Några tips om ordbehandlare

(Den här artikeln skrev jag ursprungligen för 1av3.se 2011.)

Det finns särskilt en punkt där jag skiljer mig från många andra författare: jag använder varken Microsoft eller Apples produkter. Istället kör jag med fri programvara. Det gör jag av flera skäl. Men jag tänker inte försöka omvända någon mot dess vilja. Alla ska naturligtvis använda de verktyg som passar dem bäst. Jag hoppas bara att folk baserar sitt beslut på annat än hävd och ohejdad vana – eller dåliga råd.Till exempel vilket filformat som ska användas. Och jag vet att vissa efterfrågar grejer för författare som är enklare med fri programvara.

Min ordbehandlare heter inte Word eller iWork utan Writer. Den är helt gratis och kan laddas ner här. (Gratis är inte alltid sämre. Ibland är det bättre – tänk på hur mycket du betalar för dina Google-sökningar.) Writer ingår som en del i kontorspaketet LibreOffice (som nu är standard istället för OpenOffice – just när folk börjat lära sig namnet OpenOffice…).

Men jag tänkte gå lite mer praktiskt tillväga och visa några grejer som jag har gjort för att få ut det mesta från Writer. Många av de här grejerna går säkert att göra med Word eller iWork också, men en del går bara med Writer.

Bestäm själv vilka ikoner du vill ha i verktygsfältet

Längst upp finns (som vanligt) ett verktygsfält. Det kan innehålla många funktioner.

I Writer kan man bestämma själv vilka ikoner som ska finnas där, vilket är bra när man skriver mycket. Själv har jag lagt till de funktioner jag använder mycket, såsom sidbrytning, ordräknare, justering (vänster/marginal/höger/centrering), vissa ritgrejer, och autokorrigering (se mer information nedan). Till stor del har jag dock ägnat mig åt att ta bort funktioner från verktygsfältet så att man lättare ser de viktiga verktygen. Många ordbehandlare är så överlastade att det knappt går att se skogen för alla träd.

Att anpassa verktygsfältet går snabbt: välj Verktyg > Anpassa > Menyer

Gör stora förändringar snabbt

Writer har (och jag vet att Word numera också har) en funktion för att ändra liknande textstycken direkt, så att exempelvis alla rubriker på en viss nivå blir blåa eller får ett större teckensnitt. Det här gör man med formatmallar. Jag använder formatmallar hela tiden, till exempel för att få bort horungar och änkor. Med formatmallar kan du ändra hur sidor och stycken ser ut på ett kick. Vill du göra brödtexten en halv punkt mindre för att göra dokumentet två sidor kortare? Det tar max fem sekunder.

Klicka F11 eller välj Format > Formatmallar och formatering

Skriv snabbare med autokorrigering

En annan funktion som jag använder för att kunna skriva snabbare är att använda autokorrigering. Jag har ställt in Writer så att den kommer ihåg alla långa ord automatiskt och så fort jag har skrivit några bokstäver föreslår Writer ord baserat på vad jag har börjat skriva. Man kan acceptera eller skriva vidare. Eftersom den här funktionen går såpass fort behöver jag sällan skriva mer än fem eller sex bokstäver långa ord. 

Välj Format > Autokorrigering > Alternativ för autokorrigering > Ordkomplettering

Man kan också använda sig av funktionen Ersättning (en av de andra flikarna bakom Alternativ för autokorrigering) och själv hitta på förkortningar. En vän till mig brukar förkorta sina rollfigurers namn, så att när han skriver HeP förvandlar programmet det till Henrik Pettersson.

Navigera lättare

När texten växer brukar det bli allt svårare att få översikt, och än mer att navigera i den. I Writer finns ett verktyg för att underlätta det här, nämligen en navigator (välj Visa > Navigator eller F5). Navigatorn visar alla rubriker du sätter i texten, till exempel kapitelnamn. Men man kan också leta reda på alla tabeller, alla bilder, alla fotnoter, alla hyperlänkar, etc. Och man kan dra och släppa de här elementen och på så sätt flytta runt delar av texten.

Skaffa egna tillägg

Teamet bakom Writer vet att de inte kan tänka på alla behov du kan tänkas ha. Därför uppmuntras man att bestämma själv vad man vill ha för extrafunktioner. Under menyn Verktyg > Tillägg kan man få sådana saker som Ordlista, grejer som rensar bort onödiga radbrytningar, clip-art-samlingar, etc, etc. Det här motsvarar alltså appar för mobiltelefoner. Det finns hur många som helst.

Till exempel:

* jämför dokumentversioner

* arbeta med Google Docs i din ordbehandlare

* arbeta med PDF:er

Har du några andra favoriter? Eller tips?

Avslutning

För min del finns det ett argument som väger tyngre än något annat när det gäller att arbeta med fri programvara: jag vill kunna öppna mina filer, mina texter, även om fem-tio år. Det fungerar bäst om man kan kolla hur filformatet är uppbyggt.

Men sen ska det ju vara lättarbetat också, och under de omkring fyra år jag har arbetat med OpenOffice/LibreOffice har jag bara haft några större problem när jag ska kommunicera med folk som har Windows Vista, eftersom de använder ett filformat som inte ens andra utgåvor av Microsoft kan öppna utan problem. Annars fungerar det precis som vanligt.

Manusförfattarens guide:Bilaga 2

Det här är tjugosjätte och sista delen i min bok Manusförfattarens guide, nämligen dess andra bilaga. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Rekommenderad läsning

Det finns verkligen 18 miljarder böcker och webbplatser om att skriva. Ingen kan ha full koll på dem, framför allt eftersom rätt många av dem är rätt ytliga eller förenklar saker. Men böckerna och länkarna här nedanför är kvalitetsprodukter. Om du läser bara en av dem har du ett stort försprång framför de flesta andra som håller på med det här.

Böcker

  • Judy Carter: The Comedy Bible
  • Alex Epstein: Crafty Screenwriting och Crafty TV Writing
  • William Goldman: Adventures in the screen trade
  • Viki King: How to write a movie in 21 days
  • Robert Masello: A friend in the business
  • Martin Roth: The Writer’s partner
  • Sol Saks: Funny business – The craft of comedy writing
  • Stephen E Whitfield & Gene Roddenberry: The making of Star Trek

Webbplatser

Mer än så behövs inte. Allt finns där eller via deras länkar.

Manusförfattarens guide:Är du redo?

Det här är tjugofjärde delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Är du redo?

Är du redo att ta dig in i branschen? Att bli en riktig manusförfattare och skriva grejer som filmas och visas och blir kritiserade och rosade? Är du beredd?

Självklart är du det!

Du sitter där och tycker att det är så självklart. Om bara någon gav dig chansen så skulle du minsann visa dem att du inte bara kan, utan att du också sopar mattan med alla andra – utom möjligen några av de allra största höjdarna.

Men annars så håller du en så hög klass att det är lite underligt att du inte redan har ett skrivarjobb. Det måste nästan vara något fel på branschen som inte har upptäckt dig. Vid närmare eftertanke är det mystiskt och oroande. Det kanske finns makter i branschen som vill hålla såna som dig utanför de avlönades skara…

Dessutom har de som redan är etablerade det så mycket lättare: de har alla kontakter, de får göra mer som de vill, och de kan ju arbeta med att skriva på heltid. Inte undra på att det är så svårt för dig att ta dig in bland dem: de har ju alla fördelar!

Men du är ju redo…

Just det gör det så mycket mer irriterande. Här sitter du och är redo att ta vilket skrivjobb som helst, och så får du ingenting. Inga uppdrag, inga pengar, och inte vinner du några tävlingar heller. Det suger! Hur kan det vara så snett i ett samhälle som ska vara demokratiskt, och som ska uppmuntra nya författare att komma fram, att du som är redo, inte får chansen?! Det kanske inte är så konstigt med tanke på hur branschen ser ut. Folk som sticker ut det minsta lilla får inte vara med och leka. Och du vill ju göra lite udda grejer, och det är därför som branschen inte vill veta av dig.

Spelar det över huvud taget någon roll att du är redo? Kommer du någonsin att kunna övervinna alla hinder och få din rättmätiga plats i Olympen, eller kommer ditt liv att fortsätta så här? Det är frågan.

Tänk om någon hade svaret…

***

I själva verkat tror jag att svaret på den frågan är en annan fråga. Du har läst den tidigare: Är du redo?

På riktigt, menar jag. Är du riktigt förberedd?

Då tänker jag inte på om du kan strukturera vilken berättelse som helst, om du vet vem som spelade mot Sandra Bullock i MISS SECRET AGENT, eller i vilket format Ingemar Bergmans manus är. Jag tänker på något helt annat.

Jag tänker på din blick.

I en undersökning hade president Bartlett vunnit det riktiga valet.

I en undersökning hade president Bartlett vunnit det riktiga valet.

För att förklara vad jag menar kanske jag ska berätta varifrån jag fick idén till det här kapitlet. Jag tittade på ett avsnitt av ”Vita huset”, inte för första gången, utan snarare tredje eller fjärde gången. I avsnittet har Josh blivit skjuten och ligger medvetslös (för den som är intresserad kan jag berätta att dubbelavsnittet heter ”In the shadow of two gunmen”, från början av andra säsongen). Under tiden rullar stabens första tid tillsammans upp för våra ögon: vi får se hur de träffades och vad det var som gjorde att de valde att arbeta för att guvernör Bartlet skulle bli vald till president. Vi får se hur Leo övertalade Josh att komma och titta på ett tal av guvernör Bartlet. Vi får se hur Josh övertalade Sam (Rob Lowe) att sluta sitt jobb, därför att president Bartlet ”var på riktigt”. Vi får se hur guvernör Bartlet var lågmält grinig och svår att ha att göra med under kampanjen, och hur han förvandlades till en stor person med en grym pondus när han insett hur många som trodde på honom. Men ändå fattade jag inte att det handlade om mig – och dig.

På Bartlet syntes det tydligt. Hans blick var annorlunda. Han hade slappnat av och litade på sin intelligens. Han brydde sig om andra, därför att han inte behövde kämpa mot sig själv längre. Han hade insett var han hörde hemma. I och med att han hade blivit presidentlik var det lättare för honom att bli president.

Titta bara på riksdagens frågestunder och jämför ledarna för de största partierna med de riksdagsledamöter som är okända. Det finns en tyngd i det partiledarna säger: de har bättre koll på fakta, de har koll på praxis, de har svar på motståndarnas vanligaste argument, och framför allt verkar de lugna – eftersom de inte gör det för första gången. Nu kanske du tycker att jag ger vissa politiker mer beröm än de förtjänar – att vissa av dem pratar skit, men håll ögonen på bollen: du fattar vad jag menar, och frågan är hur de har fått den blicken. På något sätt har de ju fått den… Och då kan ju du också skaffa dig en sån.

Så är du författarlik? Det vill säga ser du ut som om du är redo för att få ett skrivarjobb? Skulle någon i branschen se på dig som en broder eller syster, eller som en nykomling? Har du den blicken? Den är nämligen det bästa tecknet på att du är redo. Folk reagerar så mycket på vilken blick man har att meriter ofta får en undanskymd roll.

Sånt är svårt att se på sig själv. Man ser det inte i spegeln. Och om man inte är i branschen är det lurigt att få en bild av hur en riktig författare ser ut. Så hur ser en riktig författare ut?

En riktig författare…

  • kan prata om sina berättelser utan att flacka med blicken
  • kan berättelsen baklänges och framlänges
  • stakar sig inte
  • får en att vilja höra slutet
  • kan lyssna på andras idéer och kan improvisera utifrån dem
  • menar allvar och slösar inte bort någons tid
  • kan gå från personlig till professionell och tillbaka igen på mindre än en sekund allt efter situationen

Är du en sådan?

Jag börjar bli en sådan.

Jag märkte det i små doser: när jag råkade få syn på min spegelbild, när andra pratade om mig, när jag fick omdömen om det jag skrivit, när jag hade lugnat ner mig så mycket att jag kunde lyssna på mig själv och följde mina önskningar. Bilden av mig själv som lite blyg, som ett offer, som lite ensam, som en lättviktare var inte skön men den kändes tryggare än motsatsen: att jag skulle vara en tungviktare, någon att räkna med,

Den insikten smög sig på mig nästan utan att jag märkte det. Jag hade inte tänkt på mig själv som en person med pondus. I själva verket kändes den etiketten lite obekväm – som att jag måste stå för allt jag säger och gör. Men efter allt som hänt den senaste tiden – en filminspelning, ett antal svåra telefonsamtal, och ett par extrema situationer på jobbet – har jag så småningom insett att folk faktiskt lyssnar på vad jag säger. Kanske har de alltid gjort det.

Och det som är det mest fantastiska med allt det här är inte kicken för självförtroendet, för om man inte har självförtroendet i grunden så är man inte redo. (Självförtroendet kommer inte utifrån, utan från vad man gör.)

Det mest fantastiska är istället det här…

… Du sitter i telefon för att försöka få tag på den enda på Det Stora Produktionsbolaget som kan ge dig det efterlängtade första ja-svaret på frågan ifall de vill ha din berättelse eller inte. Dina vänner säger att just den personen aldrig är inne, alltid har möten och är omöjlig att prata med. När du ringer, ”råkar” personen vara inne, ”råkar” den bli på lite bättre humör, och unnar dig – av någon anledning – två minuter för ett samtal.

Sen om det blir ett ja eller inte, det är en annan sak, men du har pondusen att få saker att falla på plats. Den känslan, den är fantastisk!

Så hur får man den?

Det finns bara tre sätt att bli redo, att få den pondusen, och man måste göra alla tre:

  • Du måste skaffa dig erfarenhet i att skriva = du måste ”ha skrivit”
  • Du måste skaffa dig erfarenhet i att producera = du måste ha skaffat kontakter och bevisat att du kan – gång på gång
  • Du måste suga i dig all kunskap som finns = du måste vara ödmjuk

Om du gör allt det, då har du garanterat en sak: att du åtminstone anser att jag har pondus. Och det är ju ändå allt som räknas…

Vad Oscar Swartz lärde mig…

Under FSCONS som ägde rum förra helgen talade Oscar Swartz bland annat om det mänskliga behovet av att få andra att titta ditåt man pekar. Barn som misslyckas att få sina föräldrar att titta på den konstiga farbrorn höjer rösten tills föräldrarna måste titta. Hur han knöt ihop det med upphovsrättsindustrin och ett roligt experiment med apor är nästan för intressant för att berätta på så här liten yta. I alla fall, jag har anammat hans (och andras) tes och gjort en liten ”titta här”-grej, som så ofta förr, fast nu vet jag att jag har stöd för saken:

* det finns en anledning till att de som sysslar med Linux inte gör det lätt för sina användare. Kanske. Läs mer här.

* här är mer än 13000 ord, på bara några skärmlängder, och det tar bara två minuter att läsa alltihop.

* mer eller mindre smakfullt.

* har man inget att göra finns det hundratals sidor på något som kallas internet, att besöka.

Det här är kanske inte vad Oscar Swartz menade, men det är alltid risken när man talar på konferenser, att folk använder ens kommentarer och slutsatser på helt oväntade sätt. Ungefär som när folk gör det med vad jag säger.

Jericho, en pärla

Några av skådespelarna tar rast. Längst fram Skeet Ulrich

Några av skådespelarna tar rast. Längst fram i mitten Skeet Ulrich

Mitt i nätterna sänder TV4 TV-serien Jericho. Av någon anledning blev den serien aldrig någon hit, varken i USA eller Sverige, trots att den har många egenskaper som gör den väl värd att se. Serien hotades av nedläggning ända från början och precis som efter första säsongen av Star Trek, var det seriens fans som räddade den – tills inte ens deras ”brevbävning” lyckades rubba produktionsbolagets beslut längre. Resultatet blev att Jericho bara gjordes i 29 avsnitt. Visserligen fler än min favoritserie, Hämnd AB (som den här bloggen är döpt efter och som gjordes i 16 avsnitt), men inte tillräckligt för att täcka dess potential.

Efter att ha berättat om Jerichos tragiska öde, kanske jag borde kontrastera med att skildra dess förtjänster så att alla förstår vilket misstag det var att serien lades ner. Det tänker jag inte göra. Jag tänker istället visa på en av de saker som jag stör mig mest på och jag tänkte börja i en helt annan vinkel än vad man hade väntat sig:

Min son tittar mycket på TV. Det är inte skadligt och som frekvent TV-tittare och delvis arbetande med TV är det glädjande att han verkar förstå vad han tittar på och har starka åsikter och tankar om det han ser. (För kompletteringens skull: han älskar att klättra och springa och cykla också, så något stillasittande liv för han inte… Då har jag föregripit en moralpanik, hoppas jag.) På Barnkanalen visas ibland en tecknad serie om Clifford, den stora röda hunden. I den serien finns det förutom huvudpersonerna hundarna ett gäng barn som är deras hussar och mattar, totalt 6 barn. Alla barnen är varianter av adjektiven snäll, lekfull och brådmogen. Utom ett. Nu skojar jag inte. Undantaget är judiska flickan Jetta. Hon är manipulativ, egoistisk och småsint. Jag ljuger säkert inte om jag säger att mer än hälften av historierna om barnen handlar om hur Jetta hittar på något och ska läras något av de andra barnen/de vuxna. Det hade väl varit okej om alla barnen hade varit lika manipulativa, egoistiska och småsinta, och/eller Jetta hade haft några positiva drag. Men inte då.

Det är likadant i Jericho. De figurer som finns i serien är till 95% vita. Inget ovanligt i det. Så vilken hudfärg har då den ende som är mystisk, eventuellt ond och återkommande manipulativ? Hmm, kan det vara svart? Jajamensan. De flesta i serien är hyggliga, visar sig ha bra motiv som de får förklara tidigt, och har tämligen okomplicerade familjeförhållanden (vi återkommer till ett av undantagen nedan). De är vita. Hawkins sviker sin fru, ignorerar sina barn, ljuger, döljer saker, är mystisk, har konstig utrustning och är svart. Ganska övertydligt ”vi och dem”.

Det hade inte varit jättesvårt att göra det här bättre. Man kan se det här i andra serier också, som nu senast i House (säsong 4), där alla svarta sorterades ut, synbarligen av goda skäl, så att det till slut bara blev vita kvar. ”Token black guy”-syndromet finns alltså kvar.

Men åter till Jericho. För trots problemet med Hawkins finns det gott om skäl att programmera videon/DVD-inspelaren/vad du nu har och se serien. Jag avslöjar inte för mycket om jag skriver att serien handlar om vad som händer i en post-apokalyptisk småstad i USA. Huvudrollen spelas av Skeet Ulrich, känd från Scream-filmerna. Han återkommer till hemstaden efter flera års frånvaro och hamnar i en rätt hemsk situation, som sedan blir gradvis sämre.

En av de saker jag gillar är hur man använder rollfigurerna. Framför allt borgmästaren (huvudpersonens pappa och über-kompetent), som kontrasteras med en rätt inkompetent konkurrent – och förlorar. Eller mamman, som tvingas tas med det faktum att hennes andre son inte är så perfekt som hon trott (vilket leder till ett av de få komplexa familjeproblemen vita har). Eller den föräldralöse killen som långsamt tvingas bli ny butiksägare utan varor och i hård konkurrens utifrån. Eller… ja, det finns för många bra detaljer, att problemet med Hawkins är en irriterande vårta i ett ganska vackert ansikte.

Därför blir slutsatsen helt enkelt, missa inte den här serien.

7 misstag

Jag blev tipsad om den här artikeln. Den var bra. Läs den.