Tolkade rollfigurer

Efter gårdagens film satt jag och Stefan Högberg och diskuterade länge. Vi försökte säga positiva saker om Man of Steel, men lyckades bara efter enorma exempel av självbehärskning. Så snart gled vi över på andra saker. En av sakerna var rätt intressant, och jag tänkte dela med mig av den.

Vi diskuterade varför de senaste filmerna om Stålmannen var så dåliga, medan de senaste filmerna om Batman har blivit så populära. Min hypotes var att det följer en av adaptationens grundregler:

Dåliga böcker blir bra filmer. Bra böcker blir dåliga filmer.

Den grundregeln gäller inte jämt, men den gäller tillräckligt ofta för att vara nyttig. Med härledning ur den regeln menade jag att konceptet Stålmannen är bättre än konceptet om Batman/Läderlappen. Stålmannen är enkel att förstå (övermänniska bekämpar brott men är känslig för kryptonit och magi, och har en hemlig identitet), och framför allt är konceptet inte särskilt motsägelsefullt.

Batman å andra sidan försöker vara för många saker samtidigt: en playboy-miljonär som klär ut sig till brotsbekämpande fladdermus-figur pga ett trauma i barndomen.

Konflikten ligger i orden ”playboy-miljonär” och ”trauma i barndomen”. Om man gör film av det kan man antingen betona det ena eller det andra.

Stefan är seriefantast och har läst många äventyr med Batman (som startade redan 1939). Hans bild av Batman är att det är en hårdkokt noir-serie  om att leta reda på (deckare) och skada (hämndhistoria) brottslingar som samhället inte kommer åt (önskedröm). Mitt första möte med Batman var dock TV-serien från 1960-talet. Ni vet: Adam West, Burt Ward och BIFF, BAM, POW!

Saken är den att båda tolkningarna har stöd där i originalmaterialet. På sätt och vis gör det Batman till en av de rollfigur som kan tolkas på mest olika sätt. Vi gick igenom en hel rad franchiser inom populärkultur som finns både i serie-, bok-, film- och TV-form, och vi kunde inte hitta någon rollfigur som har tolkats lika olika, och båda tolkningarna finns i originalmaterialet. Sherlock Holmes, Tarzan, Fantomen, Bionic Woman, Charlie’s angels, Star Trek, etc, etc har alla parodierats, även inom kanon, och Buffy, Arkiv X, Xena, Scrubs, mfl, mfl TV-serier har också brutit mot den ”vanliga” genren, men här är det egentligen inte fråga om parodi eller tillfälliga experiment, utan olika tolkningar av materialet.

Det finns en figur som kanske skulle komma ifråga: James Bond. Beroende på manusförfattare, regissör, skådespelare och tidsera har olika sorters filmer producerats. Alla har stöd i Flemings böcker, mer eller mindre, och precis som i fallet med Batman har olika publik tagit olika verk till sitt hjärta. Det finns helt enkelt folk som gillar endera sorten.

Ett annat exemplet vi kom på var Hamlet som genom tiderna har tolkats på i stort sett två sätt:

1) Hamlet är tokig/deprimerad

2) Hamlet spelar tokig/deprimerad för att avslöja sin fars mördare.

Finns det fler sådana exempel där rollfiguren har tolkats (av film/TV-producenterna, inte av recensenter) mer olikt? Ge gärna svar i kommentarerna nedan.

Man of Steel suger

Idag/igår var jag och såg Man of Steel. Jag var inte imponerad av trailern (men sånt har lurat mig tidigare) så jag var halvskeptisk redan innan filmen. Men oj. Det där var en dålig film.

Till att börja med: filmen öppnar med att vi får bevittna Stålmannens födelse. Verkligen?! Måste vi börja så långt tillbaka? Vi har ju redan en Stålmannen-film där vi börjar på Krypton och sedan får följa hela hans uppväxt och liv. Behöver vi en till?

Sedan åker vi utomhus på Krypton. En gul sol. Finns det en sak som folk känner till om Krypton, förutom att det är Stålmannens planet och att den är förstörd, så är det att den kretsar kring en röd sol. En detalj? Varför envisas filmskaparna då att göra en stor sak av det?

Härnäst har vi skurken. General Zod (känd från bland annat Stålmannen 2) är skurken. Det är ett bra val. Stålmannen behöver en utmaning. Men så rollbesätter man rollen fel. I Stålmannen 2 har vi Terence Stamp. En bra skådespelare. Här har vi en typ som heter Michael Shannon, som jag knappt känner igen, trots att jag försöker hänga med.

Problemet är inte bara skådespelaren (de flesta skådespelare är okej, till och med Kevin Costner – jag har bara svårt för Russell Crowe, men det återkommer jag till snart), utan rollfiguren. Filmen berättar att kryptonierna avlas fram för ett särskilt syfte, till exempel att bli forskare, ledare eller så. Zod har blivit framavlad för att bli en krigare. Intressant problem – men de ägnar resten av filmen att bevisa att Stålmannen, som aldrig har tränats i närkamp, vapenhantering, kampsport, strategi, taktik, etc, kan besegra Zod, egentligen utan att ens bli svettig.

Så återkommer vi till Russell Crowe. Jag hoppar över den stora luckan i historien: att hans rollfigur, Stålmannens pappa, på något sätt har programmerat ett hologram i ett rymdskepp och skickat iväg det till jorden för 18 000 år sedan där det har frusit fast i isen (det motsvarar Stålmannens Fortress of solitude), långt innan Stålmannen föddes, och på något sätt inkluderade information som hände precis efter att Stålmannens raket åkte! Istället fokuserar jag på herr Crowe själv. Här har vi en skådespelare som inte har ett enda ansiktsuttryck. De flesta skådespelare gillar dödsscener, eftersom det ger dem en chans att spela ut smärta, sorg, förvåning, etc. När Russell Crowe dör (spoiler alert!), då rör han inte en min…

Det där med att ha en bra skurk är A och O, framför allt eftersom Stålmannen är osårbar. Därför behöver man någon som kan sätta hans moral och etik på prov, hota hans närstående och i allmänhet driva historien framåt. Annars blir Stålmannen en rätt irriterande typ. Tyvärr dröjer det nästan 40 minuter innan Stålmannen och Zod möts. Då försöker Zod inte ens övertyga Stålmannen om att gå över på hans sida, utan säger i stort sett bara: ”Vi tänker förstöra den här världen som du har vuxit upp på. Inga problem med dig, va?”

När Zod dyker upp, förresten, kommer en sån där scen vi alla sett tidigare. Utomjordingar skickar meddelanden på alla TV-apparater (och telefoner, så modernt) på olika språk: i Kina får de Zods meddelande på kinesiska, etc. Jag antar att jag är naiv eller så, men finns det inga ställen på jorden där det talas fler än ett språk? På Times Square i New York? Visar man då meddelandet på ett enda språk, baserat på vilket språk som talas av flest människor i närheten? Vad händer då om det råkar vara exakt lika många?

Apropå dumma scener: de är tvungna att ta död på Jonathan Kent för att ge Stålmannen någon slags motiv att ge sig ut i världen. Det gör de genom en tornado, som drabbar en serie bilar (lite tätare mellan bilarna än vad jag hade väntat mig i Smallville!) och en kvarglömd hund i en bil (!). Istället för att Stålmannen/Clark tar hand om det, så gör pappan det. Han fastnar med foten, men klarar sig ut. Tornadon kommer närmare. Men han har lite ont i foten, så han… bara står där! Och vinkar åt Clark att inte rädda honom, eftersom det skulle avslöja hans krafter. Att Clark har räddat flera människor utan att bekymra sig om att dölja det tidigare i filmen (och i livet) låtsas man inte om. Nämnde jag att den där scenen, innan Kevin Costner försvinner i tornadon (men inte ur filmen – de hoppar) är drygt 20 sekunder lång? Till slut sitter man bara och hoppas på att gubben ska försvinna någon gång.

Dialogen är hopplös. Verkligen dålig.

En positiv liten grej är att de har behållt Zods kvinnliga kompanjon (men bytt namn på henne) och dessutom gett dem en tredje partner, som också verkar vara stum. Precis som i Stålmannen 2.

De har med flera bra skådespelare, som enbart verkar vara där för att hämta sin lönecheck eller som inte fick några repliker. Richard Schiff, Toby från Vita huset, har en fantastisk utstrålning och man kunde göra mycket med den rollfiguren. Han har ett par korta repliker, som om rollfiguren blivit nerklippt. Laurence Fishburne är oväntad i rollen som Perry White, men gör ett bra jobb, och har bara några få repliker och ägnar sedan mest tiden åt att reagera på saker utanför bild.

Intrigen har också problem. Jag nämnde förut att det dröjde innan skurken dök upp. Det föranleder mig som vanligt att ställa två frågor:

1. Måste vi lägga så mycket krut på att berätta om ursprunget?

2. Finns det ingen som vill berätta en bra historia om Stålmannen, bortsett från hans ursprung och uppväxt? Jag brukar i det här läget citera något som kallas för SES för Starship Enterprise Syndrome. Det handlar om att konceptet i de flesta Stålmannen-serien fokuserar på ett problem i nutid, inte på hans ursprung. Det är det en sån här film också borde göra.

Allt det här är stora problem. Men det finns ett ännu större problem som sänker hela filmen från en trea (av fem) till en etta. Hela filmen saknar hjärta.

Det här med hjärta är svårt. Vad jag menar är att filmen inte verkar bry sig. Exempelvis sker slutstriden i Metropolis. Zod tänker terraforma Jorden till en ny Krypton, och Stålmannen tänker stoppa Zod mfl. Till hjälp har han armén, flygvapnet, mfl. Byggnad efter byggnad förstörs. Och ingen bryr sig om skadorna. Det är svårt att låta bli att tänka på 11 september ibland, när flygplanen kör in i skyskraporna. Men här finns inga tecken på att det skulle lämna ett stort nationellt trauma. Och de bara fortsätter att demolera. Till slut blir det bara långtråkigt.

Men det är inte bara demolering som tyder på bristande hjärta. Det finns ingen att sympatisera med. Vi vet ju att Stålmannen är osårbar, och vi ser inte ens att han har särskilt svårt med något. Han har ingen utvecklingskurva att tala om. De använder sig inte ens av det gamla (men ganska smarta) tricket att låta Lois Lane hotas mer än högst tillfälligt. Eller hans mamma, som de antyder att de tänkte göra. Stålmannen har helt enkelt ingen motivation att göra någonting och inget mål i livet.

Om han inte bryr sig, då bryr inte vi oss heller. (Det är orsaken till att jag har svårt för Mandomsprovet, där det dröjer jättelänge innan huvudpersonen bryr sig om någonting.)

Jag vet att vissa har svårt för TV-serien Lois & Clark, men den berättade om det här med besök från Krypton på ett mycket bättre sätt i ett trippelavsnitt med början här. Där fick han strida mot ett trettiotal kryptonier som alla hade superkrafter, en ledare värd namnet, flera moraliska krångligheter och en del annat. Den här filmen var bara pinsam. Spara pengarna och gör någonting roligare/mer spännande/mer engagerande istället!

Berätta det igen, men på samma sätt

Senaste veckan eller så har jag stött på flera blogginlägg, bilder och andra texter som handlar om en och samma sak. Eller de gör det i mitt huvud i alla fall. Alla föräldrar och alla som är nära barn borde känna igen det här direkt, men även andra har det i sig. Det var därför jag skrev ganska utförligt om det för några år sedan under titeln Remixen som recept för odödlighet.

Development Hell

Den här gången var det en bok jag köpte i USA som satte igång tankegången, nämligen Tales From Development Hell: The Greatest Movies Never Made? av David Hughes. Boken berättar om ett antal filmidéer, filmmanus och filmproduktioner som av olika anledningar aldrig blivit färdiga eller förändrats kraftigt under arbetets gång. En del av de där filmerna som aldrig blev av låter spännande, bland annat en film baserad på Jean Eugène Robert-Houdin, en av världens mest inflytelserika trollkarlar. Det var han som först gjorde trollkonster på teatrar och salonger, istället för på gator, och det var han som först använde ”vanliga” kläder (aftonkläder, d.v.s. frack), istället för maskerade sig till kines eller gick i vida rockar med många fickor. Och han åkte till krigsskådeplatsen Algeriet för att kämpa mot en lokal trollkarl om vem som var världens mäktigaste. Men det var inte det jag skulle berätta om…

Jag tar det från en annan vinkel.

OriginalitetDrew Chrstie tecknade Allergy to Originality

Tidningen New York Times gjorde nyligen en ”debattartikel” (op-ed) i form av en film av Drew Christie, som kallades ”Allergy to Originality”, där den ene figuren tyckte att det var synd att så många filmer nu för tiden var uppföljare och adaptioner (till skillnad från den gamla goa tiden, antar jag). Svaret är… tja, totalroligt.

Närhelst frågan om uppföljare, adaptationer och så dyker upp brukar jag tänka på Polti. Som i Georges Polti. 1868 förklarade han efter en utförlig studie att det bara finns 36 dramatiska situationer, och att alla konstnärer återkommer till dem gång på gång.

Därför brukar jag inte anstränga mig för att hitta på något nytt, utan bara skapa något som är bra. I betydelsen att det åtminstone inte är dåligt. Det är svårt i sig.

Det här blir riktigt intressant när man arbetar med en text eller dylikt som bygger på något annat. För allt sånt arbete hänger på att man både tar hänsyn till källmaterialet och struntar i det, samtidigt. Ens första mål måste vara att man är effektiv, d.v.s. att det får en rejäl effekt.

Och det är här vi kommer in på Jon Peters.

Jon Peters

Oddsen är ganska bra att du inte har en aning om vem Jon Peters är. På sätt och vis önskar jag att jag inte hade råkat ut för honom heller. Ungefär som den där hemska boken

Nu känner inte jag honom personligen, och eftersom jag bara läst om honom, så är jag lite tveksam inför att sprida några rykten om honom, men… det här kommer från flera från varandra oberoende personer – och vad viktigare är, det har en poäng som skulle vara sann även om allt jag skriver om Peters skulle vara falskt.

Det första jag hörde om Jon Peters var att han var en amerikansk filmproducent. Han har flera rätt framgångsrika filmer på sitt CV; filmer som var de mest sedda sina år och även efteråt, filmer som fått efterföljare, filmer som dragit in miljontals dollar, filmer som vunnit Oscar, och filmer som startat trender. Om man bara tittar på en lista över några av hans filmer är det en imponerande läsning:

En stjärna föds 1976, Tom i bollen 1980, En amerikansk varulv i London 1981, Flashdance 1983, Purpurfärgen 1985, Grottbjörnens folk 1986, Who’s That Girl 1987, 24 timmars jakten 1987, Häxorna i Eastwick 1987, Rain Man 1988, De dimhöljda bergens gorillor 1988, Tango & Cash 1989, Batman 1989, Fåfängans fyrverkeri 1990, Batman Återkomsten 1992, Wild Wild West 1999, Ali 2001, Superman Returns 2006, Man of Steel 2013

 Men så fort man får veta mer om Peters inser man att framgångarna har varit trots hans inblandning i filmerna, inte på grund av den.

Här är ett exempel på hans brist på talang:

Neil Gaiman

Neil Gaiman

Två av Hollywoods mest framgångsrika manusförfattare, Ted Elliot & Terry Rossio, lyckades få Hollywood att nappa på författaren Neil Gaimans grafiska roman Sandman, en av de mest omskrivna grafiska romanerna någonsin. De fick till och med uppdraget att skriva manuset. Allt var bra, tills, som de skriver:

”Producer Jon Peters got himself attached to the project. We took a meeting with him. We were unimpressed with his story sense (it took twenty minutes just to get across this idea: Sandman, the King of Dreams, is captured. Twenty minutes).”

Men sådana historier kan förstås vara myter. Men därefter började cirkusen:

  • Peters fick studion att vägra ta emot manuset för att det var ”olevererbart”, trots att Gaiman var nöjd med det
  • När en annan författare fick manuset och tog bort en enda scen fick manuset plötsligt grönt ljus för förproduktion, och Gaiman var fortfarande nöjd
  • Manuset skrevs om av en fjärde författare, och nu var inte Gaiman nöjd länge.
  • Dessutom sparkades regissören Roger Avary, manusförfattaren bakom Pulp fiction och De hänsynslösa (tillsammans med Quentin Tarantino).
  • Fler författare kopplades in, och manuset blev längre och längre ifrån källmaterialet. Till slut tog Gaiman sin hand från projektet (något som inte har någon praktisk betydelse, men som är ett kraftigt betyg åt produktionen).

Den här historien har några ytterligare delar som kan läsas om både i Tales from development hell och på Ted Elliot & Terry Rossios webbplats, Wordplay.

Och det är faktiskt Wordplay som bäst beskriver min poäng. Jag vet att jag har använt det här citatet förut, men det kommer delvis få en ny poäng här:

[…] what is it that draws people to classic properties, only to then get excited about screwing them up? Call it SES, the Starship Enterprise Syndrome. The thought process goes, “Cool! We get to make a film about the Starship Enterprise!” “Bitchin’!” “So, what should we do with it?” “Uh, I got it… let’s blow it up!” No… how about instead you tell a great story, a classic story that does justice to the franchise? [Källa]

Starship Enterprise Syndrome, alltså.

Det fattas inte exempel på hur Peters och andra lider av Starship Enterprise Syndrome. Det mest kända exemplet från Peters är kanske filmen Stålmannen V. Efter en Oscarsvinnande film om Stålmannen, en okej film, och en film som får många kritiska omdömen, och en fjärde film som… har vissa problem… tänkte sig filmbolaget att de skulle göra en reboot av Stålmannen-filmerna. En av de som kallades in för att presentera idéer var Kevin Smith. Han har senare beskrivit några av Peters idéer. Bland annat ville han ha Sean Penn i rollen som Stålmannen, eftersom Penn hade… den rätta mordiska blicken. Smith blev förvånad. Dräkten skulle vara helt annorlunda, med svarta inslag. Smith gapade. Och Stålmannen skulle dö. Smith var inte helt glad. Filmen blev sedan nerlagd, ända tills Peters lyckades få igenom rätt många av sina andra idéer i Superman Returns. Som sågas rätt roligt här.

Apropå roligt, förresten, Elliot och Rossio från tidigare har varit med om en utifrån ganska rolig grej med adaptationen av Robert A. Heinleins roman The puppet masters. Läs om hela den grejen här.

Okej, dags att komma till poängen nu

Det verkar ligga i människans natur att vilja höra samma saga om och om igen. Min äldste son ville förut se ett enskilt avsnitt av Thomas och vännerna gång på gång, medan min yngste fastnat för Pippi Långstrump. När min sambo var liten älskade hon en sekvens ur Askungen när hennes styvsystrar blev gröna av avund. Själv såg jag en hel rad olika filmer gång på gång, gjorde listor och analyserade dem framlänges och baklänges. Fortfarande läser jag gärna om böcker – eller liknande böcker. Jag gissar att trygghet är en av orsakerna till att man gör så.

Men det är också något jag tänker på i mitt arbetsliv. När jag skapar något nytt, remixar jag sådant andra gjort och återberättar det bästa, Som talaren sa i den andra länken i det här blogginlägget, Austin Kleon: – Det finns inte bra och dålig konst. Det finns bara konst som är värd att stjäla [i betydelsen plagiera] och konst som inte är värd att stjäla.

Jag skulle dock vilja lägga till en sak: – När man sedan har stulit måste man också se till att man gör det bra. Många tror säkert att ordspråket om bra och dåliga konstnärer som stjäl respektive inspireras ska tolkas så här: ”om man är en stor konstnär så får man stjäla [plagiera]”. Så är det naturligtvis inte. Ordspråket betyder: ”man får stjäla [plagiera] så länge man gör något bra av det, d.v.s. blir en bra konstnär” För att göra det konkret: ABBA har motsatt sig att artister samplar deras musik, tills Madonna ville låna en snutt, just för att hon gjorde något bra av det. George Lucas har å andra sidan inte tyckt att någon har gjort sig riktigt värd av att plagiera Stjärnornas krig, även om jag tycker att det finns en del kandidater. Kristina så klart. Hade jag varit Lucas, kanske jag hade gjort samma sak när jag tänkte på hur mycket (mestadels dåliga) parodier, pastischer, och hyllningar som gjorts genom åren.

Det är svårare än man tror att hålla sig innanför linjerna när man ritar. Men det är också viktigt att försöka, så att man inte drabbas av Starship Enterprise Syndrome.

—-

En vän till mig (hej, Kajsa!) föreslår då och då att jag borde börja twittra. Den här typen av blogginlägg är orsaken till att jag inte kommer göra det. Jag försöker skriva koncentrerat, men av någon anledning får jag inte bort utvikningar, följdresonemang, bakgrunder och flera exempel ur mitt sätt att skriva 🙂 Tur att vi kompletterar varandra.

Manusförfattarens guide:Sidan 30-problemet

Det här är sjätte delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Sidan 30-problemet

Det är märkligt hur insikter kan slå en vid de mest oväntade tillfällena. En gång var jag inne i en godisaffär när jag plötsligt träffade en vän som också skriver manus. Oss emellan är jag lite avundsjuk på honom, eftersom han har en förmåga att bara ösa fram idéer som om det vore extrapris på dem. Jäkla idéspruta. (Om du läser det här, Alain, förlåt. Det är min egen svaghet jag är irriterad på.)

Just därför var det lite tillfredsställande att han för en gångs skull hade kört fast.

Jag försökte naturligtvis hålla masken så gott jag kunde, och då slog det mig att jag hade lösningen på hans problem. Jag gav den, och han gav mig en mycket underlig blick, som om jag visste lösningen på alla problem i världen!

Det kanske inte låter så imponerande: jag menar, du var ju inte där. Låt mig därför citera situationen ur minnet så kanske du förstår hur imponerande det var.

LENNART: Hur går det att skriva då?

ALAIN: Så där. Jag har kört fast lite.

(Lennart gör en kort paus. Får snilleblixt.)

L: Eh. Får jag ställa en enda fråga, så ska jag svara på den och ge dig en lösning på hela problemet?

A: Okej.

L: Frågan är: Vilken sida är du på? Svaret är: Omkring sidan 30.

A: Ja. Hur—

L: Och lösningen är att du behöver en antagonist.

A: Hur… Ja, men…

Och därefter kom den där fantastiska, obetalbara minen.

Saken är den att jag egentligen hade observerat precis samma problem hos mig själv. Jag kommer på en bra början, sätter igång och skriver och sen kör jag fast som en rollator i kvicksand. Och det gick ju så bra i början! Varför går det inte?!

Hur ska de här söta tanterna då kunna fortsätta prata?

Hur ska de här söta tanterna då kunna fortsätta prata?

Till slut fattade till och med jag att det fanns ett mönster där. Och det spelade ingen roll hur mycket jag planerade innan. Det spelade ingen roll att jag satt där och fortsatte skriva, att jag försökte reda ut problemet i berättelsen, att jag försökte hitta olika alternativ till hur jag skulle gå vidare…

Förrän jag såg mönstret med sidan 30.

Det var inte alltid prick sidan 30, och när jag skrev i annan form än manus blev det helt andra sidor, men för enkelhetens skull utkristalliserade sig teorin under namnet ”sidan 30-problemet”. Och den stämde förvånansvärt väl. När jag närmade mig sidan 30 började historien gå trögare, den historia jag hade utvecklat kändes inte tillräckligt spännande, och de lösningar jag försökte med lyckades sällan bli särskilt bra. Efter ett tag gick det så långt att jag misstrodde min egen förmåga att skriva.

Så mötte jag Alain, och lösningen uppenbarade sig. Nu för tiden är det det första jag frågar ifall någon har problem med att skriva, och i 99 fall av 100 har problemen uppstått omkring sidan 30. Försök själv. (I artikeln om antagonister finns flera tips om den biten också.)

Men vänta här: är det så här enkelt?

Ja. Håll käften och skriv nu.

***

(Host-host. Ähum. Daa ta-ra-ta ta ta taa.)

Vid närmare eftertanke det kanske finns lite mer att säga om det här med sidan 30-problemet.

Stephen J Cannell

Stephen J Cannell

Till att börja med var jag inte alls först med att komma på det här, det vill jag bara betona att jag vet om. Den första gången som jag läste om något som påminde om det här var i en intervju med den produktive manusförfattaren Stephen J Cannell (The A-team, Rockford tar över, mfl). Ett av hans främsta tips var att flytta motståndaren. Hans erfarenhet var att de flesta nybörjare gjorde misstaget att låta motståndaren stå stilla och bli infångad/nerslagen/förförd/etc.

Och vid ännu närmare eftertanke var inte ens det den första gången någon hade formulerat det. Syd Fields treaktsteori, hur kritiserad den än är, innehåller framför allt ett rätt bra recept för första akten. Den bästa versionen jag har läst menar att första akten innehåller följande tre nycklar:

  1. katalysatorn (det som startar allt)
  2. ropet på handling (protagonisten osäker på om den vill följa med)
  3. tvånget att handla (ett hot eller en oförrätt)

(Det finns beskrivet i Allen Whites artikel ”Act Structure Demystified Part 1” [publicerad på www.about.com, men numera finns artikeln inte kvar annat än i Internets arkivgömmor så jag la upp den på min blogg].

Men efter övergången till akt 2 finns det få bra riktmärken. Mötet med mentorn är okej, men det där med den innersta grottan och så vidare är så vagt att man möjligen kan använda det för att analysera berättelser, men för att skapa berättelser… nja…

Poängen är väl att det är rätt svårt att skriva intriger, eftersom varje intrig är (eller i alla fall bör vara) så unik att det är svårt att säga något allmänt.

Om jag ändå får nämna några av mina favoritintriggrejer som funkar i de flesta fall bara:

DÖDA MENTORN. Det funkar alltid. Jo, okej, nästan alltid. Eftersom mentorn är mycket bättre än protagonisten är det ingen dum fråga varför inte mentorn gör jobbet åt protagonisten. Om mentorn är död har vi ett mycket bra svar på den frågan. Dessutom går det alltid att krama ur lite tårar ur det där bittra ögonblicket när mentorn offrar sig för sin elev, ligger döende och yttrar några sista ord som tips.

LÅT SKURKENS PLAN GÅ I LÅS. Låt den sliskige revisorn (med de slemma baktankarna) få hjältinnan, låt bombhelvetet sprängas, låt det elaka laget med de stora, dopade, kriminella typerna fuska till sig segern, och låt det bli oåterkalleligt så. Det är en bra set-up inför revanschen, det är en bra motivation för hjälten att resa sig, och det visar på varför det är viktigt att den sidan inte får vinna.

Och, och det är viktigt, lägg den sekvensen så tidigt du bara kan! Inte i slutet, utan helst så fort vi har fått tillräckligt med information för att förstå precis hur katastrofalt det är.

FÖRVANDLA DIN FÖRSTA ANTAGONIST TILL MENTOR. Japp! Låt den skrämmande jäkeln som nyss försökt att döda dig – jag menar förstås ”din huvudperson” – lära dig/sig en läxa du/den faktiskt behöver lära dig/sig.

På det sättet får du in precis lagom med konflikt med mentorn. För om konflikten med mentorn slår sådana gnistor, då måste konflikten med den nya antagonisten bli ännu bättre. Chansen finns att du helt enkelt har förbisett den bästa antagonisten din protagonist kan få.

GÅ UPP PÅ METANIVÅ. Se kapitlet om Konflikt.

ÅTERANVÄND SCENER FRÅN FÖRSTA AKTEN. Scenerna från den första akten innehåller antagligen tillräckligt mycket konflikt så att det räcker och blir över, så varför inte utnyttja det?

Det finns flera sätt att göra det på:

  1. första gången inspirerar till den andra (se COPYCAT)
  2. andra gången visar hur protagonisten har växt (se STÅLMANNEN II – scenen i baren och del 2)
  3. andra gången återskapar den första (rätt många deckare)
  4. den andra gången är en större version av den första (se EXECUTIVE DECISION)
  5. den andra gången utspelar sig på en annan plats, med en annan person, eller har något annat element utbytt

Men det allra, allra bästa sättet att lösa sidan 30-problemet är att ha en bra intrig. Det är inte lätt. Å andra sidan är det värt det.