Lagar för filmer baserade på tecknade serier

Ibland är det skönt när någon sätter ord på ens funderingar. Jag har tidigare skrivit om hur superhjältefilmer är strukturerade, men jag erkänner mig villigt besegrad när det gäller att vara heltäckande till förmån för Cracked.coms lista över 8 (meningslösa) lagar alla filmer baserade på tecknade serier lyder under.

Annonser

Ironman vs Fantastiska fyran

Robert Downey Jr som Tony Stark/Ironman

Robert Downey Jr som Tony Stark/Ironman

Efter några utflykter till andra ämnesområden (YouTube och bakning) tänkte jag återvända till mitt hemområde: film och TV. Jag såg nämligen Ironman igår, filmen med Robert Downey Jr, och tänkte komma med några kommentarer.

Åter till tidigare grejer jag skrivit

Till att börja med, för den som undrar ifall jag tycker att filmen har samma problem som de flesta andra superhjältefilmer, så kan jag säga ett tveksamt ja. Jag gillade Fantastiska fyran, trots dess problem, och jag gillar Ironman, troligen mer, också trots samma problem.

Det finns framför allt två skäl till att jag föredrar Ironman:

1) Fantastiska fyran är fyra stycken, medan skurken är ensam – d.v.s. de har övertaget, inte skurken. I Ironman är rollerna som de ska vara: skurken är större, starkare och bättre utrustad. (Dessutom finns det i Ironman en risk för fler än hjälten (typ världen) ifall skurken skulle vinna. Det gör det inte på samma sätt i Fantastiska fyran: skurkens mål är i själva verket ganska vagt. Kan det vara att få tillbaka Sue? Eller att göra onda saker? Tja, det kanske är bäst att inte tänka alltför mycket på det.)

2) Det var väl ganska förutsägbart i Fantastiska fyran att deras rymdfärd skulle gå illa. Ändå tog den typ 15 minuter och sa inget som vi inte redan hade fattat (bortsett från att Victor Von Dooms rymdstation är lika stor som typ Deep Space Nine trots att det bara var fem boende där). I Ironman fick vi alla fall lära känna en person till och få en liten historia där Tony Starks liv sammanflätades med en annans.

Sen är slutet mer spännande, men det är ju en personlig avvägning.

När serier blir film

Om vi sedan går tillbaka lite, innan själva filmen, så har jag ungefär samma relation till Ironman som tecknad serie som jag har till Fantastiska fyran. Jag har knappt läst dem alls. Fantastiska fyran, möjligen något mer. Jag läste Hulken, Spindelmannen och Stålmannen – samt en del komiska serier. Men både Ironman och Fantastiska fyran har definitivt potential som filmer: specialeffekter, rollfigurer, och backstories. Så det var rätt självklart att de skulle bli filmer någon gång. Ironiskt nog tycker jag nog att de har blivit bättre filmer än de som baseras på de serier jag läste: Hulken (jag har bara sett den första än så länge) var rätt pretto och när man läst bakgrundshistorien gillar man den knappt alls, Spindelmannen-trilogin är hyfsade, men efter Blake Snyders analys av första filmen i boken ”Save the Cat!” känns den inte heller jättebra, och senaste Stålmannen-filmen är bara pinsam. Däremot gillar jag båda de senaste Batman-filmerna. Så tecknen är tydliga: serier jag gillar blir dåliga filmer och tvärtom.

Rollbesättning

Jag bryr mig inte särskilt mycket om rollbesättning.

Däremot kan jag tycka att det var lite väl förutsägbart att den flintskallige, skäggige äldre mannen som ser arg ut på alla bilder i början visar sig vara skurken. (Nä, nån spoilervarning tänker jag inte sätta ut för det var självklart redan från början.)

Intrigen

Julian McMahon tar sin tid på sig att förvandlas till Dr Doom

Julian McMahon tar sin tid på sig att förvandlas till Dr Doom

Intrigen, däremot, bryr jag mig om, och den är ungefär två gånger bättre i Fantastiska fyran och fyra gånger bättre än Spindelmannen. Notera till exempel bristen på ”skurken kidnappar hjältens flickvän”-avsnitt. Notera också hur Tony Stark konfronteras med successivt större hinder, varianter på samma skurk medan Fantastiska fyran väntar på sin skurk.

Slutsats

Jag vet inte om det går att dra någon slutsats av det här, men jag gillar att ha den rubriken. Vad sägs därför om att vi tillsammans låtsas att jag kommit på något riktigt smart som slutord och att du länkar hit enbart för slutordens skull?

X-men-filmerna

Prof Charles Xavier, Rouge, Cyclops, Ice man, Storm och Wolverine

X-men. Från vänster: Prof Charles Xavier, Rouge, Cyclops, Ice man, Jean Grey, Storm och Wolverine

Nyligen såg jag om de hittills tre X-men-filmerna. Det började när jag besökte min svägerska, och då bara spridda delar av ettan men det var tillräckligt för att jag skulle bli sugen på att gå igenom de andra två – inte minst för att det snart är dags för nästa film i serien.

Jag kanske ska börja med att jag tillhör den överväldigande majoritet som har sett filmerna men inte läst serien i någon större omfattning. Det lilla jag läst av serien känns inte alls lika spännande eller roligt som filmerna, men jag kanske får kontakta en kompis som har rätt mycket och se om jag kanske går att omvända.

Låt vara att trilogin är lika subtil i sina metaforer som Star Trek. (Ja, nu pratar vi ”en ras = en minoritet”.) Filmerna är ganska charmiga på sitt sätt och hyfsat spännande. Fakiskt inte helt oävna dramaturgiskt. Och jag skulle också ha låtit Patrick Stewart ha voice over, om jag hade gjort dem.

Men det finns några småsaker.

Ängeln

I trean finns det en figur som ser ut precis som en ängel, med stora vingar, blont hår och fina drag. Han är son till forskaren som har hittat på ett botemedel mot att vara mutant. Och bortsett från att han utgör en schysst del av affischen (en tydligen rätt viktig del av en rollfigurs existensberättigande) är han med i filmen av två anledningar: 1) han är med för att introducera botemedlet och 2) han ska rädda sin pappa i slutet, trots allt det hemska han gjort. Det är väl okej med rollfigurer med begränsat utrymme. Men nu är inte problemet att ängeln har för lite tid. Han är med i säkert fyra-fem scener till. Det finns ett namn för det: Feghoot – en story som existerar enbart för att sätta upp en poäng. I det här fallet är dessutom poängen så meningslös att jag stundom funderar på ifall de har klippt bort scenen där hans roll i filmen får sin förklaring.

Lady Deathstrike

Lady Deathstrike är en rollfigur som bara finns med i tvåan, en kvinna som liksom Wolverine är full av adamantium, läker superfort och har klor. Det är som gjort för att de två ska slåss, eller hur? Eftersom man hejar på Wolverine (utom möjligen Dr Cox i Scrubs) – och han är drygt tjugo centimeter längre, tyngre och man, måste man naturligtvis ge henne lite försprång för att det ska bli spännande. Hon har längre klor. Japp, det är allt.

Men det är inte det som jag tänker på. Det jag tänker på är om man skulle analysera det hela ur genusteoretisk synvinkel – enbart det slagsmålet. Jag tror inte på sådan analys rätt igenom, men det här vara bara för roligt för att släppa.

Jag nämnde att hon har längre klor. Det jag inte skrev var att han har sina klor från knogarna. Hennes klor är förlängda naglar.

Hon rivs största delen av tiden. Han skjuter in sina klor i henne.

Och så är det själva dödsscenen. För det är klart att hon – den mest formidabla av X-mens motståndare i tvåan – måste dö innan uppföljaren. (Det är ungefär som Darth Mauls död, alldeles för lätt för att hennes död ska vara lika spektakulär som hennes intryck. Se här för fler skurkmedhjälpare som dött före sin tid.) Hon dör så här:

Lady Deathstrike

Lady Deathstrike

Man ser det inte här, men strax innan hon dör ser Wolverine till att hon blir penetrerad i nedre delen av magen av ett långsmalt rör. Hon rycker till. En kokande vätska sprutas in i henne genom röret, och pumpas långsamt in, tills hon slutligen blir helt fylld. Hon skakar och hela kroppen späns. Det börjar till och med rinna sådan vätska ur mungiporna på henne – och näsan och ögonen… Sen drar Wolverine röret ur henne och hon faller ihop.

Är det bara jag som ser det metaforiska här?

Slut på genusanalysen.

Sabretooth

I ettan stör jag mig lite på Sabretooth. Han är ungefär som den där tredje kryptoniern i Stålmannen 2: dum, stum och lätt meningslös. Varför inte göra något med honom när man ändå betalar för skådespelaren? Inte nog med att han personifierar ”low brow”, han har inga scener där han ger något större positivt intryck. (Och då menar jag positivt i väldigt vid bemärkelse.) När inte ens Magneto respekterar honom, varför skulle vi? (Och Toad? Tja, jag vet inte, jag. Jag blir sällan rädd för paddor.) Poängen är att ingen av dem påverkar filmen i större grad än att Sabretooth är orsaken till att Wolverine och Rouge blir förda till mutantskolan. (Apropå det, hur visste Storm och Cyclops att Sabretooth skulle attackera dem?) Nä, det hade gått att lösa smidigare.

Urvalet av hjältar

Kitty Pryde är en ung tjej som kan gå genom väggar. Hon finns med i alla tre filmerna, men spelas av tre olika skådespelerskor: i ettan blir hon den första mutanten Wolverine ser göra något mutantiskt i X-skolan (hon är med i två sekunder ca), i tvåan faller hon genom sin säng när Stryker anfaller (hon är kanske med i fem sekunder den här gången) och i trean är hon äntligen med på riktigt. Hon tycker jag är bra mycket mer intressant än Cyclops, Storm och Jean Grey, för att inte tala om Ice man. Likadant är det med Colossus, som också finns med i alla tre filmer, men som inte heller har någon större roll förrän i trean. Han är den store blyge killen som kan få en ogenomtränglig rustning på någon sekund. Ah, jag antar att alla kanske inte tycker som jag, men det blev lite för mycket fokus på Hogan ”jag är så rebellisk” Wolverine, Cyclops (”jag gillar inte Wolverine”), och Jean Grey (”ska jag välja honom eller honom? Nej, jag har redan valt), vars historier verkar vara fasta. Jag menar, det finns inte mycket att säga om Storm, va, annat än att hon har de och de krafterna? Och i och med att krafterna är oföränderliga och stora, kan man bara plocka fram rätt kraft, så vinner man. Lite för lätt, i min mening. Fast att plocka in Kelsey Grammer som The Beast var inspirerad rollbesättning.

Slutsats

De här svaga punkterna är några av de grejer jag tänkte på senast jag såg dem. Jag har hittills inte nämnt senator Kelley, vars vattnighet är helt fantastisk. Eller Juggernaut. Eller Mystique som i stort sett är det närmaste vi har sett Rey Mysterio på film. Eller Magnetos flykt, attack mot poliserna som håller Mystique, hot mot poliserna för att utpressa professor X – ja, i stort sett alla scener. Men det får vara tills nästa gång.

Jag har sett Hancock

Jag såg Hancock på bio idag.

Hmm, det borde vara lättare att säga att den var bra. Jag menar, den var inte dålig. Det var ju inte lika dålig som… ska vi säga… Hulken eller Superman (två filmer jag blev rätt besviken på). Men den var inte bra heller.

Okej, inledningen var bra. Bra intro på Hancock.

(HÄR NERE FINNS DET SPOILERS.)

Men efter att Hancock hade blivit en good guy, då fanns der verkligen ingenstans för filmen att gå. Och även om vändningen med frun var oväntad, så ledde det aldrig till nivån som början var på. Och sen blev det bara pannkaka av alltihop. Ingen skurk att tala om. Jag menar, här har vi en superhjälte (så mycket tänker jag inte förstöra ifall det är någon som inte har sett filmen) och vem är skurken? En vanlig människa utan några särskilda vapen och en krok istället för högerhand – samt två komiska bifigurer, varav den ena har haft häcken full, kanske man kan säga.

Det är ju det filmer lever på: skurkarna. Man tycker ju att de borde ha fattat det, efter Stjärnornas krig, När lammen tystnar (som ju har två, för sjutton gubbar), Terminator 1 och 2, Pirates of the Caribbean, och hundratals andra filmer. Det är mer och mer tydligt att de behöver Manusförfattarens guide (Vulkan.se). Jag får översätta den, helt enkelt.