Pixars regler för hur man skapar berättelser

Det här är så bra att jag inte vill förlora det i flödet av allt annat. Kolla in Pixars 22 regler för hur man skapar berättelser.

Det finns många sådana här sammanställningar. Erle Stanley Gardner har jag redan skrivit om, Robert Heinleins också.

Här är mina egna regler.

Osannolika berättelser

Ibland kan man höra om en berättelse att den är osannolik. Det är dåligt. ”Osannolik” ligger högt uppe på listan över omdömen man inte vill ha som författare, tillsammans med ”virrig”, ”tråkig” och ”banal”. (Förutsatt att man inte skriver Douglas Adams-liknande science fiction, där det osannolika verkar ha fått sitt hem.) Men låt mig nyansera det hela lite grand:

Om man skulle skriva sannolika berättelser, skulle det tråka ut absolut varenda läsare! (Icke-cardassisk läsare, kanske jag borde tillägga.)

Det här är en sannolik berättelse:

En man [1] (40 år) jobbar som företagssäljare. Han arbetar ungefär 31 timmar per vecka. Han är gift och har två barn och en silverfärgad Volvo. Han bor i en storstad och åker på en semesterresa per år. Han är tre år från att skiljas (Statistisk årsbok 2013 4.24) men har drygt 40 år kvar att leva (4.27). Han är född i Sverige (4,31). Han utsätts troligen inte för något brott (21.3), men oroar sig för brottsligheten i landet. Om han ändå utsätts för brott klaras det inte upp (21.8). Han mår bra (20.1). Han går på något museibesök, läser ett par böcker, och umgås med vänner. Han har sex ca en gång i veckan men bara med sin fru. Några gånger om året är han med om något osannolikt. Han vinner kanske på en lott, eller träffar en vän på något oväntat ställe.

Ingen kioskvältare! Den berättelsen är för sannolik.

Statistik låter kanske närmast som motsatsen till berättelser. När det inte är lögn förstås. Det ena är matematik, kanske det mest logiska av alla naturvetenskapliga discipliner. Det andra är fiktion, så mänskligt det bara går. Men statistik och berättelser har mer gemensamt än vad man tror. Då tänker jag inte på hur statistik kan användas för att berätta en historia. Jag vill visa på det omvända, att berättelser är statistik. Eller för att vara mer specifik, berättelser bygger på jämförande statistik, d.v.s. sannolikhetslära.

Ian Fleming, som skrev romanerna om James Bond lär ha sagt att hans intriger inte är sannolika, men att de heller inte är omöjliga. (Det finns undantag, framför allt när böckerna sedan blev film, men även i de senare böckerna.) Det är det vi borde ha som utgångspunkt: att berättelserna ska vara möjliga, inte huruvida de är sannolika.

Nästan alla berättelser handlar på ett eller annat sätt om en person eller grupp som ställs inför en situation som är jobbig, och trots att det ser mörkt ut klarar han/hon/de av utmaningen, mot alla odds. Den här grundmyten brukar få representeras av exemplet David och Goliat, där underdoggen David lyckas besegra den förväntade vinnaren. I fiktion förväntar vi oss numera ett ganska stort mått av osannolikhet. Om Goliat skulle vinna, skulle vi bli grymt besvikna. Det här visas på ett tydligt och briljant sätt av Bill Marsilii (något jag säkert skrivit om tidigare):

A Nazi soldier and a young Jewish girl are rolling along the wall, struggling over a loaded Luger when suddenly — BANG! They both freeze.

At this point, as the writer, you stand before three doors. Three ways to go, three possible outcomes for this moment, three choices before you.

Door Number One is the obvious choice: the Nazi’s eyes bulge for a moment and he falls dead to the floor. That’s the choice we’ve all seen a million times, the one that gives us the outcome we want. By making the obvious choice, you’re giving us what we want, but you don’t surprise us in the least. We expected that to happen.

Door Number Two is the dreaded choice: the girl’s eyes bulge and she falls dead to the floor.

Were we surprised? Yes, we were surprised — we did not expect that to happen. But we didn’t expect that to happen because we didn’t want that to happen, and therein lies the danger of choosing Door Number Two. You want to surprise people, but not at the price of making them angry at you.

Dörr nummer två är Goliat-slutet. Därför kan det vara på sin plats att påpeka följande: Vi vill varken ha det sannolika slutet (nazisten) eller det osannolika slutet (tjejen). Vi vill bli överraskade, samtidigt som vi är trygga i att vi inte ska bli för överraskade. Vi vill vara trygga, men också se något nytt. Vi vill ha det geniala slutet! Eller för att tala med Marsilii: dörr nummer tre.

Fotnoter:

1. Jag vet att genomsnittspersonen är en kvinna, men genomsnittspersonen i berättelser är överväldigande övervägande en man. Senaste årets Hollywood-filmer har bara 11% kvinnliga huvudpersoner.

Wallmans salonger

För några år sedan, innan mamma och jag lärde känna varandra som vuxna, var jag inne i en period som arbetslös. Mamma, som ville hjälpa till, tänkte att jag som ville skriva för TV och därmed vill hålla på med TV och dessutom har hållit på med teater, föreslog vid ett tillfälle att jag skulle söka in till Wallmans salonger.

Wallmans salonger, för den som inte känner till det, är en blandning mellan teater och restaurang. Servitörerna showar, liksom all annan personal där. De som får delta är ofta nyutbildade musikalartister eller personer inom showbusiness som behöver ett sidokneg.

Mamma kom alltså med det där tipset för flera år sedan, men det dröjde ganska länge innan jag kunde prata ordentligt med mamma efter det. Anledningen var att den som känner mig det minsta har svårt att föreställa sig mig på Wallmans salonger. Det gjorde ont att mamma inte kände mig så väl att hon kunde föreslå något sånt.

Men det här handlar inte om min mamma. Mamma och jag har fått en mycket bättre relation idag, och jag uppskattar henne mycket mer nu än vad jag någonsin gjorde när jag var liten. De som känner mig nu ska veta att de flesta positiva egenskaper jag har kommer från min mamma.

Ändå använder jag uttrycket ”Wallmans salonger” i mitt huvud ibland. Framför allt använder jag det när jag tänker på bedömning av texter, något som jag sysslar med ganska ofta. Häromdagen blev uttrycket aktuellt igen när jag drogs in i en diskussion på Facebook om feedback och kritik.

En vanligt metod för att ge feedback är nämligen en metod som kan kallas för PNP eller positiv – negativ – positiv. Man börjar med att ge ett positivt omdöme (”du fångade verkligen stämningen”), fortsätter med att berätta vilka saker som är negativa ‒ eller som vissa vill försköna det: ‘saker som kan förbättras’ ‒ och avslutar med något positivt för att skribenten ska gå därifrån med en positiv känsla.

Jag har själv fått den typen av feedback, och jag märker numera direkt när den är på väg. Jag tror inte att jag är ensam om det heller. De personer som jag har pratat med om det här berättar att de ofta fokuserar på det ena av omdömena, d.v.s. hela alltihop är bara dåligt eller bara bra.

Själv resonerar jag så här, att personen som läser min text ofta har ett positivt eller ett negativt helhetsintryck, och skyndar förbi antingen de positiva omdömena eller de negativa. Till och med om personen bemödat sig om att ta upp exakt lika många omdömen i båda kolumnerna, så märker man vilket som känns viktigast för läsaren. Man kan bland annat se på kroppsspråk, tilltal och antal minuter personen ägnar åt var och en av omdömena. Framför allt märker man det dock på konkretiseringsgraden: saker som man egentligen mest tar upp för att verka rättvis är vagare och mer svepande, medan det man faktiskt tycker är mer specifikt.

Jag tycker inte man ska hålla på med den typen av formulariserad feedback. Folk vänjer sig och ”spolar” i huvudet fram till det omdöme de själva eller kritikern tycker är viktigast och struntar i det andra.

Börja inte med det negativa. Börja inte med det positiva. Vad återstår då?

Det första jag alltid brukar göra är att se till att jag inte föreslår för någon annan att de ska söka jobb på Wallmans salonger.

Med det menar jag att jag börjar ställa frågor för att ta reda på vad det är för text som skribenten var ute efter att skriva. ”Har jag fattat det rätt att du gillar Monty Python och försöker skriva något i samma stil?”

Att börja med att försöka ta reda på mer bakgrundsfakta, istället för att utgå ifrån att man vet vad som kan göra texten bättre, är nyckeln till att ge bra feedback. Om personen egentligen ville skriva något i stil med Jens Lapidus och misslyckats så att du tror att det är ett försök att skriva Monty Python-liknande, då kan du ge feedback tills du blir blå och ändå bara få resultatet att ni blir missnöjda båda två.

Till yttermera visso kommer det att sluta med att författaren gör som han eller hon själv vill. Du har då lagt ner tid i onödan på feedback som aldrig ens kom i närheten av att vara värdefull.

Du föreslog Wallmans salonger, när svaret kunde ha varit: ”Du borde nog starta ett eget företag.” Eller vad som nu är relevant.

Världens bästa löpsedel

Löpsedlar är ett kapitel för sig. Det finns bra och dåliga. Jag läste att Aftonbladets sämsta lössedel genom tiderna (sett till antalet sålda lösnummer) var ”Fred” i samband med att Bosnien-konflikten tog slut.

Men det måste ju finnas en formel för att göra bra lössedlar, som inte går ut på att klippa och klistra. Ja, det gör det:

Börja med något som alla gör, men fortfarande vill läsa om. Sex är kanske det bästa exemplet. Men att någon har sex är bara marginellt intressant. Vi behöver våld. Sex plus våld är lika med våldtäkt. Men vi kan inte sluta där. En våldtäkt är, tyvärr, inte tillräckligt för att komma i tidningen. Man ska i så fall vara känd. Och finns det någon som är mer känd än en medlem i kungafamiljen? Låt oss, utan att peka ut närmare någon här i landet boende prinsessa, säga att det är en [påhittad] prinsessa som blir våldtagen. (Det kan ju för säkerhets skull utspelas i ett annat land. Jag önskar nämligen inte att någon ska tro att jag vill att någon, prinsessa från födsel eller i mer vid bemärkelse ska våldtas. Någonsin. Allvarligt talat. Vad är poängen med våldtäkter?! Så, prinsessan är bara påhittad.)

Nu börjar vi ha något som vi kan sätta på en löpsedel: ”Prinsessa blev våldtagen”. Det fattas fortfarande något. Eller rättare sagt ”någon”. Vem var det som utförde våldtäkten? Här har vi en stor möjlighet, för här kan vi ta in en person som är känd i sig. Eftersom vi redan har en person som ärvt sin position får det nästan handla om en person inom affärsvärlden. Vi gör honom till en miljonär, eftersom pengar fascinerar och irriterar läsarna. En miljonär våldtog en prinsessa!

Men inte ens här får vi nöja oss. Nyheter måste vara lokala. Om sådana här saker händer i ett land som Uganda så bryr vi oss inte. Så miljonären måste vara härifrån.

Det här kan bli ännu bättre. Vi har redan trampat in på ämnena sex, våld, kungligheter och pengar. Nu är det dags att föra in ett annat omstritt och alltid lika aktuellt element, nämligen religion. Här finns det egentligen två alternativ: antingen sker våldtäkten i en moské (vilket för oss in på massa obehagliga frågor om vad prinsessan gjorde där eftersom folk bara läst om moskéer och inte har några personliga kopplingar dit), eller så sker den i hjärtat av den svenska kyrkans centrala plats: predikostolen. Där finns konflikten mellan det värdsliga och allt övernaturligt, och naturligtvis alla konstiga relationer som ingår i kyrkligheten. Perfekt: predikostolen blir det.

Vi saknar lite politik. Men eftersom politik nästan aldrig säljer utanför val, utspel mellan partier och sådana händelser får vi lite att bita i här. Min gissning är att nästan ingen vet vad ”fullmäktige” gör, men att det låter som att man bestämmer massa viktiga saker där. Det är en bra tidpunkt.

Och här skulle de flesta kanske sluta. Själv går jag längre än så. Ett element måste till för att det ska kunna sägas vara ett löp som vilken journalist som helst skulle vilja skriva artikeln inför: mysteriet. Därför blir resultatet så här:

 

En sådan löpsedel ser man inte ofta. Det gör man däremot med flera andra.

Däremot kan det kanske vara på sin plats att berätta varför jag skriver om det här. Löpsedlar är knappast mitt gebit.

Poängen är den här: vet du hur bra din idé är? Jag har skrivit om det förut, men det tål att upprepas. Din idé är din viktigaste del. Och även om du kan känna det ibland som att du överlastar den så kommer folk vara så intresserade av vad helheten är att de följer med i historien.

Det är det som är nyckeln bakom allt skrivande.

Hur man gör en filmanalys

Häromdagen föreläste jag på Donnergymnasiet om dramaturgi och filmanalys. Mina bilder till presentationen finns här, men det finns en sak som jag tänkte förtydliga lite mer. Det mesta kan man annars lära sig i Manusförfattarens guide som finns här på den här bloggen, men jag har skrivit ganska lite tidigare om filmanalys. Visst det finns några korta filmanalyser här, men de är inga fulla analyser. Det betyder inte att jag inte vet hur man gör. Tvärtom…

Så här gör man en riktigt bra filmanalys:

1. Titta på filmen i ett streck, helst utan att tänka alltför mycket.

2. Tänk dig att du maximalt kan få 100 poäng för din filmanalys. Du vill ha 100 poäng.

3. Gå sedan igenom tabellen nedan:

Referat
Gör ett kort referat av handlingen. Låt inte det här ta för mycket utrymme, utan maximalt 2-3 meningar. Avslöja inte slutet.
10 poäng
Roller/skådespelare
Beskriv de viktigaste rollfigurerna och skådespelarna. Spelar någon skådespelare samma roll som den brukar göra, eller har någon gjort en vågad rollbesättning?
10 poäng
Nutida kontext
Nämn vilka andra viktiga filmer som kom ut samtidigt och likheter/skillnader. Följer filmen en trend?
10 poäng
Tolkning
Förklara vad filmen handlar om egentligen, till exempel om det är en modernisering av Askunge-sagan.
10 poäng
Historisk kontext
Vilken genre/ism tillhör filmen? Behandlar den samma historia som andra filmer? ”Blinkar” filmen till andra filmer?
10 poäng
Scen
Beskriv filmens viktigaste scen. Finns det någon replik som kommer att bli ikonisk?
10 poäng
Effekter
Notera om filmen startat någon trend, fått uppföljare, skapat en genre eller liknande.
10 poäng
Filmskapare
Presentera de viktigaste personerna bakom kameran: regissör, manusförfattare, producent, etc. Finns det några typiska element från filmskaparnas sida?
10 poäng
Problem
Ta upp logiska luckor i filmens intrig, tecken på låg budget, dåliga skådespelare, beskrivningar av problem på inspelningsplats, etc. Hur har komiker parodierat filmen?
10 poäng
Mottagande
Ge en överblicksbild av hur filmen har blivit mottagen av publik, kritiker, filmforskare, filmbranschen, mfl. Gå inte in på enskilda betyg. Ta gärna upp priser, såväl positiva som negativa.
10 poäng

4. Försök att skriva åtminstone något om varje ämne så att du får 10 poäng. Har du lyckats få 100 poäng? Fantastiskt!

5. Ibland finns det inget relevant att ta upp. Om det inte finns något att ta upp inom en ruta – skriv ner att det inte finns något att notera. Det kanske inte finns en enda scen som sticker ut. Då skriver du om hur slätstruken filmen är.

6. För vissa filmer finns det saker som man nästan måste ta upp, som till exempel att filmen ”De omutbara” har lånat sin mest berömda scen från klassikern ”Pansarkryssaren Potemkin”. Om du missar att nämna en sådan sak är det samma sak som att du inte tagit upp något om det ämnet. Gör därför lite research och kolla vad andra har skrivit om filmen: Internet Movie Database, Wikipedia, Rotten tomatoes och dagstidningar är fyra källor du bör kolla av.

7. Gör sedan löpande text av de åtminstone tio saker du har noterat. Du ska inte följa ordningen i matrisen ovan och framför allt inte särskilja ämnena från varandra. Koncentrera dig på att göra texten intressant genom precisa formuleringar. Gör texten för lång! Skriv på utan att bekymra dig om längden, och fyll på fler saker allt eftersom du kommer på dem.

8. I sista steget: rensa. Ta bort upprepningar och dåligt språk. (Ta inte bort saker som ger poäng.) Lägg sista handen vid texten genom att läsa igenom texten och rätta alla korrekturfel.

9. Lämna in, lägg ut på nätet eller tryck den.

OBS. Det här sättet att analysera film går förvånansvärt bra att analysera böcker, TV-serier, tecknade serier och musik också.

Lägg undan jokrarna och spelreglerna

Jag hjälper stundom folk att skriva. Det har jag skrivit om förut. En av de frågor som jag stöter på är den om jokrar och spelregler.

Ta en titt på bilden nedanför kanske du förstår.

Så där ser en kortlek ut när du tar ut den ur förpackningen. Det jag vill att du fokuserar på är den nedersta raden. Där finns jokrarna och ibland andra kort, såsom spelregler eller reklam för tillverkarna. När du tar ut kortleken ur förpackningen lägger du förmodligen undan jokrarna och spelreglerna utan att tänka särskilt mycket på det.

Men när det gäller skrivande är det många som koncentrerar sig på jokrarna och spelreglerna. Särskilt vanligt är det när man skriver uppsatser.

Titta till exempel på de här instruktionerna för hur man skriver en uppsats. Av 12 rubriker handlar 11 rubrikerna om jokrarna och spelreglerna. Visst behöver man veta vad man skriver i ett abstract och hur man gör en källförteckning, men för sjutton! 11 av 12 rubriker handlar om formfrågor. Och behöver man dubbelt så mycket utrymme för att beskriva hur en källförteckning ska se ut som man behöver för själva uppsatsens innehåll, då kanske man får räkna med att uppsatserna är oläsligt tråkiga. (De här instruktionerna är, för den som tror det, inte ensamma. Tanken är inte att peka ut de här som särskilt dåliga. I själva verket finns det många som delar upp punkt sex i flera olika avsnitt: Tidigare forskning, Syfte, Problemformulering, Metod, etc, och ägnar en massa utrymme åt att beskriva de delarna också.)

Risken blir, som jag har märkt många gånger, att de som ska skriva uppsatser förlorar sig i formalia. ”Är min syftesbeskrivning bra skriven?” snarare än ”Skriver jag intressant om mina fynd?”

Och ja, det spelar roll om man skriver intressant – även när det gäller uppsatser!

Det ökar chansen att andra läser vad man har skrivit. Inte minst ökar det antalet lekmän som är intresserade.

Så jag hoppas att fler som skriver om hur man skriver eller hjälper andra med uppsatser, arbetar för att få folk att bortse från jokrarna i början av arbetet, och lägga energin där den hör hemma: på själva uppsatsämnet.

Om du skriver själv: tänk tillbaka på kortleken. Tänk dig att uppsatsskrivandet är som att stoppa tillbaka en kortlek i asken: börja med att sortera in korten efter färg (sortera upp allt du vill skriva om), ta varje del för sig, och därefter sorterar du in delarna i nummerordning (bestäm vad varje del av uppsatsens innehåll ska handla om och skriv delen), lägg ihop allt i en hög (ett dokument), och till sist: lägg dit jokrarna.

Förresten var det inte jag som tänkte på kortleken som metafor först. Möjligen var det Wink Martindale:

Landet Mythia

Bilden heter Santa_Claus_in_a_parade_in_Toronto_2007_dsc128.jpg på Wikimedia Commons

Vi har en speciell jultradition i vår familj. Varje år läser vi Landet Mythia för våra barn. Landet Mythia är en spännande och rolig julkalenderroman som jag och min medförfattare hade hoppats skulle bli julkalender i TV, en gång i tiden i början av 2000-talet. Nu blev det inte så, men av det jag sett av de senaste årens julkalendrar skulle inte Landet Mythia skämma ut någon.

I alla fall, under de 24 första dagarna i december kommer jag att dela med mig av hela boken, så att du kan läsa boken tillsammans med oss.

Det är inte bara jag som står bakom boken, vilket du kan se på omslaget till höger. Min medförfattare heter Mona Durefelt.

Boken är licensierad CC-by-nc-sa – vilket betyder att du får kopiera, sprida och remixa materialet utan kostnad eller utan att be om lov, så länge du anger källa (så här: ”Källa: Landet Mythia av Lennart Guldbrandsson och Mona Durefelt”), så länge du inte tjänar pengar på det, och så länge du fortsätter att sprida materialet enligt samma licens.

Bok finns även att köpa i tryckt version från Vulkan.

Baksidestext

Inte nog med att tunnelarbetet bredvid Olles hus är irriterande. Olle får dessutom reda på att tomten – ja, den riktiga jultomten – och alla andra sagodjur kommer att dö om inte bygget stoppas. Och eftersom tomten sover, blir uppgiften Olles. Problemet är att han bara är 12 år.
Tillsammans med de tre fnytten och den kaxiga älvan Elvan dras Olle in i äventyr efter äventyr i landet Mythia. På vägen möter han den ilskne trollkarlen Nejlika, den iskalle Kung Bore och de riktigt, riktigt, riktigt dumma trollen.

Landet Mythia är ett sagoäventyr, ungefär som Harry Potterböckerna, fast roligare! Boken innehåller 24 kapitel, så den går utmärkt att läsa precis som en julkalender.

Arbetet med den här boken började redan 2000 när Mona Durefelt frågade Lennart Guldbrandsson om han gillade sagor och fick
ett rungande ja till svar. De gick då en utbildning för att bli TV-producent respektive manusförfattare, men började direkt att skriva på det här fantastiska äventyret. Generellt kan man säga att Mona hittade på alla roliga figurer medan Lennart såg till att intrigen var så
spännande den kunde bli.

Ett par år senare låg den här romanen klar. Nu finns den äntligen tillgänglig för allmänheten. För varje exemplar går nästan ingenting till författarna. Däremot blir vi väldigt glada och stolta.

Vad tyckte du om boken? Kontakta Lennart via mail på l_guldbrandsson(snabel-a)hotmail(punkt)com

Glöm heller inte att tipsa andra om boken!

Innehållsförteckning

Utan fler krusiduller, här hittar du boken:

Kapitel 1: Landet Mythia

Kapitel 2: De fyra ingredienserna

Kapitel 3: Den fruktansvärde snömannen

Kapitel 4: Kentaurmjölken

Kapitel 5: Häxkonster och konstiga häxor

Kapitel 6: Draknästet

Kapitel 7: Upp-och-hoppa-drycken

Kapitel 8: Bland skyltar och troll

Kapitel 9: Flykten från trollgården

Kapitel 10: Kris med ris

Kapitel 11: I huvudet på Bernhard Fryk

Kapitel 12: Plastgranen

Kapitel 13: Sänkta Lucia

Kapitel 14: Jakten på den försvunne jultomten

Kapitel 15: Släpp tomtarne loss, det är jul

Kapitel 16: Hej tomtegubbar

Kapitel 17: Snälla Elvan

Kapitel 18: Kung Bore

Kapitel 19: Anden i flaskan

Kapitel 20: I sagornas värld

Kapitel 21: Duell med prins Bello

Kapitel 22: Två gånger Elvan

Kapitel 23: Tillbaka till framtiden?

Kapitel 24: J-märkningen

Anmärkning: Boken presenteras här nästan som i den version som finns på Vulkans webbplats. Jag har rättat flera av de korrekturfel som finns i boken. Ni får gärna kommentera bokens olika avsnitt på respektive sida.