Isbjörnen flyr

För ett par år sedan var jag engagerad i 1av3.se, en webbplats för författare. Ett av de initiativ som jag drog igång var att publicera en novellsamling. Jag och min medarbetare försökte hitta två ord som inte skulle vara för lika, som tema för boken. Tanken var att om vi valde några saker som inte hörde ihop skulle det kunna egga eller tvinga igång fantasin.

Vi valde isbjörnar och eltandborstar. För att kunna få delta skulle man skicka in en novell på en viss längd innan ett visst datum, men dessutom skulle alltså novellen innehålla en isbjörn och en eltandborste.

En del använde mest isbjörnen och eltandborsten pliktskyldigast, i förbigående, och även om några av dem var läsvärda ändå så var de novellerna där objekten verkligen hade framträdande roll som det var intressantast att läsa.

Min egen novell har jag aldrig publicerat tidigare, men jag tänkte att det kunde vara på tiden nu. Så här är:

Isbjörnen flyr

Den håriga besten stod med ryggen mot henne, med en bred bakdel och ett temperament som nästan bad om att få bli provocerat. Primitiv och farlig, var hennes nyktra omdöme.

Ingen skulle dock lyssna på vad hon tyckte. Han var ju en del av personalen, medan hon var en isbjörn. Delvis därför hade hon ingen psykologisk utbildning, men hon gissade att han måste ha råkat ut för något tidigt i den orala fasen, eftersom han åt så ofantligt mycket. Till och med nu, när han tömde en papperskorg, såg hon hur han mumsade på en chokladkaka. Från sin kalla sten, nära det kalla vattnet, kunde hon bara se att omslaget var blåbrunt och att det när som helst riskerade att följa med chokladen ner i gapet.

När besten passerade råkade det aldrig ramla ner några smulor som hon eller de andra kunde slicka i sig. Annat var det när den där trevliga kvinnliga djurskötaren eller den gamle vaktmästaren gick förbi. En gång hade vaktmästaren råkat välta en påse med chips som ett barn hade lämnat fastkilad i staketet, vilket hade föranlett en lång fest hos isbjörnssläkten. Vaktmästaren hade gett henne en snabbt övergående blick som antydde att det var mer överlagt än det verkade och hon hade nästan gett honom en vink som tack innan hon stoppade sig själv. Det hade kunnat förstöra den stora Illusionen. Inget gjorde människorna mer förtvivlade och oförutsägbara än de få gånger som djur, medvetet eller av andra skäl, hade avslöjat att de hade samma tankeförmåga som människorna. Därför var det bara i yttersta, yttersta extremfall som det var tillåtet att göra något som kunde tolkas som försök till kommunikation. Hundarna och papegojorna klarade sig från att bli avslöjade eftersom de anlade ett drag av enorm dumhet. De flesta andra djur intog en stoisk inställning, medan några vägrade att förställa sig och istället flyttat så långt från människorna de kunnat och därför bara behövde vara tysta de gånger de råkade stöta på en människa.

Isbjörnshonan följde besten som nu angrep chokladkaka nummer tre. Hennes blick var lika diskret som hos en blyg fluktare som råkat förvirra sig in på ett nakenbad. Varje gång han visade sig fanns det risk att han agerade aggressivt mot någon stackars gäst. De hade alla sett föraktfulla blickar, hört retsamma kommentarer och känt hans doft utmana besökare i alla åldrar. Isbjörnen tänkte att någon borde…, men insåg innan hon hunnit slutföra tanken att det aldrig skulle ske och återgick till att bevaka parken och det ytterst lilla hon kunde observera av de andra djuren.

Ibland blev de betittade av riktigt intressanta människor. Visst, de flesta var ointresserade barn som fick varenda rörelse isbjörnarna utpekade för sig av lika ointresserade föräldrar som höjde rösten i ett försök att locka barnen att tro att semestern till djurparken inte var bortkastad tid och pengar. Det var en del som låtsades att de visste saker om dem, och några stycken som visste att Arktis faktiskt uppkallades efter stjärnbilden Stora björnen (som ofta syntes i norr). Arktis betyder just ”nära björnen”. En del besökare var kunniga, och andra läste på skyltarna men förstod ändå inte. De dummaste påstod till och med att isbjörnarna försökte kamouflera sig genom att hålla ena ramen framför nosen – som om en björn skulle behöva gömma sig…

Men några besökare var alltså intressanta. Folk som smet in i parken hann i regel inte fram till isbjörnarna, men enstaka gånger kunde de se ficktjuvar. Tråkigt nog fanns det ytterst få poliser som ville ta emot vittnesmål från dem, så de flesta av tjuvarna gick fria. En del besökare hade riktigt underlig packning, som den där tanten som hade ett planetarium (förresten helt oportportionerligt).

Men faktiskt hade de också lyckas se par som kommit till djurparken för en rejäl påsättning i någon halvavskild plats nära isbjörnarnas lilla värld. Då krävdes det all viljestyrka de hade för att inte samlas i ring och stirra. Regeln var att man stannade där man var innan människorna började få av varandra kläderna.

Hon kunde fortfarande känna doftspåret efter fetknoppen när det annalkande ljudet från ungdomsfötter ändrade mönster. Björnen vände blicken så att hon skulle kunna se ungdomens min när han kom fram; skulle han vara irriterad efter mötet med chokladmonstret eller skulle han ha en generad min som antydde att han var lika skyldig han? Istället stannade han innan han blev synlig och ett avlångt föremål flög över staketet. Det hade ett tjockt handtag i vit och ljusgrönt, ett smalare parti i mitten, och i andra änden en ansamling av korta mjuka borst som pekade i en rektangel mot ena hållet. Banan var oregelbunden och föremålet snurrade i en sned spiral som påverkades av att föremålet tycktes vara viktmässigt obalanserad. Det var ett människo-objekt, och det skulle landa mindre än någon meter ifrån henne, nere i isbjörnarnas rike. Hon väntade sig att ungdomen skulle fara fram till staketet, markera ett försök att fånga föremålet och sedan svära när det visade sig att den (enligt alla fysikens regler) redan hade flugit för långt innanför staketet för hans räckvidd. När som helst nu. Men inga killsteg hördes, och ingen kropp dök upp mot staketet. Istället hörde hon steg som bytte riktning och som följde efter den fete städaren, medan arga röster gjorde upp om något.

Från andra hållet, mot apburarna till, kom flera uppsättningar fotsteg. Isbjörnshonan behövde inte mer än ett ögonblick för att konstatera att familjekonstellationen var samma som hennes egen.

Med ett snabbt lyft på bakre vänstra benet och därefter lika snabbt nedtramp igen fångade isbjörnen det flygande föremålet så att det var helt dolt för de nya besökarna under trampdynan.

Isbjörnen led sig igenom minut efter minut av nyfiket kikande från barnen och överlägset hö-hö-hö:ande från föräldrarna, som mindre än tio minuter tidigare hade ätit en hamburgare var. Eftersom barnen inte hade samma doft, drog isbjörnen slutsatsen att de nyligen varit på den nya utställningen under tiden. Hon hade hört mycket om den, men, naturligtvis, aldrig sett den. Än.

Till slut gick så familjen med någon vilsen kommentar om från vilket av Sydpolen och Nordpolen isbjörnar kom. Eftersom ingen annan fanns i närheten, passade isbjörnshonan på att undersöka föremålet. Hon hade aldrig sett någon eltandborste tidigare, men genom att titta på handtaget, jämföra det med en genomsnittlig människohand, notera knappen där en mänsklig tumme lätt skulle åt den, samt borsten som i det läget pekade mot henne, och som hade samma sorts kvardröjande doft som många besökare hade från mun-området, var dess funktion snabbt avslöjad. Hon insåg att till och med ett snabbt experiment skulle dra dit varenda släktings uppmärksamhet och undlät därför att trycka på knappen, men konstaterade att den, vid rätt tillfälle, skulle kunna hjälpa henne med ett projekt som hon hade funderat mycket på.

Hade hon varit mer litterärt bevandrad hade hon säkert associerat till den tidige amerikanske deckarförfattaren Jacques Futrelle och hans mest berömda novell, där den obetvinglige logikern Augustus S.F.X. Van Dusen lyckas tänka sig ut ur en cell i ett hårdbevakat fängelse. Nu var hon en isbjörn och försökte se hur eltandborsten skulle kunna hjälpa henne att fly från den allt trängre och mindre kompetent bemannade djurparken.

Hennes ögon synade eltandborstens delar noggrant. Borsten längst fram rymde troligen ingen lösning till problemet: de var alldeles för mjuka för att använda som vapen och skulle vara svåra att hantera i grupp när de var lösa. Handtaget i andra änden var tungt, men en isbjörns ramar var tyngre, och det gav heller inte särskilt mycket större räckvidd som en längre pinne skulle kunna göra. Den smalare delen var för tjock för att dyrka upp låset till dörren med. Det återstod därför två möjlligheter: antingen gick det att kasta tandborsten mot den djurskötare som matade eller av andra skäl besökte dem, eller så fick man använda knappen för att… på något sätt utnyttja den inneboende kraften i eltandborsten. Kunde hon använda den för att veva upp någon slags tråd som hon sedan skulle kunna använda till att… och varifrån skulle hon få den tråden?!

Funderingen avbröts när hon hörde några besökare komma förbi. De var inte intresserade av henne mer än i förbigående, vilket passade henne utmärkt. Men när de hade försvunnit och hon kunde ta upp det nya föremålet igen insåg hon att den hade gått sönder.

Strax bredvid handtaget fanns en synlig spricka som gjorde att borstdelen vickade. Isbjörnen insåg snabbt att det inte var ett fel, utan att den var designad för att göra på det sättet. Tandborsten var tudelad. Hon drog lätt i borstdelen och fick loss delen. Kvar var en smalare metallpinne som satt på handtaget. En närmast idealisk dyrk!

Nu återstod bara en sak mellan henne och vägen till friheten: hennes familj. Hon tog en till synes lugn promenad i en stor cirkel, förbi den stora vattensamlingen, vidare förbi de fejkade isblocken och allt närmare dörren. Hon vågade inte riskera att gå för nära de andra, eftersom det skulle bli stora frågor. Skulle hon ta med sig dem? Skulle de larma vakterna? Skulle hennes egen familj försöka övertala henne att stanna? Kringrörelsen hade också den fördelen att hon fick tillfälle att säga hejdå till sitt hem, men hon hade svårt att koncentrera sig på sånt nu när friheten var så nära.

Utanför dörren skulle hon möta flera utmaningar. Den första skulle vara att hitta en väg ut som inte gjorde att hon krockade med alltför mycket människor. Hon misstänkte att hon kanske skulle kunna gömma sig mellan småaporna och gorillorna, eftersom djurskötarna troligen var vana vid skoj och stim från dem. När det blivit natt skulle hon kanske kunna ta sig ut genom att klättra över staketet som vette mot sjön. Den delen var hon inte bekymrad över. Hon hade gjort resan i huvudet hundratals gånger.

Det var där den andra utmaningen började. Vart skulle hon ta vägen? Hon gissade att det skulle vara för långt till Arktis (och ännu längre till Antarktis). Baserat på stjärnorna skulle hon inte hinna dit förrän om flera månader. Samtidigt kunde hon inte sluta tänka på det hon pusslat ihop av nyhetssändningarna och besökarnas diskussioner, nämligen att polerna smälte mer och mer, och att det orsakat stora förändringar i klimatet, och förutsättningarna att klara sig vid Arktis var sämre än att det skulle vara värt att ta sig dit. Isbjörnar hade hittats drunknade, eftersom deras isblock hade smält och de tvingats simma tills de inte orkade simma längre. Vilket hemskt sätt att dö på. Det fanns många liknande faror på vägen dit också. Bilar hade hon förstått var en vanlig dödsorsak, liksom jägare, poliser och förstås svält. Hon insåg att hennes päls inte skulle hjälpa hennes flykt, eftersom det var sensommar och inte snö så långt ögat nådde. Hon skulle vara tvungen att vara listig, hitta bakvägar och lägga villospår, så att hon skulle kunna få vara i fred.

Ändå återstod det slutgiltiga målet. Vart skulle hon ta vägen? Hon hade ägnat månader åt att fundera på vart hon skulle, och nu, när tillfället ramlade över henne så att hon hade friheten inom räckhåll, hade hon ännu inte kunnat hitta något bra ställe. Om det ändå fanns något ställe där hon kunde hitta mat, kyla och andra isbjörnar! Något ställe där hon slapp simma tills hon drunknade. Dit skulle det inte spela någon roll om hon tvingades gå, simma, eller slå sig fram.

En sista titt på isbjörnarnas värld och så skulle hon böja till eltandborsten så att den skulle passa i låset. Där var stenen där hon hade fångat eltandborsten. Där borta, sysselsatta med någon konstig lek, var resten av familjen. Där var stället där hon senast hade vaknat efter att skötarna hade gjort något med henne. Innan dess hade hon haft ont i nedre delen i magen och efter det hade hon haft ett litet sår där och öm mage, men snart hade det gått över. Hon hade hört något om att de hade tagit bort något ur magen på henne för att göra henne frisk, men det hade inte spelat någon roll: det var hennes smärta och de hade tagit henne. Nu ställde hon för första gången de där två sakerna mot varandra och insåg att det stället hon hade letat efter – mat, kyla, andra isbjörnar, slippa drunkna i jakten på land – det fanns här, där hon var. Visst fanns det nackdelar med det här, men det var hennes nackdelar! Hon tänkte ge upp dem så lätt.

Ett ilsket skrik från den fete städaren väckte henne.

Plötsligt insåg hon vad hon måste göra. Hon måste lämna tillbaka eltandborsten, innan killen märkte något. Hennes missriktade dröm skulle inte drabba honom.

En lätt böjning av eltandborstens metalldel, en kort dyrkning av låset, och dörren öppade sig. Hon klev ut samtidigt som hon rätade till metalldelen och trädde på borstdelen igen. Ett antal snabba steg gjorde att hon kunde gömma sig i en gles dunge. Ingen hade sett henne.

Risken var fortfarande stor att aporna skulle varna skötarna, men hon insåg att det var en risk hon måste ta för att kunna återbörda eltandborsten. Bara han inte hade hunnit för långt bort.

Fem minuter senare hade hon sneddat över via aporna till savannens djur och därefter spindelhuset, med en effektiv joggning. Doften ledde henne hit, närmare papegojorna. Han var här alldeles nyss.

Där står han, insåg hon, och fick för första gången se en ynklig tonårskille som stod och försökte både bli observerad och vara osynlig på samma gång. En tjej i samma ålder stod i närheten och låtsades inte lägga märke till honom, vilket verkade både irritera och lugna honom. Med sådana dubbla mål var det oundvikligt, resonerade isbjörnshonan. På ryggen hade han ryggsäcken, lätt öppnad. Hur skulle hon kunna lägga tillbaka tandborsten utan att skrämma honom?

Killen var kanske femtio meter bort, men ett snabbt kast fick eltandborsten att fara genom luften, och landa på taket till papegojornas hus. Dunsen fick samtliga fåglar att börja flaxa och flyga omkring i huset. Flygandet orsakade både killen och tjejen att titta in genom förnstret, och när fåglarna väl hade lugnat ner sig något insåg killen och tjejen att de stirrade in i varandras ögon. Ändå kunde de inte vända bort blickarna. Och i det läget, när tonåringens hela uppmärksamhet var på flickan, tumlade eltandborsten ner från taket, tycktes hänga i luften en stund, och svischade därefter ner i killens ryggsäck.

Isbjörnshonan var nöjd med sin insats: tandborsten var återbördad. Det var dags att hon också blev det. Hon vände sig om och tog exakt ett steg tillbaka mot isbjörnarnas värld när den fete städaren dök upp. Han hade just plockat upp en ölflaska från marken som någon hade smugglat in och därefter inmundigat till hälften, och stirrade föraktfullt på ölflaskan och efter att ha noterat något i ögonvrån chockat på isbjörnen som var långt ifrån sin egentliga hemvist.

Isbjörnen förstod att det här kunde innebära liv eller död för henne. En förrymd isbjörn skulle betraktas som farlig. Och med den här tjocksmocken till vittne, skulle hennes chans att få en rättvis behandling vara mininal.

Så hon gjorde det enda hon kunde göra i den situationen: hon sprang fram de få meterna innan han fick för sig att skrika, höjde ramen…

… och ryckte till sig ölflaskan. I en svepande rörelse hällde hon resten av ölen över städarens håriga bringa, sa ett kärnfullt: ”Vi får väl se vem de litar på nu!” och sprang så fort hon orkade mot isbjörnarnas rike. Sitt nya hem.

Annonser

Att skriva är att tänka

Efter att ha skrivit en hel bok om att skriva (ja, en till) upptäcker jag ständigt nya grejer som jag skulle kunna ha haft med. Det här är ett litet exempel:

Rodins tänkare.

”En stor del av arbetet med att skriva handlar om att tänka. Inte bara allmänt tänkande, utan koncentrerat funderande. Framför allt är det viktigt att ägna sig åt följande tre sätt att tänka:

* att se orsakskedjor och konsekvenser. Alltså att välja mellan olika förlopp. Hur påverkar det ena alternativet texten jämfört med det andra alternativet?

* att flytta omkring textelement för att se vilket som passar var. Vilken ordning skapar störst effekt?

* att sätta sig in i hur olika personer resonerar och lägger upp sina respektive strategier.

Alla tre kräver ett rörligt intellekt, det vill säga att kunna släppa sin egen verklighet för en stund. Ju friare man är i sina tankar, desto lättare blir det att skriva.”

(Det här stycket inspirerades av boken The writer’s tale av Russell T Davies och Benjamin Cook, om produktionen av de senare säsongerna av Doctor Who.)

Den nya boken – Skriv som ett proffs – kommer ut lagom till bokmässan.

Har du sålt nåt?

Min granne och jag har pratat vid kanske ett femtiotal tillfällen under de 7 åren vi har bott där vi bor. Idag var första gången vi pratade om mitt jobb. Jag sa att jag höll på med korrekturläsningen av min tionde bok. Då ställde han den frågan som alla författare får då och då:

– Har du sålt nåt, då?

Jag brukar svara att jag säljer så att jag klarar mig. Det är lagom vagt. Ifall de frågar mer svarar jag att jag tjänar mer på andra saker (än så länge i alla fall).

Min granne svarade med en anekdot om en journalist och en trubadur. Journalisten frågade var trubaduren har för sig numera. Trubaduren svarade att han precis hade spelat in och gett ut en CD. Det var låtar av Lille Bror Söderlundh, Nils Ferlin, Evert Taube med flera. Journalisten frågade:

– Har du sålt nåt, då?

Trubaduren svarade:

– Min villa och min bil.

Jag log, men när jag kom hem insåg jag att det finns en djupare poäng i den historien. För även om det till hälften är synd om trubaduren och till hälften är trubadurens eget agerande som satt honom/henne på pottkanten, så finns det något viktigare att ta med sig:

Det måste få kosta!

Jag läste nyligen om systrarna Brontë och blev lite förvånad när jag läste att systrarnas första bok (Poems) bara kom ut därför att Charlotte betalade för att den skulle bli utgiven. Hon skickade den till Aylott & Jones 1846, men de ville bara ge ut den om det var på författarnas bekostnad. Den första upplagan var på 1000 exemplar. De sålde 2. Charlotte blev inte avskräckt utan skickade boken till flera av dåtidens stora poeter. De gillade väl inte direkt dikterna. Så Charlotte meddelade Aylott & Jones att systrarna förberedde lite prosa istället. Förlaget avböjde. Charlotte skickade då runt böckerna till många olika förlag innan det lilla förlaget Smith, Elder and Company gav ut systrarnas böcker: Jane Eyre, Wuthering Heights och Agnes Grey, varav de två första blev några av världslitteraturens stora böcker. Men då hade systrarna redan lagt ut avsevärda summor för att kunna ge ut sina böcker.

Jag tänker på Heinleins regler fyra och fem. Och jag tänker på hur mycket folk behöver allt i från lektörsläsning till korrekturläsning. Det kostar. Hur mycket man är villig att lägga ner påverkar! Man kanske inte behöver sälja villan och bilen, men man måste satsa något.

Kantarellteater

Igår var jag och min sambo på musikalen Familjen Addams. Det finns mycket att säga om den, men jag tänker fokusera på en aspekt, nämligen ett ord som jag hörde för länge sen: kantarellteater, och varför det passar in här.

Kantarellteater går att beskriva så här: En person kommer in på scenen iförd bruna kläder och en bred hatt med lameller undertill och ett lite ljusare skärp. Han eller hon säger: ”Jag är en kantarell.”

När man sitter i publiken tänker man ”no shit, Sherlock”, eftersom det är så fruktansvärt tydligt att det är det som personen föreställer. Om det är ett barn så kan man förlåta det och till och med tycka att det är lite sött, men när vuxna gör det i en teaterföreställning – eller på många andra ställen, som vi ska se – så är det en av de mest irriterande saker man kan göra.

Vi såg Familjen Addams i Göteborg, och jag skyller egentligen inte det här på de som satte upp föreställningen där, utan på dem som skrev pjäsen. Här är ett exempel – i själva verket det första ur föreställningen: handlingen kretsar kring Wednesday Addams som blir kär i en ”vanlig” kille och hilarities ensue. Man kan tycka vad man vill om den gamla klyschan, men vi struntar i det och fokuserar på kantarellteatergrejen. Intrigen startas när Onkel Fester helt sonika berättar för alla (inklusive publiken) att Wednesday är kär i den där killen. Vi får inte se dem ihop förrän långt senare. Vi får hela historiens inledning presenterad för oss, istället för visad.

Hade det bara varit den grejen så hade det väl inte varit några problem. Men hela föreställningen bygger på att de berättar exakt vad de tänker. Inga nyanser. Inget dolt.

Hade det bara varit den grejen (också) så hade jag kanske kunnat leva med det, men nu var det dessutom en musikal. En musikal innehåller musiknummer. Av olika skäl brukar man inte använda musiknumren för att föra handlingen framåt. Det kan exempelvis vara svårt att höra vad folk sjunger.

Med andra ord: Replikerna berättar exakt vad som händer (”jag är en kantarell”), genom hela handlingen. Dessutom stannar de handlingen ibland för att sjunga om det de precis har pratat i klarspråk om (♪”Jag är en kantarell”♪).

Att se att det här är ett problem är rätt grundläggande. De flesta barn lär sig det snabbt. Men även om barn lär sig det, så kan man såklart behöva betona det, och särskilt se till att de som precis börjat med något kreative inte sysslar med det. Chip Kidd pratade om det när det gäller formgivning av bokomslag på TED. Massor av skrivarsajter rekommenderar hur man ska göra när man visar istället för berättar. (En del problematiserar det hela.) De har alla poänger. Jag tror inte att man fixar hela problemet med Familjen Addams-manuset om man skulle ta bort kantarellteatern. Men det finns ett större problem!

Inte nog med att kantarellteater skriver publiken på näsan (något som de flesta inte gillar), det är också en garanti för att det inte finns något under ytan. Om man berättar allt tråkar man ut publiken. Wordplay skriver (som alltid) briljant om det ska göras för film här.

Själv har jag skrivit om det i Manusförfattarens guide, när jag förklarade hur man håller publikens ögon på en boll för att göra berättelsen mindre transparent. För kantarellteater är inte bara tråkigt för att vi vet allting, utan också tråkigt för att det är så lätt att räkna ut slutet när vi har alla fakta. Genom att ljuga, låta bli att berätta och berätta på ett omständligt sätt så blir det svårare att räkna ut vad resultatet ska bli.

Och det är ju guld!

Känner du dig kritiserad?

Det här är mitt 300:e inlägg på den här bloggen 🙂

Just nu lägger jag in en massa gamla texter som jag skrivit för Vulkan, men som försvunnit i internets gömmor. Det här är det fjärde i serien.

Känner du dig kritiserad?

Näst efter skrivkramp skulle jag tro att det folk som inte är vana att skriva mest associerar med skrivande är att det är för jäkligt att bli kritiserad. Det är så hemskt att de flesta hellre har skrivkramp än att utsätta sig för risken. Därför finns det en stor poäng med att skriva om kritik – eller feedback, som nog är en bättre term. Det finns framför allt tre saker man bör känna till om feedback, och ingen av dem är att man ska försöka att inte ta det personligt. Det är omöjligt att låta bli att ta kritik mot något man har arbetat med och lagt ner sin själ riktigt personligt. Så istället finns det tre andra saker jag tänkte på:

1. Kritiken kommer

Oavsett hur mycket du förbereder dig, så kommer kritiken. Det är bara att vänja sig vid att allt och alla har en åsikt och att det kommer att göra ont. Det är också bara att vänja sig vid att den mening man har arbetat med i två veckor troligen kommer att missförstås. Allt går nämligen att missförstå.

Det här betyder bland annat att man aldrig ska ge någon en text innan man själv är färdig. Om du är nervös för att visa texten, finns det säkert en orsak till det, men å andra sidan…

2. En text blir aldrig färdig

Det är en myt att texter blir färdiga. Författare blir trötta på texterna, tiden tar slut, etc, men utan de hindren finns det inget som säger att texten är helt färdig. Så oavsett om du tar kritiken på allvar och försöker införa alla förslag eller inte, så finns det alltid mer feedback du kan få. Alltid!

Jag har ibland haft att göra med folk vars texter jag har blivit ombedd att kommentera, gjort omfattande beskrivningar av problem och sätt att lösa dem, varit rädd för att de ska gå under av mängden kommentarer, och sedan sett att personen inte verkat ta åt sig över huvud taget. Personen går glatt vidare, utan att förstå hur stora problemen är. Först brukar jag bli irriterad då, men jag har börjat respektera dem – de har verkligen fattat det här med att en text aldrig blir helt färdig. Och de har fattat en sak till:

3. Handlingar talar tydligare än ord

Kritik är bara ord. Att lämna in en text är en handling. Det är handlingarna som räknas. Det här betyder att den feedback jag gav till personen i punkten ovan, bara är ord. De trumfas av att personen har a) skrivit texten från början, och b) kanske lämnar in texten. Utan att någon skriver texten från början finns det ingen mening med att ge kritik. Och om orden fått effekten att man låtit bli att lämna in texten, då har man inte insett kraften i handlingen ”att lämna in en text”.

Med andra ord: tillåt dig ibland att bli en sådan där som glatt verkar vara oförstående, men som i själva verket gått sönder inombords – och ändå lämnar in texten. Då har handlingen vunnit över ordet. Igen.

Då är världen som den ska igen.

Tre saker du kan göra för att snabbt bli bättre som författare

Här är en tredje text som jag skrev för Vulkan:

Tre saker du kan göra för att snabbt bli bättre

Som nybörjare finns det egentligen tre saker man kan göra för att snabbt bli bättre som författare. Genom att göra alla tre kan man faktiskt bli ganska bra snabbt, på något halvår eller så.

 

Läs

Det känns bara nästan onödigt att påpeka att man blir bättre författare genom att läsa andra som skriver. Många verkar tro att man kan bli bra i vakumm, men med tanke på att skrivande är som vilket hantverk som helst – till exempel fotboll – vore det förmätet att tro att alla som tidigare har ”hantverkat” inte har fattat galoppen: för att lära sig måste man först titta på andra för att se hur de gör. Tänk dig att försöka lära dig spela fotboll utan att någonsin ha sett någon spela fotboll. För författare börjar det med att man läser. Och om man inte gillar att läsa, varför ska man då skriva? (Jag är medveten om att det finns gott om folk som bara skriver för att de måste, men det är ett ämne för en annan gång. Jag lovar att det finns lösningar där också!) Så läs: klassiker, kiosklitteratur, tecknade serier, facklitteratur, noveller, tegelstenar, på baksidan av mjölkpaket, etc. Bry dig inte så mycket om vad du läser; var inte snobbig, för det kommer att straffa sig senare. När du har läst åtminstone 100 böcker har du mycket god chans att skriva bättre, men det finns mer du kan göra.

Skriv av

För drygt 10 år sedan bestämde jag mig för att lära mig att skriva riktigt bra. En av de första sakerna jag gjorde var att skriva av andra författares texter, bokstav för bokstav, stycke för stycke. Inte nog med att jag lärde mig det rätt komplicerade formatet som filmmanus använder, jag fattade varför skribenterna skrev si eller så på ett mycket tydligare sätt än om jag bara läst texten. Jag skrev aldrig av någon hel bok (även om jag översatte en), men de brottstycken jag imiterade var så bra att jag lärde mig massor om hur man varierar sin meningsbyggad, hur man bygger upp ett stycke och liknande saker som är för komplicerat för att lära sig genom att prata om det.

Skriv om

Den tredje saken man lär sig oerhört mycket av är att skriva om, d.v.s. bearbeta sin egen text. När man försöker titta på det man själv skrivit med neutral blick snarare än den förälskade eller skamtyngda blick man ofta har i början, då går det fort att bli bra. Mitt eget rekord för att skriva om en och samma text är 40 gånger! Det var visserligen ett extremfall och nu skulle jag inte längre göra så många versioner, men jag lärde mig massor på varje omskrivning. Det finns så många sätt att uttrycka samma sak, det finns så många sätt som folk kan missförstå eller missa viktiga saker, och det finns så många småsaker man kan göra roligare/mer spännande/mer trovärdigt – och det finns så många saker som man inte kan förstå de första gångerna man skriver en text. För mig brukar det exempelvis dröja till tredje gången jag går igenom en text innan jag förstår det djupare temat, vad texten egentligen handlar om.

Läs, skriv av, skriv om

Med de tre stegen bakom sig kommer du ha förstått så mycket om att skriva som du inte ens visste att du inte visste, så att du blir trygg i ditt skrivande – och det är tryggheten som gör hela skillnaden. För fler manustips, läs min bok Manusförfattarens guide som säljs via Vulkan och används på skrivarutbildningar runtom i Sverige.

Innehållet i innehållsförteckningen

(Jag skriver väldigt sällan om mat, ifall det var det du trodde att jag skulle skriva om.)

Skrivande går ut på många saker. Därför finns det mycket skrivet om det. En del bra. Jag har själv skrivit något som kan verka som motsatsen till det jag tänkte skriva om nu. Då skrev jag att de flesta kurser på universitet och i handböcker ägnar så himla mycket tid åt att beskriva hur man ska hålla på med formalian att de glömmer det viktiga. Det är sant och viktigt: formalian är bara en formsak… Men nu tänkte jag ta upp en bit formalia som är viktig.

Under mitt yrkesliv som författare har jag lärt mig en sak som jag inte hade väntat mig (bortsett från vad den viktigaste nyckeln till framgång är), nämligen att jobba med innehållsförteckningen.

De flesta bläddrar säkert bara förbi innehållsförteckningen när de öppnar en bok. Jag har fått mer och mer respekt för den och läser ofta igenom den noggrant innan jag går vidare till nästa steg. Anledningen till det är att jag vet hur svårt det är att få till en bra innehållsförteckning.

Det här kan låta lite kontraintuitivt för den som inte skriver: visst skriver man texten och så kommer innehållsförteckningen av sig själv? Nja, i själva verket ligger ofta innehållsförteckningen som en del av arbetet. Man planerar ungefär vad man har tänkt att skriva, och sedan använder åtminstone jag ett ordbehandlingsprogram som uppdaterar innehållsförteckningen automatiskt medan jag skriver. På det sättet får jag bra överblick över texten.

För mig har det gått så långt att jag numera har svårt att skriva om jag inte får till innehållsförteckningen. Inte minst för att innehållsförteckningen hänger så nära ihop med temat. Att skriva utan att ha en bra innehållsplanering betyder helt enkelt att man skriver saker som man sedan kommer att ta bort (eller värre: behåller trots att det borde tas bort) – eller att man missar sånt som man borde ha med. Innehållsförteckningen har räddat mig många gånger från att glida ut i oväsentligheter.

Generellt sett finns det inte så många sorters innehållsförteckningar:

  • novellsamlingen/antologin – en lång lista av i stort sett fristående texter. Här finns alltifrån Lyckad nedfrysning av herr Moro till How not to write a screenplay av Denny Martin Flynn och Den stulna njuren av Bengt af Klintberg.
  • progressionen – som följer en berättelse steg för steg och ofta liknar kapitlen på en DVD. Den här typen finns i nästan alla skönlitterära böcker. Ibland finns det inga kapitelrubriker. Det gör inget. Det går ändå att analysera fram vad som skulle kunna vara innehållsförteckningen.
  • kronologin – där vi får en tidslinje över allting som har med ett visst ämne att göra, låt säga krypton i Simon Singhs Kodboken. (Ofta är kronologin så genialiskt upplagd att den förutom kronologin i varje avsnitt också tar upp en färdighet som vi behöver för att kunna ta till oss det sista avsnittet, vilket är ett starkt tecken på att boken har skrivits baklänges.)
  • den geografiska – som är en variant av kronologin och går igenom plats efter plats. Till och med mycket lokalt som alla böcker om hur man lär sig tyda kroppsspråk. (Böcker som What every body is saying av Joe Navarro skiljer ut sig genom att faktiskt vara baserade på baslinjer och akademiskt tänkande)
  • den frågeinriktade – som inom ett ämne går igenom ett gäng disparata frågor. En av de mest omtalade böckerna med en sådan innehållsförteckning är Freakonomics av Steven Levitt och Stephen Dubner: ”Vad har skollärare och sumobrottare gemensamt?”, ”Vad är det för likhet mellan Ku Klux Klan och en grupp fastighetsmäklare?” och ”Varför bor knarklangare kvar hos mamma?” är tre exempel ur den bokens innehållsförteckning. En annan författare som arbetar med den typen av innehållsförteckning är Professor Richard Wiseman.
  • den tematiska – som jag kanske gillar bäst och som utgår ifrån att ett ämne kan delas in i olika synvinklar, motsatser eller standardfrågor. Oftast är den här uttömmande och går igenom allt som går att tänka sig att ta upp om ämne, till exempel Working wounded av Bob Rosner eller Reclaiming history av Vincent Bugliosi. (Tvärtom vad det kan verka behöver själva texten inte vara heltäckande, men innehållsförteckningen tar upp alla relevanta frågor.) Det här behöver inte bara vara facklitteratur. Jeffery Deaver är en av mina favoritförfattare, eftersom hans skönlitteratur är tematiskt uttömmande. Jag har själv fokuserat på just den här modellen eftersom den är ganska enkel för mig. Det gäller bara att hitta så många aspekter på texten som möjligt så har man hux flux skrivit så många sidor som man hade tänkt.
  • den utvalt koncentrerade – som i mitt tycke är den svåraste. Den går ut på att man väljer ut några av de tematiska poängerna och gör en grej av att välja bort överrubriker tills man bara har fyra-fem stycken, och sedan fokuserar man som fasen på underrubrikerna och själva texten. Man fyller texten med anekdoter, historier och annat som är svåra att koncentrera till rubriker. En av anledningarna till att den här modellen är den svåraste är att det är svårt med anekdoter och historier. Man måste ha något att säga som förlorar något på att förkortas till ”en pojke i djungeln guidas tillbaka till människobyn av en panter”. Det kan vara rollfigurer som gör berättelsen svår att förkorta, men om det ska ge något, måste det finnas något sedelärande i historien. Vi vill ju höra samma berättelse om och om igen. I vår kultur har vi dock inte kvar vanan att berätta berättelser, och jag är själv mycket dålig på det. Det är något jag försöker träna på.

Ser man på! Själva blogginlägget har blivit nästan som en liten innehållsförteckning. Kan du identifiera vilken sort det är?