Angående våldtäktsmålet i Umeå

Det här är det mail jag skrev till tingsrätten i Umeå. Skriv du också: umea.tingsratt@dom.se. Inget spam, utan ordentliga brev så att de fattar att det här inte är rätt sätt att behandla människor.

Hej,

Jag läste i Folkbladet om en dom i ett rättsfall som chockade mig:

http://www.folkbladet.nu/369711/stoppade-upp-flaska-i-tjejs-underliv-frias

För det första undrar jag om rapporteringen stämmer.

Jag förstår att det finns ett problem med bevisläget. Det jag vänder mig mot är formuleringen i domen.

Sedan vill jag att ni ska veta att skrivningen i domen knappast kan sägas stämma med den allmänna rättsuppfattningen. Jag har svårt att se att allmänheten tycker att det är okej att föra in flaskor i andra människors underliv – och att tingsrätten sedan uttrycker att kvinnans ihophållna ben snarare beror på *blygsel* eller inledande tvekan än på att det kanske kan ha gjort ont och att hon inte ville bli utsatt för de här handlingarna.

Det vore bra om ni kunde sätta upp tydliga regler för kvinnor så att de vet vad de kan göra för att vara säkra för framtida förekomster av underlivsvåld meddelst flaska. Uppenbarligen hjälper det inte att hålla ihop benen, eftersom det kan vara för tvetydigt. Räcker det med att ha tatuerat in texten ”Jag vill inte ha in några flaskor eller andra objekt i mitt underliv” eller måste man specificera alla tänkbara objekt, och eventuellt också vilket hål man avser? Måste det vara undertecknat? Gäller i så fall tatuerade signeringar, trots att de rent tekniskt gjorts av någon annan? Kan man använda någon slags kyskhetsbälte? Om man säger nej, finns det då ett undre decibelvärde, då man kan förväntas att personer i ens närhet, inklusive tänkbara förrövare, ska ha uppmärksammat det? Går ett tydligt och bevittnat ”nej” att lita på ifall mottagaren har dålig hörsel, dåliga språkkunskaper eller förståndsnedsättningar? Om man använder ett skärp för att binda ihop sina ben, och förrövaren har lyckats föra in en flaska ändå, går det då att stämma skärptillverkaren? Era regler och tips emotses å det snaraste.

Slutligen tycker jag att ni har misslyckats med ert uppdrag att upprätthålla ett förtroende för rättsapparaten i Umeå. Jag skulle i dagsläget inte lita på era domar, eftersom skrivningen var så oerhört dålig. Jag hoppas att ni blir ordentligt granskade framöver och att ni åläggs att ändra på era regler så att den här typen av skrivelser inte är möjliga.

Som svar fick jag domen. Den hittar du här: http://www.fildirekt.se/dl/1368660428.pdf

Sedan dess har Expressen också skrivit om saken på ett bra sätt. Aftonbladet försöker nyansera, och kommer fram till samma sak som jag här ovan: det är språket som är märkligt. Däremot är det ingen i media som undrar det som jag gör: vad skulle tjejen har gjort då, om inte ett par ihopklämda ben räcker?

Jag såg förresten ett TED-tal häromdagen som visade just på att det här (såsom i bilden ovan) främst är en mansfråga. Se det du också!

Se också TED-talet om hur filmer påverkar pojkars fantasi! Manlighet är något annat än vad de flesta tror. Som att våga vara med i ett team lett av kvinnor.

PS. Det finns mycket sjukt här i världen. Jag har tidigare skrivit om häxbränningar och skyddande av pedofiler, förutom de glättiga grejerna som jag vanligtvis brukar skriva om.

Hur man blir en expert

Just nu läser jag en fascinerande bok av Joshua Foer. Den heter ”Moonwalking with Einstein”. Jag fick höra talas om Foer första gången när jag såg hans TED-tal, som berättar en del om bokens innehåll: han är en journalist som bevakade en minnesmästartävling, blev intresserad och tänkte försöka lära sig att minnas bättre, och året därpå vann samma tävling. Och visst är det intressant att läsa om olika minnestekniker, men det som jag tänkte ta upp är en sak som Foer nämner i förbigående gång på gång, nämligen hur man blir en expert. De flesta av oss har kanske någon sorts expertis, men det här syftar på hur man blir mer än allmänbildad. För er skull ska jag kort berätta lite om hur man blir en expert.

Det tar 3 år, minst

Psykologiprofessorn K Anders Ericsson vid Florida State University i USA tillhör dem som har forskat mest om det här med experter. En av de saker som han har kommit fram till är att det tenderar att krävas åtminstone 10 000 timmars träning inom området för att bli berömd för sin expertis (kap 3). Jag har tidigare läst att den första miljonen ord man skriver som författare inte räknas (det kan ha varit Ray Bradbury eller Robert Heinlein, eller Elmore Leonard.) 10 000 timmar motsvarar ca 416 dygn (fast ingen jobbar dygnet runt, så säg att det snarast motsvarar 3,5 års arbete med 8 timmar per dag) och 1 miljon ord tar kanske 3 år om man skriver 3 boksidor (1200 ord) om dagen.

De tre åren kan man naturligtvis tillbringa på olika sätt. Ganska mycket tid bör man ägna åt att träffa andra experter. En vän på Nobelmuseet berättade att de forskare som flyttar till andra länder oftare får Nobelpris, eftersom de lär sig nya rön och tvingas undersöka sina egna fördomar och hypoteser utifrån. Rent allmänt bör man naturligtvis läsa en hel del. Och testa saker. Våga göra misstag.

Genvägen till att bli en expert

Fast om du hade velat bli expert, och hade tid till det, hade du knappast läst ett sånt här blogginlägg. Du vill ha snabba lösningar. Okej, okej, jag ska inte låta dig vänta på hur du verkar vara en expert utan att faktiskt vara det.

Den där professorn jag nämnde ovan har nämligen studerat vad experter och nybörjare gör olika. I Foers bok ges exemplet med nya insatspoliser som släpper förbi personer med misstänkta bomber in i skolor, medan de erfarna stoppar dem. Vad är skillnaden? Här är svareet:

Experts see the world differently. They notice things that nonexperts don’t see. They hone in on the information that is matters most, and have an almost automatic sense of what to do with it. And most important, experts process the enormous amounts of information flowing through their senses in more sophisticated ways.

(s 55, 2012)

Tekniken kallas ”chunking” och går ut på att vana personer snabbare ser mönster i tillvaron. Den förmågan går att lära sig snabbare än man kan lära sig de stora kunskapsmängder man behöver för att kunna sätta etiketten expert på sig själv. Till och med meningslösa sifferrader går att hitta mönster i. Framför allt går det att lära sig hur man tänker för att se mönster, d.v.s. vad man ska hålla utkik efter i de allra vanligaste fallen. Det kan vara så enkelt som att lära sig vilka frågor man ska ställa (så länge man inte bara upprepar ett fåtal inlärda fraser som en papegoja). Tidigare har jag berättat om några av de frågor jag alltid har i bakhuvudet när jag analyserar texter eller bara pratar med folk. Att titta på det här med världens bästa grupp är inte heller dumt.

En ännu enklare väg

Det finns faktiskt en ännu enklare väg än att lära sig chunking och att ställa rätt frågor. Har du inte litat ut den behöver du inte känna dig dum. Den går ut på att…

Bara sätta igång att påstå att man är en expert. Som amerikanarna så uttrycksfullt säger det: ”Fake it ’til you make it”. Det finns gott om folk som tar plats i debatter, intervjuer och diskussioner och som har mindre eller lika mycket kunskap som du har. När du har lagt dig i ett antal gånger kommer du att upptäcka att du kan ganska mycket och att andra börjar lyssna mer och mer på dig. De kommer så småningom att förvänta sig att du ska vara experten. Efter en tid finns risken att du tystar andra som också har expertkunskaper, och då hoppas jag att du är storsint nog att inse att du inte sitter inne med alla svaren.

Till slut kommer du att ha varit med vid så många situationer att du ser mönstren allt snabbare, och då har helt plötsligt 10 000 timmar gått.

Vem slutar först?

Det här kommer inte att handla om mina barn, men i förbigående kommer jag att nämna dem. Jag ber om ursäkt för det.

Inte för att skryta, men… ja, lite kanske. Hemma har vi tre grejer som fungerar bra för att få barnen (ber om ursäkt) att bete sig som människor och mindre som djur. Det här är saker som andra har kommenterat och jag tänkte att det kanske kunde hjälpa någon, göra… något… eller så. Ja. För den som är intresserad följer här de tre sakerna:

1. Väl synligt har vi en lista över saker som familjen vill göra. Barnen (ursäkta) har fått vara med att bestämma vad som ska stå med på listan. Det här har fått effekten att när vi inte har något att göra kan vi titta på listan, göra något och pricka av det. På så sätt slipper vi de där stunderna av ”vad ska vi göra?” och kommer lättare ihåg i efterhand vad vi faktiskt har gjort. En sån lista kan jag rekommendera.

2. Många föräldrar klagar över att de inte får tillräckligt med tid för sig själva och/eller bara för föräldrarna. Vi har inte den fullständiga lösningen, men det här systemet fungerar rätt så bra. Jag har fått vissa dagar lediga och Matilda har fått andra dagar lediga, och vissa dagar är familjedagar. På våra lediga dagar kan vi vara hemma eller åka iväg och träffa kompisar, vilket vi känner för. Resultatet är att vi tycker att det är roligare att träffas, när vi väl träffas, och båda känner att vi får göra saker, utan att det blir orättvist.

3. Det är oundvikligt att barnen (förlåt) blir osams ibland. Istället för att utreda hur det hela började, så börjar vi med att fråga ”så vem slutar först?” Vi säger att vi gillar den som slutar konflikten, d.v.s. vi har gjort en grej av att alltid bli stolta över den av killarna som först säger förlåt, kramas och tröstar den andra. När de väl lugnat ner sig kan man diskutera mer om vad som hände, och då brukar det inte vara lika svårt att få reda på sanningen. Sedan kan vi ha en sansad diskussion om hur vi ska göra nästa gång för att samma grej inte ska hända igen.

Och det är den sistnämnda punkten jag ville diskutera mer, för jag tror att alltför många fokuserar på hur konflikter börjar, snarare än att göra en prestigesak i att avsluta konflikten. Det är ett sätt att ”re-branda” konfliktlösningen.

Ibland uttrycker jag mig rätt klumpigt, framför allt muntligt. Ett sånt tillfälle var när under förra årets Wikimania som ägde rum i Israel.

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Efter Wikimania åkte vi, några stycken från Wikimedia Foundation, iväg på en tvådagarsutflykt till Västbanken. Vi ville inte bara besöka ena sidan av konflikten. (För några riktigt snygga bilder från den utflykten, se Guillaume Paumiers Flickr-flöde därifrån.)

Jag ställde, utan att egentligen tänka igenom vad jag sa, följande fråga till några av de smartaste människorna man kunde åka på en bussresa med:

– Hur får man slut på Israel-Palestina-konflikten?

Min tanke var att om det finns några som har lite tankar om det där, så var det personerna jag satt bredvid. Men de bara hö-hö-hö-ade och menade att det var en naiv fråga. Litegrand var det kanske det, men jag var allvarlig.

Det här får mig att tänka på en scen ur ett avsnitt ur Vita huset (en av världens bästa TV-serier), där president Bartlet säger:

Ellie had a teacher named Mr. Pordy, who had no interest in nuance. He asked the class why there’s always been conflict in the Middle East and Ellie raised her hand and said, ”It’s a centuries old religious conflict involving land and suspicions and culture and…” ”Wrong.” Mr. Pordy said, ”It’s because it’s incredibly hot and there’s no water.”

Men, grejen är den att det inte spelar någon roll vad orsaken till den här konflikten är. Grejen är att det inte är coolt i något läger där att faktiskt sluta fred. Den ledare där som börjar en fredsprocess stöter sig med sina egna, för att vara svag, etc. Där ligger det verkliga problemet, att hitta ett sätt att göra det coolt att sluta först.

Där är vi tillbaka i det här med re-branding. Hur får man folk att göra något? Rory Sutherland, som jag länkade till ovan (ordet ”re-branda”), men som är värd mer uppmärksamhet, berättade i sin presentation på TED om Fredrik den store av Preussen som hade problem med att få sin befolkning att äta potatis. Potatisen var en smart upptäckt, men bönderna gillade inte den i början. Så han försökte tvinga dem. Bönderna vägrade, och det fanns till och med folk som blev avrättade för att de vägrade äta potatis. Fredrik försökte då en annan strategi. Han sa att potatis bara var för kungafamiljen, och satte ut vakter kring potatisfälten (med hemliga instruktioner att inte vakta särskilt bra). Eftersom folk resonerade att det som vaktas också måste vara värt att ta, blev det snart en underjordisk potatisodlingsboom. Bingo, potatisen hade fått ett nytt värde.

Sutherland tar ett annat exempel också. Atatürk, som grundade det moderna Turkiet på 1920-talet, ville få bort användningen av slöjor. Istället för att förbjuda slöjan som kunde ha fått negativa effekter, gjorde han det obligatoriskt för alla prostituerade att bära slöja. Därmed var saken löst.

Så, låt oss utse vinnare bland de som slutar konflikten snarare än börjar den. Det är ju ingen mening att folk ska bete sig som barnrumpor (ursäkta) bara för att man håller på att utreda vem som började konflikten. Eller vad tycker du?

Det är roligt med språk

Som gammal lingvist har jag alltid haft ett stort intresse för språk. Det finns så mycket roliga språkgrejer. Bara det där med att det finns många skämt som bygger på missförståelse eller dubbla betydelser är något många uppskattar. Men jag tänkte gå lite djupare än så. Här är några av mina favoriter:

The phonetic labyrinth/The chaos

Jag läste den här dikten själv någon gång på gymnasiet. Då kallades den The phonetic labyrinth. Men tydligen har den funnits sedan 1920 då den nederländske läraren Gerard Nolst Trenité (1870-1946) inkluderade den i sin textbok Drop Your Foreign Accent. Den finns i flera versioner på nätet, men den kompletta versionen finns här och heter ”The chaos”.

Så här börjar den:

Dearest creature in creation

Studying English pronunciation,

I will teach you in my verse

Sounds like corpse, corps, horse and worse.

I will keep you, Susy, busy,

Make your head with heat grow dizzy;

Tear in eye, your dress you’ll tear;

Queer, fair seer, hear my prayer.

Pray, console your loving poet,

Make my coat look new, dear, sew it!

Men för de flesta utan engelska som modersmål är texten så svår att utläsa att man kan behöva en guide. Som tur är finns det en inläst version här (mp3).

The the impotence of proofreading

Du läste rätt. Det finns vissa fel i rubriken.

Poeten Taylor Mali har skrivit dikten ”The the impotence of proofreading” som skickligt väver samman flera roliga felstavningar/Freudianska felsägningar. Så här börjar den:

Has this ever happened to you?

You work very horde on a paper for English clash

And then get a very glow raid (like a D or even a D=)

and all because you are the word¹s liverwurst spoiler.

Proofreading your peppers is a matter of the the utmost impotence.

Man kan se Taylor Mali läsa hela dikten (och då blir några av de där felsägningarna lite tydligare) på YouTube, se nedan.

På svenska finns här såväl Gösta Ekman och Robert Broberg som gör samma sak. Tidigare, kanske man ska tillägga.

Inte någon dubbel negativ, inte

Språkfilosofen JL Austin var en av de största lingvisterna. Det är i stort sett honom vi har att tacka att talet betraktas som en akt (något som kan påverka verkligheten och inte bara beskriva den). Under en föreläsning på 1950-talet beskrev Austin att två negativa delar av en sats betyder att satsen blir positiv, som i följande fall: ”Det är inte dumt”, vilket betyder: ”Det är bra”. Det här finns i många språk och brukar förklaras med termen litotes. Men, menade Austin, det finns inga språk där två positiva delar av en sats betyder att satsen blir negativ.

En annan professor, Sidney Morgenbesser, satt längst bak i salen och svarade bara:

– Yeah, right.

[Källa]

Cupertino-effekten

I staden Cupertino i Californien ligger Apples huvudkontor. Det har lett till att staden Cupertino finns i de flesta stavningsprogram. Ordet cooperation finns av någon anledning inte alls i lika många stavningsprogram, och det har gjort att programmet själv eller med lite hjälp byter till Cupertino. Det här kallas för Cupertino-effekten. Lingvistikbloggen Language log har skrivit utförligt om det, och jag har själv gjort en lista över saker som mitt ordbehandlingsprogram föreslår.

Nu har jag hittat fler roliga förekomster:

* tvåmeterstyp – mästerstycke

* steroidbehandling – asteriodbehandling

* Tolstoj – solstoj

* ibuprofen – profetian

* stämningsdödare – stämningsdöpare

* kvarsittning – kvarnsittning

* bullshit – bullshiit

* samsyn – damsyn

* Laestadius – planeringsstadium

* trakassera – tärnkassera

Rätta språkfel

Det finns många språkfel som är myter i engelskan. Här är en som har skrivit underhållande om det. Här är en mer vetenskaplig genomgång av en av de vanligaste myterna, den delade infinitivet. På svenska har vi annars ”han är äldre än mig/jag”-frågan och många andra.

Ordböcker är häftiga

Och till sist ett slag för lexikografen Erin McKean som i en föreläsning om ordböcker på TED 2007.

Vi behöver mer, inte mindre

Det kan vara uppenbart för några att vårt utbildningssystem inte är fulländat. Men det är inte heller hela sanningen.

Jag har kommit att tänka på det flera gånger den senaste veckan. Som idag när en journalist intervjuade mig om Wikipedia och frågade varför så många lägger ner tid trots att det är oavlönat. Tidigare har jag då svarat saker som att det inte är annorlunda än att folk lägger ner tid på att heja på fotbollsmatcher oavlönat, eller att träna barn i ishockey utan någon lön. Men den senaste tiden har jag istället svarat på ett sätt som måhända är fyllt av floskler och klyschor, men som jag ändå är helt övertygad om stämmer: bakgrunden till att så många bidrar till Wikipedia är Wikipedias vision.

Tänk dig en värld där varje människa på den här planeten får fri tillgång till världens samlade kunskap. Det är vårt mål.

Jimmy Wales

Att ge alla människor på jorden möjlighet att hitta all kunskap är ett mål som är så fantastiskt långt borta, men ändå så viktigt, att folk kan tänka sig att lägga ner tid på det. Andra har liknande mål, såsom dem som Charlies Leadbeater berättar om i sitt tal på TED. Och det är här klyschorna kommer in: jag tror att den information vi sprider som till slut kommer att förändra världen till det bättre. Med informationen vi låter andra ta del av kommer de kanske kunna bota världssvälten, eller hitta på nya mediciner, eller skapa helt nya former av kultur. Det handlar alltså inte bara om rent altruistiska motiv, att vi ska känna oss bättre för att vi hjälper andra, utan för att vi kanske hjälper oss själva genom att hjälpa andra. (Och som Hans Rosling visat flera gånger om, så är vår bild av ”andra” inte så korrekt som vi kanske tror.) Ja, jag vet, jag är obotligt optimistisk…

Men det betyder inte att jag tycker att allt är bra nu. Några som slagit huvudet på spiken vad gäller saker vi behöver förändra vad gäller utbildning och tankesätt är Sir Ken Robinson och Rory Sutherland. Idag tänkte jag dock tipsa om en helt annan talare: Brian Cox. (Inte skådespelaren Brian Cox, utan fysikern.) Han berättar i ett tal på TED om varför vi behöver mer forskning, inte mindre, och att det betalar sig i slutänden på sätt som det inte alltid går att förutsäga. På något sätt får han också in transistorer, Alexander Fleming och Voyager-skytteln, men exakt hur det får du se i hans tal.