Felringt, så att säga

Man kan i viss mån mäta hur framgångsrikt Wikipedia är genom att titta på besöktsstatistik. Men det finns andra mått som jag tycker är mer tillförlitliga. Jag fick exempelvis en smärre chock när min pappa, som av födsel och ohejdad vana vägrar använda datorer på ett sätt som får våra svenska riksdagsledamöter att likna Barack Obama, berättade för mig om Wikipedia. Då har Wikipedia nått långt. När min farmor har börjat prata om Wikipedia kommer jag att pensionera mig från Wikimedia Sverige för då bör vi ha kommit så långt att Wikipedia används som den enda tillåtna källan på universiteten – i Uganda.

Ett annat mått på hur välkänt Wikipedia är, är alla fel som börjar uppstå. Jag tycker till exempel inte att det är konstigt att vi ser alltfler människor som inte vet vad Wikipedia är för något och försöker lägga in sina företag eller sina åsikter. Jag misstänker att folk gör samma misstag när det gäller telefonsamtal till SOS Alarm och frågar om vädret. Det är bara det att just nu drabbar det mig personligen. (Tänk på att Wikipedia drivs av frivilliga, inklusive det jag gör.) Eftersom jag är presskontakt står mitt telefonnummer och min epostadress väl synliga på Wikipedia. Det har inte varit några problem de senaste två-tre åren. För ett par månader sedan hände något. Folk började ringa som tokiga. Ett par gånger i veckan ringer folk och frågar om jag kan ta hand om biljettbokning till flyget. Det är förståeligt. Killen hade sökt på sitt flygbolag, hittade Wikipedia före flygbolagets webbplats, såg inget telefonnummer eller bokningsgrejer, men däremot länken Kontakt, klickade där, såg ett nummer och slog numret direkt – utan att tänka på att det står att numret inte går till en telefonkatalog.

Den senaste tiden har jag därför svarat på frågor om bostadsbyten, jultidningar, telefonnumret till Noomi Rapace (killen hade ett manus, ifall du skulle råka läsa det här, Noomi), vart man vänder sig för att överklaga felaktig vård av sjuk son, och inte minst Jehovas vittnen. Tänk dig själv om det skulle hända 2-3 gånger i veckan. Alltid nya frågor. Jag ser heller inte att det minskar, snarare tvärtom. Och numera drabbar det inte mig bara, utan också min sambo, som har fått lära sig olika varianter av ”Nej, du har ringt till presskontakten för svenskspråkiga Wikipedia”. Hur det kommer att bli när min fyraårige son börjar (få) svara i telefon mer regelbundet vill jag nog inte tänka på.

Med tanke på att jag på sätt och vis är Wikipedias ansikte utåt i Sverige kan jag inte med att bara lägga på eller vara otrevlig. Samtidigt bör det vara lätt att få tag på någon som kan svara på frågor om Wikipedia. Så hur gör jag? Jag tror att det som krävs är en tydligare skrivning i vänstermenyn (”Kontakta Wikipedia”), mer utbildning till folk som surfar på nätet, tydligare åtskillnad på Wikipedia och andra träffar i Googles lista (officiella webbplatser kanske har annan färg, eller Wikipedia läggs i högerkant), men kanske framför allt att vi ger någon betalt för att ta emot de där samtalen (inte nödvändigtvis mig) – för faktum är att det behövs någon sådan. Om någon telefontjänst vill sponsra Wikimedia Sverige så att vi har råd med en person som kan svara i telefon kan vi säkert fixa något coolt av det också.

Inte riktigt mitt jobb…

Redan från början vill jag klargöra att det inte var något fel på jobbet. Det var ett helt okej jobb.

Det var bara inte mitt jobb.

I ett par veckor förra året jobbade jag som telefonintervjuare. Jag blev tipsad om det och tänkte att det var ungefär som telefonförsäljare. På något sätt lyckades jag övertyga mig själv om att det var en himmelsvid skillnad; jag skulle ju inte sälja något – jag skulle fråga folk vad de tyckte om olika saker.

Mmm…

Även om jag lyckades övertyga mig själv om det så var över hälften av de jag ringde inte lika övertygade.

Men det var inte därför jag och det där jobbet inte passade ihop. (Som sagt, problemet var inte jobbet. Problemet var kopplingen mig-det jobbet.)

Jag hör illa. Inte så att jag är döv eller något, men jag hade 19 öroninflammationer när jag var liten och det har gett mig små ärr på trumhinnorna. När folk pratar i bakgrunden har jag ibland lite svårt att höra vad den eller de jag pratar med, säger. Tänk klubbar eller fester. Eller simhallar (där jag tillbringade flera år i min ungdom). Eller telefonintervju-arbetsplatser. För att höra alla svar blev jag helt enkelt tvungen att skruva upp volymen till max och ibland trycka lurarna mot öronen. Lite svårt att vara avslappnad då.

Lägg sedan till att jag lider av en mild form av telefonskräck.

Och att mina dagar såg ut så här: min son fick vara på dagis fem timmar ursprungligen när jag var arbetslös, men eftersom det här bara var halvtid *eller oftast mindre*, så fick han bara vara tre timmar på dagis, vilket betydde att jag bara hade två och en halv timme att söka ordentliga jobb och äta, innan sonen skulle hämtas. Därefter var det fyra timmar till min flickvän kom hem och så fort hon kom hem skulle jag åka iväg till arbetet som telefonintervjuare. Med en restid på ca en timme, enkel resa. För jag sa väl att det var ett kvällsjobb. Jo, det är jag säker på att jag sa. Kvällsjobb.

Så, inga lediga kvällar, inga lediga dagar, och inget umgämge med min flickvän. Och just ingen tid att söka ordentliga jobb.

Jag nämner det här bara för att säga att visa att jag inte passade för det jobbet, över huvud taget. När jag nämnde det igår för min flickvän, så sa hon: ”Det är som ifall jag skulle bli taxichaufför.”

Precis. Och det är något varken ni eller jag skulle vilja se.