Landet Mythia:Kapitel 4

Kapitel 4: Kentaurmjölken

 

Olle slog handen i väggen, så ilsken var han. Eftersom det var en klippvägg hände inget, förutom att Olle fick ont i handen. Den var dessutom så våt och hal att inte ens Olles pappa skulle kunna klättra upp för den. Det fanns inte ett enda fotfäste.

Åh, jag blir så arg när jag tänker på att gubben i snön lurade mig att hoppa ner här”, sa Olle.

Elvan svarade inte utan visslade bara uppåt. Då kom fnytten nerflygande och satte sig på Elvans axel. Olle var så arg att han inte ville prata med fnytten just då, och han märkte knappt att Elvan viskade till dem, eftersom han gick omkring och muttrade om gubben i snön. När fnytten flög upp ur gropen igen stirrade Olle efter dem.

Sticker de bara?”

Elvan ställde sig i vägen och sa lugnt:

Du är inte den ende som kan komma på idéer. Jag sa åt dem att knyta fast repet i ett träd och fira ner andra änden hit.”

Olle stannade.

Jaha. Men gubben i snön är fortfarande där uppe, och vi har ingen aning om var kentaurerna bor.”

Varför är du så arg?”

Varför är du så hemlighetsfull?” svarade Olle surt, men Elvan tänkte inte låta Olle komma undan så lätt.

Vad är det med gubben i snön som irriterar dig? Är det att han lurade dig? Du bryr dig för mycket om vad andra tycker om dig.”

Han kastade snö! Han skrattade åt oss! Han–”

Han lurade dig, och du måste alltid vara smartast. Är det inte så?”

Någon måste ju tänka”, sa Olle med en pik till Elvan. ”Inte undra på att du inte behöver vara arg.”

Vet du, jag bryr mig inte om vad någon tycker om mig, storöra.”

Elvan tittade upp och log.

Nu kommer fnytten med repet.”

 

Väl uppe igen gick Olle och knöt upp repet från trädet, medan han tittade efter gubben i snön. Det var på sätt och vis tur att han gjorde det, för annars hade han inte känt att barken var avskalad på baksidan av trädet.

Elvan, jag tror att jag har hittat något.”

Elvan och Olle tittade närmare på trädet.

Gubben i snön kan göra spår i snön, men kan han göra bitmärken på träd?” sa Olle. ”Jag tror att vi har hittat de första riktiga spåren efter kentaurerna. Och då borde vi kunna hitta fler spår på träden, där de har ätit.”

Bravo!” ropade fnytten.

Elvan log och sa:

Du ser – du lever för utmaningar.”

Vänta, var det därför du kallade mig ’storöra’? För att utmana mig?”

Du är så förutsägbar. Kom nu, så letar vi bitmärken.”

 

Olle, Elvan och fnytten följde träden med avskalad bark tills de fick se två livs levande kentaurer med brun päls och tjocka manar. De hade hästöron och fyra ben och svansar. Annars såg de rätt mänskliga ut. Just nu stod de vid ett vägskäl.

Vi kanske borde gå till höger”, sa den lite större kentauren undrande.

Ja”, sa den andra som hade vita fläckar, ”eller också går vi till vänster.”

Du har nog rätt”, sa den stora kentauren. ”Fast jag vet inte…”

Höger ser ju fint ut”, sa den vitfläckiga kentauren.

Vänster ser inte heller så dumt ut.”

Olle kunde inte hålla sig längre utan gick fram till kentaurerna. Han sa:

Hej, jag heter Olle…”

Kentaurerna bytte en blick och gjorde tecken åt den andra att presentera dem. Sen började båda samtidigt:

Vi heter–”

De slutade och nickade åt varandra igen. Så började de samtidigt igen:

Förlåt, ta det du.”

De tystnade, och sen försökte de igen, samtidigt:

Vi heter–”

Båda blev tysta igen, och väntade på att den andra skulle börja. Olle tog tillfället i akt att peka på kentauren med vita fläckar.

Börja du.”

Ska jag?”

Ja, börja du”, sa den större kentauren.

Var ska jag börja?”

Elvan himlade med ögonen, men Olle sa:

Vad heter ni?”

Jag… eller ska jag börja med henne? Hon heter Mianka, och jag kallas Valenka… Räcker våra namn, eller…?”

Ja, det räcker bra. Det här är Elvan och fnytten. Vi skulle behöva er hjälp.”

Med vadå? Om vi får fråga…?” sa Mianka.

Vi skulle behöva lite kentaurmjölk”, sa Elvan.

Jaha”, sa Valenka. ”Det där tror jag inte att vi får besluta om själva.”

Nej”, sa Mianka. ”Eller…?

Då går vi och pratar med någon som får bestämma det”, sa Olle.

Mianka skrapade förläget med ena hoven och sa:

Det är just det som är problemet. Vi… håller på och…”

”– vi försöker bestämma–” sa Valenka.

”– vi har inte riktigt–” sa Mianka.

Vem bestämmer om vi kan få någon mjölk?” frågade Olle.

Öh, ja, det är–” sa Mianka med en blick på Valenka.

De har inte en aning”, tolkade Elvan.

Vilken väg är det till er by?” frågade Olle.

Mianka och Valenka tittade vilset omkring sig. Elvan suckade och lutade sig fram mot Olle.

Är du förvånad över att varelser som inte kunde bestämma sig för ifall de skulle vara människor eller hästar inte hittar hem?” Hon tänkte efter. ”Förresten, med bara människor och hästar att välja emellan skulle jag också ha problem.”

Olle höjde handen mot Elvan för att tysta henne, och sen gick han fram till Mianka och Valenka.

Jag kanske kan hjälpa er. Vilken väg brukar ni ta?”

Och så började Olle att lära två kentaurer att bestämma sig.

 

Två dagar senare kom Mianka och Valenka galopperande in i kentaurbyn med Olle och Elvan på sina ryggar. Elvan var lagom road och satt med armarna i kors. Fnytten låg i Elvans ficka, så att de skulle slippa flyga ikapp med kentaurerna. Olle var trött efter nästan två dagars ständigt bestämmande, men nu hade han nästan lyckats lära Mianka och Valenka att bestämma sig.

Olle och Elvan tittade sig omkring på det halvfärdiga torget, med sina halvfärdiga hus och upptrampade stigar som växlade storlek lika ofta som de växlade riktning. Under tiden kallade Mianka och Valenka ihop resten av byn med hjälp av en stor klocka.

Alla kentaurer, vi har en stor nyhet”, sa Mianka.

Pratar hon med oss?” frågade en kentaur osäkert, men ingen visste säkert, så Mianka och Valenka ringde i klockan igen.

Lyssna på oss. Vi har med oss några gäster” sa Valenka och pekade på Olle och Elvan.

Är det säkert att det där är gäster?” sa en ängslig kentaur. ”Eller är det någon annan som redan har frågat det…?”

Olle kände att Mianka och Valenka höll på att förlora greppet om publiken, så han ställde sig bredvid Valenka och sa:

Vi är gäster, och vi behöver hjälp. Vi behöver kentaurmjölk.”

Har vi någon kentaurmjölk?” frågade en ljushårig kentaur.

Vem skulle annars ha det?” frågade Elvan ironiskt.

Jag vet inte. Men det kanske finns någon här som vet?” sa samma kentaur.

Vi vet att ni har kentaurmjölk”, sa Olle. ”Men vi gör så här: jag pekar på en av er, och om den kentauren har mjölk så får vi den. Finns det några problem med det?”

Det blir jättebra”, sa Mianka och Valenka samtidigt och nickade så ivrigt att de andra nästan var säkra på att det inte fanns några problem med Olles förslag.

Elvan studerade Mianka och Valenka. Något var fel, men vad?

Olle pekade på en av kentaurerna. Naturligtvis blev den generad och undrade om Olle inte ville försöka igen. Olle svarade att någon fick hjälpa honom att mjölka och pekade på en annan kentaur. Det blev lite kaos när två kentaurer inte var säkra vem Olle hade pekat på, men sen satte en kentaur igång att mjölka en annan.

Under tiden log Mianka och Valenka så mycket att Elvan blev nervös. Något var definitivt fel…

Tack för hjälpen”, sa Olle när kentaurerna hade fyllt en hel spann med mjölk och spänt ett lock på så att mjölken inte skulle skvimpa över. ”Och tack för mjölken. Men nu måste vi gå.”

Men när Olle och Elvan började gå tillbaka, ställde sig Mianka och Valenka i vägen. Valenka sa:

Vi kan nog inte låta er gå.”

Är ni säkra?” skojade Elvan.

Ja, vi är säkra”, sa Mianka.

Är vi?” frågade en kentaur.

Ja, det är vi”, sa Valenka.

Varför får vi inte gå?” frågade Olle.

Vi behöver er hjälp”, sa Mianka, och vände sig till alla kentaurer. ”För om de här två stannar, då kan de hjälpa oss med alla besvärliga beslut.”

Elvan suckade och korsade armarna.

Att jag inte fattade att något sånt här skulle komma.”

Olle kan bli vår kung”, fortsatte Mianka.

Eller vår president”, sa Valenka.

Ni har ju sett hur snabbt han kommer fram till vad vi ska göra.”

När insikten väl nådde de andra kentaurerna spred sig en glädjens stämning i kentaurernas halvfärdiga by.

Ska vi jubla?” frågade en av kentaurerna osäkert.

Jag tänkte det först, men så…”, började en annan kentaur.

 

Fnytten vaknade från sin vila. De var hungriga och lite yra, så därför klättrade de upp ur Elvans smutsiga ficka för att se om det fanns någon mat i närheten. De tittade sig omkring och fick se att Elvan satt på golvet och pillade med tuggummit som satt fast i hennes hår. Det var inget konstigt med det.

Däremot kände de inte igen sig alls när det gällde rummet i övrigt. Halvsydda gardiner som hängde på sniskan, en stor bur där Olle satt med en krona på huvudet och en lång rad med kentaurer som stod och väntade med obestämda miner.

Åh”, sa det gröna fnyttet oroligt. ”Olle är tillfångatagen.”

Det är ju förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Men varför fritar inte Elvan honom?” sa det röda fnyttet.

Vi frågar henne”, sa det gröna fnyttet.

De flög upp till Elvans axel och lade märke till att Elvan satt och stirrade rakt in i en vägg. Hon kunde inte ha varit mer uttråkad om hon så hade fått lyssna på all världens väderleksrapporter i streck. Det enda som visade att hon över huvud taget levde var att hon pillade med sitt hår och att hon då och då suckade.

Elvan, varför hjälper du inte Olle att komma härifrån?”

Jag har försökt”, sa Elvan. ”Han vill inte. Han har ju blivit kung, så han tror att han ska hinna klart innan mjölken surnar. Det har han sagt sen i går kväll. Under tiden står mjölken och blir förstörd.”

Hinna klart med vadå?” frågade det gröna fnyttet.

Lyssna själva.”

Fnytten flög bort till Olles bur och försökte följa ett av Olles många samtal.

Hej, kung Olle… Eller ska jag kalla dig president Olle?” sa en kentaur.

Det räcker med Olle. Vad har du för problem?”

Jag vet inte om jag skulle kalla det ’problem’, kanske mer en frågeställning eller ett spörsmål. I alla fall, så undrar jag vilken väg jag ska ta hem.”

Varför tar du inte den närmaste?” sa Olle.

Ja, det skulle jag ju kunna göra, men det finns en annan väg som är mycket vackrare och som jag inte brukar gå lika ofta.”

Men ta den då”, sa Olle.

Å andra sidan är jag inte säker på hur man går då.”

Men gör så här då”, sa Olle. ”Det sitter en karta där på väggen. Titta på den noga, och sen går du den spännande vägen.”

Tack, kung eller president Olle”, sa kentauren och gick mot utgången. De andra kentaurerna applåderade försiktigt. Olle log stolt.

Innan nästa kentaur hade kommit fram flög fnytten upp till Olles ansikte.

Olle, vi måste ta med mjölken till tomtemor!” sa det gröna fnyttet.

Skynda dig, så flyr vi”, sa det röda fnyttet.

Olle tittade knappt på dem.

Jag behövs här. Ser ni inte att de behöver hjälp. Och jag är snart klar… Nästa kentaur!”

Framför honom stod en kö med vilsna kentaurer som aldrig tycktes ta slut. Fnytten flög bort en bit.

Vad ska vi göra?” sa det blåa fnyttet.

Han kommer aldrig att bli klar”, sa det röda fnyttet.

Och han fattar inte det heller”, sa det gröna fnyttet, och tänkte efter. ”Det finns bara ett sätt. Vi måste flyga in.”

In i Olle?” sa det röda fnyttet.

Vågar vi det?” frågade det blåa fnyttet.

Vi måste”, sa det gröna fnyttet och satte av mot Olles närmaste öra.

På vägen tog de ett djupt andetag och drog in magen, och då blev de så små att de skulle ha kunnat spela fotboll på spetsen av en kniv. Sen flög de in i Olles öra utan att Olle märkte något.

Det var mörkt där, så det var tur att de var självlysande. Hörselgången var ganska stor och från väggarna vajade stora hårstrån långsamt, som om de ville få tag på fnytten.

Akta er”, sa det blåa fnyttet.

Sch!” viskade det röda fnyttet. ”Annars hör Olle att vi är här.”

Framför dem tornade trumhinnan upp sig som en stor vägg. Fnytten flög närmare hinnan som vibrerade lätt av alla ljud. De letade efter ett veck som de kunde komma igenom och snart hittade de ett. När de hade krupit igenom trumhinnan flög de vidare in mot hjärnan.

 

Utanför tittade en kentaur under lugg och sa:

Jag vet inte om jag borde komma hit och fråga egentligen…”

Olle skulle just svara, men så tystnade han och blev stilla, som om han lyssnade. Kentaurerna i kön såg förvirrade ut. Till slut lutade Mianka sig fram emot buren och frågade Olle:

Vad är det som har hänt?”

Jag vet inte…” sa Olle långsamt. ”Jag har så svårt att bestämma mig. Det kanske är… Nej, jag vet inte.”

Elvan tittade plötsligt upp och studerade Olle. Hon gick fram till buren med spannen i handen.

Olle?”

Jag vet ingenting säkert längre”, sa Olle. ”Ingenting! Är det dag eller natt? Är jag verkligen jag? Var…? Hur…? Jag kan nog inte vara kung längre… eller var det president?”

Kentaurerna blev ännu osäkrare. De undrade vad som hade hänt?

Tänk om vi har slitit ut honom”, sa en kentaur med skräck i rösten.

Det kanske är bäst att vi går”, sa en annan kentaur och sökte stöd hos de andra. De andra trodde att det kanske var en bra idé, och efter en stunds debatt gav de sig av.

När den sista kentauren hade gått flög fnytten ut ur Olles öra och fick tillbaka sina normala storlekar. Olle höll upp sin ena hand och lät fnytten landa där. Han sa:

Vad gjorde ni?”

Vi pratade direkt med din hjärna”, sa det gröna fnyttet.

I alla fall, tack för att ni fick mig att förstå att jag inte kunde hjälpa alla innan mjölken surnade. Vad tror du, Elvan, hinner vi till tomtemor i tid?”

För all del”, sa Elvan trumpet. ”Ingen orsak att tacka mig.”

Tack, Elvan”, sa Olle. ”Fast var det inte du som inte brydde dig om vad folk tycker om dig?”

Hm, får jag påminna om att vi hamnade i den sitsen för att du hellre sitter i fängelse och är omtyckt än riskerar att inte bli omtyckt…” sa Elvan. ”Ska vi gå?”

Det sitter en karta här utanför. Då kanske vi inte behöver rida på kentaurerna på tillbakavägen.”

Det skulle spara en hel del tid”, sa Elvan.

Kartan satt uppe med fyra olika sorters spikar, och bredvid fanns en skylt med texten ’Här bredvid sitter kartan’.

Här är vi”, sa Olle, ”där det står ’Här bor vi nog’. Och vi ska väl till ’Antagligen dörren till de andra rikena’.”

Det är för långt”, sa det röda fnyttet.

Vi kommer aldrig hinna fram innan mjölken blir sur”, sa det gröna fnyttet.

Jo, kanske”, sa Olle. ”Om vi kommer över den där dalgången.”

Men vad betyder det här?” sa det blåa fnyttet och landade på ett område på kartan som var utmärkt med ’Kanske halmområde’.

Halmområde?” sa Olle.

Det har jag aldrig hört talas om”, sa Elvan.

Ska vi chansa?” frågade Olle.

 

Senare kom Olle, Elvan och fnytten fram till dalgången, och då visade det sig att den var gigantisk. Olle trodde inte att hans rep ens skulle nå över, och det skulle ta för lång tid att klättra ner och sedan upp på andra sidan. Men så upptäckte Elvan något märkligt.

Någon hade ställt massvis med långa pålar från dalgångens botten med ungefär en meters mellanrum, i ett besynnerligt sicksack-mönster. Om man hoppade från påle till påle kanske det skulle gå att komma över.

Vem hoppar först?” sa Olle.

Jaja”, sa Elvan uppgivet och hoppade ut till den första plattformen med spannen i handen. Hon fick snart tillbaka balansen och tog ett till skutt.

Olle hoppade snart efter, och eftersom han var van vid att klättra i berg kom han snart ikapp Elvan. Hopp, hopp, paus. Hopp, hopp, paus. Strax ovanför dem flög fnytten, för att inte vara i vägen. Plötsligt stannade Elvan på en påle.

Vad är det där?”

Olle tittade åt det som Elvan pekade. Med ens önskade han att han inte hade tittat, för något mycket skrämmande kom rakt emot dem…

Det var ett tjugotal getabockar och de studsade i hög hastighet över pålarna, som om det hade varit på fast mark. De frustade och blängde stint på Olle och Elvan.

Olle försökte backa, tills han insåg att han stod på en liten påle, långt ovanför den kalla, hårda marken, och att det inte fanns någonstans att fly.

Landet Mythia:Kapitel 3

Kapitel 3: Den fruktansvärde snömannen

 

Rummet mellan de fyra stenväggarna var mindre än tre meter långt och lika brett. Där flög fnytten omkring och tjattrade ängsligt.

Vad ska vi göra nu?” sa det röda fnyttet.

Vi kommer att svälta ihjäl”, sa det gröna fnyttet.

Har någon med sig något att äta?”

Jag har ju mitt tuggummi”, svarade Elvan kallt och satte sig mot ena väggen, medan Olle undersökte repet som försvann in i väggen.

Vill du att jag ska hjälpa dig med att titta på repet?” sa hon.

Olle reagerade inte, utan fortsatte bara att känna på väggen.

Har du prövat med ’Sesam, öppna dig’?” sa Elvan. Hon suckade och ryckte på axlarna. ”Den här räddningsoperationen var verkligen lyckad. Från en bur med galler, till en annan bur utan.”

Plötsligt flyttade sig väggen som Elvan lutade sig mot utåt så att Elvan ramlade baklänges. Hon reste sig snabbt och stirrade föraktfullt på väggen. Men Olle stirrade bara på väggen.

Vad säger ni, vill ni härifrån?”

Jaa”, ropade fnytten.

Hur skulle det gå till?”

Det här repet låg här när väggen flyttade sig. Nu har det fastnat. Det här är en levande labyrint! Så om vi lägger oss ner på marken borde väggen klättra över oss också, som den gjorde med repet.”

Då hörde de en åskknall som fick fnytten att falla och studsa i marken flera gånger. Olle höll för öronen, eftersom ljudet studsade mellan väggarna så att det ringde i öronen, och Elvan hade svårt att stå rakt. Det rök lätt från väggen bakom dem.

Nejlika”, sa Elvan. ”Han har kommit loss, och nu är han inte att leka med. Vi får hoppas att du har rätt om väggen, för om vi är kvar här när han kommer, då är vi sålda.”

Fnytten var fortfarande yra och raglade fram. Elvan tog fnytten i sin hand och stoppade dem i en ficka. Hon lade sig så nära väggen det gick och sneglade oroligt mot Nejlikas håll.

En ny smäll fick rummet att vibrera, och små stenar lossade från väggarna. Ljudet ekade i Olles huvud. Elvan höll på att krossa fnytten mot stengolvet men i sista sekunden lyckades hon kupa handen runt fickan.

Han kommer närmare. Snart faller den där väggen.”

Då började väggen framför dem skrapa över golvet, emot dem. Elvans sida av väggen rörde sig snabbare och hon såg nästan rädd ut. Först fastnade hennes händer under väggen. Elvan skrek, ända tills hennes armar också täcktes. Då blev hon helt tyst. Olle kunde bara titta på när väggen kröp upp över hennes axlar och huvud. Snart hördes hennes skrik bara som en avlägsen mistlur. Efter tio sekunder försvann Elvans sista tå. Olle gjorde sig så platt han kunde och höll andan.

Plötsligt sprängde Nejlika väggen med en tredje smäll. Rummets väggar kastade tillbaka ljudet rakt in i Olles öron, om och om igen. Bitar av sten haglade överallt. Olle blev tvungen att hosta av allt damm som fyllde rummet.

Vad gör du på golvet, lilla människa?

Olle kunde bara hoppas att det skyddande dammlagret inte skulle lägga sig förrän väggen hade svalt honom helt, så att Nejlika inte skulle hitta honom. Då kände han något dra honom hårt i armen. Det var väggen som hade börjat klättra över honom och tryckte ner honom i marken så att Olle trodde att armen skulle gå av. Olle bet ihop tänderna för att inte skrika.

Var är du? Jag hittar dig snart”, tjöt Nejlika.

När väggen hade klättrat upp på Olles kropp och pressat ut luften ur hans lungor, vände Olle på huvudet för att se om dammet hade klarnat. Det första han fick se var Nejlikas ilskna ansikte som tittade rakt på honom.

Han höjde trollspöet.

Snälla”, sa Olle, som inte kunde röra sig ur fläcken.

Jag är inte snäll!” morrade Nejlika.

Han siktade på Olle och grymtade fram en trollformel:

Maracas Caracas!”

Olle såg hur trollspöet började glöda. Det här var sista chansen. Vad skulle han göra eller säga? Vad kunde han göra eller säga? Det kanske fanns ett sätt…

Tack, Nejlika.”

Nejlikas kropp spändes av motvilja.

JAG HATAR ORDET ’TACK’! JAG HATAR DET!”

Medan Nejlika stampade i marken kröp väggen allt längre över Olle. Om han hade tur kanske han skulle hinna undan. Men Nejlika höjde sitt trollspö igen och riktade det rätt mot honom.

Maracas Caracas!”

 

Långt bort i fjärran kände Olle doften av julmust. Ett tag trodde han att han var hemma, med mormor. Han vände sig om men såg inte var lukten kom ifrån. Han insåg att det berodde på att han blundade, så han öppnade ögonen. Han var hos Elvan, och fnytten var också där. Genom fönstret syntes hur de fortfarande låg kottar överallt – kanske till och med lite mer nu än förra gången. Var kom de ifrån?

Sen kom minnena tillbaka… Nejlika! Var han där?

Han tittade sig desperat omkring, men de enda han såg var Elvan och fnytten. Fnytten satt vid varsin tom tallrik, medan Elvan satt med fötterna på bordet och pillade med sitt hår.

Elvan? Fnytten?”

Både Elvan och fnytten kom fram till sängen.

God morgon. Du behöver inte vara orolig. Vi lyckades slinka undan från Nejlika”, sa Elvan nöjt.

Den här gången”, sa det blåa fnyttet.

Tack vare en fin insats av undertecknad”, sa Elvan.

Hur är det med dig, Olle?” sa det röda fnyttet.

Vi har varit så oroliga”, sa det gröna fnyttet.

Du har sovit så förfärligt länge”, sa det blåa fnyttet.

Hur länge har jag sovit?” sa Olle.

Ja, jag skulle tro att ni människor skulle säga att det är den tredje nisember”, sa Elvan.

December”, rättade det röda fnyttet.

Elvan ryckte på axlarna och sa till Olle:

Pröva att röra armen.”

Då kom minnena tillbaka. Nejlika hade skjutit en blixt på honom, så att det hade gjort jätteont i armen, ondare än ont. Armen hade varit blodig. Men när han tittade ner såg armen ut som vanligt och den kändes som vanligt. Han rörde på den och då fungerade den som vanligt också. Olle rynkade pannan.

Hur gick det här till?”

Elvan bytte hastigt ämne:

Är du hungrig?”

Nej. Vad har hänt med min arm?” sa Olle.

Du ser hungrig ut. Jag fixar lite mat. Blir trollmansbiff med potatisgurka bra?”

Hon gick ut. Olle vände sig till fnytten, som hade satt sig på hans mage:

Varför vill hon inte berätta vad det är som har hänt? Och vad är det som har hänt?”

Då kom Elvan tillbaka med famnen full av mat. Hon slängde ner den på bordet framför Olle och drog bordet närmare sängen. Maten såg inte ut som något Olle hade ätit förut, men han var så hungrig att han inte kunde låta bli att smaka. Det var som att äta stuvade kuddar, fast godare, faktiskt förvånansvärt gott. Mellan tuggorna fortsatte han att fråga ut Elvan:

Var fick du maten ifrån? Eller vill du inte berätta det heller?”

Fnytten berättade varför ni är här”, sa Elvan kallt. ”Och de enfaldiga människornas tunnelbygge måste stoppas.” Hon stoppade in handen i en ficka och tog fram en alldeles röd mandel och gav den till Olle. ”Här är grötmandeln. När du är klar med maten, föreslår jag att ni fortsätter på er ’shoppingtur’.”

Olle tog emot grötmandeln med en undrande min.

Tack, men varför är du så mystisk?”

Elvan drog vingarna tätare om sig och spände axlarna.

Jag umgås inte särskilt mycket.”

 

När Olle var klar med maten tog han därför på sig sin ryggsäck igen och gick emot dörren genom högarna med kottar. Elvan följde med ut, men istället för att följa med Olle, gick hon till den pyntade julgranen. Olle vände sig om och hörde hur Elvan sa något till julgranen. Då växte det ut en ny gren mitt bland de andra. Från den nya grenen bildades en bubbla som blev större och gulare tills den såg ut ungefär som en apelsin. I själva verket såg det precis ut som en apelsin. Den lossnade och landade i Elvans hand, och så började hon skala den.

Olle knackade på dörren och blev utsläppt. Först därefter funderade han på vad det var han hade sett därinne. Hade julgranen tillverkat en apelsin på mindre än en minut? Han höll ut armen för fnytten att sätta sig på, och de landade elegant bredvid varandra.

Vad var det där för något?”

Det var en riktig julgran”, sa det gröna fnyttet.

Det är den sista julgranen som finns kvar”, sa det röda fnyttet.

Vad menar ni?” sa Olle. ”Vi brukar ju ha en julgran varje jul. I år har vi visserligen en plastgran, men–”

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Fnytten ramlade omkring på Olles arm som om de hade blivit alldeles tokiga. De bytte färg och storlek minst två-tre gånger varje sekund och hela tiden lät de ”Fnytt!” så att det ekade i tunneln. Olle visste inte vad han skulle göra annat än att försöka se till så att de inte trillade i golvet, vilket inte var det lättaste.

Plötsligt öppnades Elvans dörr och Elvan kom utspringande.

Vad har du gjort?”

Hon vände sig mot fnytten, som såg alldeles, ja… förfärliga ut, och så sa hon:

Prosit!”

Lika kvickt som anfallet hade börjat, slutade det. Fnytten blev stilla i Olles hand och de slutade växla färg och storlek. De var fortfarande medtagna av det som hade hänt.

Tack, Elvan”, sa det röda fnyttet.

Vi sa ju att vi var allergiska mot konstgjorda julgranar”, sa det gröna fnyttet.

Plastgranar?” sa Olle.

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Fnytten började ramla omkring igen. Elvan himlade med ögonen.

Prosit!” sa hon, och då blev fnytten stilla igen. ”Kan du sluta med det där?”

Så ni blir allergiska till och med om man säger… det där ordet?” sa Olle.

Ja”, sa det gröna fnyttet och försökte hålla sig på benen.

Förlåt”, sa Olle.

Det gör inget”, sa det röda fnyttet.

Bara du inte gör om det”, sa det blåa fnyttet.

Olle kände sig dum, men han kunde fortfarande inte släppa gåtan med julgranen. Han vände sig till Elvan.

Hur fick du tag i den där apelsinen?”

Vi försökte ju berätta”, sa det röda fnyttet.

Elvan suckade och sa:

För länge sen fanns det hur många julgranar som helst i skogarna. Men när människorna råkade få se dem, började de dekorera sina hem med dem. I vanlig ordning kunde människorna inte sluta i tid utan högg ner varenda en – utom den som står hemma hos mig. För att slippa känna dåligt samvete har människorna fortsatt att klä ut vanliga granar till julgranar, men det är bara de riktiga julgranarna som kan ge vilka frukter som helst.”

Jaha. Men var kommer alla kottar ifrån?” sa Olle.

Typiskt att jag skulle få besök när julgranen är förkyld. Den nyser kottar”, sa Elvan. ”Men nu är det väl dags att vi fortsätter efter nästa ingrediens?”

Hon gick iväg längs tunneln med raska steg. Olle bara stirrade efter henne.

Kommer ni?” frågade Elvan.

Ja, självklart”, sa Olle och skyndade efter Elvan.

Hon såg bestämd ut medan hon studerade dörrarna som de passerade. Olle lutade sig fram för att se hennes ansiktsuttryck och sa:

Hur kommer det sig att du vill följa med?”

Det första stället som Nejlika kommer att leta på är hemma hos mig. Att bara vänta hemma skulle vara lika illa som att strunta i att tunneln kommer.”

Men om Nejlika ville komma, då skulle han väl redan ha kommit?” sa Olle.

Nja”, sa Elvan. ”Det är svårare man tror att hitta i Mythia. Det är bland annat därför som jag inte bara kan låta dig vandra omkring i Mythia ensam med fnytten.”

Olle ställde sig framför Elvan och blockerade hennes väg.

Jag tror att du vill följa med.”

Så fort Olle hade sagt så, insåg han att han också ville att Elvan skulle följa med. Av någon anledning gillade han henne. Men Elvan stannade inte ens, utan vred sig åt sidan och knackade på den närmaste dörren som gled upp lite tveksamt.

Tack för den briljanta analysen”, sa hon och gick in.

Olle tittade efter Elvan som stod i ett snötäckt landskap med vidsträckta ängar och skogsdungar här och var. Han gick in efter henne, och fnytten följde efter medan de tjattrade sinsemellan. I landskapet fanns små stigar som ringlade sig över de små kullarna som om de inte visste vart de skulle. Konstigt nog var det nästan vindstilla.

Jag antar att vi ska hämta kentaurmjölk härnäst”, sa Elvan medan hon gick längs en av stigarna.

Ja. Vad är kentaurer egentligen?”

De är inte farliga”, sa det blåa fnyttet.

Men de är lite underliga”, sa det gröna fnyttet.

De–” började det röda fnyttet.

Det kanske går fortare om jag tar den korta versionen”, sa Elvan. ”De har fyra ben, men överkropparna ser ut som älvor utan vingar. Jag tror att de kom söderifrån.”

Varelserna i Mythia är verkligen underliga”, sa Olle.

Vad menar du? Människorna har ju konstgjorda granar, krig, danser som förlöjligar grodor–” började Elvan.

Jaja”, sa Olle.

”– pengar, bilar, skor med höga sulor, sommarstugor–”

Jaja”, sa Olle igen.

”– vuxna som målar sig i ansiktet, gränser mellan olika länder, klockor, skvaller, kolsyrade drickor, folk som arbetar med att skriva krångligt–”

Jag förstår”, sa Olle.

” – tävlingar, bröllop, svält, pannband–”

Sch!” sa Olle och tittade på marken.

”– dagböcker–”

Titta, spår!” sa Olle. ”Hovar. Det är nog kentaurerna. De leder däråt.”

Han pekade mot ett stort fält, medan Elvan undersökte spåren noga.

Kentaurer brukar gå i flock”, sa Elvan. ”Så vems fotspår är det här?”

Det kanske är gubben i snön”, sa det blåa fnyttet.

Fy, vad hemskt”, sa det röda fnyttet.

Vem är gubben i snön?” sa Olle.

Han finns lite varstans där det finns snö”, sa Elvan. ”Han brukar roa sig med att leda folk åt fel håll.”

Vilket håll ska vi gå då för att inte hamna fel? Ditåt eller ditåt?”

Medan Olle fortfarande pratade träffades han av en snöboll, rakt i nacken, så att snön rann in innanför kläderna.

Hahahahahaha!”

Olle snurrade runt för att se vem det var som kastade snöbollen och skrattade. Först såg han ingen, men sen insåg han att skrattet kom från en snöhög en bit bort. I mitten av snöhögen fanns två ögon, en näsa och en mun. Munnen fortsatte att skratta. Olle kände en rysning längs ryggraden, strax bredvid den kalla snön.

Ni kommer aldrig att hitta hem igen”, sa gubben i snön och skrattade.

Olle, Elvan och fnytten tittade sig omkring för att se om de hittade vägen tillbaka, men spåren efter dem hade försvunnit. Och porten som de gick in genom syntes ingenstans. Fnytten blev gula på sina små magar och kurade ihop på Olles axel. Konstigt nog gav det Olle styrka att prata med gubben i snön.

Vänta, vi är här för att rädda landet Mythia”, sa Olle. ”Om du hjälper oss, kommer du att rädda både andras och ditt eget liv.”

Gubben i snön slutade att skratta. Han rynkade ögonbrynen.

I såna fall, vad kan jag göra för er?”

Elvan såg misstänksam ut, men Olle sa:

Var bor kentaurerna? Vi måste träffa dem.”

Åh, det är enkelt”, sa gubben i snön. På marken framför dem bildades en stor pil som pekade åt höger mot en skogsdunge som låg på en höjd.

Olle tackade och ledde vägen mot skogsdungen.

Bakom dem försvann deras fotspår utan att de märkte något. Olle fäste blicken på skogsdungen för att inte tappa bort den bland de andra dungarna, men innan de ens hade hunnit halvvägs ryckte Elvan tag i honom och fick honom att stanna.

Vad gör du?” frågade Olle.

Elvan kände försiktigt på snön framför dem med sina tår, och då försvann snön ner i en klyfta som verkade oändligt djup. Olle backade snabbt.

Det där var nära.”

Hahahahaha!” skrattade gubben i snön från en annan snödriva. ”Ni ramlade nästan ner. Hahahaha!”

Din idiot, vi håller ju på och räddar dig”, sa Olle.

Jaja, förlåt, jag kunde inte hjälpa det. Det ligger i min natur”, sa gubben i snön, och snödrivan tycktes rycka på axlarna. ”Men jag vet när jag ska sluta. Kentaurerna bor där borta, på andra sidan klyftan.”

Men den här gången tänkte Olle inte bli lurad.

Då går vi åt det här hållet”, sa han och vände helt om.

Nej”, ropade gubben i snön.

är det åt det här hållet”, sa Olle och fick med sig de andra.

Det finns fler hål i marken åt det här hållet”, sa gubben i snön.

Jag tror inte på dig längre”, sa Olle.

Okej”, sa gubben i snön tungt. ”Kentaurerna bor däråt, åt det hållet ni går.”

Nu började Olle tveka. Han sneglade på Elvan.

Då kan det inte vara åt det hållet, va?”

Elvan höjde fundersamt på ena ögonbrynet, men blev avbruten av gubben i snön:

Jo! Ni var på väg åt rätt håll.”

Tack”, sa Olle. ”Då vet jag åt vilket håll vi ska gå.”

Han, Elvan och fnytten återtog sin resa mot skogsdungen, men snart dök gubben i snön upp framför dem.

Ni får gärna försöka åt det här hållet, men det är fel.”

Hur ska vi nu hitta rätt?” sa Olle. ”Hur ska man veta när en som alltid ljuger talar sanning?”

Ja, nu har han snart ljugit om alla vägar” sa det röda fnyttet.

Förresten, det är däråt”, sa gubben i snön. ”Eller ditåt. Hahahaha!”

Olle kände sig alltmer osäker, och som många andra som är osäkra blev Olle arg. Han tyckte att allt var snögubbens fel. Därför tog han ett jätteskutt och landade precis där gubbens ansikte hade varit. Men gubbens ansikte satt på en annan snödriva och log brett. Olle drog av sig ryggsäcken och kastade den hårt i marken, och sen tog han sats för att pricka gubbens ansikte. Han missade igen, och på nytt dök ansiktet upp, den här gången ganska nära hans fötter. Men när Olle skulle hoppa, ropade Elvan:

Neeeej!”

Det var för sent. Olle landade, men stannade inte. Marken gav vika, och både Olle och Elvan försvann ner i djupet.

De hamnade i en hög på botten. Hela kroppen värkte, tyckte Olle. Elvan gnuggade sin ömma vinge.

Du har inga fler idéer? Du vill inte starta krig mot trollen eller så?”

Hon ställde sig upp, men hålet var alldeles för djupt för att hon skulle nå upp. Olle tänkte efter.

Vänta så tar vi mitt rep.”

Han letade omkring sig, men så mindes han. Repet låg i väskan, och väskan låg däruppe.