Tolkade rollfigurer

Efter gårdagens film satt jag och Stefan Högberg och diskuterade länge. Vi försökte säga positiva saker om Man of Steel, men lyckades bara efter enorma exempel av självbehärskning. Så snart gled vi över på andra saker. En av sakerna var rätt intressant, och jag tänkte dela med mig av den.

Vi diskuterade varför de senaste filmerna om Stålmannen var så dåliga, medan de senaste filmerna om Batman har blivit så populära. Min hypotes var att det följer en av adaptationens grundregler:

Dåliga böcker blir bra filmer. Bra böcker blir dåliga filmer.

Den grundregeln gäller inte jämt, men den gäller tillräckligt ofta för att vara nyttig. Med härledning ur den regeln menade jag att konceptet Stålmannen är bättre än konceptet om Batman/Läderlappen. Stålmannen är enkel att förstå (övermänniska bekämpar brott men är känslig för kryptonit och magi, och har en hemlig identitet), och framför allt är konceptet inte särskilt motsägelsefullt.

Batman å andra sidan försöker vara för många saker samtidigt: en playboy-miljonär som klär ut sig till brotsbekämpande fladdermus-figur pga ett trauma i barndomen.

Konflikten ligger i orden ”playboy-miljonär” och ”trauma i barndomen”. Om man gör film av det kan man antingen betona det ena eller det andra.

Stefan är seriefantast och har läst många äventyr med Batman (som startade redan 1939). Hans bild av Batman är att det är en hårdkokt noir-serie  om att leta reda på (deckare) och skada (hämndhistoria) brottslingar som samhället inte kommer åt (önskedröm). Mitt första möte med Batman var dock TV-serien från 1960-talet. Ni vet: Adam West, Burt Ward och BIFF, BAM, POW!

Saken är den att båda tolkningarna har stöd där i originalmaterialet. På sätt och vis gör det Batman till en av de rollfigur som kan tolkas på mest olika sätt. Vi gick igenom en hel rad franchiser inom populärkultur som finns både i serie-, bok-, film- och TV-form, och vi kunde inte hitta någon rollfigur som har tolkats lika olika, och båda tolkningarna finns i originalmaterialet. Sherlock Holmes, Tarzan, Fantomen, Bionic Woman, Charlie’s angels, Star Trek, etc, etc har alla parodierats, även inom kanon, och Buffy, Arkiv X, Xena, Scrubs, mfl, mfl TV-serier har också brutit mot den ”vanliga” genren, men här är det egentligen inte fråga om parodi eller tillfälliga experiment, utan olika tolkningar av materialet.

Det finns en figur som kanske skulle komma ifråga: James Bond. Beroende på manusförfattare, regissör, skådespelare och tidsera har olika sorters filmer producerats. Alla har stöd i Flemings böcker, mer eller mindre, och precis som i fallet med Batman har olika publik tagit olika verk till sitt hjärta. Det finns helt enkelt folk som gillar endera sorten.

Ett annat exemplet vi kom på var Hamlet som genom tiderna har tolkats på i stort sett två sätt:

1) Hamlet är tokig/deprimerad

2) Hamlet spelar tokig/deprimerad för att avslöja sin fars mördare.

Finns det fler sådana exempel där rollfiguren har tolkats (av film/TV-producenterna, inte av recensenter) mer olikt? Ge gärna svar i kommentarerna nedan.

Einsteins problem

Jag hörde en gång ett ordspråk. Nu har jag googlat fram att det är Georg Christoph Lichtenberg som skrev ner det ca 1773, och via Wikiquote hittat att det i original fanns i hans anteckningsbok D så här: ”Wenn ein Kopf und ein Buch zusammenstoßen und es klingt hohl, ist denn das allemal im Buche?” Fast jag hörde det så här:

”När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.

Först trodde jag inte att jag gillade citat, men jag har insett att jag strör citat omkring mig. Jag har tidigare beskrivit hur jag använder uttrycket primum non nocere för att analysera vad texter måste åstadkomma som lägstanivå för att lyckas, och hur Simpsons förklarar hur en kung känner när en tiggare känner sig som en kung för att inte talas om Mark Twains odödliga ord om sin status som icke-död. I alla fall, det här citatet gillar jag därför att det nästan tvingar mig att inte tycka att en bok är dålig. Därför försöker jag hitta flera tolkningar och vinklar på allting, från reklamjinglar till filmer och sångtexter.

Det är också orsaken att jag försöker att välja lite mer noggrant vad jag läser. Det är helt enkelt jobbigt när man lägger ner betydande tankekraft på något som bara är dåligt. Resultatet blir att jag inte tittar på dokusåpor, allsång på Skansen/Liseberg/spåret/någonstans, eller sport. Det har inte med snobbism att göra, utan med att jag kan göra bättre saker av mitt liv. Såsom att titta på C-filmer, lyssna på samma musik jag har lyssnat på den senaste tiden, eller skriva blogginlägg och Wikipedia-artiklar.

Men det är också därför varje tavla och varje bokrygg jag har hemma blir sönderstirrad och genomanalyserad. Jag går omkring när jag pratar i telefon (och annars också), och då hjälper det att ha saker som kan betyda många saker. Länge hade jag ett närmast otolkbart citat fastsatt på mitt tangentbord. Det var en del ur en minnesanteckning som en av världens mest säljande och produktiva författare, Erle Stanley Gardner (som skapade Perry Mason), gjorde inför ett brev han skulle skriva till Gene Roddenberry (som skapade Star Trek) när denne hade skrivkramp:

Den flödande eller icke-statiska intrig-teorin

Förklara för honom teorin om den minsta gemensamma nämnaren i fiktion och teorin om att kombinera två konventionella utspel [”gambits”], och dessutom teorin om överlappande [eller ”att överlappa”] impulser och intrigstruktur, och teorin om att plocka upp en kontaktyta [”point of contact”] som ligger långt ifrån huvudintrigsekvensen och om det är absolut nödvändigt, ge honom hemligheten bakom intrigkoncentration.”

(citerat i Star Trek Creator, s 157)

Jag har suttit med det citatet framför mig i flera års tid, och trots att jag har läst Erle Stanley Gardners författarbiografi är jag egentligen inte närmare att förstå vad den gemensamma nämnaren i fiktion är eller hur man kombinerar två konventionella utspel, eller mest lockande av allt, hur man koncentrerar en intrig. Irriterande nog fortsätter Star Trek Creator med att säga att Roddenberry aldrig hade skrivkramp igen. Jag vill veta!

Å andra sidan vill jag också fundera.

En av de tavlor jag därför uppskattar mest är den tavla som hänger i mitt bibliotek (ja, vi har ett bibliotek). Den föreställer Albert Einstein som ser mycket bekymrad ut. Bredvid honom finns ett av hans många smarta citat.

Den tavlan får mig alltid att fundera. Citatet går nämligen att tolka på så många sätt. Fundera gärna lite själv:

Do not worry about your difficulties in mathematics. I can assure you mine are still greater.

Jag vill minnas att jag har läst citatet i ett brev till ett barn som skrivit och varit ledsen över att det hade så svårt med matten.

Okej, här har vi alltså en av världens smartaste människor. Därför blir hans problem med matte ännu jobbigare. För vem ska han fråga när han kör fast? Det här är inte ett ovanligt problem. När Leonardo da Vinci mötte ett problem som han inte kunde lösa sökte han en större hjärna – åtminstone enligt Star Trek Voyager.

Det är bara en aspekt av saken.

Jag har själv hittat åtminstone fem-sex aspekter till på det citatet. Hur många hittar du?

Och allt det här bara för att en kille som varit död i flera hundra år inte ska kunna säga att mitt huvud inte klingar ihåligt de få gånger någon kastar en bok på det.

Hur dumt är inte det…

Hur kommer historien se på oss?

Hur kommer historien se på oss? Det finns förstås inget svar på det förrän vi kommer dit och då har frågan skjutits fram. Vi kan fundera på vilka frågor de kommer att ta upp (hur kommer man att se på klimatfrågan? Kommer Bert Karlsson ses som den som förbättrade den svenska melodifestivalen mest?), men troligen kommer den framtida historien vara lika fylld av faktafel, misstag och medvetna omtolkningar av vår tid, som vår tids historiesyn är.