Mina två bästa skrivtips

Den här texten skrev jag ursprungligen för Vulkan, men efter att de gjort om sin webbplats försvann den texten. Då hette den och löd så här:

Mina två bästa tips

Jag får betalt för att läsa. Det är ett underbart jobb där jag får ligga i soffan och träda in i alla möjliga världar. Ofta får jag dessutom läsa böckerna innan någon annan får det. Jag får tycka och tänka helt fritt om vad författaren borde förbättra i texten utan att själv behöva göra något av arbetet. Många av dem tackar mig också för det. Kan man ha det bättre?

Jobbet som manusredaktör för Vulkan har jag haft sedan årsskiftet och tidigare har jag sysslat med liknande uppgifter på frilansbasis sedan 2001, trots att jag egentligen är utbildad manusförfattare. Anledningen till att jag gör det är att det har hjälpt mig mycket i mitt eget skrivande. Efter att ha läst så många texter som inte har något egentligt mål eller med en historia som helt uppenbart bygger på författarens eget liv, har jag fått en del nya perspektiv på det här med att skriva. En del av det jag lärt mig har jag tidigare samlat i boken Manusförfattarens guide (Vulkan 2007), men i den här rutan kommer jag att ge dig många tips framöver, oavsett om du är nybörjare eller proffs. Med de tipsen kommer du att klättra förbi de som gör de vanligaste misstagen och kan ägna dig åt att ladda din MacGuffin eller att hitta bättre exempel (två tekniker som vi återkommer till). Lägg den här sidan bland dina favoriter så kör vi.

Redan nu ska du få mina två bästa tips. Jag återkommer till de här hela tiden och det beror på att de är så avgörande för om en text ska bli bra eller inte. Nyfiken?

1. Börja med en bra idé. Självklart är det roligast att bara börja skriva, men om man vill att det ska bli något av ens text, då lönar det sig att lägga ner lite tid och tankemöda på att hitta på en idé som lockar läsare. Om du tror att ditt skrivande kan rädda en halvbra idé, tänk då på hur bra ditt skrivande skulle kunna göra en riktigt bra idé. Så här vet du ifall din idé är bra: folk lyser upp när du berättar om vad du skriver på. Testa det själv. Ser de artigt intresserade ut, eller undrar de vilket geni som hittat på den idén? Här faller 99% av alla som vill sälja sina böcker till vanliga förlag.

2. Tänk dig att du är skurken. De allra flesta som skriver tar på sig hjälterollen. Där missar de ett ypperligt tillfälle att göra texten riktigt bra. För om skurken är du, då måste ju hjälten vara en ännu bättre människa och då kommer du också att göra skurken rättvisa. Underskatta inte hur viktig skurken är för en text: utan skurken hittar du nämligen inga bra idéer.

Än så länge har vi bara skrapat på ytan. Tro mig, du kommer att vilja återkomma hit.

Annonser

När man tänker efter

Har du varit på restaurang någon gång med en vän, fått in maten och smakat, varpå vännen tittar på din mat och säger: ”Jag borde också ha tagit det där”?

Den typen av svårighet att bestämma sig är självklart okej. Man måste få ändra sig.

Men det finns en sorts svårighet att bestämma sig som jag har mycket svårt för. Den är svår att förklara, så häng med nu: den ene personen ger den andra ett uppdrag, till exempel att tillverka något. Den andre tillverkar saken och ger den till uppdragsgivaren. För någon som börjar med ett konstnärligt yrke kan det vara lätt att lockas att tro att uppdraget slutar där. Man har ju gjort klart saken. I själva verket är överlämningen bara ett av stegen i processen. Efter det kommer feedback. Den delen kan vara känslig. Som nybliven konstnär (till exempel författare som jag själv, eller tecknare, eller musiker, eller vad det nu är) är det inte lätt att höra/läsa att det man gjort inte är tillräckligt bra. Många tar det personligt och tror att de själva inte är tillräckligt bra. Det tar ett tag, men man vänjer sig vid att inte vara perfekt i första tagningen. (Några vänjer sig aldrig och blir då nervvrak eller slutar.)

När man har förstått hur det fungerar med feedback, eller åtminstone kan komma förbi känslan av att inte kunna sitt jobb, och ser till att göra nästa version bättre, då kommer nästa lärdom. Det är den jag tänker på just nu.

Man måste nämligen komma överens om en sak: när är grejen färdig? När är uppdraget utfört?

Jag syftar inte på det där med att man kan ha olika synpunkter på hur verket ska se ut när det är klart. Det tillhör jobbet att kompromissa mellan uppdragsgivarens vision och sin egen smak. ”Vad kan jag göra som uppdragsgivaren skulle bli nöjd med?” Med tiden hittar man strategier för att komma fram till svaret på den frågan.

Jag syftar heller inte på hur många gånger uppdragsgivaren ska få skicka tillbaka saken och ge fler kommentarer. Det är en sak man lär sig att skriva in i kontrakt.

Istället syftar jag på det här: uppdragsgivaren kan behöva tänka efter innan den ger ”rätt” kommentar. Jag har varit med om samma sak gång på gång (och jag har en god vän som är i den här situationen just nu) att eftertanke och andra personers åsikter förändrar folks attityd. Uppdragsgivaren säger: ”Ändra X så är det bra sedan.” Du sätter dig för att fixa till det. Under tiden diskuterar uppdragsgivaren saken med sin bror. Brodern säger då ”Men har du inte tänkt på det här?” Uppdragsgivaren kommer sedan tillbaka till dig och berättar vad som hänt och vill göra en annan ändring.

Det kan vara en liten ändring. (Det är det inte alltid, även om uppdragsgivaren ofta tror att det är en liten sak.) Men i ditt huvud är det en stor ändring eftersom du redan är klar med saken. Du har lämnat utförandestadiet och gått över i efter-produktionsstadiet. Att gå tillbaka är den stora ändringen. Effekten kan vara allt ifrån mild förvirring till större konflikter. De konflikterna är inte roliga.

Den här typen av försenad feedback är svår att bekämpa. Avtal fungerar inte alltid. Istället brukar jag försöka låta bli att göra klart verket innan uppdragsgivaren fått lite tid att tänka över sin feedback. Han eller hon mailar kanske med några ändringar, och då låter jag det mailet ligga någon dag innan jag utför ändringarna. Inte för att jag är lat, utan för att jag vet hur illa det kan gå om jag sätter igång direkt.

Dessutom hinner jag vänja mig vid tanken på att jag inte var perfekt i första tagningen.

Manusförfattarens guide:Bilaga 2

Det här är tjugosjätte och sista delen i min bok Manusförfattarens guide, nämligen dess andra bilaga. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Rekommenderad läsning

Det finns verkligen 18 miljarder böcker och webbplatser om att skriva. Ingen kan ha full koll på dem, framför allt eftersom rätt många av dem är rätt ytliga eller förenklar saker. Men böckerna och länkarna här nedanför är kvalitetsprodukter. Om du läser bara en av dem har du ett stort försprång framför de flesta andra som håller på med det här.

Böcker

  • Judy Carter: The Comedy Bible
  • Alex Epstein: Crafty Screenwriting och Crafty TV Writing
  • William Goldman: Adventures in the screen trade
  • Viki King: How to write a movie in 21 days
  • Robert Masello: A friend in the business
  • Martin Roth: The Writer’s partner
  • Sol Saks: Funny business – The craft of comedy writing
  • Stephen E Whitfield & Gene Roddenberry: The making of Star Trek

Webbplatser

Mer än så behövs inte. Allt finns där eller via deras länkar.

Manusförfattarens guide: Skrivkramp

Det här är andra delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Skrivkramp

Skrivkramp

”Blanche, you have to have written to have writer’s block! Otherwise, all of us have it.”

Pantertanter, Sick and Tired (1)

Jag hörde en gång en författare säga att det finns tre saker som hon verkligen fruktade i början av sin karriär: besinningslös kritik, låga försäljningssiffror, och skrivkramp. Men, fortsatte hon, kritiken lär man sig att ta efter de första hundra refuseringsbreven. Försäljningssiffrorna beror så mycket på sånt man inte har inflytande över (tajming, PR, tycke och smak, mm), att det enda man kan göra är sitt bästa. Det tredje är hon fortfarande rädd för.

Jag förstår henne. När det gäller skrivkramp är jag patient X. Jag har haft och jag har skrivkramp. Den kommer och går, men jag har haft den ända sen jag började skriva på allvar. Som alla jobbiga patienter har jag gjort research på egen hand: jag har läst böcker och artiklar, gått på seminarier och frågat andra författare, experimenterat, och prövat alla metoder jag har stött på. Till slut har det nästan blivit en grej att analysera råden. ”Aha, det här är en variant på Skriv direkt!-metoden” eller ”Åh, ett nytt exempel på en avslappningsmetod”. Ändå har jag inte hittat någon metod som har fungerat för mig. (En gång roade jag mig med att ställa samman alla olika metoder och råd som jag hade hört talas om. De tio råden var kortfattat: Skriv direkt, Hitta något inspirerande, Upplev något spännande, Håll hjärnan igång, Slappna av din hjärna, Gör romantiska saker, Samla massa idéer, Sätt mål och håll det, Skriv dagbok, och Brainstorma/hitta en vinkel.)

Det är då man börjar fundera på om det är en själv det beror på. Ni vet: ”jag kanske inte är en författare egentligen”. Och ni vet också att när man hör samma sak från andra råder man dem att inte tycka synd om sig själva. Så då är det väl lika bra att man tar sitt eget råd och ägnar sig åt något mer konstruktivt.

När jag var inne i en sån period för ett tag sen slog det mig att en grundregel för att lösa ett till synes omöjligt problem är att bryta ner det i mindre delar. Så tänk om det inte finns EN skrivkramp, utan flera! Då blir det med ens mer förståeligt att EN metod inte räcker till, på samma sätt som alla sjukdomar inte går att bota med samma medicin, eller att alla yrken inte har samma utbildning.

Därifrån var steget inte långt till att börja fundera på vilka olika skrivkramper som finns, och hur man botar de olika typerna. Låt oss börja med de olika typerna:

  1. Uppskjutning
  2. Brist på tid
  3. Brist på inspiration
  4. Problem i berättelse
  5. För stort projekt
  6. Trötthet
  7. Yttre faktorer
  8. Dåligt självförtroende
  9. Brist på motivation

Känns de igen? I själva verket kanske frågan snarare handlar om vilka du har. Och nu vet jag vad du tänker. Checka för dina problem och låta oss ta hand om resten…

Riktigt så fungerar det inte, även om man kanske hade hoppats på det. Men lite mer hjälp ska du i alla fall få.

Skriver han eller sitter han bara?

Skriver han eller sitter han bara?

Uppskjutning

(Även kallat ”Alfons Åberg-syndromet”, efter hans ständiga försäkran: ”Jag ska bara…”.)

Tvärtemot vad man kanske tror är det bästa sättet att få slut på uppskjutandet inte att sätta igång direkt. Ett sånt råd ger dåligt samvete, och det fungerar bara korta stunder, eller inte alls. Å andra sidan går det inte att vänta på att alla de där sakerna som man ”bara måste göra först” ska ta slut. Lösningen ligger snarare i att fundera på varför man skjuter upp saker, och att sedan ta bort hindret.

Det låter ju enkelt, men så är det naturligtvis inte. Hindret fyller en funktion, och då hjälper det inte att man intalar sig själv att uppgiften egentligen är så stor eller farlig. Logikcentret i hjärnan är inte påkopplat. Om logikcentret hade varit påkopplat vore det också enklare att se undanflykterna medan man gör dem, snarare än efteråt, när man undrar vart dagen tog vägen. Kort sagt kommer känslorna i vägen. Flykt, rädsla, dåligt samvete och ilska gentemot sig själv är vanliga tillstånd för uppskjutare.

Men känslor är känsliga. Så fort man kopplar på den analytiska delen av hjärnan igen, visar det sig ofta att känslorna är ganska ytliga och att de försvinner fort. Därför kan det vara hjälpsamt att styra in sig själv på att ta fram papper och penna – INNAN du sätter igång med din ”istället-aktivitet” – och sen skriva ner sina tankar om vad det är som händer. Säkert kommer det att kännas löjligt att skriva ner att man flyr från skrivandet, men då har du åtminstone varit ärlig mot dig själv. (Dessutom kan det här skrivandet kännas mindre hotfullt än att ta itu med en berättelse direkt.)

Brist på tid

Att inte ha tid att skriva på grund av att det finns så mycket aktiviteter ”i verkligheten” som kommer före, kan låta som ett uppdrag för effektivitetskonsulter. ”Om du bara planerar din dag så kommer du att hinna med allt du hade tänkt dig.” Visst.

Missade bussar, hushållsarbete, vänner som ringer, avslappning, etc, är bara några saker som jag aldrig skriver ner i mina planeringar – och då faller ju själva idén. Det finns flera luckor: Jag har jättesvårt att uppskatta hur lång tid saker som jag faktiskt vet ska hända tar. Och om väl en sak i schemat går snett, då struntar man ofta i resten också. Och vem hinner sitta och planera en gång i veckan, om man redan är stressad? Det blir på sin höjd inköpslistor, att göra-listor och halvfärdiga idéer. Okej, så hur får man tid att skriva då?

Man ”får” inte tid. Man måste prioritera det. Framför telefonsamtal. Framför TV. Framför fönstershopping. Det är ett val. Det är inget lätt val, men det är ett val man måste göra för att någonsin ha tid att skriva. Men kanske märkligare än så – prioriteringen måste komma inifrån. Om prioriteringen kommer sig av att man tycker att man ”borde” prioritera skrivandet, då händer inget. Det är först när till och med viktiga saker kan bli bortprioriterade (att handla, städa, ha sex, hålla på med andra hobbies osv), som skrivandet tar fart. Därför blir frågan: Vad är du beredd att offra?

Musan Kalliope

Musan Kalliope inspirerade

Brist på inspiration

Om man inte skriver för att man lider av brist på inspiration, då har man verkligen fått det hela om bakfoten. Inspiration (efter ‘att uppfyllas av den helige ande’) är ingen bra motivation till att jobba. Inspiration kommer som regel alldeles för sällan för att man ska kunna göra något av det, och även om den kom tillräckligt ofta, skulle det inte spela någon roll. Grundtanken är nämligen att skrivande inte är ett arbete, utan en passion, och att verken kommer fullständiga och perfekta från början. En sådan tanke är naturligtvis lockande – tänk bara så mycket papper man skulle spara om man slapp att arbeta om! – och dess kraft ligger i fördomen om vad man gör som författare. Oftast kommer den bilden från romantiska livsteckningar av poeter (ofta självmordsbenägna) och romanförfattare från 1800-talet. Den bilden stämmer sällan med hur det stora flertalet av alla aktiva författare lever sina liv.

Därför kan det vara bra att kolla mer på hur det faktiskt ser ut att vara författare idag. För hur motbjudande tanken än kan vara att leva bland kommersiella författare och storföretag som kommer att vattna ur dina idéer, är det nu du lever och verkar. Och fördomen kommer att visa sig blek i jämförelse med hur författare verkligen har det – gemenskapen, de rörliga intellekten, aha-upplevelserna, allmänbildningen… och missnöjet med hur branschen ser ut, och tankarna om hur den borde förändras… Tillsammans med sådana människor blir det inte bara lättare att ”skruva på” kreativiteten; det blir ett nöje att gå till jobbet. Så den stora frågan är hur du kan hitta en sådan gemenskap. Via Internet, anslagstavlor, inskickade alster, tävlingar, tidningar, eller liknande, kan vara svaret. Det viktiga här är att inte glömma bort att du inte lever i ett vakuum.

Problem i berättelse

Om man upptäcker att skrivandet inte går som man hade tänkt sig – till exempel när en sekvens som verkade okej på ritbordet faller sönder i färdigt skick, eller bara känns fel – då kan det vara väldigt lätt att bli apatisk. Man kanske till och med förlorar hoppet om hela berättelsen, utan att man förstår varför, eftersom man inte kopplar ihop det enskilda problemet med känslan för berättelsen i stort. Hur ska man kunna göra något åt problemet om man inte vet att det finns något problem?

Ja, nu när du har läst det här, då vet du: om man helt plötsligt förlorar tron på en berättelse, då beror det antagligen på att man har stött på ett problem. Trösta dig med att det sällan är dödligt (varken för berättelsen eller för författaren…).

Men om man väl fattar att det beror på ett problem, vad gör man då? Jag kan ju inte ge dig råd om vad man kan göra i alla situationer som kan tänkas uppstå i alla berättelser. Däremot finns det vissa problemlösningsknep (”de fem s:n”) som kan vara bra att känna till:

  1. Skriv om problemet i din dagbok eller i din dator. Fundera på problemet med pennan i hand, så att du får något konkret ut av dina tankar. Annars riskerar du att hamna i tankeloopar, eller att blockeras av något enkelt problem.
  2. Skriv en ”dålig” version, eller hoppa över scenen temporärt genom att markera vad scenen ska handla om, eller resultera i. Gå tillbaka till den när du är klar med resten av berättelsen.
  3. Sök hjälp utifrån. Bara det att förklara problemet för en utomstående kan få dig att förstå vad du måste göra. I annat fall kanske personen – expert eller inte – kan ge dig nya infallsvinklar, eller ifrågasätta något som du har tagit för givet.
  4. Studera problemet i sken av någon grundregel. Allt berättande följer vissa grundregler eller konventioner. Genom att fundera på vilken regel du bryter mot eller bänder på (till exempel reglerna om tre, om orsak och verkan, eller om hur ”alla” romantiska komedier slutar), kanske du hittar något alternativt sätt att få fram samma tanke. Om du har hoppat över något steg i skrivprocessen eller om du har gjort flera saker samtidigt kan det också vara en orsak till problemet.
  5. Sätt ”inte” framför dina tidigare planer, och fundera på vart det skulle kunna leda dig. Leder det till något otänkbart? Bra, det fixar du. Leder det till något otroligt? Då kanske det är det som berättelsen handlar om egentligen. Har du svårt att se att det finns något där? Då har du inte lagt ner tillräckligt med tid på det.

Men det kan vara lika viktigt att tänka på att alla författare stöter på problematiska delar i sina berättelser då och då. Vissa löser det med research, andra genom att ta lite semester, ytterligare andra genom att dölja problemet. Välj vilken metod som helst som fungerar för dig, men observera att den enda metod som absolut inte fungerar är den som handlar om att fly från problemet – eftersom problemet finns i dig, och inte i berättelsen!

För många tallrikar i luften

För många tallrikar i luften

För stort projekt

Om man får en briljant idé mitt i arbetet med en berättelse, eller om man lär sig en ny teori, och det leder till att man vill revidera hela berättelsen rejält, då är det inte konstigt att man blir handlingsförlamad. Arbetet skulle ju kräva superkrafter. Istället lägger man berättelsen i en låda. Men då stjäl den energi därifrån, för man slutar ju inte att tänka på hur bra den skulle kunna bli om man bara fick klart den någon gång. Efter ett tag får den där ofärdiga berättelsen (plus den där fantastiska idén) närmast mytisk status, och då är det omöjligt att göra den rättvisa.

Det är nu du har ett val: antingen sätter du igång att bearbeta berättelsen (och riskerar att den inte som du trodde), eller också lägger du den ifrån dig på riktigt. Antingen aktiv eller passiv. Det finns inga (bra) mellanting.

Vad som kan hjälpa dig, ifall du väljer att arbeta med berättelsen, är det faktum att ingen berättelse blir perfekt från början. Visserligen blir man bättre och bättre som författare, men förstaversionen går alltid att putsa på. Och nyckeln ligger i att putsa lite i taget, att behålla tålamodet. Ju större förändringar du vill göra, desto mer tyder det på att du kanske har en annan berättelse att skriva.

Det betyder inte att du ska dra ner dina förhoppningar, utan att du ska balansera dina förhoppningar med vanligt arbete. Utan arbete kommer berättelsen bara att fortsätta suga energi ifrån din skrivbordslåda. (Det är den här typen av skrivkramp som drabbar en när man får ett uppsatsämne i skolan, i stil med: ”Mitt sommarlov.” Ämnet blir för stort, och då vet man inte var man ska börja. Mitt tips är att dela upp ämnet i så små delar som möjligt, på samma sätt som jag har gjort med skrivkrampsämnet här.)

Trötthet

Det säger sig nästan självt att man skriver sämre, eller kanske inte alls, när man är trött eller sliten. Ändå kan det vara svårt att koppla ihop de två, eftersom man vanligen blir lite långsammare tankemässigt också. Men om man väl lyckas förstå att man inte skriver för att man är trött (till exempel för att någon påpekar att man ser trött ut), då betyder inte det automatiskt att man kommer att vila upp sig. För någonstans inom sig känner man dåligt samvete för att man inte skriver när man ändå har lite tid över, eller för att det var så länge sen. Så följande kan vara en stor grej för många: Man får vara ledig från att skriva!

Det är bra att ta lite ledigt ibland: för att ladda batterierna, för att få nya infallsvinklar, för att känna sig som en människa, eller för att man har arbetat hårt. Till och med om man har skrivandet som en hobby, så det nyttigt att ta ledigt då och då.

Jag förstår om du ryggar tillbaka lite för tanken. Kanske inte för tanken att man ska ta ledigt ibland, men för tanken att DU skulle ta ledigt. Du känner kanske rädsla för att du inte skulle hitta tillbaka efteråt, eller för att du inte vet vad du skulle göra om du väl tog ledigt. (Särskilt om skrivandet är en stor del av ditt liv.) Eller också kanske du funderar på varför man skulle behöva vara ledig från något som är roligt. Eller också tycker du att du inte är riktigt värd att ta ledigt eftersom du inte har arbetat ”på riktigt” på länge.

Alla de där frågorna är viktiga, men om man är sliten är de inte särskilt relevanta. Om du är sliten, men ändå håller dig kvar i det du håller på med, kanske pressar dig ännu hårdare, då finns risken att du bränner ut dig. Gränsen ligger någonstans när du börjar drömma regelbundet om skrivandet, om en deadline, eller om problem i skrivandet, så att du inte kan somna. I sådana fall är det dags att göra något åt saken.

Vad gör man då? Och hur gör man för att slappna av om det är det man har svårt för? Fundera själv – vad lugnar ner dig? Vad slappnar av dig? Avslappning är individuellt. För en människa kan det vara avslappnande att göra absolut ingenting, medan det kan krävas fysisk ansträngning för en annan. Poängen är att du ger dig själv tillåtelse att vara ledig, och att du sen ÄR det också. Det kan hända att du känner att du är redo att återvända efter någon dag, men det är bara vanan att arbeta (eller att känna dig stressad) som kommer tillbaka. Låt den gå över. Vänta tills du kan gå tillbaka till vardagen med nya intryck. De intrycken ska fylla hela ditt medvetande, så att du inte faller tillbaka i samma hjulspår direkt när du börjar arbeta igen.

Yttre faktorer

Vare sig man vill det eller inte, kommer omvärlden att påverka ens skrivande. Nu tänker jag inte att låna händelser från verkligheten, eller liknande, utan på att sådana saker som hur ens kärleksförhållande ser ut, påverkar om man kan skriva eller inte. Det kan röra sig om både negativa saker (som en anhörigs död), eller positiva saker (som ett nytt jobb). Vissa sådana faktorer kan vara så tidskrävande eller åderlåta en känslomässigt, så att det kan kännas omöjligt. Det kanske inte ens känns önskvärt att skriva.

Den typen av skrivkramp är inte lätt att göra något åt, eftersom förändringar tillhör livets gång. Ibland kan det till och med vara rätt att sluta skriva. Men om vi utgår ifrån att du vill fortsätta skriva (när situationen mer eller mindre är avklarad), eftersom du läser det här, hur gör du då?

Till att börja kan det vara värt att fundera på om du inte är så sliten att du bör ta lite ledigt. Det är inte säkert att det är bra att börja skriva direkt. Då riskerar du att koppla ihop skrivande med det problem som du har haft.

Å andra sidan kan skrivandet vara ett sätt att bearbeta det som har hänt. I så fall är det smart att hålla isär ditt berättelseskrivande och ditt personliga skrivande. (Annars kommer dina läsare troligen tröttna på att läsa om flera karaktärer som alla hamnar i samma situation som du nyss har varit i, men det finns också en risk att du tröttnar på att skriva, eftersom du ”redan har skrivit alla berättelser som finns”, dvs den som handlar om det som hände med dig.) Ha en anteckningsbok för vardera, eller olika dokument i datorn. Försök sen att hålla ditt skrivande så professionellt som möjligt, utan att det för den skull blir känslokallt.

Dåligt självförtroende

Ett dåligt självförtroende kan ligga som en blöt filt över ens skrivande: först lusten att få någon annan att skriva berättelsen åt en, eftersom det säkert skulle bli bättre stavat, formulerat och strukturerat. Sen det långsamma noggranna plitandet för att undvika all tänkbar kritik. Och efteråt lagras alla eventuellt elaka kommentarer nästan ordagrant i minnet (medan de positiva försvinner någonstans på vägen). Inte undra på att det inte blir så många verk.

Hur ska man då undvika att skriva på det sättet när man har lärt sig att leva med ett dåligt självförtroende? Jag tror att frågan snarare lyder: Vad tjänar man på att ha kvar det dåliga självförtroendet? Man kanske har det som ett skydd mot elakheter. Eller som ett alibi för att man inte skriver. Det kanske är ett sätt att alltid få slå ur underläge, så att det blir lättare att ursäkta ett misslyckande. Men om det är ett hinder för att uppnå sin fulla skrivarpotential, då har man ett val: Antingen prioriterar man skyddet, eller också prioriterar man skrivandet.

Det behöver inte betyda att man ställer om sitt liv totalt, bara för att man prioriterar skrivandet framför sitt dåliga självförtroende. Istället handlar det om att göra det steg för steg – tex att skriva lite trots att man tror att det kan bli jobbigt, eller att man visar upp det för någon och sedan försöker lyssna på de bra kommentarerna också.

Det kan låta förenklat – att självförtroende skulle handla om ett val – men i grund och botten handlar självförtroende om vilka val man gör i livet. Sedan kan livet ibland utsätta en för saker som gör det lättare att huka sig än att stiga framåt, men det är därför som steget tillbaka till ett bra självförtroende börjar med ett val: att låta en (eller flera) situation(er) i det förflutna påverka ens nutid och framtid, eller att våga växa förbi dåtidens omdömen om en.

Sett ur en sådan logisk synvinkel verkar det kanske enkelt, men det försäkrar jag att det inte är. Från ett perspektiv med dåligt självförtroende kan man inte ens ta till sig goda råd, eftersom de låter nedlåtande eller illvilliga. Men om man väl bestämmer sig för att sänka sina murar…

… blir man rädd i början när man skriver – men poängen är att det är okej att bli rädd. Det kan vara bra att vara rädd. Men det behöver inte betyda att man låter rädslan bestämma.

Brist på motivation

Utan någon typ av motivation är det väldigt svårt att skriva. Ändå är det sällan det finns konkreta belöningar som beröm, pengar eller meriter i anslutning till det man skriver. Så hur hittar man motivation när man kanske bara måste skriva något som man inte ens är intresserad av?

Grunden tror jag ligger i att det inte finns något som är ointressant i sig, bara sätt att redovisa det man vet om något. Med andra ord, hitta det intressanta i det ointressanta, genom att fundera på (eller ta reda på) hur det anknyter till något annat som du är intresserad av. Om du tex får i uppdrag att skriva om en obskyr historisk händelse, då kan det gå att relatera det till någon modern motsvarighet som du har bättre koll på. När man väl har hittat den delen av ämnet är det lättare att bortse ifrån det eventuella tvånget.

Motivationen är alltså något som inte alltid kommer med ämnet eller arbetet, utan något som man får leta efter själv. I själva verket kan det vara bra att inte ha motivationen från början, eftersom man då har chansen att få en del av sitt arbete gratis – den delen som handlar om att sälja läsaren. Om ämnet är något som du är intresserad av, då finns det säkert andra som är lika intresserade, eller som kan bli det, bara du kan förklara för dem varför de borde läsa extra noga.

Men om du verkligen har försökt att hitta en bättre vinkel än den som kom med uppdraget, och inte har lyckats, då kanske det är dags att avsäga sig uppdraget, för allas skull. Du verkar i sådana fall inte intresserad, och det borde finnas andra som är bättre lämpade. Och då finns det alltid annat att göra. (Å andra sidan får du se upp så att det där inte bara är ett sätt att slippa ifrån jobbet för att du har stött på ett problem i berättelsen.)

* * *

Vad händer nu då? Vad är poängen med allt det här? Kan man leva ett helt författarliv utan att någonsin få skrivkramp?

Jag vet inte. I själva verket har jag aldrig hört talas om någon författare som ALDRIG har haft skrivkramp. Jag är själv inte fri från skrivkramp – men jag har sett en förbättring sen jag delade upp min sjukdom i ovanstående kategorier. Poängen är alltså inte om man har skrivkramp eller inte, utan vad man gör åt den.

Gardner red omkring och dikterade sina romaner

Gardner red omkring och dikterade sina romaner

Som exempel på vad som finns på andra sidan skrivkrampen har jag hört talas om flera författare som har varit oerhört produktiva: Erle Stanley Gardner (cirka 10 000 ord per dag, vilket höll 5 sekreterare upptagna!), Georges Simenon (omkring 80 maskinskrivna sidor/dag), Stephen J Cannell (en förteckning över hans verk är drygt sju sidor lång), och David E Kelley (som egenhändigt skrev lejonparten av avsnitten till tre TV-serier på tio-i-topplistan samtidigt, vilket motsvarar en långfilm i veckan!). Så mycket är alltså möjligt att skriva. Sådana siffror får alltid mig på glatt humör – jag menar, vad skiljer oss egentligen? Med andra ord finns alltid möjligheten för mig att skriva lika mycket. Men även om du inte skriver mer än ett par sidor varje dag, så är det inte mindre värt, så länge du gillar det du håller på med. Sen kan man alltid öva upp sin uthållighet så att man orkar låta kreativiteten flöda längre.

Men nu när du har läst det här, är det dags för dig att sätta igång – och den här gången hoppas jag att du tar itu med orsaken bakom din skrivkramp, innan du börjar din nya vana. Om du sen skulle råka i problem, tänk då på att det tar omkring 18 månader innan man har brutit helt med en gammal vana, så planera långsiktigt och ha det så roligt under tiden.

—-

Fler delar av boken Manusförfattarens guide hittar du här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Skriva facklitteratur

Karta över Nynäshamns bibliotek (H är skönlitteraturavdelningen)

Karta över Nynäshamns bibliotek (H är skönlitteraturavdelningen)

Som manusredaktör stöter jag då och då på folk som vill skriva facklitteratur. Det är naturligtvis mycket glädjande. Jag läser gärna facklitteratur själv och det är också en stor marknad för just facklitteratur. Det är lätt att peka på hur många avdelningar det finns på biblioteken av skönlitteratur respektive facklitteratur, även om det kanske är lite missvisande. För de flesta finns det också en stor poäng i att skriva om något ämne man är intresserad av utan att behöva hitta på så himla mycket. Fantasi kräver trots allt rätt mycket energi.

Det många inte tänker på, och här syftar jag inte på någon enskild skribent, är att det krävs väldigt mycket för att skriva bra facklitteratur. Det räcker inte att bara skriva med ett facklitterärt språk (”Industrialismen startade i Storbritannien på…”), utan det tar tid. Man måste låta det ta tid. Inte så att det är omöjligt, på något sätt. Men det är lätt att tro att det räcker med att skriva ner det man redan kan. Man måste helt enkelt göra research. Skälet är enkelt. Även om du kan mer än alla dina vänner om hur industrialismen startade (och det är mycket möjligt att du gör) så är det ändå inte tillräckligt för att fylla en bok. De allra flesta nybörjare har ungefär fem-åtta idéer, eller kanske ännu färre, och tror att det ska räcka. I själva verket behövs det mycket mer. Tänk själv, en normal bok på säg 200 sidor går loss på omkring 2-400.000 tecken. Om vi är generösa och säger att du har tio idéer, blir det antingen 40.000 tecken per idé (vilket låter lite besatt) eller en idé var 20:e sida (vilket blir riktigt pladdrigt). För att undvika båda ytterligheterna måste man se till att man har närmare 30 bärande idéer. Mitt tips för att klara det är nästan alltid att man börjar med att göra innehållsförteckningen.

Göra innehållsförteckningen först? Ajemensan. Börja med att se vilka idéer som måste vara med. Om du fortfarande skriver om industrialiseringen kan du kika lite på en uppslagsverksartikel för att se vilka delar som du inte får glömma att ta upp. Eller så kan du mindmappa, planera eller bara spåna omkring tills du hittat ett trettiotal idéer. Som sagt, låt det ta tid.

Det finns en riktigt stor anledning till att man gör den här typen av research: för att man ska ha gjort sitt jobb. Orsaken till att man skriver facklitteratur är nämligen att man tror att man vet något som andra inte vet. Om man bara skriver det första man kommer på är risken ganska stor att folk har åtminstone en aning om det man vet. Och folk är beredda att betala ganska mycket för att läsa folk som har tänkt steget längre. Eller gjort research.

Ett enkelt sätt att kolla ifall du har gjort tillräcklig research är det här med att prata med folk. Istället för att be dem läsa din text, fråga dem vad de redan vet om ämnet. Det de säger måste du åtminstone nämna i din text – och sedan måste du gå ännu längre. Om folk vet tre orsaker till den industriella revolutionen, måste du presentera en till (som är rimlig och intressant), och dessutom gärna ännu en effekt av de fyra orsakerna som de du pratat med inte tänkt på.

Börjar det bli jobbigt? Börjar det likna, jag vet inte, ett riktigt jobb? Det är det. Jag har en journalistvän som skriver en bok just nu. Senast vi träffades hade hon suttit en hel dag i ett arkiv för att ta reda på fakta. Då var hon ändå nästan helt klar.

Fördelen med den här typen av arbete (en innehållsförteckning med många sammanknutna idéer) är att din text kommer att få mycket färre utvikningar: en bok om industrialismen behöver exempelvis inte få avsnitt om vad författaren tycker om dagens finanskris (om inte det är bokens grundidé) eller om hur ljuvligt livet var före de hemska fabrikerna.

Nästa steg är att skriva för mycket. Skriv ungefär dubbelt så mycket text som du behöver, eller ännu hellre tre gånger så mycket. Stryk sedan i materialet. Stryk hårt. Det här gör att du kanske till och med hamnar under den mängd/längd du hade tänkt dig. Det gör inget. Du ska ändå skriva nytt. Du kommer nämligen att upptäcka saker som saknas på vägen. Det måste också in.

Sedan börjar det bli dags att kontakta mig… Om du inte redan gjort det, vill säga.

Man kan lära sig av misstag också, ibland…

Omslaget (bilden är inte fri men används i reklamsyfte - på sätt och vis)

Igår läste jag, efter mycket om och men, ut boken Royal Flush av Lynda La Plante. Den har stått i min bokhylla sedan jag köpte den för flera år sedan, kanske redan 2004 (den kom ut 2002, men mitt är i pocketupplaga och dessutom på rea) och jag har dragit mig för att plocka upp den. Nu ångrar jag att jag någonsin köpt den. Det kan låta hårt, men så är det. Varför? Åhh, låt mig berätta…

Det finns nästan alltid något att lära sig av dåliga böcker och filmer. Inte bara så att man kan lära sig hur man inte ska göra, utan det finns ofta små ljuspunkter – och om man är som jag så gillar man att vara den ende i hela biosalongen som förstått det där internskämtet eller insåg innan alla andra vad den där kryptiska ledtråden betydde även när internskämtet inte var särskilt roligt eller den kryptiska ledtråden var lika sökt som Eldorado. Så inte med Royal Flush. Jag hoppades in i det sista att jag skulle ha fel, men det hade jag.

Nu kommer det spoilers – men bry dig inte om det. Du ska i alla fall inte läsa den boken.

På baksidan av boken står i stort sett hela intrigen, inklusive en ganska stor twist som kommer ungefär tio kapitel in i boken. ”Men det är väl inte La Plantes fel?!” hör jag flera ropa. Jo, det är det. Jag vet att det inte är hon som skriver baksidestexten (med all sannolikhet). Å andra sidan är det hon som skrivit början så ospännande att det enda som finns för baksidestextförfattaren att göra är att ta mitten av boken. Se den här filmen för en liknande grej. Så här börjar boken: Edward De Jersey (ett namn som har samma form som författarinnans namn, alltid ett dåligt tecken) är en miljonär på en stor hästsportstävling där hans vänner, inklusive hans familj och revisorn David, närvarar. Inget händer men vi får träffa rätt mycket folk. De Jersey är rätt tråkig. En ganska lång scen handlar om hur Edward De Jersey blir stoppad av en barndomsvän som han inte känner igen. Inget händer. De Jersey träffar drottningen som hälsar på honom eftersom han har en häst med i loppet. Inget kommer ur det, trots att det hade varit smart att lägga in något redan här. Mer saker presenteras. Inget förändras. Inte ens hästvärlden som jag inte är någon expert på känns särskilt djupt tecknad, trots att boken handlar mycket om hästar. Efter en evighet när jag höll på att läsa det här och tänkte stanna vid nästa kapitel, insåg jag till min förvåning att jag fortfarande bara hade kommit till slutet av kapitel ett. Det var lika långa kapitel hela vägen, som om Lynda La Plante hade fått order från någon galen manusredaktör att minska från 100 kapitel till 30. Det kunde man lätt se genom att hon hade kvar de där ”detta har hänt”-beskrivningarna här och där.

Det som sedan sätter igång själva historien är att den där revisorn (listigt inplacerad i första kapitlet – men annars sägs det vid flera tillfällen att de inte träffats särskilt ofta de senaste tio åren) begår självmord sedan han placerat pengar i ett internetföretag som konkat. Och redan här börjar förtroendet för De Jersey sjunka. Han har alltså bara låtit sin revisor, som han inte har mycket kontakt med, investera alla hans pengar i ett internetföretag. De Jersey har till och med kontaktat två gamla vänner och bett dem investera i samma företag. Nog med förtroendesänkande aktiviteter? Nädå. Det visar sig nämligen att De Jersey har grundat sin förmögenhet på ett stort guldrån som han planerade med militär precision. Hans förmåga att planera är så stor att han kallas för ”the Colonel” och att han aldrig ens blivit misstänkt för brottet. Eller några av de andra männen han använde i brottet. Så det han gör med sina illegalt förvärvade pengar är att investera dem med hjälp av en kille han knappt träffar – och trots att han beordrat de andra två att inte kontakta varandra eller honom, så övertalar han dem att också investera sina pengar i samma affär. Det där är ett genomgående tema i hela boken: La Plante säger att personen är på ett sätt och ägnar sedan sida upp och sida ner med att övertyga oss om att det är helt tvärtom. De Jersey gör så mycket misstag att man undrar över hur han kunnat undgå att bli upptäckt redan: hans lögner är så övertydligt osanna, hans planer faller isär vid första hindret och hans undanflykter från hans fru så dumförklarande att hon till och med måste vara från Sverige för att gå på dem…

Och så har vi det här med storyn: De Jersey bestämmer sig nämligen för att han måste behålla sitt fina hus genom att begå, ja, ni gissar det, ”ett sista brott”. Har inte människan sett en enda kriminalfilm de senaste 50 åren? ”Ett sista brott” blir antingen ens död eller ens biljett till fängelset. Ja, strunt samma, med tanke på att vi är tidigt i boken är det ju faktiskt en del av textens ”tänk om”-del, det som på engelska kallas ”suspension of disbelief”. Han bestämmer sig för att begå ett brott. Två kapitel senare (och ni vet alla hur långa de kapitlen är – personligen var jag tvungen att raka mig två gånger under tiden jag läste dem, och då har jag dålig skäggväxt) har De Jersey äntligen bestämt sig för vad han ska stjäla. Jag ska inte berätta vad det är ifall du har tänkt att läsa boken. DE BRITTISKA KRONJUVELERNA! Du ska ju inte läsa boken har jag ju sagt… Det inkluderar till exempel Koh-i-Noor-diamanten, som senast hördes av i Povel Ramels visa om morbror Jan kleptoman. Just det, kronjuvelerna. Om vi för ögonblicket struntar i om det går och istället fokuserar på ”varför just brittiska kronjuvelerna” så har varken jag eller Lynda La Plante några svar. Det måste finnas bättre byten!

Men det var inte det jag skulle berätta om, utan kumpanerna (intressant kuriosa här: kumpan kommer från orden ”cum pane” – den man bryter bröd med). Från det att De Jersey kontaktar dem (igen, får man väl säga, eftersom det är åtminstone andra gången han kontaktar dem efter att han påtvingat dem löften om att inte kontakta varandra), och ber att få träffas, och lyckas övertyga dem tar det nästan halva boken! Vanligtvis brukar man ju göra så här:

Mästerplaneraren: Jag har en plan, tajmad och klar. Vill du vara med?

Medbrottsling 1: Tjaa, okej då.

Medbrottsling 2 (mer värdefull): Nej! Jag tänker aldrig under några som helst omständigheter delta i sådana här olagligheter. Jag har en fru och barn att ta hand om [ifall personen ska dö]. ALDRIG I LIVET!

Mästerplaneraren: Rosebud [eller något annat som Mästerplaneraren har som hemligt övertalningsvapen].

Medbrottsling 2: Jag är med!

Men i Royal Flush tar det alltså flera besök, funderingar fram och tillbaka och ett antal interaktioner med familjen för att de skulle bestämma sig. För sjutton, en av de två medbrottslingarna hann till och med ha en hel biintrig med kokainmissbruk – som inte ledde någon vart, vart annars?

Jag nämnde att det tog rätt lång tid. Vid bokens mittpunkt börjar de verkliga förberedelserna inför brottet, och jag måste medge att de delarna inte suger purjolök, även om de tar fyra gånger för lång tid för att det ska vara spännande. Framför allt gör La Plante misstaget att beskriva vissa saker oerhört noga (dialoger som redan förekommit i andra varianter: ”Vad sa X i förra kapitlet?” ”Jo, så här.”) medan större vändningar tvärtom är lätta att missa (långt stycke som avslutas med ”Och då kom hans fru in och såg alla planer. Två dagar senare…”)

Deckarförfattaren Mickey Spillane sa vid ett tillfälle så här:

”The biggest part of the joke is the punch line, so the biggest part of a book should be the punch line, the ending. People don’t read a book to get to the middle, they read a book to get to the end and hope that the ending justifies all the time they spent reading it. So what I do is, I get my ending and, knowing what my ending is going to be, then I write to the end and have the fun of knowing where I’m going but not how I’m going to get there.” (Spillane in Speaking of Murder, ed. by Ed Gorman and Martin H. Greenberg, 1998)

Som du kanske anar är slutet inte så bra i Royal Flush. För att tala klarspråk om slutet – utan krusiduller och noaord – genomför slutet fellatio på en häst. Slutet har helt enkelt så många problem att jag knappt vet var jag ska börja, och då har jag ändå drygt tio års erfarenhet av att analysera texter och ge goda tips om hur man förbättrar dem.

De åker fast, dör eller tvingas fly och leva fattigt. Men det handlar inte om det. Problemet handlar om varför de åker fast. Vi har som sagt en Mästerplanerare (nja, men La Plante menar i alla fall att han är det), som har förutsett alla problem, även efter brottet. Utom:

* att man inte ska släppa rånbytet från en helikopter till en väntande båt inför vittnen

* att man inte ska lägga en av världens största diamanter så att ens fru hittar den

* att man inte sedan ska erkänna för henne att man har begått det brottet och smita därifrån så att hon blir så bitter att hon anger en för polisen

* att puckon som anlitades som vakter kanske bör ha annat för sig än att gå och bli gripna för andra saker

* att se till så att det inte finns enorma pappersspår från den kvinna som jagat en från början för att man vägrat undersöka vart ens miljoner pund tagit vägen och som man varit tvungen att döda för att komma undan. Med ”enorma pappersspår” menar jag sådana saker som att det står ens namn i hennes almanacka, mindre än tio meter ifrån där man mördat henne

och värst av allt: De Jerseys eget öde.

Kapitel 2

(nu vet du hur det känns att ha läst en jävla massa text och så kommer rubriken Kapitel 2 precis när man hoppats att vara på Kapitel 9)

Under hela boken presenteras De Jersey som en stenhård typ, som till och med planerar världens största rån medan svärföräldrarna är på besök. Så vad är då naturligare än att De Jersey, som kommit undan med en massa pengar, bor i USA och till och med har lyckats få ett föl från hästen Royal Flush (vadå, du trodde väl inte att boken hade med poker att göra?) med sig, att han åker tillbaka till Storbritannien och går på en stor hästtävling, där han vet att polisen väntar på honom, gör stort väsen av sig utan att vara förklädd (något han är stora delar av boken, trots att han borde veta bättre än att klä ut sig när man är drygt två meter lång), och ger upp, utan något skäl eller utan att ens försöka be sin fru om ursäkt som han ville. Han bara ställer sig mitt på banan och låter sig bli fångad. Det är inte ens ett imponerande misslyckande. Det är bara så tråkigt att man får abstinens av den katharsis som uteblir. Man får knappt ett tema, eftersom ”brott lönar sig inte” verkligen känns så löjligt att påstå när De Jersey har levt på räntorna av det senaste brottet och bara ”tvingas” tillbaka när han närmast ger bort sina pengar. Man sitter bara och tänker ”varför har jag ägnat min tid åt att läsa det här, när La Plante uppenbarligen inte ens vet varför hon har skrivit det?!”. Right, den där killen som De Jersey träffade i början, träffar han i slutet också, men meningslösare story får man leta efter. Gör man det i den här boken blir det dock lätt, så gör inte det.

Här har vi alltså världens största lyckade rån av världens största amatör. Möjligen är det svårt att veta vem som är störst av De Jersey och La Plant, men jag tror ändå att orsaken är hennes förlags manusredaktör som borde ha slagit till bromsen eller möjligen La Plante. En så här problemfylld bok kan La Plante knappt ha byggt sin karriär på. Frågan är om vi inte kan lära oss något av det ändå. Se nästa kapitel.

Kapitel 3

Tyvärr inte.

Kapitel 4

Kom inte och säg att man ska göra tvärtom som La Plante. Att göra tvärtom är visserligen en kreativ lek som jag brukar rekommendera (till exempel i Manusförfattarens guide), men när det gäller vad man kan lära av andras misstag är det närmast farligt att börja gå på tvärtom. Vilka parametrar ska man ändra från plus till minus? Risken ligger i att man väljer vad man ska ta bort från sin egen smak snarare än vad man av erfarenhet vet fungerar. Jag tror till exempel att jag hade gjort De Jersey annorlunda, men det är inte säkert att det hade löst problemen. Vissa idéer har helt enkelt för djupgående problem för att man ska kunna göra något åt dem. Är Royal Flush en sådan idé? Jag vet inte. Men om Lynda La Plante hade betalat mig för att ta reda på det och ge tips på hur jag hade kunnat fixa till det så hade jag gjort det. Jag vet alltså inte än. Och det är det som är kontentan av den här texten: man kan lära av sina och andra misstag, ibland, men ofta krävs det att någon utifrån kommer och säger åt en vad i misstaget som var ett misstag. Inte så slagkraftigt, kanske, men likväl är det sant.