Vad struntar du i?

Inget är perfekt.

Det ligger inte något kontroversiellt i det påståendet. Men det finns en följd av det påståendet som de flesta inte tänker på, eller i alla fall väljer att blunda för. Den följden är att om du ändå tycker om något, vilket jag utgår ifrån att du gör, så väljer du att bortse från de negativa sidorna hos den saken eller den personen. Om du är sambo med någon så vet du exempelvis om dennes/dennas personliga fel, men väljer att acceptera personen ändå. Du vet säkert om att du själv har liknande fast andra brister. (Om du inte visste det, kan jag försäkra dig om att det har du.) När du köper en ny pryl kan du älska dess förmåga att [skruva åt saker hårdare än du skulle kunna själv/spela in TV-program och visa dem med förskjutning/vara snygg] men samtidigt vara missnöjd för att den kostade mycket eller att den ibland inte fungerar som den ska. Så länge du väljer att blunda för de sämre egenskaperna, får prylen vara kvar.

Likadant är det med litteratur, film och musik, etc. Du vet säkert om att hjälten i Karl-Bertil Jonssons julafton är en tjuv, men väljer att överse med hans brott av olika skäl. Och du vet säkert om att det finns missar och tabbar i Star Trek. Du kanske däremot inte tänker på alla luckor i intrigen eller dåliga beslut som behövs för att intrigen ska fungera eller hur lätta vissa intriger hade varit att lösa.

Över huvud taget är problem med intrigen sådant som du antingen accepterar eller inte. Det hänger nära samman med två begrepp som inte finns på svenska, willing suspension of disbelief och first, do no harm (det senare skrev jag om här.) Vilka problem du accepterar, beror på vilken smak du har. Vissa blundar för nackdelarna med exempelvis sin politiska ståndpunkt genom att ta upp nackdelarna med motståndarens ståndpunkt – som om den andres fel skulle göra ens egna fel bättre.

Det är dags att vi slutar vara antingen-eller-människor, att vi slutar tvinga folk att välja mellan finkultur eller populärkultur. Eller mellan sport och kultur. Eller mellan Wikipedia och NE. Eller mellan höger och vänster. Och så vidare, ad infinitum. Istället bör vi inse att vi alla är positionerade på olika punkter längs en skala, där vi struntar i vissa egenskaper, tycker båda sidor är lika bra, tycker båda sidor har stora problem, ser en tredje väg och förändras från dag till dag.

För när vi gör det, när vi ser saker som relativa, då har vi möjligheten att börja se saker som de verkligen är.

Så även om allt inte är relativt, går det rätt bra att bara… strunta i det.

Jericho, en pärla

Några av skådespelarna tar rast. Längst fram Skeet Ulrich

Några av skådespelarna tar rast. Längst fram i mitten Skeet Ulrich

Mitt i nätterna sänder TV4 TV-serien Jericho. Av någon anledning blev den serien aldrig någon hit, varken i USA eller Sverige, trots att den har många egenskaper som gör den väl värd att se. Serien hotades av nedläggning ända från början och precis som efter första säsongen av Star Trek, var det seriens fans som räddade den – tills inte ens deras ”brevbävning” lyckades rubba produktionsbolagets beslut längre. Resultatet blev att Jericho bara gjordes i 29 avsnitt. Visserligen fler än min favoritserie, Hämnd AB (som den här bloggen är döpt efter och som gjordes i 16 avsnitt), men inte tillräckligt för att täcka dess potential.

Efter att ha berättat om Jerichos tragiska öde, kanske jag borde kontrastera med att skildra dess förtjänster så att alla förstår vilket misstag det var att serien lades ner. Det tänker jag inte göra. Jag tänker istället visa på en av de saker som jag stör mig mest på och jag tänkte börja i en helt annan vinkel än vad man hade väntat sig:

Min son tittar mycket på TV. Det är inte skadligt och som frekvent TV-tittare och delvis arbetande med TV är det glädjande att han verkar förstå vad han tittar på och har starka åsikter och tankar om det han ser. (För kompletteringens skull: han älskar att klättra och springa och cykla också, så något stillasittande liv för han inte… Då har jag föregripit en moralpanik, hoppas jag.) På Barnkanalen visas ibland en tecknad serie om Clifford, den stora röda hunden. I den serien finns det förutom huvudpersonerna hundarna ett gäng barn som är deras hussar och mattar, totalt 6 barn. Alla barnen är varianter av adjektiven snäll, lekfull och brådmogen. Utom ett. Nu skojar jag inte. Undantaget är judiska flickan Jetta. Hon är manipulativ, egoistisk och småsint. Jag ljuger säkert inte om jag säger att mer än hälften av historierna om barnen handlar om hur Jetta hittar på något och ska läras något av de andra barnen/de vuxna. Det hade väl varit okej om alla barnen hade varit lika manipulativa, egoistiska och småsinta, och/eller Jetta hade haft några positiva drag. Men inte då.

Det är likadant i Jericho. De figurer som finns i serien är till 95% vita. Inget ovanligt i det. Så vilken hudfärg har då den ende som är mystisk, eventuellt ond och återkommande manipulativ? Hmm, kan det vara svart? Jajamensan. De flesta i serien är hyggliga, visar sig ha bra motiv som de får förklara tidigt, och har tämligen okomplicerade familjeförhållanden (vi återkommer till ett av undantagen nedan). De är vita. Hawkins sviker sin fru, ignorerar sina barn, ljuger, döljer saker, är mystisk, har konstig utrustning och är svart. Ganska övertydligt ”vi och dem”.

Det hade inte varit jättesvårt att göra det här bättre. Man kan se det här i andra serier också, som nu senast i House (säsong 4), där alla svarta sorterades ut, synbarligen av goda skäl, så att det till slut bara blev vita kvar. ”Token black guy”-syndromet finns alltså kvar.

Men åter till Jericho. För trots problemet med Hawkins finns det gott om skäl att programmera videon/DVD-inspelaren/vad du nu har och se serien. Jag avslöjar inte för mycket om jag skriver att serien handlar om vad som händer i en post-apokalyptisk småstad i USA. Huvudrollen spelas av Skeet Ulrich, känd från Scream-filmerna. Han återkommer till hemstaden efter flera års frånvaro och hamnar i en rätt hemsk situation, som sedan blir gradvis sämre.

En av de saker jag gillar är hur man använder rollfigurerna. Framför allt borgmästaren (huvudpersonens pappa och über-kompetent), som kontrasteras med en rätt inkompetent konkurrent – och förlorar. Eller mamman, som tvingas tas med det faktum att hennes andre son inte är så perfekt som hon trott (vilket leder till ett av de få komplexa familjeproblemen vita har). Eller den föräldralöse killen som långsamt tvingas bli ny butiksägare utan varor och i hård konkurrens utifrån. Eller… ja, det finns för många bra detaljer, att problemet med Hawkins är en irriterande vårta i ett ganska vackert ansikte.

Därför blir slutsatsen helt enkelt, missa inte den här serien.

Star wars-dans

Star wars var aldrig min grej. Jag gillar filmerna (de först filmade tre, i alla fall), men i mina ögon kunde Star wars aldrig mäta sig med Star Trek. Men den här videon är oemotståndlig.

Vulkanierna på Enterprise

TV Tomes logga

TV Tomes logga

För flera år sedan skrev jag ett inlägg på TVTome.com, det som senare blev TV.com och sjönk avsevärt i kvalitet. Inlägget handlade om hur vulkanierna i Star Trek: Enterprise var för olika de andra Star Trek-seriernas vulkanier för att det skulle vara roligt. Det var som om de var en helt annan ras än den som Spock, Sarek och de andra tillhörde. Jag redovisade några drag som jag tyckte var uppenbara brott mot de etablerade karaktäristika som vulkanierna har:

* T’Pol går omkring i tajta och för korta, sexiga kläder – istället för den vanliga säckiga badrocken eller uniformen. Kolla Val’Eris i Star Trek VI för ett exempel.

* T’Pol verkar mer än lovligt intresserad av Archer (de där insmörjningsscenerna i karantänen är inte bara nästan pinsamma)

Spock och en riktig vulkansk kvinna

Spock och en riktig vulkansk kvinna

* Vulkanierna verkar arga och sura, snarare än coola och intelligenta. T’Pol tex trutar truligt med munnen hela tiden, snarare än att förbli oprovocerad och komma med bättre repliker tillbaka. Jag tycker att Deep Space Nine-avsnittet ”Take me out to the holosuite” gör det här mycket bra om man vill göra vulkanierna till antagonisterna.

Det roliga var att jag fick mothugg. Det var en eller ett par där som tyckte att ”vadå? Hon är väl precis som vilken vulkanier som helst?” En ville försvara T’Pols beteende med att ”men det beror på att de är i The Expanse”. Då hade jag aldrig sett ett enda avsnitt från The Expanse-grejen (från säsong 3 och framåt). Men inte ens det är ju förklaringen. Hon har varit konstig ända sedan början av serien.

Numera träffas jag och två kompisar (hej på er, om ni läser det här) och tittar igenom hela Enterprise. Det är nämligen den enda Star Trek-serien jag inte sett i sin helhet. Och just T’Pol är ett stort ämne där. Vi har kommit fram till att hon antingen blev satt på Enterprise för att hon var för jobbig för de andra vulkanierna eller att vi hör fel och att det är en annan ras som heter Bulkanier fast med ett mjukt b. Den rasen är ytligt sett lik vulkanierna, men de klär och beter sig olika. Att de inte har setts till efteråt är synd. Undra vad som hade hänt ifall Kirk hade haft en T’pol-liknande tjej-Bulkan vid sin sida.

Fast det verkar vara det stora huvudsakliga problemet med Enterprise: rollfigurerna. Vi pratar rätt mycket om historierna, men just de bleka rollfigurerna är det vi återkommer till oftast.En normal scen i Enterprise

Vi har till exempel svårt att minnas allihop, och det är knappast ett bra tecken. Mitt favoritexempel är ändå att hela gänget utom Malcolm Reed involveras när det är Malcolms födelsedag för att försöka ta reda på vad han gillar för mat. Och hela avsnittet slutar med att de inte vet mer om honom än de gjorde i början – vilket inte beror på att han ljugit. Det är talang, att vara så konturlös att inte ens Stjärnflottans bästa kan ta reda på något om en…

Förresten upptäckte jag en rolig sajt idag… http://www.cynicscorner.org/index.html