Man of Steel suger

Idag/igår var jag och såg Man of Steel. Jag var inte imponerad av trailern (men sånt har lurat mig tidigare) så jag var halvskeptisk redan innan filmen. Men oj. Det där var en dålig film.

Till att börja med: filmen öppnar med att vi får bevittna Stålmannens födelse. Verkligen?! Måste vi börja så långt tillbaka? Vi har ju redan en Stålmannen-film där vi börjar på Krypton och sedan får följa hela hans uppväxt och liv. Behöver vi en till?

Sedan åker vi utomhus på Krypton. En gul sol. Finns det en sak som folk känner till om Krypton, förutom att det är Stålmannens planet och att den är förstörd, så är det att den kretsar kring en röd sol. En detalj? Varför envisas filmskaparna då att göra en stor sak av det?

Härnäst har vi skurken. General Zod (känd från bland annat Stålmannen 2) är skurken. Det är ett bra val. Stålmannen behöver en utmaning. Men så rollbesätter man rollen fel. I Stålmannen 2 har vi Terence Stamp. En bra skådespelare. Här har vi en typ som heter Michael Shannon, som jag knappt känner igen, trots att jag försöker hänga med.

Problemet är inte bara skådespelaren (de flesta skådespelare är okej, till och med Kevin Costner – jag har bara svårt för Russell Crowe, men det återkommer jag till snart), utan rollfiguren. Filmen berättar att kryptonierna avlas fram för ett särskilt syfte, till exempel att bli forskare, ledare eller så. Zod har blivit framavlad för att bli en krigare. Intressant problem – men de ägnar resten av filmen att bevisa att Stålmannen, som aldrig har tränats i närkamp, vapenhantering, kampsport, strategi, taktik, etc, kan besegra Zod, egentligen utan att ens bli svettig.

Så återkommer vi till Russell Crowe. Jag hoppar över den stora luckan i historien: att hans rollfigur, Stålmannens pappa, på något sätt har programmerat ett hologram i ett rymdskepp och skickat iväg det till jorden för 18 000 år sedan där det har frusit fast i isen (det motsvarar Stålmannens Fortress of solitude), långt innan Stålmannen föddes, och på något sätt inkluderade information som hände precis efter att Stålmannens raket åkte! Istället fokuserar jag på herr Crowe själv. Här har vi en skådespelare som inte har ett enda ansiktsuttryck. De flesta skådespelare gillar dödsscener, eftersom det ger dem en chans att spela ut smärta, sorg, förvåning, etc. När Russell Crowe dör (spoiler alert!), då rör han inte en min…

Det där med att ha en bra skurk är A och O, framför allt eftersom Stålmannen är osårbar. Därför behöver man någon som kan sätta hans moral och etik på prov, hota hans närstående och i allmänhet driva historien framåt. Annars blir Stålmannen en rätt irriterande typ. Tyvärr dröjer det nästan 40 minuter innan Stålmannen och Zod möts. Då försöker Zod inte ens övertyga Stålmannen om att gå över på hans sida, utan säger i stort sett bara: ”Vi tänker förstöra den här världen som du har vuxit upp på. Inga problem med dig, va?”

När Zod dyker upp, förresten, kommer en sån där scen vi alla sett tidigare. Utomjordingar skickar meddelanden på alla TV-apparater (och telefoner, så modernt) på olika språk: i Kina får de Zods meddelande på kinesiska, etc. Jag antar att jag är naiv eller så, men finns det inga ställen på jorden där det talas fler än ett språk? På Times Square i New York? Visar man då meddelandet på ett enda språk, baserat på vilket språk som talas av flest människor i närheten? Vad händer då om det råkar vara exakt lika många?

Apropå dumma scener: de är tvungna att ta död på Jonathan Kent för att ge Stålmannen någon slags motiv att ge sig ut i världen. Det gör de genom en tornado, som drabbar en serie bilar (lite tätare mellan bilarna än vad jag hade väntat mig i Smallville!) och en kvarglömd hund i en bil (!). Istället för att Stålmannen/Clark tar hand om det, så gör pappan det. Han fastnar med foten, men klarar sig ut. Tornadon kommer närmare. Men han har lite ont i foten, så han… bara står där! Och vinkar åt Clark att inte rädda honom, eftersom det skulle avslöja hans krafter. Att Clark har räddat flera människor utan att bekymra sig om att dölja det tidigare i filmen (och i livet) låtsas man inte om. Nämnde jag att den där scenen, innan Kevin Costner försvinner i tornadon (men inte ur filmen – de hoppar) är drygt 20 sekunder lång? Till slut sitter man bara och hoppas på att gubben ska försvinna någon gång.

Dialogen är hopplös. Verkligen dålig.

En positiv liten grej är att de har behållt Zods kvinnliga kompanjon (men bytt namn på henne) och dessutom gett dem en tredje partner, som också verkar vara stum. Precis som i Stålmannen 2.

De har med flera bra skådespelare, som enbart verkar vara där för att hämta sin lönecheck eller som inte fick några repliker. Richard Schiff, Toby från Vita huset, har en fantastisk utstrålning och man kunde göra mycket med den rollfiguren. Han har ett par korta repliker, som om rollfiguren blivit nerklippt. Laurence Fishburne är oväntad i rollen som Perry White, men gör ett bra jobb, och har bara några få repliker och ägnar sedan mest tiden åt att reagera på saker utanför bild.

Intrigen har också problem. Jag nämnde förut att det dröjde innan skurken dök upp. Det föranleder mig som vanligt att ställa två frågor:

1. Måste vi lägga så mycket krut på att berätta om ursprunget?

2. Finns det ingen som vill berätta en bra historia om Stålmannen, bortsett från hans ursprung och uppväxt? Jag brukar i det här läget citera något som kallas för SES för Starship Enterprise Syndrome. Det handlar om att konceptet i de flesta Stålmannen-serien fokuserar på ett problem i nutid, inte på hans ursprung. Det är det en sån här film också borde göra.

Allt det här är stora problem. Men det finns ett ännu större problem som sänker hela filmen från en trea (av fem) till en etta. Hela filmen saknar hjärta.

Det här med hjärta är svårt. Vad jag menar är att filmen inte verkar bry sig. Exempelvis sker slutstriden i Metropolis. Zod tänker terraforma Jorden till en ny Krypton, och Stålmannen tänker stoppa Zod mfl. Till hjälp har han armén, flygvapnet, mfl. Byggnad efter byggnad förstörs. Och ingen bryr sig om skadorna. Det är svårt att låta bli att tänka på 11 september ibland, när flygplanen kör in i skyskraporna. Men här finns inga tecken på att det skulle lämna ett stort nationellt trauma. Och de bara fortsätter att demolera. Till slut blir det bara långtråkigt.

Men det är inte bara demolering som tyder på bristande hjärta. Det finns ingen att sympatisera med. Vi vet ju att Stålmannen är osårbar, och vi ser inte ens att han har särskilt svårt med något. Han har ingen utvecklingskurva att tala om. De använder sig inte ens av det gamla (men ganska smarta) tricket att låta Lois Lane hotas mer än högst tillfälligt. Eller hans mamma, som de antyder att de tänkte göra. Stålmannen har helt enkelt ingen motivation att göra någonting och inget mål i livet.

Om han inte bryr sig, då bryr inte vi oss heller. (Det är orsaken till att jag har svårt för Mandomsprovet, där det dröjer jättelänge innan huvudpersonen bryr sig om någonting.)

Jag vet att vissa har svårt för TV-serien Lois & Clark, men den berättade om det här med besök från Krypton på ett mycket bättre sätt i ett trippelavsnitt med början här. Där fick han strida mot ett trettiotal kryptonier som alla hade superkrafter, en ledare värd namnet, flera moraliska krångligheter och en del annat. Den här filmen var bara pinsam. Spara pengarna och gör någonting roligare/mer spännande/mer engagerande istället!

Man kan lära sig av misstag också, ibland…

Omslaget (bilden är inte fri men används i reklamsyfte - på sätt och vis)

Igår läste jag, efter mycket om och men, ut boken Royal Flush av Lynda La Plante. Den har stått i min bokhylla sedan jag köpte den för flera år sedan, kanske redan 2004 (den kom ut 2002, men mitt är i pocketupplaga och dessutom på rea) och jag har dragit mig för att plocka upp den. Nu ångrar jag att jag någonsin köpt den. Det kan låta hårt, men så är det. Varför? Åhh, låt mig berätta…

Det finns nästan alltid något att lära sig av dåliga böcker och filmer. Inte bara så att man kan lära sig hur man inte ska göra, utan det finns ofta små ljuspunkter – och om man är som jag så gillar man att vara den ende i hela biosalongen som förstått det där internskämtet eller insåg innan alla andra vad den där kryptiska ledtråden betydde även när internskämtet inte var särskilt roligt eller den kryptiska ledtråden var lika sökt som Eldorado. Så inte med Royal Flush. Jag hoppades in i det sista att jag skulle ha fel, men det hade jag.

Nu kommer det spoilers – men bry dig inte om det. Du ska i alla fall inte läsa den boken.

På baksidan av boken står i stort sett hela intrigen, inklusive en ganska stor twist som kommer ungefär tio kapitel in i boken. ”Men det är väl inte La Plantes fel?!” hör jag flera ropa. Jo, det är det. Jag vet att det inte är hon som skriver baksidestexten (med all sannolikhet). Å andra sidan är det hon som skrivit början så ospännande att det enda som finns för baksidestextförfattaren att göra är att ta mitten av boken. Se den här filmen för en liknande grej. Så här börjar boken: Edward De Jersey (ett namn som har samma form som författarinnans namn, alltid ett dåligt tecken) är en miljonär på en stor hästsportstävling där hans vänner, inklusive hans familj och revisorn David, närvarar. Inget händer men vi får träffa rätt mycket folk. De Jersey är rätt tråkig. En ganska lång scen handlar om hur Edward De Jersey blir stoppad av en barndomsvän som han inte känner igen. Inget händer. De Jersey träffar drottningen som hälsar på honom eftersom han har en häst med i loppet. Inget kommer ur det, trots att det hade varit smart att lägga in något redan här. Mer saker presenteras. Inget förändras. Inte ens hästvärlden som jag inte är någon expert på känns särskilt djupt tecknad, trots att boken handlar mycket om hästar. Efter en evighet när jag höll på att läsa det här och tänkte stanna vid nästa kapitel, insåg jag till min förvåning att jag fortfarande bara hade kommit till slutet av kapitel ett. Det var lika långa kapitel hela vägen, som om Lynda La Plante hade fått order från någon galen manusredaktör att minska från 100 kapitel till 30. Det kunde man lätt se genom att hon hade kvar de där ”detta har hänt”-beskrivningarna här och där.

Det som sedan sätter igång själva historien är att den där revisorn (listigt inplacerad i första kapitlet – men annars sägs det vid flera tillfällen att de inte träffats särskilt ofta de senaste tio åren) begår självmord sedan han placerat pengar i ett internetföretag som konkat. Och redan här börjar förtroendet för De Jersey sjunka. Han har alltså bara låtit sin revisor, som han inte har mycket kontakt med, investera alla hans pengar i ett internetföretag. De Jersey har till och med kontaktat två gamla vänner och bett dem investera i samma företag. Nog med förtroendesänkande aktiviteter? Nädå. Det visar sig nämligen att De Jersey har grundat sin förmögenhet på ett stort guldrån som han planerade med militär precision. Hans förmåga att planera är så stor att han kallas för ”the Colonel” och att han aldrig ens blivit misstänkt för brottet. Eller några av de andra männen han använde i brottet. Så det han gör med sina illegalt förvärvade pengar är att investera dem med hjälp av en kille han knappt träffar – och trots att han beordrat de andra två att inte kontakta varandra eller honom, så övertalar han dem att också investera sina pengar i samma affär. Det där är ett genomgående tema i hela boken: La Plante säger att personen är på ett sätt och ägnar sedan sida upp och sida ner med att övertyga oss om att det är helt tvärtom. De Jersey gör så mycket misstag att man undrar över hur han kunnat undgå att bli upptäckt redan: hans lögner är så övertydligt osanna, hans planer faller isär vid första hindret och hans undanflykter från hans fru så dumförklarande att hon till och med måste vara från Sverige för att gå på dem…

Och så har vi det här med storyn: De Jersey bestämmer sig nämligen för att han måste behålla sitt fina hus genom att begå, ja, ni gissar det, ”ett sista brott”. Har inte människan sett en enda kriminalfilm de senaste 50 åren? ”Ett sista brott” blir antingen ens död eller ens biljett till fängelset. Ja, strunt samma, med tanke på att vi är tidigt i boken är det ju faktiskt en del av textens ”tänk om”-del, det som på engelska kallas ”suspension of disbelief”. Han bestämmer sig för att begå ett brott. Två kapitel senare (och ni vet alla hur långa de kapitlen är – personligen var jag tvungen att raka mig två gånger under tiden jag läste dem, och då har jag dålig skäggväxt) har De Jersey äntligen bestämt sig för vad han ska stjäla. Jag ska inte berätta vad det är ifall du har tänkt att läsa boken. DE BRITTISKA KRONJUVELERNA! Du ska ju inte läsa boken har jag ju sagt… Det inkluderar till exempel Koh-i-Noor-diamanten, som senast hördes av i Povel Ramels visa om morbror Jan kleptoman. Just det, kronjuvelerna. Om vi för ögonblicket struntar i om det går och istället fokuserar på ”varför just brittiska kronjuvelerna” så har varken jag eller Lynda La Plante några svar. Det måste finnas bättre byten!

Men det var inte det jag skulle berätta om, utan kumpanerna (intressant kuriosa här: kumpan kommer från orden ”cum pane” – den man bryter bröd med). Från det att De Jersey kontaktar dem (igen, får man väl säga, eftersom det är åtminstone andra gången han kontaktar dem efter att han påtvingat dem löften om att inte kontakta varandra), och ber att få träffas, och lyckas övertyga dem tar det nästan halva boken! Vanligtvis brukar man ju göra så här:

Mästerplaneraren: Jag har en plan, tajmad och klar. Vill du vara med?

Medbrottsling 1: Tjaa, okej då.

Medbrottsling 2 (mer värdefull): Nej! Jag tänker aldrig under några som helst omständigheter delta i sådana här olagligheter. Jag har en fru och barn att ta hand om [ifall personen ska dö]. ALDRIG I LIVET!

Mästerplaneraren: Rosebud [eller något annat som Mästerplaneraren har som hemligt övertalningsvapen].

Medbrottsling 2: Jag är med!

Men i Royal Flush tar det alltså flera besök, funderingar fram och tillbaka och ett antal interaktioner med familjen för att de skulle bestämma sig. För sjutton, en av de två medbrottslingarna hann till och med ha en hel biintrig med kokainmissbruk – som inte ledde någon vart, vart annars?

Jag nämnde att det tog rätt lång tid. Vid bokens mittpunkt börjar de verkliga förberedelserna inför brottet, och jag måste medge att de delarna inte suger purjolök, även om de tar fyra gånger för lång tid för att det ska vara spännande. Framför allt gör La Plante misstaget att beskriva vissa saker oerhört noga (dialoger som redan förekommit i andra varianter: ”Vad sa X i förra kapitlet?” ”Jo, så här.”) medan större vändningar tvärtom är lätta att missa (långt stycke som avslutas med ”Och då kom hans fru in och såg alla planer. Två dagar senare…”)

Deckarförfattaren Mickey Spillane sa vid ett tillfälle så här:

”The biggest part of the joke is the punch line, so the biggest part of a book should be the punch line, the ending. People don’t read a book to get to the middle, they read a book to get to the end and hope that the ending justifies all the time they spent reading it. So what I do is, I get my ending and, knowing what my ending is going to be, then I write to the end and have the fun of knowing where I’m going but not how I’m going to get there.” (Spillane in Speaking of Murder, ed. by Ed Gorman and Martin H. Greenberg, 1998)

Som du kanske anar är slutet inte så bra i Royal Flush. För att tala klarspråk om slutet – utan krusiduller och noaord – genomför slutet fellatio på en häst. Slutet har helt enkelt så många problem att jag knappt vet var jag ska börja, och då har jag ändå drygt tio års erfarenhet av att analysera texter och ge goda tips om hur man förbättrar dem.

De åker fast, dör eller tvingas fly och leva fattigt. Men det handlar inte om det. Problemet handlar om varför de åker fast. Vi har som sagt en Mästerplanerare (nja, men La Plante menar i alla fall att han är det), som har förutsett alla problem, även efter brottet. Utom:

* att man inte ska släppa rånbytet från en helikopter till en väntande båt inför vittnen

* att man inte ska lägga en av världens största diamanter så att ens fru hittar den

* att man inte sedan ska erkänna för henne att man har begått det brottet och smita därifrån så att hon blir så bitter att hon anger en för polisen

* att puckon som anlitades som vakter kanske bör ha annat för sig än att gå och bli gripna för andra saker

* att se till så att det inte finns enorma pappersspår från den kvinna som jagat en från början för att man vägrat undersöka vart ens miljoner pund tagit vägen och som man varit tvungen att döda för att komma undan. Med ”enorma pappersspår” menar jag sådana saker som att det står ens namn i hennes almanacka, mindre än tio meter ifrån där man mördat henne

och värst av allt: De Jerseys eget öde.

Kapitel 2

(nu vet du hur det känns att ha läst en jävla massa text och så kommer rubriken Kapitel 2 precis när man hoppats att vara på Kapitel 9)

Under hela boken presenteras De Jersey som en stenhård typ, som till och med planerar världens största rån medan svärföräldrarna är på besök. Så vad är då naturligare än att De Jersey, som kommit undan med en massa pengar, bor i USA och till och med har lyckats få ett föl från hästen Royal Flush (vadå, du trodde väl inte att boken hade med poker att göra?) med sig, att han åker tillbaka till Storbritannien och går på en stor hästtävling, där han vet att polisen väntar på honom, gör stort väsen av sig utan att vara förklädd (något han är stora delar av boken, trots att han borde veta bättre än att klä ut sig när man är drygt två meter lång), och ger upp, utan något skäl eller utan att ens försöka be sin fru om ursäkt som han ville. Han bara ställer sig mitt på banan och låter sig bli fångad. Det är inte ens ett imponerande misslyckande. Det är bara så tråkigt att man får abstinens av den katharsis som uteblir. Man får knappt ett tema, eftersom ”brott lönar sig inte” verkligen känns så löjligt att påstå när De Jersey har levt på räntorna av det senaste brottet och bara ”tvingas” tillbaka när han närmast ger bort sina pengar. Man sitter bara och tänker ”varför har jag ägnat min tid åt att läsa det här, när La Plante uppenbarligen inte ens vet varför hon har skrivit det?!”. Right, den där killen som De Jersey träffade i början, träffar han i slutet också, men meningslösare story får man leta efter. Gör man det i den här boken blir det dock lätt, så gör inte det.

Här har vi alltså världens största lyckade rån av världens största amatör. Möjligen är det svårt att veta vem som är störst av De Jersey och La Plant, men jag tror ändå att orsaken är hennes förlags manusredaktör som borde ha slagit till bromsen eller möjligen La Plante. En så här problemfylld bok kan La Plante knappt ha byggt sin karriär på. Frågan är om vi inte kan lära oss något av det ändå. Se nästa kapitel.

Kapitel 3

Tyvärr inte.

Kapitel 4

Kom inte och säg att man ska göra tvärtom som La Plante. Att göra tvärtom är visserligen en kreativ lek som jag brukar rekommendera (till exempel i Manusförfattarens guide), men när det gäller vad man kan lära av andras misstag är det närmast farligt att börja gå på tvärtom. Vilka parametrar ska man ändra från plus till minus? Risken ligger i att man väljer vad man ska ta bort från sin egen smak snarare än vad man av erfarenhet vet fungerar. Jag tror till exempel att jag hade gjort De Jersey annorlunda, men det är inte säkert att det hade löst problemen. Vissa idéer har helt enkelt för djupgående problem för att man ska kunna göra något åt dem. Är Royal Flush en sådan idé? Jag vet inte. Men om Lynda La Plante hade betalat mig för att ta reda på det och ge tips på hur jag hade kunnat fixa till det så hade jag gjort det. Jag vet alltså inte än. Och det är det som är kontentan av den här texten: man kan lära av sina och andra misstag, ibland, men ofta krävs det att någon utifrån kommer och säger åt en vad i misstaget som var ett misstag. Inte så slagkraftigt, kanske, men likväl är det sant.