Tolkade rollfigurer

Efter gårdagens film satt jag och Stefan Högberg och diskuterade länge. Vi försökte säga positiva saker om Man of Steel, men lyckades bara efter enorma exempel av självbehärskning. Så snart gled vi över på andra saker. En av sakerna var rätt intressant, och jag tänkte dela med mig av den.

Vi diskuterade varför de senaste filmerna om Stålmannen var så dåliga, medan de senaste filmerna om Batman har blivit så populära. Min hypotes var att det följer en av adaptationens grundregler:

Dåliga böcker blir bra filmer. Bra böcker blir dåliga filmer.

Den grundregeln gäller inte jämt, men den gäller tillräckligt ofta för att vara nyttig. Med härledning ur den regeln menade jag att konceptet Stålmannen är bättre än konceptet om Batman/Läderlappen. Stålmannen är enkel att förstå (övermänniska bekämpar brott men är känslig för kryptonit och magi, och har en hemlig identitet), och framför allt är konceptet inte särskilt motsägelsefullt.

Batman å andra sidan försöker vara för många saker samtidigt: en playboy-miljonär som klär ut sig till brotsbekämpande fladdermus-figur pga ett trauma i barndomen.

Konflikten ligger i orden ”playboy-miljonär” och ”trauma i barndomen”. Om man gör film av det kan man antingen betona det ena eller det andra.

Stefan är seriefantast och har läst många äventyr med Batman (som startade redan 1939). Hans bild av Batman är att det är en hårdkokt noir-serie  om att leta reda på (deckare) och skada (hämndhistoria) brottslingar som samhället inte kommer åt (önskedröm). Mitt första möte med Batman var dock TV-serien från 1960-talet. Ni vet: Adam West, Burt Ward och BIFF, BAM, POW!

Saken är den att båda tolkningarna har stöd där i originalmaterialet. På sätt och vis gör det Batman till en av de rollfigur som kan tolkas på mest olika sätt. Vi gick igenom en hel rad franchiser inom populärkultur som finns både i serie-, bok-, film- och TV-form, och vi kunde inte hitta någon rollfigur som har tolkats lika olika, och båda tolkningarna finns i originalmaterialet. Sherlock Holmes, Tarzan, Fantomen, Bionic Woman, Charlie’s angels, Star Trek, etc, etc har alla parodierats, även inom kanon, och Buffy, Arkiv X, Xena, Scrubs, mfl, mfl TV-serier har också brutit mot den ”vanliga” genren, men här är det egentligen inte fråga om parodi eller tillfälliga experiment, utan olika tolkningar av materialet.

Det finns en figur som kanske skulle komma ifråga: James Bond. Beroende på manusförfattare, regissör, skådespelare och tidsera har olika sorters filmer producerats. Alla har stöd i Flemings böcker, mer eller mindre, och precis som i fallet med Batman har olika publik tagit olika verk till sitt hjärta. Det finns helt enkelt folk som gillar endera sorten.

Ett annat exemplet vi kom på var Hamlet som genom tiderna har tolkats på i stort sett två sätt:

1) Hamlet är tokig/deprimerad

2) Hamlet spelar tokig/deprimerad för att avslöja sin fars mördare.

Finns det fler sådana exempel där rollfiguren har tolkats (av film/TV-producenterna, inte av recensenter) mer olikt? Ge gärna svar i kommentarerna nedan.

Så här ser framtiden ut

XKCD har som vanligt rätt. Så här tror jag numera också att framtiden kommer att se ut:

Observera till exempel 2063 när människan skapar en rymdfarkost som kan färdas snabbare än ljuset. Är det en slump att filmen Star Trek:First contact, där just det sker utspelar sig 2063? Tror inte det. Jag kan inte se det på annat sätt än att Google nu vet framtiden… Tur att XKCD har koll på dem.

Världens bästa TV-serier

Det är vanskligt att utse ”världens bästa” någonting, men folk är fortfarande otroligt känslomässigt engagerade i TV, och det gör det här ämnet kanske ännu mer irriterande för vissa. Ändå tänkte jag försöka samla ihop de fem TV-serier som av olika anledningar kan sägas tillhöra de bästa i världen. Jag har då bland annat tänkt på hur länge de har gått, hur inflytelserika de varit, helhetstintryck och vilken TV-serie jag helst skulle ha med mig till en öde ö. Som ett exempel: TV-serien Mord och inga visor har gått länge, och tillhör de genrer jag gärna skulle se mer av på TV, men den har inte haft stort inflytande på andra serier. Andra serier som Sopranos har haft stort inflytande, men jag skulle inte vilja ha med mig den till en öde ö.

5 Simpsons

Simpsons

Så här såg Simpsons ut under den period de gick i Tracey Ullmans pratshow

Över 450 avsnitt efter att de började, fortsätter Simpsons att produceras. Bara det är inte bara rekord bland tecknade serier, det är också fortfarande kö bland kändisarna att få vara med som gästskådespelare. Som engelskspråkiga Wikipedia skriver:

It is currently the longest running prime time entertainment program with a consistent setting and recurring characters. While other prime-time shows have run longer, they are all news, sports, anthology or variety programs.

[källa]

(Liten anmärkning: den längsta TV-serien någonsin är Guiding light, som gått i över 15 000 avsnitt.)

4. Frasier

Frasier

Oh, baby I hear the blues is calling, tossed sallad and scrambled eggs...

Det unika med Frasier är dels att det är en sitcom med finess, dels att det är en uppföljare som fått fler utmärkelser än originalet. Dessutom innebär det här att Kelsey Grammer spelat samma rollfigur i tre olika TV-serier, vilket är om inte unikt, så åtminstone sällsynt.

3. CSI

CSI

Originalserien av CSI

Med tre samtidiga TV-serier på tittartoppen från samma franchise är det svårt att frångå hur stort CSI är. Över 500 avsnitt, serietidning, nöjespark, och en kommande långfilm, är också meriterande här. Att rättssystemet påverkas är också tungt vägande argument.

Men mitt tyngsta skäl att ta med CSI på listan är hur serierna har påverkat berättarstilen i moderna kriminalserier. Nu går det inte längre att bortse från hur kriminalteknikerna inverkar i brottsutredningen, men det är också mer detaljerade historier, där både så dåliga serier som The Mentalist och så bra serier som Lie to me har sitt ursprung.

För mig kommer CSI alltid att vara förknippad med förhörsscener där polisen Brass pressar de misstänkta genom att anklaga dem, medan Grissom sitter i bakgrunden och med ett höjt ögonbryn lugnt undrar:

Kan jag få se ditt högra öra?

(eller liknande)

2. Vita huset

Vita huset

Donna Moss, Josh Lyman och Sam Seaborn

Det är inte dåligt av en TV-serie att påverka rättssystemet, men det finns serier som gjort mer än så. Vita huset, en serie som började som det överblivna materialet från Aaron Sorkins filmmanus till Presidenten och miss Wade, har påverkat stora delar av det amerikanska folket att bli intresserad av politik. Vilken annan serie har gjort avsnitt om hur en lag kommer till, vad en pressekreterare gör, och har lärda diskussioner om konstitutionella och demokratiska frågor.

Vita huset var för övrigt en av de första TV-serierna där filmstjärnor frivilligt var med. Tidigare hade skiljelinjen mellan TV och film varit stor, men efter Vita huset gick stjärnorna mer ledigt från ena formen till den andra.

Hedersomnämnanden

* Arkiv X – som fick i skräckgenren på TV igen, och som skapade den stora vågen med serier om utomjordingar under 1990-talet

* Gunsmoke – en av de längsta TV-serierna någonsin, som också inspirerade till en våg av western-serier som vi knappt kan föreställa oss idag. Nästan varannan serie som gjordes var en western-serie under ett par år på 1950-talet. Inte helt olikt hur många svenska serier utspelar sig på 1800-början av 1900-talet.

* Cityakuten – som var en av de första prime-time-serierna att använda såpa-upplägget med flera sammanvävda intriger. Inte min kopp te, men svår att bortse ifrån.

Och nu världens bästa TV-serie:

1. Star Trek

Star Trek

Rödskjortor betyder inte samma sak längre

När det gäller TV-serier är det svårt att komma ifrån att Star Trek torde vara den serie som har påverkat TV-mediet, nej, hela historien mest.

Inte nog med att Star Trek har inspirerat uppfinningar och forskning…

Picard

Tea, Earl Grey, hot!

Inte nog med att vi tack vare Star Trek fick stjärnor…

Inte heller nog med att den gav en positiv syn på världen och att den bröt könsrollsmönster och överskred rasgränserna…

Första kyssen över ras-"gränserna" på TV

Första kyssen över ras-"gränserna" på TV. Bara det att Uhura inte var tjänstefolk inspirerade Whoopie Goldberg.

… inte nog med allt det.

Star Trek var den första TV-serien som fick en andra chans. Det är den enda serien som har två pilotavsnitt.

Och Star Trek var den första TV-serien som fick en hel bok om hur serien kom till. Reklamaren Stephen Edward Poe (som skrev under namnet Stephen Whitfield) var den förste som följde med bakom kulisserna på en TV-serie och skrev en bok om det. Det har blivit fler, om vi säger så, sen dess.

Inte heller nog med att Star Trek-serierna tillsammans finns i drygt 630 avsnitt och ett dussintal filmer, flera hundra skönlitterära böcker (och fackböcker), ett par nöjesparker, språket (”Scotty, beam me up”, ”warp”, etc), mm, mm. Det går nästan inte att överskatta seriens närvaro i vår kultur.

Nej, det är mer än så…

Star Trek mer eller mindre skapade science fiction-genren på TV, vilket i sin tur ledde till att vi fick science fiction på bioduken, vilket ledde till att science fiction-böckerna började sälja utanför den lilla skaran närmast sörjande. I själva verket, vore det som om…

… fiaskot Nudlar och 08:or (1996-1997) hade fått en gigantisk brevkampanj från de stora intellektuella författarna i Sverige som i utkanten av svenskt kulturliv satt och skrev romaner där allting skildrades ur två eller flera synvinklar – och det hade lett till att serien hade återuppväckts, gått i två säsonger till, blivit nerlagd, men sedan inspirerat andra manusförfattare att skriva en serie framgångsrika långfilmer där samma grepp används med vissa variationer – vilket i sin tur gjort att det hade producerats tre mycket, mycket framgångsrika serier i stil med Nudlar och 08:or, och att det senare kommit en EXPLOSION av Rashomon-berättelser i svensk TV, svenska böcker, filmer, tecknade serier och så vidare. En hel industri med tusentals anställda, egna spelregler och konferenser, priser, och internskämt.

Låter det otroligt? Men det var som hände med Star Trek. Och det är också enda gången (som jag vet) som det här har hänt i TV-historien. Åtminstone är det den första gången. Innan Star Trek fanns det inga konferenser för TV-serier – och definitivt inga universitetskurser.

Och det är därför det inte går att sätta någon annan serie som världens bästa serie.

Vad har Star Trek med Wikileaks att göra?

General Sherman

Inte James T. Kirk eller Julian Assange direkt, men de hade nästan samma åsikt alla tre

Jag har inte sett just den här frågan förut: Vad har Star Trek med Wikileaks att göra? Därför tänkte jag att jag ställer den.

Star Trek är en science fiction-serie som först gick på 1960-talet, långt innan jag föddes. Därför kanske det krävs lite förklaring innan du automatiskt gör kopplingen mellan Star Trek och Wikileaks (som alltså inte har med Wikipedia att göra, trots förledet ‘wiki‘). I den första säsongen gick ett avsnitt som hette ”A taste of Armageddon” (‘en smak av Armageddon’), där stjärnskeppet Enterprise, under kapten James T. Kirk, besöker en planet som heter Eminiar VII. Planeten ligger i krig med den näraliggande planeten Vendikar.

Men när Kirk och Spock åker ner till planeten ser de inga tecken på krig. Ändå säger några eminianer att planeten nyligen träffats av en fusionsbomb. Kirk och Spock får dock snart reda på att hela kriget är simulerat: datorer bestämmer strategin, släpper fiktiva bomber och räknar ut hur stora skadorna skulle ha varit. Istället för att allting förstörts anmäler sig alla som befunnits sig inom ”sprängradien” till ett center där de frivilligt går in i bås och blir disintegrerade. Allt är rent, logiskt och kliniskt.

I sann Star Trek-anda beslutar sig Kirk för att Eden inte är till för människorna, tar sig till Eminiars datorer och förstör dem, så att eminianerna inte ska kunna fortsätta sitt krigsspel. Anledningen är intressant:

Death… destruction, disease, horror… that’s what war is all about, Anan. That’s what makes it a thing to be avoided. You’ve made it neat and painless. So neat and painless, you’ve had no reason to stop it. And you’ve had it for 500 years. [Källa]

Eller som min vän Anders Ohlson brukade prata om: War is hell (citat av general Sherman). Det är en sådan kliché med ”war is hell” att vi ibland glömmer bort att krig är tänkt att vara något vi ska undvika.

Därför är det med blandade känslor jag läser om hur Wikileaks läckor sätter folk i fara. Det är tråkigt att de riskerar att dö. Men det är det krig handlar om. Det är därför vi ska undvika det. Allt annat är ett misslyckande.

CSI crossover

De tre manliga huvudpersonerna Horatio Caine (David Caruso), Mac Taylor (Gary Sinise) och Ray Langston (Laurence Fishburne)

De tre senaste dagarna har Kanal 5 visat en historia som spänner över de tre olika versionerna av CSI. Sådana här samarbeten görs ibland mellan olika TV-serier. (Länken i förra meningen går till en sajt som har samlat rääääättt många såna ”crossovers”.) Att de skulle göra en crossover mellan de tre serierna var med andra ord bara en tidsfråga.

(Spoilers framöver.)

Nu var det ganska länge sedan jag såg CSI Miami. Det har inte att göra med ”the David Caruso method of acting”, utan med att serien kretsar lite för mycket kring Horatio Caines Jesuskomplex. När originalserien handlade om kriminaltekniker, handlade CSI Miami om en polis som hade mycket med kriminalteknikerna att göra, men jag skulle aldrig lita på ”H” (som han kallas) att jämföra mitt DNA korrekt. Han var lite för upptagen med att se ut och verka coooool. Poängen med att ha en kriminalteknik-serie som inte handlade särskilt mycket om kriminalteknik var aldrig riktigt klar.

CSI New York å andra sidan var lite mer åt rätt håll igen, men det var något som saknades. Jag tror nu att jag vet var det var. Det fanns inte samma känsla av New York som originalserien har av Las Vegas. De har samma stadsvyer, men inte samma kulturbesök som CSI har. Åtminstone inte lika intressanta som alla avvikare som verkar finnas i Las Vegas.

Därför känns bara sådär intressant när de nu gör en crossover. Risken är alltid att avsnitten inte visar någons bästa sida, eller att åtminstone den ena parten bär vad Hank Azaria kom att kalla ”idiotbollen”. Dessutom är det naturligtvis originalserien som har mest att förlora.

Deras lösning var att enbart låta Ray Langston (Laurence Fishburne) åka till de andra två seriernas städer. Det var också en av ”trilogins” största svagheter: avsnitten var inte tillräckligt sammanhållna av rollfigurer för att det skulle kännas angeläget. De enda som blev påverkade av trilogins samtliga avsnitt var nämligen Langston (som har visat sig vara en figur med mycket tillbakahållen ilska) och ett offer (Madeleine Briggs) samt offrets mamma. Visserligen var det synd om både offret och mamman, men vi känner ingen av dem sedan tidigare och har inte fått något riktigt skäl att tycka mer eller mindre om dem än någon av de 100-tals andra brottsoffer som måste ha fått sina fiskar varma vid samma tidpunkt.

Det här handlar om att valet av intrig är mycket slarvigt. Det hela handlar om organstölder, får vi ganska snart veta. Kvinnor kidnappas för att män ska kunna stjäla deras organ och sälja dem vidare. Som fokus väljs en ung kvinna som Langston (och ingen annan verkar det som) av någon anledning blir besatt av att hitta. Han tar därmed över Horatio Caines roll som universums frälsare, vilket inte passar honom. I alla fall inte utan att vi får ett skäl till hans förvandling (förutom ilska har vi också fått bilden av Langston som en eftertänksam typ, snarare än som besatt av unga kvinnors försvinnanden). Hade avsnitten varit bättre skrivna hade åtminstone någon från Miami eller New York smittats av Langstons besatthet.

Apropå det, varför just Miami och New York, bortsett från det faktum att det fanns CSI-serier där? Det gavs ingen logisk förklaring till att de inte besökte Seattle eller Washington. Och nog hade det varit häftigt om Langston hade besökt en stad där det inte fanns någon CSI-serie för närvarande? Jag medger att antalet städer utan egen CSI-serie numera är rätt begränsat, men någon finns det väl? Och tänk om den staden hade en kvinnlig chef. Den närmaste TV-serie-franchisen att jämföra är nämligen Star Trek, där den fjärde serien har en kvinnlig kapten.

Kathryn Janeway, spelad av Kate Mulgrew i Star Trek:Voyager

Det börjar nämligen bli lite likartat med alla CSI med medelålders singelmän i huvudrollen. Varför inte göra något radikalt och ge rodret till en pragmatisk fyrabarnsmamma, eller en nygift ung kvinna som just fått jobbet som chef?

Men åter till Langston och CSI-trilogin. Som sagt, intrigen är bland det svagare jag sett i intrigväg på länge i originalserien. Det blir lätt så när man ska skriva en historia som är 2 timmar lång, och inte har ett halvår på sig. Risken ökar när man bara har en rollfigur som får göra resan. Men kom igen, CSI har ju haft ett par riktigt spännande dubbelavsnitt. Tänk på avsnittet när Nick Stokes blir levande begravd (regisserad av Quentin Tarantino) eller när dockmakaren sätter Sara Sidle i fara. Eller första avsnittet när Grissoms nya medarbetare blir dödad på jobbet och det delvis är Warricks fel. Alla de här avsnitten har en sak gemensamt: det handlar om en av ”våra egna”. Saker blir mycket personliga. Därför är det synd att de förlorade den här möjligheten (för de lär inte göra det igen). De hade ju kunnat:

* låta Horatio (eller Calleigh, eller någon annan) följa med till New York och därefter låta Mac eller Stella följa med tillbaka till Las Vegas (lite som Råttfångaren i Hameln)

* knyta an historier som de tre serierna haft var för sig till ett enda avsnitt, så att man egentligen hade behövt se om avsnitt tidigare i respektive serie för att få den fulla bilden. Jag menar att det skulle räcka med en resumé:

Tidigare i CSI: Miami:

Obducenten tittar upp: ”Hennes lever är borttagen.”

Horatio sätter på sig glasögonen.

* ha bättre skurkar och bättre slut: de där Zetas var nog de mesigaste skurkarna på länge. De lät farliga, men det kom inget av det. Jag hade väntat mig en stor shoot-out eller överlistningsgrej i slutet, där folk från alla tre serierna behövdes för att klara biffen, och sedan 1400 skurkar bakom galler när sista avsnittet var slut. Istället en 28-årig hallick och en medelålders rysk hallick. Med andra ord två hallickar. Ledsen, men det räcker inte. Inte när CSI har haft så originella skurkar som dockmakaren, dockmakarens dotter, en 12-åring, en trollkarl, en dvärg, en som knyter ihop inälvorna på sina offer, etc, etc. Inte ens de ”mellanskurkar” som finns i avsnitt 1 och 2 fungerar särskilt väl.

* ha förändrat något i någon återkommande rollfigurs liv. Det är ju en trilogi. Varför inte en figurs uppgång och fall? Eller före, under och efter? Eller ifrågasätta en omedveten fördom?

* ha ett tema. Rött, blått och vitt? Försoning? Offer? Någonslags tanke, som påverkar oss, medan det påverkar rollfiguren.

En salig soppa, helt enkelt, som hade behövt en rejäl dos med ”nu jävlar”. Eller rättare sagt, en skrivbordskonstruktion utan känsla bakom. Tyvärr.

12 misstag med Sherlock Holmes

Igår var det min och sambons 12-årsdag. Vi har varit ihop i hela 12 år. Det tänkte vi fira genom att gå på bio. Jag är deckarintresserad och hon gillar Robert Downey Jr, och när hon dessutom var för trött för att se Avatar, föll valet på Sherlock Holmes. Jag har tidigare uttryckt viss skepsis mot den filmen, baserat på affischen och trailern. Den skepsisen visade sig vara välgrundad. I själva verket blev jag mycket besviken på filmen. Jag blev så besviken att jag tänker presentera 12 misstag med den filmen, och då pratar jag inte om smågrejer som mickdippar eller klaffel.

Först ett citat från några av de bästa tänkarna inom filmbranschen, Ted Elliot och Terry Rossio:

[…] what is it that draws people to classic properties, only to then get excited about screwing them up? Call it SES, the Starship Enterprise Syndrome. The thought process goes, ”Cool! We get to make a film about the Starship Enterprise!” ”Bitchin’!” ”So, what should we do with it?” ”Uh, I got it… let’s blow it up!” No… how about instead you tell a great story, a classic story that does justice to the franchise? (Källa)

Här hade de en av världens mest berömda figurer, troligen den rollfigur som filmats flest gånger. Så vad gör de med den? Åtminstone 12 misstag:

(Spoilers ahead!)

1. Redan i förra inlägget skrev jag att jag var tveksam till Robert Downey Jr som Sherlock Holmes. Jag gillar honom, men han är inte det minsta lik Sherlock Holmes. Han är amerikan, för att ta det mest uppenbara. Dessutom är han, som min sambo träffande beskrev det, ”för mycket spelevink”. Holmes har gravitas. Han är trots allt universitetsskolad vid en tiddrottning Viktoria regerade. Fanns det verkligen inga brittiska skådespelare som hade kunnat göra rollen rättvisa? Jag är inte förtjust i Jude Law, bland annat för att verkar så dryg att jag hade svårt att heja på honom i Enemy at the gates, men han hade varit bättre än Robert Downey Jr. Clive Owen kanske hade fungerat.

2. Vad handlade filmen om? Grejen med Sherlock Holmes, det som alla vet är att han får ett uppdrag, ett pussel som han ska lösa, och sedan löser han det med hjälp av sitt skarpsinne. Här handlar intrigen om flykten av en dödsdömd fånge och sedan hur Holmes inte gör särskilt mycket för att leta reda på honom. Redan när Holmes och Watson får veta att Lord Blackwood (kan vi ha ett lite mer skurkaktigt namn, tack?) rymt från sin grav fattar vi i publiken att a) han fejkade sin död eller liket stals, och b) Sherlock Holmes kommer att lista ut något direkt. Men inte drar Holmes några som helst slutsatser – som vi får veta förrän i slutet i alla fall (playing fair är tydligen inget för moderna deckarfilmer). Han gör inget som tyder på att han har fattat något utan låter saker och ting ha sin gång.

3. Första gången vi ser Holmes är det naturligtvis viktigt att vi får en bra bild av vem han är. Hans första grej i filmen är att intelligent lista ut exakt hur han ska… slå ner någon. Vi vet inte vem det här är, eller varför det är viktigt att han slås ned, och efter att han har slagits ned får det inga som helst effekter. Scenen hade lika gärna kunnat tas bort utan att vi hade förlorat någonting, bortsett från möjligen en cool voice-over. Den andra enda gången som Holmes drar några slutsatser i bild är under ett annat slagsmål. Som han har gett sig in i frivilligt. Då räknar han också ut hur han ska slå killen för att vinna.Det kommer inga effekter av slagsmålet. Det spelar ingen roll för någonting annat i filmen. Hade det inte varit mycket coolare om vi för första gången i filmhistorien hade fått se hur det hade varit att vara Sherlock Holmes, att tränga in i hans hjärna när han drar sina slutsatser.

4. Det sägs att när man är superintelligent så blir det närmast påfrestande att umgås med normalintelligenta människor, eftersom de inte hänger med. Det är ett drag som finns med lite då och då i TV-serien från 1980-talet, när Holmes tröttnar på att berätta hur han kommer på saker. I den här filmen får man inte alls känslan att Holmes är särskilt intelligent. Han slåss bara. Slagsmål i sig är inget fel. Det finns några riktigt bra slagsmålsscener i filmhistorien. Jag gillar till exempel den här scenen ur Diamantfeber. Den scenen får en effekt. Eller den här scenen från Agent 007 ser rött. Men man vill att slagsmålet ska betyda något för intrigen. Det gör de inte i Sherlock Holmes.

5. Det kanske främsta exemplet på hur ointelligent Holmes är i den här versionen är när han träffar Irene Adler i hennes hotellrum. Han vet om att hon är en brottsling och har blivit överlistad två gånger tidigare (enligt Watson). Ändå dricker han vinet som hon bjuder på. Efter att han hotat henne. Suck. Ett barn hade fattat att han skulle bli förgiftad. Inte ens när hon inte dricker vinet reagerar han. Och det här är Sherlock Holmes?!

6. Filmens skurk sysslar med magi. Magi fungerar inte. Så långt är vi förhoppningsvis överens. Så den stora frågan är hela tiden ”hur gör skurken för att få det att verka som om han kan använda magi?” Den frågan ställer aldrig filmen, troligen i hopp om att vi inte ska ställa den, eftersom vi då drar samma slutsatser som Holmes drar i slutet av filmen. Det hade varit mycket smartare att låta Watson och Lestrade gissa på olika sätt som de här synbarligen övernaturliga sakerna hade kunnat åtstadkommits och sedan låta Holmes såga ner dem, så att vi inte hade haft några teorier kvar i slutet. Och i slutet, så tvingas Holmes ta droger och genomföra en magi-ritual för att komma på svaret. Snälla. Han får gärna sitta med sin fiol och sin pipa och fundera. Men att genomföra ritualer… Bah!

7. Rollfiguren Watson är troligen alltid en av de mest missförstådda rollfigurerna. Han porträtteras ofta som dum (utom i den alldeles utmärkta parodin Ombytta roller på Baker Street), när han i själva verket är publikens ingångpunkt i mysteriet. Det är genom honom vi ser både Holmes och gåtan, och det är han som får någonslags ordning på Holmes. I den här filmen finns det i stort sett ingen skillnad mellan Holmes och Watson. Båda slåss. Watson drar lika mycket slutsatser som Holmes. Vad ska vi då ha Watson till?

8. För ett halvdussin år sedan sade jag en sak till min sambo (som är lärare, bl.a. i svenska) som tydligen har fastnat hos henne. Jag hade nyss läst om romantiska komedier och sa att för att filmen ska bli framgångsrik så ska man som tittare också bli kär i hjälten och hjältinnan. Det ska vara så roligt att vara med dem att man vill att de ska få varandra så att det känns som om man själv har fått sin drömprins eller -prinsessa. Det där gäller inte bara för romantiska komedier. Det är hela hemligheten bakom sådana fantastiska filmer som Blåsningen och De omutbara. Man vill vara med i det gänget. I Sherlock Holmes känner man ingen relation mellan Holmes och Watson. De gnabbas lite, men det är så övertydligt ”vi låtsas att vi är så nära att vi kan gnabbas” att de hade behövt en grov bakgrundshistoria för att få till det.

9. Varför måste varenda film om Holmes inkludera Irene Adler? Hon var med i en enda novell. Poängen med henne var att hon var med i en enda novell. Det blir ungefär som i Star Trek: originalserien, när de hela tiden ska hitta nya sätt för Spock att visa sina känslor. Här är en sjukdom som får dina känslomässiga spärrar att släppa, här är en växt som får dig att… ja just det, släppa på dina känslomässiga spärrar, och så vidare. Till slut blir rollfiguren förvandlad, från logisk tänkare, till en person som inte kan komma ur sina känslomässiga spärrar fort nog. I hela filmen fanns dessutom massor av tecken på att Holmes och Adler hade haft en kärlekshistoria. Det hade de inte. Det var en annan poäng – de fulländade aldrig det som bara var ett par möten. Om de hade haft något mer än så hade spänningen dem emellan försvunnit. Det här kallas inom film- och TV-branschen för ”urst” – UnResolved Sexual Tension. Så fort de har haft sex försvinner den. Titta bara på Par i brott.

10. Varför måste varenda film om Sherlock Holmes ha med Professor Moriarty? Jag kan förstå det här med namnigenkänning, men han är med i en enda novell av Conan Doyle, även om han nämns i ett par till. Grejen är att effekten av Moriarty förminskas om han ligger bakom vartenda brott i Storbritannien och Holmes alltid lyckas fånga honom/förhindra brotten. I den här filmen har de lyckas med halvmesyren att varken ha med Moriarty eller göra honom till skurken. Han hade, precis som Jokern i The Dark Knight, skapat en helt sanslöst komplicerad plan för att få ut ett litet pris. Det här kallas för Rube Goldberg-maskiner. Men varför göra det enkelt för sig?

11. Vi diskuterade slagsmål förut. Jag försöker skilja lite på genrer här. I ett romantiskt drama, såsom Jane Eyre, får det finnas en typ av slagsmål (gärna fäktning). I en komedi finns det en annan typ av slagsmål, som det här. Någonstans på vägen måste Guy Ritchie har misstagit den här filmen för att vara en dålig James Bond-film eller möjligen en riktigt dålig James Bond-film. De har ju en jätte, Dredger, spelad av en wrestlare, och sedan flera fajter runt om i London. Briljant tänkt. En Sherlock Holmes-film ska möjligen ha ett sådant här slagsmål.

12. Jag är en van filmanalytiker, men jag har ägnat rätt mycket tid åt att fundera på vad den här filmen betyder och jag har inget svar. Filmen säger ingenting om någonting. Varken om Sherlock Holmes tid eller om vår egen. Möjligtvis handlar den om att förbereda för en uppföljare (får vi se Professor Moriarty? Ja.). Sherlock Holmes som rollfigur har egentligen ganska mycket att säga om massor av saker, från hur den viktorianska eran såg på saker och ting, till moderna polismetoder när de flesta poliser inte hade en aning om att det fanns fingeravtryck, till hur en idealmänniska ser ut (Nietsche blev säkert influerad av Conan Doyle), till hur man löser problem, till hur jobbigt det är att vara ett geni, till hur jobbigt det är att leva med ett geni, till hur en författare kan uppslukas av en rollfigur, till hur… ja, listan bara fortsätter och fortsätter. Det finns en anledning att så många spelat in filmer om honom. Den här kommer inte att gå till historien. Synd. Men det är så det blir när man faller för Starship Enterprise Syndrome.

Einsteins problem

Jag hörde en gång ett ordspråk. Nu har jag googlat fram att det är Georg Christoph Lichtenberg som skrev ner det ca 1773, och via Wikiquote hittat att det i original fanns i hans anteckningsbok D så här: ”Wenn ein Kopf und ein Buch zusammenstoßen und es klingt hohl, ist denn das allemal im Buche?” Fast jag hörde det så här:

”När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.

Först trodde jag inte att jag gillade citat, men jag har insett att jag strör citat omkring mig. Jag har tidigare beskrivit hur jag använder uttrycket primum non nocere för att analysera vad texter måste åstadkomma som lägstanivå för att lyckas, och hur Simpsons förklarar hur en kung känner när en tiggare känner sig som en kung för att inte talas om Mark Twains odödliga ord om sin status som icke-död. I alla fall, det här citatet gillar jag därför att det nästan tvingar mig att inte tycka att en bok är dålig. Därför försöker jag hitta flera tolkningar och vinklar på allting, från reklamjinglar till filmer och sångtexter.

Det är också orsaken att jag försöker att välja lite mer noggrant vad jag läser. Det är helt enkelt jobbigt när man lägger ner betydande tankekraft på något som bara är dåligt. Resultatet blir att jag inte tittar på dokusåpor, allsång på Skansen/Liseberg/spåret/någonstans, eller sport. Det har inte med snobbism att göra, utan med att jag kan göra bättre saker av mitt liv. Såsom att titta på C-filmer, lyssna på samma musik jag har lyssnat på den senaste tiden, eller skriva blogginlägg och Wikipedia-artiklar.

Men det är också därför varje tavla och varje bokrygg jag har hemma blir sönderstirrad och genomanalyserad. Jag går omkring när jag pratar i telefon (och annars också), och då hjälper det att ha saker som kan betyda många saker. Länge hade jag ett närmast otolkbart citat fastsatt på mitt tangentbord. Det var en del ur en minnesanteckning som en av världens mest säljande och produktiva författare, Erle Stanley Gardner (som skapade Perry Mason), gjorde inför ett brev han skulle skriva till Gene Roddenberry (som skapade Star Trek) när denne hade skrivkramp:

Den flödande eller icke-statiska intrig-teorin

Förklara för honom teorin om den minsta gemensamma nämnaren i fiktion och teorin om att kombinera två konventionella utspel [”gambits”], och dessutom teorin om överlappande [eller ”att överlappa”] impulser och intrigstruktur, och teorin om att plocka upp en kontaktyta [”point of contact”] som ligger långt ifrån huvudintrigsekvensen och om det är absolut nödvändigt, ge honom hemligheten bakom intrigkoncentration.”

(citerat i Star Trek Creator, s 157)

Jag har suttit med det citatet framför mig i flera års tid, och trots att jag har läst Erle Stanley Gardners författarbiografi är jag egentligen inte närmare att förstå vad den gemensamma nämnaren i fiktion är eller hur man kombinerar två konventionella utspel, eller mest lockande av allt, hur man koncentrerar en intrig. Irriterande nog fortsätter Star Trek Creator med att säga att Roddenberry aldrig hade skrivkramp igen. Jag vill veta!

Å andra sidan vill jag också fundera.

En av de tavlor jag därför uppskattar mest är den tavla som hänger i mitt bibliotek (ja, vi har ett bibliotek). Den föreställer Albert Einstein som ser mycket bekymrad ut. Bredvid honom finns ett av hans många smarta citat.

Den tavlan får mig alltid att fundera. Citatet går nämligen att tolka på så många sätt. Fundera gärna lite själv:

Do not worry about your difficulties in mathematics. I can assure you mine are still greater.

Jag vill minnas att jag har läst citatet i ett brev till ett barn som skrivit och varit ledsen över att det hade så svårt med matten.

Okej, här har vi alltså en av världens smartaste människor. Därför blir hans problem med matte ännu jobbigare. För vem ska han fråga när han kör fast? Det här är inte ett ovanligt problem. När Leonardo da Vinci mötte ett problem som han inte kunde lösa sökte han en större hjärna – åtminstone enligt Star Trek Voyager.

Det är bara en aspekt av saken.

Jag har själv hittat åtminstone fem-sex aspekter till på det citatet. Hur många hittar du?

Och allt det här bara för att en kille som varit död i flera hundra år inte ska kunna säga att mitt huvud inte klingar ihåligt de få gånger någon kastar en bok på det.

Hur dumt är inte det…