Landet Mythia:Kapitel 18

Kapitel 18: Kung Bore

 

Elvan!” ropade Olle och satte sig med hennes huvud i sitt knä. Han borstade bort sanden ur hennes ansikte så att han skulle kunna höra om hon andades. Det gjorde hon, men bara knappt. Olle fick en sugande känsla i magen.

Då fick han se något vitt på hennes huvud. Det var klibbigt och varmt. Olle hade ingen aning om vad det var.

Ffff”, sa det gröna fnyttet. ”Vi fick sand i ögonen och öronen och ölonen.”

Vad har hänt med Elvan?” sa det blåa fnyttet.

Jag vet inte. Vad är det här vita?”

Han kände på marken, men där fanns inget vitt och klibbigt. Däremot fanns det en hård sten från klippväggen.

Det är Elvans blod”, sa det gröna fnyttet och backade.

Det blev alldeles svart i Olles huvud. Han gillade inte blod, inte ens vitt blod. Speciellt inte vitt blod, bestämde han sig för. Men han kunde inte bara lämna henne där. Plötsligt blev han arg på Elvan för att hon hade blivit skadad. Han skakade henne. Då kom fnytten och satte sig på honom.

Vad gör du?” sa det gröna fnyttet.

Sluta, snälla Olle”, sa det röda fnyttet.

Du skrämmer oss”, sa det blåa fnyttet.

Olle släppte ner Elvan försiktigt, och då vaknade hon. Hon tittade sig omkring.

Är jag tillbaka i Systradal? Vänta, nu minns jag”, sa hon och kände på tuggummit som fortfarande satt fast i hennes hår. ”Tunneln, jultomten, perfekt-älv-medel… Det har inte varit en bra månad.”

Hon reste sig på skrangliga ben. Olle tog henne under armen och snart fick han hela hennes vikt på sig. Hon var inte lätt, och framför allt var det inte lätt att stötta henne över den gummiartade marken ända bort till dörren.

 

Tomtemor, jultomten och vättarna väntade i ingenmanslandet igen. När tomtemor fick se Olle, Elvan och fnytten sprang hon fram och hjälpte Olle stötta Elvan. Jultomten stod förvirrad kvar och stirrade ut i luften.

Vad i hela Mythia är det som har hänt?” sa tomtemor.

En sten”, sa Olle. ”Systradal är på väg att rivas. Men vi måste tillbaka in dit. Annars kommer älvorna att hamna under två miljoner stenar.”

God jul?” sa jultomten prövande.

Tomtemor nickade uppmuntrande till jultomten medan hon släpade fram Elvan till vättarna. Vättarna var inbegripna i en hetsig diskussion:

Hur bli’ dä’ nu?” sa en av vättarna.

Jo”, sa en annan.

Innan den hetsiga diskussionen blev till ett gräl tog tomtemor tag i skägget på en av vättarna, och snabbt som ögat drog hon ut ett av hårstråna. Vätten blängde surt på tomtemor.

Sku’ dä’ va’ nödvändi’?”

Sen körde han ner händerna djupare i fickorna och ställde sig längre bort från tomtemor.

Tomtemor slickade på båda ändarna av skäggstråt och fäste det över Elvans sår. Märkligt nog slutade såret att blöda. Det vita sögs upp, kanterna kring såret gled ihop, och tio sekunder senare fanns det inte ett spår av något sår. Då tog tomtemor bort hårstrået och tittade Elvan i ögonen. Hon verkade piggare. Olle log mot henne.

Välkommen tillbaka.”

Då dök de tolv tomtarna upp igen. Alla såg likadana ut, utom två. Beatrice hade sin gula dräkt med den stora glipan på magen, och en annan hade en svart kostym med slips och mörka solglasögon. Slipstomten gick väldigt nära Beatrice.

Vad är det här?” sa Olle.

Jag har beslutat mig för att jag behöver en livvakt. Tänk på vad som skulle hända ifall någon stal säcken eller släden. Bodil!”

Bodil, slipstomten, ställde sig emellan Beatrice och Olle.

Det här är ju inte klokt”, sa Olle.

Jag håller med”, sa Beatrice. ”Ska inte jultomten kunna färdas fritt utan att ha livvakter? Men det är ju för barnens skull, och föräldrarna har nog inget emot en lite högre avgift för att se sina barn glada på julafton.”

Det här funkar inte. Vänta ett tag”, sa Olle. ”Vi kommer snart tillbaka. Jultomten är inte riktigt pensionerad än. Vi ska bara… Vi kommer snart.”

Han drog med sig Elvan och fnytten i Systradal igen. Den här gången var Elvan ännu mer motvillig.

Vad ska vi hit in och göra?”

Dina systrar kommer dö om vi inte får ut dem.”

Och?” sa Elvan. ”De ville ju inte att vi skulle gå härifrån förra gången. Vad får dig att tro att vi ska kunna få alla att flytta härifrån?”

Vi behöver inte få alla att vilja flytta”, sa Olle kryptiskt.

 

Olle, Elvan och fnytten passerade snäll-cellen på väg till palatset, och då kunde Elvan inte låta bli att stanna till. Hon gick fram till en av pålarna och kände på den med handen. Men snart drog hon bort handen och började gå igen. Hon förklarade aldrig för Olle eller fnytten vad hon tänkte, och de frågade aldrig.

 

Palatset hade inte blivit särskilt skadat av tunnelborrningarna, men det var desto smutsigare. Några älvor höll på och tvättade det, men palatset var stort och det var mycket kvar att göra.

Det var ganska många älvor kvar i palatset, och de dansade fortfarande runt i de höga valven. Men drottningen stod på marken och lät sig förtjusas av de andra. Olle gick fram till henne. Några vakter hindrade honom från att gå ända fram, men det var inte Olle som drottningen var intresserad av.

Elvan, du är fortfarande oälvig. Hur kunde du undvika att bli påverkad av perfekt-älv-medlet?” sa drottningen.

Det visade sig att jag redan var perfekt”, sa Elvan.

Olle sträckte sig mot drottningen och sa:

Om ni inte följer med oss nu så kommer ni att dö när tunnelbygget kommer hit till Systradal. Tunneln är snart här. Alla skakningar och explosioner, det kommer från tunnelbygget.”

Vi lever för vår dans och vår sång”, sa drottningen. ”Vi hör hemma här. Vi tänker inte fly.”

Elvan”, sa Olle manande. ”Nu!”

Elvan lutade sig fram och fällde flera tårar på drottningens nakna axel innan hon hann dra sig undan. Drottningen skyndade sig att torka bort tårarna med ärmen och ropade sen:

Vakter!”

Flera vakter dök upp och omringade dem. De väntade ivrigt på nästa order. Men drottningen började skaka lätt, som om hon frös. Marken vibrerade svagt.

Jag hoppas att mina tårar fortfarande fungerar på älvor”, sa Elvan.

Ja, för vi måste härifrån nu”, sa Olle.

Vakterna tog hårdare tag i Olle och ville dra iväg med honom, men drottningen höjde en hand mot vakterna.

Samla ihop alla älvor. Vi måste ge oss av.”

Hon vände sig om och stirrade de tveksamma vakterna i ögonen.

Nu!”

Det blev fart på vakterna och de skyndade sig att utföra drottningens order. Elvan och Olle visste inte riktigt vad de skulle förvänta sig av drottningen.

Kom nu, ärthjärnor”, sa drottningen över alla älvor och gick ut ur palatset.

Olle trodde inte sina öron (så stora de nu var). Elvan sa bara:

Varför har jag inte kommit på den idén tidigare? Då hade det gått att leva här.”

 

Olle, Elvan och fnytten ledde älvorna mot ingenmanslandet, genom förstörelsen som tunnelbygget hade skapat och genom skakande och muller. Under tiden lade de märke till att älvorna hade förändrats.

Kunde vi inte ha tagit en ännu längre väg?” sa en älva sarkastiskt.

Det där tuggummit är ju snyggt, Elvan. Som en egen liten matsäck”, sa en annan.

Olle var tvungen att dra Elvan i armen för att förhindra att hon gav tillbaka ett ännu elakare svar, och det gjorde inte Elvan särskilt glad att det var hon som var målet för de flesta skämten.

Men när dörren hade slagit igen bakom hela gänget älvor, närmare ett hundratal, och alla stod i ingenmanslandet, blev de med ens mindre kaxiga. Några började bli vita eller blåa av köld. Några svepte vingarna om sig. Andra trippade omkring och gnuggade sina axlar varma.

Nu är ni inte lika kaxiga längre. Jag fryser också”, sa Elvan. ”Men hör ni mig klaga?”

Nästan jämt”, svarade en älva.

Olle klarade inte av de ständiga bråken mellan Elvan och älvorna och sa tröstande:

Det kommer att gå över. Nu har vi viktigare saker att tänka på.”

Han vände sig till alla älvor och höjde rösten:

Jultomten är den ende som kan rädda Mythia. Men tyvärr är han alldeles konstig, eftersom vi väckte honom för tidigt. Om ni hjälper oss med jultomten så får ni snart återvända till Systradal och värmen.”

Ett ögonblick”, sa Beatrice. ”Tjänsten som jultomte är min nu. Här behövs inga älvtårar.”

Vi vill ha den gamle jultomten”, sa Olle.

Beatrice skrattade och pekade på den gamle jultomten som satt med tomtemor på golvet vid väggen. Jultomten verkade väldigt gammal. Han stirrade tomt framför sig med öppen mun. Inte ens tomtemor verkade tro att det skulle gå att rädda honom längre.

Menar du honom? Han borde ha blivit pensionerad för länge sen. Förstår du inte att det är hans fel att det är så få barn som tror på jultomten numera?! Om han får fortsätta kommer julen snart att försvinna. Vi kan inte låta det hända!”

Livvaktstomten Bodil ställde sig framför Beatrice och lade armarna i kors på ett hotfullt sätt.

Då hördes ett dropp-dropp-dropp!

Alla vände sig om och fick se att jultomten var alldeles blöt. Älvdrottningen och flera av älvorna stod lutade över jultomten och lät sina tårar falla på hans ansikte. Beatrice sprang fram och försökte torka av jultomten, men det dröjde inte länge innan förändringen började.

Jultomtens tomma blick blev fast och intelligent. Munnen stängdes, dreglet torkades bort ur skägget, läpparna formades till ett självsäkert leende. Slutligen blev skenet om honom så starkt att det nästan sved i ögonen om man tittade rakt mot honom. Olle tittade bort tills skenet bleknade lite, men han kunde inte låta bli att känna sig stolt. Det var han som hade klarat av att väcka jultomten tidigt.

Var det något mer innan jag går ut och räddar Mythia?” frågade jultomten med en kraftig stämma.

Jultomtens tolv släktingar backade långsamt. Sen vände de sig om och sprang djupare in i berget.

God jul”, skrek Olle efter dem och skrattade. Nu var han säker på att Mythia skulle räddas.

Jag kommer snart tillbaka”, sa jultomten och gick iväg mot ingången till Maranga.

Jultomten hann gå precis tre steg innan en kall vind blåste så hårt att han gled tillbaka hela vägen. Den korta pusten följdes av en till. Snart fylldes ingenmanslandet av kringflygande snöflingor och hagel. Olle hittade en liten nisch i väggen där han gömde sig för blåsten. Han skrek till de andra:

Ta skydd i någon av världarna. Vilken som helst.”

Ropet fördes bort av den starka vinden och Olle var inte säker på att någon hörde honom. Han försökte ta sig till Elvan, men så fort han stack ut benet i ingenmanslandet tog vinden tag i det och drog med sig det så långt det kunde. Olle tog tag i bergväggen och lyckades dra in benet igen.

Lika plötsligt som snöfallet började så slutade det.

Olle tittade misstänksamt ut i gången. Tomtemor stod i nischen mittemot, och där fanns också fnytten. Vättarna hade tagit skydd bakom jultomten. Trots att hela ingenmanslandet var fyllt av snödrivor fanns det inte en snöflinga på jultomten och han stod där som en stolt staty. Sist av alla kom Elvan fram. Hon var alldeles täckt av snö och borstade ilsket av sig.

Älvorna syntes ingenstans, så de hade väl hunnit in genom någon av dörrarna, tänkte Olle snabbt. Sen började han undra över snöstormen.

Det där var märkligt. Hur kan det finnas snöstormar inuti Mythia?”

De andra var för upptagna med att svara, men snart hördes ett högt vinande som kom allt närmare. Olle tittade åt båda hållen i ingenmanslandet, men det syntes ingenting. Sen blev vinandet ett surr, och sedan ett muller och sedan ett avgrundsljud som fick Olles mage ett skaka. Olle höll sig om magen för att försöka stilla vibrationerna. Snön och tröttheten fick honom att darra.

Det var jag som startade snöstormen”, viskade ljudet.

Sen kom en smäll som fick Olle att se dubbelt!

Det tog flera sekunder innan Olle lyckades försäkra sig om att huvudet fortfarande satt fast. Då såg han en jättelik figur som stod i en blänkande vagn bakom en vit häst med ljusblå man. Han hade ett skägg som gick ner på magen, en krona som glänste som kristall och iskalla blåa ögon.

Kung Bore…” sa tomtemor ängsligt.

När Olle hörde att tomtemor var rädd för Kung Bore backade han ytterligare. Han ville inte att det skulle göra ont. Men Kung Bore var inte intresserad av Olle, utan av jultomten.

Det är min tur.”

Han hade knappt öppnat munnen, och ändå ekade orden genom ingenmanslandet vindlande gångar.

Jag är trött på att stå tillbaka för dig. Nu är det Kung Bores tid.”

Ursäkta, men jag tror inte att det skulle vara en bra idé.”

Orden kom direkt från Olles mun. Han hade inte tänkt säga dem, men så gjorde han det i alla fall. När han hade stängt munnen kom han på massor av skäl att inte säga det som han nyss hade sagt – som att Kung Bore verkade kunna styra över snöstormar. Och det blev värre, för han fortsatte att prata:

Barnen föredrar nog jultomten framför en sån som dig.”

Kung Bore svarade inte. Han gav ett elakt leende och så pekade han på jultomten med ena pekfingret. Från fingerspetsen kom ett starkt sken, ungefär som när Olles mormor svetsade. Olle hann knappt andas innan en isig spets slungades direkt mot jultomten.

Ena stunden stod jultomten där livs levande, redo att stoppa tunnelbygget. Nästa sekund hade han förvandlats till en pelare av is. Olle sprang fram. Inuti ispelaren stod en mycket förvånad jultomte. Tillsammans med tomtemor, Elvan och fnytten knackade Olle på isen. De slog och hackade med stenar, men det blev inte ens en spricka.

Olle kände hur hans händer knöts i ren och skär ilska mot den gigantiske Kung Bore. Det blev inte bättre av att Kung Bore kastade likadana blixtar mot vättarna.

Hördu. Du skad’ ju folk mä’ di där blixt’n”, hann en av vättarna få fram innan han också blev en isstod. Kung Bores iskalla skratt spreds genom ingenmanslandet.

Vi låter honom gå”, sa Elvan plötsligt. ”Så kan vi tina upp jultomten när han har gått.”

Det kan vi inte göra. Tänk på skadan han skulle göra där ute”, sa tomtemor sorgset.

Hur ska vi stoppa honom då?” sa Elvan.

Varken Elvan eller tomtemor tänkte på Olle förrän fnytten pickade tomtemor på kinden.

Vart är Olle på väg?” sa det röda fnyttet.

Han går mot Kung Bore”, sa det gröna fnyttet.

Elvan, tomtemor och fnytten tystnade när Olle gick fram mot Kung Bore. Han verkade lite rädd, men det var fullt förståeligt. Det som inte var förståeligt var att Olle gick fram till Kung Bore medan Kung Bore höll på att frysa ner vättarna.

När Kung Bore fick syn på Olle sträckte Olle upp händerna för att visa att han var ofarlig.

Jag heter Olle”, sa han och satte sig ner på marken. ”Förlåt för det jag sa förut. Jag hade fel. Nu för tiden gillar alla barn våld, och du skulle kunna bli en bra förebild.”

Kung Bore såg tveksamt på honom.

Vad vill du?” viskade han.

Olle ramlade nästan omkull av luftdraget.

Jag är inget vanligt människobarn”, sa Olle. ”Jag har blivit tränad av både häxor och trollkarlar här i Mythia, och jag har en present som kan göra det enklare för dig att ta över världen där ute.”

Ge mig den”, viskade Kung Bore hotfullt.

Jag måste förbereda den först. Men receptet är hemligt, så du får inte titta.”

Kung Bore nickade, och så satte sig Olle med ryggen åt dem alla. Under tiden gick de kvarvarande vättarna och gömde sig bakom jultomten. Tomtemor, Elvan och fnytten hade inte heller någon aning om vad Olle höll på med. Alla väntade lika spänt. Kung Bore sträckte på halsen, men Olle gömde det han höll på med och stirrade surt på honom.

Efter ett par minuter reste sig Olle upp. I handen höll han en liten kopp. Han sträckte den mot Kung Bore och bugade.

Här. Drick det här så kommer människorna att lyda din minsta vink. Men bara om du dricker det i ett svep. Ingen tvekan.”

Kung Bore tog emot koppen. Han viskade:

I ett svep. Sen är det min tur.”

Han svepte i sig innehållet i koppen och kastade den på marken.

Nu–” väste Kung Bore, men han kom inte längre, för hans mage började smälta. Resten av kroppen rykte lätt, och paniken dök upp i Kung Bores kalla ansikte. ”Neej!” ropade han.

Men inget kunde hindra honom från att smälta. Han ramlade ihop och började rinna ut över stengolvet. Inte ens hästen och vagnen kunde behålla sina former. Snart fanns det bara små pölar av iskallt vatten kvar av den hemske Kung Bore.

Varm choklad”, sa Olle. ”Jag kom på att jag hade en värmeplatta i ryggsäcken.”

Elvan slog till honom på armen.

Du får lägga av att skrämma oss så där”, sa hon.

Ja, vi blev förfärligt rädda”, sa det blåa fnyttet.

Det blev jag också”, sa Olle. ”Men jag var ju tvungen att göra något för att rädda Mythia.”

Han kände på jultomtens isstod.

Vad är det här? Det är inte vanlig is.”

Hahahahahahahahaha!”

Olle vände sig om. Där stod Nejlika! Men det var ju omöjligt. Enhörningarna hade ju gripit honom och skulle inte döma honom förrän i april. Hur hade han kommit ut? Tänk om han hade skadat enhörningarna.

Nu blev Olle riktigt rädd. Han kom ihåg hur ont det gjorde i armen senast han träffade Nejlika.

Det här är underbart elakt”, sa Nejlika. ”Men saker och ting kommer att bli ännu värre. Tro mig, lilla människa. Mycket värre.”

Trollkarlen Nejlika svängde sitt trollspö över Olle, Elvan, fnytten och sig själv medan han fortsatte att skratta.

Plötsligt försvann snön, tomtemor, isstoderna med jultomten och vättarna. Olle letade överallt i ingenmanslandet, men de fanns ingenstans.

Var har du gjort av dem?” ropade Olle.

De är kvar där de var. Det är vi som har förflyttat oss.”

Vart då?” frågade Elvan.

Nej, nej”, pep Nejlika. ”Frågan är inte vart vi har rest utan till vilken tid. Vi har rest tillbaka i tiden till 1958.”

Varför?” sa Olle.

1958 lät jämt och bra. Och nu kommer ni aldrig att kunna stoppa tunnelbygget eller rädda jultomten och Mythia… Den här gången ska det inte kunna komma något gott ur det jag har gjort. Jag är elak! Hahahahahahaha!”

Landet Mythia:Kapitel 17

Kapitel 17: Snälla Elvan

 

Olle knackade på dörren till Systradal, älvornas värld. Fnytten flög undan när dörren svängde upp och så försvann de in. Olle väntade i dörröppningen.

Kommer du?” sa han.

Elvan tvekade utanför dörren. Hon surade.

Så illa är det väl inte?” sa Olle.

Hur skulle du känna om jag kände på mig att det enda sättet att rädda Mythia vore att spärra in dig i en liten bur tillsammans med Bernhard Fryk och hans syster? Eller om jag ville skicka dig ensam till Nejlika?”

Elvan hade jämfört att gå in i Systradal med allt hemskt mellan himmel och jord ända sedan tomtemor hade kommit på lösningen. Hon hade fortsatt medan tomtemor hade fått Beatrice att vänta ett dygn. Och hon hade inte slutat ännu. Däremot hade Olle slutat att lyssna.

Men en sak hade han förstått innan han slutade att lyssna: Systradal var ett hemskt ställe.

Därför blev Olle förvånad när riket innanför dörren var fyllt av varmt ljus i alla regnbågens färger och runda behagliga former vart man än såg. Så fort Olle kom in i Systradal kände han sig på något sätt välkommen och efterlängtad. Stenarna liknade nästan moln, och marken var så mjuk att man lätt kunde studsa fram. Olle tog avstamp och hoppade jämfota över några stenar. Han landade, men upptäckte att det var svårt att stanna. Det var som en enorm hoppborg.

Kom in, Elvan”, sa Olle. ”Det här är ju kul.”

Jag är glad att du njuter”, sa Elvan kyligt. ”Men jag vill komma härifrån någon gång också. Vi har inte tid att ta hela rundturen.”

Det här är ju underbart”, sa det röda fnyttet.

Kan vi lägga ner den här beundrarklubben nu?” sa Elvan. ”Älvorna är farl–”

Där är de!” sa Olle och pekade på några varelser som stod ett par hundra meter bort. Han sprang vidare på lätta steg och fnytten följde efter så fort de kunde. Elvan kom allt längre och längre efter de andra eftersom hon nöjde sig med att promenera med bestämda steg.

När Olle kom fram upptäckte han att älvorna inte var särskilt lika Elvan. De var nästan genomskinliga, hade svallande hår, och såg så lyckliga ut. Det var så där Olle hade väntat sig att Elvan skulle se ut när han först hörde talas om henne. Nu när hon stånkade fram över stenarna skämdes Olle nästan för henne. Han förstod inte hur Elvan kunde vara släkt med de där vackra älvorna som dansade sin komplicerade luftbalett utan att någonsin se annat än avslappnade ut. Olle vågade knappt andas.

Hallå, ni har gäster!” skrek Elvan till de fyra älvorna.

Genast avbröts dansen och älvorna formade en rad framför Olle, Elvan och fnytten. Olle var fascinerad av dem, och inte ens fnytten kunde vara rädda för dem. Men Elvan knäppte händerna bakom ryggen och rynkade ögonbrynen.

Var hälsad, Elvan”, sa en av älvorna med en röst av siden och sammet. ”Vad gör du här med ett människobarn och tre fnytt?”

Kan ni hålla snattran? Vi behöver era älvtårar för att rädda Mythia.”

Både Olle och fnytten stirrade förvånat på Elvan. Elvan verkade själv förvånad över att hon hade sagt så där.

Men älvorna vände sig mot Olle och sa:

Människobarn, följ med oss.”

Deras röster lät som vatten som porlar i en bäck. När älvorna flög närmare stäckte Olle fram ena handen och vidrörde en av dem. Genast blev han alldeles varm i hela kroppen, ungefär som när han var kär i Linnéa. Fast det här var mer som nära vänner. Han blev pigg, och full av energi. Så Olle följde med dem, och nu struntade han i ifall Elvan följde med eller inte.

Elvan bara suckade, fångade fnytten och la dem i sin ficka innan hon följde efter.

 

En älva landade bredvid Olle på det lilla torget och plockade en lila blomma från en rabatt som innehöll tusentals olika arter. Hon smekte blomman, och snart växte blomman, först bladen, sedan stjälken, och sedan blev den till två blommor, fyra, åtta, och sexton. Olle tog tacksamt emot buketten.

De andra älvorna underhöll Olle med en dansuppvisning i luften. De simmade omkring och gjorde volter och Olle applåderade åt varenda trick.

Precis vad vi behövde”, sa Elvan syrligt. ”En cirkusföreställning.”

Men Olle var trollbunden. Han kunde inte slita ögonen ifrån älvorna.

Elvan tog tag i honom, men Olle bara skakade av sig hennes hand och följde efter älvorna, bort mot en sorlande fontän där en älvkör visade upp sina vackra röster.

När Elvan försökte följa efter, flög en av älvorna in framför henne. Hennes röst var som en vindil:

Han vill inte träffa dig mer.”

Elvan ryckte tag i älvan och knuffade henne åt sidan. Hon sprang ifatt Olle.

Olle, vi måste gå nu! Jultomten behöver din hjälp. Annars blir det Beatrice som tar över hans jobb. Vem vet vad han gör åt tunnelbygget. Om du inte följer med mig kommer hela Mythia att förstöras. Och du med…”

Olle stannade för ett ögonblick, bara länge nog för att säga:

Jag hör hemma här nu.”

De andra älvorna kom nu till Olles beskydd. De blockerade Elvans framfart men trots att de betedde sig hotfullt hade de samma fridfulla röster:

Han vill inte träffa dig mer.”

Olle? Du kan inte följa med dem. De förgiftar dig. Det är så de fungerar.”

Hon vände sig till älvorna.

Jaså, det är så här ni straffar mig? Genom att ta min vän.”

Det är han som har valt”, sa en älva mjukt. ”Gå.”

Elvan tog en sista titt på Olle. Han var fullständigt avslappnad och såg överlycklig ut över att få se älvkören repetera.

Sen gick hon…

 

Det varma, kärleksfulla ljuset hade övergått från en het röd till en tonad orange. Dag hade blivit natt. Ovanför Olle svävade de fyra älvorna och sjöng de olika stämmorna i en ljuvlig vaggsång. Olle hade aldrig kunnat somna när mamma eller pappa sjöng för honom när han var liten, så han trodde inte att han skulle kunna göra det nu heller. Men här kände han sig hemma. Andningen blev långsam och djup. Snart hörde Olle inte vaggsången längre.

 

Dunk!

Han hade fått en lätt smäll i huvudet. Älvorna var borta. Istället stod Elvan på knä bredvid honom. Fnytten flög omkring dem och höll utkik.

Kom igen, det är dags att vakna”, sa Elvan.

Jag hör hemma här”, sa Olle.

Visst”, sa Elvan och böjde sig ner över Olle. Hon knep ihop ögonen och bet ihop munnen. Snart droppade ett par av hennes tårar ner på Olles huvud.

Förändringen blev märklig för Olle. Han började känna att det var kyligt, och att det låg en liten sten under honom, och att ena foten hade somnat. Men framför allt var han trött igen. Han skakade på foten och reste sig sedan upp. Nu visste han vad som behövde göras.

Har vi fått tag på några tårar?” sa han.

Bara mina”, sa Elvan. ”Men nu borde du vara immun mot älvornas hypnotiska makt.”

Olle kände sig dum. Han hade låtit sig bli förtrollad av älvorna. Han hade kört iväg Elvan. Han hade föraktat Elvan. Och han förstod inte ens hur det hade gått till.

Du behöver inte förklara”, sa Elvan. ”Jag vet hur älvorna fungerar. Tror du mig nu när jag säger att jag hellre skulle sitta i en bur med Bernhard Fryk och hans syster?”

Då kom fnytten pilande. De var alldeles uppjagade.

Nu kommer de”, sa det gröna fnyttet.

Ni hinner inte undan”, sa det röda fnyttet.

Och det gjorde de inte. Olle tyckte att Elvan flög fort när hon räddade honom från drakarna, men de här älvorna var mycket mer vana vid att flyga och landade kring Olle och Elvan innan Elvan hade kunnat lyfta. Den här gången såg Olle älvorna mer i sitt rätta ljus. Han hörde deras himmelska röster, men han trodde dem inte.

Du hör till oss”, sa älvorna.

Nej”, sa Olle.

Elvan, vad har du gjort?” sa en av älvorna.

Elvan slog ut med händerna och överlät åt älvorna att dra sina egna slutsatser.

Du har vänt honom ifrån ljuset och värmen”, sa en annan älva.

Du har spillt dina tårar över honom” sa den första älvan.

Du har blivit varnad förut.”

Du är ett hot mot hela Systradal.”

Du är oälvig.”

Du måste straffas.”

Olle satte upp sina händer och sa:

Hörni, vi behöver bara några tårar så att vi kan rädda Mythia, och sen försvinner vi härifrån.”

Tyvärr, människobarn”, sa den första älvan och lade sin hand på Olles kind. ”Det är för sent för det.”

Älvorna flög fram till Elvan, sög tag i henne med sina smala armar, och tillsammans flög de iväg med henne mellan sig. Elvan kastade sig av och an, men hon var fast. Olle sprang efter för att se vart de förde henne, och fnytten hängde på.

 

Det var inte lätt att springa över molnstenarna, och älvorna var så snabba. Därför dröjde det närmare en halvtimme innan Olle och fnytten träffade Elvan igen. Då satt hon mellan fyra pålar som stod med några meters mellanrum i en kvadrat. Olle tittade upp för att se hur höga pelarna var, och fick se att de aldrig slutade. De bara fortsatte upp i himlen tills de blev ett streck och strecket slutade långt däruppe. En älva svävade strax utanför kvadraten. Men vad Olle kunde se fanns det inga väggar mellan pelarna. Så varför gick inte Elvan ut därifrån? Varför var det bara en älva som vaktade Elvan?

När Olle kom närmare hörde han skön musik från dolda högtalare, och vackra bilder på insidorna av pelarna. Konstigt nog kände sig Olle lugnare och lugnare. Elvan däremot var om möjligt surare än vanligt. Älvan som vaktade försökte inte hindra Olle från att gå fram till Elvan. Snart förstod Olle varför, för så fort han närmade sig mellanrummet mellan två pålar fick han en stöt!

Olle blev nästan lika sur som Elvan, och fnytten förstod honom.

Vad är det här för förfärligt fängelse?” sa det röda fnyttet.

Det här är en snäll-cell”, sa älvan hjälpsamt. ”Hon kommer att sitta där tills vi har tillverkat perfekt-älv-medel.”

Vad är det?” sa Olle.

Elvan ställde sig upp och lutade sig mot en av pålarna. Hon sa:

Om man dricker perfekt-älv-medel så blir man som dem: skir, skötsam, och ointresserad av allt annat än att sjunga och dansa.”

Det är väl underbart?” sa älvan.

Släng hellre in ett gäng med troll här i buren”, sa Elvan uppnosigt.

Älvan landade mittemot Elvan och sa:

Du är en älva. Det är dags att du börjar bete dig som en älva.”

Det måste väl hon kunna bestämma själv”, sa Olle.

Det här är ett älvärende och det är redan avgjort.”

Men det är inte rätt”, sa Olle.

Älvan flaxade till och snart var hon uppe i luften, medan hon höll ett vakande öga på Olle, Elvan och fnytten.

Vad gör vi nu?” sa det gröna fnyttet.

Ja, Olle, hitta på något”, sa det blåa fnyttet.

Lägg av. Det går inte att ta sig loss från en snäll-cell”, sa Elvan. ”Ingenting kan komma ut eller in när den är stängd – inte ens ni fnytt. Det krävs fyra älvor för att öppna den. Det är bara älvornas ’godhet’ som kan öppna den. Så stick ni och se om ni kan få tag på några älvtårar. Annars får ni väl nöja er med Beatrice.”

Vad ska du göra då?” sa det röda fnyttet.

Jag stannar väl här ensam och blir en perfekt älva, antar jag. Om ni inte hade några troll att slänga in här?”

Olle gillade inte att Elvan skämtade i en sådan här situation.

Vi går inte utan dig! Hur går det till när någon blir straffad med perfekt-älv-medel?”

Elvan suckade och kastade sig ner på marken med full fart. Hon studsade upp igen och ställde sig mot pålen.

De tar en till drottningen, och så får man dricka det inför henne. Sen går medlet förbi magsäckarna till lungan och runt i kroppen. Det är någon ört i det som gör att ens hjärna släpper ut massor av snällofiner. Efter att man har druckit det går det inte att sluta bete sig som en annan … älva. Men det kommer att vara stenhård bevakning av ceremonin.”

Åh, det låter förfärligt”, sa det röda fnyttet.

Vi gillar dig som du är, Elvan”, sa det blåa fnyttet.

Fnytten flög runt, runt, runt Olles huvud, och han kunde knappt tänka. Men det var fnytten som gav honom lösningen på det hela.

 

Ett par minuter senare kom de tre andra älvorna tillbaka och stannade vid den fjärde. De fyra bevakade Olle medan de släppte Elvan fri från snäll-cellen. Olle hade inte minsta chans att frita henne. Så fort de hade dragit ut Elvan lyfte de upp henne och flög iväg. Olle sprang efter så fort han kunde.

De flög mot ett stort palats på en höjd och det dröjde inte länge innan de var framme.

För Olle tog det desto längre tid. Det blev inte bättre av att språngmarschen gjorde honom åksjuk, och att palatset verkade flytta sig allt längre bort. Efter ett tag förstod Olle att det berodde på att palatset nästan var genomskinligt, så att det var svårt att se exakt var det stod.

Till slut kom han i alla fall fram. Palatset var byggt av likadana molnstenar som allt annat i Systradal, fast genomskinliga. På ena långsidan fanns jättelika portar som stod halvöppna. Inifrån palatset hördes ännu mer körmusik och harptoner. Olle smög in.

Han kom inte långt innan två älvor grep tag i hans armar. De var förvånansvärt starka. Men de verkade inte ha något emot att Olle tittade vidare på ceremonin som höll på därinne.

Palatsets bänkar var nästan fyllt av älvor – alla lika vackra och underbara. Bortsett från den allvarliga kören var det bara en röst som hördes: drottningens. Alla andra väntade spänt på att få se Elvan bli en perfekt älva.

Elvan stod längst fram, mellan sina fyra vakter. Hon såg förvånansvärt kall ut, nästan som om hon inte brydde sig.

Drottningen med sin strålande tiara och sina gnistrande blåa ögon gled sakta fram mot Elvan medan hon mässade på något konstigt språk. Hon tittade inte på Elvan, utan på de andra älvorna i bänkarna. Men snart vände hon sig mot Elvan med sina gnistrande blåa ögon.

Hej”, sa Elvan, som om de hade träffats var som helst annars.

Drottningen svarade inte, utan höjde bara ena handen. Bakom henne kom två älvor fram med en stor dunk och en tratt. Det blev alldeles tyst i palatset. Till och med kören tystnade.

Elvan, du har bedömts vara oälvig. Därför dömer vi dig till att dricka perfekt-älv-medel tills du har blivit älvig.”

Hon sänkte sin hand, och då gick älvorna fram med dunken och tratten. En av älvorna som vaktade Elvan öppnade Elvans mun och höll fast tratten. De andra älvorna hystade upp dunken.

Olle visste inte vilket som var värst: att titta eller att vända bort blicken. Så han gjorde båda två om vartannat. När han hörde hur Elvan hostade och försökte slita sig från sina systrar kunde han knappt hålla sig från att skrika och rusa fram, men älvorna tog ett hårdare tag i hans armar. Lite av perfekt-älv-medlet rann utanför Elvans mun, men älvorna fortsatte att hälla tills dunken var tom. Då lät de Elvan falla till golvet.

Efter någon sekund reste sig Elvan på osäkra ben. Hon gick fram mot drottningen med en trotsig blick. Vakterna ville ställa sig i vägen, men drottningen hindrade dem. Hon tog tag i Elvans haka och rätade upp henne. Elvan såg ut som vanligt – som om hon bara var intresserad av att allt skulle vara överstökat.

Besviken?” sa Elvan. ”För jag har inte…”

Plötsligt tystnade hon. Sen drogs mungiporna uppåt tills de nästan nuddade öronen. Ögonen började lysa. Hela Elvan utstrålade harmoni. Olle hade aldrig trott att det skulle vara möjligt. Sedan neg Elvan inför drottningen.

Då började älvkören sjunga igen, alla älvorna ställde sig upp och klappade sina händer, och de älvor som höll fast Olle släppte och gick med i dansen som började på palatsets golv och slutade strax nedanför dess tak. Elvan dansade bredvid drottningen och verkade inte bry sig ett dugg om Olle.

Olle å andra sidan hade vänt sig om. Han klarade inte av att se Elvan så där, och gick tillbaka mot porten. Men innan han hade kommit ut kände han en hand på sin axel. Det var drottningen som hade landat bredvid honom.

Människobarn, det här var oundvikligt”, sa drottningen. ”Det är så här Elvan alltid har varit, egentligen.”

Jag vet”, sa Olle. ”Men hon var min vän, min bästa vän.”

Han kunde inte hålla tillbaka tårarna och fortsatte att gå ut.

 

Olle satt gömd bakom en större molnsten medan älvornas sånger ekade genom hela Systradal. Till en början hade de inte stört honom, men ju längre tid han satt där, desto svårare var det för honom att stå emot älvornas dragningskraft. Det spelade ingen roll om han höll för öronen. Sången kändes ända ner i magen.

Då hördes ett lätt flaxande. Olle vågade knappt vända sig om, men så hörde han rösten:

Fy sjutton för älvor.”

Olle vände sig om och där stod Elvan. Hon hade sin vanliga min, utan lysande ögon och utan harmoni.

Elvan!” sa Olle. ”Du klarade dig.”

Han kastade armarna runt henne. Elvan drog sig undan lite och sa:

Hmm, jag var tvungen att umgås med älvorna i flera timmar utan att få säga det minsta elakt. Jag tror att jag har slitit av ena smilbandet av allt leende.” Hon höjde ena ögonbrynet. ”Jag vet inte om jag skulle kalla det att klara mig. Fast om det inte hade varit för de här…”

Och så harklade hon sig och spottade ut de tre fnytten i sin hand.

”… Så hade jag aldrig klarat mig därifrån.”

Fnytten var alldeles avslappnade. De verkade inte det minsta rädda. I själva verket log de för fullt.

Hjälp dem”, sa Olle. ”De har sugit upp allt perfekt-älv-medel som du fick i dig och nu har de blivit alldeles älviga.”

De tre fnytten fattade varandras händer och började dansa i Elvans hand, i precis samma mönster som älvorna hade gjort.

Fort, Elvan.”

Ska du hålla tyst eller ska du försöka själv?” sa Elvan och höll upp fnytten mot Olle. Olle bara skakade på huvudet för att visa att han inte ville försöka själv.

När fnytten försökte sjunga som älvorna blev Olle desperat. Deras pipiga röster passade inte alls lika bra att sjunga med.

Kom igen nu, Elvan.”

Då föll de första tårarna ner på fnytten. Inget hände. Elvan droppade fler tårar på dem. Då rätade fnytten på sig och såg hemskt förlägna ut.

Vad har vi gjort?” sa det röda fnyttet.

Vi har väl inte gjort bort oss?” frågade det gröna fnyttet.

Nej då”, sa Olle.

Om man inte–” började Elvan, men Olle knuffade henne i sidan. ”Nej då. Inte alls.”

Fnytten skakade av sig resterna av tårarna. De ökade den statiska elektriciteten så att de skulle kunna lyfta.

Men innan de hann komma iväg försvann Elvans hand. Både Olle och Elvan kastades iväg några meter av en enorm smäll. Fnytten seglade med i tryckvågen, tills de lyckades få igång sin flygförmåga och kunde flyga tillbaka. Då låg Olle och Elvan på marken.

Vad hände?” sa Olle och hostade.

Titta!” sa Elvan. ”Väggen rasar!”

Tvåhundra meter därifrån föll stenarna från väggen mot ingenmanslandet. De rullade ner och studsade på den mjuka marken. Några landade i en hög vid väggen, medan resten studsade vidare åt alla håll.

Sen kom dammet. Ett stort moln sprutade ut ur väggen och kom närmare Olle, Elvan och fnytten. Olle kastade sig ner på marken och skyddade huvudet med armarna som han hade lärt sig av pappa. Gruset haglade ner på Olles rygg, men sanden letade sig in överallt: innanför jackan, inuti byxorna, i skorna, i näsan. Olle flämtade efter luft men fick bara in mer damm.

När han trodde att han skulle kräkas av allt damm lättade molnet och försvann vidare. Det dröjde innan det gick att se något, och luften var torr, men det gick åtminstone att andas. Marken skakade fortfarande av tunnelarbetet, fast inte lika mycket.

Gick det bra, Elvan? Fnytten?”

Det kom inget svar. Olle kände på marken omkring sig. Till slut upptäckte han Elvans fjädriga vinge och sen hennes kropp. Hon rörde sig inte.