Det där med tid…

Jag vet att man inte har mer tid än man tar sig, men det finns ändå ett par olika skäl till att jag inte uppdaterar den här bloggen dagligen:

* Min son går på dagis 5 timmar per dag. Eftersom det tar omkring en halvtimme att ta sig hem efter att ha lämnat honom och gå dit för att hämta honom blir det bara 4,5 timmar kvar. Under den tiden som är kvar måste jag äta. Kvar är strax under fyra timmar. Sedan tar det en halvtimme att kolla igenom min mail och bedöma vad som måste besvaras direkt. Om det är något större, vilket det ofta är kan det ta ända upp till en timme. (Det här är naturligtvis sammanlagt under dagen.) Säg att vi ändå har tre timmar kvar. Sedan är det dags att kolla vad som hänt på de andra sajterna, typ min bevakningslista på Wikipedia. Två och en halv timme kvar, ibland mindre. Någon gång i veckan är det något datorrelaterat som måste tas hand om. Två timmar kvar. Sedan ringer telefonen. En halvtimme till bort. Förutsatt att inget mer händer, och där finns inga garantier, har jag alltså ca 90 minuter att söka jobb, hålla kontakten med vänner, hålla mig à jour med min bransch, ta itu med uppgifter antingen som presskontakt för Wikipedia eller som ordförande för Wikimedia Sverige, duscha (de dagar jag inte orkat det på morgonen eller blivit väckt för sent), bränna ner saker från DVD-spelarens hårddisk, städa och diska, försöka hålla levande alla projekt jag är involverad i, raka mig, sova (ifall jag arbetat för långt in på natten), läsa, titta på alla TV-serier och filmer jag har spelat in och följer, röja på skrivbordet, planera för närmaste tiden, fakturera, beställa biljetter, göra research inför något jag håller på mig (vilket riskerar att jag fastnar i något som är intressant). Och så vidare!

* Det här är alltså bara de fem timmarna när min son är på dagis. På kvällarna då? Vi har delat upp kvällarna så att båda ska få vara ”ledig” och göra egna saker. Det betyder i stort sett att jag antingen är upptagen eller får sitta och jobba för att hinna ikapp på mina lediga kvällar, och att hennes kvällar blir ungefär samma sak som när min son inte är på dagis.

* Sen finns det naturligtvis dagar när jag måste på möten eller på resor också, och det skjuter på mitt schema ännu mer. Likadant är det med semestrar.

Slutsatsen av det här är att jag önskar att jag kunde få jobba *heltid* någon gång, så att jag hann med allt som jag måste göra, vill göra och behöver göra. Det är så frustrerande att ha mer än en heltidstjänst och ha mindre än en halvtid att göra det på.

Inte riktigt mitt jobb…

Redan från början vill jag klargöra att det inte var något fel på jobbet. Det var ett helt okej jobb.

Det var bara inte mitt jobb.

I ett par veckor förra året jobbade jag som telefonintervjuare. Jag blev tipsad om det och tänkte att det var ungefär som telefonförsäljare. På något sätt lyckades jag övertyga mig själv om att det var en himmelsvid skillnad; jag skulle ju inte sälja något – jag skulle fråga folk vad de tyckte om olika saker.

Mmm…

Även om jag lyckades övertyga mig själv om det så var över hälften av de jag ringde inte lika övertygade.

Men det var inte därför jag och det där jobbet inte passade ihop. (Som sagt, problemet var inte jobbet. Problemet var kopplingen mig-det jobbet.)

Jag hör illa. Inte så att jag är döv eller något, men jag hade 19 öroninflammationer när jag var liten och det har gett mig små ärr på trumhinnorna. När folk pratar i bakgrunden har jag ibland lite svårt att höra vad den eller de jag pratar med, säger. Tänk klubbar eller fester. Eller simhallar (där jag tillbringade flera år i min ungdom). Eller telefonintervju-arbetsplatser. För att höra alla svar blev jag helt enkelt tvungen att skruva upp volymen till max och ibland trycka lurarna mot öronen. Lite svårt att vara avslappnad då.

Lägg sedan till att jag lider av en mild form av telefonskräck.

Och att mina dagar såg ut så här: min son fick vara på dagis fem timmar ursprungligen när jag var arbetslös, men eftersom det här bara var halvtid *eller oftast mindre*, så fick han bara vara tre timmar på dagis, vilket betydde att jag bara hade två och en halv timme att söka ordentliga jobb och äta, innan sonen skulle hämtas. Därefter var det fyra timmar till min flickvän kom hem och så fort hon kom hem skulle jag åka iväg till arbetet som telefonintervjuare. Med en restid på ca en timme, enkel resa. För jag sa väl att det var ett kvällsjobb. Jo, det är jag säker på att jag sa. Kvällsjobb.

Så, inga lediga kvällar, inga lediga dagar, och inget umgämge med min flickvän. Och just ingen tid att söka ordentliga jobb.

Jag nämner det här bara för att säga att visa att jag inte passade för det jobbet, över huvud taget. När jag nämnde det igår för min flickvän, så sa hon: ”Det är som ifall jag skulle bli taxichaufför.”

Precis. Och det är något varken ni eller jag skulle vilja se.