för att vi ska hinna, så rusar jag i förväg för att prata med folket i gaten. Vi är där. Och klockan är halv – mer eller mindre. Mest mer, faktiskt, om sanningen ska fram, men inte med mycket.

Då står det en kvinna framför oss som krånglar med sitt pass.

”Vi får inte följa med planet.”

”Vad gör vi nu?”

”Gå till den disken så hjälper de er.”

Hjälper oss? Knappast. Snor oss på 4500 spänn, och får oss att sätta hjärtat i halsgropen genom att säga att det inte finns några platser utan att vi måste sova över, ligger närmare sanningen. Och sedan får vi själva komma på den lysande idén att vi kan åka via Köpenhamn. Priset blir detsamma, men vi slipper å andra sidan ännu en hotellnatt i Berlin. Jäklar, vi har inga fungerande telefoner. Hur ska vi nu kunna meddela mina föräldrar att de måste ta hand om vår son lite längre?

Jag blir andfådd bara jag tänker på det. Det var min första och enda gång jag missar ett flygplan. 4500 kronor är lite mer pengar än jag har lust med att slänga ut på en andra flygbiljett när den första hade gått utmärkt.

Tråkigt nog var det alldeles för många småsaker som gjorde att vi missade planet för att det ska bli en riktigt bra historia. Men det var ändå något att minnas.

Bad for now…

En kompis berättade för ett tag sedan om en resa hon hade gjort till Indien. Det var en resa som jag hade passat utmärkt på. Med det menar jag inte att jag gärna hade velat följa med. Det hade jag visserligen. Det jag menade var att resan gick åt helvete från första dagen. Egentligen skulle jag låta henne berätta vad som hände, men nu är det här min blogg så då får det bli så här.

Okej, allt gick åt helvete: det var regn, flygplan blev försenade, det fortsatte regna, hotellbokningar blev konstiga, bussar krånglade, och nämnde jag det att det regnade? Hela tiden. Och hela tiden kom deras guide med samma leende på läpparna och trevliga sätt.

Till slut blev de så irriterade på den där jämrans guiden att de hade tänkt att prata med honom. Då körde deras buss fast i leran – från regnet. Min kompis och hans resesällskap kavlade upp ärmarna och gick emot guiden, som bara log och sa (och nu får du tänka dig en kraftig indisk brytning): ”Bad for now, good for story.”

Efter att jag hörde det uttrycket har jag anammat det totalt. Det är många saker som är ”Bad for now”, men ”good for story”. Och tvärtom, också. Saker som är lyckade blir sällan intressanta berättelser.

Det betyder att jag åtminstone har en del reseberättelser på lager…