Vad är viktigare än verkligheten?

Falk, igen

(Det här blogginlägget börjar med en sektion om Johan Falk, men det kommer annat viktigare lite längre ner!)

För ett tag sedan hörde jag ett program på radio, där en polis intervjuades om polisens arbete med informatörer, bland annat Peter Rätz. Rätz är en av förebilderna till figuren Frank Wagner i filmerna om Johan Falk. Eftersom polisen i fråga skrivit manus till Johan Falk och varit konsult för filmserien fick han följande fråga:

– Så du tycker att de stämmer överens med verkligheten, gissar jag då.

– Det är så här att det finns inga andra svenska filmer som är i närheten av det, utan Johan Falk är de som är absolut närmast verkligheten. Sen… det kan ju inte vara 100 procent verklighetstroget, för då blir det ju tråkigt.

– Man får twitcha [?] litegrand?

– Men det är absolut så nära verkligheten som det bara går.

– Hur duktiga är svenska kriminalförfattare på att härma verkligheten, tycker du?

– Det finns några stycken som jag tycker är ganska bra. Men den stora merparten är jävligt dåliga, för att prata klarspråk.

– Mmm.

– Man har inte koll på någonting, utan det bjuds ju in den ena efter den andra i polisutredningarna. Det är svärmor och svärfar och ex och syrror och psykologer, och allt möjligt som ska hjälpa till.

– Och så är det inte i verkligheten?

– Nej, det är klart att det inte är. Det innebär ju att den här utredaren begår brott från första till sista sidan – vilket i och för sig inte är ett stort problem, så, men det är så orealistiskt att jag har svårt att läsa det.

Jag har inget emot att man ställer de här frågorna till en polis som tidigare var chef för den relativt hemliga SSI (Sektionen för särskilda insatser).

Vad jag däremot har problem med är två saker:

1. Att man fortsätter att använda Frank Wagner i varenda Johan Falk-film. Efter två-tre filmer insåg man att det bara finns tre historier om Wagner:

  • ”åh, vad jobbigt det är att leva ett dubbelliv där man föreställer en skurk och samtidigt skvallrar för polisen”
  • ”titta, han varvar sitt hemska jobb med en söt familj” och
  • ”nu slutar han som informatör – nej, nu! Nej, nu! Bara en sista gång…”.

Nu är det dags att gå vidare. Döda Wagner och låt det ske publikt så att allmänheten får reda på vad GSI håller på med, så att de får en PR-affär på halsen. Det går till och med att göra dödsscenen i slow motion om man vill göra det mer dramatiskt. Låtsas som om det ska ta slut och bygg vidare historien efter det.

2. Att det…

Förresten, det andra jag har problem med är så stort att resten av det här blogginlägget kommer att handla om det. Jag gör en ny rubrik, en stor en.

Realism

Det andra problemet med situationen är att man utgår ifrån att alla berättelser ska utspela sig i verkligheten, att allting ska vara realism. Som polis Tage säger: ”så nära verkligheten som det bara går”. Det är bra. Underförstått: allt som inte är så nära verkligheten som det bara går är dåligt. Eller sämre, i alla fall. Programledarna ställer inga följdfrågor och framför inga motargument. Jag ser det beteendet ofta. Men låt mig berätta lite mer om realism innan jag återkommer till varför jag har svårt för det här sättet att tänka.

Olika typer av realism

Till att börja med kan det behöva slås fast att det finns olika typer av realism. I Wikipedia-artikeln nämns bland annat ”skildra omvärlden […] ur ett mer eller mindre objektivt och vetenskapligt perspektiv”, sociorealism, neorealism och diskbänksrealism. Som antonymer nämns till exempel romantik, fantasi och naturmystik. Nationalencyklopedin skriver att realismen försöker ”framställa sannolika, främst vardagliga sammanhang och förhållanden”. Både den gamla Martin Beck-filmen Mannen på taket och Ingemar Bergmans filmer sägs vara realism.

Det här är ren och skär diskbänksoptimism.

Det här är ren och skär diskbänksoptimism.

Varför realism?

Det kräver förstås oerhörd skicklighet att göra saker realistiska. Titta bara på folk som gör hyperrealistiska teckningar, som den här:

Det krävs lika stor skicklighet för att få fram realism i film och TV. Skådespelare ägnar mycket tid åt att försöka göra sina rörelser, repliker och skildringar så verklighetstrogna som möjligt. Man anställer coacher och lärare inom de mest underliga kunskapsområdena för att det ska bli mer trovärdigt. Men varför? Poängen med att göra saker realistiska är att tittaren ska känna igen sig och få en spegelbild av verkligheten. Det är delvis en fråga om trygghet, att man ska kunna relatera till en bekant version av verkligheten snarare än något främmande (hu!), men det handlar också om samma sak som vetenskapen handlar om, nämligen att hitta det som inte är personligt, utan allmängiltigt. Ju fler som känner att det här verket skildrar en verklighet som de känner igen, desto fler av dem kommer att känna sig sammankopplade med verket, är teorin. Men det finns ett undantag, även inom realismen.

Inte ens realism betyder verkligheten

Som polis Tage säger finns det vissa saker som man, oavsett hur mycket realism man är ute efter, tar bort. I de flesta filmer tar man bort mycket av det följande: toalettbesök, tandborstning, sömn, resor, måltider, läkarbesök, kallprat (något jag skrivit om tidigare), mathandling, sjukdomar, hämtning på dagis, städande, TV-tittande, slösurfande, borttappning av mobil eller liknande, läsning av morgontidning, träning och motion, tvätt, disk, duka fram inför måltid, telefonsamtal från mamma, väntan på att resa ska börja, väntan på sotare eller annan hantverkare, etc, etc. I stort sett allting som gör berättelsen för vanilj tas bort – eller ”markeras”, d.v.s. visas upp i förbigående eller bara inledningen/avslutningen av det, för att man ska fatta att det också händer.

Ibland använder man just sådana tråkiga saker för att tittaren ska fatta att det finns ett vanligt liv, och på något sätt ökar det realismen. Jag minns exempelvis ett avsnitt av den brittiska deckarserien om Jane Tennisson, med Helen Mirren i huvudrollen. I en scen skrubbar hon sitt badkar. Det är så ovanligt att skildra såna vardagliga saker på film, att man genast tycker att serien är mer realistisk. Lägg gärna märke till hur ofta personer blir straffade på film genom att göra den här typen av städjobb. Men det finns alltså en övre gräns för hur mycket realism vi tål.

Vad är det för fel med realism, då?

Nu när vi har kommit hit, så är jag redo att förklara varför jag tycker att det som sades i intervjun och som jag ser så ofta i diskussioner om litteratur, film och TV i Sverige är allvarligt nog att skriva ett långt blogginlägg om.

Visst kan realism vara en bra sak. Det skapar trovärdighet, som i allmänhet gör berättelser bättre. Men ska det verkligen hindra att man berättar andra typer av berättelser? Varför måste alla skriva realistiskt? Vad finns det för andra typer av berättelser? Och vad får det för effekt om man bara tillåter en typ av historier?

Som jag tidigare har beskrivit görs det ungefär 40 svenska filmer varje år. Antalet TV-serier (drama) är ännu färre, eftersom det kräver en större investering, något som i stort sett bara SVT och TV4 har råd med, och egentligen bara SVT har lust med längre. Av dem är pinsamt få någonting annat än realism. Det görs enstaka filmer och TV-serier som utspelar sig i dåtid: Arn, Selma Lagerlöf, Nobel, Snapphanar, Kocken, etc, men historiska filmer bryter inte särskilt mycket mot realismen, om man ska se lite nyktert på det. Eller de måste inte vara orealistiska, för att vara noggrann.

Liten ursäkt, så här i mitten av texten

Innan jag fortsätter vill jag passa på att be om ursäkt. Jag vet att alla svenska filmer och TV-serier och böcker inte är så här. Det är kanske orättvist att klanka ner på dem så här i grupp. Framför allt när jag varken kan undersöka dem alla eller har gjort mer än enstaka nerslag i den svenska fiktionskulturen. (Det är för mycket klyschor för min smak, särskilt som man brukar anklaga andra länders fiktionskultur vara fyllt med klyschor.)

Men håll med om att det är så här! Det är så här diskussionen går. Se bara exemplet i början av texten. Realism är normalläget. Det är det jag klankar ner på. Mer ursäkt än så kan det inte bli frågan om.

 Motsatsen till realism – tempo

Enligt den teori som förhärskar så bygger bra historier på att tempot är lågt, eftersom det är det i verkligheten. Som vi har sett bryter Falk-filmerna delvis mot det här. Men idealet verkar vara att tempot i filmen/TV-serien ska vara ungefär samma som verkligheten. Det här sättet att tänka fick sig en rejäl push framåt 2001 när TV-serien 24 låtsades skildra ett dygn i realtid, men i själva verket har det funnits med sedan antiken och Aristoteles, och fick en renässans under 1600-talet när författarna François Hédelin och Jean Chapelain spred idéerna och användandet av de dramatiska enheterna: tiden, rummet och handlingen. Idealet enligt dem var att en pjäs skulle utspela sig i realtid, i ett rum och med en händelsekedja.

Det finns flera motsatser till det här. Man kan låta historien spänna över längre tid, eller man kan göra som Måndag hela veckan m.fl. filmer och använda sig av icke-kronologiskt berättande. Men det jag tänkte mest på är förtätning, d.v.s. att man pressar ihop så mycket material man bara kan på kortast möjliga tid under delar av en berättelse. Det här kan låta som att det bara rör poesi och Tomas Tranströmer och så, men det gör det inte. Två exempel på detta:

Hitchcocks I sista minuten, där slutscenen består av en serie mycket korta klipp. På bara några sekunder får vi hela upplösningen, infångandet av skurken, samt hela framtiden för huvudpersonerna, inklusive symbolik.

Hämnd AB, som den här bloggen har fått sitt namn efter, där inledningen av det första avsnittet ser ut så här:

* en rädd kvinna i ett tomt kontor, klipp till hemma hos kvinnan, hennes dotter svarar i telefon, kvinnan ber att få prata med pappan, kvinnan berättar om att hennes chef förskingrar pengar, maken varnar henne att sticka därifrån (54 sekunder)

* en man dyker upp i kontoret, bryter samtalet, stryper kvinnan ovanpå en fotokopiator (40 sekunder, sammanlagt 1,34)

* mördaren ringer en knarkhandlare och meddelar att han röjt undan bevisen, knarkhandlaren beordrar honom att ringa advokat, mördaren tas till rättegång men säger sig vara oskyldig (41 sekunder, sammanlagt 2,15)

* offrets make får se bilder från kopiatorn som knyter mördaren till brottet (30 sekunder, sammanlagt 2,45)

* försvarsadvokaten yrkar på att bilderna är fejkade och bygger upp en historia om att offret gick på antidepressiva droger och var otrogen (47 sekunder, sammanlagt 3,32)

* juryn förklarar mördaren oskyldig, maken är skakad och hans dotter drömmer mardrömmar, (26 sekunder, sammanlagt 3,58)

* maken får ett kuvert med sju tidningsartiklar: tre om personer som klarat sig undan lagen eller varit oskyldigt anklagade, respektive tre om hur den riktiga personen åkt dit, därefter en artikel om hans frus mördare, och en lapp med ett telefonnummer (61 sekunder, sammanlagt 4,59)

* Mr Chapel dyker upp och förklarar sin affärsidé, att sätta rätt person bakom galler (56 sekunder, sammanlagt 5,55)

I de flesta andra TV-serier hade de sex första punkterna ovan varit grunden för ett helt avsnitt eller en hel film. Här är det bakgrunden till det som sedan blir intrigen för avsnittet, nämligen hur Mr Chapel ser till att personerna straffar sig själva.

Det här med förtätning kräver att man markerar även sånt som inte är skoläder (sånt som tar en rollfigur från plats A till plats B). Med ”markerar” syftar jag på att man gör en kortare skiss, snarare än att visa hela processen. Istället för att visa hela familjemiddagen när den inte är viktig för berättelsen, så visar man bara ett kort klipp från när familjen är samlad kring bordet. Så här gör man hela tiden i reklamfilmer, vilket har gjort att vissa associerar det med reklam och därför ser ner på det. Men om man har något viktigare att berätta, och ger oviktiga saker lite utrymme istället för mycket utrymme, då är man en god berättare. Bara för att reklamvärlden har anammat ett grepp måste det inte vara förbrukat eller smutsigt. Det krävs bara att man gör något som reklam aldrig gör: man ger någonting annat mer utrymme. En dålig berättare ger allt lika mycket utrymme.

Motsatsen till realism – trovärdighet

En annan detalj i realismen handlar, som jag skrev ovan, om trovärdighet. Man räknar kallt med att svenska folket tycker att det bara är realistiska saker som är trovärdiga. Det är möjligt att de har rätt i det – om det inte vore för att det finns tusentals exempel på att det är fel. Trovärdighet är nämligen inte det enda sättet att se på saken. Ta Sagan om ringen. Jag tror inte att någon menar att Frodo och gänget är realistiska rollfigurer, att actionscenerna och miljöerna är verklighetstrogna eller att stilen går att beskriva som med fötterna på jorden. Det har gått bra för de filmerna ändå, om man säger så. (I själva verket kommer man ner på 123:e plats bland de mest besökta filmerna i världen innan man kommer till något realistiskt, och då har jag räknat Rädda menige Ryan som en realistisk film. Några kanske skulle räkna Titanic, nr 2 på listan, som en realistisk film, men kom igen: den lever på sina specialeffekter.) Bland de svenska filmerna toppar nästan alltid action och humor – två genrer som inte är särskilt realistiska.

De som tittar på film tycker med andra ord att de här filmerna är tillräckligt trovärdiga. Trots att de innehåller allsköns ickerealistiska element, så har de fortfarande något som gör dem trovärdiga.

Det här ”något” kallas på engelska för ”(willing) suspension of disbelief”. Tyvärr har jag inte hittat någon adekvat svensk översättning. (Google föreslår ”upphävande av misstro”. En annan översättningstjänst föreslår ”frånvaron av misstroende”. Kanske ”åsidosättande av sin skepsis”.) Begreppet handlar om hur man tillfälligt och frivilligt åsidosätter sina kritiska fakulteter och bara hänger med i det som komma skall. Tidskriften King (som jag inte brukar läsa) sammanfattar bakgrunden:

Termen […] myntades av poeten Samuel Taylor Coleridge 1817, delvis tänkt som ett försvar för hans egen kioskvältande men av samtiden kritiserade episka dikt The Rime of the Ancient Mariner (ej att förväxla med Iron Maidens för all del feta trettonminuterslåt med samma namn från Powerslaveplattan, även om denna använder Coleridges poesi som förlaga). Coleridge var en romantiker i en tid då etablissemanget förespråkade mer realistiska ideal. Han fick följaktligen skit för att han inte drog sig för att krydda sina verk med spöken, antropomorfa personifikationer av abstrakta koncept (dåtidens esteter rös av obehag åt kitschigt trams som Döden i form av ett benrangel i kaftan), en och annat monster samt diverse märkliga dramaturgiska förvecklingar som inte kunde förklaras med vetenskapens hjälp – The Rime of the Ancient Mariner handlar om en serie osannolika missöden till sjöss, och kan tolkas som alltifrån en kristen analogi till en pamflett mot tjuvjakt på sjöfågel. Grundtesen i Coleridges försvarstal för konstnärliga utsvävningar från realismen var däremot enkel: Om upphovsmannen bara förmår engagera sin publik på det mänskliga planet och ingjuta ett aldrig så litet skimmer av sanning kommer utsagan att accepteras oavsett innehåll. Eftervärlden har gett honom rätt: Vi kommer att fängslas av en saga om blå människor på djungelplaneten Pandora i samma utsträckning som vi bryr oss om karaktärerna, deras motiv och deras öden.

Publiken är villig att åsidosätta sin skepsis inför spöken, fantastiska uppfinningar, tidsresor, osannolika katastrofer, övermänniskor, naturtrogna androider, och andra hypotetiska element. I själva verket skulle jag argumentera att det är en omistlig del av fiktion att åsidosätta sin skepsis. (Jag har skrivit om liknande saker tidigare, här.) Vi vet att det inte finns talande djur, men i fabler går det bra. Vi vet att folk inte kan flyga, men i Stålmannen går det bra (ibland). Vi vet att det inte går att lappa ihop döda människor och få ett Frankensteins monster, men det spelar ingen roll – för de där grejerna har en större poäng. De handlar om något annat än vad de verkar handla om. Frankenstein handlar inte om organdonation. Stålmannen handlar inte om flygande människor. Fabler definieras till och med efter att det handlar om något annat:

En fabel är en kort och kärnfull berättelse som inte gör anspråk på att vara sann. Den har en sensmoral, det vill säga något som fabeln vill lära ut.

[Wikipedia]

fabel (jfr ty. Fabel och fr. fable, av lat. fa´bula ‘prat’, ‘anekdot’, ‘saga’ m.m.), en kort allegorisk berättelse i vilken förmänskligade djur med sina handlingar och repliker åskådliggör en moralisk lärdom som gärna avslutningsvis formuleras som en sederegel, t.ex. ”den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket”.

[Nationalencyklopedin]

Det är just där problemet ligger med svenska filmer och TV-serier och böcker. De är realistiska, eftersom de inte handlar om något annat. De har inget tema. (Möjligen förutom att klaga.)

Det där med att åsidosätta sin skepsis är intressant. För det kommer nämligen med vissa regler. Man brukar exempelvis säga att en film måste sätta upp spelreglerna i början (till exempel ”I den här filmen finns det spöken, men inte, låt säga, tidsresor”), helst inom den första halvtimmen har gått. Därefter får man inte ostraffat ändra på reglerna. Man kan dock använda reglerna för att skapa drama eller spänning eller för att lura publiken. (”I see dead people” är regeln. Vad vi inte tänker på är att det är en set-up inför finalen.) Man får också bara åsidosätta skepsisen inom ett visst antal områden. Man kan inte förvänta sig (oavsett om man gör det inom tidsgränsen eller inte) att folk ska acceptera en film som innehåller tidsresor, mumier, superhjältar, riddare, cowboys, rymdskepp och en superskurk som tänker utplåna jorden med hjälp av dresserade orangutanger. Var och en av idéerna kan fungera, men tillsammans blir det bara ett mischmasch.

Ändå är det alltså nödvändigt med lite påhittat för att det över huvud ska kunna kallas fiktion.

Inte omöjligt eller utan sanningsvärde

Ian Fleming, som skapade figuren James Bond i början på 1950-talet, blev ibland anklagad för att hans texter var orealistiska. Hans svar var att han inte skriver om sånt som är omöjligt, men att det bara är osannolikt.

Det kan man hävda ibland. Men man kan också gå längre. Vi behöver inte använda oss av superhjätar. Vi kan gå till Hasse Alfredson. 1997 kom hans bok Attentatet i Pålsjö skog. Den tillhör inte hans storsäljare, men jag tyckte att den var så intressant att jag 2000 när jag fick i uppdrag att göra något examensarbete, så ville jag göra en film av den. Handlingen går i korthet ut på att några skåningar tröttnar på Sveriges undfallenhet mot tyskarna och permittenttågen. De beslutar sig för att spränga ett av tågen. Olyckligtvis befinner sig Eva Braun på det tåget. Hitler blir vansinnig(are) och anfaller Sverige direkt. Nu har vi kommit en tredjedel in i boken…

För någon som är helt historielös så kan jag meddela att det där aldrig har hänt. Boken tar sig friheter med historien. Det kallas att vara kontrafaktisk. Vi är alla lite kontrafaktiska ibland i våra tankar: ”Tänk om jag inte hade gjort si eller gjort så istället.”

Men man kan också göra berättelser som utspelar sig i framtiden. Eller på en helt annan planet. (Det händer nästan aldrig i svensk mainstream-fiktion.)

Flera stora luckor i realism-tänket

Jag tycker att det här är ett stort problem med svenska filmer och TV-serier och böcker. Inte nog med att jag tycker att det är synd att en författare (till exempel han i inledningen) inte inser så grundläggande saker som att:

1) Om författare vill ta in externa hjälpredor i polishistorier, då är det ett tecken på att polisutredningar inte är tillräckligt spännande eller att man vill göra det lite mer personligt. Det är också ett trick som har funnits med ungefär lika länge som kriminalhistorien har funnits. Ta bara Sherlock Holmes som exempel. Han är inte polis, men blir konsulterad av polisen och andra. Andra följde naturligtvis bara efter, utan jättemycket eftertanke. Och jag kan förstå att det är tröttsamt, men det är ungefär som att klaga på att det finns sång- och dansnummer i Sound of Music.

2) folk går inte på Johan Falk, Wallander, Beck, Irene Huss, mfl, mfl, för att de är realistiska – utan för att det rör sig om eskapism. Med andra ord, helt motsatt mot det den intervjuade och många andra verkar tro. Folk gick inte på filmen Göta kanal för att de trodde att de skulle få se verklig tävling mellan två båtar längs en kanal där hastighetsbegränsningen är 5 knop, utan för att de ville se vilka tokigheter som skulle uppstå i en miljö som inte lämpar sig för en tävling. Folk vill heller inte se helt realistiska deckare. Det går som sagt för långsamt. Och i många fall löses mord direkt eller genom på så banala sätt att det blir tråkigt, eller så löses de efter att polisen har begått stora misstag, som gör att ingen rimlig människa kan tycka att de är hjältar efteråt. Det är, med andra ord, inte realism. Just Tage Åström, Peter Rätz och flera andra har naturligtvis pengar att tjäna på att folk tror att det är realism. Polisen vill såklart att polisutredningarna ska skildras på ett positivt sätt, på samma sätt som alla yrkesgrupper skulle vilja att porträtten av dem på film är smickrande. I det ingår för polisen att man visar hur riktiga polisutredningar går till. D.v.s. man vill visa de polisutredningar som går rätt till, inte de som läggs ner ”i brist på spaningsuppslag” eller de som blir totalt felutredda från början. Lägg märke till att jag inte säger att det de skriver om kan innehålla korn av sanning. Men inte sjutton är det sanningen. Det är deras tolkning. Det är deras sanning. Och det finns många andra sanningar – sanningar som är lika viktiga, eller viktigare, att berätta.

Det finns en annan sak som oroar mig, bortsett från de två ovan, nämligen att det blir svårare och svårare att bryta mönstret. Dels vänjer sig folk vid det som finns på bio, TV, filmförsäljningsställen, bokaffärer, recensioner, etc. Dels betyder det att varje försök att göra något som sticker ut blir granskat hårdare än allt annat. Det är upp till de få exempel som finns att göra något framgångsrikt. Med tanke på konkurrensen från andra länder så blir nästan alltid de svenska ”icke-realistiska” exemplen på fiktion nersablade av kritikerna och publiken. Hur ska någon kunna få tillräcklig träning för att göra något riktigt bra under de förhållandena?

Men ska inte marknaden få råda? Om de inte är tillräckligt bra, ska de verkligen få göra fler? Nja, i dagsläget stöttar vi ”realistisk” fiktion med kulturstöd och annat för att det ger positiva effekter. Få diktsamlingar säljer mer än något hundratal ex. De kan få stipendier. Det får sällan icke-realistiska verk/skapare. Vi skulle kunna besluta oss för att under en period också stötta fantasy och science fiction, eftersom det också har positiva effekter (ökad läsning hos barn, till exempel).

Var kommer de här skillnaderna ifrån?

Om vi för enkelhetens skull accepterar att det är sådana här skillnader, varifrån kommer de? Jag vill hävda att det här är något som finns sedan lång tid tillbaka. Om vi jämför Sveriges och Englands nationalförfattare så är det en markant skillnad:

August Strindberg – skrev om människor. Det är inget fel med det. Man behöver rollfigurer i fiktion. Det är genom dem som det psykologiska spelet kommer fram. Doktor Glas (Hjalmar Söderberg), Stockholmssviten (Per Anders Fogelström), Dvärgen (Pär Lagerkvist), Gösta Berglings saga (Selma Lagerlöf) och många andra har samma fokus på människan.

William Shakespeare – skrev om intriger och situationer. De har historier. De berättar. Medan de svenska nationalförfattarna skriver stillastående, dialogdrivna eller beskrivande texter, har engelskspråkiga författare som Charles Dickens, Jane Austen, Mark Twain och andra historier. Jag tog exemplet Hasse Alfredson ovan. Han skriver historier. Men annars är det relativt ovanligt att svenska författare har en intrig värd namnet. Intrigen är oftare en bisak, för att personerna ska få komma fram.

(Om vi blandar in fler länder, är Sveriges litteratur alltså mer lik den ryska.)

När man skriver om intriger och situationer hamnar fokus automatiskt bort från realismen, eftersom det krävs att man kommer vidare, till nästa situation. Det är ett otåligare sätt att berätta, och mycket ofta hamnar tempot i förgrunden. Skriver man om personer, är det svårt att vara lika otålig och ha ett lika högt tempo. Visst kan man skriva omfångsrikt om rollfigurer utan att gå särskilt djupt eller bli realistisk, men det är svårare än vad man tror.

Vem har tid att vara fantasirik?

Under stora delar av den tid då den engelska och amerikanska orealistiska litteraturen kom, var Sverige ytterst fattigt. Även om man kanske tänker att det skulle göra behovet av eskapism större, så finns det hinder för att sådan fiktion ska komma fram. Folk var helt enkelt för upptagna med annat för att skriva om något annat än det de höll på med.

En vän till mig hävdade till och med att det är först med finkultur som eskapsmen sprids. Det är folk som har tid att fantisera som gör något utöver realismen, enligt någon slags författandets Maslows behovstrappa. I min egen bakgrund (som är arbetarklass) var det här med fantasi något man såg ner på, undrade över eller till och med misstänkliggjorde. Det är också en av orsakerna till att jag tycker att det är viktigt. Fantasi är en av biljetterna bort från att leva på gränsen till att ekonomin går ihop, eller ibland till och med från armod och olycka.

Det är inte allas kopp te att gilla fiktion som inte är realistisk. Många gillar såklart realistiska berättelser. De kanske inte ens gillar te. Det är helt okej. Men det är lika okej att gilla eskapism. Och te. Det är det som är min poäng: att så länge det gäller realism eller eskapism, eller kaffe eller te, så kanske vi kan komma överens om att inget av det måste vara det enda alternativet? Folk kanske kan få välja sin egen verklighet.

Layout-tips för nybörjare

Jag är själv en nybörjare när det gäller layout och grafisk design. Senaste tiden har jag ändå arbetat lite med det, och även om jag har surfat runt lite och pratat med olika människor som kan det här så har jag inte hittat någon riktigt bra guide för hur man gör saker snyggt. Delvis handlar det nog om att vissa människor har sinne för grafik, och andra inte har det. Jag har det inte, vilket man kan se på de omslag jag har gjort till mina böcker.

Problemet med bristen på bra guider bygger bland annat på att de som kan grafisk design inte vet riktigt vad det är nybörjare som jag behöver. Det här är ett vanligt problem i alla typer av manualer och undervisning. I det här fallet läser jag mer om vilka verktyg jag ska använda (Photoshop, etc) och om teckensnitt och andra delar, eller om hur man gör olika avancerade saker med sina verktyg, som Iceflow studios utmärkta serie om just Photoshop på YouTube, snarare än om övergripande tips och tricks som snabbt och enkelt gör saker snyggare. (Självklart finns det undantag, men de är .) Därför har jag samlat på mig några av de bästa tips om hur man ska tänka när man sysslar med grafisk design, som jag har stött på och haft mest nytta av. När du har läst om dem här kan du googla vidare på hur man faktiskt gör dem, för här finns inga manualer. Mycket nöje.

Rensa

Det här tipset är vanligt, men jag tänkte ändå ta med det, eftersom det inte är lätt att följa det. Man tror att man har rensat bort så mycket man kan, för ”det där måste ju vara med, och det där”. Man tror också att folk är lika intresserade av alla detaljer som man själv är. Tomma ytor, även om de inte är vita, är oftast bättre än det man fyller det med. (Sen behöver man inte gå till överdrift åt andra hållet heller.)

För att rensa ordentligt, gör det i flera omgångar. Börja med allt du tror att du måste ha med. Ta bort hälften. Ta sedan bort allt som bara de mest intresserade behöver. Hitta därefter ett tema eller en grundtanke. Det kan vara att saker är runda, eller att de syftar på ett ordspråk, eller vad som helst däremellan. Ta bort allt som inte följer den grundtanken. Låt sedan någon annan rensa lite bland det som är kvar. Gå sedan igenom det som finns kvar och slå ihop så många av elementen som möjligt: sätt ihop två meningar till en, välj en bild som säger samma sak som de två du har, renodla så att du bara har ett teckensnitt istället för flera.

Låt den här processen ta tid. Och när du tror att du är klar, börja om från början. Du kan aldrig få för mycket tomrum eller för lite jytter.

Själv vet jag att jag tenderar att skriva för långa texter, som i det här blogginlägget. Om jag skulle göra om det skulle jag helt enkelt skriva klart hela texten innan jag började om genom att skriva ner rubrikerna (såsom ”Hur man placerar grejer” nedan) separat. Därefter skulle jag ta en sak per område eller högst tre saker i en kortfattad mening/lista. Grejen skulle sen kunna läggas in i ett Facebook-flöde. Men här har jag också ett annat syfte: att gå in lite mer på djupet bakom lärdomen. Men som ni ser har jag inte överlastat texten med länkar (som drar uppmärksamheten till sig) eller extrema designval. Enkelt är oftast bäst.

Hur man placerar grejer

Du kanske har sett en sån här bild?

Var folk tittar på en webbsida. Folk tittar mest där det är rött.

Det är en mätning som forskare gör för att mäta var folk tittar på en webbsida. Sånt är bra om man har som syfte att folk ska se vad man har placerat ut, så att de sen kan läsa vad man har skrivit, respektive analysera de bilder som finns där.

Tidningar gör likadant. Genom att placera något ”över vecket” på framsidan signalerar man att det är det viktigaste man har att säga. ”Upphittat”-annonserna läggs längre bak och längre ner, kanske på en vänstersida eftersom folk tittar på högersidor först.

Här vet jag att det är svårt. Allt man vill ha med är ju superviktigt (särskilt efter den där genomgången ovan), så det är svårt att välja vad man ska lägga var. En lärdom jag har gjort är att försöka använda mig av olika grejer som pekar neråt för att få läsaren att läsa vidare, som när man lovar något i en texts första mening eller stycke. Ett av de vanligaste textexemplen som jag hör om från skolvärlden är inledningen till Gösta Berlings saga:

Äntligen stod prästen i predikstolen.

(Selma Lagerlöf)

Redan första ordet där är tänkt att väcka intresset. Varför ”äntligen”? Vad har hänt innan dess? Det finns många sådana tricks författare har för sig.

När man layoutar får man fundera på vad motsvarigheten till sådana textuella grejer skulle vara. Pilar? Pekande fingrar? Ibland är det lösningen. Särskilt om man ska förklara ett skeende. Där är det bra att titta på hur tecknade serier gör det.

Ordningen vänster-höger-neråt fungerar, men missa inte heller möjligheten att faktiskt använda siffror. (Om du kan, så försök att få in en siffra i titeln.) Eller faktiskt allting som påbörjar någonting, så att läsarens hjärna börjar leta efter någonting som kan avsluta serien. En fråga (uppe) får svar (där nere). Ett kontroversiellt påstående (överst) åtföljs av en förklaring (nere).

Blickriktningar i bilder är lätta att använda. Låt en figur titta mot en annan, så blir den andra plötsligt viktigare.

Vad finns där nere?

Ännu hellre: låt någon göra en rörelse som leder dit du vill att läsaren ska titta.

Beskär bilderna

Att skära bort delar av bilder är kraftfullare än vad man tror. Professionella fotografer vet att det som inte finns med i bilden är minst lika viktigt som det som finns med.

Min sambo mötte det här när hon skulle fixa en ståuppkomiker till en fest på jobbet, surfade runt och hittade en ståuppare. Hon förhandlade fram ett pris och fixade allt. När killen sedan kom till sambons jobb kände hon först inte igen honom. Han var nämligen nästan helt flintskallig. Det var först efteråt som hon kollade in sajten igen som hon insåg att alla bilder var närbilder som var beskurna i pannan, eller från lite avstånd där han hade keps på sig. Komikern var för övrigt bra, och det är inte poängen, utan poängen att det går att dölja saker genom att beskära bilderna. Som i den här bilden:

Konsten att beskära

Konsten att beskära

När man beskär en bild, kommer man per definition att fokusera ”läsarens” blick på det som finns där (vi kommer till ett undantag senare). Det går att skapa känslor. Till exempel om man tar bort ögonen:

Använd skuggor

När du väl har bilder eller andra objekt, lägg till skuggor bakom dem. Inget overkill, utan bara lätta skuggor (alla åt samma håll, gärna neråt till vänster eller rakt ner). Skuggor är något vi är så vana vid från verkligheten att vi knappt tänker på dem. Men i layout och design är det något man måste lägga till. Genom att lägga till en skugga får det vi håller på med en lätt tredimensionell anstrykning, som gör att bilden sticker ut. När du väl har börjat med det här, kommer dina tidigare grejer att kännas platta, tro mig.

Gör kanterna rundade

Om du har ett föremål, såsom en knapp eller en platta med text, är det nästan aldrig så att kanten slutar tvärt i 90 graders vinkel. Snarare finns det en viss lutning, eller så kröker sig kanten. Det där kallas fasning (”bevel”), och kan ge riktigt häftiga effekter. Exempelvis kan man göra bokstäver som sticker ut från pappret (tillsammans med en snygg skugga), närapå som en relief.

Lägg saker på snedden

Allt behöver inte vara rakt upp och ner, d.v.s. vertikalt. Genom att vända och vrida på texter blir de mer levande, och genom att snedställa bilder, så blir resultatet en mer energisk slutprodukt. Så länge man inte gör det med allt, bara. Om man kombinerar det här tipset och det förra får man bilder där det ser ut som att fotografen har lutat kameran åt sidan. Det här ger mycket mer liv än när bilden är rak, ungefär som när barn lär sig att rita personer som inte står och tittar rakt emot tittaren med kroppen helt vänd framåt.

Förstör bilder och text

Rent spontant skulle jag för ett tag sedan ha sagt att bildbearbetning till stor del handlar om att göra bilder bättre: öka fokus, ta bort störande element, och öka kontraster så att bilderna blir tydligare. Men det är bara en del av processen. En annan del av processen, som jag fortfarande håller på att vänja mig vid, är att förstöra bilder. Med tanke på hur mycket man kan göra med bilder (här är fler exempel), ska man tänka på att originalbilden är ett verktyg som man kan fixa ganska mycket med. Man kan göra så att bilden har sönderrivna kanter (som en skattkarta) eller ett uppvikt hörn (som när ett klistermärke håller på att lossna – mycket vanligt). Eller så kan man göra så att bokstäverna delvis är ”bortsuddade” eller består av imperfekta kritstreck.

För mer än tio år sedan lärde jag mig en viktig sådan läxa. Jag gick på Institutet för högre TV-utbildning. En övning vi manusförfattare fick var att skriva en två-minutersscen med två personer som kommer in i ett rum, pratar lite och sedan går ut. Den scenen skulle sedan filmas av regissörerna på skolan med professionella/halvprofessionella skådespelare och ett rum som de fick möblera fritt. Min scen var okej, men det som lyfte den var regissören Joen Windahls placering av kameran och möblerna. Istället för som de flesta andra i hans klass ställa alla möbler längs väggarna, så ställde han en bokhylla framför kameran, så att man såg allting med bokhyllan lite suddigt i förgrunden. Det låter kanske som att det skulle störa, med en bokhylla framför kameran, men det var briljant. Helt plötsligt fick rummet djup. I film använder man ofta någons axel eller huvud för att göra bilden lite mer spännande. Titta gärna på det nästa gång du ser en film.

Man ser sidan på Batmans huvud till vänster i bild.

Ofta handlar det just om att ge intrycket av tredimensionalitet när man ”förstör” dem. Man får det att se ut som ett framkallat fotografi ligger ovanpå ett bord, snarare än att det är perfekt återgivet.

Ge objekten nya former

Den absolut vanligaste formen i layoutsammanhang är fyrkanten. Att bara bryta mot det mönstret gör resultatet mer spännande. Men den vanliga fyrkanten är också den enklaste formen. Jag kan exempelvis göra fyrkanter i mitt ordbehandlingsprogram utan att anstränga mig.

Så genom att bara runda hörnen har den tråkiga fyrkanten fått nytt liv. Om man känner sig riktigt äventyrlig kan man använda cirklar. Eller en oregelbunden form.

Transparens

De flesta tänker på bilder som antingen närvarande eller inte. Bild: ja, eller bild: nej. Genom att göra objekten delvis genomskinliga kan man dra ner på hur påträngande de är, så att de nästan smälter in i bakgrunden. Särskilt effektivt blir det om man dessutom lägger saker lager på lager.

Gradienter

För ett par år sedan hade jag aldrig hört talas om gradienter. Nu klarar jag mig knappt utan dem. En gradient är en gradvis övergång mellan färger:

Från gul till genomskinligt

Från gul till genomskinligt

Det här är en effekt som finns i de flesta sammanhang, från logotyper till bokomslag till knappar på webbplatser, till bakgrunder. Professionella studiofotografer använder nästan aldrig enfärgade bakgrunder, eftersom det gör bilden platt. I de fall de inte har himmelsbakgrund, har de ofta gradienter. Gå och titta på någon bild du har från en fotoateljé ska du få se. Sådana gradienter är oftast ganska enkla att göra, men är ack så effektiva. Jag använder mig nu för tiden av bakgrunder med en diagonal gradient (d.v.s. det börjar med en färg i övre vänstra hörnet och så går övergången tvärs över bilden istället för rakt ner).

Som vanligt gäller det att vara lite subtil. Gör inte gradienter mellan rött och blått, utan ljusrött och rosa, eller mellan ljusgrått och vitt, så att det ser verkligt ut.

Glöm heller inte bort att text i större storlekar också kan innehålla gradienter. Det mest berömda exemplet är kanske logotypen till Tillbaka till framtiden (vars teckensnitt du kan ladda ner här).

En av de mest använda formerna av gradienter är den varianten som finns i bilden ovan, d.v.s. från en färg (till exempel gult) till genomskinligt (så att bakgrundsfärgen syns). Det ger en mjuk övergång som går att använda på många sätt.

Textur

En vanlig färg är ganska platt. Det var ju därför vi kikade på det där med gradienter och genomskinlighet ovan. Ett sätt att piffa upp en färg, som jag aldrig hade tänkte på för något år sedan var att använda en bild av en annan yta och sedan färglägga den. Möjligheterna att kombiera färg och textur är oändliga. Det här tar IceflowStudios upp flera gånger, till exempel när han använder störningar för att skapa en metallisk yta

Man kan använda textur både i text och bilder. Framför allt gäller det att vara lite subtil och inte dra på det för mycket.

Snitsigheter

Mitt eget sätt att layouta saker tenderar att fokusera på text, eftersom det är sånt jag sysslar med och känner mig säkrast med. Jag har till och med haft svårt att hitta saker att lägga in. Varför skulle det finnas krumelurer och snirklingar?

Man behöver dock inte gå till Madicken-snirklar eller komplicerade snickarglädje-grejer för att snitsa till det litegrand. Det kan räcka med en banderoll eller att som webbbokhandeln Amazon – göra en pil från en bokstav till en annan. En ram runt en bild eller runt ett textstycke kan göra att det sticker ut. Ett citattecken i stor storlek gör det tydligt att något är viktigt. Några enkla runda former (ganska transparenta) i bakgrunden kan göra under för att få till en spännande produkt. Å andra sidan kan man gärna kika lite på det där med Madicken-snirklar och komplicerade snickarglädje-grejer när man ändå är igång.

En sak som jag hade problem med var krökta pilar. Det är en sak man alltid har nytta av, men eftersom de är så personliga, måste man fippla lite innan det går att få till några snygga pilar. Det finns pilar att låna, men de ska ju passa också…

Spegelbilder

En variant av skuggor är spegelbilder. De ger verkligen saker en tredimensionell känsla och ger dessutom bakgrunden lite stuns. Här är ett exempel på hur en mobil (helt skapad i PhotoShop) får en spegelbild. Spegelbilden tonas ut med en gradient.

Tänk i flera steg och observera andras verk

Oavsett vad man gör finns det en sak man ska tänka på, och det är att man kommer mycket längre om man tänker i flera steg. När man ska förbättra en bild behöver man kanske gå igenom tio eller tjugo olika steg. De första stegen ser inte ut att föra en närmare resultaten, men de är nödvändiga för att man ska kunna göra de senare stegen. Exakt vilka steg man ska ta är svårt att säga i förväg, men det är mycket lättare när man börjar titta noggrannare på hur andra gör.

För en tid sedan började jag själv titta närmare på det här med infographics. Det var coolt. När jag sedan skulle göra en infographic insåg jag att jag bara hade tittat på siffrorna. Men hur gjorde man materialet tydligt? Använde man pilar? Hurdana, i så fall? Vilka färger fungerade? Hur mycket information kunde man ha med? Och så vidare. Jag gjorde en bildgoogling och tittade mer noggrant på hur infographic-bilderna var uppbyggda. Det är inte säkert att jag fick en total bild, men den tid jag la ner på att studera (kanske tio minuter, en halvtimme) gjorde att det lossnade.  Sedan fick jag göra som vanligt: tänka i flera steg. Om jag har den här rutan i den här färgen, då måste den här vara i den här andra färgen, och bakgrunden måste vara en tredje färg.

Fördelen är att det finns så många lärare online. Det finns videos om nästan allting man vill lära sig. De innehåller ofta tips om vilka steg som ingår för att göra något som först ser komplicerat ut. Dela upp det, och ta det steg för steg, utan att ta i för mycket i varje steg.

Tänk också på att det finns många andra som har gjort misstag före dig. Du kommer också att göra misstag. Svälj det, lär dig och gå vidare.

Avslutning

Jag har säkert glömt massor av saker. Lämna i så fall gärna kommentarer nedan.

[Uppdatering 5:e april: la till om gradient till genomskinligt och spegelbilder, samt misstag.]

Så, hur blev det med Selma?

Efter att ha skrivit lite om varför jag var skeptisk redan från början till TV-dramat Selma (här och här) har premiären kommit och gått.

Jag såg den inte.

Jag såg inte andraavsnittet heller.

Däremot läste jag att det blev lite rabalder om det i Aftonbladet. Vilket betyder att de antagligen ringde upp Selma Lagerlöfs familj och frågade om de inte blev lite irriterade över att deras gamla släkting visades i TV som en person som hade sex. Och sedan frågade de naturligtvis om folk inte hade velat se mer av Selmas författarskap. Eller som en krönikör skrev (omformulerat): nästa gång kanske det hade varit en poäng med att göra drama på det som författarna har skrivit, blivit berömda för och som kanske innehåller lite spänning, istället för att ännu en gång göra ett historiskt drama.

Alla har de poänger, men de missar samtidigt den största poängen av alla: jag känner ingen som pratar om Selma Lagerlöf, August Strindberg, snapphanar, Herr Von Hancken eller att man kanske borde göra ett rån för att man har så lite pengar. SVT kastar ut pengar (mina pengar också, för jag betalar TV-licensen) för att göra drama (med massor av statister och på exotiska platser) om saker som jag inte bryr mig om början. Som en rollfigur i min favorit-TV-serie Hämnd AB säger: ”You’re not trying to make me care, are you?”

Så varför gör inte SVT serier om sådant som folk är intresserade av? Hmm, där har vi en intressant fråga. Låt oss vidare ställa frågan: vad är folk intresserade av?

Ja, titta omkring dig. Titta på kvällstidningar, på vad dina kollegor talar om, vilka sajter du surfar på, vilka rollfigurer du umgås mest med. Ta bort de tråkigaste 90% och vips har du något riktigt spännande.

Ställ dig sedan frågan varför blir inte det här filmat? Nä, det skulle aldrig gå hem i stugorna.

Därför kommer SVT aldrig göra något som ligger före det folk trodde att de ville ha. Tyvärr. Och jag kommer aldrig att känna igen mig i något svenskt.

Så bitter blir jag vissa dag. Nu är det bara att bita ihop, skaka av sig alltihop och låtsas att man har sett Selma.

Selma svensk TV:s sista chans?

Skådespelarna i Selma hoppas på succé

I det senaste numret av tidningen Filter (dec 2008 ) skriver Erik Almqvist om svensk TV:s sista chans. Artikeln handlar om TV-dramat om Selma Lagerlöf som kommer att gå på Sveriges Television i jul. Almqvist menar att det här riskerar att bli det sista stora svenska TV-dramat. Efter en serie misslyckanden (Snapphanar 2006, August 2007) kommer SVT knappast att göra fler TV-serier med hygglig budget om inte Selma blir en succé. Och då menar jag över en miljon tittare, stort intresse i bloggosfären, och massiv DVD-försäljning.

Med tanke på att jag är en manusförfattare som gick ut från en manusutbildning precis när TV bestämde sig för att bara köra dokusåpor och därefter har haft svårt att sno jobb från de som redan hade jobb på några av den handfull såpor som sändes runt år 2000, skulle jag vilja kunna rekommendera alla att kasta sig ner i soffan framför Selma, köpa DVD:er, ringa alla och berätta om hur fantastisk den är. Jag skulle verkligen vilja kunna göra det. Det skulle nämligen kunna ge mig jobb i framtiden.

Men bör jag göra det?

Nja… Riktigt så enkelt är det ju inte.

Den bistra sanningen

Det finns egentligen tre orsaker till att rekommendera Selma utan att ha sett den:

1) det är en svensk serie. Folk vill se svenska serier på svenska om svenska saker. Tittarsiffrorna talar sitt tydliga språk där. Likadant på bio. Nästan så fort det går en stor svensk film sopar den mattan med sina amerikanska och engelska konkurrenter. Det handlar troligen inte enbart om språket, utan om att det ska handla om saker man känner igen sig i: resor till svenska turistmål, otrohet bland radhusen, eller svensk landsbygd.

2) den innehåller lesbiskt sex. Förmodligen i så liten omfattning att det går att visa för farmor utan att rodna, men ändå. Med tanke på att lesbisk sex är en så vanlig fantasi – och så tabu, sedan – är det konstigt att inte fler serier slänger in lite tjej-på-tjej-action. Jag menar, det fungerade i Ally McBeal.

3) om du inte ser den kommer SVT att sluta göra dyra TV-serier.

Hmm, det låter ju som en bra deal.

Men…

Den bistra sanningen, del 2

Nu är jag kanske inte rätt person att ge råd här, med tanke på att jag inte har lika lång erfarenhet av att bestämma TV-utbud som t.ex. Daniel Alfredson eller Ingrid Dahlberg, men… låt oss titta lite närmare på argumenten. Fast i omvänd ordning:

3) så vad händer om vi inte tittar? SVT lägger ner drama-avdelningar. So what? Det har de gjort sedan 90-talet. Det behöver de inte några tittarsiffer-argument för att göra. De ska göra public service-program, och om de hade velat hade de kunnat lägga mer pengar på dramaserier. De har bara gjort det valet. Men det finns en lurigare omständighet också. Jag vet inte om ni har hört regissörer i Hollywood någongång, kanske i intervjuer inför en film eller på kommentatorspåret på någon film. De pratar alltid om vad de skulle vilja göra om de hade haft mer pengar. Mer pengar? De har ju åtminstone tio-tjugo gånger så mycket i budget per minut som sina svenska kollegor. Ändå vill de ha mer pengar. Hmm, kan det vara så att en film aldrig får så stor budget den förtjänar? Välkommen till hur det är i verkligheten. Det här är Sverige. Vi har inte fler än kanske tolv miljoner potentiella tittare. USA har 305 miljoner invånare och sedan har vi hela den internationella publiken, som numera är större än den inhemska amerikanska. De har med andra ord en proportionerligt mindre budget. Och då har de ändå skådespelare med lönekrav som skulle få Kjell Bergqvist att rodna.

2) nämnde jag att det troligen inte skulle vara några hetare scener? Troligen mer i stil med Pogo Pedagog. Och kom igen, det är Helena Bergström vi pratar om. Förresten, jag vet inte många som fantiserar om just Selma Lagerlöf, men det kan ju bero på att jag har en icke-representativ bekantskapsgrupp.

Herr Von Hancken, 2000

Herr Von Hancken, 2000

1) och vad gäller argument ‘1)’ så undrar jag om det är smart att göra samma grej om och om igen, när det har visat sig att misslyckas flera gånger tidigare. ”Hmm, vi har ett historiskt drama 2006 som floppar, vi har ett historiskt drama 2007 som floppar – vad säger ni, ska vi göra ännu ett historiskt drama 2008?” Om en författare som har varit död sedan snart 70 år. Med tanke på att alltfler jobbar med datorer, läser alltfler moderna författare, och bara sällan intresserar sig för saker som hänt för ens fem år sedan kanske det vore en idé att satsa på något modernt. Eller vad sägs om något som faktiskt kunde leda utvecklingen istället för att upprepa tidigare misstag? Något djärvt nytt. Något som visar på att allt som finns i Sverige inte hör till den traditionella bilden av Sverige: töntiga pappor, röda stugor, alkoholism och den asylsökande invandraren.

Det här är lite roligt, för ofta kritiseras amerikansk TV för att vara likriktad. Men jag menar att det är svensk TV som är likriktad. Alla svenska TV-serier har samma look: glåmiga färger, närbilder och plinkmusik. Jämför å andra sidan Sopranos med Vita huset, Star Trek med Monk. Svenska serier bygger på samma intriger gång på gång: inga av de intriger som finns i den stora världslitteraturen. Och jag tycker inte ens att svenska skådespelare kan mäta sig med amerikanska.

Det är de här åsikterna som gör att jag kanske inte är rätt person att säga åt er att titta på Selma, trots att jag borde. För min karriärs skull.