Semester i Barcelona

[För vuxna läsare: det här blogginlägget är framför allt riktat till barnens dagis- respektive skolkompisar. Mer vuxna kommentarer på resan fås på begäran.]

Hela familjen åkte till Barcelona i Spanien. Redan på vägen dit blev Julian sjuk. Han kräktes flera gånger och var jättetrött.

På flygplatsen i Spanien

På flygplatsen i Spanien

Både Julian och Charlie var trötta de första dagarna. De sov på bussen. De somnade medan Matilda ordnade rummen i receptionen på hotellet. De sov i hotellrummet. De sov till och med när vi skulle äta.

Charlie, Matilda och Julian äter frukost

Charlie, Matilda och Julian äter frukost

Men efter ett tag blev Julian och Charlie friska och då åkte vi och tittade på massor av saker. Till exempel såg vi ett museum med en ubåt i trä.

Julian kikar in i en träubåt

Julian kikar in i en träubåt

Och det fanns en jättestor linbana i Barcelona. Men den vågade vi inte åka.

Här ser man ett av tornen till linbanan

Här ser man ett av tornen till linbanan

Den stora gatan i Barcelona heter La Rambla. Den är ungefär som Avenyn i Göteborg. Där fanns det någonting som hette levande statyer. Det är människor som har klätt ut sig och står stilla tills de får pengar. Då rör de på sig. Vår favoritstaty var det här hemska monstret som skrämde alla som gick förbi.

Julian vågade sig fram till monstret

Julian vågade sig fram till monstret

Charlie tyckte att monstret var spännande, men vågade inte gå fram till honom.

Charlie tittade på monstret från lite avstånd

Charlie tittade på monstret från lite avstånd

Charlie och Julian fick äta mycket glass. Vi var också mycket på ett torg som heter Placa de Catalunya, där Julian och Charlie sprang omkring och matade fåglar.

Julian och Charlie matar fåglar

Julian och Charlie matar fåglar

En dag åkte vi ut på en bussresa och fick sitta på övervåningen av bussen. Sedan åkte vi runt i staden och fick veta mer om vad som fanns i Barcelona.

Mamma åker buss

Mamma åker buss

Vi stannade till exempel vid ett jättefint museum där det fanns en häftig trappa. Där åt vi god picknick.

Pappa och Charlie går upp för den långa trappan

Pappa och Charlie går upp för den långa trappan

Man kunde gå av bussen när man ville. Så vi gick av vid stranden. Julian var den ende som badade helt och hållet. Han doppade håret. Men det var väldigt kallt eftersom vädret inte var så bra den dagen.

Julian vågar sig ut bland vågorna

Julian vågar sig ut bland vågorna

Fast pappa var också nere i vattnet och blev blöt om sina byxor.

Pappa och Charlie badar. Litegrand i alla fall

Pappa och Charlie badar. Litegrand i alla fall

Både Julian och Charlie hade mycket roligt. Bland annat gillade de vattenmelondrickorna.

Efter en vecka var vi tvungna att åka hem igen. Men både Julian och Charlie vill åka tillbaka. Och det tror vi säkert att vi kommer göra. Fast då vill vi inte vara sjuka.

Läs gärna inlägget om vår kanotsemester från förra året också.

Kanotsemester

Vi har pratat om att paddla kanot på vår semester i flera år, men i år har vi faktiskt tagit oss i kragen. Det skulle bli lite utmaning med barnen, men vi tänkte att de klarar en natt utomhus. Sexåringen var dock väldigt bekymrad för att det inte skulle finnas någon TV och vägrade följa med. Efter mutor, utpressning och hot lyckades vi få med oss honom ändå. Och i går förmiddag bar det av – mot Vättlefjäll!

Jag med stor ryggsäck. Den är tyngre än den ser ut.

Sambon och barnen redo för avfärd

Vi lyckades få i kanoten i vattnen, fullastad som den var, och styrde vårt kosa ingen särskild stans. Efter ett kort stopp vid en badplats där vi intog vår medhavda matsäck och tvååringen fick springa omkring lite medan sexåringen jagade fisk med sina nya kompisar, fortsatte vi att utforska sjösystemet. Vår ”plan” var att åka över till Stora Stentjärnen och övernatta i ett tält (lånat av grannen) vid en rastplats. På vägen utforskade vi, kanske lite mer ofrivilligt nu, sjöarnas ibland lite väl svårnavigerade utseende. Det är i alla fall vad jag som kartläsare hävdar.

Modet var fortfarande gott när vi hade dragit kanoten på vagnen över land och kommit över i sjö nummer två. Solen lyste, men inte för mycket, och vinden var mild. Och sedan hittade vi troligen vår favoritplats som det är svårare att beskriva än att visa:

Det såg ut som en korsning mellan Amazonas och Trollens skog. Och vi såg ut som en blandning mellan Bröderna Dal och Svante Grundberg i Göta kanal.

Sen kom vi fram till det vindskydd som vi hade tänkt att tillbringa natten vid. Då insåg sambon att hon varit där för mer än ett halvdussin år sedan med sitt jobb och tänkt: ”Hit skulle jag och Lennart kunna åka.”

Sambon och jag började fundera skarpt på en sak: ska vi tälta eller bo i vindskyddet?

Tre vid stuga

Valet av övernattningsställe var en svår fråga, inte minst för att vi hade flera timmar innan mörkret att fylla med aktiviteter. Till sist fattade jag beslutet medan sexåringen och sambon var på besök i skogen, att vi skulle bo i vindskyddet. Tvååringen hade inget att invända, förrän han hoppade på vår luftmadrass och slog huvudet i taket.

Men det var här som vår vistelse går att dela in i två delar. Först…

Se det från den ljusa sidan: nu kan det inte bli värre…

Det började dugga lite lätt. Det var så mysigt att sambon och sexåringen fick för sig att bada.

Jag sitter utom räckhåll för regnet och tittar på.

Tydligen fanns det ganska mycket stenar under vattnet, så sambon slog sig flera gånger när hon simmade. Hon har fortfarande ont.

Vad vi inte visste då var att regnet skulle komma och gå under resten av vår vistelse där. Ibland var det bara gråmulet, ibland kom några droppar, och snart öste det ner. Sedan gick öset över i overdrive. Hela natten regnade det.

Det var ett litet uppehåll precis när killarna skulle sova, så sambon kunde gå iväg och slappna av medan jag tog hand om läggningen. Sexåringen somnade som en sten efter att ha hört en variant av Bockarna Bruse. Tvååringen var inte lika lättlagd, om man säger så. Han höll hov i över en timme efter det, och jag blev till slut att valla honom i regnet för att han skulle bli trött. Det hjälpte inte heller, och sambon och jag såg våra samtalsplaner för kvällen krossas alltmer. Jag visste att det var ganska kort tid innan hon skulle bli för trött för att prata om någonting, och utan vuxensamtal förvandlas föräldern lätt till en lallande zombie där barnsånger och ramsor tar över rationellt tänkande. Jag blev ännu senare tvungen att sjunga för honom och hålla i honom för att han skulle komma till ro.

När vi hade fått bli vuxna igen och pratat av oss, blev det dags att tränga ihop oss på sängen. Nämnde jag luftmadrassen? Singularis. Det stod ”dubbel” på den. Vi är fyra, varav två flyger omkring ganska duktigt på natten. Så redan utsikten att få plats i en planerad placering var ganska blandad. Den blev inte mindre av att sexåringen råkade missa att gå upp och gå på toaletten, så att hans sovsäck blev obrukbar. Vi var då nere till tre sovsäckar. Sexåringen fick tvååringens medan minstingen fick sova hos sambon, och under natten låg hon med nojor om att han skulle glida ner för långt i hennes sovsäck och få svårt att andas, eller för långt upp och frysa axlarna av sig. Några kuddar hade vi inte med oss, och det var bara jag som hade kommit på lösningen att fylla en sovsäcks-säck med kläder och ha som kudde, men den var inte heller särskilt bekväm, så alla vaknade med nacksmärtor. Mitt utrymme på den där madrassen var längst inne vid väggen, med ett drygt trettio centimeter brett utrymme. Jag tillbringade lika mycket tid i utrymmet mellan madrassen och väggen (utan att riktigt nå ner till golvet så att jag kunde få ordentligt stöd) som på madrassen. Men värst hade sambon, som inte sov alls mycket på hela natten. Hon blev mycket riktigt rätt sur på morgonen, och särskilt illa var det att vi inte kunde få igång någon eld så att det blev något kaffe

Men inget av det kunde mäta sig med förvåningen på morgonen (regn, vad annars?) när sambon gick ut och såg att vår kanot var borta. Den var inte särskilt långt borta, bara trettio meter bort – på andra sidan den smala delen av sjön. Eftersom vi hade dragit upp den en bra bit kunde det inte ha varit en slump. Det var inte det enda som var borta, heller. Vid närmare efterforskning såg vi att delar av vår redan snålt tilltagna proviant var borta. Någon hade varit inne i vårt vindskydd och stulit av vår mat! Men det märkliga var att de inte hade tagit av all vår mat, utan bara knappt en portion. Vi noterade att våra paddlar låg kvar på marken, utom en – barnpaddeln!

Det här fick oss att tänka tillbaka på kvällen innan, när en helikopter var i området med ett sökarljus, bara ett femtiotal meter från där vi var. Hade det varit en rymling som sett att vindskyddet var bebott och som behövde något att dricka och lite att äta? Vi började fantisera om brottet. Sexåringens första camping slutade alltså med att tjuvar varit inne där vi sov och stulit våra grejer. I hans liv har det skett åtminstone fyra stölder. Själv har jag bara varit med om två. Så vi trodde att det skulle finnas en risk att vi råkat skrämma bort honom från att campa, men när hans teorier om vad som hänt kretsade kring dvärgar som lånat kanoten, kände vi att risken kanske inte var så stor ändå. Hur elaka de dvärgarna än skulle vara, var bara tecknet att de inte var sex meter långa, hade knivförsedda knäskålar, motorsågar till mun(nar) och fingrar av ren och skär fasa, ett gott tecken.

Och därmed kommer vi över på den andra delen…

Det blev rätt bra ändå…

Trots allt det där, blev det rätt bra.

Vi valde ju vindskyddet, och inte tältet, så vi var torra hela tiden. Och när vi skulle paddla hem, övergick ösregnet plötsligt till ett sånt där fint regn som man nästan kan borsta bort från kläderna utan att bli blöt.

Tjuven/tjuvarna tog bara en Risifrutti och några juice-paket. Strax bredvid, uppenbarligen helt oskyddade, låg våra plånböcker, våra telefoner, och en kamera värd 8.000 kr. De hade tjuven/tjuvarna missat.

Killarna gillade maten vi gjorde på Tringiaköket. Det tog inte ens särskilt lång tid att göra den. Och vi fick en trevlig stund vid en eld innan det började regna.

Enligt sambon ser jag ut som en "hunk" på det kortet. Hennes ord, inte mina. Jag har länge misstänkt att hon behöver glasögon.

Enligt sambon ser jag ut som en "hunk" på det kortet. Hennes ord, inte mina. Jag har länge misstänkt att hon behöver glasögon.

När kanoten var borta, erbjöd sambon sig att simma över efter kanoten i hällregnet. Bildbevis:

Kanoten är delvis skymd av ett träd. Det är däremot inte sambons gigantiska tapperhet!

Kanoten är delvis skymd av ett träd. Det är däremot inte sambons gigantiska tapperhet!

Sambon släpar på en kanot.

Sambon släpar på en kanot.

Sexåringen fick lära sig både att ta bilder med kameran, och att tälja med fickkniv.

Men bäst av allt var nog på morgonen, när sambon var ett åskmoln, efter stöld, utsikten att vi skulle paddla tillbaka i ösregn, utan kaffe, och med kanske två timmars sömn, och hela familjen verkade skaka i sömmarna. Då går tvååringen fram till sambon och förklarar tydligt, som bara barn kan (och vuxna till idioter): ”Mamma, det regnar.” Då kunde inte ens sambon hålla sig utan gapflabbade. Efter det var resan tillbaka en baggis.

Vi var till och med tillbaka i tid med kanoten.

Och efter allt det här slog en sak oss: vi har bara varit borta strax över ett dygn, lagt ut ett par hundra för kanoten, och är ändå oerhört avslappnade. Det här var nog den effektivaste semester vi varit på. Så än sen om någon stal en Risifrutti och ett par juiceförpackningar, och tillgrep sig vår kanot. Kanoten fick vi tillbaka, sambon fick 400 pluspoäng, och möjligen var inte Risifruttin så god efter att ha stått framme. För oss känns det som om vi varit borta en vecka, utan att vara helt slut. Kontentan är att det här kan vara ett tips till andra. Så länge ni håller er undan Stora Stenstjärnen.

Och nästa år tänker vi… göra något helt annat.

Är jag ensam om att ogilla sommarstugor?

Sommar. Semester. Grillning. Bad. Och allt annat som skildras i Magnus Ugglas Trubaduren.

Jag har inga större problem med något av det. Men det finns en sak som jag har svårt för, och det mesta talar för att jag är i massiv minoritet. Jag har svårt för sommarstugor.

Låt mig innan jag fortsätter göra fullständigt klart att det inte är något personligt mot någons sommarstuga, eller särskilda släktingar och vänner. Många tror det nämligen. Sedan säger de ”nej, nej”, men efter ett tag när jag fortsätter att prata så kommer ändå misstankar om att det är personligt, och så blir vi osams. Eftersom det är jag som ”är den konstiga”, blir det också jag som får be om ursäkt. Det här har jag varit med om så många gånger att jag börjar bli trött på det. Det är inte personligt.

Vad är det då? Jo, det finns många logiska orsaker till att jag har svårt för sommarstugor.

Vi har det ju så mysigt och enkelt.

Vi har det ju så mysigt och enkelt.

 

1. Jag gillar inte tidsresor bakåt i tiden.

I sommarstugor åker man på något sätt tillbaka i tiden till innan det fanns bra internetuppkoppling, fler än tre TV-kanaler och sköna möbler. Det finns oftast några ströböcker, som man redan bläddrat i och mentalt avskrivit. Köket är trångt och skåpen saknar mycket av de råvaror och verktyg man behöver för att laga ordentlig mat. Duschen har begränsat med varmvatten, så att man tvingas duscha fort. Och så vidare.

En del tycker säkert att det finns en poäng med det. Jag förstår inte den poängen. Det betyder inte att jag har rätt (eller att de har rätt, vilket vi ska prata mer om senare), utan bara om att vi har olika intressen. Vissa gillar att ägna sin semester åt att leva som på 1930-talet och jag gillar att leva på 2000-talet.

2. Jag gillar inte isoleringsceller

Stugan är ofta enbart tillgänglig med bil. Vi har ingen bil och tvingas bli hämtade. En del kräver dessutom egen båt. Det ligger långt ute i skogen, eller kräver att man passerar 150 andra sommarstugor med stora tomter. Det här betyder att alla promenader man tar från sommarstugan oftast resulterar i att man går på någon lerig grusväg eller på någon genomfartsled där bilarna blåser förbi i 130 knyck.

Skulle det sen vara så att man får lust att handla mat eller sådär, blir det en halvdagsutflykt som måste planeras och planeras för att man inte ska glömma att köpa salt eller glass. Affären ligger ofta nästan lika långt bort från civilisationen, så att de tvingas hålla riktigt höga priser för att överleva.

Självklart behöver man åka en bit till för att hitta några kulturyttringar, såsom biografer eller bokhandlar. Å andra sidan är mottagningen på TV och radio så dålig (man får ställa in specialkanaler) att man snart tvingas låta bli att förvänta sig att ha ett normalt kulturliv.

Jag hörde en gång en skröna om en spansk nobelpristagare som förutom prispengarna fick en veckas semester i en sommarstuga. Efteråt undrade han vad han gjort för ont för att förtjäna isolering.

Omväxling

Omväxling

3. Jag blir fort mätt på skönhet

När man kommer ut till en sommarstuga är den första reaktionen ofta ”Åh, vad vackert det är här.” Och tänk, det kan det vara. Det kan vara så vackert att det nästan gör ont: klara gröna färger i tusen och sinom tusen nyanser, solljus som speglas i vattenytan och kastar solkatter på allting, mjuka former och svallande kullar. Dessutom luktar det gott, låter avslappnande och omsluter en av äkta naturupplevelser.

Men det fortsätter att vara vackert. Och fortsätter. Och fortsätter. Det får mig att tänka på ett avsnitt av Futurama, när flera vändningar i en scen (alla åtföljda av förvånade flämtningar) orsakar att en man blir ”överflämtad” (”this man is over-gasped”). Åtminstone jag blir mätt på skönhet och börjar leta efter andra kvaliteter. Ungefär som när jag ser snygga människor. Ja, de är vackra, men efter två sekunder börjar jag leta efter något annat: en personlighet, gemensamma intressen, något att göra ihop. Men i naturen får man själv hitta på allt. Det dyker sällan upp något oväntat, och jag gillar oväntade saker. Det gör att jag håller hjärnan vaken. Så det slutar med att jag sitter och löser korsord. Eller jobbar. Vilket kanske inte var tanken, men hellre det än att bli överflämtad.

Skönt att slippa att vända papper på kontoret, va?

Skönt att slippa att vända papper på kontoret, va?

4. Ledig? Glöm det!

Man tänker gärna att sommarstugor innebär ledighet, men det är en myt. Jag tror att de flesta känner igen tanken att man behöver vila upp sig efter att man har varit på semester. Semester i en sommarstuga innebär mer gräsmatta att klippa, mer golvyta att dammsuga, ännu ett kök att städa (ingen diskmaskin…), och sommarstugan behöver göras i ordning, kläder som ska tvättas, med mera, med mera. Ett helt hus till att ta hand om, helt enkelt. Jag som bor i lägenhet delvis för att slippa att göra sådana saker ska alltså åka till ett ställe där jag måste arbeta mer? Bra tänkt.

5. Har vi inte varit här förut?

”Istället för att utforska världen, lära oss nya saker, träffa nya människor, prova ny mat, köpa andra souvenirer, från olika ställen, åker vi till samma ställe varje år. Vi vill inte se något nytt. Nej. Varför skulle vi det? Vi vet ju vägen hit. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Vi trivs här.”

Samma utsikt. Samma grannar. Samma affär. Samma halvdåliga gräsklippare. Samma mat. Samma tjat om vem som diskar. Samma allting.

Varför?

I början på Sällskapsresan står det:

Svenskar reser inte till något – de reser bort från något.

För att komma bort från något åker man alltså till ett mer primitivt, mer isolerat, händelsefattigt ställe med mer jobb. Inte bara en gång, utan varje sommar, år efter år efter år. Det måste vara något riktigt hemskt man åker ifrån.

Det fattar inte jag. Jag förstår inte hur man kan gå med på att ens tillvaro till vardags kan vara så hemsk att man i stort sett gör vad som helst för att slippa den. Jag har designat min tillvaro så att jag kan trivas med den. Jag ser till så att jag får skratta, äta gott, prata med vänner, lära mig nya saker, vara med om saker – i vardagen. För mig är vardagen inte grå, utan lika mångfärgad som en konstnärs palett.

Ändå…

Här kommer det som kanske är jobbigast. När jag säger att jag har svårt för sommarstugor, då kommer Övertalningsförsöken. Jag Måste Omvändas. Sommarstugor är mysiga och jag har fel när jag ens antyder något annat.

Det ligger något fanatiskt, religiöst, hysteriskt, fetischistiskt, trångsynt i tanken att alla människor måste tycka om sommarstugor. När jag möter sådana människor tänker jag snarare att det ligger något sorgligt över det: att man är såpass osäker på sig själv att man inte kan vara nyfiken och fråga ”Hur tänker du tillbringa sommaren?” istället försöka omvända någon, att man inte kan tycka att det är fantastiskt att det finns olika synvinklar.

***

PS. Ja, jag är mycket medveten om att jag i det här inlägget kan verka lika fördomsfull som dem jag skriver om. Det är möjligt att jag är lika fördomsfull. Men min synvinkel har inte körts ner i någons hals tidigare, och jag ville bara visa hur det skulle kunna se ut om jag inte bara gapade och svalde. I själva verket kan jag acceptera andras sommarstugor. Nu hoppas jag att folk kan acceptera att jag inte gillar sommarstugor utan att det behöver bli personligt. Kan vi gå vidare och ägna tiden åt roligare saker nu?

Statistik är kul

Oaktat Mark Twains berömda sentens om tre sorters lögner, så är statistik rätt spännande. ”Nyligen” publicerades nämligen en studie som visade att Wikipedia tappade grymt många skribenter. (Jag skriver nyligen, för dr Ortegas studie publicerades i somras, men det var först nyligen som tidningarna började skriva om den.) Som tidningarna hoppade på det här! Wikipedia är dött, döende eller åtminstone svårt sjukt, skrev folk. Spekulationerna om varför antalet sjönk rusade allt snabbare: ”Det är för svårt med alla regler”, ”Folk på Wikipedia är för ovänliga”, ”Allt är redan skrivet”, ”Vi har redan rekryterat alla som vill skriva”, etc.

Nu visade det sig att dr Ortega hade beslutat sig för att räkna alla som hade registrerat sig och gjort en redigering som en användare. Logiskt, va? Nja, rätt många registrerar sig på Wikipedia för att de tror att de måste. Andra registrerar sig för att klottra mer ”osynligt”. Det finns säkert andra förklaringar. Kontentan är i alla fall att det är ganska många som bara gör en enda redigering. Den långa svansen, ni vet. Wikistats, den officiella statistiksidan för Wikipedia, räknar därför istället bara folk som gjort minst 5 redigeringar – per månad. Om man tittar på de användarna, så är det inte lika brant neråtkurva där. Lite mindre dramatiskt för tidningarna, alltså, vilket gör att det inte kommer att skrivas något om det.

Men problemet är faktiskt större än så. Det finns ett grundläggande antagande i dr Ortegas studie, som Erik Zachte, Erik Möller och dr Ortega själv nu håller på att ifrågasätta, nämligen hur man vet att en användare slutat redigera på Wikipedia.Originalstudien utgick ifrån alla som inte redigerade den här månaden men tidigare hade varit aktiva hade slutat (eller ”dött” som det faktiskt kallas). Om man drar ner på sin Wikipedia-aktivitet under en månad har man alltså slutat, enligt det sättet att räkna. Med tanke på att det är betydligt fler som redigerar nu än för ett år sedan är risken för att folk ska göra sådana uppehåll större. Ju fler som arbetar i en fabrik, desto större antal människor har semester samtidigt, eller hur?

Och hur kul är sånt att skriva om?