Som jag trodde – Lie to me var bättre

Som jag trodde var det milsvida skillnader mellan The Mentalist och Lie to me. Låt mig bara kort skissa upp varför Lie to me är bättre.

1. Tim Roth är bättre än Simon Baker. Jag börjar med skådespeleriet eftersom det inte är det viktigaste. Men Roth är bättre. Det kan delvis bero på att Patrick Jane (ett namn jag stör mig på, bara det) ska vara excentrisk, men bara verkar sådär busrebellisk som Wolverine i X-men-filmerna medan Roth ligger någonstans mellan udda och Grissom – bara det är tillräckligt för att man ska vilja se serien.

2. Jag gillar närbilderna i Lie to me. Jag gillar till och med klippen som visar hur det ser ut i verkligheten: Saddam Husein, George W. Bush, Sarah Palin, etc. Och jag gillar hur de hela tiden konfronteras med folk som tror att de vet sanningen medan Lightman och hans kollegor ser saker ett steg längre med hjälp av vetenskap. Jane (jag tycker helt enkelt att det låter som en tjej) å andra sidan omger sig med klantar så att han ska verka smartare. Patetiskt.

3. Jane förklarar aldrig hur han löser fallen eller avslöjar lögnare. Däremot använder han hypnos som om han hade patent på det. Lightman däremot utnyttjar det här till max och berättar till och med för skurkarna vad han sett.

4. Intrigerna i Lie to me är mer komplexa. Eftersom det finns flera (kompetenta) rollfigurer går det att ha intriger i varje avsnitt, vilket skapar en kontrapunkt som är skönare än när det begränsas till en enda melodi.

Och det här är bara fyra skäl av flera.

Det skulle med andra ord inte förvåna mig om Lie to me läggs ner inom något avsnitt. Den serien är för bra. Inte Vita huset-bra, men riktigt bra. Missa inte nästa avsnitt på onsdag!

The Mentalist

Robin Tunney och Simon Baker i The Mentalist

Robin Tunney och Simon Baker i The Mentalist

Jag hade inte så höga förhoppningar om The Mentalist, när den hade premiär på TV3 häromdagen. Jag hade nämligen läst om serien här, och den analysen visade sig vara ganska på pricken. Fast hon glömde att nämna en sak: problemet med serien är att det saknas ledtrådar. Jag tyckte inte att idén är så dum med en tidigare bedragare (han påstod sig vara synsk) som använder sina kunskaper som polis. ”Jag är inte synsk, bara uppmärksam”-grejen hade kunnat bli riktigt cool. Om killen hade upptäckt något som man själv inte hade upptäckt. Om det hade funnits ledtrådar à la CSI:s superinzoomningar som gjort det till en lurig deckargåta istället för en ljummen soppa där han lägger en fälla för mördaren med hjälp av en rätt uppenbar lögn. Och om de andra poliserna inte hade varit så överdrivet dåliga. I jämförelse är Lestrade (från Sherlock Holmes) en rätt hyfsad deckare.

Låt mig istället visa ett exempel på hur man hade kunnat göra. Jeffery Deaver, en av mina favoritförfattare, skriver en bok om året om kriminalteknikern Lincoln Rhyme. Rhyme-böckerna tillhör de mest logiska böcker inom deckargenren jag läst sedan John Dickson Carr och Agatha Christie. Nu har Deaver börjat alternera Rhyme-böckerna med en serie om Kathryn Dance, som är expert på kroppspråk och på det sättet inte bara kan avslöja lögnare utan också använder deras kroppsspråk på ett sätt som Patrick Jane i The Mentalist bara kan drömma om. Hittills har det kommit en bok om Dance, en till är på väg, och hon introduceras dessutom i en av böckerna om Lincoln Rhyme.

Teamet i Lie to me

Teamet i Lie to me

Men, jag såg något annat som kan vara en bättre ersättning för The Mentalist, nämligen Lie to me. Den ska gå på TV4 med början onsdagen den 25 februari. Då tänker jag sitta klistrad. Serien följer en annan kroppsspråksexpert, spelad av Tim Roth. Serien bygger på en verklig forskares förmågor, inte helt olikt hur Conan Doyle skapade Sherlock Holmes. I Lie to me får man enligt trailern se detaljerna i folks ansikten när de ljuger. Det är de ledtrådarna som gör berättelserna, misstänker jag. Den 25 februari får vi se.