Manusförfattarens guide: Karaktärisering

Det här är tjugoförsta delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Karaktärisering

När man placerar en rollfigur i en berättelse, finns det många utmaningar. De tre största utmaningarna är troligen:

  1. Få publiken att tycka på det sättet du vill att den ska göra om rollfiguren från början
  2. Se till att rollfiguren är intressant genom hela berättelsen – och i själva verket göra den mer och mer intressant ju längre berättelsen fortgår
  3. Hålla rollfiguren konsekvent genom berättelsen

Om du misslyckas, kommer folk att lägga märke till det och dina vänner eller redaktörer kommer att säga åt dig att ändra rollfiguren.

Men att ändra rollfiguren kommer inte att ge dig den effekt du vill ha. Om du börjar dra i en tåt för att göra rollfiguren mer intressant, kommer den att bli mindre konsekvent och om du gör den mindre konsekvent gör du den mindre intressant. Och att presentera rollfiguren på rätt sätt är inte lätt, om man vill att den både ska vara konsekvent och långvarigt intressant.

Det beror på att de problemen inte har något med själva rollfiguren att göra utan med karaktäriseringen.

Karaktärisering kan verka vara ett udda ord. Det finns ju inget som heter ”intrigisering” eller ”temisering”. Men i grund och botten handlar karaktärisering om hur man presenterar en rollfigur, till skillnad från hur författaren tänker på rollfiguren.

Det är lätt nog, i teorin, men svårare i praktiken. Så vi bryter ner problemet i dess beståndsdelar.

Karaktäriseringar bygger på två grundtekniker: exemplet och rösten.

DEL ETT: EXEMPLET

Exemplet är en av mina favorittekniker, men den är så underanvänd att jag känner att jag måste förklara vad den går ut på. Jag menar, du vet ju vad ett exempel är, men jag tvivlar på att du anar hur användbara exempel kan vara.

Det är tvättdag...

Det är tvättdag...

Om vi säger att du har skapat en rollfigur som heter Beata. Du har gett henne följande egenskaper: hon är en svärande fet kvinna i 40-årsåldern (som kontrasterar fint till en annan rollfigur som är ordningssam, smal och 22 år gammal). Hon har en intressant bakgrund, ett mål och en bra motivation, men framför allt har hon en funktion i berättelsen. Hon är helt enkelt en mångsidig rollfigur. Men för att göra henne till en välskriven rollfigur måste du titta på henne ur ett annat perspektiv.

Du måste titta på Beatas mönster. Hennes mönster är baserat på en rad exempel. Så här:

Börja med att fundera på så många exempel du kan på hur en person som är ful i mun beter sig. Uppenbarligen bör det finnas en hel del svärord och förolämpningar på den listan, men det bör också finnas med saker som den personen inte skulle säga (fina gester, subtiliteter, lyckönskningar, etc) eller göra (lisma, komplimentera andra och hålla tyst, med mera). Gå sedan vidare till hennes andra karaktäristika (övervikt och medelålder) och fortsätt göra mönstret. Beata kanske blir trött fort eftersom hon är överviktig eller lova att aldrig äta för mycket igen. Eller hon kanske minns något som 22-åringen aldrig har hört talas om. Det här är ganska lätt, eller hur? Börja en lista med saker en sådan rollfigur kan göra, kan råka ut för, eller situationer som skulle vara roliga, smärtsamma eller intressanta för rollfiguren att hamna i. Välj sedan de som fungerar ihop med berättelsen, stoppa in dem där det passar och voilà! Rollfiguren är konsekvent berättelsen igenom.

Och du har dessutom material för introduktionsscenen.

Exempel som byggstenar

Det riktigt bra med exempel är att de är utbytbara. Om du, tio dagar från nu, upptäcker att exemplet du hittade på inte riktigt passar, kan du byta det mot ett annat exempel, så länge du håller dig på samma abstraktionsnivå.

Det kan låta svårt, men det är det inte.

Tänk på exemplen som Lego-bitar

Tänk på exemplen som Lego-bitar - små, knottriga och för jäkliga att trampa på

Om du upptäcker att ett exempel på hur ful i mun Beata är (till exempel en specifik förolämpning) inte fungerar, ta en annan förolämpning. Du behöver alltså inte hitta ett annat beteende, bara andra ord. Om å andra sidan, ett drag inte fungerar, byter du hela draget. Tänk på som olika nivåer, så här:

Rollfigur – Beata

Karaktäristika – ful i mun, etc

Exempel – ”din ruttnande hög med valpsnor”, etc

På det sättet kan alla byggstenar bytas ut mot andra byggstenar av samma storlek.

Men den verkliga fördelen med att kunna byta ut byggstenarna på det här sättet kommer inte att visa sig förrän du sitter i samma rum som andra författare eller producenter – och de fullständigt sågar din berättelse. (Om du har varit med om det, glömmer du det inte i första taget. Och jag borde veta!) Istället för att börja fundera på sätt att begå självmord eller mord, försök att ta reda på ifall deras klagomål riktar sig mot berättelsen i sig eller mot dina exempel. Om berättelsen är målet, kan du fortsätta med dina funderingar. Men om du misstänker att det är fel på exemplen, nicka bara och säg: ”Det är bara ett exempel på vad jag är ute efter. Det viktiga här är att…” eller något liknande. Jag har lyckats fly från mången tajt situation på det sättet. Det kan du också. Börja bara träna på att skylla allt på exemplen från och med nu.

Nya berättelser

Vi har alla hört att det bara finns ett bestämt antal berättelser, att det egentligen handlar om vilken infallsvinkel man har. Det här med exempel är det de pratar om.

Nya exempel på gamla karaktäristika blir nya rollfigurer. Nya exempel på gamla MacGuffins ger nya berättelser. Och så vidare. Men för att det ska kännas nytt, måste man ha många exempel. Då menar jag riktigt många exempel. För att få så många olika exempel det bara går, gå tillbaka till Rollfigurscirkeln och se till att du har åtminstone en egenskap från varje tårtskiva och börja göra listor över olika exempel för varje egenskap.

Jag menar allvar med den listan. Du behöver massor av material. Massor och massor. Inte för min skull. För din. Det kommer att göra ditt skrivande gå så mycket lättare, eftersom…

DU KOMMER ATT ANVÄNDA MÅNGA EXEMPEL. Det går inte bara att använda samma exempel gång på gång. Det går att hitta variationer på samma exempel, men upprepa inte samma exempel. Det betyder att du måste ta en titt på hur mycket rollfiguren finns med i berättelsen. Om det är en av huvudpersonerna och den exempelvis ska vara envis, då kan du behöva så mycket som 20 exempel på olika nivåer som visar hur envis den rollfiguren är (se nedan).

DU MÅSTE HA MÅNGA EXEMPEL ATT VÄLJA FRÅN. Om du behöver 20 exempel, hitta 60 exempel, för om du inte hittar på extramaterial, då kommer du att vara tvungen att vara nöjd med det du har, vilket betyder att du kanske inte har de bästa exemplen som finns. Se till att du alltid arbetar med en 1:3-faktor, det vill säga att du bara använder 30 % av ditt material. Att kunna välja ger dig en lyxkänsla och ett självförtroende. Då kan du säga att du vet att berättelsen är bra.

Att göra en lista kanske inte verkar så kreativt eller spontant. Det kanske till och med verkar för intellektuellt för att fungera när du är mitt i arbetet med en berättelse. Känner du så, är det antagligen så. Du kan alltid pröva den här tekniken senare om du fastnar.

Men den är egentligen inte antikreativ. Den är superkreativ. Man får kasta fram massor av idéer och vrida och vända på dem. Vad som kanske verkar vara det enda sättet att vara förnäm kan visa sig bara vara det mest uppenbara sättet. En lite subtilare eller aggressivare eller mer actionbetonad variant kan passa bättre. En lista låter dig gå igenom ett stort antal idéer på kort tid.

Att välja exempel

När du har en bra och lång lista till Beata, måste du veta vilka exempel du ska välja. Gå efter de här riktlinjerna så klarar du dig bra:

  • Det får dig att skratta, gråta eller bli arg – ger dig en känslomässig reaktion, inte bara en gång, utan många gånger
  • Det är logiskt för rollfiguren att bete sig på det sättet – tänk på att ingen beter sig på ett sätt som de tycker är ont/dåligt
  • Det är den lättaste vägen för rollfiguren att ta – nästan alla tar det minsta motståndets väg. Det betyder att du måste skapa de värsta tänkbara omständigheterna innan du kan få en extrem reaktion!
  • Det är i linje med berättelsens genre och stil – annars måste det strykas!

(Som alltid, bryt mot de här reglerna och dö en hemsk död…)

Förhoppningsvis låter det här enkelt. Trevligt nog är det faktiskt ganska enkelt. Om du har en lista med exempel på hur en oförskämd människa beter sig, till exempel, kan du sätta igång och skriva och när du inte vet vad som ska hända tittar du bara på listan så dyker något som både är typiskt för den rollfiguren och ger berättelsen en ny skjuts.

Det är till och med enklare än så. Du behöver inte ens ha listan med dig. Genom att fokusera tillräckligt mycket på de viktiga egenskaperna hos dina rollfigurer för att göra en lista, har du redan lärt känna deras typer. Snart kommer rollfiguren att skapa nya egenskaper på egen hand. Rollfiguren börjar leva.

Så nu är det med andra ord bara att sätta exemplen i den rätta, dramatiskt uppbyggda ordningen, så har du en perfekt rollfigur, va? Eller?

DEL TVÅ: RÖSTEN

Ett koncept som vanligtvis kallas ”rösten” är så svårt att jag ännu inte hittat någonting skrivet om det. Jag nämnde det tidigare i samband med attityden (i karaktäristik-kapitlet), men då sade jag inget om hur man gör för att skapa olika röster för olika rollfigurer.

Jo, givetvis finns det massor av råd om hur man skriver dialog: skriv halva meningar för att få en ”realistisk” känsla, undvik klichéer, lägg in subtext. Men det är inte det jag pratar om. Jag pratar om hur man skapar unika och identifierbara röster för alla dina rollfigurer.

Och jag tänker inte ens låta dig sitta på ett café och tjuvlyssna på folk, eller dölja namnen i ditt manus för att se om du kan se vem som säger vilken replik. Jag tänker inte ens be dig läsa dialogen högt medan du skriver den (även om det är en underbar idé…)

Det jag tänker göra är att leda dig genom en serie utmaningar. Så ta på dig löparskorna och gör dig redo.

Den första utmaningen – Där du är nu

Titta på de tidigare stegen i den här boken:

  • Kolla vilka egenskaper din rollfigur har i komplementärschemat
  • Kolla vilka karaktäristika den har från de olika tårtskivorna i Rollfigurscirkeln
  • Se till att du vet rollfigurens mål…
  • … dess motivation…
  • … dess strategi…
  • … och dess linje
  • Lyssna på dess attityd…
  • … på dess liv utanför berättelsen…
  • … och till dess lögner

Gå igenom svaren. Du behöver inte göra någon lista eller så, bara titta på vad du redan har slagit fast. Är det något som sticker ut? I så fall, revidera, så att det passar in i mönstret. (Och det kan vara bra att ta tillfället i akt att stryka så mycket som möjligt, nu när du har chansen…)

Den andra utmaningen – En förebild

När du kollar på din rollfigur så där, känner du någon som är lik den? En vän kanske, eller en skådespelerska? Om du hittar någon sådan, kan du börja använda den som probersten, att jämföra med. Försök att höra den personens röst inuti ditt huvud medan du skriver. Jämför varenda replik från den rollfiguren med rösten du redan känner till.

Ganska snart kommer rösten du känner igen att förändras lite. Medan du skriver kommer den nya rösten att bli en del av dig.

Om du inte känner någon sådan person eller om du inte kan bestämma dig vilken av två eller fler personer din rollfigur liknar, eller om du inte kan höra rösten särskilt tydligt, betyder det inte att du är körd. Du måste bara arbeta lite hårdare då.

Innan vi fortsätter, låt mig förklara en gång för alla: jag menar inte att du ska härma någons sätt att prata eller att allt som krävs är att imitera någon rollfigur på TV. Det här steget utan de tidigare stegen resulterar i en rätt ytlig figur. När du har gjort de tidigare stegen, kan du knyta samman en färdig rollfigur med en röst hos en annan rollfigur eller en riktig person – så länge du bara använder rösten som en probersten! Inte som mönster, bara som ett sätt att förhindra att du glider iväg för långt från målet. Lyssna på den valda rösten inuti ditt huvud och låt sedan rösten börja prata själv.

"Seiferts poesi är verkligen uppfylld av friskhet, sensualism och uppfinningsrikedom och ger en befriande bild av människans obetvingbara och anpassningbara anda."

"Seiferts poesi är verkligen uppfylld av friskhet, sensualism och uppfinningsrikedom och ger en befriande bild av människans obetvingbara och anpassningbara anda."

Den tredje utmaningen – Ämnesvalet

Alla har sina favoritämnen och ämnen som är tabu. Det påverkar rollfigurer sätt att prata mer än dess stil. Tänk efter – när du är med någon du har riktigt svårt att prata med. Beror det på hans eller hennes långa meningar, eller på att han eller hon använder ordet ”faktiskt” för ofta? Eller beror det i själva verket på att han eller hon bara pratar om sina tråkiga släktingar, eller på att han eller hon aldrig frågar något om dig?

Bra rollfigurer har en tydlig smak när det gäller ämnesval. I alla scener försöker de klämma in sina ämnen i samtalet samtidigt som de försöker undvika de ämnen de hatar.

Kraftfulla rollfigurer tenderar att få som de vill. De bestämmer ämnesvalet. Mindre kraftfulla blir fångna i sina mardrömssamtal. Vilken typ hör dina rollfigurer till? Och vad tycker de om att prata om? När alla rollfigurer har en egen smak kommer rösten att träda fram.

Den fjärde utmaningen – Affekt-effekten

Har du funderat på vilken känslomässig effekt din rollfigur ska ha på publiken? Om inte, kommer du att börja med det nu, för den känslomässiga effekt en berättelse har beror på dess huvudpersoner.

Jag pratar inte om rollfigurernas känslor. Visst, en gråtande rollfigur kan röra publiken till tårar och en rollfigur som minns kan få publiken att bli nostalgisk, men bara om omgivningen stöder det. Om clowner ramlar på bananskal i bakgrunden, får huvudpersonen arbeta riktigt jäkla hårt för det resultatet. Vad jag däremot pratar om är att placera alla rollfigurer i en scen så att de ger rätt känslomässig effekt, vilket faktiskt kan betyda att man låter huvudpersonerna skratta för att publiken ska gråta.

Du kanske undrar vad det här har att göra med röstgrejen. Då ska jag berätta det. Rösten beror till stor del på känslor – inte på rollfigurens känslor, som kan skilja sig från dina, utan på scenens känslor. För att få en känslomässig effekt (till exempel att publiken gråter), fokuserar man på känslorna och låter rollfigurerna prata själva. Lita på rollfigurerna. Du har skapat dem; nu är det dags att de får leva fritt.

(Om du måste veta, finns det ett psykologiskt skäl för det här. Genom att fokusera på det känslomässiga innehållet i scenen finns det inte tillräckligt mycket utrymme i ditt medvetande för att du ska kunna ”lista ut” hur Beata pratar. Den uppgiften faller då på den mer intuitiva, röst-skickliga omedvetna delen av hjärnan.)

(Och, det här hänger naturligtvis också ihop med de dramatiska funktionerna.)

Den femte utmaningen – Rösten från valen

Vissa filosofer menar att det är valen som avgör vem man är. Använd den kunskapen i dina berättelser, genom att lägga till valsituationer i varje scen. Om vi går tillbaka till den tjocka Beata kan vi se vad hennes val är när det gäller att hon är ful i mun:

Om hon är medveten om att hon är för rättfram, då har hon valet i varje situation att försöka att bete sig. När hon då är väldigt oförskämd i en situation säger det något om henne, snarare än ifall hon är lika oförskämd hela tiden. Hon kanske väljer att vara snäll mot en enda människa och hon kan välja att förändras. De valen säger mycket om henne, men resultaten är bara varianter på originaldraget hos henne.

Och om du inte vet hur rollfigurens röst låter, då kommer en valsituation att visa det. Låt din rollfigur bestämma sig i en klurig fråga och lyssna på vilka skäl den ger för sitt alternativ. Där hör du rösten du letat efter!

Den sjätte utmaningen – Att göra det igen

Det finns faktiskt inget sätt runt den här utmaningen. Du blir bättre när du skriver om och rösten blir definitivt bättre när du skriver om. Acceptera det och gör en ny version av din perfekta berättelse. Jag garanterar att du inte kommer att hitta någonting först. Sedan dyker ett par småsaker upp och sedan kommer hela berättelsen att kännas redo för papperskorgen. Men efter det kommer du att hitta de verkliga guldkornen – de riktiga svagheterna som du nu kan göra om till styrkor. Ta bort de överflödiga meningarna som gör det svårare att förstå. När orden passerar genom dina fingrar igen kan du koncentrera dig mer på att lyssna på deras betydelse och hur de låter än på att fånga dem.

Den sjunde utmaningen – Att verkligen spika rösten

Mina egna rollfigurer i förstaversion brukar vara roliga – men ologiska, mystiska och platta. Jag vet vilka de är, men allt jag trodde fanns i berättelsen finns inte där. Mycket nämns eller antyds, istället för att bli fullständigt utforskat. Andra saker hade jag inte tänkt på: hemliga motivationer, återkommande situationer och framför allt, deras linje. Jag tror jag vet vad mina rollfigurer går igenom, men det är inte förrän fjärde, femte versionen som linjen blir riktigt tydlig.

Och det betyder att visa berättelsen för någon annan. Låt någon vän läsa berättelsen och be honom eller henne förklara vad den just har läst. Och för att få ut något av den diskussionen, fråga dig själv de här frågorna:

  • Fattar din vän rollfigurerna? Får du hela tiden påminna honom eller henne om vem som är vem? Kan din vän föreslå saker för en rollfigur och åtminstone hamna i rätt område? (Om han eller hon inte fattar dina rollfigurer, skriv bara ner det och fortsätt diskussionen. Försök en stund senare att ta reda på vad som skulle kunna göra dem tydligare.)
  • Kan din vän tala om dina rollfigurer utanför berättelsen? Gör han eller hon det? Kan han eller hon förutsäga hur din rollfigur skulle bete sig, någorlunda i alla fall? (Om inte, behöver du arbeta mer med linjerna. För tillfället, nicka att du förstår och säg att du ska jobba mer med det och fortsätt med diskussionen.)
  • Måste du försvara vad dina rollfigurer säger och gör? Tycker du att det är jobbigt att din vän klagar på allt som sägs i restaurangscenen? (Om det finns många klagomål, skriv ner dem utan att försvara dig eller ifrågasätta din vän. De kommentarerna är värda sin vikt i guld, eftersom du kan lägga dem i antagonistens mun!)
  • Kan din vän förklara varför dina rollfigurer gör som de gör? Varför de är ledsna här, varför de gör så där, på den sidan? (Om motivationen är det minsta oklar, fråga din vän vad den tror är skälet till att de agerar som de gör – ibland kan man få mycket bra förslag på det sättet.)

Självklart är det ganska svårt att lyssna på någon som kritiserar det man har slavat över utan att känna sig sårad (eller att man har vänner som inte inser ens storhet). Men ingen har dött av lite kritik och det kommer inte du heller göra.

Det viktiga är att du inte litar på din första reaktion. Behandla varje kommentar med den respekt den förtjänar. Det vill säga, tänk på dem var för sig – punkt för punkt, för- och nackdelar, med din författarsida, inte ditt inre barn.

Hur gör man det?

Med tiden.

Det är en inlärd förmåga, snarare än en naturbegåvning. Det betyder alltså att du måste sticka huvudet i snaran gång på gång, även om det är hemskt.

Efter feedbacken, revidera bara rollfigurerna marginellt. Ändra bara det som är absolut nödvändigt, för annars kan du lika gärna börja från början. Håll rollfigurerna så intakta du kan och fixa dåliga exempel först och skelettet bara när rollfiguren riskerar att bli rullstolsbunden. Tänk på att när du ska fixa ett läckande tak så river du inte ner hela huset och bygger ett nytt. Det nya huset kanske har ett annat problem. Men om du behåller det första, så vet du åtminstone var problemen finns.

DEL TRE: S.O.S.

Jag skulle bli mycket förvånad om du har genomgått utmaningarna och ändå inte har funnit din rollfigurs röst. Men ifall att, tänkte jag ge dig mitt första hjälpen-kit:

Problem med berättelsen

Innan du börjar en oändlig serie omskrivningar av rollfigurerna, kolla efter problem med berättelsen som inte har med rollfigurerna att göra. Är berättelsen intressant? Skriver du i rätt genre? Är intrigen välskriven? Försöker du skriva i någon annan författares stil? Har du gjort nog med research? Är rollfiguren nödvändig för berättelsen? Har rollfiguren den omöjliga uppgiften att berätta berättelsen istället för att visa den? Några råd om hur man tas med de problemen finns bland annat i Skrivkrampskapitlet.

Problem med rollfigurerna

Om berättelsen håller vatten, kolla efter några av de vanligaste problemen med rollfigurerna:

  • Du försöker skriva en rollfigur du inte känner. Det är okej att inte veta allt om din rollfigur när du börjar skriva. Att upptäcka den är en del av nöjet med att skriva. Men du bör åtminstone veta något viktigt om rollfigurens kärna – en probersten. Titta på mål- och attitydavsnitten i Karaktäristikkapitlet.
  • Du vill inte lära känna rollfiguren. Du vill att den ska vara en stereotyp. Lätt fixat – få bara den tanken ur skallen och börja om. Eller börja teckna serier.
  • Du vill inte att rollfiguren ska vara unik. Du vill att den ska låta som alla andra. Hallå! Alla låter inte som du. Och även om du vill att rollfiguren ska vara normal, finns det ämnen som han eller hon gillar mer, vilket gör honom eller henne unik. Sluta försöka vara vänlig mot alla!
  • Du försöker härma någon annans röst utan att genomgå utmaningarna först. Du har rollbesatt en vän eller förebild istället för att skriva en rollfigur. Du vet vad du måste göra…
  • Du vill att rollfiguren ska bryta någon regel för författare, till exempel vara otrevlig, tråkig eller totalt oförutsägbar. Visst, ett bra mål, men du har fel strategi. Använd reglerna först istället och gå sedan vidare. En sådan rollfigur måste vara ännu bättre skriven än vanliga rollfigurer, ifall du vill behålla publiken.
  • Du gillar inte rösten som kommer från rollfiguren. Tja, du har tre alternativ: 1) lär dig gilla den, 2) ta bort rollfiguren helt, eller 3) ändra rollfigurens egenskaper, eftersom det får effekter på rösten. Men då måste du göra om utmaningarna ovan.

Intressantare rollfigurer

Man ska alltid försöka revidera så lite som möjligt. Men om du bestämmer dig för att rollfiguren behöver en rejäl uppfräschning för att få en röst som du gillar bättre, kommer här ett par snabba sätt du kan göra rollfiguren mer intressant:

  • Tänk på skådespelaren som ska spela din rollfigur. Skådespelare bestämmer sig för roller delvis baserat på vad de får göra. Se vidare kapitlet Hur man slipper Talking Heads.
  • Kom ihåg att låta rollfiguren ljuga! Alla ljuger då och då – skillnaderna ligger i vad vi ljuger om och hur mycket. Låt därför inte din rollfigur ljuga som du gör. Låt honom eller henne ljuga på sitt eget sätt, men helst mer än du gör.
  • Och låt dina rollfigurer ha hemligheter. Stora hemligheter, saker som de skäms för, något som ingen vet sårar dem, etc och koppla ihop dem med lögnerna. Då kommer dialogen snart att stråla med subtext och elegans.
  • Låt dina rollfigurer lyckas där du misslyckats, och misslyckas där du lyckats. När du inte kunde hitta på en bra replik ska din rollfigur hitta världens bästa. (Du kanske får pröva ett par olika innan du hittar världens bästa…) Men där du fick alla att utropa ”Wow” tappar din rollfigur byxorna.

Den dåliga rollfiguren

Slutligen, om allt annat misslyckas, och du sitter där med en rollfigur vars röst du hatar men som du inte kan göra något åt eftersom den har en viktig funktion i berättelsen och eftersom dess egenskaper i övrigt är bra efter att du har gjort ditt bästa, vilket betyder att du har ett… monster att ta hand om, då finns det bara en sak att göra…

  • Försök inte att gömma det. Försök inte att minska tiden rollfiguren är med. Det kommer ändå att märkas.
  • Nöj dig inte. Det får dig att se ut som en dålig författare.
  • Säg inte att rollfiguren ska vara sådan. Det får dig att se ut som en författare med dåligt omdöme.
  • Släng inte berättelsen. Problemet kommer nämligen att återkomma i nästa berättelse också.

Det enda du kan göra är att sikta på publikens halsådror och framkalla några riktiga känslor. Gå tillbaka till fjärde utmaningen och börja fundera på hur den här rollfiguren kan placeras för att ge den känslomässiga effekt du vill skapa. Om monstret inte flyttar på sig, flytta runt de andra rollfigurerna för att få scenen att verka perfekt. En musikalisk liknelse kanske förklarar det här bättre:

Om du har en sångare i en kör som börjar sjunga fel sång under en konsert och inte slutar, få resten av kören att sjunga den sången också. Originalsånglistan kanske måste överges, men harmonin är återställd.

DEL FYRA: DEN LEVER!

Jag är inte en sådan författare som älskar att planera och dyker ner i researcharbetet med liv och lust, eller sätter sig ner och fyller sida efter sida direkt. När jag nu tänker på det är jag kanske en sådan författare som inte gillar att skriva, men som älskar att ha skrivit. Det är inte smärtsamt eller så, men processen är heller inte smärtfri. För varje nytt projekt har jag en ganska lång startperiod om det inte är andra personer inblandade.

Men det finns ett ögonblick i varje projekt som gör det värt mödan. Det är det här:

Jag sitter ensam, omgiven av papper och pärmar, med musik dundrande ur stereon för att täcka mina medvetna tankar, djupt koncentrerad, och skriver på datorn vad rollfigurerna säger och gör. Några av dem pratar om något.

Då, plötsligt, pratar någon genom musiken. Det kommer långt bortifrån, knappt hörbart, men snart blir det starkare och orden börjar bli förståeliga. Jag skriver in dem på rätt ställe i texten, snabbare och snabbare. En annan röst tonar upp och jag försöker hänga med medan rösterna dikterar vad de säger och gör. Det tar inte lång stund innan alla rollfigurer talar och allt jag behöver göra är att lyssna och skriva med kårar ilande längs ryggen.

Det är magiskt. Eller så är jag galen. Hursomhelst är det underbart.

Manusförfattarens guide:Karaktäristika del 2

Det här är tjugonde delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa. Första delen om karaktäristika hittar du här.

DEL TRE: LEVANDE ROLLFIGURER

Med de grundläggande elementen klara – en enkel berättelse, kontrasterande rollfigurer, dramatiska funktioner, mål, motivationer, strategier och linjer – är rollfiguren fortfarande bara ett skelett.

För att få den att röra på sig och tala vårdat, behöver vi en massa mer. Men förtvivla icke. Jag har massa mer att ge. Här är mina rollfigursverktyg:

Namn

Nu kan det vara dags att hitta ett bra namn, om du inte redan har det. Hur kommer man på bra namn till rollfigurerna?

Det finns många bra källor där man kan låna namn ganska fritt:

  • telefonkataloger (glöm inte Gula sidorna…)
  • böcker med namnförslag för barn
  • skyltar i trappuppgångar med de boendes namn
  • listor med författare, uppfinnare, prisvinnare, etc från något bibliotek
  • annonser i din morgontidning, födslar och begravningar
  • historeböcker
  • ordböcker i utländska språk
  • utländska kartor
  • vänners bekanta
  • naturen: djur, växter, områden eller till och med väder
  • saker: verktyg, bilar, etc
  • yrken och titlar
  • eftertexter i filmer och TV-serier

Självklart bör du inte stjäla något som är så unikt att alla förstår varifrån du har fått det. Du bör också variera ditt urval så att inte alla rollfigurer heter som historiska figurer, till exempel, om det inte är en historisk berättelse.

Du kommer att upptäcka att alla namn i de här källorna inte kommer passa. Vissa namn är till och med dåliga. Vanliga namn som Svensson kan funka på en rollfigur per verk – efter det kommer det troligen att låta realistiskt längre, oavsett hur många Svensson det finns i verkliga livet.

Men du kan också skapa egna namn. Här är några tekniker du kan använda:

  • ändra stavning eller uttal på ett vanligt namn – Ture Sventon är till exempel helt originellt, men trots det förståeligt. Det här är det vanligaste sätt att skapa helt nya efternamn.
  • byt två stavelser i ett namn eller ord, såsom Patterson som blir Passerton.
  • ta bort den första bokstaven (eller fler) i ett namn eller ord, såsom Alex blir Lex, eller de(n) sista bokstaven/bokstäverna, som när Strimla blir Strim.
  • ta ett namn som rimmar med huvudegenskapen hos din rollfigur. (Jag undrar t.ex. om inte Martin Beck fick namnet för att han var så svartsynt.)
  • använd utländska ord som ger rätt effekt, alltså ondskefulla för antagonisten, hjältelika för hjälten, visa för mentorn, vackert för kärleksintresset, etc. Darth Vader, vars efternamn betyder ”fader” på holländska, låter lite som ”invadera”.

En sak som man bör tänka på är att göra namnen minnesvärda. Lättare sagt än gjort, kanske, men fundera över följande namn: Perry Mason, Don Quijote, Mary Poppins, Syster Ratched, Indiana Jones, James Bond, Sara Sidle, Gordon Gekko, Huckleberry Finn, Erin Brokovich, Hannibal Heyes, Rikki-tikki-tavi, Obi-wan Kenobi.

Tyvärr verkar de inte ha så mycket gemensamt. Utom att de alla är lätta att uttala. Till och med de med fler än två stavelser (Huckleberry har fyra och Rikki-tikki-tavi har så många som sex). Det betyder inte nödvändigtvis kort. Nu för tiden har nästan alla TV-serier en rollfigur med ett initialnamn och det har därför blivit lite ineffektivt.

Så en annan sak de har gemensamt är att de antingen är allitterationer (börjar på samma bokstav) eller assonanser (innehåller liknande ljud). Det gör att för- och efternamn verkar höra ihop. Att studera fonetik kan vara en bra idé, men några grundregler här:

  • lyssna på var i munnen ljuden i munnen tillverkas. P:et och M:et i Perry Mason görs båda med läpparna, medan konsonanterna i Indiana Jones främst görs genom att pressa tungan mot gommen.
  • vissa vokalkombinationer anses vara assonanser: u/o, i/y och i/a.
  • de flesta namnen har inte längre konsonantkluster än två konsonanter, till exempel Huckleberry (till och med ckl-ljudet görs genom att skjuta in ett e). Många namn har inga kluster över huvud taget: Tommy, Susanne, Peter or Madelene.
  • vanliga språkljud tenderar att dras ihop. Bossen i OFFICE SPACE kallas till exempel Lumbergh. Det är en förvandling från Lundberg, som skett eftersom m-ljudet ligger närmare b-ljudet som kommer efter. Liknande assimileringar sker hela tiden och gör namnen personliga utan att vara konstiga.

Men mitt favoritsätt att skapa ett bra rollfigursnamn är det här:

Låt de andra rollfigurerna reagera över namnet. Om de tycker att det är ett coolt namn, då tycker vi det också. Om de ryggar tillbaka när de hör det, kommer vi att undra vem personen med det kraftfulla namnet är.

Attityd

Utan attityd funnes det just ingen skillnad mellan Toby Ziegler och Sam Seaborn i ”Vita huset”, men Toby är en cynisk besserwisser och Sam är en optimistisk fighter. Båda kämpar med nästan samma typ av frågor, men det är lika svårt att tänka sig att Sam skulle förolämpa alla som att tänka sig att Toby skulle komma på en orealistisk plan att ändra på världen. Det är grunden i attityd och attityden påverkar hur målet uppfattas, strategin, linjen och alla andra rollfigurer.

För att klargöra en sak, attityd är inte humör. Humör är till exempel ilska, sorg och glädje. Exempel på attityder är optimism, fundamentalism och skepticism. Attityder är långvarigare, medan humör förändras. Du bör låta dina rollfigurer genomgå så många känslor som möjligt, men så få attityder som möjligt, helst bara en.

Med attityden på plats, blir det mycket lättare att hitta rollfigurens röst. Men enbart attityden räcker inte. Om attityden får för stor roll, blir resultatet ofta att en hel grupp, eller en hel ras pratar på samma sätt, som klichéversionen av norrlänningar eller heta italienare.

Styrkor och svagheter

Ett vanligt sätt att beskriva rollfigurer är att säga att de både har styrkor och svagheter. De är duktiga på en sak och dåliga på något annat. Det ger dem några intressanta drag och sätt att förbättras under berättelsen. Men det saboterar också den personliga linjen på ett komplext sätt. Om rollfiguren till exempel är intelligent (styrka), men också känslig för kritik (svaghet) blir det enda rollfiguren behöver göra att härda sitt hjärta och bita ihop när den blir kritiserad. Istället bör du ordna det så här: låt deras styrkor vara deras svagheter.

Med samma exempel är rollfigurens största svaghet dess höga intelligens. Konflikten tvingar då rollfiguren att konfrontera sin intelligens – genom att låta honom eller henne vara för smart för sitt eget bästa, eller genom att placera honom eller henne i en situation där intelligensen inte spelar någon roll. Lösningen är inte att sluta med något dåligt, utan att konfrontera sig själv – och förändras på riktigt, vilket är svårt.

På det sättet behöver inte rollfiguren tio egenskaper, vilket skulle placera honom eller henne överallt på kartan samtidigt, utan några få, utvalda drag, som utforskas till fullo. Gå tillbaka till de egenskaper du redan gett din rollfigur och vrid och vänd på dem, ifrågasätt dem och gör dem till både styrkor och svagheter.

Liv utanför berättelsen

De värsta rollfigurerna är antagligen de som lever för berättelsen, som inte har några släktingar, vänner, hobbies eller ens något liv innan berättelsen började. De är bara schackpjäser som författaren flyttar omkring från skeende till skeende.

Men det verkliga skälet till att rollfigurerna bör ha ett liv utanför berättelsen, är hur skulle de annars hamna i berättelsen? Och hur skulle de annars föra intrigen framåt? Det betyder att det liv du ger dina rollfigurer måste innehålla många katalysatorer, det vill säga saker som sätter igång berättelser.

Ett exempel: i ”Frasier” skapar Niles vissa typer av berättelser (”Ska vi gå på balen?”), Martin skapar en annan sorts berättelser (”Jag har hittat ett ställe där de säljer min gamla ölsort.”), Daphne orsakar andra typer av berättelser (”Min bror kommer hit och ska bo här.”) etc. Frasiers liv kan helt enkelt inte vara tråkigt med tanke på hur många källor till nya historier som bara kommer in genom dörren.

Å andra sidan måste du som författare ändå välja, så att det bara är de bästa och relevanta idéerna som kommer in genom dörren.

Inre konflikt

För mycket tvivel gör rollfigurerna passiva, men lite tvivel gör dem intressanta. Självklart hänger det ihop med varför rollfiguren tvekar att handla. Är det moraliska betänkligheter, oro för någon, en självförtroendekris eller något annat? Skälet måste vara något bättre än bara ”Jag [författaren] kan inte komma på vad rollfiguren ska hitta på härnäst.” Det måste vara en beräknad fördröjning.

Allt hänger ihop med frågan om inre konflikter. Inre konflikter handlar om en rollfigur som slits mellan två lika bra eller två lika dåliga alternativ. Pest eller kolera, eller rädda världen eller ha sex, den typen av valsituationer. Och rollfiguren får inte veta förrän i absolut sista sekunden, för annars kommer intrigen att bli synlig och då verkar rollfiguren övermänskligt smart. (Se även kapitlet om Den helige idioten.)

Relationer med andra rollfigurer

Jag borde inte behöva berätta det här.

Det borde jag verkligen inte. Men det verkar som om jag måste ändå. Så, då kör vi…

Rollfigurer måste ha relationer med andra rollfigurer. Det betyder att de måste påverka varandra. Om en person säger något, måste en annan ta det personligt, och en tredje måste förneka det eftersom det rimmar illa med hennes uppfostran. Så funkar det.

Orsak och konsekvens

Orsak och konsekvens

Orsaker och konsekvenser. Det är det som driver dialogen.

Jag talar inte om vad de talar om, vilka ämnen de avhandlar, även om det också beror på orsak och verkan. Jag syftar på personliga saker, reaktioner. När någon retar någon annan, till exempel, leder det till ilska, vilket leder till ånger, vilket leder till ett förlåt. Känslor behöver planeras så noggrant som det bara går, eftersom det ger rollfigurerna dynamiska humör snarare än att de förblir arga eller ledsna under en hel berättelse.

Naturligtvis förändrar varenda rollfigur alla andra rollfigurer (som den möter). De påverkar varandra. Det betyder att rollfigurerna talar om varandra, inte om ämnen. De undrar över den rollfiguren. De är kära i den rollfiguren. De misstänker den rollfiguren. De nämner varandras namn när de är frånvarande, skriver brev, tänker på vad de ska säga till dem och försöker förutspå hur den personen kommer att reagera. De kanske har rätt, eller fel, men låt dem för guds skull försöka i alla fall.

Ju högre upp på stegen över dramatiska funktioner, desto mer bör de andra rollfigurerna tala om dem. Det bästa exemplet på hur man gör det här är faktiskt 1600-talspjäsen ”Tartuffe” där dramats skurk, lurendrejaren Tartuffe, har nästlat sig in i en rik familj. Hela första akten pratar alla om vilka effekter Tartuffe har haft på släktens överhuvud och hur han har lurat honom. Men Tartuffe själv figurerar inte. Han dyker inte upp förrän senare. Men då vet vi redan vem han är. Briljant.

Lögner

Vi använder alla lögner – små vita, stora, omskrivningar av sanningen, döljande av fakta, eller andra typer. Men tänk på det, lögner regerar! (I berättelser i alla fall.) En orsak till det är att de för berättelsen vidare. Om det finns en lögn, måste det finnas en sanning någonstans längre fram. Och lögnaren kommer troligen att bli bestraffad, vilket är roligt! Dessutom ljuger som sagt alla. Då borde rollfigurer också ljuga.

Än viktigare, och som Hercule Poirot sa (jag citerar fritt ur minnet): ”Det spelar ingen roll ifall någon ljuger för mig. Om någon ljuger, kommer jag hitta sanningen beroende på vilken lögn personen kommer med.”

Det beror på att lögnen avslöjar vad personen tänker på, vilka ämnen som finns i dess hjärna, vart han eller hon vill rikta publikens uppmärksamhet. Det här är ett underbart, subtilt sätt att visa hur verkligheten ser ut samtidigt som det visar på en annan sida av personen. Det är fantastiskt! Du borde pröva det.

Vad händer nu?

Det är inte över än.

Du måste fortfarande visa karaktäristikan. Hur gör man det? Genom karaktärisering, naturligtvis.

Manusförfattarens guide:Karaktäristika del 1

Det här är nittonde delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Karaktäristika

Karaktäristika är de egenskaper som beskriver en rollfigur. Men hur vet man vilka karaktäristika som är nödvändiga och vilka man lika gärna kan ta bort?

DEL ETT: SAKER ATT TÄNKA PÅ

Konstigt. Hon verkar dum och smart på samma gång...

Konstigt. Hon verkar dum och smart på samma gång…

Stereotyper och arketyper

Det händer ofta när man pratar om rollfigurer att man menar att den är stereotypisk. Om du till exempel skapar en dum blondin, har du använt en stereotyp. Man kan troligen komma undan med det om rollfiguren bara finns med i en eller två scener, men aldrig i en hel film eller ett helt avsnitt.

Varför inte? Det är ett snabbt sätt att skapa en rollfigur. Den blir igenkänd direkt. Och det är lätt för skådespelare att fatta rollen – det måste finnas hundratals skådespelerskor som kan göra en bra dum blondin. Så varför inte?

Frågan är i själva verket svaret. Det är för att det är för snabbt sätt att skapa en rollfigur och det blir igenkänd för snabbt och det finns för många skådespelerskor som skulle kunna spela den rollen. Den är helt enkelt inte intressant. Dessutom är sådana rollfigurer rentutav fördomsfulla. Även om en hipp pensionär är mindre negativ bild bygger den fortfarande på fördomar.

Men hur vet man att ens rollfigur inte bygger på en stereotyp? Ett sätt är att gå emot stereotypen. Man kan göra blondinen till den smartaste i berättelsen. Ett annat sätt är att lägga till ett till drag som inte har något att göra med det första. Den dumma blondinen kanske är har torgskräck, eller är hårdrockare. Men det är fortfarande en stereotyp med en extra egenskap.

(Blanda förresten inte ihop stereotyper med arketyper som är kraftfulla rollfigurstyper som inte grundas i egenskaper, utan i beteende. Rebellen, hjälten och flegmatikern är tre sådana arketyper, som kan uttryckas – karaktäriseras – på miljoner olika sätt: som gamla kvinnor, MC-knuttar, utomjordingar, barn och fortfarande kännas fräscha och intressanta.)

Bekant kontra förutsägbar

Rollfigurerna måste vara intressanta för att vi ska bry oss om berättelsen. Det är framför allt viktigt när man skapar TV-serier. Och ett av de lättaste sätten att göra en rollfigur intressant är att göra den bekant.

”Bekant” kan betyda alltifrån att härma en kändis (såsom Malcolm X) till att kopiera en framgångsrik rollfigur (såsom Joey i ”Vänner”) till att använda en släkting som förlaga. Oavsett vilket man väljer ska du se till att inte kopiera den exakt. För det första är det inte särskilt kreativt. För det andra kommer det att göra det svårare för dig senare när du fastnar i berättelsen. För det tredje kommer du inte att göra originalet rättvisa, det kommer bli en dålig karbonkopia.

Men framför allt kommer rollfiguren att sakna oförutsägbarhet. Därmed blir rollfiguren tråkig rätt snart. Det betyder dock inte att rollfigurer ska vara totalt oförutsägbara. Snarare tvärtom. Så snart rollfiguren är introducerad (kanske fem sidor efter att den först förekommer) måste du ha ett ganska bra skäl ifall du vill ändra rollfiguren eller avslöja något som inte ens antyds förut. En äldre kvinna som visar sig vara karateexpert, till exempel, är oförutsägbar men omöjlig att ha med i en berättelse, om hennes förmågor inte visas redan från början (som i fallet med Dorothy Gilmans berättelser om Mrs Pollifax).

De tre dimensionerna

Ett av de mest envisa sätten att beskriva hur en rollfigur framställs är att säga att den är tvådimensionell eller till och med endimensionell. Ofta använder kritiker de omdömena om dåligt skådespeleri, men det kan också användas om dåligt skrivna rollfigurer. Tyvärr är det inget precist verktyg. I själva verket tog det mig flera år innan jag slutligen såg en uppräkning av vilka de tre dimensionerna var. (Jag antog att det inte handlade om längd, djup och bredd…) De tre dimensionerna varierar dessutom beroende på vem man frågar:

  • Tankar, känslor och handlingar (se Seger: Making a Good Script Great)
  • Privatliv, yrke och udda drag (se Martell, Script Secrets)
  • Fysiskt, psykologiskt och socialt

Och enligt de teorierna, om man glömmer en dimension, så kommer rollfiguren att bli platt och därmed ointressant. Om man å andra sidan har alla tre dimensioner, kan man inte misslyckas.

Det är inte det att jag menar att det är fel med tre dimensioner. Det är bara det att jag inte tror att det rätt heller. Det är helt enkelt ingen skillnad mot de där tråkiga bakgrundsbeskrivningarna.

Men om du suktar efter ett analytiskt sätt att dela upp en rollfigur, borde du använda Rollfigurscirkeln:

Bitarna i tårtan läses ut så här:

  • Fakta är till exempel ålder, skonummer, antal syskon, hemstad, titel och allt som man kan tänkas hitta i ett registerutdrag om personen
  • Yttre drag är allt man kan se: ögonfärg, frisyr, längd, etc.
  • Psykologi är inte bara fobier, manier och psykotiskt beteende, det är också hur rollfiguren utvecklas under berättelsen, alla minnen, saker den stör sig på, motivation, och så vidare.
  • Dialog anger hur rollfiguren talar: språk, dialekt, repliklängd, favoritfraser, etc.
  • Beteende är kroppsspråk, saker personen gör, vanor med mera.
  • Status/kontext handlar om hur rollfiguren hör ihop med andra. Är hon en ledare? Den allra lägsta? Någon andra vänder sig till när de har problem?
  • Funktion är rollfigurens skäl att figurera i berättelsen
  • Metadrag beskriver rollfiguren som rollfigur: var i berättelsen den gör entré och sorti, hur stort utrymme den har och allt annat man behöver veta, inklusive om den baseras på en verklig person

Dialog, udda drag och ärr

Men det allra, allra vanligaste problemet handlar om att grunda rollfiguren i något yttre: att den läspar, pratar skånska, tränar grodor och har en metallhand. Att kombinera de här sätten att tala bygger inte upp en rollfigur. Inte ens nästan.

Så varför är det ett problem? Rollfiguren skulle vara intressant att titta och lyssna på. Och den skulle troligen vara rolig att spela. Vem bryr sig om den inte är en ”rollfigur”?

Ja, jag bryr mig inte om dina berättelser. Men jag tänker i alla fall ha rollfigurer i mina berättelser, eftersom de har ännu större effekt på publiken. Och det hjälper till att forma berättelsen. Udda drag ger möjligen snabba reaktioner från publiken, men om det inte också finns substans kommer den figurens långvarighet inte att vara så lång. Vilket är viktigt, framför allt om man skriver TV-serier.

DEL TVÅ: GRUNDERNA I ATT SKAPA ROLLFIGURER

De två skolorna

Hur gör man då? Bortsett från att undvika de där sakerna, hur skapar man rollfigurer? Förresten, vänta lite.

Vi kommer till det. Först backar vi lite. I förra kapitlet talade vi om att skapa rollfigurer genom att kontrastera dem mot varandra. Vad jag inte nämnde då var när du skulle börja med rollfigurerna, så vi börjar där.

Kommer berättelsen först, eller rollfigurerna? Den eviga frågan. Jag tror att berättelse och rollfigurer är sammanknutna. Intrigen är rollfigurerna och rollfigurerna är intrigen. Men det betyder inte att man inte kan tala om den var för sig. Och du kommer att skapa dina berättelser och rollfigurer i en annan ordning än mig. Men jag kan åtminstone säga det här: du borde utveckla dina rollfigurer innan du utvecklar berättelse i detalj, scen för scen eller sekvens för sekvens. Om du inte gör det kommer rollfigurerna att hamna i kölvattnet och då får du svårt att skriva dialogen för dem.

Ett annat sätt att säga det är utveckla dina rollfigurer innan du skriver berättelsen.

Innan vi fortsätter bör du ge dina rollfigurer preliminärnamn, något sätt att beteckna dem så att du kan skilja dem åt. Du kan sätta X, Y och Z om du vill, så länge du vet vilka de är. Men mer troligt är att du kommer att vilja enkla men minnesvärda namn. Ägna inte för mycket tid åt det här. Du kan ändra namnen sedan när du är klar med att utveckla rollfigurerna.

Jag kan läsa dina tankar. ”Utveckla rollfigurerna” låter ganska enkelt. Men hur gör man det? Vad betyder det att ”utveckla en rollfigur”? Hur vet man när ens rollfigurer är färdigväxta?

Det mest irriterande med allt det här är att det verkar gå så himla enkelt för en del författare. De bara hittar på de mest fantastiska figurer som verkar leva även utanför papprena och ändå lyckas överraska oss. Hur gör man det?

Det vet jag inte, det kanske jag ska erkänna från början. Mina rollfigurer kommer inte fram färdigtecknade, eller ens som silhuetter. De är mödosamt frammejslade, steg för steg, ibland ett steg fram och två tillbaka, tills jag fattar dem själv. Men efter det finns de där och då känner jag dem.

Jag säger inte att du måste vara från en av de där skolorna. Det är du antagligen inte. Men vissa saker är gemensamma för alla rollfigurer, oavsett vilken skola de kommer från. Och de gemensamma dragen är de underliggande elementen…

Målet och motivationen

De första två elementen är de mest omtalade: målet och motivationen. Men jag vet att folk ibland blandar ihop dem, så här är skillnaden:

Målet är VAD rollfiguren vill, motivationen är VARFÖR målet är åtråvärt.

Det medges att gränserna ibland är lite suddiga. Målet är inte alltid ett substantiv, såsom en MacGuffin. Och motivationen kan vara ett substantiv. I A BEAUTIFUL MIND är målet för protagonisten att bli frisk (verb) och motivationen är kärleken till hustrun (substantiv).

Om protagonisten inte vill något, kan det inte finnas någon konflikt, eftersom det inte kan finnas någon antagonist, vilket i sin tur beror på att vi inte ens har någon protagonist.

Tycker du att det är krångligt. Då ska jag avslöja det verkligt luriga: alla rollfigurer är protagonister i sina egna berättelser. Geniets fru i A BEAUTIFUL MIND skulle troligen se sig själv som protagonist i sin livshistoria, inte en modifierare till sin make, precis som du ser dig själv som huvudperson i ditt liv, och inte en statist.

Så för att över huvud taget ha en berättelse, måste alla rollfigurer ha ett mål, något att sträva mot, till och med dina bifigurer. För att de ska bli förståeliga – släppa in oss i deras hjärnor för ett ögonblick – måste du också ha en motivation.

Motivationen är ofta svårare, eftersom man ganska enkelt kan skapa en rollfigur som vill begå självmord. Men att få oss att förstå varför personen vill begå självmord och faktiskt hålla med om att det är rätt under omständigheterna, det är en helt annan sak.

Speciellt med tanke på hur lite tid vi har på oss. I praktiken innebär det att vi måste visa varför vår rollfigur skulle göra något vi troligen inte skulle göra i samma situation, på mindre än två minuter.

Vad är bra motivationer? Det beror förstås på berättelsen, på dina rollfigurer och, mest av allt, på dig. Men några av de mest använda och kraftfulla finns i kapitlet om antagonister. Pröva dem, får du se.

Åh, en sak till: målet måste vara synligt, det vill säga gå att gestalta, för annars kommer vi inte kunna känna triumfen när målet nås eller bitterheten när målet missas.

Strategi

När nu rollfiguren har någon slags mål – oavsett om det är att få flickan eller få sin bok publicerad – och motivation – såsom hämndlystnad eller den fundamentalistiska tron att målet är uppsatt av Gud – vad händer då?

Eftersom det finns tusentals sätt att nå samma mål, måste vi specificera vilket sätt vår rollfigur kommer använda. Om målet är att fly från helvetet, kan motivationen vara självklar, men strategin kan vara i stort sett vad som helst, från att försöka förhandla med djävulen, till att skapa en vilseledande manöver (ett världskrig kanske?), till att förföra djävulen, till att… ja, du fattar.

Den här strategidelen är själva orsaken till att du bör utveckla rollfigurerna innan du skriver historien scen för scen. Vilken metod en rollfigur använder beror i högsta grad på dess personlighet. En blyg rollfigur skulle kanske inte välja att förföra djävulen, utan att skapa en avledande manöver och smyga ut. En lagvrängare kanske skulle försöka att hitta ett kryphål i något kontrakt. Och en romantiker skulle nog ge ”fria-till-djävulen”-intrigen ett försök.

Det finns en konstant för alla strategier, som du måste tänka på: varje rollfigur måste försöka hitta den bästa tänkbara vägen för att nå sitt mål. Allt annat är att förråda den rollfiguren. Det är här du kan fråga dig själv: ”Vad skulle jag göra i samma situation?” Du skulle knappast välja en värdelös strategi, eller hur? Låt inte din rollfigur bli fast med en värdelös strategi heller.

Linjen

Det sista grundelementet i en rollfigur är hur den utvecklas under berättelsens gång. Det kallas ibland linje, som i “John Books antivåldslinje”. I TV-serier kan en linje sträcka sig över en hel säsong eller över hela serien. I vanliga berättelser är linjen slut när rollfiguren rider mot solnedgången.

Det finns ett obegränsat antal linjer, från den populära ”bli kär”-linjen till den inte lika populära (eller vanliga) linjen där någon undergräver den som är lägst för att ta dess plats i gyttjan.

Linjer handlar om att växa och förändras och alla rollfigurer värda pappret de är skrivna på, har en linje. Den kan vara subtil, som i många actionfilmer. Det betyder inte att James Bond inte har någon linje eller att han inte förändras, bara att hans linje är mindre synlig än de flesta andra rollfigurer. Bonds linje ligger ofta i intrigen, vilket är vanligt i deckare: de handlar ofta om att upptäcka intrigen eller att gå ifrån relativ okunnighet till kunskap inom ett visst område.

Den spännande fortsättningen på historien om karaktäristika hittar du här.

Manusförfattarens guide:Att skapa rollfigurer

Det här är artonde delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

8149160744

Så här enkelt är det inte.

Att skapa rollfigurer

Att skapa rollfigurer är bland det svåraste författare tvingas göra. Det är därför som det är så typiskt att man inte kommer undan det. Varje berättelse man skriver måste ha rollfigurer. Men varför är det så svårt?

Tja, alla vet hur folk är. Och vi kan känna ifall en påhittad figur inte är trovärdig, precis som när vi lägger märke till när en verklig person gör konstiga saker. Det är därför det är så svårt att hitta på nya rollfigurer. Jag önskar bara att det fanns en lika enkel lösning.

Men det är orsaken till alla råd om hur man skapar trovärdiga rollfigurer. Du vet, det där med…

  • Skapa en bakgrund
  • Skriv lite dialog till rollfiguren
  • Börja med en bild, eller en förebild
  • Skapa identifikation så här –
  • Gör en omvänd version av dig själv
  • Låt de två motsatskrafterna inom rollfiguren krocka
  • Följ motivationen
  • Börja med rollfigurens behov
  • Hitta funktionen

… och allt det där andra som man hör och läser om. De där strategierna försöker lösa hur man skapar trovärdiga rollfigurer genom att få till varenda rollfigur.

Jag vet inte hur det funkar för dig, men jag har försökt flera av de där metoderna för att skapa rollfigurer, och jag har aldrig haft någon riktig nytta av de där sidorna med bakgrund, och bilderna lyckas aldrig få igång min fantasi. Men det kanske är mig det är fel på, för det verkar som om det finns massor av författare som kan skapa rollfigurer utan problem.

Men för oss som inte klarar av det, vad ska vi göra?

Det är vid sådana tidpunkter som min hjärna inte kan sluta formulera idéer, och försöka lösa problemet. Så vi kan väl gå igenom det här tillsammans.

En sak som jag har noterat är att alla de där teorierna baseras på att man ska skapa en rollfigur i taget, men i verkliga livet lär vi alltid känna folk genom att jämföra dem med andra. ”Johan sa det, och det påminner mig om Sara. Och han ser ut lite grand som Benjamin. Men den där rörelsen är som tagen från John Travolta. Och han låter nästan precis som den där killen jag mötte igår.”

Den här killen i en science fiction-historia vore visserligen nyskapande...

Den här killen i en science fiction-historia vore visserligen nyskapande…

Därför är det mer logiskt att skapa flera rollfigurer samtidigt, och försöka få dem att interagera på ett trovärdigt sätt. En rollfigur kan vara perfekt i en berättelse, och helt fel i en annan. Trovärdighet beror trots allt på så många faktorer: genre, ton, berättelse, arena, etc, att interaktion verkar vara nyckeln.

Om du kan köpa det, blir nästa fråga ”hur skapar man trovärdiga interaktioner?” För att svara på det, måste vi bege oss in i den underbara värld som kallas gruppsykologi.

Berättelsen om oss två

Det krävs mer för att skapa par än att bara skapa två figurer. Om man skapar dem en och en, får man antagligen två rollfigurer som inte har så mycket gemensamt. De existerar bredvid varandra, de relaterar inte till varandra. Och relationer är en hörnsten i interaktion.

För att se till så att rollfigurer har en relation, måste man få dem att influera varandra. Om den ena, eller båda, förblir oförändrad efter alla möten, då vet man att de bara existerar bredvid varandra.

Så, hur ser man till att de har en relation?

Hmm, ja, först måste man tänka på komplementäreffekten.

Komplementäreffekten kan lättast förstås som det fenomen där du och en vän pratar om något, t.ex. fetma, och din vän säger något om världssvälten. Du säger något om att du förstår hur svårt det är att gå ner i vikt. Plötsligt inser du att du blir tvingad att försvara svullandet. Utan att ni menar något med det, har ni båda valt sida i en fråga där ni antagligen inte har en bestämd åsikt.

Det betyder inte att ni inte är vänner längre, bara att du just har varit med om komplementäreffekten – ni tog motsatta poler en stund. Någon var tvungen att stå upp för fetma, och den här gången var det din tur. Du kommer antagligen att ta en annan sida nästa gång, eftersom du har köpt några av de poänger som din vän tog upp, och eftersom du inte vill bråka i all oändlighet.

I berättelser är rollfigurerna mer konservativa. Och komplementäreffekten används mest för att skapa konflikt mellan protagonisten och antagonisten, men också för att skapa spänning mellan protagonisten och mentorn, eller mellan två protagonister.

Och det är i själva verket svaret på hur man skapar en duo med olika sociala masker – man placerar rollfigurerna sida vid sida, och låter dem ta varsin sida på alla möjliga olika typer av egenskaper. Så här:

MARIA JENNY
Känslig Okänslig
Cool Hetlevrad
Praktisk Teoretisk
Gammal Ung
Rolig Allvarlig

Att bestämma sig för vilka faktorer som är relevanta är mycket lättare än att försöka skriva en hel bakgrund. Fyll bara i egenskaperna, en efter en, och snart har du inte bara en, utan två välformade rollfigurer. Nu kan du börja skapa relevanta bakgrunder och motivationer för dem.

En annan sak som du bör lägga lite energi på för att skapa en relation, är att skapa en bra fälla.

En fälla är en situation som garanterar att rollfigurerna du har skapat kommer att ha en relation. Det finns bara några få olika fällor, men man kan variera och kombinera dem i oändlighet:

  1. Dela bostad – som en familj eller som rumskompisar
  2. Vara släktingar
  3. Vara vänner
  4. Vara eller bli ett kärlekspar
  5. Vara grannar
  6. Dela arbetsplats
  7. Dela en uppgift eller intresse
  8. Vara i samma fara

Det räcker dock inte med att bara säga att dina rollfigurer är vänner, t.ex. Utan ett starkt skäl att (frivilligt) delta i relationen, kommer rollfigurerna troligen att skingras så fort de blir osams. Gå till dig själv bara. Skulle du stanna om en okänd människa muckade gräl med dig? Antagligen inte.

Alltså, vad håller ihop de här rollfigurerna? En tredje part, djupa samhörighetskänslor, ett särskilt behov, eller någon händelse i det förflutna? Så fort du vet vad som inledde fällan, har du också något att testa och hota. Det skakar rollfigurerna i grunden.

En grundläggande lärdom om gruppsykologi är att alla ändrar på sig beroende de är tillsammans med för tillfället. Man är inte samma person när man möter sin mormor som när man försöker få till det med någon på jobbet, och de maskerna skiljer sig från när man pratar med grannens ungar.

Det är rätt självklart, eller hur? Men jag har aldrig sett hur man beskriver en rollfigurs olika masker, eller ens en vink om hur man håller en rollfigur medan man byter mask.

Det är därför man måste göra en komplementärkarta för alla relationer ens protagonist har. Efter ett par kartor kommer du att se att vissa drag återkommer gång på gång, och det är då du har hittat den personens kärnpersonlighet.

Utnyttja den kärnan när du bestämmer vilka vanor, vilken stil, vilket språk och andra särdrag din rollfigur ska ha.

Och nu är vi tre

Det är ganska lätt att låta två personer vara varandras motsatser, men hur kan tre personer vara motsatser? Jag menar, du har ju inte bara två personer i dina berättelser, och tre är ju ett magiskt nummer. Det finns kärlekstrianglar, brottstrianglar (offer, brottsling, polis), skuldtrianglar (syndabock, den faktiska förrövaren, utpekare), mentorstrianglar (lärling plus mörk och ljus mentor), etc, etc. Att veta hur man skriver trianglar är uppenbarligen viktigt.

Ett sätt att göra det är ”fiendens fiende är min vän”, men då minskar vi den potentiella konflikten istället för att öka den. Så hur gör man?

Då dyker egenskapstriangeln upp.

Placera de tre rollfigurerna i hörnen på en triangel, så här:

Placera ett par med motsatta egenskaper, till exempel: smart och dum, på ena sidan av triangeln. Strunta sedan i dem medan du placerar ut ett annat par med motsatta egenskaper på en annan sida av triangeln. Och sedan struntar du i båda paren, medan du placerar ut ännu ett par på den kvarvarande sidan.

Nu borde din triangel se ut ungefär så här:

Fortsätt att lägga till fler egenskaper så länge du känner för det, och på det sättet kan du vara säker på att du har en triangel full med spänning. När du är klar kan du fortsätta skapa deras personligheter, som du gjorde förut.

Om du fortfarande har problem med att polarisera dina rollfigurer kan du fundera över om de här grundtyperna kan vara en bra startpunkt:

  1. Behovsdriven rollfigur, naiv, och väldigt fysisk – som ett barn
  2. Känslodriven rollfigur, rebellisk, och övermodig – som en tonåring
  3. Tankedriven rollfigur, arrogant, och asocial – som en maskin

Fantastiska fyran

Nu har du antagligen redan listat ut att när man skapar fyra rollfigurer, så gör man en kvadrat och placerar en figur i varje hörn. Varje rollfigur har relationer med varje annan figur, och är dess motsats på någon nivå. Hitta den nivå, så är det kirrat.

Om det inte hjälper, kan du fundera på att börja med någon av de här rollfigur-tabellerna:

A

  • Krigare – tacklar problem rakt på, är fokuserad, kan bli för aggressiv
  • Relaterare – har empati, tar hand om andra, kan bli verklighetsfrämmande
  • Analytiker – är okänslig, tar hänsyn till fakta, kan bli tråkig
  • Ledare – har en vision, beslutar, men kan bli tyrannisk

Den här tabellen baseras på Richard Raben och Hiyaguha Cohen’s book Boldly live as you’ve never lived before (1995, William Morrow & Co).

B

TANKAR KÄNSLOR
KONKRET Fysisk person
(cynisk, men rättfram och har jordnära lösningar)
Känslomänniska
(fysisk och barnslig men ärlig)
ABSTRAKT Idealist
(logisk och pedantisk men ser tydligt vad som är viktigt)
Visionär
(skapar problem genom stora projekt, överträffar det vardagliga)

C

OPTIMIST PESSIMIST
AKTIV Sangviniker
(obekymrad, livfull)
Koleriker
(arg, rättfram)
PASSIV Flegmatiker
(långsam, okänslig)
Melankoliker
(dyster, deprimerad)

Fem och fler

När man lägger till fler och fler rollfigurer i mixen, gör man bara en lista så här:

Sara Jenny Ung/gammal
Maria Johan Konservativ/revolutionär
Kalle Tomas Lycklig/olycklig
Jenny Maria Pedantisk/klumpig
Johan Kalle Stel/rör vid alla
Tomas Sara Grov/öm
Jenny Kalle Rationell/irrationell
Johan Sara Artig/elak
Sara Kalle Mystisk/öppen
Maria Kalle Atletisk/lat
Tomas Johan Nyfiken/intolerant

Och så vidare, tills du har kombinerat alla med alla andra.

Om du börjar, såsom jag har gjort, med sex rollfigurer, ger den här listan fem egenskaper för varje rollfigur, som blir en bra början till nästa steg i processen.

Men om du skapar mer än fyra rollfigurer, tänk på:

Det blir mer och mer svårt att inte dubblera en rollfigur, d.v.s. göra två rollfigurer så lika att de lika gärna skulle kunna vara en. Ett sätt att lösa det problemet är att komparera dem. Gör den ena till ”positiv” och den andra till ”superlativ”, som i ”Frasier”, där Frasier är positiv av ”snobb” och Niles är superlativ av ”snobb”.

Den här tekniken kräver en hel del av författaren, eftersom man måste se till att positiven inte är för intetsägande. Men när det fungerar kan resultatet vara jätteintressant, som i GRINIGA GAMLA GUBBAR, där det finns två gamla gubbar, och sen ha en ännu äldre gubbe.

En annan teknik för att få 9 eller 16 (eller 25, eller 36…) rollfigurer samtidigt, är att använda motsatta egenskaper på det här sättet:

Dominant/Undergiven
Tänkare/Känslomänniska
Kreativ/Jordnära
Pålitlig/Opålitlig
(Och så vidare)

Låt varje rollfigur vara antingen dominant eller undergiven och tänkare eller känslomänniska, etc. Bara de här fyra egenskaperna ger dig 16 möjliga kombinationer.

Nu då?

Naturligtvis är de här tabellerna och listorna representationer av olika typer av människor. De är inte ens halvklara. Så vad ska man göra med dem?

Börja med att ge dem fler egenskaper. Som av en slump är det det nästa kapitel handlar om.