Man of Steel suger

Idag/igår var jag och såg Man of Steel. Jag var inte imponerad av trailern (men sånt har lurat mig tidigare) så jag var halvskeptisk redan innan filmen. Men oj. Det där var en dålig film.

Till att börja med: filmen öppnar med att vi får bevittna Stålmannens födelse. Verkligen?! Måste vi börja så långt tillbaka? Vi har ju redan en Stålmannen-film där vi börjar på Krypton och sedan får följa hela hans uppväxt och liv. Behöver vi en till?

Sedan åker vi utomhus på Krypton. En gul sol. Finns det en sak som folk känner till om Krypton, förutom att det är Stålmannens planet och att den är förstörd, så är det att den kretsar kring en röd sol. En detalj? Varför envisas filmskaparna då att göra en stor sak av det?

Härnäst har vi skurken. General Zod (känd från bland annat Stålmannen 2) är skurken. Det är ett bra val. Stålmannen behöver en utmaning. Men så rollbesätter man rollen fel. I Stålmannen 2 har vi Terence Stamp. En bra skådespelare. Här har vi en typ som heter Michael Shannon, som jag knappt känner igen, trots att jag försöker hänga med.

Problemet är inte bara skådespelaren (de flesta skådespelare är okej, till och med Kevin Costner – jag har bara svårt för Russell Crowe, men det återkommer jag till snart), utan rollfiguren. Filmen berättar att kryptonierna avlas fram för ett särskilt syfte, till exempel att bli forskare, ledare eller så. Zod har blivit framavlad för att bli en krigare. Intressant problem – men de ägnar resten av filmen att bevisa att Stålmannen, som aldrig har tränats i närkamp, vapenhantering, kampsport, strategi, taktik, etc, kan besegra Zod, egentligen utan att ens bli svettig.

Så återkommer vi till Russell Crowe. Jag hoppar över den stora luckan i historien: att hans rollfigur, Stålmannens pappa, på något sätt har programmerat ett hologram i ett rymdskepp och skickat iväg det till jorden för 18 000 år sedan där det har frusit fast i isen (det motsvarar Stålmannens Fortress of solitude), långt innan Stålmannen föddes, och på något sätt inkluderade information som hände precis efter att Stålmannens raket åkte! Istället fokuserar jag på herr Crowe själv. Här har vi en skådespelare som inte har ett enda ansiktsuttryck. De flesta skådespelare gillar dödsscener, eftersom det ger dem en chans att spela ut smärta, sorg, förvåning, etc. När Russell Crowe dör (spoiler alert!), då rör han inte en min…

Det där med att ha en bra skurk är A och O, framför allt eftersom Stålmannen är osårbar. Därför behöver man någon som kan sätta hans moral och etik på prov, hota hans närstående och i allmänhet driva historien framåt. Annars blir Stålmannen en rätt irriterande typ. Tyvärr dröjer det nästan 40 minuter innan Stålmannen och Zod möts. Då försöker Zod inte ens övertyga Stålmannen om att gå över på hans sida, utan säger i stort sett bara: ”Vi tänker förstöra den här världen som du har vuxit upp på. Inga problem med dig, va?”

När Zod dyker upp, förresten, kommer en sån där scen vi alla sett tidigare. Utomjordingar skickar meddelanden på alla TV-apparater (och telefoner, så modernt) på olika språk: i Kina får de Zods meddelande på kinesiska, etc. Jag antar att jag är naiv eller så, men finns det inga ställen på jorden där det talas fler än ett språk? På Times Square i New York? Visar man då meddelandet på ett enda språk, baserat på vilket språk som talas av flest människor i närheten? Vad händer då om det råkar vara exakt lika många?

Apropå dumma scener: de är tvungna att ta död på Jonathan Kent för att ge Stålmannen någon slags motiv att ge sig ut i världen. Det gör de genom en tornado, som drabbar en serie bilar (lite tätare mellan bilarna än vad jag hade väntat mig i Smallville!) och en kvarglömd hund i en bil (!). Istället för att Stålmannen/Clark tar hand om det, så gör pappan det. Han fastnar med foten, men klarar sig ut. Tornadon kommer närmare. Men han har lite ont i foten, så han… bara står där! Och vinkar åt Clark att inte rädda honom, eftersom det skulle avslöja hans krafter. Att Clark har räddat flera människor utan att bekymra sig om att dölja det tidigare i filmen (och i livet) låtsas man inte om. Nämnde jag att den där scenen, innan Kevin Costner försvinner i tornadon (men inte ur filmen – de hoppar) är drygt 20 sekunder lång? Till slut sitter man bara och hoppas på att gubben ska försvinna någon gång.

Dialogen är hopplös. Verkligen dålig.

En positiv liten grej är att de har behållt Zods kvinnliga kompanjon (men bytt namn på henne) och dessutom gett dem en tredje partner, som också verkar vara stum. Precis som i Stålmannen 2.

De har med flera bra skådespelare, som enbart verkar vara där för att hämta sin lönecheck eller som inte fick några repliker. Richard Schiff, Toby från Vita huset, har en fantastisk utstrålning och man kunde göra mycket med den rollfiguren. Han har ett par korta repliker, som om rollfiguren blivit nerklippt. Laurence Fishburne är oväntad i rollen som Perry White, men gör ett bra jobb, och har bara några få repliker och ägnar sedan mest tiden åt att reagera på saker utanför bild.

Intrigen har också problem. Jag nämnde förut att det dröjde innan skurken dök upp. Det föranleder mig som vanligt att ställa två frågor:

1. Måste vi lägga så mycket krut på att berätta om ursprunget?

2. Finns det ingen som vill berätta en bra historia om Stålmannen, bortsett från hans ursprung och uppväxt? Jag brukar i det här läget citera något som kallas för SES för Starship Enterprise Syndrome. Det handlar om att konceptet i de flesta Stålmannen-serien fokuserar på ett problem i nutid, inte på hans ursprung. Det är det en sån här film också borde göra.

Allt det här är stora problem. Men det finns ett ännu större problem som sänker hela filmen från en trea (av fem) till en etta. Hela filmen saknar hjärta.

Det här med hjärta är svårt. Vad jag menar är att filmen inte verkar bry sig. Exempelvis sker slutstriden i Metropolis. Zod tänker terraforma Jorden till en ny Krypton, och Stålmannen tänker stoppa Zod mfl. Till hjälp har han armén, flygvapnet, mfl. Byggnad efter byggnad förstörs. Och ingen bryr sig om skadorna. Det är svårt att låta bli att tänka på 11 september ibland, när flygplanen kör in i skyskraporna. Men här finns inga tecken på att det skulle lämna ett stort nationellt trauma. Och de bara fortsätter att demolera. Till slut blir det bara långtråkigt.

Men det är inte bara demolering som tyder på bristande hjärta. Det finns ingen att sympatisera med. Vi vet ju att Stålmannen är osårbar, och vi ser inte ens att han har särskilt svårt med något. Han har ingen utvecklingskurva att tala om. De använder sig inte ens av det gamla (men ganska smarta) tricket att låta Lois Lane hotas mer än högst tillfälligt. Eller hans mamma, som de antyder att de tänkte göra. Stålmannen har helt enkelt ingen motivation att göra någonting och inget mål i livet.

Om han inte bryr sig, då bryr inte vi oss heller. (Det är orsaken till att jag har svårt för Mandomsprovet, där det dröjer jättelänge innan huvudpersonen bryr sig om någonting.)

Jag vet att vissa har svårt för TV-serien Lois & Clark, men den berättade om det här med besök från Krypton på ett mycket bättre sätt i ett trippelavsnitt med början här. Där fick han strida mot ett trettiotal kryptonier som alla hade superkrafter, en ledare värd namnet, flera moraliska krångligheter och en del annat. Den här filmen var bara pinsam. Spara pengarna och gör någonting roligare/mer spännande/mer engagerande istället!

Millennium-serien

Det är förstås vanskligt att bedöma en bokserie efter att enbart ha sett filmatiseringarna. Därför gör jag inte det. Alla kommentarer jag gör om Millennium-serien i det här inlägget handlar om filmerna. Jag har ingen relation till Stieg Larssons böcker, förutom den vanliga känslan av att ha missat att läsa böckerna innan de blev filmer. Med vanlig menar jag att den situationen är alltför vanlig för mig. Jag hinner aldrig ikapp att titta och läsa allt innan det har blivit omodernt. På det sättet sorteras en del grejer bort automatiskt.

Men nu skulle det alltså handla om Millennium-serien. Jag tillhör inte den skara som hyllar filmerna. Det finns många skäl till det. Jag tänkte bara gå in lite kort på varför:

Slutet

Begin at the beginning and go on till you come to the end: then stop.

Kungen, Alice i Underlandet av Lewis Carroll

Mitt största problem med filmerna är slutet. Jag tar det först eftersom jag inte tycker att Kungen hade rätt. Slutet är viktigt på många sätt, inte minst för att det är via slutet som vi får vår katharsis. Slutet på Millennium-trilogin är en besvikelse, nej, flera besvikelser.

(Spoilers framöver.)

Jag hörde redan innan jag såg den sista filmen, Luftslottet som sprängdes, att folk var besvikna därför att upplösningen ägde rum i en rättssal. Jag dristar mig till att säga att de flesta som säger så inte har sett eller läst Perry Mason. Eller Ally McBeal. Eller Matlock. Eller På heder och samvete. Eller varför inte några av de tusentals andra TV-serier, böcker, pjäser, filmer och radioteatrar som har rättssalen som arena för sin klimax? Vad de menar är att slutet är dåligt, därför att det inte är spännande. Visst är vi engagerade, därför att vi vill att Lisbeth Salander ska bli friad, men det finns tre stora problem som gör att slutet blir en västgötaklimax:

1. motståndaren i rättssalen (Dr Peter Teleborian) dyker upp för första gången i samma film. Han är dessutom inte särskilt stark som rollfigur och menar gång på gång att Salander är psykotisk, därför att hon har varit hos honom tidigare, därför att hon är psykotisk (cirkelargument någon?). Det här är deras huvudvittne. Det verkar heller inte finnas några andra vittnen, bevis eller resonemang. Polisen har inte brytt sig om att titta efter andra bevis, gissar jag.

2. för att knäcka Teleborian (och därmed hela åtalet) lyckas Salanders kompis spåra den gode doktorns surfningar – och upptäcker då att han är pedofil. Ett trumfkort som bara dimper ner i våra hjältars ficka? Den här tekniken kallas deus ex machina och är en teknik som blev impopulär redan under antiken.

3. Salander lyckas bli fri till 95% på grund av den film hon gjort från när hennes förmyndare våldför sig på henne. Men vi har redan sett filmen! Vi var med när den gjordes och filmen har också nämnts ett antal saker gånger [korrigering]. Det avgörande beviset är alltså inte gömt på något sätt för att på ett dramatiskt sätt plockas fram och förvåna publiken. Istället tittar vi stumt på när domstolens ledamöter tittar på filmen.

Scenerna i rätten är bara slutet på en av intrigerna. Den andra stora intrigen är den oslagbare jätten Ronald Niedermanns flykt och upprepade mordförsök på Salander. Den intrigen slutar så dåligt att det är svårt att accepetera den. Till att börja med dödar Niedermann en man utanför ett hus och går in i huset. En timme senare (i filmen) ärver Salander det huset, ett övergivet tegelbruk. Vad gör hon? Hon åker dit, och går sedan runt där, helt planlöst, tills jätten får för sig att anfalla! Slagsmål följer. Naturligtvis dödar inte Salander Niedermann direkt: hon låter andra göra det. Suck…

Upplägget

Marge: Homer, is this how you pictured married life?
Homer: Yeah, pretty much, except we drove around in a van solving mysteries.

Simpsons, ”A Milhouse divided

När jag hade sett den första filmen, Män som hatar kvinnor, trodde jag att jag hade fattat konceptet: ett omaka deckarpar löser gåtor ihop. För varje ny film, ett nytt fall. Jag tyckte det konceptet fungerade. Följaktligen sköts det konceptet i sank redan i andra filmen. Den handlade mer om Salanders bakgrund än något intressant fall. Och tredje filmen fortsätter att handla om Salander. Det finns ingen uppdragsgivare, fallet tar inga vändningar, och till slut löses allt med något som hände i en biintrig i första filmen. Jajamensan, här har vi tänkt till.

Om man tänker efter är det bara i den första filmen som de två faktiskt gör något ihop, d.v.s. löser ett fall ihop. De träffas nästan inte alls i de två andra filmerna. (Å andra sidan heter serien Millennium, efter tidningen, så att Salander blivit en huvudperson är kanske ett misstag.)

Gubbsjukan

En krönika häromdagen påpekade att kärleken mellan den lesbiska goth-tjejen Lisbeth Salander (som spelas av Noomi Rapace, född 1979) och den bekväme Mikael Blomqvist (spelad av Michael Nyqvist, född 1960) är en fantasi för gubbsjuka. Jag kan hålla med. Det blir lite far-dotter-relation över det hela.

Michael Nyqvist

Jag sorterar in Michael Nyqvist i samma skådespelarfack som Russell Crowe och Mikael Tornving: skådespelare med ett ansiktsuttryck. Jag vet inte att jag skulle vara så mycket bättre, men jag tar inte betalt för att skådespela heller. Med tanke på hur många bra skådespelare det finns, och som aldrig får komma fram, tycker jag att rollen som Blomqvist är tragiskt felbesatt.

Slutsats

Jag kan inte säga att filmerna är dåliga. Framför allt, den första filmen, som egentligen ligger ganska nära Jeffery Deavers bok I samlarens spår, är mycket spännande. Synd att den följdes av två mycket sämre filmer. Jag ska se om jag hinner läsa böckerna vid något tillfälle. Kanske får jag en annorlunda infallsvinkel då. Och när den går på TV kommer jag självklart att följa den. Det är ju en del av mitt jobb…