Filmanalys I sista minuten – slutversion

I tre tidigare blogginlägg (1, 2, 3) har jag skrivit om att analysera film. Här kommer det fjärde, och troligen sista, inlägget, där jag kommer att foga samman allt jag har diskuterat för att göra en analys av ”I sista minuten”.

Som i det förra inlägget känner jag mig manad att påpeka att det här är min analys, och inte en objektiv bild av filmen.

I jakten på George Kaplan

Den har kallats allt ifrån ”den första moderna actionfilmen” till ”den slutgiltiga Hitchcock-filmen” (filmens manusförfattare). 1959 års ”I sista minuten” är så innovativ att det är möjligt att båda påståendena stämmer. Redan Saul Bass förtexter, med bokstäver som glider in från sidorna ovanpå ett annat lager med bilder, har blivit en så självklar del av filmvärlden att vi tar den för givet idag. Här signalerar den både huvudpersonen Roger Thornhills liv som reklammakare och den äventyrliga värld han är på väg att träda in i. Och visst är det ett äventyr han råkar in i. Intrigen hade räckt till flera filmer. Bara några av ingredienser manusförfattaren Ernest Lehman och regissören Alfred Hitchock vävde ihop (när de egentligen skulle ha arbetat med en helt annan film) inbegriper: spionage, mord på FN-anställda, romantiska tågresor, biljakter, förrädare, identitetsförvecklingar, faror ovanpå nationalmonument, svåra val, en odyssée över otaliga platser med farliga lockelser, blanka lösa skott, och en vilseledd poliskår. Allihop skulle senare återkomma ett par år senare i den mycket framgångsrika filmserien om den hemlige agenten James Bond. Det var till och med på tal att Cary Grant, skådespelaren bakom Thornhill, skulle dyka upp som Bond. (Commander Bond.net) Hitchcock själv blev tillfrågad ett par år senare om att regissera ”Åskbollen” men valde att koncentrera sig på projektet om seriemördaren Norman Bates i thrillern ”Psycho”.

Handlingen i ”I sista minuten” kretsar ytligt kring vad en rollfigur beskriver som ”vi kan kalla det regeringshemligheter”, och mer än så får vi inte veta. Här mer än kanske i någon annan Hitchcock-film får vi alltså möta en ”MacGuffin”, en term som Hitchcock gjorde så populär att när Mel Brooks senare gjorde parodi på Hitchcock (”Det våras för galningarna”, 1977), så fick Brooks ett meddelande från en herr MacGuffin. Berättelsen är oerhört stram, och bara ett ytterst fåtal minuter presenteras utan att Thornhll finns med, mest iögonenfallande ett klipp iväg till ett agenthögkvarter där intrigens hemlige agent hittats på – han existerar nämligen inte. (Wordplay, Point of view.) Det är den agenten som heter George Kaplan.

Det största äventyret av alla bygger dock inte på biljakter, knivmord och identitetsförväxlingar. För det är när den två gånger skilde cynikern Thornhill får allt svårare att umgås med sin mamma och istället fastnar för den frispråkiga och förföriska Eve Kendall (Eva Marie Saint i sitt livs största roll), som han påbörjar sin förvandling till en vuxen man. Typiskt är att den förväxling som sätter igång intrigen sker när Thornhill ska skicka ett telegram till sin mamma, och att filmen slutar med flera symboler för Thornhills slutliga språng ut i vuxenlivet. Med det här temat är det närmast märkligt att Hitchcock, en regissör som propagerade för att den viktigaste delen av regi-arbetet var rollbesättningen, gav rollen som Thornhills mamma till Jessie Royce Landis, en skådespelerska som var lika gammal som Grant.

Det är också i samspelet mellan Grant och Saint som mycket av den känslomässiga ryggraden i filmen sitter. Från det ögonblick när Eve räddar Thornhill undan polisen och bara minuter därefter visar sig vara i maskopi med den prydlige skurken Vandamm, till scenen på auktionshuset när Thornhill tvingas inse den bittra sanningen om henne, till när han envist försöker rädda henne från Vandamms klor, blir det alltmer Thornhills främsta motivation. Relationen, med kvicka replikskiften och en mer komplicerad kärlekshistoria än tidigare verks krångel med föräldrar som inte godkänner den tilltänkta partnern, bygger mycket på 1940- och -50-talets screwball-komedier, där Grant ofta medverkade. (Filmreference.com)

Förutom Grant och Saint gör James Mason, med sin mycket speciella röst, en stark insats som smugglaren och manipulatören Vandamm. Hans förmåga att få Thornhill att bli lika dåligt lyssnad på som mytens Cassandra är skickligt utförd, när polisen följer med honom för att få reda på hur det egentligen ligger till, och till och med Thornhills mamma tvivlar på honom. Hennes halvt om halvt naiva fråga till mördarna: ”Hade ni verkligen tänkt att mörda min son?” punkterar inte mamman, utan Thornhll, och han känner sig nödgad att fly på egen hand.

Den lågmälta tonen i Masons gestaltning gör Vandamm än mer effektiv som motståndare. Det är lätt att förstå att den unga Eve blev förförd en gång i tiden av hans charm. Masons karriär var nästan lika lång som Hitchcocks, om än kanske inte lika framgångsrik. För nutida tittare är han kanske mest känd som Isaac från York i TV-filmen ”Ivanhoe”.

Vandamm åtföljs ständigt av nykomlingen Martin Landau som hantlangaren Leonard. Trots att han bara har ett fåtal repliker här, fick Landaus karriär en kickstart med ”I sista minuten” och sedan har fortsatt att blomstra. Den kompetente Joe G Carroll gör rollen som professorn, chefen över de agenter som är ute efter Vandamm. Carroll var van vid den typen av pålitliga, akademiska eller medicinska typer och Hitchcock använde honom i flera av sina filmer.

Skådespelare var inte det enda Hitchcock återanvände. I ”I sista minuten” finns flera element som återkommer i flera av hans filmer: det kanske främsta två är hans ständiga rädsla för poliser, något som flera biografer har skildrat, och temat med den oskyldigt anklagade, en historia som återfinns i både ”De 39 stegen” och ”Fel man”. (Engelskspråkiga Wikipedia / Hubpages: ”The many faces of Alfred Hitchcock”.)

Nämnas bör i sammanhanget också Bernhard Herrmann, som skrivit filmmusiken. Herrmann är inte bara kompositör till soundtracket till ”Psycho”, utan har en lång och framgångsrik karriär. Här blandar han dramatiska stråkar med lekfulla melodier, men framför allt vågar han det låta vara tyst.

Varken Hitchcock eller ”I sista minuten” fick några Oscars, även om den blev trefaldigt nominerad (bland annat för bästa manus), men 1995 valdes den in bland de fåtal filmer som skulle bevaras för eftervärlden i Library of Congress, en ära den delar med bland annat ”Ben-Hur” (som norpade alla Oscars som ”I sista minuten” var nominerad till, och fler därtill), ”Casablanca”, ”Trollkarlen från Oz” och ”Lawrence av Arabien”. För moderna ögon är filmen inte bara en tidsbild där några taffliga specialeffekter drar ner intrycket, utan också en god historielektion. Inte minst bör man ha upplevt spänningen när Thornhill tror sig ha stämt möte med en man ute på landsbygden, men istället attackeras av ett besprutningsflygplan med kulspruta. Den scenen har blivit härmad och parodierad så många gånger, att det är lätt att glömma hur den börjar: med nästan fem minuters tystnad. Så genialisk är Hitchcock och Lehman att vi knappt märker hur stämningen byggs upp, innan den möter sitt crescendo i en krasch och en våldsam explosion.

Filmanalys: I sista minuten, förstaversion

Filmanalys I sista minuten – version 1

I det senaste blogginlägget påbörjade jag en filmanalys av ”I sista minuten” för kursen Filmkunskap på Donnergymnasiet. I det här kommer jag att göra en förstaversion av den analysen, och i nästa göra den fulla analysen.

Det här är min analys av filmen, kanske jag ska förtydliga. Det finns många sätt att dela upp ett verk, och även om alla inte är rätt (eftersom de inte förklarar särskilt mycket av det verk de försöker analysera), så finns det definitivt andra analyser man kan göra som är minst lika effektiva som den här.

Nog med företal nu. Dags att faktiskt analysera.

Steg 1

Jag har kvar mina anteckningar från filmen, och det är en bra början. Det innebär att jag kan gå tillbaka i minnet till vad som hände, och även om jag inte har skrivit ner allt, så får minnesanteckningarna mig att tänka på fler saker. Jag lägger till exempel märke till att jag inte skrev ner att det fanns en scen där Vandamm låter sina hejdukar hälla i Thornhill en massa sprit innan de försöker sätta honom i en bil och låta honom köra ihjäl sig. Men den scenen minns jag ändå. Det finns säkert fler sådana exempel, men slutsatsen är ändå att anteckningarna är tillräckligt bra som utgångspunkt. Den som inte har några anteckningar får gärna titta på mina i det förra blogginlägget.

Steg 2

Det andra steget är att göra en kort research-omgång. Jag söker på ”I sista minuten” och ”North by northwest”, som är originaltiteln, på nätet. Två av de första träffarna är Internet Movie DataBase (IMDb) och Wikipedia. Jag känner till hur båda sajterna fungerar. Något som inte alla känner till är att IMDb också är skrivet av sina användare, vilket gör att det inte är en helt tillförlitlig sajt. Men för att orientera sig i ämnet är båda helt okej. Jag tittar framför allt på sektionerna om hur filmen kom till, och andra fakta som kan komma till användning. Eftersom jag vet att nästa steg är en 100-poängsanalys letar jag litegrand efter information som jag kan placera in i de 10 luckorna, men jag nöjer mig inte med första bästa fakta inom varje del, utan noterar ett par-tre av de intressantaste. Samtidigt antecknar jag var jag har hittat informationen. Från filmens sida går jag sedan vidare och kollar skådespelarnas sidor, och en del av sidorna om människorna bakom kameran.

Vid ett par tillfällen hittar jag information som är såpass intressant att jag inte nöjer mig med IMDb eller Wikipedia. I Wikipedia finns en del källhänvisningar, så där är det lätt att gå vidare. Annars gör jag en förfinad sökning på nätet.

Jag har tyvärr ingen bok om Hitchcock eller någon av skådespelarna, men det hade varit bra. För ett större arbete hade jag definitivt gått vidare på skådespelarbiografier, filmhistoria, etc, för att få en mer nyanserad bild.

Steg 3

Nästa steg är att göra en 100-poängsanalys. Det är ganska lätt nu när jag har en massa information, och det är ett bra sätt att kolla så att jag har fått tag på all nödvändig information inför själva analysen.

Så här ser min 100-poängsanalys ut:

Handling: Reklamaren Roger Thornhill blir förväxlad med den hemlige agenten George Kaplan, och när motståndarna lyckas få honom falskt anklagad för mord, tvingas han fly. Han får hjälp av Eve Kendall och blir kär i henne, men inser snart att hon har flera mörka hemligheter.

Tolkning: Ernest Lehman som skrev filmen har påstått att filmen inte går att analysera, vilket gör det än mer lockande att försöka förstå vad filmen handlar om. Det finns inslag av flera av grundmyterna här: Thornhills irrfärder genom USA påminner om Odysséen, inte enbart pga den långa resan med flera stopp på vägen, utan också för att han likt Odysseus tvingas anta andra identiteter, och tvingas välja mellan polisen och mördarna (Scylla och Carybdis). Eve påminner om Kirke som använde sin skönhet för att förvrida männen (både Thornhill och Vandamm blir lurade av henne och hennes skönhet). Jag ser inte riktigt att filmen är en tydlig David och Goliat-historia, även om Thornhill på flera sätt ligger i underläge. Thornhill har ingen riktig slunga, d.v.s. hemligt vapen, och trots att Vandamm har övertaget är han aldrig skrämmande stor. Han lyckas istället manipulera omgivningen, till exempel så att ingen tror Thornhill. Det senare är förstås ett Cassandra-komplex – Thornhill försöker få polisen, sin mamma och andra att tro honom, men Vandamm har sett till att alla bevis är undanröjda. Slutligen är konflikten mellan Thornhill och Vandamm och Eve ett triangeldrama i samma stil som Tristan och Isolde.

Rollfigurer/skådespelare: Som jag konstaterade med hjälp av mina anteckningar i första blogginlägget är de huvudsakliga rollfigurerna enkla att avgöra. Skådespelarna bakom Thornhill, Eve och Vandamm står överst på filmaffischen. Övriga viktiga roller är Leonard, professorn, mamman och polisen. Såväl Cary Grant som Leo G Carroll i rollen som professorn har samarbetat med Hitchcock förut, medan James Mason fortfarande är såpass känd att komiker som Eddie Izzard gör imitationer av honom trots att han dog för många år sedan.

Filmskapare: Det går knappast att förbigå att det här är en av Hitchcocks främsta filmer. För många idag förknippas han kanske mest med Psycho, Fåglarna, och Fönstret mot gården, men de flesta kan säkert nämna fler av hans filmer. Tematiskt passar ”I sista minuten” bra in i Hitchcocks övriga produktion, där temat Oskyldigt anklagad förekommer ofta, till exempel i De 39 stegen. Rädslan för polisen, som Hitchcock ofta har berättat om, finns också med här. Däremot är det här knappast en skräckfilm, trots att Hitchcock ibland kallas skräckflmernas mästare. Andra stora namn bakom kameran är Saul Bass vars förtexterer till den här filmen blev mycket inflytelserika: det var några av de första filmerna där förtexternas inte var statiska skyltar, utan ”gled” in från sidorna av filmen. Bernhard Herrmann som skrivit musiken, och som arbetade med Hithock en hel del, förtjänar också att nämnas.

Historisk kontext: Filmen är en blandning av två genrer: Screwball-komedin, som är en föregångare till den romantiska komedin och som gett filmen dess rappa dialog, och thrillern, som var på uppgång under slutet av 1950-talet. Visserligen har det funnits actionfilmer lika länge som det har gjorts film, men det var först efter andra världskriget som det började bli en genre som blev uppmärksammad även på Oscarsgalor och liknande kulturella ställen. Den här filmen var inte någon vattendelare, men den utgör ändå en viktig milstolpe bland den tidens händelserika filmer.

Samtida kontext: En annan film som kom samma år var ”Ben-Hur”, som snöpligt tog alla Oscars som ”I sista minuten” var nominerad till. Det kom flera thrillers, skräckfilmer och spionfilmer, som fortfarande omtalas, såsom ”Analys av ett mord”, ”Vår man i Havanna”, och ”The house on Haunted Hill”. Stora skådespelare var bl.a. John Wayne, Gregory Peck, James Stewart (som var påtänkt för rollen som Thornhill), Lauren Bacall, Audrey Hepburn, Doris Day och Rock Hudson.

Effekter: Den här filmen är kanske den tydligaste föregångaren till de första James Bond-filmerna, med exotiska resmål, agenter och dubbelagenter, samt jakten på en ofta ganska oförklarad MacGuffin, för övrigt en term som Hitchcock gjorde populär. 1962 när den första Bond-filmen kom föreslogs också Cary Grant att spela huvudrollen. (Wikipedia:Cary Grant) Skådespelerskan Eva Marie Saint blev upptäckt i den här filmen, och spåddes en lysande framtid, men lyckades aldrig upprepa framgången. (imdb:Eva Marie Saint) Som en sidokommentar kan också nämnas att Cary Grants kostym fick en egen beundrarskara och influerade modet i viss grad. (Wikipedia)

Mottagande: Det här anses allmänt vara en av Hitchcocks bästa filmer, en av de första moderna actionfilmerna, och blev år 1995 invald som en av de 100 filmer som skulle bevaras för eftervärlden av amerikanska Library of Congress (Wikipedia). Fortfarande har filmen ett enormt hög stöd på filmkritik-sajten Rotten Tomatoes.

Scen: Utan tvekan är den mest berömda scenen ur ”I sista minuten” den där Thornhill har lurats ut på landet, och ett flygplan jagar honom över en åker. Den finns med på omslaget till de flesta utgåvor av filmen, liksom affischen, och enligt IMDb finns det mer än 20 filmer och TV-serier som på ett eller annat sätt imiterar eller parodierar den scenen, kanske främst James Bond-filmen ”Agent 007 ser rött”, där flygplanet bytts ut mot en helikopter.

Problem: En av de anmärkningsvärda aspekterna av filmen är Cary Grants ålder. Hans mamma i filmen spelas av skådespelerskan Jessie Royce Landis som faktiskt är lika gammal som Cary Grant (båda föddes 1904). Att filmskapare ibland fuskar på det sättet är inte helt ovanligt, men ofta bygger det på att den ena skådespelaren ser mycket äldre ut. Så är inte fallet här. Åldersskillnaden blir ännu tydligare i samspelet med Eve, som sägs vara 26 år gammal. Marie Saint är hela 20 år yngre än Grant. För en nutida publik ter sig också slutscenen på Mount Rushmore en smula kort: sekvensen börjar mindre än tio minuter innan slutet, och det gör att stämningen inte hinner byggas ut ordentligt.

Steg 4

När väl materialet är framlagt gäller det att strukturera upp det på ett bra sätt. Det kommer jag göra i mitt nästa blogginlägg. Med så här mycket skrivet bör det finnas utrymme för en del putsningar och en del beskärningar.