Landet Mythia:Kapitel 20

Kapitel 20: I sagornas värld

 

Aj”, skrek Elvan och drog förnärmat i sin vinge som hade fastnat under Olle.

Det gav Olle en idé.

Anden, jag vill kunna flyga.”

Klungan som låg ovanpå Olle skingrades när Olle svävade upp till taket i ingenmanslandet. Olle skrattade lyckligt. Han behövde inte bry sig om att Anna hoppade och försökte dra ner honom i benen.

Nu kan jag önska mig hur mycket jag vill! Jag vill ha sovmorgnar i skolan. Det räcker om vi börjar klockan tio. Och så vill jag att skolmatsalen ska servera risgrynsgröt minst en gång i veckan. Förresten kanske det inte vore så dumt med lite godis just nu–”

Olle, stopp! Du har allt du behöver”, sa tomtemor.

Nej, det är så mycket mer som jag vill ha”, sa Olle.

Elvan suckade.

Det här är så typiskt människor”, sa hon.

Tyst”, sa Olle. ”Jag önskar att Elvan ska vara tyst.”

Elvan öppnade munnen för att svara, men det kom inte ett ljud från hennes mun. Det lät inte ens om hennes vingar när hon flaxade, eller när hon stampade med foten i golvet. Hon suckade ljudlöst och flög upp till Olle för att dra ner honom.

Sluta. Jag vill att Elvan ska förlora förmågan att flyga.”

Elvans ögon spärrades upp och hon föll. Men innan hon hade fallit för långt slog hon till Olle på kinden. Det hördes inte ett ljud. Inte ens när hon slog i marken hördes det någonting. Elvan stirrade surt på Olle.

Jo”, sa Olle. ”Godiset. Jag vill ha tusen chipspåsar, tusen påsar med ostbågar, tusen drickor och en stor skål med blandat lösgodis, fast mycket lakrits. Du kan lägga det där borta.”

Han pekade på golvet bredvid jultomten. Jultomten flyttade sig genast, och det var tur, för gången täpptes till att fler och fler prasslande påsar och klunkande flaskor.”

Anna som hade tittat på det här med stort intresse vände sig till anden och sa:

Är det verkligen bara Olle som kan önska nu?”

Anden körde fram sina tänder ännu mer.

Mmm, så länge han vill.”

Anna funderade ett litet slag, innan hon vände sig mot Olle som hade flugit fram och grävde bland lösgodiset och så sa hon med sin lenaste röst:

Snälla, Olle, kan inte jag få önska en sak?”

Nej, för om du får önska då blir det din tur, och då kommer du aldrig att ge tillbaka turen till mig.”

Men om du önskar åt mig då?”

Vad vill du ha?” sa Olle misstänksamt med munnen full av lakrits.

Det är så konstigt när Elvan inte kan göra några ljud. Kan hon inte få låta lite? Hon behöver ju inte prata, men det kan väl åtminstone låta lite när hon går, och så kanske hon kan få vissla.”

Det är roligt att vissla”, sa Nejlika.

Jaja”, sa Olle. ”Anden, ge tillbaka Elvan alla andra ljud utom förmågan att tala.”

Alla vände sig mot anden i flaskan. Anna såg särskilt nöjd ut.

Anden å andra sidan såg ilsken ut och slog ihop sina händer, så att det kändes som ett blixtnedslag i Olles huvud. Plötsligt föll han och landade på knäna och handflatorna. Det gjorde jätteont.

Olles pappa sprang emot honom för att ta hand om honom. Men mitt i ett steg försvann pappa. Chipsen och drickorna dunstade bort. Jultomten vände sig mot Olle och täcktes med is igen och blev stilla.

Och till sist skakade Nejlika till. När han fick syn på Olle skrek han:

Din lilla råtta! Jag ska trolla bort dig som jag gjorde med enhörningarna!”

Han sprang emot Olle, men innan han hade kommit fram hade Olle, Elvan och Anna hamnat i andens grotta igen. Anden själv pekade mot labyrinten. Olle var förvirrad.

Varför tog du tillbaka alla önskningar?”

Det var du som tog tillbaka en önskning, och då tog jag tillbaka allihop. Så fungerar det”, sa anden. ”Jag lät Nejlika vara kvar i ingenmanslandet eftersom han borde vara snäll, men det är allt. Gå nu.”

Elvan prövade att vifta med ena handen och nu lät det om henne, men hon såg inte nöjd ut för det.

Människor!”

Som en bekräftelse på Elvans bittra kommentar började andens grotta att skaka. Småstenar började falla och snart också lite större stenar.

Tunnelbygget!” sa Olle.

Oj! Ja, jag kanske ska skicka er tillbaka till rätt tid också…” sa anden förläget och satte sig ner. ”Nu är ni i 1958 igen.” Sen pekade hon igen så att de skulle gå.

Olle ledde vägen mot labyrinten, men när de nästan var framme hörde de klapp-klapp-ljudet igen.

Nejlika är på väg hitåt igen”, sa Olle och såg sig omkring.

Snårskogen var visserligen ganska tät, men alla tre insåg att det inte skulle dröja länge innan Nejlika skulle hitta dem om de gömde sig där. Anna tittade omkring sig och så drog hon tag i Olles hand.

Vart ska vi?” frågade Olle.

Anna ledde honom och Elvan mot andra sidan skogsdungen. De hukade sig, gömde sig bakom träden och spanade ifall Nejlika skulle råka komma ut ur labyrinten just då.

Helt plötsligt var Anna borta. Olle letade bland träden, men han såg henne inte. Elvan stod stilla, tätt tryckt mot ett stort träd. Hon pekade längre bort, och där såg Olle hur Anna hoppade vig som ett rådjur över stockar och stenar. Han satte efter henne. Men snart var hon borta igen. Och när Elvan hann ifatt Olle kunde inte hon heller se vart Anna hade tagit vägen. Han svepte med blicken över alla träd, men såg inget förutom träd och buskar.

Var är du?”

Olle gick fram till den lummiga busken där han hade sett henne senast, och förväntade sig att Anna skulle vara gömd i busken, men det fanns ingen där. Det fanns bara ett dike.

Olle väntade på att Elvan skulle komma fram, och sen gick de ner i diket tillsammans. Buskarna dolde ingången ordentligt.

Diket var en halvmeter brett och lika djupt, och verkade inte alls jordigt eller sandigt, utan snarare glatt som polerat trä. Men snart blev diket desto djupare. När diket var lika djupt som Elvan var lång började gången slutta brant ner.

Olle vände sig mot Elvan och log, men Elvan såg inte särskilt glad ut, så Olle satte sig ner och åkte iväg.

Han landade på fötterna i en mjuk gräsmatta. Bortanför gräsmattan fanns en sagolik skog och en porlande bäck. Anna satt i gräset och väntade på honom, så han formade en tratt av sina händer.

Kom, Elvan, det är fantastiskt här”, sa han.

Olle tittade efter Elvan. När hon till slut kom var det inte glidande utan flygande. Hon landade strax bredvid dem.

Jag brukar komma hit. Det är så vackert här, som i en saga. I själva verket är det här sagornas värld. Vi kan nog gömma oss här tills Nejlika har gett upp.”

Förr eller senare kommer han hit”, sa Olle.

Ja, fast vi är skyddade av Barriären.”

Barriären?” sa Olle.

Den där tunneln. Här innanför går tiden mycket långsammare än i skogen utanför.”

Går tiden långsammare?” sa Olle. ”Hur går det till?”

Elvan drog upp ena ögonbrynet fundersamt och överröstade Olle.

Hur mycket långsammare?”

Ja just ja”, sa Olle. ”Vi har bråttom om vi ska hinna rädda Mythia.” Han tittade på sin klocka. ”Idag är det den 15:e december.”

Jag vet inte hur stor skillnaden är. Men tiden där ute går fortare. Man kan vara här inne i någon timme, och det motsvarar en dag där ute. Mor skäller ofta på mig för att jag försvinner.”

Då måste vi tillbaka snart. Men Nejlika har säkert redan varit där uppe och gått igen.”

Säkert”, sa Elvan sarkastiskt och suckade djupt.

Vad är det med dig?” sa Olle.

Vad är det med mig?!” sa Elvan. ”Du gjorde mig ljudlös. Du tog bort min förmåga att flyga. Du blev alldeles önsketokig. Vad är det med dig?”

Olle satte sig ner i gräset. Han lutade ner huvudet och under flera sekunder sa han ingenting.

Förlåt”, sa han sen. ”Jag vet inte vad som flög i mig.”

Du blev önsketokig”, sa Elvan vasst.

Jaja, men varför blev jag önsketokig?” sa Olle.

Anna klappade Olle på axeln.

Du var trött. Du kanske behövde leka lite. Hur länge var det sen du lekte? Du verkar så allvarlig.”

Jag måste ju rädda Mythia”, sa Olle.

Men du är ju bara… Hur gammal är du?”

Tolv.”

Du är ju bara tolv år”, sa Anna fundersamt. ”Hur kan jag då vara … din mormor.”

Du kommer att bli hans mormor om sisådär 30 år”, sa Elvan. ”Och allt det här är väldigt intressant, men vi har ingen aning om när Nejlika kommer, och tiden där ute går mycket fortare, så jag tror att det vore bra om vi förberedde oss lite för när han kommer.”

Olle och Anna blev lite skamsna.

Du har rätt”, sa Anna. ”Men hur?”

Olle har säkert några idéer”, sa Elvan bitskt. ”Han brukar ha massor av idéer.”

Jag har en idé”, sa Anna innan Olle hade hunnit tänka efter. ”En av oss gömmer sig, medan de andra är kvar här på gräsmattan och börjar prata med Nejlika. Sen kastar den som har gömt sig en sten i huvudet på Nejlika, och då kan vi fly.”

Du glömmer inte något?” sa Elvan. ”Hur ska vi komma hem till vår tid om Nejlika ligger här avsvimmad? Vi kanske ska vänta på att han vaknar, och när han vaknar så kallar vi honom ’snäll’, och hoppas att han skickar Olle och mig 45 år framåt i tiden med ett sista ’Maracas Caracas’?”

Då hördes en röst ovanifrån:

Om det är ett ’Maracas Caracas’ ni vill ha, så ska ni gärna få det!”

Alla tre vände sig om och fick se Nejlika som långsamt svävade ner för rutschkanan, just som han ropade:

Maracas Caracas!”

Olle kastade sig undan för blixten som kom ifrån Nejlikas trollspö. Han sprang mot skogen. Anna och Elvan sprang strax bredvid honom. Nästa blixt träffade nästan Olles fot, så han slängde sig över en trädrot för att ta skydd. Han landade rakt i bäcken.

Elvan och Anna tog också skydd, bakom varsitt träd. Men de var inte säkra för Nejlikas blixtar som fick små brinnande flagor att flyga kring träden. Elvan vände sig om och skulle just springa iväg när hon krockade mot ett träd och ramlade baklänges. Hon hann inte resa på sig innan Nejlika var där.

Olle kravlade i bäcken mot Anna som satt nerkrupen bakom ett träd som hade vält. Hon var alldeles blöt i håret och såg väldigt rädd ut. När Olle kom fram till henne trodde hon att det var Nejlika som kom för att skicka en blixt på henne. Olle viskade:

Det är jag, Olle. Ta det lugnt. Jag ska ordna det här. Inget kommer att hända.”

Men just då började hans ficka att skaka och hoppa, och snart hade tre små, lysande varelser klättrat ut. De gäspade och sträckte på sina runda kroppar.

Har vi missat något?” sa det röda fnyttet med sin pipiga röst.

Åh, är vi i kung Dandos rike?” sa det gröna fnyttet.

Vi gillar sagornas värld”, sa det blåa fnyttet.

Fast det är krångligt att hålla reda på dagarna.”

Anna backade och var på väg att skrika. Olle höll för hennes mun.

Det här är fnytten. Och det här är min mormor”, viskade han. ”Försök att vara tysta nu, för Nejlika jagar oss.”

Fnytten höll sina små fingrar för sina små munnar för att visa att de förstod, men de såg väldigt rädda ut.

Sitt kvar här, så ska jag se vad Nejlika håller på med.”

Han ålade tillbaka genom bäcken, men innan han ens hade hunnit fram till kanten av bäcken slog en blixt ner i gyttjan framför honom så att Olle fick lera i hela ansiktet. Nejlika tittade fram över kanten.

Det är ingen idé att du försöker fly, lilla människa”, sa Nejlika sammanbitet.

Olle reste sig långsamt.

Okej, jag är din fånge. Vad vill du göra nu då?”

Nejlika ryckte tag i Olles jacka och drog fram honom på gräsmattan, mot Elvan.

Vad vill alla elakingar?” skrattade Nejlika. ”Jag vill döda er så klart.”

Men varför det? Det är ju inte särskilt elakt.”

Vad menar du?” sa Nejlika.

Du kommer väl ihåg vad vi pratade om? Allt du gör leder till något gott.”

Där har du fel”, sa Nejlika triumferande. ”Hur skulle det kunna komma något gott ur av att jag dödar er? Det måste ju vara riktigt elakt, till exempel mot dina föräldrar.”

Olle kunde inte ens tänka sig hur hans föräldrar skulle reagera om han skulle dö inuti Mythia. De skulle antagligen inte ens få veta var han var. Om inte hans mormor berättade vart han hade tagit vägen. De skulle aldrig få veta.

Ja, det är sant”, sa Olle med gråten i halsen. Han kunde knappt tänka. ”Men tänk om vi gör något elakt medan vi är här som inte hade hänt om vi inte hade varit här.”

Vad menar du?” sa Nejlika.

Elvan förstod vart Olle ville komma och lade till:

Tänk om vi råkar släppa loss drakarna.”

Eller om vi har med oss någon sjukdom som det inte finns något botemedel för ännu.”

Nejlika funderade en stund, och sen sa han irriterat:

Nu blir jag osäker. Hur ska jag veta vilket som är mest elakt nu?”

Du ser”, sa Olle fundersamt och gick emot Nejlika. ”Vi är elakare än vad du är, och därför får du inte stå i vår väg.”

Ah!” ropade Nejlika förtvivlat. Han stampade med fötterna och skakade på händerna.

Jag kan inte bestämma mig nu. Jag måste ha lite mer betänketid.”

Han högg i luften mot Olle och Elvan med sitt trollspö. Sedan kastade han lite pulver över sig själv och försvann med en puff!

Under tiden kände Olle en fruktansvärd längtan efter att blåsa upp underläppen och säga ’Rrrooaapp’.

Olle”, ropade Anna. ”Du ser ut som en groda.”

Olle trodde att Anna skojade och tänkte skoja tillbaka. Men när han skulle gå fram till henne upptäckte han att det var lättare att ta ett jätteskutt. När han landade såg han att det var långt kvar, så han hoppade igen och igen och igen.

Snart hade han glömt av Anna och Elvan och fnytten, eftersom han hade fått syn på en fluga. Han stack efter den med sina kraftiga bakben och sträckte ut sin långa tunga.

Anna vände sig om efter Elvan, men Elvan fanns inte där.

Var är du?”

Det enda som stack upp ur gräset var en hög blomma. Anna tittade på blomman. Hade den stått där förut?

Elvan?” sa Anna och gick fram till blomman. ”Förresten, hur skulle du kunna svara?”

Hon tittade närmare på blomman. Det gick inte att se om det var Elvan eller inte.

Om det är du, Elvan, så försvinner du nog inte, men det kanske Olle gör. Jag kommer tillbaka.”

Hon hoppade över bäcken och letade efter den lilla grodan medan hon ropade på Olle. Fnytten följde efter. Anna var inte beredd på att de skulle flyga så nära. Hon ryckte till. Fnytten blev lika rädda de och ryckte också till.

Vi vill bara hjälpa till”, sa det gröna fnyttet.

Det får ni väl”, sa Anna. ”Ni kan leta där borta.”

Fnytten flög över bäcken och spanade, medan Anna bläddrade bland de längre grässtråna nere vid vattnet.

Hon fick nästan en chock när något hoppade upp. Grodan skuttade iväg, och Anna sprang efter den, vilket stressade upp grodan ännu mer. Jakten gick över gräs och rötter, tills grodan hoppade ner i en annan del av bäcken och simmade iväg. Anna sprang efter ner i vattnet.

Olle, jag vill ju bara hjälpa dig”, sa hon och stack ner armarna i vattnet. ”Kom, det är bråttom.”

Hon missade grodan eftersom den vek av åt ett annat håll. Anna vadade vidare. Vattnet blev grumligare så Anna fick svårare att se vart grodan simmade, men hon fortsatte att sticka ner händerna.

Tredje gången fick hon tag i den hala men sträva grodan. Hon höll den så att den inte skulle kunna rymma igen.

Är det Olle?” sa det blåa fnyttet.

Ja”, sa Anna och gick ur bäcken. Hennes skor var alldeles fulla med vatten och hon frös lite.

Mer hann hon inte tänka. Det stod någon vid blomman som egentligen var Elvan.

Det var en kille. Han var omkring tjugo år gammal och var väldigt stilig, med ett ansikte som var både klokt och modigt. Han hade mantel och svärd, och han stod på huk vid blomman.

Nej”, skrek Anna, men killen hade redan plockat Elvan-blomman.

Han såg förvirrat på den unga flickan och de små varelserna som kom emot honom.

Det där är ingen vanlig blomma”, sa Anna.

Jag vet, fagra mö. Det är en älvdroppe.”

Det är Elvan”, sa Anna och hytte mot honom med grodan, men killen verkade inte förstå. Han verkade snarare mer förvånad.

Fagra mö, min situation kräver en älvdroppe.”

Vad ska du med Elvan till?” sa det gröna fnyttet.

Killen tittade på fnytten, innan han bestämde sig för att det var bättre att fortsätta prata med flickan.

Fagra mö, älvdroppar är allom bekanta för att kunna hjälpa till med svåra beslut.”

Vad märkligt du pratar”, sa Anna och sträckte sig efter blomman. ”Kan jag få min vän nu?”

Fagra mö, jag önskar att jag kunde erbjuda er blomman, men det kan jag inte.”

Han lyfte upp Elvan och skulle just rycka av ett av bladen när Anna smet fram och ryckte den ifrån honom.

Det här är en förtrollad älva”, sa hon.

Men samtidigt gjorde hon en gest, och då tappade hon grodan. Grodan tog naturligtvis chansen och hoppade tillbaka till bäcken.

Anna försökte springa efter grodan Olle, men då tog killen tag i henne.

Ursäkta mig, fagra mö, men ni har min älvdroppe. Jag behöver den för att avgöra om prinsessan kommer att älska mig eller inte. Min far konungens spågubbe har sagt att vi ska gifta oss, men jag vill vara säker. Ge mig blomman så får ni springa efter er ’vän’ grodan…”

Vilken prinsessa?” sa Anna. ”Vad pratar du om? Och vem är du egentligen?”

Jag ber om ursäkt, fagra mö, för att jag inte introducerat mig. Jag är prins Bello från kung Arkanders rike. Jag är här för att–”

Anna hörde inte slutet av prins Bellos förklaring, för hon vände sig mot skogen med en fundersam min och sprang iväg mot bäcken. När hon kom närmare såg hon att hon hade hört rätt. Det var någon i skogen. Hon smög närmare för att se vem det var.

Prins Bello och fnytten kom snart ifatt Anna. Prinsen skulle just ta ifrån Anna blomman när han också fick se figuren som kom ut mellan två träd.

Det var en flicka i samma ålder som prins Bello. Hon bar en lång klänning och ett flor som hängde ner från en hög strut på hennes huvud. Hon var bedårande vacker. Prinsen blev helt stel. Han flämtade fram:

Prinsessan Denelene. Hon är lika skön som de har berättat, och mer därtill.”

Anna smög närmare, men prinsen högg tag i henne och höll fast henne. Han viskade:

Om prinsessan hittar oss här kommer hon tro att vi smygtittar på henne.”

Men det är ju det vi gör”, viskade Anna tillbaka.

Det är visserligen sant, fagra mö, men vi kan inte låta prinsessan få veta det. Hur skulle prinsessan i sådana fall kunna älska mig? Vi måste gå.”

Prins Bello försökte dra med Anna därifrån, men hon var strängt upptagen med att se vad prinsessan gjorde. Hon stod i profil och tittade på något i sin hand. Vad var det?

Det var en groda.

Det måste vara Olle”, väste Anna.

Men innan Anna hade hunnit göra något lutade sig prinsessan fram och pussade grodan på munnen. Prins Bello slutade att dra i Anna. Han blev som förstenad.

Plötsligt orkade prinsessan inte hålla grodan i handen längre, för grodan förvandlades till en pojke, grodan förvandlades till Olle.

Olle spottade ut resterna av en fluga ur munnen. Prinsessan kunde inte sluta titta på honom och fnissade när Olle tittade på henne.

Jag heter Denelene, dotter till den mäktige kung Dando” sa prinsessan. ”Vem är ni, min dyre prins? Och hur kom det sig att ni har varit en groda?”

Jag är ingen prins”, sa Olle. ”Jag heter Olle. Tack för att ni hjälpte mig, men nu måste jag gå så att jag kan rädda julen.”

Prinsessan lutade sig över honom och sa lugnande:

Ni verkar lite yr, prins Olle, men min trollkarl Sollerin har säkert någon salva så att ni snart blir frisk.”

Hon blir lite generad och tittade ner i marken.

Ni måste bli frisk så att vi kan gifta oss inom kort.”

Gifta oss?” frågade Olle. ”Men–”

Kom så får ni se det slott som kommer att bli vårt”, sa prinsessan och drog med sig Olle.

Kvar i skogsbrynet satt fnytten på Annas arm.

Ska vi frita honom?” sa det röda fnyttet.

Det måste vi”, sa det blåa fnyttet.

Här i sagornas värld måste ju prinsen få prinsessan”, sa det gröna fnyttet.

Och Olle är ju ingen prins”, sa det röda fnyttet.

Prins Bello, vad–”

Anna såg sig om, men prinsen hade försvunnit.

Landet Mythia:Kapitel 6

Kapitel 6: Draknästet

Olle och Elvan kastade sig ner på marken och försökte gjorde sig osynliga de kunde, men båda var väldigt oskyddade på den platta marken. Fnytten gömde sig bakom Elvan.

Den gigantiska draken andades lågor, och värmen spräckte en klippa mitt itu. Efteråt fanns en glödande yta på klippan. Drakens tunga vispade ut och slickade bort lite av den glödande stenen.

Den äter lava”, sa Elvan tyst.

Den ser oss”, viskade Olle.

Då hade vi nog märkt det”, sa Elvan. ”I en halv sekund.”

Men draken vände på huvudet och tittade upp mot sitt hem medan den slickade av den sista lavan. Sen morrade den rysansfullt, och började flaxa med sina vingar så att Olle höll på att blåsa iväg. I sista sekunden fick Elvan tag i honom och höll ner honom. Den gröna besten märkte inget och flög iväg med sina gigantiska vingar.

Elvan reste sig inte förrän draken nästan var hemma. Då hade Olle redan rest sig och tittat om det fanns fler drakar i närheten. Lyckligtvis verkade det inte så. Elvan borstade av sig askan och låtsades som om drakens besök inte hade berört henne.

Jag trodde den skulle vara större”, sa hon.

Den var större”, sa Olle.

Olle ledde vägen upp till en liten klippa där man kunde se upp till drakarnas näste. Han lade sig till rätta mellan två klippblock, tog av sig ryggsäcken och letade igenom den. Elvan låg bredvid och försökte att inte nämna att klippblocket som hon låg på vickade fram och tillbaka.

Hur mycket saker har du i den där?” sa Elvan.

Allt man behöver för att klättra i berg: hakar, rep, talk, en liten värmeplatta för att värma mat.”

Han tog fram en kikare och vände den upp mot klippan.

Ser du drakarna?” frågade det röda fnyttet.

Vad håller de på med?” sa det gröna fnyttet.

Säkert något förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Nej, jag ser ingenting däruppe”, sa Olle och tittade på fnytten. ”Jag vet att det här är lite riskabelt, men om vi ska få tag på drakspott… Det behövs inte så mycket, så ni orkar nog bära det.”

Då bröt Elvan in:

Lite riskabelt, säger du? Menar du att kejsarna från Mini-dynastin ska flyga upp dit och fråga om de kan få lite drakspott?”

Jag litar på dem”, sa Olle och log. ”Det gör tomtemor också.”

Vi tänkte inte fråga drakarna”, sa det gröna fnyttet.

Antagligen ser de inte ens oss”, sa det röda fnyttet.

Och om de skulle se oss, så flyger vi ganska fort”, sa det blåa fnyttet som rycktes med av de andra fnytten.

Elvan bara skakade på huvudet.

Just nu flyger vi ju fortare än vad du gör”, sa det gröna fnyttet.

Hm… Jag antar… att ’lycka till’ är på sin plats. Innan den kungliga begravningen, vill säga.”

Det här kommer att gå bra”, sa Olle. ”Vi håller koll på er.”

Fnytten lyfte från klipporna och satte av mot drakarnas klippa. Deras små kroppar fladdrade i vinden medan de kämpade sig uppåt.

Varför var vi tvungna att göra det här?” sa det röda fnyttet.

Ja, jag gillar inte drakarna”, sa det blåa fnyttet.

Vi bara måste”, sa det gröna fnyttet.

Jag är rädd”, sa det blåa fnyttet och blev gul på magen.

Jag också”, sa det röda fnyttet och blev också gult.

Jag är alltför rädd för att bli gul på magen”, sa det gröna fnyttet. ”Men vi måste ändå fortsätta.”

Resten av flygfärden upp var fnytten tysta. Inte förrän de kom upp till drakarnas näste, en skreva i en klippa som var förvånansvärt mörk och hemsk, började de prata igen. Men de pratade bara om vart de skulle flyga, inte om vad som kunde hända om drakarna fick fatt i dem.

Inuti skrevan fanns det skumma rum som var så stora att flera jätteflygplan skulle få plats i dem, och fnytten kunde knappt se de bortre ändarna, men lyckligtvis var de snabba flygare och kunde leta igenom flera rum på en liten stund. Ingenstans fanns några drakar.

Var är drakarna?” frågade det röda fnyttet.

Jag tycker att det är skönt att vi inte har sett några drakar”, sa det blåa fnyttet.

Ju fortare vi ser en drake, desto fortare kommer vi härifrån”, påminde det gröna fnyttet.

Plötsligt blockerade något väldigt hela synfältet för fnytten. En drake hade rundat ett hörn med sina snabba vingar. Fnytten hann inte stanna utan flög rätt in i drakens mage. Så snart de förstod vad som hade hänt, såg de att draken tittade oförstående på dem. Men sen fattade den!

Fnytten kastade sig i väg åt olika håll, och flög fortare än vad de någonsin hade flugit. De sicksackade genom den stora grottan, så att draken inte skulle träffa dem med sin eld. Draken gav upp ett ilsket morr och följde efter fnytten.

Det blåa fnyttet hamnade på efterkälken, eftersom det var mindre än de andra två fnytten. Rysningarna längs fnyttets rygg blev inte färre av att drakens flåsningar kom närmare. Snart var draken bara tio meter bort, nio, åtta, sju…

Hjääääälp!” ropade det blåa fnyttet.

De andra fnytten såg hur draken var snabbare, och strax skulle det blåa fnyttet vara tillräckligt nära för att draken skulle kunna spruta sin eld.

Flyg hit och dit!” skrek det röda fnyttet.

Det blåa fnyttet bytte riktning, och fick större avstånd till draken. Det svängde igen, och draken hamnade på efterkälken. Men draken lärde sig, och kom närmare igen.

Det hjälper inte!” pep det blåa fnyttet. ”Vad ska jag göra?”

Innan fnytten hann svara bytte det blåa fnyttet riktning igen utan att titta sig ordentligt för, och flög in i en vägg. Draken flinade ondskefullt och flög närmare.

Det blåa fnyttet ropade hjälplöst, för nu tog draken ett djupt andetag för att spruta sin eld, och fnyttet var instängt. Då kom det gröna fnyttet rakt uppifrån. Det fångade upp det blåa fnyttet i sin famn och flög iväg innan draken hade förstått vad som hade hänt.

De styrde kosan mot den stora dörren, och friheten, men draken satte snart fart efter dem igen.

 

Nere på marken tittade Olle och Elvan i varsin del av kikaren. Först hade de inte sett något. Men nu önskade Olle att han inte kunde se vad som hände. Nu kände han sig ansvarig för att fnytten blev jagade.

Om jag bara kunde göra något”, sa han. ”Blända draken med en spegel eller…”

Det är inte ditt fel att solen inte skiner här. Men det ser ut som att fnytten klarar sig”, sa Elvan lugnande.

Och mycket riktigt – i kikaren såg de hur fnytten allt mer drog ifrån draken, med hjälp av akrobatiskt flygande och genom att byta av varandra som drakens byte. Allt såg lovande ut, ända tills Olle fick se något bortanför fnytten.

Det han såg var tio drakar som kom dykande från andra hållet. De flög vinge vid vinge och blockerade fnyttens flyktväg helt.

Plötsligt var drakarna ifatt fnytten och omringade dem. De spärrade ut sina vingar. Olle behövde nästan inte kikaren för att se drakarnas hemska slemgröna ögon, eller för att se att fnytten var så rädda att de lyste gult som små solar. Sen sprutade drakarna eld på dem. De försökte komma undan lågorna, men drakarna fortsatte att spruta sin eld, och snart började fnytten att brinna!

Fnytten föll ner mot marken flera hundra meter nedanför, som löv om hösten. Men de här löven var sotsvarta.

Olle kunde inte ens skrika, så chockad var han. Han bara kollade genom kikaren på hur drakarna återvände till sitt näste utan att titta sig om.

 

Efteråt mindes inte Olle hur han hade tagit sig till klippan där fnytten hade dalat ner, men han gissade att Elvan hade visat honom vart de skulle.

Fnytten hade gjort tre små kratrar i en del av berget där det fanns jord, men kratrarna var tomma, och fnytten själva låg flera meter därifrån. Elvan smög fram, som om hon var rädd att hon skulle väcka dem, och långsamt plockade hon upp fnytten i sin hand. De låg alldeles orörliga. Det gick inte att se vilket som var vilket fnytt, men det spelade ingen roll. Olle kände hur hans ögon fylldes av tårar, och hur det satt något i hans hals som var stort som en tennisboll. Allt var hans fel.

Han tittade nervöst på Elvan för att se om hon tittade på honom. Han ville inte att hon skulle se att han hade tårar i ögonen. Men Elvan hade böjt ner huvudet över sin hand. Grät hon? Hon som inte brydde sig om vad någon tyckte… Hon som verkade så tuff…

Men så var det. Elvan lät sina tårar falla i sin hand – på fnytten. Olle kröp närmare och tittade ner i Elvans kupade hand. Elvans tårar tvättade bort askan från fnytten. Det såg ut som om fnytten rörde på sig. Men det kunde de väl inte göra? Det måste ha varit tårarna som fick det att se ut så. Plötsligt rörde sig ett ben på ett av fnytten, men Elvans tårar föll inte längre. Därefter började fler små ben att skaka på sig, sedan de små armarna. Till slut ställde sig fnytten osäkert upp. Olle trodde inte sina ögon.

Vad…?” sa han. Han skakade till, som om någon hade lagt snö innanför hans jacka. ”Jag förstår inte.”

Hhhhraaakk”, rosslade det gröna fnyttet medan det raglade omkring i Elvans hand. Det stötte ihop med det röda fnyttet och ramlade ihop. Det röda fnyttet verkade ha feber, medan det blåa fnyttet höll om sitt lilla huvud med båda händerna.

Hur gjorde–” började Olle.

Jag gjorde vad jag kunde”, sa Elvan.

Olle förstod fortfarande inte vidden av vad han hade sett.

Men… vad gjorde du med tårarna? Kan du läka med tårarna?” Så kom Olle att tänka på vad som hände hos Nejlika, hur hans arm hade gjort jätteont, och sen var den bra igen. ”Var det så min arm blev normal igen?”

Mina tårar skyndar på läkningen. Det är allt.”

Elvan ställde varsamt ner fnytten på en sten. De försökte hålla balansen medan de pratade:

Tack, Elvan”, sa det röda fnyttet.

Ja, tack”, sa det gröna fnyttet.

Jag är fortfarande yr”, sa det blåa fnyttet. ”Och jag är fortfarande rädd. Men tack, Elvan.”

Försök att flyga”, sa Elvan vänligt.

De tre fnytten hoppade upp i luften, höll sig där en sekund innan de föll ner igen och ramlade ihop.

Det ser inte ut att vara något fel på den statiska elektriciteten, men jag tror att ni måste vila lite innan ni flyger några längre sträckor.”

Hon stoppade fnytten i fickan, och började gå tillbaka mot klippan där hon och Olle hade kikat upp mot drakarnas näste. Bakom henne gick Olle och tittade undrande på Elvans vinge.

Om du kan läka saker med dina tårar, varför har du inte läkt din egen vinge?”

Elvan svarade inte. Hon tittade upp mot klippan. Olle fortsatte att fråga Elvan om hennes vinge, och Elvan fortsatte att undvika att svara. Varje gång försökte hon att föra in samtalet på drakspottet. Olle fick intrycket att Elvan kunde läka vingen, men att hon av någon anledning valde att inte göra det. Han kunde bara inte förstå varför. Han gillade ju henne, och ville att hon skulle må bra. Hon var märklig, den där Elvan, men Olle kunde inte låta bli att tycka om henne ändå. Hon var som en storasyster, fast bättre. Så till slut gav han upp.

Har du några idéer om hur vi ska få tag på drakspottet?” frågade han.

Vi kan ju skicka upp fnytten igen och hoppas på det bästa”, sa Elvan ironiskt.

Olle kände ett sting av dåligt samvete. Fnytten hade nästan dött för att han hade skickat dem, istället för att gå själv. Han tog sin ryggsäck, satte på sig den och började gå mot drakarnas spetsiga klippa. Han kände sig som sin pappa.

Vart ska du? Jag menar, vad ska du göra?”

Jag har en plan”, sa Olle utan att vända sig om.

Elvan slog ut med händerna och satte sig ner på klippan.

Jaja, då sätter jag mig här och hoppas på det bästa.”

 

Det tog Olle två timmar att ta sig upp till en liten avsats, strax hundra meter under drakarnas näste, och där verkade det som om han skulle bli fast. Han hade en utskjutande klippa direkt ovanför sig, så han var tvungen att hålla sig i repet och luta sig ut mot höger för att se uppåt. Väggen hade några små sprickor där man kunde fästa kilarna. Olle tyckte att det var perfekt.

Men innan han hade hunnit sätta igång uppenbarade sig hans pappa på avsatsen bredvid honom. Pappa hade sin utrustning på sig och händerna var fulla med talk. Olle insåg direkt att pappa bara fanns i hans fantasi, men han var ändå glad att se honom.

Olle, ta det försiktigt. Du vet att det är när man är säker på sin sak som man oftast har fel.”

Vad menar du?”

Titta igen på den där väggen. Du ville att den skulle vara säker. Men vad man vill och hur det egentligen är, det är två skilda saker.”

När Olle lutade sig ut igen såg han vad hans pappa menade. Berget hade för många sprickor. Det var farligt att klättra på sprickiga väggar. Om han hade tagit den vägen hade han fallit, och marken var flera hundra meter under honom. Olle lutade sig tillbaka för att tacka sin pappa, men då upptäckte han att han var ensam igen på avsatsen. Bilden av pappa hade försvunnit. Plötsligt kändes det inte lika tryggt där uppe längre.

 

Elvan höll kikaren stadigt riktad mot Olle, men nu kunde hon inte förstå vad han höll på med. Han hade två vägar: en enkel väg till höger, och en krångligare väg till vänster, och Olle hade valt den vänstra. Hon suckade åt människorna i största allmänhet, och tänkte att hon aldrig skulle förstå dem.

Men Olle klättrade långsamt uppåt långt därifrån, och hon kunde bara vänta tills han nådde toppen, för att se vad han hade för plan.

 

Nu är han uppe”, sa det röda fnyttet som tittade i kikaren medan Elvan pillade på sitt tuggummi och långsamt fick bort hårstrå efter hårstrå.

Elvan gick fram till fnytten som hade hand om kikaren.

Olle ställer sig upp. Han sträcker på sig. Han vinkar till oss”, fortsatte det röda fnyttet.

Nu går han mot drakarnas grotta”, sa det blåa fnyttet.

Nu kommer en drake”, skrek det gröna fnyttet.

Fyra drakar”, ropade det blåa fnyttet och blev alldeles gult på magen.

Vad gör Olle?” frågade Elvan. ”Akta er!”

Hon tog kikaren och tittade upp mot drakarnas näste. Då fick hon se hur Olle gick rakt mot drakarna och vinkade vänligt.

De kommer att döda honom…” sa Elvan.