Landet Mythia:Kapitel 23

Kapitel 23: Tillbaka till framtiden?

 

Gamla Elvan, unga Elvan och Fyran läkte skyltarna med sina tårar. Så fort skyltarna var hela igen, tackade de för hjälpen och försvann.

Vad var det där för några?” sa Anna.

De varnade oss för trollen”, sa Olle. ”Apropå det så får ingen bli arg den här gången. Trollen är dumma, men man får absolut inte reta upp dem. Vi får tänka på att det finns flera tusen troll nu. Okej, jag tror att det är häråt.”

Då skakade marken till och vips stod Ulo där. Anna satte händerna för munnen. Han var inte snyggare nu än han skulle bli, om 45 år. Möjligen var han till och med aningen fulare. Olle höjde armen och hälsade.

Hej, Ulo.”

Hej, Ulo”, sa Ulo och vinkade till gamla Elvan.

Ta det lugnt nu, Elvan”, sa Olle.

Ulo gick vidare till ett troll som låg på mage på marken. Det var Påke.

Ta det lugnt nu, Elvan”, sa Olle igen.

Ulo sparkade Påke i sidan. Påke reste sig halvt om halvt upp.

Är det julafton?”

Nej, det är jag”, sa Ulo.

Det är julafton i morgon”, sa Anna hjälpsamt.

Var är jag?” sa Påke förvirrat.

Du är där”, sa Ulo vänligt. Han pekade stolt på sig själv. ”Själv står jag här.”

Anna rynkade på näsan och tittade undrande på Olle. Hur dumma var egentligen trollen?

Ursäkta”, sa Olle. ”Vi skulle vilja veta om ni vet var älvornas rike ligger.”

Påke och Ulo sänkte huvudena lite, som om de skämdes för att de inte förstod frågan.

Vem är det som är rik?” sa Påke försiktigt.

Jag tror inte att de vet”, sa Elvan.

Sen skakade marken till och Nyffe dök upp med två troll som såg ut som ladugårdsdörrar. De var breda och höga, men framför allt hade de platta ansikten. Nyffe skulle just säga något till Påke när han fick se de två Elvorna.

Han gick närmare och studerade den gamla Elvan noga medan hans långa tunga hängde utanför.

Vem är det här?” sa han.

Jag heter Elvan”, sa den gamla Elvan kallt och drog sig undan Nyffes andedräkt.

Du är vacker”, sa Nyffe. ”Och vem är det här då? Är det din spegelbild?”

Han tittade på den unga Elvan som vägrade röra en muskel som om trollet var det farligaste hon hade varit med om, vilket det förmodligen var.

Det är… min syster”, sa Elvan som inte orkade berätta för Nyffe om tidsresan.

Jaha”, sa Nyffe, och så verkade han totalt glömma bort dem medan han gick iväg med fingret i näsan.

Olle vände sig till den gamla Elvan med ett fniss.

Tänkte du på vad som hände? Nyffe trodde ju att du hade en syster förra gången vi var här. Han minns dig. Hihihi.”

Elvan log inte ens. Hon bara vände sig om och gick. Påke ropade efter henne:

Vems rikedomar var ni ute efter?”

Ulo tänkte efter. Sen sa han:

Är ni tjuvar?”

Nej, vi är bara på besök”, sa Olle och gick.

 

Ingen av dem sörjde över att besöket i Bröle blev så kort, men resan tillbaka var så lång att de bestämde sig för att sova på vägen. De slog läger på en liten bergsknalle. Den gamla Elvan sa nästan ingenting under tiden, den unga Elvan var glad över att få vara med, och Fyran försökte prata med Olle.

Trollen hittade inte till Systradal.”

Nej”, sa Olle.

De visste inte ens vad Systradal var.”

Nej.”

Varför skulle de då vilja anfalla oss?”

Jag vet inte”, sa Olle och rynkade pannan.

De lade sig för att sova. Fyran och den unga Elvan ville sjunga de andra till sömns, men den äldre Elvan vägrade.

Vi har hört nog från älvorna nu”, sa hon och efter några sura blickar tystnade älvorna, och allt blev lugnt.

Olle kunde inte sluta tänka på trollen. Om de var dumma, och de var de, varför hade de då anfallit älvorna? Och varför hade Elvan blivit anklagad för att förråda älvorna? Han fick ingen rätsida på vad som hade hänt, eller rättare sagt, skulle hända. Skulle det gå att rädda Elvan från att bli anklagad? Skulle kriget gå att stoppa? Och ville han förlora den Elvan som han kände?

Det dröjde några timmar innan han somnade, men då trodde han att han hade hittat en del av lösningen. Han hade bara ingen att dela sina tankar med eftersom den gamla Elvan var så tvär.

 

I gryningen var det lika mörkt som när de gick och lade sig. Fnytten var pigga, och Fyran och den unga Elvan var fräscha som nyponrosor. Den gamla Elvan reste sig obekvämt och borstade sig ren från barr. Olle kunde inte sluta gäspa, men ändå tog han täten på vägen tillbaka till Systradal. Han gick omkring med munnen som ett streck, så sammanbiten var han. Han blev inte ens gladare av Fyrans och den unga Elvans sånger på vägen. Och att det var dagen innan julafton ville han inte ens tänka på. De var ju fast i dåtiden, tunnelbygget skulle förstöra Mythia och jultomten var fryst i en ispelare. Ändå var det ingenting emot hur butter Elvan var.

När de kom fram till den trånga passagen började Elvan äntligen att prata.

Det ska bli skönt att äntligen komma tillbaka till ett ställe där man verkligen är omtyckt”, sa hon ironiskt. ”Det måste vara som för dig att hamna hos familjen Fryk.”

Olle log. Han stannade Elvan och viskade:

När du fortfarande bodde hos älvorna, var det mycket bråk då?”

Nej, bara ett”, sa Elvan. ”Men det avbröts när trollen anföll.”

Den andra versen på Sången om den unga älvan och tisteln”, sa Fyran, som hade lyssnat. Elvan nickade.

Det var det allt handlade om. Några älvor, eller rättare sagt ganska många älvor tyckte att texten löd i en lustig dans vid ängens kant, men fler och fler började sjunga i en lustig dans vid vägens kant. Det gick så långt att några funderade att flytta.”

Vilket tyckte ni var rätt?” sa Olle.

Ängens kant”, sa båda Elvorna och Fyran.

Och vad tycker drottningen?”

Vägens kant”, sa Fyran.

Olle tog tag i den unga Elvan och tryckte henne igenom den trånga passagen.

Tack”, sa den unga Elvan och tittade efter de andra, men de andra kom inte.

Istället sa Olle:

Ni sa att bråket slutade när trollen kom. Jag tror att bråket var värre än ni trodde, och att drottningen tyckte att det enda sättet var att förena älvorna mot en gemensam fiende – trollen. Då använde hon sig av dig, Elvan, för att öka hotet.”

Av mig?” sa den unga Elvan från andra sidan passagen.

Den gamla Elvan ignorerade sig själv och vände sig till Fyran.

En förrädare skulle ha enat alla.”

Fyran skakade långsamt på huvudet.

Ja”, sa hon.

Men då går vi och bevisar för älvorna att jag är oskyldig”, sa den gamla Elvan.

Hur då?” sa Fyran och slog ut med händerna.

Med brevet. Vi pratar med de andra. Jag måste väl fortfarande ha några vänner kvar.”

Vilket brev?” sa Fyran.

Elvan kände i sin ficka, men brevet var borta.

Fyran slog ner blicken.

Elvan förstod direkt att Fyran hade tagit brevet.

Tyvärr”, sa Fyran. ”Om valet står mellan dig och hela Systradal så är valet enkelt.”

Nej, det var det inte”, sa Elvan ilsket. ”Man behöver inte välja på det sättet!” Hon drog ett djupt andetag. ”Jag trodde att du var på min sida.”

Det är jag”, sa Fyran. ”Du vill väl också att älvorna är förenade, snarare än splittrade?”

Elvan stirrade för att se om Fyran skulle ändra sig, men Fyran vägrade att titta på Elvan. Så Elvan vände sig om för att gå, men i sista sekunden, när Fyran höll på att gå in i den trånga passagen, gick hon fram till Fyran och sa några ord som varken Olle eller Anna förstod:

Nigham parak tomoa, indemy nua savalegh.”

Sen vände hon sig om igen och gick utan att titta sig om.

 

Elvan gick direkt till dörren som ledde till Nejlikas värld, och hon knackade utan att bry sig om ifall hon fick några stickor i handen eller inte. Men hon fick inga stickor. Det fick Olle att bli på sin vakt.

Vad har hänt här?” sa han.

När dörren öppnades blev han ännu mer misstänksam. Det var alldeles ljust, det var inte halt, och det fanns ingen labyrint, utan bara en stor äng. Nejlikas skrangliga hus låg rakt fram, skogen där anden i flaskan och sagoriket fanns låg till vänster, och så låg det ett annat märkligt hus längre bort till höger.

Han vill nog bara locka in oss i falsk säkerhet… och sedan smack”, sa Olle och slog en knuten näve i den andra handflatan.

Det struntar jag i”, sa Elvan. ”Om han ger sig på mig nu, då blir det mest synd om honom.”

Olle och Anna bytte en orolig blick, men det hände ingenting på väg fram till Nejlikas hus. Det var till och med någon som gnolade inuti huset. Elvan knackade på, och snart kom Nejlika själv och öppnade. Han såg förvånad men glad ut.

Ja? Vad kan jag hjälpa till med? Kom in, vet jag.”

Nej, akta er”, viskade det röda fnyttet.

Men Elvan och de andra gick försiktigt in i huset efter Nejlika. Olle tittade automatiskt mot det hörn där Elvan hade suttit i en liten bur första gången han såg henne. Men där fanns ingen bur. Hela rummet såg annorlunda ut. Det fanns prydnadssaker, ljusa färger och en och annan tavla, även om de flesta föreställde olika trollkarlar.

Ni verkar lite blyga”, sa Nejlika vänligt och böjde sig ner så att han var på deras nivå. ”Jag heter Nejlika. Vad heter ni?”

Vi kommer från framtiden”, sa Olle plötsligt.

Nejlika skrattade till.

Gör ni? Åh, vad underbart! Jag har alltid velat se framtiden, men så brukar jag tänka att jag nog får se den, tids nog. När kommer ni från?”

2003”, sa Olle.

Oj, det var inte dåligt! Hur kom ni hit?”

Vi skulle vilja komma hem igen”, sa Elvan.

Varför då?” sa Nejlika medan han gick iväg till en hylla och rotade bland burkarna. ”Om jag får fråga, naturligtvis. Jag förstår om ni inte vill berätta allt för en skranglig gammal trollkarl…”

Han skrattade och skrattade och skrattade.

Vi hör inte hemma här”, sa Olle.

Ja, du har väl dina föräldrar att tänka på, antar jag”, sa Nejlika. ”De är väl inte oroliga nu när du har rest i tiden?”

Olle visste inte vad han skulle säga. Mamma och pappa visste inget om att han hälsade på i en tid när de inte ens var födda. De måste undra något fruktansvärt vart han hade tagit vägen.

Mormor är i alla fall inte så orolig”, sa Anna och log.

Vad bra”, sa Nejlika och tog fram en burk. Han blåste bort dammet och skruvade av locket.

Jag ska inte med”, sa Anna. ”Jag hör hemma här.”

Gör du? Hmm, nu när jag tänker efter så ser ni lite lika ut. Är ni släkt?”

Det här är min mormor”, sa Olle.

Ja, det ser jag på öronen”, sa Nejlika vänligt. ”Vilka vackra öron. Ja, ska ni åka då?”

Förresten”, sa Elvan. ”Om det inte är för mycket begärt så behöver vi någonting som kan tina upp jultomten. Kung Bore har frusit in honom i en ispelare.”

Det är inga problem”, sa Nejlika och sprang iväg till hyllan igen.

Vad konstig Nejlika är”, sa Anna.

Det måste ha hänt något med honom som har gjort att han vill vara elak”, sa Olle.

Ni kan ju passa på att säga hej då medan jag letar reda på rätt pulver”, ropade Nejlika glatt.

Olle gick fram och kramade Anna, flickan som skulle bli hans mormor.

Det har varit kul att träffas”, sa Anna.

Jag kommer att sakna dig”, sa Olle.

Du kommer ju att träffa mig så fort du kommer hem. Jag måste vänta över trettio år.”

Så fort de skildes åt gick Anna fram till Elvan. Elvan var inte alls beredd på att få en kram och kände sig lite obekväm.

Jag kommer tillbaka och hälsar på den yngre versionen av dig”, sa Anna.

Bra, då får jag sällskap. Jag borde sitta ensam i min stuga omkring nyår.”

Fnytten landade på Annas hand och vinkade till henne.

Jag kommer att sakna er också, så jag kanske hälsar på er också.”

Hej då, Anna”, sa fnytten samtidigt.

Är ni klara?” sa Nejlika. ”Då kör vi. Nu ska ni snart vara framme i 2003, på samma datum som idag. Det kan slå på någon dag hit eller dit när ni kommer fram, men det gör kanske inte så mycket?”

Jo”, sa Olle bekymrat.

Ja, se människor!” skrockade Nejlika vänligt.

Anna backade ett par meter, medan Nejlika gav Olle en glasflaska, och sen strödde han lite pulver över Olle, Elvan och fnytten. Först hände inget, men sen kom en stor puff.

Kvar stod Anna och Nejlika. Anna vände sig glatt till Nejlika.

Tack, Nejlika… Vad är det?”

Nejlika svajade. Han blinkade flera gånger, som om han hade fått sand i ögonen.

Har du fått pulver på dig?” frågade Anna.

Då gick det upp för Nejlika.

Jag… hatar… ordet… ’tack’.”

Anna backade mot dörren. Hon öppnade den och sprang allt vad hon kunde. Så fort han hade fått tillbaka balansen sprang han efter henne.

Maracas Caracas!” skrek han och svingade sitt trollspö.

Men då reste sig en stenvägg precis framför honom, och sen en till. Anna hann ut ur Nejlikas värld bara sekunder innan han var instängd bakom en stor labyrint.

Neeej. Jag vill vara elak, och så går det så häääärr”, var det sista Anna hörde innan hon sprang ut därifrån.

 

Ungefär samtidigt dök Olle, Elvan och fnytten upp i ingenmanslandet. Elvan vände sig om och slog huvudet i den största borr som Olle någonsin sett. Nu var tunnelbygget nästan klart, och det kom allt närmare. Allihop sprang åt andra hållet. De höll på att krocka med jultomtens ispelare och de nerfrysta vättarna.

Ni kom i alla fall”, sa tomtemor som stod och vaktade. ”Det var i grevens tid. Det är julaftons morgon redan. Hur…”

Vi tar det sen”, sa Olle.

Olle skyndade sig att dra korken ur Nejlikas flaska och hällde innehållet över jultomten och vättarna. Det dröjde inte länge innan isen började smälta.

Jultomten sträckte på sig så fort han hade blivit fri från isen. Sen började han gnistra lika starkt som han gjorde innan han blev nerfrusen.

Är det för sent att rädda Mythia?” sa han med sin djupa röst.

Nej, inte än”, sa tomtemor hoppfullt.

Äntligen var jultomten beredd. Det fick Olle att känna en ilning längs ryggraden.

I själva verket var det inte därför, men det förstod han inte förrän han hörde viskningen:

Trodde ni att ni hade blivit av med mig så lätt?”

Olle snurrade runt för att se var Kung Bore fanns. Han behövde inte leta länge, för snart kom den starka vinden och snöfallet och till sist smällen.

Smällen var så ljudlig att tunnelarbetet stannade några minuter medan arbetarna kollade över maskinerna ordentligt. Olle fick ont i huvudet igen. Och där stod Kung Bore, som en ismassa som kunde röra på sig, fortfarande i sin vagn, som drogs av en vit och blå häst.

Efter vårt första möte, i Kung Dandos rike, lärde jag mig att tåla varma drycker. Nu finns det inget som kan stoppa mig.”

Olle backade rent instinktivt, trots att han visste att det inte fanns något som kunde rädda honom från Kung Bore.

Då blev plötsligt allt mycket värre.

Maracas Caracas”, tjöt Nejlika.

Den första blixten träffade en av vättarna och kastade den stackaren flera meter innan han landade.

Nu är det slut”, tänkte Olle.

Landet Mythia:Kapitel 19

Kapitel 19: Anden i flaskan

 

Nejlikas skratt ekade fortfarande när Olle ryckte tag i Nejlikas trollspö och sprang mot en av dörrarna. Nejlika vrålade:

Dumma människa, du kan inte trolla med mitt trollspö. Maracas Caracas!”

Vips fick Olle en stöt av trollspöet. Han släppte det reflexmässigt. Men trollspöet landade aldrig på marken. Istället blev det hängande i luften, där det svävade mot Nejlikas väntade hand.

Mitt i luften slog Elvan till trollspöet så att det flög iväg, landade och rullade vidare på marken. Nejlika sprang genast efter sitt trollspö. Under tiden knackade Olle på en av dörrarna och drog med sig Elvan in. Dörren stängdes innan Nejlika hade hunnit vända sig om.

Elvan studerade omgivningarna. Det var en smal gång med släta väggar. Längst bort på andra sidan fanns ett ljust hål.

Snyggt jobbat, Olle. Vi är i Nejlikas värld.”

Det finns värre problem”, sa Olle. ”Hur ska vi ta oss hem härifrån? Nejlika lär ju knappast hjälpa till.”

Snälla, Olle, vi förstår inte”, sa det röda fnyttet.

Vad är det som har hänt?” sa det gröna fnyttet.

Nejlika säger att vi är i Mythia, fast för länge sen. Långt innan de började bygga tunneln. Jag är inte född än. Inte ens min mamma och pappa är födda än.”

Hur går det till?” sa det blåa fnyttet och gäspade. De andra fnytten gäspade också. Och gäspade igen. Det smittade Olle, som höll för sin mun för att inte gäspa. Han hade inte tid att sova eller vara trött nu.

Jag vet inte”, sa Olle. ”Men snart kommer Nejlika att hitta oss om vi inte gömmer oss.”

Då ramlade fnytten ihop i Elvans hand.

Vad är det som händer?” sa Elvan försiktigt.

Vi är trötta”, sa det gröna fnyttet.

Leta reda på–” började det röda fnyttet.

Anden–” sa det blåa fnyttet och dubbelsomnade.

”– i flaskan…” sa det gröna fnyttet.

De andra fnytten dubbelsomnade också. Olle lade försiktigt fnytten i sin ficka.

Okej”, sa Olle. ”Var bor anden i flaskan? Snabbt!”

Ingen aning”, sa Elvan.

Då öppnades dörren och Nejlika kom in. Olle och Elvan rusade in i labyrinten och letade sig igenom de smala gångarna. En återvändsgränd. En till.

Backa”, viskade Olle.

De lyssnade noga efter Nejlikas hasande tofflor, men de hörde inget. Hade han inte följt efter dem i labyrinten?

Maracas Caracas!”

Olle och Elvan stelnade. De höll andan och väntade på vad som skulle hända. Snart hörde de ett ljud som lät som långsamma applåder. Klapp-klapp-klapp. Olle satte örat mot väggen men han hörde fortfarande inte vad ljudet kom ifrån.

Det där ljudet kan vara vad som helst”, sa Olle.

Men knappast något bra”, sa Elvan.

Hon drog iväg åt andra hållet, och Olle följde efter. Ljudet fick honom att rysa. Plötsligt gick det fram för både Olle och Elvan var ljudet kom ifrån. En av väggarna flyttade sig och klappade i den motsatta väggen. Sedan smällde två andra väggar ihop.

Han bildar en rak väg genom labyrinten”, sa Olle.

Och vi får ta alla omvägar”, sa Elvan allvarligt.

Två av väggarna flyttade sig. Då drog Elvan tag i Olles arm och kastade sig in i springan mellan väggarna. Olle höll på att fastna med ryggsäcken, men Elvan drog hårt och rusade vidare i en annan tillfällig öppning.

Så sprang hon rätt in i någon!

Men det var inte Nejlika. Det var en flicka i Olles ålder. Hon reste sig upp och backade av rädsla. Hon hade märkliga kläder: en kjol som räckte till vaderna, skor med spännen, en blus som var knäppt ända upp till hakan och en rosett i håret.

Nejlika kommer snart”, sa Olle. ”Kom!”

Han drog med sig flickan, och så sprang de vidare, väntade och kastade sig fram.

Vart ska vi?” fick flickan fram.

Först och främst bort från Nejlika, men sen vill vi komma hem, så vi måste ta oss till anden i flaskan”, sa Olle medan han väntade på att en vägg skulle flytta sig.

Jag vet var anden i flaskan bor”, sa flickan.

Vet du?” frågade Elvan.

När väggen öppnades tog flickan Olles hand och ledde vägen. Men hon ledde dem mot Nejlika, inte ifrån honom. Olle stannade.

Vart ska vi?”

Ni skulle ju till anden i flaskan”, sa flickan. ”Det är här borta. Vi är snart där. Jag har varit där hundratals gånger.”

Klapp-klapp lät väggarna och nu hördes Nejlikas hasande tofflor tydligt.

Okej”, sa Olle.

Vad sa?” sa flickan.

Led vägen”, sa Elvan.

Flickan tog Olles hand och fortsatte snedda genom de öppningar som kändes som om de ledde åt fel håll, men plötsligt fanns det ingen vägg framför dem, bara en skogsdunge. Den var ovanligt tyst, men det växte mycket sly och småbuskar längs marken. Flickan höll undan grenarna så att Olle och Elvan inte skulle få dem i ansiktet tills de kom fram till en annan lodrät stenvägg. Nejlika skulle få svårt att hitta dem här.

Olle och Elvan följde efter flickan längs stenväggen, men snart öppnade sig väggen till en grotta. Grottan var inte så djup som de trodde, även om den var mörk.

Åh, besökare”, sa en mjäkig röst.

Någon tände ett stearinljus. Rösten tillhörde en liten kvinna med flottigt hår, utstående tänder och stora glasögon. Hon satt på en sten, men nu reste hon sig.

Är det Svenne och hans orkester? Nej, ni har inga instrument. Tusan. Jag har beställt lite underhållning, men bandet dyker aldrig upp.”

Hon gnäggade fram ett skratt medan hon borstade av några stenar bredvid sin egen sten.

Nej, ni är här för önskningarna förstås. Ja, vad skulle man annars komma hit för?”

Är det du som är anden i flaskan?” sa Olle.

Ja, det är det allt” sa den lilla kvinnan och blinkade med båda ögonen.

Vi blev hitskickade av fny… Förlåt, var har du flaskan då?”

Ja, är den så viktig, då kan jag väl ta fram den…”

Så du är anden i flaskan utan flaskan?” sa Elvan.

Jo, men en havsörn är ju inte i havet hela tiden, och en svärmor behöver ju inte prata som en buse bara för att hon är en svärmor”, sa anden och visade åter upp sina stora tänder för Olle. ”Jag är anden i flaskan lika säkert som du är Olle, du är Elvan, fnytten ligger i Elvans ficka och det där är–”

Då hörde Olle hur det prasslade i buskarna. Han vände sig om. Där kom Nejlika med trollspöet höjt. Olle skyndade sig att säga:

Kan jag få mina önskningar?”

Ja, önska på”, sa anden och blinkade med båda ögonen.

Då önskar jag att Nejlika blev snäll”, sa Olle.

Jag hatar ordet sn–” började Nejlika, men sen tystnade han. När han hade stannat började han istället vissla på en glad melodi medan han stampade takten med ena foten och viftade med trollspöet.

Jag gillar melodin”, sa anden.

Det där är ju dansbandsmusik”, sa Olle ogillande.

Ja, jag älskar dansbandsmusik”, sa anden och visade upp sina framtänder.

Vad är dansbandsmusik?” sa flickan.

Musik totalt utan känsla”, sa Elvan och suckade.

Åh, nej”, sa anden passionerat. ”Det är det största bidraget till musikhistorien sen stämsången för så där en tusen år sedan. Det är hjärta, och smärta, och en klangfärg som bara överträffas av… deras… fantastiska musikslingor…”

Anden tittade omkring sig, och insåg att hon antagligen var ensam om att gilla dansband. Olle tog tillfället i akt att ställa frågan som han hade grunnat på länge. Han vände sig till flickan.

Vem är du?”

Ja, som jag försökte säga förut…” sa anden. ”Det där är–”

Jag heter Anna”, sa flickan och sträckte fram handen och neg.

Det är din mormor”, sa anden.

Va?” sa Olle.

Mormor?” sa Anna.

Då kom Nejlika närmare och harklade sig försiktigt. Elvan spände sig lite, men Nejlika lyfte artigt på sin trollkarlsstrut och sa:

Ursäkta om jag stör här i samtalet, men jag ville bara påminna unge herrn om de andra önskningarna.”

Olle och Anna var fullt upptagna med att försöka förstå att de var släkt.

Det vore ingen dum idé”, sa anden.

Så, då har jag två önskningar kvar? Jag vill inte slösa bort dem på vad som helst”, sa han och tänkte efter.

Nej, det där med tre önskningar, det är bara för amatörer”, sa anden och rynkade på näsan så att glasögonen åkte ner. ”Och jag är ingen amatör.”

Om jag tillåts komma med en observation… Det är fullständigt uppenbart”, sa Nejlika och kysste anden på handen.

Men vad betyder det? Får jag bara en önskning? Är det för att vi inte frigav dig från flaskan?”

Är vi tillbaka till flaskan nu igen?” sa anden. ”Jag bor i flaskan när jag är ute på tjänsteresor. Då ser jag precis vart jag ska. Nej, jag pratar om att du har hur många önskningar på dig som helst.”

Hur många som helst?” sa Elvan och tog sats för att önska något.

Men det är bara Olle som får önska. Jag klarar bara av en önskare i taget. Det är inget personligt, men han frågade först.”

För min del är jag positiv till att det var just Olle som får önska”, sa Nejlika och gav Olle en vänlig nick.

Okej”, sa Olle. ”Då önskar jag att vi kommer tillbaka till 2003.”

Han tittade förväntansfullt på anden. Men anden rörde sig inte nämnvärt, förutom att hon kliade sig på rumpan och gnolade lite på Nejlikas melodi. Till slut blev Olle tvungen att fråga:

När uppfylls den där önskningen?”

Ja, den är redan uppfylld”, sa anden och flinade. ”Vi är i 2003.”

Men vi är ju inte i ingenmans– ” sa Olle, men sen förstod han. ”Vi är i 2003, fast i din grotta, och inte dit Nejlika skickade oss. Jag trodde… Jag måste alltså vara tydlig med vad jag önskar.”

Anden gick fram till Olle och buffade till honom på armen.

Nu blir jag riktigt imponerad, Olle. Du är listig. Ja, det brukar ta de flesta som kommer hit ett tag innan de förstår hur det fungerar. Ja, jag minns särskilt en som önskade sig så mycket pengar att han kunde simma i dem. Och det fick han. Då höll han på att drunkna. Så han ville inte ha dem längre. Då tog jag bort hans önskningar. Han borde ha önskat sig att han kunde simma i pengarna först…”

Hon gnäggade till. Nejlika sympatiskrattade, men de andra tyckte inte att det var särskilt roligt.

Ja, fortsätt du”, sa anden till Olle.

Då önskar jag att tunneln som ska gå genom det här berget aldrig hade blivit godkänd, och att tunnelbygget aldrig hade satt igång. Och inget annat får hota det här berget i framtiden, eller i dåtiden heller.”

Olle väntade på någon typ av rörelse från anden, men hon bara stod där.

Har du uppfyllt mina önskningar?” sa Olle till slut.

Varför önskar du inte att få se berget utifrån?” sa Elvan.

Bra idé”, sa Olle. ”Jag önskar att vi allihop ska förflyttas så att vi kan se det ställe där tunnelbygget brukade vara, fast där det inte är, i nutid.”

Vips befann de sig utanför berget och tittade på en vanlig bergssida. Det fanns inga maskiner, inga baracker och ingen tunnel där.

Okej, då önskar jag att jultomten ska bli sig själv igen, och att den där isen omkring honom ska försvinna, så att han kan åka iväg till alla barn. Och så vill jag att vi får se honom.”

Olle hann knappt blinka innan han stod bredvid jultomten i ingenmanslandet tillsammans med de andra. Jultomten såg självsäker ut och var helt fri från snö.

Välkomna”, sa han. ”Åh, Nejlika, du ser annorlunda ut.”

Jag är snäll nu”, sa Nejlika.

Då kan det nog finnas ett paket till dig också i säcken”, sa jultomten och skrattade.

Nejlika rodnade och böjde ner huvudet. Olle fortsatte:

Då önskar jag–”

Olle, det räcker väl nu? Allt är ju fixat”, sa Elvan.

Bara en sak till. Jag önskar att min pappa ska komma hem innan jul, eller jag menar att han ska komma hit nu.”

Olle, vad gör du här?”

Den välbekanta rösten ekade lätt i ingenmanslandet. Olle vände sig om och rusade fram till pappas väntande famn. Han såg precis ut som Olle mindes honom: mystiska bruna ögon, rufsigt hår och starka armar.

Du trodde väl inte att jag skulle missa den här julen?” sa pappa.

Kom ni ända upp?” sa Olle.

Äsch, det är vägen ner som är farlig”, sa pappa. ”Det är det alltid. Jag och Mugge och Hiang, vi fastnade i en skreva på 7 500 meters höjd. Mugge hade förfrusit tårna på vänster fot, och–”

Men hur kom ni ner?” sa Olle.

Jag vet inte. Jag vet inte ens hur jag kom hit, eller var de andra är.”

Olle tittade bort mot anden.

Det spelar ingen roll, pappa. Nu kan vi fira jul tillsammans med mamma och mormor.”

Underbart”, sa pappa. ”Kom så–”

Vänta”, sa Olle och gick fram till anden. ”Jag vill önska en sak till. Jag vill att min mamma ska vara ledig under julen, minst tre dagar före jul och tre dagar efter. Tack.”

Ja, var det något mer?” sa anden.

Nej, det är bra nu”, sa Elvan.

Olles pappa tittade på alla märkliga figurer som stod omkring honom och Olle. En var utklädd till jultomte, en hade vingar på ryggen, en hade stora framtänder och skrattade gnäggande hela tiden, en liten tant, en som hade en strut på huvudet, och en ung flicka som hade väldigt gammaldags kläder på sig. Men Olle verkade veta vad som pågick, så när Olle gick följde pappa efter. Sen gick Olle tillbaka.

När du ändå är här…” sa han till anden. ”… så önskar jag att våran fröken ska bli normal igen, fast efter jul. Och att vi får–”

Olle, ta det lugnt!” sa tomtemor.

Sluta önska”, sa Anna.

Men vi behöver en ny bil också, eftersom den gamla aldrig startar. Det vore bra med en som inte drar så mycket bensin, men som hela familjen får plats i.”

Olle, tyst!” sa Elvan.

Och så vill jag åka på semester med familjen efter jullovet”, sa Olle och tittade på pappa. ”Klippiga bergen blir väl bra, så att vi kan klättra allihop? Förresten tror jag att det skulle vara bra med en cykel så att mormor slipper skjutsa mig till skolan.”

Olle”, sa Elvan. ”Du är önsketokig.”

Nej, jag får hur många önskningar som helst”, sa Olle. Det riktigt lyste i hans ögon när han tänkte på allt som han kunde önska sig.

Då kastade sig tomtemor, Elvan och Anna över honom och försökte hålla för hans mun. Pappa missförstod allt och drog bort Anna. Han fick tag på tomtemor och drog bort henne också. Han fick tag i Elvan, men henne orkade han inte rubba.

Och snart hade Anna gett sig på Olle igen. Jultomten försökte skilja på alla, och då fick han en smäll på nosen, men det hindrade inte honom från att ge sig in i högen igen.

Till slut var det fullständigt kaos i ingenmanslandet. Och allt ackompanjerades av Nejlika och anden som visslade på en dansbandslåt och stampade takten.