Nate Haskell

Nate Haskell

Nate Haskell

De senaste säsongerna har seriemördaren Nate Haskell plågat poliserna och kriminalteknikerna i CSI, en av världens bästa TV-serier. Skådespelaren bakom figuren heter Bill Irwin. Egentligen är han mest känd som clown och komisk skådespelare. Han medverkar till exempel i videon till ”Don’t worry, be happy” tillsammans med Robin Williams och sångaren Bobby McFerrin.

Kolla bara:

McFerrin, Irwin, Williams - och här är frågan vem som är mest galen

McFerrin, Irwin, Williams - och här är frågan vem som är mest galen

Alltid lika roligt att få sina fördomar krossade. Faktiskt. Och jag tror att just komiker blir bra i dramatiska roller. Titta bara på Carl-Gustaf Ljungstedt i Mannen på taket. Eller Gösta Ekman i Sjöwall/Wahlöö-filmerna från tidigt 1990-tal. Eller förutnämnde Robin Williams i Uppvaknanden. Eller Whoopie Goldberg som Guinan i Star Trek: The Next Generation. Hasse Alfredson som fabrikören i Den enfaldige mördaren.

Mer sånt! Tänk att få se Fredrik Lindström som våldtäktsman med dåligt samvete, Petra Mede som seriös journalist som stöter på mutbrott, eller Christer Lindarw som pappan som försöker få behålla vårdnaden om sina barn. Eller varför inte Måns Möller som arbetaren som kämpar för att få sin arbetsplatsskada erkänd och tar hjälp av två advokater spelade av Stefan & Krister? Tror du inte att det fungerar? Hmm. Vi får se. Vi får se… Med tanke hur svenska komedier brukar se ut skulle jag inte bli förvånad.

Ironman vs Fantastiska fyran

Robert Downey Jr som Tony Stark/Ironman

Robert Downey Jr som Tony Stark/Ironman

Efter några utflykter till andra ämnesområden (YouTube och bakning) tänkte jag återvända till mitt hemområde: film och TV. Jag såg nämligen Ironman igår, filmen med Robert Downey Jr, och tänkte komma med några kommentarer.

Åter till tidigare grejer jag skrivit

Till att börja med, för den som undrar ifall jag tycker att filmen har samma problem som de flesta andra superhjältefilmer, så kan jag säga ett tveksamt ja. Jag gillade Fantastiska fyran, trots dess problem, och jag gillar Ironman, troligen mer, också trots samma problem.

Det finns framför allt två skäl till att jag föredrar Ironman:

1) Fantastiska fyran är fyra stycken, medan skurken är ensam – d.v.s. de har övertaget, inte skurken. I Ironman är rollerna som de ska vara: skurken är större, starkare och bättre utrustad. (Dessutom finns det i Ironman en risk för fler än hjälten (typ världen) ifall skurken skulle vinna. Det gör det inte på samma sätt i Fantastiska fyran: skurkens mål är i själva verket ganska vagt. Kan det vara att få tillbaka Sue? Eller att göra onda saker? Tja, det kanske är bäst att inte tänka alltför mycket på det.)

2) Det var väl ganska förutsägbart i Fantastiska fyran att deras rymdfärd skulle gå illa. Ändå tog den typ 15 minuter och sa inget som vi inte redan hade fattat (bortsett från att Victor Von Dooms rymdstation är lika stor som typ Deep Space Nine trots att det bara var fem boende där). I Ironman fick vi alla fall lära känna en person till och få en liten historia där Tony Starks liv sammanflätades med en annans.

Sen är slutet mer spännande, men det är ju en personlig avvägning.

När serier blir film

Om vi sedan går tillbaka lite, innan själva filmen, så har jag ungefär samma relation till Ironman som tecknad serie som jag har till Fantastiska fyran. Jag har knappt läst dem alls. Fantastiska fyran, möjligen något mer. Jag läste Hulken, Spindelmannen och Stålmannen – samt en del komiska serier. Men både Ironman och Fantastiska fyran har definitivt potential som filmer: specialeffekter, rollfigurer, och backstories. Så det var rätt självklart att de skulle bli filmer någon gång. Ironiskt nog tycker jag nog att de har blivit bättre filmer än de som baseras på de serier jag läste: Hulken (jag har bara sett den första än så länge) var rätt pretto och när man läst bakgrundshistorien gillar man den knappt alls, Spindelmannen-trilogin är hyfsade, men efter Blake Snyders analys av första filmen i boken ”Save the Cat!” känns den inte heller jättebra, och senaste Stålmannen-filmen är bara pinsam. Däremot gillar jag båda de senaste Batman-filmerna. Så tecknen är tydliga: serier jag gillar blir dåliga filmer och tvärtom.

Rollbesättning

Jag bryr mig inte särskilt mycket om rollbesättning.

Däremot kan jag tycka att det var lite väl förutsägbart att den flintskallige, skäggige äldre mannen som ser arg ut på alla bilder i början visar sig vara skurken. (Nä, nån spoilervarning tänker jag inte sätta ut för det var självklart redan från början.)

Intrigen

Julian McMahon tar sin tid på sig att förvandlas till Dr Doom

Julian McMahon tar sin tid på sig att förvandlas till Dr Doom

Intrigen, däremot, bryr jag mig om, och den är ungefär två gånger bättre i Fantastiska fyran och fyra gånger bättre än Spindelmannen. Notera till exempel bristen på ”skurken kidnappar hjältens flickvän”-avsnitt. Notera också hur Tony Stark konfronteras med successivt större hinder, varianter på samma skurk medan Fantastiska fyran väntar på sin skurk.

Slutsats

Jag vet inte om det går att dra någon slutsats av det här, men jag gillar att ha den rubriken. Vad sägs därför om att vi tillsammans låtsas att jag kommit på något riktigt smart som slutord och att du länkar hit enbart för slutordens skull?