Landet Mythia:Kapitel 22

Kapitel 22: Två gånger Elvan

 

Olle kände sig iskall om hela kroppen, och då vaknade han. Han låg i en driva med snö och var inte helt säker på hur han hade hamnat där. Han visste bara att Kung Bore var tillbaka. På något sätt hade han frusit till is igen, efter att Olle hade tinat upp honom i ingenmanslandet.

Vad var klockan? Vilken dag var det?

Fanns det fortfarande tid att rädda Mythia?

Han reste sig omkring och tittade på omgivningarna. Allt var snötäckt. Han skulle bli tvungen att pulsa fram, oavsett vilket håll han gick åt. Så det var lika bra att börja gå. Han var tvungen att hitta Elvan, Anna och fnytten.

 

Tio minuter senare stapplade Olle fortfarande omkring i snön. Då hörde han något. Det var dämpat, men det var definitivt ett skratt.

Snön verkade djupare och lösare ju längre han gick. Olle tog det som ett bevis på att han var Kung Bore på spåren. Och det dröjde inte länge innan Kung Bores skratt fick Olles nackhår att resa sig.

Sen fick han se honom.

Längst bort i en glänta stod den isige Kung Bore, lika levande som när de träffades senast. Den kalla glöden i hans ögon syntes ända bort till Olle.

Men det var inte det som fick Olles skinn att knottra sig – det var vad Kung Bore höll på med: Kung Bore höll Olles vänner fångna. De var varken levande eller döda. Kung Bore hade frusit dem i samma typ av ispelare som han hade fångat jultomten med. Men inte nog med det: han tinade och frös dem om vartannat så att de bildade en mänsklig orgel.

Först började Elvan på en mening, och sedan fick de tre fnytten varsin tiondels sekund i upptinat skick, och sedan fortsatte prinsessan sitt skrik, och prinsen påbörjade ett nytt stridsrop. Kung Bore blandade turordningen och längden, så att deras skrik bildade en melodi. Olle kände igen melodin.

Det var glassbilens trudelutt.

Olle kunde knappast tänka sig något mer förnedrande, och Kung Bores skratt fick Olle att bli riktigt, riktigt arg. Nu kände han inte kylan längre. Han drog av sig ryggsäcken och satte upp den lilla kokplattan igen.

 

Kung Bore gjorde en liten paus i musiken när Olle ropade på honom. Han öppnade munnen minimalt och viskade:

Du överlevde?”

Olle tyckte att ljudet var lika högt som om han hade stått inuti en tunna när en grupp galningar slog på tunnan med stora påkar.

Ja”, sa han. ”Och jag har en ny present till dig. Den här gången–”

En present?” viskade Kung Bore överraskat.

Och då insåg Olle att han hade gjort ett misstag. Det här var ju inte 2003, utan 1958. Nu såg han att skägget var kortare, och att det fanns fler blåa slingor i håret. Kung Bore kände inte igen honom, för de hade aldrig träffats förut. Så då kanske chokladtricket skulle lyckas utan att han skulle behöva kasta den varma chokladen över honom…

Ingen ger Kung Bore presenter. Alla är rädda för Kung Bore.”

Inte jag”, sa Olle och försökte dölja att det gjorde ont bara av att lyssna på Kung Bores röst. ”Jag vill hjälpa dig.”

Med vadå?”

Olle försökte komma ihåg vad han sa förra gången han ljög för Kung Bore. Under tiden tittade han på sina vänner, för att se om de såg ut att vara okej.

Jag är utbildad av de främsta trollkarlarna i hela Mythia. Jag kan hjälpa dig att bli populär.”

Kung Bore behöver inte bli populär. Kung Bore behöver ingen alls.”

Olle bara gapade. Hur kunde någon strunta i vad andra tyckte?

Men du förtjänar så mycket mer än att åka runt och ställa till med oväder. Jag menar, snö är fint, men tänk på hur uppskattad jultomten blir varje år. Så skulle det kunna bli för dig också. Och om du bara dricker den här trolldrycken så blir det så.”

Det verkade faktiskt som om Kung Bore blev intresserad, så Olle fortsatte:

Och jag misstänker att du till och med kan bli ännu mer populär, eftersom det alltid blir vita jular nu när du är inblandad.”

Han skrattade vänligt och hoppades att Kung Bore skulle nappa på betet. Som tur var sträckte Kung Bore ut handen.

Ge mig den”, krävde han.

Först vill jag att du friger mina vänner.”

Kung Bore tinade upp gruppen med en enkel handrörelse, och plötsligt hördes allas röster samtidigt. De tystnade när de fick se Olle med Kung Bore.

Abrakadabra, Maracas Caracas”, sa Olle för att ge ett magiskt intryck.

Kung Bore svepte drycken i ett svep.

Jag ska bli–”

Längre hann Kung Bore inte innan hans kropp började smälta. Han skrek och fäktade med armarna, men det hjälpte inte. Hästen gnäggade och tinade också. Det dröjde inte länge förrän hela sagovärlden var fri från snö igen. Alla verkade okej. Olle tittade nervöst på prinsessan.

Min hjälte”, sa prinsessan Denelene och kastade sig i armarna på prins Bello.

Elvan nickade med huvudet att de skulle dra sig undan, och hela gänget smög iväg.

De hittade nog kärleken i snön”, sa Anna. ”Så romantiskt.”

För att inte säga ’det var på tiden’”, sa Elvan.

 

Anna tittade nyfiket på när Elvan läkte såret i Olles panna. När de kom ut ur sagornas värld, och återvände till ingenmanslandet, fick Anna följa med och träffa tomtemor. Tomtemor berättade att det var den 22:a december, två dagar innan julafton, vilket betydde att de hade varit i sagornas värld i en hel vecka!

Men de var fortfarande tvungna att hitta ett sätt att åka tillbaka till Olles och Elvans riktiga tid. Och ändå kunde Anna inte sluta prata om Elvans tårar och Elvan och de andra älvorna.

Kan vi inte hälsa på de andra älvorna?” sa hon.

Nej”, sa Olle, Elvan och fnytten samtidigt.

Varför inte?” frågade Anna.

Förra gången vi var där försökte de göra mig till en älva”, sa Olle.

De tvingade oss att bli älvor”, sa det röda fnyttet.

Det var förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Men du är ju redan en älva”, sa Anna och tittade på Elvan. ”Varför vill du inte hälsa på dem?”

Olle var egentligen lika nyfiken som Anna, men han hade lärt sig att Elvan inte ville prata om älvorna.

Jag vill bara inte”, sa Elvan.

Men nu har du ju chansen att få träffa dig själv…” frestade Anna.

Elvan stannade och spärrade upp ögonen.

Det är sant. Det var dagen innan julafton som… Jag kan förhindra…”

Vadå?” sa Olle.

Kom!” sa Elvan och skyndade iväg mot dörren.

 

Olle var inte alls förberedd på att Systradal skulle vara lika ljuvligt som första gången han var där. Det fanns inte en enda klippblock, inte något stendamm någonstans. Marken var lika studsig och i fjärran hördes älvornas himmelska sånger.

Ja, just det, tunnelbygget kommer ju inte förrän om… 45 år”, sa Olle för sig själv. Han hade fortfarande svårt att förstå det här med tidsresor.

Elvan ledde dem en helt annan väg, som slutade med en trång passage mellan mjuka molnstenar. På andra sidan dansade tre älvor strax ovanför marken och sjöng på sitt mystiska språk. Elvan tvekade innan hon gick fram, men Anna gick närmare för att röra vid dem. Olle fångade henne innan hon hann fram.

De är beroendeframkallande”, sa han.

Men de är så vackra”, sa Anna förälskat. Hon sträckte sig mot älvorna och försökte slita sig från Olles grepp.

Elvan, kan du hjälpa till här?”

Då reagerade älvorna. De slutade dansa och landade i rad framför nykomlingarna.

Du ser inte ut som Elvan”, sa en av älvorna vänligt.

Anna ryste till när hon fick höra älvans röst. Hon försökte röra vid älvorna men Olle tryckte tillbaka henne.

Han kallade mig Älvan. Jag brukar kalla honom Människan”, sa Elvan snabbt. Hon tvekade igen och såg väldigt obekväm ut. ”Jag kommer från ett annat älvsamhälle, men jag skulle vilja träffa Fyran. Jag har ett meddelande från vår drottning.”

Fyran?” sa en av de andra älvorna mjukt. ”Hon är högt uppsatt.”

Jag vet”, sa Elvan. ”Hon dansar bredvid drottningen. Det är därför jag vill prata med henne.”

Älvorna lyfte från marken och backade några meter så att de skulle prata ostört med varandra.

Anna försökte slita sig ifrån Olles grepp, och då tog Elvan tag i hennes arm och pressade fram ett par tårar som landade på hennes hand. Långsamt lugnade Anna ner sig.

Vi hämtar henne. Stanna här”, sa en av älvorna inbjudande.

De tre älvorna flög iväg. Efter ett par sekunder syntes de inte ens längre.

Vad viskade de om?” sa Olle.

Dina stora öron”, sa Elvan och satte sig ner på en stor molnsten.

Anna satte sig bredvid henne och rättade till sin frisyr.

Vad hände? Varför kunde jag inte hålla mig stilla när vi träffade älvorna?”

Jag sa ju att de är beroendeframkallande”, sa Olle.

Alla älvor utstrålar en svag doft som gör att vi blir oemotståndliga.”

Du också?” sa Anna. ”Är det bara därför vi gillar dig?”

Nej”, sa Elvan. ”Det är för att jag är charmig.”

Längre dröjde det inte förrän fyra älvor kom flygande över det mjuka landskapet. De landade bredvid Elvan. Den nya älvan gjorde en kort välkomstdans framför Elvan samtidigt som hon sjöng en smeksam visa. Elvan väntade tålmodigt på att sången och dansen skulle ta slut. Sen sa hon:

Skulle jag kunna få prata med dig ensam?”

Fyran skickade bort de andra älvorna med en enkel handrörelse.

Vi behöver din hjälp”, sa Elvan.

Vilka är ’vi’?” sa Fyran.

Det här är mina vänner: Olle, Anna och fnytten.”

Och du själv?”

Elvan drog undan håret från ansiktet och frågade:

Känner du inte igen mig? Det är jag, Elvan.”

Jag träffade Elvan för mindre än tio minuter sen, och ni är inte ett dugg lika.”

Vad jag menade var att Elvan kommer att bli mig. Vi fem – Olle, jag och fnytten – vi kommer från framtiden.”

Jag kommer från den här tiden”, sköt Anna in.

Krångla inte till det, är du snäll”, sa Elvan.

Fyran såg inte övertygad ut. Hon fällde ut vingarna och skulle just flyga iväg, men då kastade Elvan fram:

Du kallas Fyran, men ditt riktiga namn är Namib Elenti Somapa Daurina. Jag kallas Elvan, men mitt riktiga namn är–”

Hon viskade något i Fyrans öra så att inte Olle och Anna skulle höra.

Jag är Elvan. Det är så här din bästa vän i hela världen kommer att se ut om du inte lyssnar på vad jag har att säga och hjälper mig att få träffa drottningen.”

Plötsligt tittade Fyran närmare på Elvan: ögonen, öronen, munnen! Fyran gapade. Och så sa hon:

Följ med mig!”

 

Olle och Anna böjde sina ben så att Fyran och Elvan skulle kunna landa ordentligt. De hade flugit förbi palatset, och var framme vid drottningens genomskinliga hus. Runt huset fanns massor av älvor. Några dansade och sjöng. Andra dansade och skrattade. Vissa bara sjöng.

Fyran förde in Elvan, Olle, Anna och fnytten genom en glasdörr. De kom till korridoren som ledde till det enda rummet i huset som man inte kunde se in i. Olle kände en tydlig lukt av syren och liljekonvalje, och inte ens nu när han var immun mot älvorna kunde han låta bli att beundra de älvor som fanns där. Så snart de kom fram till drottningens ogenomskinliga rum stod det flera vakter där.

Jag behöver en audiens med drottningen nu”, sa Fyran.

Hon är oanträffbar”, sa en vakt.

Hon vill träffa oss”, sa Elvan med fast blick.

Vakten gick in genom dörren och stängde den efter sig. Hon återkom snart och vinkade in dem.

Där inne var musiken nästan ohörbar. Golvet bestod av silkeskuddar, så Olle sjönk ner till vaderna innan fötterna fick fäste. Rummet var inte lika ljust som allt annat i älvornas värld, utan hade bara några små lampor i hörnen. Längst in låg drottningen på en divan och väntade. Hon var lika majestätisk som Olle mindes henne, och det gick inte att glömma hennes gnistrande blå ögon.

Nå, vilka är ni?” sa hon ljuvt.

Jag är Elvan”, sa Elvan.

Med ens visade drottningen mer intresse. Hon reste sig fram och gick fram till Elvan, och sa mjukt:

Du har levt utanför Systradal. Du har blivit oälvig. Men jag minns inte att någon älva har övergett oss.”

Elvan himlade med ögonen.

Nej, det kanske man kan säga. Jag blev utkörd, och det beror på det som kommer att hända. Jag kommer från framtiden.”

Drottningen verkade inte förstå, så Elvan fortsatte:

Om några dagar kommer du att köra ut mig från Systradal och förbjuda mig från att återkomma.”

Varför skulle jag göra det?” sa drottningen, som om Elvan vore tokig.

Allt började med att trollen ville sluta fred med alla älvor. De var lika enfaldiga som vanligt, men de verkade mena allvar. Du trodde på dem.”

Elvan pekade ett finger rakt mot drottningen.

Men så fort vi öppnade våra armar anföll stora horder av troll. De ville åt vårt rike. Men de hade inte räknat med att vi skulle göra motstånd. Tusentals älvor och troll blev skadade och dödade.”

Fyran satte sig ner på drottningens divan och tittade ner i golvet. Det verkade som om hon inte ville förstå vad Elvan sa. Men Elvan fortsatte:

Vi var snabba, men trollen var starkare och argare. Vi systrar kunde knappt hålla sams sinsemellan. Vi höll på att förlora. Då fick vi höra att någon förrådde oss, att någon avslöjade alla försvar, våra strategier, allt! Med ens blev vi enade. Och vi lyckades slå tillbaka trollen.”

Vi kanske kan förhindra allt det här”, sa Fyran.

Det är därför jag är här”, sa Elvan kallt.

Vem var förrädaren?” sa Fyran ivrigt.

Elvan tittade på alla i rummet innan hon svarade:

Jag.”

Fyran flög upp, men Elvan lugnade henne.

Det var i alla fall vad drottningen ville att alla skulle tro. Jag är oskyldig. Det har jag varit i 45 år. Men det hindrade inte drottningen från att offra mig.”

Drottningen rätade på sig och slätade till sina kläder.

Har du några bevis?”

Ja.”

Nu kunde inte Olle hålla sig. Han hade väntat i flera veckor på att få höra Elvans hemlighet, men att höra att hon var falskt anklagad av älvorna för att orsaka krig, och att hon hade bevis för att hon var oskyldig, då blev det bara för mycket. Han utbrast:

Men varför har du inte kommit tillbaka hit förut då?”

Elvan blundade, och sedan stirrade hon rätt på drottningen.

Jag började nästan tro att det var mitt fel. Jag trodde inte att drottningen skulle kunna göra så mot en av sina egna systrar. Så då måste det ha varit mitt fel. Jag ville inte titta, för att jag var rädd för vad jag skulle se. Men nu vet jag att det är ni som borde vara rädda. Rädda för att jag skulle vägra ta på mig skulden som en god liten älva.”

Vad är det för bevis?” sa drottningen lite skakat.

Elvan tog fram en liten lapp ur en ficka. Olle gick närmare för att få se lappen, men på den fanns bara krumelurer och streck och prickar.

Det här är ett brev från drottningen till Tvåan där planerna om att offra mig finns nertecknade. Allt står här.”

Hon visade upp brevet för Fyran och drottningen. Fyran vände sig mot drottningen.

Vad är det här? Är det sant?”

Vakter”, sa drottningen.

Mindre än en sekund senare hade vakterna kommit in och ställt sig mellan drottningen och besökarna.

Kör ut dem”, sa drottningen.

Men det går ju fortfarande att hindra kriget. Varför gör du inget?” sa Elvan.

Drottningen nickade till vakterna att gripa tag i Elvan och de andra.

Ska du inte ens titta på lappen?” sa Fyran.

Varför det?” sa drottningen. ”Den är ju falsk.”

Elvan tittade förtvivlat på Fyran för att få stöd, men Fyran kunde inte bestämma sig. Så Elvan vände sig till drottningen.

Det här kommer att komma fram förr eller senare”, sa hon.

Ingen kommer att tro er”, sa drottningen.

 

Så fort de kom ut ur drottningens genomskinliga hus sa Fyran åt Elvan och de andra att vänta. Hon flög iväg, men snart kom hon tillbaka med en älva som inte skiljde sig nämnvärt från alla andra älvor, utom på en punkt: hon var väldigt lik Elvan. Ja, hon var inte tjock, smutsig och hon hade inget tuggummi i håret, men de båda Elvorna var lika långa och hade samma sorts ögon.

Är det där jag i framtiden? Så underbart”, sa den unga Elvan glatt.

Mm, så underbart”, sa Elvan ironiskt. ”Som om jag behövde fler påminnelser om allt som har gått fel.”

Vad är det som har gått fel?” sa den unga Elvan piggt.

Du”, sa den gamla Elvan kallt.

Du har tuggummi i håret”, sa den unga Elvan och pekade ut tuggummit för sin äldre variant.

Jag vet.”

Varför har du det?”

Det är som att prata med ett troll”, sa den gamla Elvan och suckade. Hon vände sig till sin yngre variant och sa:

Du kan få det om du vill. Ta för dig.”

Tack”, sa den unga Elvan.

Hon sträckte in handen i Elvans ostyriga hår och tog ut tuggummit utan att ett enda hårstrå följde med.

Och jag som inte har med mig något till dig”, sa hon generat.

Elvan undersökte sitt hår. Det fanns inte ett spår av klet kvar. Så länge som det hade suttit där kändes det nästan som om det fattades något.

Hur gjorde du det där?” frågade den gamla Elvan.

Vad menar du?” sa den unga Elvan och tittade upp från sitt hår där hon hade satt fast tuggummit. ”Är det inte fint?”

Den gamla Elvan suckade.

Det här är inte sant. Vet du hur länge det där tuggummit har suttit där, och så sätter du bara dit det igen? Nu kommer jag att få dras med det där tuggummit igen… Äsch, det går inte att prata med älvor.”

Olle kunde inte hjälpa det. Han började skratta. Den gamla Elvan stirrade surt på honom. Då sa han:

Men Elvan, det där tuggummit är ju en del av dig.”

Hmm”, muttrade den gamla Elvan. ”Det var ju en smickrande bild du har av mig.”

Ska vi se om vi kan reda upp det här med trollen?” sa Olle och gick före mot ingenmanslandet. ”Vi kanske kan stoppa det där kriget ändå.”

Anna och Elvan började gå, men när Fyran och unga Elvan följde efter vände sig gamla Elvan om.

Vart ska ni?”

Det vore väl synd om vi skiljdes åt så snart efter att vi träffades”, sa den unga Elvan. ”Det känns som om vi har så mycket gemensamt.”

Och vi kanske kan hjälpa till med trollen”, sa Fyran.

Elvan suckade.

 

Bröle var lika vackert som förra gången de var där, det vill säga inte alls vackert. Det var mörkt, knotigt, och stigarna var svåra att följa eftersom de gick i kringelkrokar och ibland slutade mitt vid lodräta klippväggar. Ingen av älvorna ville flyga, och därför tog det flera timmar att komma fram.

Plötsligt stannade Olle.

Vad har hänt med skyltarna?” ropade han.

De hittade flera skyltar på den mörka marken, och några stumpar som stack upp ur marken. Olle hukade sig ner och läste på en av skyltarna. Texten blinkade svagt:

 

Jäp.

 

Vad betyder det?” sa det röda fnyttet.

Är det en kod?” sa det gröna fnyttet.

Är det en farlig kod?” sa det blåa fnyttet och backade i luften.

Jag tror att de bara vill ha hjälp”, sa Olle. ”Elvan, kan du hjälpa mig?”

Båda Elvorna gick fram, men den gamla Elvan knuffade bort den unga Elvan och tog tag i skylten tillsammans med Olle. De prövade att ställa skylten på några av stumparna, och till slut hittade de rätt stump. Snart blinkade texten inte längre, utan sa prydligt:

 

Tak.

 

Tack”, tolkade Elvan till unga Elvan.

När texten byttes igen behövdes ingen översättning.

 

Njlik trola mä os.

 

Landet Mythia:Kapitel 17

Kapitel 17: Snälla Elvan

 

Olle knackade på dörren till Systradal, älvornas värld. Fnytten flög undan när dörren svängde upp och så försvann de in. Olle väntade i dörröppningen.

Kommer du?” sa han.

Elvan tvekade utanför dörren. Hon surade.

Så illa är det väl inte?” sa Olle.

Hur skulle du känna om jag kände på mig att det enda sättet att rädda Mythia vore att spärra in dig i en liten bur tillsammans med Bernhard Fryk och hans syster? Eller om jag ville skicka dig ensam till Nejlika?”

Elvan hade jämfört att gå in i Systradal med allt hemskt mellan himmel och jord ända sedan tomtemor hade kommit på lösningen. Hon hade fortsatt medan tomtemor hade fått Beatrice att vänta ett dygn. Och hon hade inte slutat ännu. Däremot hade Olle slutat att lyssna.

Men en sak hade han förstått innan han slutade att lyssna: Systradal var ett hemskt ställe.

Därför blev Olle förvånad när riket innanför dörren var fyllt av varmt ljus i alla regnbågens färger och runda behagliga former vart man än såg. Så fort Olle kom in i Systradal kände han sig på något sätt välkommen och efterlängtad. Stenarna liknade nästan moln, och marken var så mjuk att man lätt kunde studsa fram. Olle tog avstamp och hoppade jämfota över några stenar. Han landade, men upptäckte att det var svårt att stanna. Det var som en enorm hoppborg.

Kom in, Elvan”, sa Olle. ”Det här är ju kul.”

Jag är glad att du njuter”, sa Elvan kyligt. ”Men jag vill komma härifrån någon gång också. Vi har inte tid att ta hela rundturen.”

Det här är ju underbart”, sa det röda fnyttet.

Kan vi lägga ner den här beundrarklubben nu?” sa Elvan. ”Älvorna är farl–”

Där är de!” sa Olle och pekade på några varelser som stod ett par hundra meter bort. Han sprang vidare på lätta steg och fnytten följde efter så fort de kunde. Elvan kom allt längre och längre efter de andra eftersom hon nöjde sig med att promenera med bestämda steg.

När Olle kom fram upptäckte han att älvorna inte var särskilt lika Elvan. De var nästan genomskinliga, hade svallande hår, och såg så lyckliga ut. Det var så där Olle hade väntat sig att Elvan skulle se ut när han först hörde talas om henne. Nu när hon stånkade fram över stenarna skämdes Olle nästan för henne. Han förstod inte hur Elvan kunde vara släkt med de där vackra älvorna som dansade sin komplicerade luftbalett utan att någonsin se annat än avslappnade ut. Olle vågade knappt andas.

Hallå, ni har gäster!” skrek Elvan till de fyra älvorna.

Genast avbröts dansen och älvorna formade en rad framför Olle, Elvan och fnytten. Olle var fascinerad av dem, och inte ens fnytten kunde vara rädda för dem. Men Elvan knäppte händerna bakom ryggen och rynkade ögonbrynen.

Var hälsad, Elvan”, sa en av älvorna med en röst av siden och sammet. ”Vad gör du här med ett människobarn och tre fnytt?”

Kan ni hålla snattran? Vi behöver era älvtårar för att rädda Mythia.”

Både Olle och fnytten stirrade förvånat på Elvan. Elvan verkade själv förvånad över att hon hade sagt så där.

Men älvorna vände sig mot Olle och sa:

Människobarn, följ med oss.”

Deras röster lät som vatten som porlar i en bäck. När älvorna flög närmare stäckte Olle fram ena handen och vidrörde en av dem. Genast blev han alldeles varm i hela kroppen, ungefär som när han var kär i Linnéa. Fast det här var mer som nära vänner. Han blev pigg, och full av energi. Så Olle följde med dem, och nu struntade han i ifall Elvan följde med eller inte.

Elvan bara suckade, fångade fnytten och la dem i sin ficka innan hon följde efter.

 

En älva landade bredvid Olle på det lilla torget och plockade en lila blomma från en rabatt som innehöll tusentals olika arter. Hon smekte blomman, och snart växte blomman, först bladen, sedan stjälken, och sedan blev den till två blommor, fyra, åtta, och sexton. Olle tog tacksamt emot buketten.

De andra älvorna underhöll Olle med en dansuppvisning i luften. De simmade omkring och gjorde volter och Olle applåderade åt varenda trick.

Precis vad vi behövde”, sa Elvan syrligt. ”En cirkusföreställning.”

Men Olle var trollbunden. Han kunde inte slita ögonen ifrån älvorna.

Elvan tog tag i honom, men Olle bara skakade av sig hennes hand och följde efter älvorna, bort mot en sorlande fontän där en älvkör visade upp sina vackra röster.

När Elvan försökte följa efter, flög en av älvorna in framför henne. Hennes röst var som en vindil:

Han vill inte träffa dig mer.”

Elvan ryckte tag i älvan och knuffade henne åt sidan. Hon sprang ifatt Olle.

Olle, vi måste gå nu! Jultomten behöver din hjälp. Annars blir det Beatrice som tar över hans jobb. Vem vet vad han gör åt tunnelbygget. Om du inte följer med mig kommer hela Mythia att förstöras. Och du med…”

Olle stannade för ett ögonblick, bara länge nog för att säga:

Jag hör hemma här nu.”

De andra älvorna kom nu till Olles beskydd. De blockerade Elvans framfart men trots att de betedde sig hotfullt hade de samma fridfulla röster:

Han vill inte träffa dig mer.”

Olle? Du kan inte följa med dem. De förgiftar dig. Det är så de fungerar.”

Hon vände sig till älvorna.

Jaså, det är så här ni straffar mig? Genom att ta min vän.”

Det är han som har valt”, sa en älva mjukt. ”Gå.”

Elvan tog en sista titt på Olle. Han var fullständigt avslappnad och såg överlycklig ut över att få se älvkören repetera.

Sen gick hon…

 

Det varma, kärleksfulla ljuset hade övergått från en het röd till en tonad orange. Dag hade blivit natt. Ovanför Olle svävade de fyra älvorna och sjöng de olika stämmorna i en ljuvlig vaggsång. Olle hade aldrig kunnat somna när mamma eller pappa sjöng för honom när han var liten, så han trodde inte att han skulle kunna göra det nu heller. Men här kände han sig hemma. Andningen blev långsam och djup. Snart hörde Olle inte vaggsången längre.

 

Dunk!

Han hade fått en lätt smäll i huvudet. Älvorna var borta. Istället stod Elvan på knä bredvid honom. Fnytten flög omkring dem och höll utkik.

Kom igen, det är dags att vakna”, sa Elvan.

Jag hör hemma här”, sa Olle.

Visst”, sa Elvan och böjde sig ner över Olle. Hon knep ihop ögonen och bet ihop munnen. Snart droppade ett par av hennes tårar ner på Olles huvud.

Förändringen blev märklig för Olle. Han började känna att det var kyligt, och att det låg en liten sten under honom, och att ena foten hade somnat. Men framför allt var han trött igen. Han skakade på foten och reste sig sedan upp. Nu visste han vad som behövde göras.

Har vi fått tag på några tårar?” sa han.

Bara mina”, sa Elvan. ”Men nu borde du vara immun mot älvornas hypnotiska makt.”

Olle kände sig dum. Han hade låtit sig bli förtrollad av älvorna. Han hade kört iväg Elvan. Han hade föraktat Elvan. Och han förstod inte ens hur det hade gått till.

Du behöver inte förklara”, sa Elvan. ”Jag vet hur älvorna fungerar. Tror du mig nu när jag säger att jag hellre skulle sitta i en bur med Bernhard Fryk och hans syster?”

Då kom fnytten pilande. De var alldeles uppjagade.

Nu kommer de”, sa det gröna fnyttet.

Ni hinner inte undan”, sa det röda fnyttet.

Och det gjorde de inte. Olle tyckte att Elvan flög fort när hon räddade honom från drakarna, men de här älvorna var mycket mer vana vid att flyga och landade kring Olle och Elvan innan Elvan hade kunnat lyfta. Den här gången såg Olle älvorna mer i sitt rätta ljus. Han hörde deras himmelska röster, men han trodde dem inte.

Du hör till oss”, sa älvorna.

Nej”, sa Olle.

Elvan, vad har du gjort?” sa en av älvorna.

Elvan slog ut med händerna och överlät åt älvorna att dra sina egna slutsatser.

Du har vänt honom ifrån ljuset och värmen”, sa en annan älva.

Du har spillt dina tårar över honom” sa den första älvan.

Du har blivit varnad förut.”

Du är ett hot mot hela Systradal.”

Du är oälvig.”

Du måste straffas.”

Olle satte upp sina händer och sa:

Hörni, vi behöver bara några tårar så att vi kan rädda Mythia, och sen försvinner vi härifrån.”

Tyvärr, människobarn”, sa den första älvan och lade sin hand på Olles kind. ”Det är för sent för det.”

Älvorna flög fram till Elvan, sög tag i henne med sina smala armar, och tillsammans flög de iväg med henne mellan sig. Elvan kastade sig av och an, men hon var fast. Olle sprang efter för att se vart de förde henne, och fnytten hängde på.

 

Det var inte lätt att springa över molnstenarna, och älvorna var så snabba. Därför dröjde det närmare en halvtimme innan Olle och fnytten träffade Elvan igen. Då satt hon mellan fyra pålar som stod med några meters mellanrum i en kvadrat. Olle tittade upp för att se hur höga pelarna var, och fick se att de aldrig slutade. De bara fortsatte upp i himlen tills de blev ett streck och strecket slutade långt däruppe. En älva svävade strax utanför kvadraten. Men vad Olle kunde se fanns det inga väggar mellan pelarna. Så varför gick inte Elvan ut därifrån? Varför var det bara en älva som vaktade Elvan?

När Olle kom närmare hörde han skön musik från dolda högtalare, och vackra bilder på insidorna av pelarna. Konstigt nog kände sig Olle lugnare och lugnare. Elvan däremot var om möjligt surare än vanligt. Älvan som vaktade försökte inte hindra Olle från att gå fram till Elvan. Snart förstod Olle varför, för så fort han närmade sig mellanrummet mellan två pålar fick han en stöt!

Olle blev nästan lika sur som Elvan, och fnytten förstod honom.

Vad är det här för förfärligt fängelse?” sa det röda fnyttet.

Det här är en snäll-cell”, sa älvan hjälpsamt. ”Hon kommer att sitta där tills vi har tillverkat perfekt-älv-medel.”

Vad är det?” sa Olle.

Elvan ställde sig upp och lutade sig mot en av pålarna. Hon sa:

Om man dricker perfekt-älv-medel så blir man som dem: skir, skötsam, och ointresserad av allt annat än att sjunga och dansa.”

Det är väl underbart?” sa älvan.

Släng hellre in ett gäng med troll här i buren”, sa Elvan uppnosigt.

Älvan landade mittemot Elvan och sa:

Du är en älva. Det är dags att du börjar bete dig som en älva.”

Det måste väl hon kunna bestämma själv”, sa Olle.

Det här är ett älvärende och det är redan avgjort.”

Men det är inte rätt”, sa Olle.

Älvan flaxade till och snart var hon uppe i luften, medan hon höll ett vakande öga på Olle, Elvan och fnytten.

Vad gör vi nu?” sa det gröna fnyttet.

Ja, Olle, hitta på något”, sa det blåa fnyttet.

Lägg av. Det går inte att ta sig loss från en snäll-cell”, sa Elvan. ”Ingenting kan komma ut eller in när den är stängd – inte ens ni fnytt. Det krävs fyra älvor för att öppna den. Det är bara älvornas ’godhet’ som kan öppna den. Så stick ni och se om ni kan få tag på några älvtårar. Annars får ni väl nöja er med Beatrice.”

Vad ska du göra då?” sa det röda fnyttet.

Jag stannar väl här ensam och blir en perfekt älva, antar jag. Om ni inte hade några troll att slänga in här?”

Olle gillade inte att Elvan skämtade i en sådan här situation.

Vi går inte utan dig! Hur går det till när någon blir straffad med perfekt-älv-medel?”

Elvan suckade och kastade sig ner på marken med full fart. Hon studsade upp igen och ställde sig mot pålen.

De tar en till drottningen, och så får man dricka det inför henne. Sen går medlet förbi magsäckarna till lungan och runt i kroppen. Det är någon ört i det som gör att ens hjärna släpper ut massor av snällofiner. Efter att man har druckit det går det inte att sluta bete sig som en annan … älva. Men det kommer att vara stenhård bevakning av ceremonin.”

Åh, det låter förfärligt”, sa det röda fnyttet.

Vi gillar dig som du är, Elvan”, sa det blåa fnyttet.

Fnytten flög runt, runt, runt Olles huvud, och han kunde knappt tänka. Men det var fnytten som gav honom lösningen på det hela.

 

Ett par minuter senare kom de tre andra älvorna tillbaka och stannade vid den fjärde. De fyra bevakade Olle medan de släppte Elvan fri från snäll-cellen. Olle hade inte minsta chans att frita henne. Så fort de hade dragit ut Elvan lyfte de upp henne och flög iväg. Olle sprang efter så fort han kunde.

De flög mot ett stort palats på en höjd och det dröjde inte länge innan de var framme.

För Olle tog det desto längre tid. Det blev inte bättre av att språngmarschen gjorde honom åksjuk, och att palatset verkade flytta sig allt längre bort. Efter ett tag förstod Olle att det berodde på att palatset nästan var genomskinligt, så att det var svårt att se exakt var det stod.

Till slut kom han i alla fall fram. Palatset var byggt av likadana molnstenar som allt annat i Systradal, fast genomskinliga. På ena långsidan fanns jättelika portar som stod halvöppna. Inifrån palatset hördes ännu mer körmusik och harptoner. Olle smög in.

Han kom inte långt innan två älvor grep tag i hans armar. De var förvånansvärt starka. Men de verkade inte ha något emot att Olle tittade vidare på ceremonin som höll på därinne.

Palatsets bänkar var nästan fyllt av älvor – alla lika vackra och underbara. Bortsett från den allvarliga kören var det bara en röst som hördes: drottningens. Alla andra väntade spänt på att få se Elvan bli en perfekt älva.

Elvan stod längst fram, mellan sina fyra vakter. Hon såg förvånansvärt kall ut, nästan som om hon inte brydde sig.

Drottningen med sin strålande tiara och sina gnistrande blåa ögon gled sakta fram mot Elvan medan hon mässade på något konstigt språk. Hon tittade inte på Elvan, utan på de andra älvorna i bänkarna. Men snart vände hon sig mot Elvan med sina gnistrande blåa ögon.

Hej”, sa Elvan, som om de hade träffats var som helst annars.

Drottningen svarade inte, utan höjde bara ena handen. Bakom henne kom två älvor fram med en stor dunk och en tratt. Det blev alldeles tyst i palatset. Till och med kören tystnade.

Elvan, du har bedömts vara oälvig. Därför dömer vi dig till att dricka perfekt-älv-medel tills du har blivit älvig.”

Hon sänkte sin hand, och då gick älvorna fram med dunken och tratten. En av älvorna som vaktade Elvan öppnade Elvans mun och höll fast tratten. De andra älvorna hystade upp dunken.

Olle visste inte vilket som var värst: att titta eller att vända bort blicken. Så han gjorde båda två om vartannat. När han hörde hur Elvan hostade och försökte slita sig från sina systrar kunde han knappt hålla sig från att skrika och rusa fram, men älvorna tog ett hårdare tag i hans armar. Lite av perfekt-älv-medlet rann utanför Elvans mun, men älvorna fortsatte att hälla tills dunken var tom. Då lät de Elvan falla till golvet.

Efter någon sekund reste sig Elvan på osäkra ben. Hon gick fram mot drottningen med en trotsig blick. Vakterna ville ställa sig i vägen, men drottningen hindrade dem. Hon tog tag i Elvans haka och rätade upp henne. Elvan såg ut som vanligt – som om hon bara var intresserad av att allt skulle vara överstökat.

Besviken?” sa Elvan. ”För jag har inte…”

Plötsligt tystnade hon. Sen drogs mungiporna uppåt tills de nästan nuddade öronen. Ögonen började lysa. Hela Elvan utstrålade harmoni. Olle hade aldrig trott att det skulle vara möjligt. Sedan neg Elvan inför drottningen.

Då började älvkören sjunga igen, alla älvorna ställde sig upp och klappade sina händer, och de älvor som höll fast Olle släppte och gick med i dansen som började på palatsets golv och slutade strax nedanför dess tak. Elvan dansade bredvid drottningen och verkade inte bry sig ett dugg om Olle.

Olle å andra sidan hade vänt sig om. Han klarade inte av att se Elvan så där, och gick tillbaka mot porten. Men innan han hade kommit ut kände han en hand på sin axel. Det var drottningen som hade landat bredvid honom.

Människobarn, det här var oundvikligt”, sa drottningen. ”Det är så här Elvan alltid har varit, egentligen.”

Jag vet”, sa Olle. ”Men hon var min vän, min bästa vän.”

Han kunde inte hålla tillbaka tårarna och fortsatte att gå ut.

 

Olle satt gömd bakom en större molnsten medan älvornas sånger ekade genom hela Systradal. Till en början hade de inte stört honom, men ju längre tid han satt där, desto svårare var det för honom att stå emot älvornas dragningskraft. Det spelade ingen roll om han höll för öronen. Sången kändes ända ner i magen.

Då hördes ett lätt flaxande. Olle vågade knappt vända sig om, men så hörde han rösten:

Fy sjutton för älvor.”

Olle vände sig om och där stod Elvan. Hon hade sin vanliga min, utan lysande ögon och utan harmoni.

Elvan!” sa Olle. ”Du klarade dig.”

Han kastade armarna runt henne. Elvan drog sig undan lite och sa:

Hmm, jag var tvungen att umgås med älvorna i flera timmar utan att få säga det minsta elakt. Jag tror att jag har slitit av ena smilbandet av allt leende.” Hon höjde ena ögonbrynet. ”Jag vet inte om jag skulle kalla det att klara mig. Fast om det inte hade varit för de här…”

Och så harklade hon sig och spottade ut de tre fnytten i sin hand.

”… Så hade jag aldrig klarat mig därifrån.”

Fnytten var alldeles avslappnade. De verkade inte det minsta rädda. I själva verket log de för fullt.

Hjälp dem”, sa Olle. ”De har sugit upp allt perfekt-älv-medel som du fick i dig och nu har de blivit alldeles älviga.”

De tre fnytten fattade varandras händer och började dansa i Elvans hand, i precis samma mönster som älvorna hade gjort.

Fort, Elvan.”

Ska du hålla tyst eller ska du försöka själv?” sa Elvan och höll upp fnytten mot Olle. Olle bara skakade på huvudet för att visa att han inte ville försöka själv.

När fnytten försökte sjunga som älvorna blev Olle desperat. Deras pipiga röster passade inte alls lika bra att sjunga med.

Kom igen nu, Elvan.”

Då föll de första tårarna ner på fnytten. Inget hände. Elvan droppade fler tårar på dem. Då rätade fnytten på sig och såg hemskt förlägna ut.

Vad har vi gjort?” sa det röda fnyttet.

Vi har väl inte gjort bort oss?” frågade det gröna fnyttet.

Nej då”, sa Olle.

Om man inte–” började Elvan, men Olle knuffade henne i sidan. ”Nej då. Inte alls.”

Fnytten skakade av sig resterna av tårarna. De ökade den statiska elektriciteten så att de skulle kunna lyfta.

Men innan de hann komma iväg försvann Elvans hand. Både Olle och Elvan kastades iväg några meter av en enorm smäll. Fnytten seglade med i tryckvågen, tills de lyckades få igång sin flygförmåga och kunde flyga tillbaka. Då låg Olle och Elvan på marken.

Vad hände?” sa Olle och hostade.

Titta!” sa Elvan. ”Väggen rasar!”

Tvåhundra meter därifrån föll stenarna från väggen mot ingenmanslandet. De rullade ner och studsade på den mjuka marken. Några landade i en hög vid väggen, medan resten studsade vidare åt alla håll.

Sen kom dammet. Ett stort moln sprutade ut ur väggen och kom närmare Olle, Elvan och fnytten. Olle kastade sig ner på marken och skyddade huvudet med armarna som han hade lärt sig av pappa. Gruset haglade ner på Olles rygg, men sanden letade sig in överallt: innanför jackan, inuti byxorna, i skorna, i näsan. Olle flämtade efter luft men fick bara in mer damm.

När han trodde att han skulle kräkas av allt damm lättade molnet och försvann vidare. Det dröjde innan det gick att se något, och luften var torr, men det gick åtminstone att andas. Marken skakade fortfarande av tunnelarbetet, fast inte lika mycket.

Gick det bra, Elvan? Fnytten?”

Det kom inget svar. Olle kände på marken omkring sig. Till slut upptäckte han Elvans fjädriga vinge och sen hennes kropp. Hon rörde sig inte.

Landet Mythia:Kapitel 16

Kapitel 16: Hej tomtegubbar

 

Arbetaren tog på sig sin hjälm och slog igen bildörren och gick fram till Olle och Lucrezia. Han tittade noga på Lucrezia, med sitt bleka ansikte och sina svarta kläder.

Vilka är ni?” morrade arbetaren.

Jag ville barra välsigna tunnelarrbetet”, sa Lucrezia. ”Jag ärr en häxa.”

Olle tittade chockat på Lucrezia. Han hade trott att hon skulle hålla det hemligt.

Det ser så ut”, sa arbetaren ogillande.

Merci”, sa Lucrezia generat och slog ner blicken.

Men vi klarar oss utan dina välsignelser. Stick härifrån innan vi ringer polisen.”

Åh, då harr jag inget val. Pardon”, sa Lucrezia och knäppte med fingrarna.

Arbetaren tystnade mitt i ett ”Hördu” och blev helt stilla. Olle hoppade till. Arbetaren blinkade inte, och andades inte.

Vad hände? Varför rör han inte på sig?”

Han gick fram till arbetaren och tittade närmare. När han petade på honom ropade Lucrezia:

Non! Se upp, lilla människa. Du kan också bli frryst.”

Olle tog försiktigt bort sitt finger och försökte böja det, men fingret var stelt som en pinne.

Vad är det som har hänt?”

Frrysningen harr smittat. Det görr den om man inte väntarr ett parr sekunderr. Ah, det gårr snarrt överr.”

Lucrezia lämnade honom och smörjde in varenda maskin hon såg, och vartenda litet redskap. Under tiden testade Olle sitt finger. Det gjorde inte ont. I själva verket kändes det inte alls. Han kunde bita i fingret utan att det blev minsta märke på det.

Ända tills frysningen försvann, vill säga. Då sjönk tänderna in i fingret rejält, och då gjorde det ont. Olle blåste på fingret men hela handen bultade av smärta.

Nu ärr det bäst att vi gömmerr oss”, sa Lucrezia när hon var klar. ”Förr det härr vill du inte missa.”

Olle tog med sig Lucrezia in i vardagsrummet i sitt hus, och så satte de sig och väntade på vad det nu var som skulle hända. Lucrezia såg sorgsen ut.

Så rrent härr ärr. Stackarre, harr ni inte ens rråd med en orrdentlig spindel? Och varr ärr erra köttätande blommorr? Hurr kan ni bo så härr?”

Vi klarar oss”, sa Olle. ”Men vad är det vi ska få se?”

Effekterrna av guldmejrram är högst märrkliga. Det ärr–”

Då hörde Olle ljud ifrån trappan. Han sprang upp, och mötte mormor. Hon kom traskande i pyjamas och tofflor med håret spretande åt alla håll.

Olle, är du tillbaka?”

Han försökte att styra bort henne från vardagsrummet, men mormor stod redan i dörröppningen och såg Lucrezia i soffan. Olle visste inte vad han skulle säga så han sa:

Det här är min extralärare… Lucrezia Häx… Häckström…”

Häckström?” sa mormor med ett snett leende. ”Vilket märkligt namn.”

Det är franskt”, sa Olle utan att tänka sig för.

Har de ’ä’ i franskan?” sa mormor retsamt.

Olle blev mållös.

Mais oui”, sa Lucrezia. ”Det ärr ett vanligt ljud. Som i s’il vous plaît.”

Mormor skrattade och sa:

Du behöver inte hitta på såna löjliga saker för mig, Olle. Du kommer väl ihåg att jag också har varit där.”

Då hördes arga röster utifrån. Olle och Lucrezia tittade ut genom fönstret, och det lockade med sig mormor. Arbetaren hade vaknat till liv igen och undrade var inkräktarna hade tagit vägen. De andra arbetarna sökte igenom tunneln men hittade inga inkräktare. Till slut pikade de honom för att han hade för livlig fantasi, och så satte de igång att arbeta igen.

Regardez”, sa Lucrezia och satte ihop sina händer under näsan.

Först såg de inget, men så fort arbetarna satte igång sina maskiner igen insåg Olle vad effekten av guldmejram var. Maskinerna gick baklänges!

En borrmaskin lagade hålet i väggen in till Gröteborg. En grävmaskin öste tillbaka sten mot väggen. En lastbil tippade av mer sten på marken. Och vad arbetarna än försökte göra så backade maskinerna och fyllde igen tunneln.

De har blivit galna!” ropade basen för arbetet. ”Stäng av dem!”

Men det gick inte att stänga av maskinerna heller.

Inuti huset skrattade både Olle och mormor åt det de såg, åt arbetarna som kastade sig ur sina förarhytter och tog skydd bland barackerna, medan Lucrezia log nöjt.

 

Whohooo!” jublade Lucrezia när hon och Olle åkte genom Maranga.

När de kom ut i ingenmanslandet igen förväntade sig Olle att få träffa tomtemor, Elvan och de andra igen, men de syntes inte till. Olle kliade sig i ögonen, för nu hade han blivit rejält trött.

De kanske har återvänt till Gröteborg”, sa han och tog täten.

Men innan de ens hade hunnit gå in i Gröteborg blev de stoppade – av tolv jultomtar! Alla tolv var rödklädda och hade stora skägg.

Vilka är ni?” sa Olle till alla tolv.

Vi är jultomtens släktingar”, sa tomtarna samtidigt. ”Vi har just fått reda på att han har problem. Vi vill hjälpa till.”

Vad bra”, sa Olle glatt.

 

Snart stod hela gänget hos tomtemor och jultomten. Väggen ut mot tunnelbygget hade blivit lagad, men det fanns stora sprickor i marken, och här och var låg stora stenblock. Elvan och fnytten var också där, medan vättarna var fullt upptagna med att bärga släden, samla ihop renarna och muttra.

Jultomten mumlade något om varulvar, men tystnade när hans tolv dubbelgångare omringade honom. De petade och klämde och studerade hans skägg och ögon, och så mätte de hur mycket sken som kom ifrån honom. Efter en stund vände de sig mot tomtemor och sa i kör:

Vi har tråkiga nyheter. Vi måste utse en ersättare.”

Ersättare?” sa Olle. ”Ska ni byta ut jultomten?”

En av tomtarna steg fram ur massan av likadana tomtar och sträckte fram handen till tomtemor:

Jag är näste jultomte.”

Han hade en mjuk röst, som verkade väldigt vänlig. Och så fort han hade sagt ordet ’jultomte’ började han att skina extra mycket och luktade genast mycket mer juligt.

Stopp!” ropade Olle. ”Varför behöver jultomten en ersättare?”

Ersättaren böjde sig ner mot Olle och talade vänligt till honom:

Jag förstår att du är orolig, men jag försäkrar dig att vi kommer ta hand om den gamle jultomten på ett bra sätt. Han kommer att få det bra hos de andra pensionerade jultomtarna.”

Men varför måste han få en ersättare?” sa Olle.

Vi kan inte läka honom innan berget är räddat. Och en sjuk jultomte kan inte rädda Mythia. Men behöver du inte oroa dig. Jag har tränat för den här stunden hela mitt liv. Vad heter du förresten?”

Jag heter Olle”, sa Olle.

Och jag heter Beatrice”, sa den nye jultomten och skakade Olles hand.

Heter du Beatrice?”

Ja”, sa Beatrice och strök sitt vita skägg.

Olle fnissade till. Beatrice tittade undrande på honom.

Vadå?”

Olle visste inte vad han skulle säga. Men han kunde inte låta bli att le.

Jag vet inte ifall tomtemor har berättat det, men den före detta jultomten heter Berit.”

Olle var tvungen att bita ihop läpparna.

Och det här är mina kollegor: Boel, Betty, Barbro, Beda, Beata, Belinda, Bella, Britta, Bodil, Birgit och Ulf. Men nu tror jag att det är bäst att jag sätter igång.”

Beatrice gick vidare mot släden. Olle tittade dystert på den gamle jultomten som inte verkade känna igen något eller någon, och som hade förlorat nästan allt sitt sken. Det var hemskt att se. Då bestämde sig Olle.

Kan jag få se på när du förbereder dig?”

Beatrice stannade, vände sig om och log milt.

Det är klart du får. Kom.”

Olle och Beatrice gick fram till släden. Under tiden pratade Beatrice oavbrutet med sin vänliga röst.

Jultomtandet är faktiskt viktigare än vad många människor inser. Det är dessutom mycket svårare. Det går inte bara att åka runt och slänga ut paket och skrocka vänligt. Det krävs massor av träning och energi. Alla ska ju ske på ungefär ett dygn, och då försvinner ju lite tid, eftersom man inte vill störa folk under Kalle Anka eller middagen. Nyckelordet är planering. Man får planera vägen noga så att man slipper åka fram och tillbaka. Sedan är det bra att tänka igenom vilket intryck man vill ge, så att man inte verkar för givmild eller för stressad. Det är ett heltidsjobb, det här.”

Olle sköt in en fråga som han alltid hade funderat över:

Varifrån får ni alla paket? Tillverkar vättarna dem? Det måste vara jättedyrt?”

Ah”, sa Beatrice beundrande. ”Här har vi en människa som har tänkt till. Det är enklare än man tror. Kom så får du se.”

Han visade Olle bakändan av släden, där det fanns en stor säck. Beatrice öppnade säcken och hällde ut några paket i släden. Det blev alldeles fullt med julklappar, stora och små, avlånga och runda, men alla inslagna i olika papper och snören. Olle spärrade upp ögonen, för strömmen med paket slutade inte. Och Beatrice lyfte upp säcken så att julklapparna ramlade ner på snön, men säcken blev inte tommare, och till slut låg det betydligt mer paket på marken än det någonsin gick att trycka ner i säcken. Då släppte Beatrice ner säcken.

En sån skulle du ha, va?”

Han vinkade till sig en av vättarna och sa:

Städar du upp det här?”

Innan vätten hade hunnit dra ner mungiporna drog Beatrice med sig Olle och nickade mot vätten.

De där vättarna lever för att arbeta…”

Olle blängde mot Beatrice. Han gillade inte honom lika mycket som den gamle jultomten.

Är det något mer du vill veta om hur det är att vara jultomte?” sa Beatrice med ett brett leende.

Borde inte du skynda dig ut och rädda berget?” sa Olle.

Jovisst, jag ska bara byta om först.”

Men har du inte rätt kläder på dig?”

Nä, jag tror att det är dags för något nytt. Alla använder ju rött nu för tiden. Vad sägs om det här?”

Beatrice passerade bakom släden utan att stanna, men när han kom fram på andra sidan hade han helt andra kläder. Det var en åtsittande självlysande gul dräkt som inte dolde en enda valk och som dessutom visade hela magen. Olle var nästan tvungen att vända bort blicken.

Snyggt, va? Jag funderar på att ta bort det här skägget också”, sa Beatrice.

Han tog ett nytt varv runt släden, och när han kom fram var han helt skägglös.

Skägget gör att man ser opålitlig ut, som om man döljer något. Och det är många barn som blir rädda för skägget.”

Olle vände sig mot Elvan, men Elvan kunde inte mer än stirra på den gula, skägglösa varelsen. Beatrice tog sig om sin nyrakade haka.

Sedan är det ju det här med julklapparna… Det är lite omodernt att helt enkelt ge bort presenterna, så från och med den här julaftonen börjar vi ta betalt.”

Ta betalt?” sa Olle. Nu trodde han inte på vad han hörde.

Bara en symbolisk summa”, sa Beatrice. ”Vi måste ju avlöna tomtemor, ge renarna mat, ta hand om slitaget på släden, och vättarna skulle säkert uppskatta att få lite pengar så att de kan ta lite semester.”

Men allvarligt talat…” sa Olle.

Vi tog ju betalt förr. I och för sig fick vi mest gröt. Men man måste ju hänga med i utvecklingen. Och nästa år kanske vi kan ta betalt via kontokort också.”

Olle sprang fram till tomtemor.

Måste vi verkligen ersätta jultomten med den där typen? Finns det inget annat sätt? Kan vi inte läka honom på något sätt?”

Svara inte, Fredrik”, sa Beatrice till tomtemor.

Olle…” sa tomtemor ledset.

Men vi måste stoppa det här!” sa Olle.

Det här är det enda sättet att rädda Mythia”, sa Beatrice. ”Det går inte att komma tillbaka när man har blivit pensionerad. Nu är det jag som är jultomte. Och då gör jag som jag tror är bäst för julen i det långa loppet.”

Tomtemor stirrade på Beatrice. Hon sköt ut hakan och sa bestämt:

Nej, du har inte ätit av gröten än. Än så länge är det Berit som är jultomte.”

Hon vände sig till Olle:

Det kan finnas ett sätt att rädda honom, men jag tror inte att Elvan skulle gilla det. Älvornas tårar har magiska egenskaper. De kanske kan läka Berit.”

Olle lyste upp.

Då sticker vi!”

Men när han tittade på Elvan så vände hon honom ryggen.

Aldrig i livet! Jag tänker aldrig återvända dit, ens om det gäller mitt eget liv.”

Sluta med det här nu, Olle och Fredrik. Ni riskerar alla våra liv”, sa Beatrice. ”Det är bara jag som kan rädda Mythia, och det vet ni.”

Landet Mythia:Kapitel 13

Kapitel 13: Sänkta Lucia

Ljusstrimmorna blev allt strimmigare. Till slut visade det sig att de kom från stearinljus som satt på huvudet på en mörkhårig Lucia med lång vit kappa. Hur kunde ljusen tränga igenom mörkret?

Olle tittade närmare på Lucian. Hon verkade inte se Olle där han hade kurat ihop sig. Olle gick fram, men hon verkade fortfarande inte se honom.

Hallå?” sa Olle.

Lucian hoppade till och tittade omkring sig, men verkade inte se Olle, trots att han stod en meter ifrån henne.

Vem där?” sa Lucian och kände runt omkring sig med händerna. Efter ett tag fick hon tag i Olles axlar.

Jag heter Olle. Jag är inte farlig.”

Hon andades ut och lutade sig mot en vägg för att få stöd.

Det såg jag direkt”, sa hon och kisade mot Olle. ”Jag är Lucia.”

Heter du Lucia?” sa Olle utan att egentligen tro henne.

Ja”, sa Lucia och skakade snabbt på huvudet.

Olle tittade på hennes stearinljus och ropade:

Akta ljusen så att du inte får stearin i håret.”

Vilka ljus?” sa Lucia och kände runt omkring sig med händerna.

Ljusen på din krona”, sa Olle förtvivlat och tog tag i Lucias händer och förde upp dem till hennes huvud.

Jaså, de här”, sa Lucia och skrattade. ”Det är inga stearinljus. Det är mina horn. Jag sa ju att jag är Lucia. Känn själv.”

Olle fick känna och det var inga stearinljus på Lucias huvud. Det var horn. Den lilla lågan i toppen på alla sju hornen var inte ens varm trots att den trängde igenom ingenmanslandets mörker, hur de nu gjorde det.

Du är blind, va?” sa Olle.

Nej, hur så?!” sa Lucia och försökte stirra på Olle, men hon kisade bara lite snett på en dörr som inte hade gjort något. Olle vinkade framför hennes ögon, men Lucia såg inget.

Hur kommer det sig då att du inte såg vad jag gjorde?” sa Olle.

Jag är inte blind”, sa Lucia och snyftade. ”Jag är bara lite närsynt.”

Varför har du inte glasögon då?”

Jag ser så dåligt att jag måste ha två glasögon: ett par glasögon för att se, och det andra för att se fram till det andra paret. Men syns det verkligen så tydligt?”

Ja”, sa Olle.

Lucia försökte slå handen i väggen men missade.

Åh, nej, nu kan jag inte visa mig där ute. Alla kommer att skratta åt mig när jag snubblar omkring. Jag kommer att bryta benen. Vem ska då komma med Lucia-bullar? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen. Det blir inget Luciafirande i år.”

Men varför tar du inte på dig dina två glasögon?” försökte Olle.

Vem har någonsin sett Lucia med två par glasögon? Förresten är mina bullar säkert inte särskilt goda. Det är inte så lätt att baka när man inte ser så bra. Om jag inte har några bullar, då är det ingen mening alls med att jag går ut. Men hur ska jag nu hitta hem? Jag kommer att irra bort mig och kanske snubbla och bryta benen av mig. Vem ska då ge alla gamla deras Lucia-bullar? Det här barkar käpprätt åt skogen.”

Nej, det här kommer att gå bra. Vi går in och pratar med tomtarna så ska du se att saker löser sig”, sa Olle och hoppades att Lucia hittade till Gröteborg.

Märkligt nog gick Lucia fram till en av dörrarna och knackade på den, och så gick hon in. Olle följde efter och fick se att det var rätt dörr. Där innanför låg snön lika djup som vanligt och stugorna var lika julmysiga som Olle mindes dem.

Hur visste du att det var den här dörren?” sa Olle. Han hade aldrig trott att det skulle vara så lätt.

Hör du inte bjällerklangen?”

Naturligtvis hörde Olle bjällerklangen som fyllde hela Gröteborg. När han tänkte efter hade bjällerklangen antagligen hörts lite svagt ute i ingenmanslandet, men han hade varit för koncentrerad på att han inte kunde se för att tänka på vad han hörde.

De gick vidare mot stugorna medan Lucia fortsatte att pladdra:

Tänk om jag ramlar och smutsar ner min vita kappa. Tror du att jag ska byta till något annat som inte blir fläckigt lika lätt? Fast vad ska jag ta på mig? Om jag ska bestämma själv, då kanske jag kombinerar kläderna fel. Då kommer alla att bli arga på mig. Hur ska det då gå med Lucia-bullarna? Det här barkar–”

Olle knackade hårt på tomtemors dörr för att slippa höra resten. När dörren öppnades såg Olle att stugan hade förvandlats till ett stort kaos. Sprickan i golvet var större. En av väggarna hade rasat. Det fanns bara en enda möbel som fortfarande var hel i hela stugan. Tomtemor kikade fram från köket och för första gången såg hon riktigt bekymrad ut.

Olle, vad skönt att du är tillbaka. Gröten är inte klar än. Se upp för vätten!”

En tornado svepte genom rummet och välte omkull den enda stolen och rörde runt i röran på golvet innan den försvann ut genom en annan dörr.

Vilken vätte?” frågade Lucia och såg sig omkring.

Jaså, blindstyret är här”, sa Elvan. ”Har bullarna bränt vid?”

Va, har bullarna bränt vid?” frågade Lucia oroligt. ”Jag tyckte att jag vaktade dem så noga. Vad ska jag då bjuda på? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen.”

Sluta, Elvan”, förmanade tomtemor. ”Lucia, dina bullar verkar jättegoda. Kom så äter vi lite grand.”

För en gångs skull var Olle faktiskt glad över att tomtemor alltid skulle stoppa i dem mat så fort de kom. Han plockade fram de sovande fnytten ur fickan och gav dem till tomtemor som tog fram tre meloner på varsitt fat och la fnytten framför dem. Olle tittade noga på dem, men blev snart distraherad av Elvan.

Vilken tid det tog.”

Olle vände sig om för att svara, men Lucia hann före:

Tycker du? Jag skyndade mig allt jag kan.”

Medan Lucia fortsatte att prata lutade sig tomtemor fram och viskade till Olle:

Lucia brukar komma hit varje år innan det är dags för henne att gå ut. Jag tror att vättarna lugnar ner henne. Säg inget om tunneln bara.”

Men erkänn att det är en genialisk idé att ha en blind bull-leverantör…” sa Elvan lika tyst.

Vad viskar ni om? Är det om mig?” sa Lucia. ”Är det om att jag inte kommer att klara av att gå ut i år? Jag visste det. Det här blir fel. Jag borde inte–”

Lucia, vi fixar det här”, sa Olle.

Fixar vadå?” sa Lucia. ”Vad är det som behöver fixas? Jag visste att ni inte tror att jag klarar av det här. Jag klarar inte av det här. Nu går jag hem igen.”

Hon började gå tillbaka, men eftersom sprickan var i vägen höll hon på att ramla rätt ner. Elvan var snabb med att sträcka ut ena vingen och stoppade henne.

Det kanske inte vore så dumt med lite lugnande medel”, sa Elvan.

Då fick Olle en idé.

Ja, varför inte?” sa han. ”Kom så går vi till Lucrezia och ser om hon har lite sömnmedel så att vi kan söva ner arbetarna. Sen kan Lucia ge dem sömnmedel i bullarna.”

Det är ingen dum idé”, sa det röda fnyttet som nu hade vaknat.

Olle tittade förvånat på fnytten och faten, som nu var helt tomma.

Om Lucia vågar”, sa det blåa fnyttet.

Det är klart att jag vågar”, sa Lucia. ”Jag är bara lite bekymrad för att jag ska ge bullarna till fel människor så att det händer en olycka. Tänk om det händer en olycka!”

Elvan drog med sig Olle och vinkade till sig fnytten.

Nu går vi.”

Lycka till”, sa tomtemor.

Det sista Olle, Elvan och fnytten hörde av Lucia innan dörren stängdes, var att allt säkerligen skulle barka käpprätt åt skogen.

Vad skönt det är att träffa dig igen”, sa Olle till Elvan.

Elvan sa inget utan knackade bara på dörren ut till ingenmanslandet.

Jag har saknat våra äventyr”, sa Olle och klev ut på stengolvet.

Jag trodde nästan att du skulle bli kvar där ute”, sa Elvan och tittade på dörrarna mittemot.

Det trodde jag också”, sa Olle och log.

Elvan gick vidare utan att bry sig om Olle.

Vad har hänt med dörrarna?!”

 

Lucrezia?” ropade Olle. ”Har vi kommit rätt?”

De hade letat reda på vägen tillbaka till Diabologna och Lucrezias slott, men när de kom fram låg det inget slott där, utan bara en stor villa med murgröna som klättrade upp för väggarna och en fontän som sprutade röd- och gulfärgat vatten i olika mönster.

Det beror väl på–”

I samma sekund skakade marken våldsamt. Olle och Elvan kastades till marken. Framför deras ögon vibrerade huset, och sedan bestämde det sig för att falla.

Det började med att hela villan lutade. Bakväggen gav efter och ramlade ihop. Därefter taket, och de andra väggarna följde efter. Allt inuti huset krossades av väggarna. Dånet fick Olle att känna rysningar längs ryggen.

Olle, Elvan och fnytten var framme vid rasmassorna inom några sekunder och letade efter Lucrezia eller någon annan som kunde ha funnits i huset.

Hoppas ingen var här inne när det hände”, sa Olle.

Men ingenstans syntes några kroppar. De lyfte på plankor och tittade under en fönsterkarm när de hörde en röst.

Se upp där”, sa den djupa rösten. ”Ni höll på att bryta av mig ena benet.”

Den som kom framkrypande var den stora spindeln. Hans väst var täckt av småskräp och han haltade på ett av de åtta benen. Fnytten backade lite i luften och höll sig sedan på respektfullt avstånd, medan spindeln klev över rasmassorna.

Var är Lucrezia?” frågade Olle.

Plötsligt hördes en blyg röst.

Gå bort från den där högen.”

Olle, Elvan och fnytten vände sig om. Det var ingen där först. Men sen tittade Näcken fram ifrån bakom ett träd. Han hade sin fiol på axeln och stråken i handen. Han nickade på resterna efter Lucrezias hus och upprepade:

Gå bort från den där högen.”

De fem och spindeln skyndade sig bort. Näcken började gnida på fiolen. Han spelade en rytmisk melodi som växte sig allt starkare och gav Olle en rysning längs ryggraden. Men det var inte det som fick honom att gapa av förvåning. Det var det som hände med huset.

Först reste sig en av dörrkarmarna i takt till musiken. De andra följde efter i samma tempo. Snart dansade några plankor fram till dörrkarmen och betonade taktslagen genom att fästa sig med spik. Väggarna var på plats redan under första versen, övervåningen klättrade upp och gav ett eko till melodislingan i refrängen, och växterna rasslade till i ett fantastiskt trumsolo. Till slut gled fönstren in i sina ramar och blev hela igen, vilket gav en stor klimax på musiken.

På mindre än tre minuter var huset helt igen. Olle tyckte att det som hade hänt såg ut som något ur en Disney-film, men han hade stått mindre än tio meter ifrån alltihop och hade sett allt med egna ögon. Han applåderade och skrattade om vartannat. Näcken tog bort stråken från strängarna.

Du verkar lite mer självsäker nu”, sa Elvan till Näcken.

Jag hjälper bara min fru”, sa Näcken och backade lite nervöst.

Sen kom Lucrezia ut genom dörren och lade armarna i kors. Hon var som vanligt alldeles likblek, men hennes ögon glittrade.

Merci, mon amour. Men något behövs”, sa hon och tittade på huset. Hon gjorde en lätt gest och lade huvudet på sned.

Då skakade huset till. Fönstren spräcktes lätt. Dörrarna hängde sig lite på snedden. Färgen flagnade. Taket fick små hål.

Mon cheri, nu ärr det perrfekt. Vi arrbetarr så excellent ihop.”

Hon gick fram till Näcken och pussade honom på munnen. Olle tittade bort. Elvan knuffade honom i sidan så att han skulle sätta igång och berätta sitt ärende.

Ursäkta Lucrezia”, sa Olle. ”Men vi behöver din hjälp.”

Lucrezia tittade helt kort på Olle, och sa:

Ja så klarrt. Sömnmedel till arrbetarrna. Jag hämtarr det snarrt. Jag ska barra…”

Hon kysste Näcken. Olle tittade bort igen, men när de fortfarande kysstes efter en halv minut harklade han sig för att visa att det var bråttom.

Certainement”, sa Lucrezia och pussade Näcken lite till. Långsamt avslutade hon pussen. Hon blundade ett slag och sedan tittade hon på Olle.

Vill ni verrkligen ha sömnmedel? Ärr det säkerrt att ni inte vill att arrbetarrna ska somna in förr evigt? Jag harr ett alldeles underrbarrt gift i mitt skafferri som–”

Tack, det räcker med vanligt sömnmedel”, sa Olle.

Lucrezia såg märkbart besviken ut.

Nästa gång kanske”, sa Elvan tröstande.

 

Lucrezia och Näcken följde med Olle och Elvan tillbaka till Gröteborg, genom att stå på Bertrams rygg. (Givetvis hade de läkt hans ben först.) I det kolsvarta ingenmanslandet sa Lucrezia en ramsa, och vips kunde fnytten lysa upp mörkret. Sedan fixade hon så att dörrarna återvände till sina vanliga platser. Hon var verkligen bra att ha med.

Väl framme i Gröteborg såg de att tomtemors stuga hade blivit ännu rörigare. Själv stod tomtemor och rörde om i jultomtens julgröt och försökte att ignorera Lucias orolighet, så hon blev bara tacksam när Olle, Elvan och fnytten kom tillbaka med Lucrezia och hennes lilla ask.

Hur går det med gröten?” sa Olle.

Den är snart klar”, sa tomtemor.

Jag är lite osäker när det gäller den här planen. Det kommer att barka käpprätt åt skogen. Tänk om de upptäcker att jag försöker lura dem och hur får vi in sömnmedlet i bullarna och vad händer om jag försäger mig när vi träffas och hur ska jag göra om de vägrar ta emot några bullar och…”

Lucia tystnade självmant när hon hörde musiken som kom utifrån. Som i dvala gick hon ut genom dörren. Utanför stod Näcken, halvt dold bakom en av knutarna, och han spelade på sin fiol.

Jag tänkte att hon kanske behövde lite hjälp att komma ner i varv”, sa Olle till tomtemor. ”Och musik är bra när man ska slappna av. Det är det enda som får mamma att lugna ner sig.”

Han gillarr norrmalt sett inte snö. Av uppenbarra skäl”, sa Lucrezia.

Lucia stampade med foten och gungade med huvudet till Näckens låt. Tomtemor log när hon fick se det och kramade om Olle.

Det här kommer att gå bra!” ropade Lucia. ”Ro hit med bullarna så sticker vi direkt!”

Lugna ner dig”, sa tomtemor. ”Vi måste få in sömnmedlet i bullarna först.”

Tomtemor öppnade Lucrezias ask. Däri låg ett guldfärgat pulver. Färgen påminde väldigt mycket om saffran. Olle log och tog fram bullfatet.

Ingen kommer att se någon skillnad.”

Sen kände han lukten av sömnmedlet.

Det luktar som saffran också, så ingen kommer att känna doften heller. Det här kommer att gå bra.”

 

Olle, Elvan och fnytten följde med Lucia ut i ingenmanslandet och ut genom den mystiska tunneln som ledde till Olles hus. Där visade Lucia Olle en annan väg ut än den som gick genom huset. Hon knackade bara på en del av väggen, och vips befann de sig på utsidan av huset.

Kan man göra sådär överallt?” frågade Olle.

Nej, man måste använda särskilda öppningar. De kallas dörrar”, sa Elvan retsamt övertydligt. ”Man knackar och så går man igenom dem.”

Under tiden försvann Lucia.

Kom, vi följer med”, sa Olle.

Jag tror inte det”, sa Elvan och pekade på sina vingar.

De kikade runt knuten på Olles hus och såg Lucia som var på väg mot tunnelbygget. Snart snubblade hon. Hon fick tillbaka balansen och lyckades rädda alla bullar innan de ramlade på marken. Därefter började hon att känna sig för med fötterna för att inte snubbla igen.

Jaha”, sa Olle. ”Det är därför Lucia skrider fram.”

Så fort Lucia kom fram till tunnelbygget fick hon arbetarnas uppmärksamhet. De samlades runt henne och tog tacksamt emot hennes saffransbullar. Hon verkade inte lika nervös, men det tog väldig tid.

Vad håller de på med?” sa Olle där han stod bakom knuten. ”De borde ju ha somnat nu.”

Något har barkat käpprätt åt skogen. Vi måste få bort Lucia därifrån”, sa Elvan.

Kan inte fnytten locka dem att titta åt ett annat håll?”

Hur då?” sa det röda fnyttet.

Ge dem stötar, kanske”, sa Elvan och låtsades få en rejäl elektrisk stöt i handen.

Nej, det räcker om ni låter lite”, sa Olle.

Fnytten nickade och flög iväg.

 

Arbetarna tuggade med öppna munnar så att halva bullarna föll ur. Resten pillade de bort med fingrarna. De sluddrade något oförståeligt och såg sedan undrande på varandra. En av dem tittade anklagande på Lucia. Då hördes ett ljud från en av barackerna.

Nnngguelll”, sa en av arbetarna så att han dreglade på sin overall.

Snart knakade det igen, den här gången riktigt högt. Arbetarna gick runt hörnet för att undersöka medan de gurglade till varandra. Strax därefter kom ett av fnytten flygande i full karriär.

Kom fort!” pep det till Lucia.

Lucia sprang tillbaka. De hann precis gömma sig bakom knuten till Olles hus när arbetarna kom tillbaka och fick se att Lucia hade försvunnit. Olle kikade fram lite försiktigt, tills arbetarna hade gått tillbaka till arbetet. Då kom de andra fnytten flygande.

Vad hände med bullarna?” frågade Olle.

Jag vet inte”, sa Lucia förtvivlat. ”Det här har barkat käpprätt åt skogen från början till slut.”

Har du kvar någon bulle?” sa Olle.

Lucia sträckte fram fatet, och då fick Olle se att fatet var alldeles fullt.

Men gav du inte arbetarna några bullar?” sa Olle.

Jag fick det här fatet av en vän, så att jag aldrig skulle kunna baka för få bullar. Det vore ju tokigt om man inte hade några bullar när ens enda uppgift att dela ut bullar. Fatet fyller på sig självt. Fast först måste man naturligtvis baka bullarna…”

Olle ryckte till sig en av bullarna och bet av nästan hälften i en enda tugga. När Elvan reagerade ryckte hon till sig resten och försökte få Olle att spotta ut bullen, men Olle hade redan svalt bullen.

Jag är bäst i min klass på att få in lussebullar i mun”, sa han stolt.

Luciabullar”, rättade Lucia.

Vad håller du på med? Du kommer ju att somna.”

Det tror jag inte”, sa Olle och ryckte tillbaka bullen. ”Titta, sömnmedlet är borta! Tänk om något hände i den där tunneln mellan Mythia och vårt hus.”

Maranga”, sa Elvan och ryckte tillbaka bullen. ”Den där tunneln kallas Maranga.” Hon studerade den närmare. ”Det finns några små korn här. Jag undrar om sömnmedlet innehåller något som inte förstoras.”

Förstoras?” sa Olle förvånat. Men så kom han ihåg hur han hamnade i Mythia, hur rummet blev större och större, fast det i själva verket var han som blev mindre. Då måste ju Elvan och tomtemor också vara pyttesmå. Det var antagligen så hela Mythia fick rum i det där berget.

Olle sträckte ut handen mot Luciabullen, men Elvan drog undan den och Olle lyckades bara få en liten bit. Han hittade ett korn från sömnmedlet och slickade på det nyfiket.

Vad gör du?” sa det röda fnyttet.

Fungerar det?” sa det gröna fnyttet.

Guahhh, shajkiet åååsch”, svarade Olle med alldeles slapp tunga.

Elvan rullade med ögonen.

Jag antar att det där betyder att sömnmedlet fungerar, men att vi troligen skulle ha behövt 15 meter stora bullar för att söva arbetarna.”

Pighuhhheee mmmookkliowww”, sa Olle förtvivlat.

Kan vi hjälpa dig”, sa Lucia oroligt.

Jag tror att det bästa du kan göra är att fortsätta din runda så att alla får sina bullar, för vem vet vart det annars barkar?”

Ja, det kanske är bäst”, sa Lucia och gick iväg.

Hhhuuugghhboooääää”, sa Olle.

Antagligen inte förrän i morgon”, sa Elvan som om Olle hade sagt något fullständigt normalt. ”Du dreglar, Olle. Kom så går vi tillbaka.”

 

Marken utanför tomtemors hus var sprucken och snön yrde mer än vanligt, men bjällerklangen omgav alla stugor och vättarna fortsatte sitt arbete med att göra i ordning släden inför jultomtens stora turné.

Men stugan var hel igen. Näcken spelade fortfarande ihop några av möblerna inuti huset, och sen gick det knappt att se vad som hade varit sönder bara för en timme sedan. På bordet stod en tallrik alldeles fylld med ångande het risgrynsgröt.

Tomtemor kom emot dem.

Nu gäller det”, sa hon. ”Snart känner jultomten lukten av gröten och då vaknar han – hoppas jag.”

Hon knackade på dörren och när den hade glidit upp band hon upp den. Hon viftade ångorna mot jultomtens stuga.

Vad menar du med att du hoppas?” sa Olle.

Det är inte alltid som det lyckas att väcka honom tidigare. Jag har försökt några gånger, när det har varit kris, men…”

Men vadå?” sa Olle.

Oftast sover han bara vidare. Men när han vaknar då förändras han. En gång blev han grön om hela kroppen. En gång kunde han inte sluta gråta. Senast ville han behålla julklapparna själv och så blev han arg när vi försökte få honom att dela med sig.”

Hon satte sig ner vid köksbordet.

Men den här gången behöver vi honom mer än någonsin.”

Tomtemor satte sig ner och nu såg hon betydligt äldre ut än vanligt. De andra satte sig bredvid henne och väntade. Gröten spred sin heta doft i hela stugan, och Olle tog tillfället i akt att titta på de andra: den blyge Näcken, den vänliga tomtemor, de tjattriga fnytten, och Elvan. För två veckor sedan kände han inte någon av dem, och nu hörde han ihop med dem. På något sätt var det här hans förtjänst. Snart skulle jultomten komma och äta, och sen skulle han rädda Mythia, och det skulle bero på att Olle hade hjälpt till.

Olle avbröts i sina tankar av ett vinande. Alla stirrade mot dörren.

Men den som kom in var inte jultomten, utan en tornado i form av en förtrollad stackars vätte. Den svepte genom huset i vansinnesfart och förstörde en hylla efter en annan. Tomtemor skyddade jultomtens fat med gröt. De andra tog skydd mot väggarna. Utom Näcken som ställde sig upp, satte fiolen mot axeln och började spela.

Melodin som Näcken spelade var en vaggvisa. Olle försökte följa vätten med blicken, men snart blev han yr och gav upp. Till slut fick Näcken också ge upp. Vätten saktade inte ner. Näcken såg förbryllad ut och ställde sig vid väggen när vätten kom tillbaka och hotade slå ner allt i sin väg.

Han är för snabb för att höra min musik”, sa Näcken för sig själv.

Plötsligt fastnade vätten i en väldig hand. Allt blev stilla.

Olle hann se att handen satt på en imponerande gestalt som täckte upp nästan hela dörröppningen. Han hade ett stort vitt skägg och glimrade. Det var jultomten! Han var vaken! Och han var inte grön och han verkade inte arg. Han verkade snarast förvånad.

God morgon, gubben”, sa tomtemor.

Vilken gubbe?” sa jultomten frågande. Han hade fortfarande vätten hängande i sin hand.

Tomtemor gick fram till honom med en bekymrad min och ledde fram honom till köksbordet medan hon lossade hans grepp om vätten. Hon gav den till Olle, men Olle bara stirrade på jultomten, så hon gav vätten till Elvan. Vätten försökte slita sig, men Elvan höll honom i ett fast grepp. Han lugnade ner sig lite, och såg lika butter ut som vanligt. Elvan gav honom en likadan blick tillbaka, och höll upp honom så att Näcken skulle kunna spela sin lugnande musik för vätten.

Under tiden satte sig jultomten ner och stirrade undrande på gröten.

Du är verkligen jultomten”, sa Olle.

Är jag?” sa jultomten och tittade upp. ”Vad betyder det? Är det mitt jobb?”

Tomtemor satte sig bredvid honom och sa:

Ja, minns du inget? Ät lite julgröt nu så ska du se att minnet kommer tillbaka.”

Vi kan väl hjälpa honom”, sa Olle. ”Du brukar åka runt i en släde till alla barn i hela världen och om man har varit snäll så får man paket.”

Får jag paket av alla barn i världen?” sa jultomten och plötsligt gav han dem alla ett brett leende.

Innan någon hann röra en muskel var jultomten borta.

Landet Mythia:Kapitel 11

Kapitel 11: I huvudet på Bernhard Fryk

Elvans sladdriga kropp låg pedantiskt rakt på en av enhörningarnas ryggar, medan Olle fick gå själv. De förde honom genom sin gråa och fyrkantiga by längs en liten väg som var full av skyltar om vad man fick och inte fick göra. Alla gick i raka led med allvarliga miner.

Olle försökte berätta hur viktigt det var att han fick tillbaka riset så att han skulle kunna rädda Mythia, men de lyssnade inte. Han höjde rösten, men då pekade hans vakter på en skylt som sa att det var förbjudet att höja rösten enligt Stadsfridsbalkens 12:e kapitel. Hela byn fick Olle att känna sig slarvig.

Under turen vaknade Elvan med ett ryck. Hon hoppade ner från enhörningens rygg och tittade sig omkring.

Vi måste enligt regel 375, avdelning 4, paragraf J be er att följa med oss till er nya inhysningslokal, instiftad enligt Fomsafördragets tredje stycke”, sa den ene av deras vakter med en tonlös röst.

Elvan fick svårare och svårare att hålla ögonen öppna, och när enhörningen började prata om Fomsafördraget somnade hon igen. Olle undrade om enhörningarna visste att Elvan skulle somna, men de visade inga tecken på att le nöjt. De bara lyfte upp Elvan på den ena enhörningens rygg och travade vidare.

När de äntligen kom fram till fängelset var det den enda byggnaden med någon färg över huvud taget. Väggarna hade så många färger att det var svårt att räkna dem alla. Och formerna var runda och vänliga. Enhörningarna såg nästan lite skrämda ut. Olle å andra sidan såg förväntansfull ut. Men på insidan var det ändå ett fängelse, hur glada väggarna än var. Plötsligt slog det Olle att han kanske inte skulle få träffa mamma och pappa och mormor förrän i april. Det blev inte bättre av att han och Elvan föstes in i ett litet rum med bara en enda stol, inga sängar och kala väggar. Det enda som bröt av det gråa var en liten låda som satt på en av väggarna. Enhörningarna satte Elvan i stolen och låste dörren från utsidan.

Olle satte sig för att tänka, men det dröjde inte mer än ett par minuter innan han somnade. Han drömde att han var hemma. Mamma hade tagit ledigt i två veckor så att de skulle kunna umgås innan jul. De skulle baka pepparkakor och skriva julkort tillsammans. Kanske skulle de till och med hinna pynta plastgranen innan–

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

På något sätt fanns fnytten med i Olles dröm. De skakade och bytte färg.

Prosit!” sa Olle i sömnen.

Tack!”

Det fick bli en riktig gran, bestämde han i drömmen.

Han vaknade i stolen. Elvan stod framför honom.

Du tog sovmorgon idag”, sa hon.

Olle sträckte på sig och gäspade. Elvan fortsatte medan hon härmade Olle:

God morgon på dig också, Elvan. Vad bra att du har ägnat hela natten åt att försöka hitta en väg ut ur den här cellen. Har det gått bra? Inte. Är du trött? Okej, då får du sova en stund i stolen.”

Elvan blinkade surt och vinkade åt Olle att resa sig. När han hade gjort det kastade hon sig ner i stolen så att Olle var rädd att den skulle gå sönder. Han sa:

Det måste ha varit du som satte mig i stolen medan jag sov, så du behöver väl inte låta som om det var jag som knuffade ur dig ur stolen.”

Hm”, knorrade Elvan.

Hittade du någon väg ut?” sa Olle, för att få Elvan på bättre humör, men Elvan bara pekade med hela armen mot dörren.

Där. Nu skulle jag uppskatta om jag kunde få sova.”

Hur kommer det sig att du blir så trött här?” frågade Olle.

Det är inte bara jag som är trött här”, sa Elvan och klappade mjukt på fickan där fnytten låg. ”Fnytten försökte hålla sig vakna, men de dubbelsomnar hela tiden.”

Elvan slöt ögonen på ett sätt som fick Olle att förstå att det var bäst att han inte störde henne på ett tag. Olle vände sig om, tills han insåg att det inte fanns något annat att titta på i deras rum förutom en sovande älva och den där lådan. Han gick närmare lådan. Det var en radio. Han skruvade på den. Alla stationer var fyllda av enhörningar som diskuterade lagar och paragrafer med tonlösa röster. Han stängde av den igen. Elvan såg ut att ha somnat ännu djupare. Enhörningarna var verkligen märkliga. Olle hade aldrig träffat några som var så tråkiga.

Han satte sig ner och började tänka. Hur skulle de ta sig därifrån? Tänk om de inte hade kommit därifrån när tunneln kom! Olle försökte att inte fundera på det, utan att koncentrera sig på att hitta en lösning.

När det knackade på dörren hade han hittat en lösning. Elvan öppnade ena ögat medan Olle gick fram till dörren och sa:

Kom in.”

Enligt anvisningarna i RELF:s andra klausul är vi här för att överlämna er mat, lagad på det sätt som beskrivs i KIM-48 och serverad–”

Kom in!” sa Olle.

Dörren öppnades osäkert av två enhörningar med varsin grå matbricka. Olle vinkade in dem. De kom in i cellen.

Vet ni vad det är som går och går men aldrig kommer till dörren?” sa Olle till enhörningarna.

Enhörningarna funderade ett tag och sen sa en av dem:

Det står skrivet i Fliisdoktrinen att individer i vårt yrke inte får diskutera med misstänkta brottslingar–”

Men kan ni inte bara gissa?” sa Olle.

Enhörningarna bet ihop sina käkar för att visa att de minsann inte tänkte gissa.

Klockan”, svarade Olle till slut.

De två enhörningarna lät plötsligt andfådda. Sen släppte de ifrån sig ett kluckande läte, som förvandlades till ett skratt, och sen blev det ett storgarv. Olle kunde inte titta på dem utan att skratta. Enhörningarna gick omkring i cellen medan de kiknade av skratt. Då sa Olle:

Två tomater gick över vägen. Då blev den ene överkörd. Då sa den andre: ’Kom nu ketchup så går vi.’”

Elvan vaknade av enhörningarnas hysteriska skratt och fnytten kunde inte heller undgå att höra det. De tittade sig nyvakna omkring och fick se två enhörningar som höll sig om magarna medan de skrattade så att tårarna rann. Olle viskade till dem:

Nu sticker vi.”

Vad är det som har hänt?” sa Elvan medan hon reste sig och de gick ut genom dörren.

Jag har hittat enhörningarnas svaghet – de har aldrig skrattat, så de är väldigt känsliga för humor.”

I korridoren fanns fler enhörningar som vaktade utgångarna. Olle gick närmare och berättade en till rolig historia som inte var särskilt rolig.

Min hund har ingen nos. – Hur luktar den då? – Hemskt.”

Vakterna fnissade till, och sen låg de plötsligt och vred sig i skrattkramper. Elvan bara stirrade på dem.

Skulle det där vara roligt?”

Olle drog med sig Elvan därifrån, och så letade de reda på var enhörningarnas tekniska avdelning låg. Som tur var fanns det gott om skyltar dit. Och så fort de blev stoppade berättade Olle en ny rolig historia, medan Elvan tittade på utan att le det minsta.

När de väl kom till den tekniska avdelningen hittade de inte bara tejpbollen med ris, utan också grötmandeln, saltet och kentaurmjölken!

Titta här”, sa Olle stolt.

Nja”, sa Elvan. ”Titta här.”

Hon hade hittat en lapp. På lappen stod det att enhörningarna hade tagit ingredienserna från Nejlika, som hade brutit mot åtminstone 500 regler. Därför fick han sitta i en cell hos enhörningarna tills överdomaren skulle komma – alltså någon gång i mitten av april. Olle log brett.

Det var Olle som kom först in i tomtemors stuga igen när de kom tillbaka. Han gav henne ingredienserna och satte sig ner i soffan med andan i halsen.

Nu kan du sätta igång med gröten”, sa han.

Lugna ner dig några hekto”, sa tomtemor. ”Det tar minst en hel dag för gröten att koka ordentligt.”

En hel dag?” sa Olle nedslaget.

Då kom Elvan och fnytten in i stugan.

Det tar en hel dag för gröten att koka”, sa Olle till Elvan.

Går det inte att skynda på det lite?” försökte Elvan.

Nej, då får den ingen verkan”, sa tomtemor och satte sig bredvid Olle.

Innan Olle hann svara kastade sig tomtemor in i väggen. Olle stirrade förvånat på henne, ända tills stolen som han satt på lyfte sig och tippade av honom.

Vad är det som händer?” ropade det blåa fnyttet.

Hela huset skakade. Tomtemor klämdes fast mellan bordet och väggen. Hennes skrik tävlade med ett djupt muller från bergets inre. Snart dåsade en taklampa i golvet. Den höll på att krossa fnytten, men de kastade sig undan och satte sig i taket.

Se upp”, sa Olle, när han hörde hur golvet började spricka.

Snart splittrades golvet i två delar under deras fötter. Olle hoppade åt ena sidan och tog skydd vid ena väggen. Då ramlade en tavla ner och slog Olle i pannan. Han fick jätteont och kröp ihop tills oljudet slutade.

Det kändes som om det hade hållit på i en halvtimme. Sen sa Elvan:

Kan någon hjälpa mig?”

Olle tittade sig omkring. Hela rummet var sönder. Soffan, bordet och en lampa låg i en enda hög med träflisor, så att det var omöjligt att se vad som var vad. Tomtemor satt med ingredienserna i famnen och armarna som skydd ovanför huvudet. Upp ur sprickan i golvet pekade två korta, tjocka ben.

Kan någon hjälpa mig idag?”

Olle och tomtemor sprang fram till Elvan och ryckte upp benen, så att resten av Elvan följde efter.

Det där var fruktansvärt obekvämt”, sa Elvan och borstade av sina vingar.

Olle kisade genom dammet.

Har ingredienserna klarat sig?” frågade han.

Det verkar så”, sa tomtemor.

Jag satt fast”, sa Elvan, som tyckte att de hade slutat prata om henne för tidigt.

Det där måste ha varit de kraftigaste skakningarna hittills”, sa det röda fnyttet.

Ja, vi måste stoppa dem nu. Vi klarar snart inte mer.”

Elvan suckade när hon insåg att samtalet inte skulle handla mer om henne, och så frågade hon:

Vad ska vi göra då?”

Vi måste stoppa tunnelbygget själva.”

Vi har försökt”, sa tomtemor. ”Det är svårt, eftersom de vuxna inte tror på oss längre. Det är bara jultomten som kan stoppa den här katastrofen.”

Olle funderade ett slag.

Men vi kanske kan fördröja arbetet lite, tills jultomten vaknar. Kom, fnytten. Jag har en idé. Vi ska göra ett litet besök.”

Olle smög upp genom källaren, genom köket, och sedan vidare ut på gatan. Han såg att mamma inte var hemma, men det var ju inte så konstigt. Hon arbetar ju jämt, tänkte Olle. När de kom ut i friska luften tog Olle upp fnytten ur fickan. Trots alla gatlyktor såg man att himlen var full av stjärnor.

Ser ni? Vad vackert det är! Jag har inte sett himlen på över en vecka.”

Han stannade och tittade.

Vad menar du?” sa det gröna fnyttet.

Vi har ju en himmel i Mythia”, sa det röda fnyttet.

Tänkte du inte på månen i trollens värld?” sa det gröna fnyttet.

Och på snön i tomtarnas värld?” sa det blåa fnyttet.

Jo…” sa Olle tveksamt. ”Hur går det till?”

Det är häxorna och trollkarlarna som har ordnat det åt oss”, sa det röda fnyttet.

Vad praktiskt det måste vara att bo med sådana som kan trolla!” sa Olle. ”Men jag har ju er.”

Olle och fnytten kom fram till kommunhuset strax efter lunch. De hade tagit alla genvägar Olle kunde. Därför var Olle snöig på axlarna. Han borstade av sig medan fnytten satte sig på handtaget till dörren. Då kom en sur tant och tog tag i handtaget, men hon släppte det lika fort. Hon skakade handen.

Jag fick en stöt. Det måste ha varit statisk elektricitet”, sa hon för sig själv.

Olle sa inget. När tanten hade gått in letade han efter fnytten. De satt på undersidan av handtaget.

Var det ni som gav henne en stöt?”

Fnytten fnissade.

Vi gör så ibland”, skrattade det röda fnyttet.

Olle tog upp fnytten och lade dem i sin ficka igen innan han öppnade dörren och gick in i den stora hallen. Det ekade lika mycket som förra gången han var där, tillsammans med mormor, när mormor försökte stoppa tunnelbygget. Olle försökte komma ihåg hur det var man gick. Var det trapporna eller hissen? Han chansade på trapporna.

Två trappor upp fick han se rätt skylt. ”Bernhard Fryk, byrådirektör” stod det med stora bokstäver. Olle slank in genom dörren och hamnade i en reception. Där satt en kvinna som såg ut att vara lika gammal som Elvan, fast utan vingar på ryggen och tuggummi i håret.

Jag vill träffa Bernhard Fryk”, sa Olle. ”Det är min farfar.”

Åh, han har inte berättat något om dig, men jag antar att det bara är att gå in. Det är längst bort i korridoren.”

Olle skämdes lite för att han hade ljugit för tjejen. Bernhard Fryk var inte alls hans farfar. Men Olle var ju tvungen att rädda Mythia, och då tyckte han att han fick ljuga lite. Han fortsatte längs den beiga korridoren tills han kom till den sista dörren. Det satt en dörrskylt som berättade att rummet tillhörde Bernhard Fryk.

Därinne satt Bernhard Fryk i vit skjorta och slips. Han hade en stram snedbena i sitt gråa hår, och han såg bister ut. Han läste, och lade inte märke till Olle, förrän Olle gick fram till hans stora skrivbord. Han tittade inte upp utan sa bara:

Vad vill du?”

Jag heter Olle Dahlberg – ” började Olle.

Bernhard Fryk avbröt honom genom att hålla upp ett pekfinger samtidigt som han fortsatte att läsa.

Är det om tunneln? Då får du prata med byggnadsstyrelsen på våning fem. Jag har inte tid med fler avbrott.”

Olle stack handen i fickan och kände hur fnytten klättrade upp i hans hand. Han tog fram handen igen.

Den där tunneln är farlig”, sa han.

Bernhard Fryk rättade till slipsen, fast det inte behövdes, och så sa han:

Vi har gjort arkeologiska, geologiska, ekologiska och landskapsmässiga avvägningar, utan att finna några hinder för tunnelbygget. Jag tror till och med att byggfirman använder miljövänligt bränsle.”

Han slutade inte för ett ögonblick att läsa, och därför såg han inte hur Olle sträckte fram handen mot honom. På handen satt fnytten.

Flyg in i hans huvud och se till så att han stoppar tunneln”, viskade Olle.

Fnytten lyfte, drog in magarna så att de blev mindre, och så flög de rakt emot Bernhard Fryks välklippta hår. De tog sikte på hans högra öra. Bernhard Fryk såg något i ögonvrån och viftade till med handen, men fnytten var snabbare och flög förbi handen, in i örat.

För första gången tittade Bernhard Fryk upp från sina papper.

Vad var det där?”

Han stack in ett finger i örat och försökte få tag på fnytten, men det var för sent.

Fnytt kallas de. De flyger med hjälp av statisk elektricitet, och de kan få folk att göra saker genom att flyga in i deras öron. Och de bor i det där berget som ni borrar i.”

Plötsligt drogs byrådirektör Bernhard Fryks mungipor upp i ett leende.

Självklart ska jag se till så att tunnelbygget blir stoppat. Men först ska jag dansa!”

Han skruvade på radion som stod i fönstret, och bytte radiostation från en massa prat till popmusik. Olle försökte få med honom ut, men Bernhard Fryk drog sig undan och började röra sig till musiken. Han klappade händerna och skakade på rumpan i takt till musiken.

Wow!” ropade Bernhard Fryk. ”Det här svänger ju rejält. (Pust) Som jag har längtat efter att få (pust) dansa igen.”

Kom nu”, sa Olle.

Utanför dörren stoppades de av Bernhard Fryks kollegor som undrade varifrån oljudet kom. När de fick syn på den märkliga dansen ryggade de tillbaka. Olle drog med sig Bernhard Fryk därifrån, medan arbetskamraterna stirrade efter dem.

Han mår inte så bra”, sa Olle. ”Vi går hem.”

Det där var hans barnbarn”, förklarade hon som satt i receptionen.

Visst dansar jag bra?” sa Bernhard Fryk och sparkade upp dörren till trapporna. Han satte sig på ledstången och gled neråt. Olle sprang efter och ropade:

Fnytten, ni behöver inte stänga av hans kontroller riktigt så mycket. Jag hinner inte med.”

Tjohoo!”

Bernhard Fryk hoppade ner från ledstången och sprang ut genom dörren. Olle var en bit efter. När han kom ut var Bernhard Fryk borta. Olle tittade omkring sig, men han måste ha rundat ett hörn.

Plötsligt kom en bil farande. Däcken tjöt när bilen tvärnitade mitt framför Olle. Det var Bernhard Fryk som öppnade dörren och sa åt Olle att hoppa in. Olle skyndade sig att hoppa in, och direkt när Olle hade spänt fast säkerhetsbältet tryckte Bernhard Fryk på gaspedalen så att snön yrde bakom dem.

Det är ingen fara”, sa Bernhard Fryk när han såg att Olle var rädd. ”Jag har en syster som är polis, så jag åker nog inte i fängelse. Hahaha! Se upp där, bil-drulle! Jag ska svänga här.”

Ett par minuter senare kom Bernhard Fryks bil in på Olles gata i över hundra kilometer i timmen. Den gjorde en sladd och ställde sig mellan två baracker. Bernhard Fryk var ute ur bilen innan bilen hade stannat. Han kastade sig ner på marken och gjorde en ängel i snön.

Kom nu”, sa Olle och drog Bernhard Fryk i armen. ”Vi måste prata med de här farbröderna.”

Jaja”, sa Bernhard Fryk besviket och klev upp ur snön.

Olle borstade bort snön från hans rygg.

Nu måste du skärpa dig. Du får inte göra som du gjorde med den där tanten med hunden igen. Förstår du?”

Bernhard Fryk knuffade bort Olle, eftersom han inte ville bli avborstad.

Hör du vad jag säger?” sa Olle.

Jaja”, sa Bernhard Fryk.

Vad sa jag då?”

Jag vet inte.”

Det är fult att spottas.”

Inget kul får man ha”, sa Bernhard Fryk, tills han fick syn på en grävmaskin. ”Titta, en grävmaskin.”

Bernhard!”

Olle blängde på Bernhard Fryk med sin mest hotfulla blick.

Nu går du fram till gubbarna och säger så där som jag sa till dig förut.”

Bernhard Fryk suckade och körde ner händerna riktigt djupt i fickan.

Haaaallllåååå! Kan ni sluta att arbeta ett tag?!”

Arbetarna fick syn på Bernhard Fryk och stängde av sina maskiner. Det blev tyst. Han som bestämde över tunnelbygget kom fram till Bernhard Fryk och Olle och tog av sig hörselskydden.

Fryk, vad gör du här? Kommer du för att kolla så att vi inte slösar med spik?”

Olle nickade åt Bernhard Fryk att sätta igång. Bernhard Fryk rynkade ögonbrynen och sa med sin allvarligaste stämma:

Vi har upptäckt att tunneln riskerar att starta en hydrologisk katastrof. Avbryt genast arbetet.”

Men vi har ju hållit på i flera veckor med det här”, sa arbetaren. ”Vad är det för katastrof du pratar om?”

Jag kan tyvärr inte gå in på det, men ni måste avbryta arbetet nu.”

Så här kan du inte göra.”

Jag har just gjort det. Om du vill ändra på det här får du ta upp frågan med kommunens tunnelutskott, och det är jag. Tunneln måste stoppas.”

Arbetaren stirrade Bernhard Fryk rätt in i ögonen. Bernhard Fryk snörpte på munnen.

Säg åt dem att packa ihop. Om ni är snälla, ska jag se till så att ni får lön fram tills jul ändå.”

Till slut vek arbetaren bort blicken och slängde sina hörselskydd i marken. Han gick tillbaka till de andra arbetarna. Bakom hans rygg började Bernhard Fryk att fnissa.

Jag klarade det! Jag lurade honom!”

För första gången vara Olle och Bernhard Fryk glada tillsammans. Men det skulle de inte vara länge.

Inuti Bernhard Fryks huvud hörde fnytten ett ljud. Det kom inifrån huvudet. Det blåa fnyttet slutade att styra om Bernhard Fryks hjärnsignaler och lyssnade noga.

Tänk om det är någon här inne.”

Dumheter”, sa det röda fnyttet. ”Vem skulle vara här inne?”

Förutom vi”, sa det gröna fnyttet.

Ni har väl hört talas om hjärnspöken”, sa det blåa fnyttet.

Det finns inga hjärnspöken”, sa det gröna fnyttet.

Det är så människor säger när någon är tokig bara”, sa det röda fnyttet.

Men Bernhard Fryk kanske är tokig”, sa det blåa fnyttet oroligt.

Innan de andra fnytten hann svara sjöng det till i synapserna. Något grått och genomskinligt kom flygande emot dem med väldig fart. Det såg faktiskt ut som ett spöke.

Landet Mythia:Kapitel 10

Kapitel 10: Kris med ris

De fem trollen slutade springa ett par meter ifrån Olle, Elvan och fnytten, men de fortsatte att gå emot dem med hotfulla steg. Fnytten backade så långt de kunde mot bergsväggen.

Nu är det din tur att rädda oss”, viskade Elvan till Olle.

Min tur?”

Det var jag som räddade oss förra gången.”

Trollen hade nästan nått fram till dem. Nyffe pekade på Olle och säcken.

Ni har tagit vår rissäck!”

Olle svalde nervöst. Till slut tog Elvan ett steg framåt. Hon hängde med hakan och skelade med ögonen igen, och så sa hon:

Nej, Ulo håller ju säcken i handen.”

Hon pekade på Olle och förtydligade:

Ulo. Ulo.”

Trollen granskade Olle. Olle försökte hjälpa till genom att likna ett troll, vilket inte är det lättaste när man är tolv år gammal och ser ut som ett normalt människobarn (med lite för stora öron…). Men trollen nickade och verkade nöjda.

Ulo har säcken”, sa Knygge.

Ja, det har jag”, sa den riktiga Ulo stolt. ”Här är den!”

Ulo höll upp sina händer, som visade sig vara tomma. Olle skyndade sig att hålla upp säcken.

Ja, där är den.”

Påke kliade sig i huvudet. Hon vände sig till de andra och dreglade lite innan hon fick fram sina tankar.

Men vem stal då säcken?”

Olle tittade på den låsta dörren och fick en idé.

De sprang ut genom den där dörren, och sedan låste de efter sig.”

Den här dörren?”

Ja”, sa Elvan.

Knygge gick fram till dörren och slog till den med enorm kraft, så att den sprack på mitten och landade i ingenmanslandet. Trollen gick ut och såg sig om.

De sprang däråt”, sa Olle hjälpsamt och pekade mot bergets innersta.

Tack”, sa Lork.

Fyra av trollen sprang åt det håll som Olle pekade, medan Påke stannade kvar och kliade sig i örat.

Säcktjuvarna sprang däråt”, sa Elvan och pekade.

Ja just det”, sa Påke.

Ska du inte hjälpa till att få tag på dem?”

Jo!”

Men spring då! Åt det hållet.”

Påke gjorde tummen upp och sprang åt fel håll.

 

Den välbekanta bjällerklangen ekade gemytligt genom Gröteborg, och stugorna såg nästan ännu snöigare ut. Olle, Elvan och fnytten hann inte mer än halvvägs förrän tomtemor kom ut och väntade på dem.

Vad skönt att ni är tillbaka”, sa tomtemor. ”Och jag ser att ni har riset med er. Kom in så äter vi lite.”

Tomtemor ledde in Olle, Elvan och fnytten i stugan.

Har ni hittat kentaurmjö–”

Olle avslutade inte meningen, eftersom stugans inre var helt förändrat. Köket hade helsvarta tavlor som hängde på snedden, ett tjockt dammlager täckte allt, och en av vättarna hade blivit förvandlade till en staty i samma ögonblick som han böjde sig ner för att mata tomtemors katt. Häxan Lucrezia var just i färd med att fästa en skylt med texten ”Sparka mig” på vättens stora rumpa.

Ah, den djärrve pojken och den surra älvan! Välkomna tillbaka.”

Tomtemor var lika chockad som de andra.

Lucrezia, vi kom ju överens om–”

Jag vet, jag vet. Jag tänkte barra att ni kanske ville ha lite fint trrots allt, men om ni vill ha hela tallrrikarr och rrena fönsterr, så…”

Hon ryckte på axlarna och sedan gjorde hon en liten rörelse. Plötsligt försvann tavlorna och dammlagret. Tallrikarna staplade sig i en snygg hög och blev skinande rena.

Tack”, sa tomtemor till Lucrezia.

Till slut böjde sig vätten upp och ryckte till sig skylten.

Va´ håll´ du på mä´? Ä´ du int´ riktigt riktig?”

Han rev sönder skylten och satte den under armen samtidigt som han gick ut med en mycket sur min. Fnytten backade därifrån.

Han verkade väldigt arg”, sa det röda fnyttet.

Tomtemor bjöd Olle och Elvan att sätta sig. ”Vi vet fortfarande inte vart ingredienserna har försvunnit, och vem som har tagit dem.”

Det ärr Nejlika som harr tagit dem”, sa Lucrezia och rättade till sin snäva klänning innan hon också satte sig.

Tomtemor lyfte rissäcken och skulle just ställa in den i skåpet, men istället fick hon ett oroligt ansiktsuttryck. Hon ställde ner säcken på golvet och skyndade sig att öppna den. Tomtemor ramlade nästan baklänges av förvåning.

Säcken var full med smågrus.

Olle kastade sig ner och grävde bland gruset, men det fanns inget ris någonstans i säcken. Han tittade upp på Elvan. De suckade samtidigt.

Det här är inte klokt”, sa Elvan. ”Så jag antar att det är helt typiskt för trollen.”

Vi måste tillbaka till trollen också”, sa Olle sammanbitet.

Det här är förfärligt”, sa det röda fnyttet.

 

Dörren till Bröle låg fortfarande som när de såg den sist, på golvet i ingenmanslandet.

De har nog inte kommit tillbaka än.”

Om de nu hittar tillbaka”, sa Elvan spetsigt.

De gick över bitarna av dörren, in i Bröle där det var ständig kväll. Elvan öppnade sin hand och tände en eld. De skyndade vidare, fast försiktigt ifall trollen hade kommit tillbaka och gömde sig någonstans i skogen. Olle såg visserligen inga troll, men det betydde inte att de inte fanns där.

Stigen var lika svår att följa som förra gången, och skuggorna var så långa att det inte var gott att veta vad som var skuggor och vad som rörde sig bland träden.

När de kom fram till trollens by, skyndade sig Olle att leta reda på ingången till den underjordiska grottan där de hade suttit fångna. Han hittade den bredvid en stor sten och kallade till sig Elvan.

Stanna kvar här och vakta så letar jag efter den riktiga rissäcken.”

Elvan nickade.

Men antagligen finns riset inte i en säck. Tänk dumt.”

Nere i grottan var det ännu mörkare än vad Olle mindes. Han trevade sig fram till hålet i väggen och lät fnytten ge honom lite ljus över trollens skafferi. Där fanns gott om spannar och krus, och Olle tänkte leta igenom allihop. Han skruvade av lock, bände upp korkar och lyfte på kupor, men ingenstans hittade han ett enda riskorn.

Var har de gjort av riset?”

De kanske inte har något ris”, sa det gröna fnyttet.

Vad gör vi i så fall?” sa det blåa fnyttet.

Tänk om Nejlika har varit här och tagit riset”, sa det röda fnyttet.

Olle tittade sig omkring i resten av grottan. När han stötte till en tom burk så att den skramlade mot en flaska viskade Elvan ner till dem:

Vad håller ni på med där nere?”

Det finns inget ris”, meddelade det gröna fnyttet.

Har ni tittat överallt?” sa Elvan och kom ner i grottan, medan fnytten flög upp och höll vakt. Elvan började med att titta på några uppenbara ställen, men då sa Olle:

Jag har redan tittat där.”

Så hon gick vidare genom att undersöka alla omöjliga ställen – under krukorna, på undersidorna av hyllorna, och på golvet bakom spannarna. Sedan gick hon bort till fängelsecellen och undersökte alla väggar.

Det finns inget ris här”, sa hon när hon hade tittat överallt. Hon var irriterad.

Trollen kanske bär riset med sig”, sa Olle.

Nu går vi.”

Olle nickade, men då fick han något i håret. Han drog handen genom kalufsen, och fick tag på något litet. Det var ett riskorn! Långsamt vände han blicken mot taket.

Det här är inte klokt”, sa han.

När Elvan fick se vad Olle såg, gapade hon bara.

Rätta mig om jag har fel, men trollen har alltså fäst stora tejpbitar i taket med klistret neråt, och sedan kastat upp riset i taket.”

Varifrån fick de tejpen?” undrade Olle.

Elvan stirrade förvånat på Olle.

Vänta nu, trollen har satt fast riset i taket, och du funderar över var trollen fick tag i tejpen? Du har nog varit hos trollen för länge.”

De kanske har haft ett bröllop här och ville spara riskornen till nästa gång”, sa Olle glatt.

Okej, nu tror jag att det är bäst att vi går”, sa Elvan med en misstänksam min.

Då kom det gröna fnyttet flygande i full fart.

Trollen kommer!”

Det röda fnyttet var inte långt efter.

Trollen är snart här.”

Trollen är vid det första huset nu”, sa det blåa fnyttet som kom sist.

Olle och Elvan tog tag i tejpbitarna och ryckte neråt. De rullade ihop allt till en stor boll med riset på insidan. Elvan lät fnytten landa i sin ficka medan Olle smög mot ingången med tejpbollen under ena armen. Han kikade upp. Trollen var ganska nära, men eftersom det var skymning vågade Olle smyga upp ur grottan, bort mot ett stenröse där han gömde sig. Han vinkade till Elvan att följa efter, och snart smög hon närmare. När hon kom fram gled hon förbi Olle och satte sig mot en stor sten. Trollen verkade inte ha märkt något.

De hade klarat sig så här långt. Nu gällde det bara att ta sig tillbaka till dörren. Olle höll koll på trollen för att se när de hade störst chans att komma undan osedda. Bakom honom hördes plötsligt ett klapprande läte.

Olle vände sig om. Elvan var borta.

Istället stod där ett djur som såg ut som en liten häst med ett kort horn i pannan. Olle hann inte säga något innan djuret viskade:

Sch! Enligt regel 47, avdelning 17, paragraf A och G, måste vi gripa dig. För din egen skull föreslår jag att du följer med så tyst du kan.”

I bakgrunden stod Elvan mellan två andra enhörningar. Olle nickade. Medan den ena enhörningen klickade ihop sina hovar, sa Olle:

Vilka är–”

Men klicket byttes mot ett sörplande läte som inuti ett stort sugrör. Den mörka skymningen i Bröle byttes mot en svart nyans som annars bara finns på kol i magen på en svart katt under en svart filt i en svart gruva. Olle såg inte ens sin egen nästipp. Det gjorde honom rädd.

Hallå?”

Innan någon hade hunnit svara försvann det sugande lätet, och det blev ljust igen. Ljuset brände i Olles ögon. Det första han såg var att Elvan också stod och gnuggade sig i ögonen. Sedan tog någon ifrån Olle tejpbollen. Det var en av enhörningarna som lade den i en plastpåse och klistrade igen den. Hans röst var entonig och tråkig.

Assistent 88326, skicka bevisföremålet, märkt 670042-XVC, till tekniska avdelningen enligt regel 194, avdelning 9, paragraf V.”

En annan enhörning tog påsen med tejpbollen i munnen och galopperade iväg med den innan Olle hade hunnit ta tillbaka den.

Var är vi?” frågade Olle och tittade sig omkring. Allt omkring dem var antingen grått eller fyrkantigt, eller fyrkantigt och grått.

Elvan muttrade syrligt:

Det här är ett vilt partyställe – Mythias frivilligpolis. De älskar regler.”

Poliser?”

Mm, och det betyder att vi har misslyckats med att rädda Mythia. Nu kan det dröja precis hur länge som helst innan vi kommer härifrån.”

Men vi har ju inte gjort något?” sa Olle.

Då tilltalade enhörningen dem igen, utan att växla ton en enda gång:

Enligt regel 56, avdelning 34, paragraf F tänker vi försöka bevisa motsatsen. Vi menar att ni är skyldiga till stöld av fjärde graden, enligt Krellfördragets sjunde kapitel, och inbrott, baserat på Dexterkommissionens nionde artikel, och eventuella vidare överträdelser.”

Elvan gäspade stort.

Vad pratar han om?” sa Olle, som hade lite svårt att hänga med i alla siffror och paragrafer.

Det är allvarliga anklagelser. Enligt Badariutredningens definition av ’allvarliga anklagelser’ naturligtvis.”

Men vi måste ju rädda Mythia. Människorna håller på att gräva en tunnel genom berget, och om vi inte lyckas väcka jultomten innan dess så kommer de att lyckas. Då dör alla som bor i berget! Vad säger era paragrafer om det?”

Enhörningen verkade inte bry sig om vad Olle sa. Han strök bara sitt gråa fyrkantiga skägg och malde på, med samma entoniga röst:

Lagen är entydig inom det här området – både Krellfördragets sjunde kapitel och Dexterkommissionens nionde artikel säger att motivet bakom brottet inte kan tillåtas att påverka rättegångens utgång, för att undvika att någon till exempel dödar en annan individ och hävdar att det är för det allmännas bästa.”

Men vi har ju inte dödat någon”, försökte Olle.

Protokollen från Elliottribunalens femtonde dag visar tydligt på faran med att göra skillnad på olika brottsrubriceringar.”

Elvan fortsatte att gäspa, allt större.

Om ni inte har något mer att tillägga, enligt regel 82, avdelning 6, paragraf N, är det dags att sätta ett datum för rättegången. Passar den tolfte april?”

Den tolfte april? Men tunneln–”

Överdomaren hinner inte komma hit förrän i mitten av april, och med tanke på den fara den anklagade vittnat om får den här rättegången hög prioritet–”

Enhörningens entoniga prat avbröts av en ljudlig duns.

Elvan hade somnat.

Landet Mythia:Kapitel 8

Kapitel 8: Bland skyltar och troll

Olle slängde ut allt ur skåpet utan att bry sig om ifall Elvan hann fånga det eller inte. Till slut hade Elvan famnen full av bägare, krukor, burkar och läglar.

Jag är en älva, ingen bollkalle”, sa hon.

Var är grejerna?” sa Olle. ”Någon måste ha tagit dem!”

Olle gick vidare till nästa skåp. Elvan försökte att stoppa in sakerna i det första skåpet igen, men hon hann inte särskilt långt innan Olle började kasta saker igen. Hon himlade med ögonen och gav efter för det som uppenbarligen var hennes lott i livet: att vara packåsna.

I de andra rummen letade Lucrezia och vättarna. Lucrezia hade sin egen metod att lyfta på möblerna – med magi. Vättarna gjorde också ett bra jobb, trots att de gnetade och klagade hela tiden. Och ibland blev de avbrutna av ett luftdrag som pilade från rum till rum och som nästan liknade en vätte i väldig brådska.

Fnytten flög in bakom en hylla för att leta.

Tänk om det är Nejlika som har tagit ingredienserna”, sa det röda fnyttet.

Det är inte bra”, sa det gröna fnyttet.

Olle stack in sitt huvud och sa:

Om det var Nejlika, varför gjorde han inget mot oss? Borde han inte ha skickat sådana där blixtar efter oss?”

Det vill jag inte ens tänka på”, sa det blåa fnyttet.

Nej, det förstår jag”, sa Olle och återgick till att leta.

Varför är så Olle så elak?” viskade det röda fnyttet.

Han kanske också är rädd”, sa det gröna fnyttet.

Pfft”, sa Elvan som lutade sig mot väggen. ”Alla kan ju inte vara som ni är.”

Fnytten visste inte vad de skulle säga.

När Olle och de andra hade letat igenom hela stugan fyra gånger, och alla hade blivit lagom sura på varandra för att de inte hade varit mer på sin vakt, sa tomtemor:

Nu får det räcka. Vi kommer inte att hitta det här i Gröteborg, inte när alla är så ilskna. Nu sover vi, och i morgon är det nog lika bra att ni fortsätter hämta de andra ingredienserna.”

Olle, Elvan och fnytten hade gått hela dagen genom trollens mörka skogar. Det hade inte varit ljust en enda timme under dagen, och nu var det enda naturliga ljuset en måne som hängde slött ovanför trädtopparna. Först hade skenet från Elvans händer räckt bra, men till slut hade mörkret trängt allt närmare, tills de inte klarade av att se vart de var på väg. Särskilt inte som stigen slingrade sig värre än en full orm. Eftersom de inte ville trilla ner i något djupt hål eller gå in i något träd, bestämde de sig för att slå läger. Elvan gjorde upp en eld och Olle tog fram matsäcken som tomtemor hade skickat med dem och sedan började alla äta.

Har någon av er stött på trollen tidigare?” sa Olle mellan tuggorna.

Vi vet inte särskilt mycket om dem”, sa det gröna fnyttet.

Fast tomtemor har sagt att de är lite långsamma”, sa det röda fnyttet.

Det är väl en underdrift”, sa Elvan. ”Trollen är inte lite långsamma. De är riktigt, riktigt, riktigt dumma.”

Jaha”, sa Olle.

Nej nej nej”, sa Elvan. ”Inte jaha-dumma, utan riktigt, riktigt, riktigt dumma. De är så dumma att man… Nej, det finns inget som skulle kunna visa hur dumma de är. De är fantastiskt, otroligt… riktigt, riktigt, riktigt dumma.

Olle tänkte säga ”jaha” men ändrade sig och sa:

Åhå.”

Det är ju förfärligt”, sa det gröna fnyttet.

Vi måste fortfarande hämta riset”, sa Olle.

Byt inte ämne nu”, sa Elvan. ”Vi pratade om trollen, och att de är riktigt–”

”– Riktigt, riktigt dumma”, sa Olle och hoppades att Elvan inte skulle märka att han inte trodde henne.

Men istället var det han som lade märke till något.

Det stod en skylt framför dem, och Olle var helt säker på att den inte hade stått där förut. Elvan såg den också. På skylten stod det:

Det är faktiskt sant som Elvan säger. Trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma.”

Vad är det där?” sa det blåa fnyttet.

En skylt”, sa Elvan och gick fram till skylten. ”En riktigt, riktigt, riktigt smart skylt.”

Hon undersökte den närmare, men upptäckte inget märkligt med den. Det var helt enkelt en vanlig skylt som inte hade stått där för en minut sen. Elvan vände sig om.

Där ser du.”

Då försvann skylten.

Ser vadå?” sa Olle och gick fram till platsen där skylten hade stått. Det fanns inte ens ett hål i marken. Det här var lite skrämmande. Skyltar brukar varken dyka upp eller försvinna så där.

Var kom den ifrån?” sa Olle. ”Och vart tog den vägen?”

Jag vet in–” började Elvan, men tystnade och nickade mot en punkt bakom Olle. Olle vände sig om. Där fanns en ny skylt.

Varning: Trollen är så dumma att det är lätt att bli arg på dem, men då blir de farliga. Bli absolut inte arga på trollen!

Den här gången sprang Olle fram till skylten och kände på den. Den var av trä och kändes stadig. Han tänkte inte släppa den med blicken. För sig själv tänkte han:

Vilken tokig skylt. Jag har väl inte tänkt bli arg på trollen heller.”

Olle”, sa Elvan, som tittade på en tredje skylt lite längre bort. På den här skylten stod det:

Olle, du kommer visst att bli arg på trollen!”

Olle bara stirrade på skylten. Var han tokig? Ännu värre var det när skylten som han trodde att han höll i sina händer bara försvann. Han hade inte ens märkt att den försvann.

Vad är det här?” sa Olle desperat.

Då försvann den tredje skylten också. Istället dök en fjärde skylt upp.

Vi vill bara varna er för att trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma. Och om man blir arg på dem, så blir de farliga!”

Det här är nog det märkligaste jag har varit med om”, sa Olle.

Hmm”, sa Elvan. ”En gång såg jag en människa som fick in en hel fot i munnen. Det var rätt märkligt.”

Bakom Elvans rygg tog det röda fnyttet tag i ena foten, ryckte loss den från benet och stoppade den i munnen. Efter att ha hållit ut händerna som en cirkusartist inför de andra fnytten, så att de skrattade tyst, tog fnyttet ut foten och satte tillbaka den på benet. Varken Elvan eller Olle såg något av det, men fnytten blev lite muntrare.

Men vad ska vi göra då? Ska vi bara vända tillbaka utan riset?” frågade Olle skyltarna irriterat.

Det kan inte vi avgöra. Vi varnar bara för att trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma.

Ja, vi har fattat det nu! Hur ska vi göra för att få tag på riset?” sa Olle.

En ny skylt kom upp strax framför Olle.

Var lugna, för annars blir trollen farliga.”

Olle tog tag i skylten och sa:

Ja, vi har förstått det!”

Skylten försvann lika hastigt som den hade kommit. Istället stod det en ny skylt strax bredvid Elvan.

Nu är du arg, Olle. Du får inte vara arg när trollen kommer, för det är farligt.”

Hur sjutton ska jag kunna vara lugn när ni upprepar allt gång på gång?” sa Olle och försökte förutsäga var nästa skylt skulle dyka upp. Han gissade fel på flera meter.

Tänk om vi hade varit troll. Då hade varit farliga nu. Ta det lugnt! Ta några djupa andetag. Tänk på något rofyllt…

Olle insåg att skylten hade rätt. Han drog några djupa andetag och satte sig ner. Han tänkte på en ko som stod på en äng och idisslade, och som såg allmänt dum ut. Med ens blev han lugn själv. Fnytten slöt ögonen. Alla tre tänkte på samma sak: hur de hade visat sig riktigt fega och därför klarade livhanken så att de skulle kunna återvända till de andra fnytten. Elvan blundade beslutsamt och tänkte på hur hon sparkade Nejlika i rumpan, och det gjorde henne lugn. Under tiden satte sig fnytten på Olles knä.

Vi tycker inte om de här skyltarna”, sa det gröna fnyttet.

De verkar inte farliga”, sa Olle och började plocka ihop det som var kvar av matsäcken.

Elvan gick fram till Olle och hjälpte till med att hålla upp Olles ryggsäck på ett förvånansvärt lugnt sätt. Av någon anledning såg hon förvånansvärt glad ut.

Det är bra. Håll er lugna bara. Mötet med trollen kommer att gå bra. Förresten, välkomna till Bröle.

Under texten fanns ett ritat leende. Skylten försvann och lämnade Olle, Elvan och fnytten ensamma i den skumma skogen.

”Bröle?” sa Elvan och skakade på huvudet. ”Så vackert.”

De fem vännerna fortsatte på sin resa, lugnade av helt olika orsaker.

Under flera timmar såg varken några skyltar eller troll. Skymningen blev till natt och de slog läger vid sidan av den slingriga stigen. Elvan masserade sina fötter och klagade en hel del innan hon lade sig ner på den torra marken. Hon somnade direkt, och bredvid henne dubbelsov fnytten. Olle försökte sova, men nu kändes det som om halvmörkret var för ljust. Han drog sovsäcken tätare om sig och tänkte att ingen någonsin hade varit med om en så underlig jul som han var med om nu, med troll, älvor och häxor. Om äventyret skulle fortsätta hoppades han att det skulle bli mer julstämning. Mer snö, mer bjällerklang, och givetvis att jultomten skulle vakna. Med den tanken somnade han.

Olle vaknade mitt i natten av att Elvan stod upp. Fnytten flög omkring henne medan hon hummade på en märklig melodi.

”Vad är det?” frågade Olle.

”Det är morgon”, sa Elvan.

Olle tänkte protestera, men så mindes han att det alltid var lika mörkt i Bröle. Mödosamt gick han upp och började packa ihop sin sovsäck.

Plötsligt dunsade ett troll in på stigen! Olle blev rädd, men lyckades behärska sig, och till och med Elvan ryggade tillbaka lite.

Trollet var nästan tre meter långt, men huvudet var större än det borde ha varit, så det såg nästan dubbelt så hemskt ut än det egentligen var. Håret var stripigare än Elvans och tänderna var glesa. Näsan såg ut som en groda som hade bleknat och som nu bara hängde kvar i ansiktet tack vare en stor överläpp.

Olle svalde och fick fram:

Hej, jag heter Olle.”

Trollet tittade dumt på Olle, innan det fick syn på Elvan.

Olle?” sa trollet till Elvan.

Nej, det är jag som heter Olle”, sa Olle hjälpsamt.

Trollet tittade från Olle till Elvan och tillbaka på Olle.

Två Olle?”

Nej, jag heter Olle. Det där är Elvan. Vad heter du?”

Heter jag Vad?” sa trollet. ”Jag trodde att jag hette Ulo.”

Olle skrattade till, för vad skulle han annars göra med någon som var så fantastiskt dum? Han försökte komma till saken.

Vi skulle vilja komma till din by.”

Gå”, sa trollet vänligt.

Fast vi vet inte var din by ligger.”

Då blir det svårt”, sa Ulo och kliade sig i huvudet.

Elvan suckade och sa:

Vi vill veta var din by ligger, så att vi kan hitta dit.”

Vilken bra idé!” sa Ulo och blev tyst.

”… Och var ligger din by?” frågade Elvan.

Jag har varit och plockat bär.”

Elvan himlade med ögonen, men Olle gick närmare och sa:

Var har du bären då?”

Ulo tittade först i sin vänstra hand, och sedan i sin vänstra hand igen, och sedan en tredje gång i sin vänstra näve. Det fanns inga bär där. Han såg förvirrad och besviken ut.

Har ni några bär?”

Nej”, sa Olle.

Då måste jag gå och plocka bär”, sa Ulo.

Nej”, sa Olle, för nu hade han fått en idé. ”Du har bären i andra handen, och nu är du på väg hem. Vilken väg tar du då?”

Vad är det för bär?” sa Ulo och började gå längs stigen med långa, snabba steg.

Det får du se när du kommer hem”, sa Olle.

Vad spännande!” sa Ulo.

Färden tog inte mer än trettio minuter, men då gick de fel två gånger också, innan de kom fram till byn. Att kalla det för by var kanske att överdriva. Det fanns bara tre hus, och de bestod av tre fyra pinnar som stod lutade mot varandra. Men Elvan var glad att komma fram, eftersom hon var andfådd och svettig. Olle hade kunnat fortsätta längre om det hade varit nödvändigt. Ulo gick rakt genom byn.

Ulo, du är hemma nu”, sa Olle.

Ulo stannade och tittade sig omkring. Han öppnade den stora munnen och lät hakan hänga ner på magen. När han fick syn på Olle sa han:

Vem är du?”

Olle”, sa Olle. ”Känner du inte igen dig här?”

Elvan pekade omkring sig med en ironisk min:

Ja, titta, där är stenen, och där är trädet… och där är din fru…”

Hon pekade på ett troll som var mindre än Ulo, men som definitivt var fulare. Ansiktet såg ut som en stor hund hade bitit i det, armarna satt olika högt upp, och kroppen var både rund och krokig på samma gång.

Min fru? Inte någon som är vacker…” sa Ulo.

Det mindre trollet kom fram till dem och frågade:

Vilka är ni?”

Jag heter Olle, och det här är Elvan och fnytten.”

Och det där då?” sa det mindre trollet och pekade på Ulo.

Det här, det är Ulo”, sa Olle.

Heter du också Ulo?” frågade det mindre trollet.

Ja”, sa Ulo.

Nej”, sa det mindre trollet. ”Du heter Knygge. Det är jag som heter Ulo.”

Elvan suckade. Om hon hade haft en klocka, hade hon tittat på den otåligt.

Snälla, var har ni riset?”

Det mindre trollet, den riktiga Ulo, öppnade munnen och dreglade medan hon såg väldigt osäker ut. Frågan var för svår.

Jag måste gå och hämta bär”, sa hon.

Ulo har… jag menar Knygge har redan hämtat bär.”

Knygge sträckte på sig och räckte fram vänstra handen. Han sa stolt:

Bären är i den andra handen.”

Så ni har redan tillräckligt med bär”, sa Olle. ”Nu vill vi veta var riset är.”

Jag vet inte var riset finns”, sa den nya Ulo.

Vem vet var riset finns?” frågade Elvan.

Vet Vem var riset finns?” frågade Knygge och rynkade pannan.

Elvan blundade hårt i ett par sekunder för att lugna ner sig.

Nej, vi vill veta vem som vet var riset finns.”

Det vill jag också”, sa Ulo.

Vi kan ju fråga Vem”, föreslog Knygge.

Olle tittade bort. Han orkade snart inte med mer dumhet.

Vem är det?” frågade Ulo.

Jag vet inte. Vi frågar Påke. Hon vet allt.”

Ja”, sa Ulo. ”Påke är smartast av alla.”

Olle, som hade förlorat hoppet, log plötsligt. När trollen började gå iväg, följde han efter. Elvan lunkade efter med trötta steg. Den här gången behövde hon inte gå särskilt långt förrän trollen stannade och tittade ner på marken.

Där låg ett tredje troll som var minst lika fult som de två tidigare. Lyckligtvis var det för mörkt för att man skulle se hur fult det var. Dessutom låg trollet på mage och tittade ner i marken. Bara svansen pekade rakt upp.

Påke, vi har en fråga”, sa Knygge.

Påke rörde inte på sig.

Vad gör du?” sa Ulo.

Säkert något smart”, sa Knygge och knuffade Ulo i sidan med armbågen medan han log.

Trollet som låg på marken och som kallades för Påke lyfte långsamt på huvudet. Hon såg sig förvirrat omkring.

Varför ligger du här?” sa Ulo.

Jag försökte plocka en trädgren. Det var en fin trädgren.”

Jaha”, sa både Ulo och Knygge, som om det förklarade allt.

Olle gick fram till Påke och böjde sig ner.

Vad har den där trädgrenen att göra med att du ligger här?”

Trädgrenen ville smita.”

Ville trädgrenen smita?” sa Elvan misstänksamt.

Ja, så jag kastade mig över den. Sedan måste jag ha glömt att resa mig upp.”

Påke reste på sig. Där hon hade legat var marken helt nertryckt och torr. En liten, halvt förmultnad och krossad pinne låg mitt i gropen. Den hade inte suttit på ett träd på flera år. Det här blev nästan för mycket för Elvan.

Påke, var är riset? Tala om var riset är.”

Elvan försökte att le, men Påke tittade bara på Olle. Olle försökte ta tillfället i akt och sa:

Var är riset?”

Påke tittade på Elvan, men innan hade fått fram frågan om riset, tittade Påke tillbaka på Olle och pekade på honom. Hon sa:

Jag känner igen dig!”

Det hade Olle inte förväntat sig.

Gör du?”

Jag känner igen dig. Du stod där alldeles nyss…” sa Påke och tänkte efter. ”Nej, nu vet jag, du står ju där nu. Det är därifrån jag känner igen dig.”

Elvan slog sig för pannan.

Ursäkta mig, men vi har lite bråttom eftersom vi håller på att rädda det här berget, men om ni hellre vill hålla på med era dumheter–”

Olle kastade sig fram och höll för Elvans mun, men det var för sent. Trollen hade förstått att Elvan var arg på dem. Nu kom de emot dem med mörka blickar och snabba steg.

Landet Mythia:Kapitel 7

Kapitel 7: Upp-och-hoppa-drycken

 

Uppe på drakarnas höga berg frågade Olle sig vad han höll på med. Drakarna var större än han någonsin hade kunnat föreställa sig, och deras eld var varmare, och de luktade sämre. Han hoppade undan en eldslåga och fortsatte att prata.

Ni får gärna äta upp mig. Men får jag komma med ett tips först? Om ni dränker in mig med spott först så kommer jag att smaka bättre. Jag lovar.”

Han vände sig om och tittade efter gömstället där Elvan och fnytten låg. Skulle de förstå hans plan? Han drog med fingret över kinden för att visa att Elvan skulle gråta, och sen låtsades han samla ihop tårarna och smeta ut dem över en påhittad vinge. Han spände ut armarna och flaxade. Olle ville inte tänka på vad som skulle hända om Elvan inte förstod.

Drakarna hasade närmare Olle. Då ångrade Olle sig. Han ville bara försvinna därifrån. Nu hade hans sista stund kommit. Men elden kom aldrig. Istället var det som om någon hade kastat en hink med illaluktande gelé över honom. Drakspottet rann in överallt: i näsan, i öronen och innanför kläderna. Han hostade till.

Varför dröjde Elvan? Varför räddade hon inte honom? Egentligen var det självklart. Hon hade inte förstått hans meddelande, och nu skulle han dö.

De fyra drakarna tog varsitt djupt andetag. Olle blundade och hoppades att det inte skulle göra ont. Vad orättvist att han inte skulle få leva längre än så här. Men just när elden sprutade ut ur drakarna…

Då kom Elvan flygande och snappade åt sig Olle. Hon flög fortare än vinden, och var borta innan drakarna hade hunnit reagera. När elden hade skingrats var det alldeles tomt där Olle hade stått. Drakarna tittade besviket på varandra och lunkade iväg.

Tack, Elvan”, ropade Olle och kramade henne hårt när de hade kommit en bit bort. Han hostade av drakspottet.

Det där kallas utpressning”, sa Elvan. Hon var inte det minsta glad, och landade på deras gamla gömställe, där fnytten väntade ivrigt.

Men är du inte glad över att kunna flyga igen?” sa Olle.

Du förstår inte alls. Älvorna…”, började Elvan, men så slog hon ut med händerna och vände sig om.

Vingen ser ju helt frisk ut”, sa det röda fnyttet.

Jaja”, morrade Elvan. ”Kom nu, så går vi tillbaka till häxskrället så vi kan komma hem någon gång.”

 

Excellent”, sa Lucrezia när hon fick se Olles plaskvåta kläder. ”Nu harr jag drraksaliv förr en lång tid frramöverr.”

Hon nickade lätt mot Olle, som lyftes upp i luften och svävade bort mot ett kärl som stod i ena hörnet. Sedan började Olles kläder åma och kråma sig, så att drakspottet samlades i kärlet. Det var en mycket märklig känsla, särskilt när håret började röra sig av sig själv. Då gick det rysningar längs Olles ryggrad.

Fårr jag passa på att rrekommderra en inpackning av rruttna ägg? Så att hårret får en rriktigt blek frramtoning.”

Tack, det är bra ändå.”

Snart var Olle alldeles torr så Lucrezia släppte ner honom mjukt på den väldigt långhåriga mattan. Elvan satt med ryggen mot dem, och låtsades titta på en tavla som föreställde en vulkan, eller möjligen en vårta, medan hon kände försiktigt på sin läkta vinge.

Då ska jag barra förrberreda saltet”, sa Lucrezia och lät massor av burkar marschera in i rummet på en lång rad. Burkarna hoppade upp och tömde lite av sitt innehåll i kärlet, medan Lucrezia viftade med händerna.

Olle tittade omväxlande på Lucrezia och Elvan. Han kunde inte bestämma sig för vem av dem som var mest märklig. Och så var det förstås den enorma talande spindeln.

Alors, saltet ärr klarrt!” sa Lucrezia och lät pulvret rinna upp i en mindre burk som hon fångade i handen och visade upp för Olle.

Då går vi”, sa Olle. ”Upp och hoppa, Elvan.”

Elvan reste sig motvilligt och började gå mot dörren.

Vänta! Vad sa du?” sa Lucrezia och slog ut med händerna.

Va?” undrade Olle.

Upp och hoppa! Naturellement!”

Lucrezia klappade händerna och sprang ut ur rummet. Två sekunder senare kom hon tillbaka med en liten flaska som innehöll en blaskig vätska.

Det härr ärr upp-och-hoppa-drryck. Den kan till och med få stenarr att dansa.”

Jaha”, sa Elvan kallt. ”Jag ska tänka på det när jag håller min tangokurs för bitar av granit.”

Nej, Elvan, hon menar att vi inte behöver någon gröt, att vi kan väcka jultomten med den där upp-och-hoppa-drycken.”

Du kunde inte ha kommit på det innan vi träffade ett halvdussin gigantiska levande grillar?” sa Elvan och klämde försiktigt på sin vinge.

Jag beklagarr”, sa Lucrezia. ”Men om vi gårr nu, så kommerr vi hem snabbarre.”

Bra förslag”, sa spindeln med sin djupa basröst.

 

Tomtemor blev lika glad som Olle hade trott att hon skulle bli.

Är det sant?”

Hon vände sig till Olle och ställde saltet på matbordet med en hoppfull min.

Vi tror att det kan fungera”, sa Olle.

Kom då”, sa tomtemor och ledde vägen mot jultomtens lilla stuga, strax bredvid hennes egen.

Utanför höll vättarna fortfarande på med att förbereda jultomtens färd, trots att det var långt ifrån säkert att han någonsin skulle kunna åka. Men inte ens vättarnas buttra ansikten kunde förminska Olles leende. Han skulle få träffa jultomten. Givetvis hade han träffat jultomten varje jul, men att få se honom i hans eget hus – det skulle smälla högre än Abbe som hade varit på Mauritius, eller Johanna som hade en pappa som hade varit världsmästare i curling tre år i rad.

Men det var mer än så. Det här var Olles chans att få ge något tillbaka till jultomten, efter elva julaftnar med massor av paket. Han såg fram emot att få se jultomtens ögon lysa av tacksamhet.

Därför gick Olle in i stugan väldigt försiktigt. Stugan hade ett lågt tak, ett skurat trägolv och julstjärnor i alla rum utom ett, jultomtens sovrum. Där låg jultomten alltså och sov, 364 dagar om året, alla dagar utom julafton.

Det var inget snack om att det där var den riktige jultomten. Han hade ett stort vitt skägg, röd och grå pyjamas, och han till och med luktade juligt. Dessutom omgavs han av ett skimmer runt sängen, som gav honom ett magiskt utseende.

Underbart”, sa Elvan tjurigt. ”Man hör inte bjällerklangen – för alla snarkningar…”

Det är verkligen han”, sa Olle.

Vi sätterr igång, non?” sa Lucrezia och tog fram flaskan med upp-och-hoppa-dryck. Hon drog ur korken, öppnade jultomtens stora mun och hällde några droppar på hans tunga. Sedan kastade hon sig undan och ropade:

Akta err! Han kommerr att farra rrunt som en je ne sais pas.”

De andra hukade sig, men jultomten rörde sig inte ur fläcken bortsett från snarkningarna. Efter en pinsam tystnad undersökte en förvånad Lucrezia den sovande jultomten.

C´est pas possible”, mumlade hon.

Vad är det som har hänt?” frågade Olle.

Jag vet inte”, sa Lucrezia. ”Den härr drrycken ska kunna få en banan att sprringa.”

Jag är ledsen att behöva meddela det, men bananer har inga ben”, sa Elvan.

Upp-och-hoppa-drycken kanske har blivit gammal”, sa Olle.

Lucrezia strök sig över hakan, reste på sig och gick ut ur jultomtens sovrum. Olle och de andra följde efter henne ut ur stugan. De såg henne gå fram till en väldigt sur vätte med famnen full av ved.

Drrick det härr”, sa hon och hällde ner det i hans hals.

Vad håll´ du på mä´?” sa vätten surt.

Sen blev han väldigt förvånad, och därefter försvann han mitt framför ögonen på dem. Bara en stark vind avslöjade att vätten hade övergått till snigelfart till superfart. Han svepte genom folksamlingen, in i jultomtens hus och ut igen, runt ett par renar och sen utom synhåll genom snön.

Jag vill inte dricka ur den flaskan”, sa det blåa fnyttet och gömde sig.

Nu blir det åtminstone lättare att skilja vättarna åt”, sa Elvan.

Och nu vet vi att upp-och-hoppa-drrycken verrkarr”, sa Lucrezia.

Varför fungerade den inte på jultomten då?” frågade Olle.

Tomtemor stirrade efter vätten, men fokuserade plötsligt blicken på Lucrezia och sa fundersamt:

Vad är det i upp-och-hoppa-drycken?”

Åh, det ärr hemligt”, sa Lucrezia.

Innehåller den smörkummin?”

Hurr visste du det?”

Jultomten är immun mot smörkummin.”

Åh, det förrklarrarr saken. Men ni harr en annan plan?”

Olle gick tillbaka in till jultomten för att titta en gång till. Han sov så fridfullt, om man bortser från snarkningarna. Olle fick sådan lust att ruska tag i honom. Om man skakade honom ordentligt kunde han väl inte bara fortsätta sova?

Tomtemor?”

Hon kom in till Olle och jultomten.

Jag tror jag kan lista ut vad du ville. Skaka du. Han kommer inte att vakna.”

Olle buffade till jultomten i sidan, men fick inte någon reaktion tillbaka. Han ryckte honom i skägget, klämde på hans tår så hårt han kunde, hoppade på hans mage, och till slut skrek han så mycket han orkade i jultomtens öra. Inget hände, bortsett från att en av vättarna kom in för att titta på den märkliga människan.

Jo, de´ kun´ en tänk´ sig”, sa han innan han gick igen.

Till slut gav Olle upp.

Det ser ut som om vi får fortsätta leta efter ingredienser”, sa Elvan.

De gick in i tomtemors kök för att komma undan vätten som sprang omkring utom kontroll och för att samla krafterna inför nästa långa och besvärliga resa. Olle skulle just sätta sig vid tomtemors bord när han upptäckte att något saknades.

Var är saltet?”

Han rusade fram till det skåp där tomtemor ställt kentaurmjölken. Kentaurmjölken var också borta. Grötmandeln fanns inte heller där. Någon hade stulit deras ingredienser!

Landet Mythia:Kapitel 2

Kapitel 2: De fyra ingredienserna

Så fort Olle hade bestämt sig för att hjälpa till – hur skulle han kunna låta bli? – öppnade tomtemor sitt skafferi och visade honom en salig röra.

Titta här”, sa tomtemor och pekade in i skafferiet där alla burkar, askar, lådor, påsar och säckar hade ramlat ner från sina hyllor. Innehållet låg blandat på golvet och bildade den saliga röran. ”Det här hände vid en av explosionerna. Hur ska jag nu kunna göra gröt till jultomten?”

Vad har jultomten med tunnelbygget att göra?” sa Olle.

Tro det eller ej, men vi har redan försökt att stoppa tunnelbygget: brev till kommunen, hot, förtrollningar, dåligt väder. Allting har misslyckats. Vårt enda hopp är jultomten. För honom är ingenting omöjligt. Han kan stoppa Bernhard Fryk. Ja, det är han som står bakom tunnelbygget.”

Men vad har gröten med tunnelbygget att göra då?”

Jultomten är bara vaken en enda dag om året, på julafton–”

Va?” sa Olle.

Hur skulle han annars orka med att dela ut alla julklappar, om han inte sov ordentligt?” sa det röda fnyttet.

Ja, det är klart”, sa Olle.

Det enda som kan väcka jultomten, det är julgröten”, sa tomtemor. ”Och ingredienserna ligger där på golvet.”

Jag förstår. Så var skaffar man mer av de där ingredienserna?”

Inte var som helst, och det är där du kommer in.”

Tomtemor tog fram en papperslapp och skrev något på den. Hon visade den för Olle.

Först och främst måste man få tag på salt.”

Vi har salt hemma”, sa Olle.

Inte sådant salt som jag behöver. Det här är häx-salt. Det måste tillredas av en häxa.”

Olle läste på lappen. Nästa sak på listan var grötris.

I sådana fall spelar det kanske ingen roll att vi har ris hemma heller.”

Nej, det här riset finns bara hos trollen.”

Finns riset bara hos trollen?” sa det blåa fnyttet.

Varför måste det vara just hos trollen?” sa det röda fnyttet.

Vi gillar inte trollen”, sa det blåa fnyttet.

Varför inte?” frågade Olle.

Vi gillar inte att prata om trollen heller”, svarade det blåa fnyttet.

Olle stirrade på fnytten. De var så märkliga.

Kentaurmjölken finns hos kentaurerna, va?” sa han sen.

Ja”, sa tomtemor.

Var finns grötmandeln då?”

Tomtemor suckade.

Det vet jag inte.”

Hon gjorde en paus och kliade sig på hakan.

Den enda som kanske vet var det finns grötmandlar heter Elvan.”

Olle rynkade pannan fundersamt.

Men hur ska jag hitta till de här ställena?”

Ta med dig fnytten”, sa tomtemor. ”De har nyligen ätit så det ska nog inte bli några problem.”

Men trollen då?” sa det blåa fnyttet.

Ja, kan inte Olle gå själv till trollen?” sa det röda fnyttet.

Vi får väl se. Flyg nu”, sa tomtemor.

Fnytten flög iväg. Tomtemor klappade om Olle och sa:

Du kommer att klara det här med fnyttens hjälp. De är mycket modigare än vad de tror.”

Varför gör inte du det här själv?” sa Olle plötsligt.

Jag önskar att jag kunde. Men jag måste se till så att det inte händer något med jultomten. Dessutom är jag inte lika pigg i benen som jag en gång var.”

Okej”, sa Olle. ”Jag kommer tillbaka så snart jag kan.”

 

På väg från tomtemors hus till den steniga korridoren funderade Olle på allt som hade hänt sen i morse. Först var han rädd att någon skulle sakna honom där hemma, men så kom han att tänka på att Kenny skulle tro att han hade ändrat sig, medan hans mamma antagligen inte skulle sakna honom på nästan två veckor. Och de där fyra grejerna skulle väl ändå inte ta fjorton dagar att hämta?! Han kunde ju ringa och berätta var han var, men han var inte säker på att mobiltelefonen skulle fungera här i Mythia. Förresten verkade det här stället vara väldigt mysigt, med bjällerklang, pudersnö och trevliga varelser, även om de kanske var lite underliga.

Apropå underliga, ute i korridoren väntade fnytten på honom.

Ska vi ta den där Elvan först?” sa han.

Bra idé, Olle. Hon bor här borta”, sa det gröna fnyttet och flög bort till en av dörrarna. Olle gick ifatt fnytten och knackade på dörren, som knarrade upp och visade en helt annorlunda värld än den där tomtemor bodde.

Väggarna var släta, himlen var oskyldigt grå och marken knastrade under Olles fötter. Den var nämligen alldeles full av kottar. Men det fanns bara ett enda träd i Elvans rike, och det var en stor julgran som var full med pynt och ljus. Julgranen stod strax bredvid en sliten liten koja, som var det enda huset i den lilla världen.

Varifrån kommer alla kottar? De kan väl knappast vara från en enda gran allihop?” sa Olle. Han fortsatte fram till kojan, och upptäckte att det inte fanns någon därinne. Möblerna var välta och en tallrik låg på golvet. Nog för att kojan var stökig och ostädad, men Olle tyckte ändå att något verkade fel därinne.

Det var något som var fel utanför också. Den där julgranen med stjärnan, halmänglar, smällkarameller, kulörta lyktor, små stearinljus, glitter och minijulklappar, den passade heller inte in. Varför skulle någon klä en gran utan att städa sitt hem först? Olle gick fram till granen och fick se att den inte satt fast i en julgransfot.

Det är en riktig gran!” sa han.

Vilken tur”, sa det röda fnyttet.

Ja, vi har verkligen tur idag”, sa det gröna fnyttet.

Vi är allergiska mot de där förfärliga konstgjorda granarna.”

Är ni allergiska mot plast–”

Fnytten avbröt honom.

Usch, det är förfärligt!” sa det röda fnyttet.

Vi börjar nysa”, sa det blåa fnyttet.

Det är väl inte så farligt?”

När vi nyser, då händer mest konstiga saker”, sa det gröna fnyttet.

Jag vill inte nysa”, snyftade det blåa fnyttet och kröp ihop.

Såja”, tröstade de andra fnytten. ”Vi kommer nog inte att börja nysa. Lyssna inte på Olle.”

De gröna och röda fnytten gav Olle en ilsken blick. Olle fattade piken och vände sig därifrån, och då fick han se ett ställe där kottarna inte täckte snön helt. Han gick närmare och sopade undan kottarna från området. Där fanns två helt olika spår. Det ena såg ut att vara från nätta små fötter, och Olle drog slutsatsen att det var Elvans. Bredvid dem fanns större spår, som var en halvmeter långa men smalare än hans egna fotspår.

Kom och titta”, sa han till fnytten. ”Känner ni igen spåren?”

Medan fnytten flög dit, fortsatte han att sopa undan kottarna för att se var spåren slutade. Fnytten fick se spåren, och då gulnade de på sina magar och tittade nervöst på varandra.

Det ser ut som Elvans fotspår”, sa det gröna fnyttet med andan i halsen.

Ja, fast vems är de andra fotspåren?” sa Olle.

Han hade kommit fram till slutet på spåren. Helt plötsligt försvann Elvans fotspår och de långsmala fotspåren. Det såg ut som om de hade flugit iväg.

Vilka kan flyga här i Mythia?”

Vi kan flyga”, sa det blåa fnyttet.

Ja, fast kan ni bära en älva?” sa Olle skarpt.

Nej.”

Älvorna kanske”, sa det gröna fnyttet.

Det här ser inte ut som fotspår efter en älva”, sa Olle. ”Och då är jag ändå ingen expert på fotspår.”

Det sägs att trollen kan flyga”, sa det blåa fnyttet.

Hur skulle troll kunna flyga?” sa det röda fnyttet.

Jultomtens renar kan ju flyga”, sa det blåa fnyttet.

Men bara med släden och jultomten”, sa det gröna fnyttet.

Vilka mer då?” sa Olle stressat.

Fnytten tittade på varandra igen. Till slut sa det blåa fnyttet:

Nejlika kan flyga…”

Alla tre fnytten blev gula igen och skakade, så rädda var de. Men Olle sa:

Då får vi gå till honom.”

 

Olle knackade på Nejlikas svarta dörr och fick en flisa i knogen.

Det här börjar inte bra”, sa han, men så gick han in i alla fall.

Därinne var det mörkt, bortsett från en ljus prick en bit bort. Marken var fuktig och lite halkig.

Har någon av er varit här förut?”

Fnytten bytte en nervös blick, och så sa det gröna fnyttet:

Oftast kommer Nejlika till de andra världarna.”

Den ljusa pricken var en rund öppning. Bortanför den fanns en kal vägg som sträckte sig oändligt långt åt båda hållen och som nådde ända upp till taket. Rakt framför dem fanns den enda ingången, en långsmal glugg. Olle kikade försiktigt in genom gluggen. Rakt fram fanns en likadan vägg, men både till vänster och höger svängde gångarna efter bara några meter.

En labyrint”, sa Olle. ”Vänta.”

Han tog fram ett rep ur sin väska och rullade ut det. Sen fäste han det under en stor sten på utsidan av labyrinten.

Nu hittar vi ut igen.”

Han gick in genom gluggen. Fnytten flög tveksamt efter. De letade sig långsamt fram mellan stenväggarna, och varje gång de kom fram till en vägg gick Olle till vänster.

 

Så fort de kom ut på andra sidan av labyrinten fäste Olle sitt rep igen.

Vi lyckades”, sa det röda fnyttet.

Ja, Olle är duktig på labyrinter”, sa det gröna fnyttet.

Jag tyckte att den här labyrinten var förfärlig”, sa det blåa fnyttet.

Men när de vände sig fick de se något ännu mer förfärligt. Nejlikas hus var stort och skraltigt, och såg ut som om det skulle kunna anfalla vilken sekund som helst.

Vi stannar helst här”, sa det gröna fnyttet.

Nej, kom nu”, sa Olle.

Han gick fram till den höga porten och knackade på. Den här dörren öppnade inte sig själv. Efter ett tag hördes ett dovt hasande och sen slängdes dörren upp, samtidigt som någon pep ilsket:

Vem är det som stör mig?!”

Framför Olle fanns de längsta fötter han någonsin sett. De hade blåa mockasiner. De långa benen som pekade upp ur skorna var insvepta i en blå kappa och stödde upp en kutryggig kropp, och på den satt Nejlikas skäggiga huvud, och allra högst satt en trollkarlsstrut. Hela kroppen var ilsken.

Åh, förlåt om vi störde”, sa Olle försiktigt.

Nu gjorde ni det! Vad vill ni?”

Vi undrar bara–”

Du är människa!” tjöt Nejlika.

Jag vet”, sa Olle. ”Men vi ville veta om du–”

Försvinn!”

Fnytten hade redan flugit tillbaka en bit, och Olle höll på att också vända, men så fick han se en liten bur bakom Nejlika. I buren satt en fet, smutsig varelse med vingar och tovigt hår. Det såg ut som en blandning mellan en älva och ett troll. Genast sprang Olle förbi Nejlika och fram till den underliga fången.

Vad är det som har hänt?”

PANG!

Olle vände sig om och fick se att Nejlika hade slagit igen porten innan fnytten hade hunnit in. Han slog för en regel och skrattade.

Nu har jag er! Soppan kommer räcka i flera månader.”

Tänker du äta upp oss?” sa Olle skakat.

Mmm, soppa på älvor är mums för magen, och med lite människa i den så blir den ännu bättre.”

Inifrån den lilla buren hörde plötsligt Olle hur Nejlikas fånge pratade:

Han har nog inte läst klart sagan om Hans och Greta än.”

Fången tittade trotsigt på Nejlika och fortsatte:

Du vet att den slutar med att häxan blir inknuffad i ugnen, va? Du vet att det fungerar med trollkarlar med?”

Olle rynkade pannan åt den konstiga fången, men innan han hade hunnit säga något hade den ilske Nejlika svarat med ett skratt:

Troll-älva, den här ugnen är alldeles för liten för mig, men den är alldeles lagom för er.”

Nejlika svängde sitt trollspö och vips hade han trollat fram en bur till. Han knuffade till Olle så att Olle ramlade in i buren, och så stängde han snabbt dörren, och låste. När Olle tittade längtansfullt på nyckeln knackade Nejlika på den med sitt trollspö, och så var den borta.

Vad du är elak”, sa Olle.

Och du är oerhört skarpsynt”, sa Nejlika. ”Jag är fruktansvärt elak.”

Hur menar du då?” sa fången i buren bredvid Olles, med en ironisk min.

Jag är ond, hemsk, avskyvärd, lömsk, stygg, usel!” skrek Nejlika.

Jag håller med”, sa älvan, ”och du kan väl knappast äta upp någon som tycker precis som du gör?”

Illvillig!” ropade Nejlika och gick därifrån.

Han läste nog synonymordlistor istället för sagor när han var liten”, sa älvan.

När Olle tittade närmare på älvan fick han se att hennes älvdräkt var söndrig och smutsig. Men hon verkade inte särskild bekymrad, och eftersom hon var betydligt äldre än honom, litade han på henne. Hon satte igång att pilla med sitt hår.

Jag heter Olle”, sa han.

Elvan”, sa hon kort och tittade på håret.

Hur länge har du… Vad håller du på med?”

Jag lär mig dansa. Vad tror du? Jag har fått något i håret.”

Vadå?”

Tuggummi.”

Är det säkert att du är en älva?”

Vad menar du? Att alla älvor inte är tjocka, lortiga och har brutna–”

Hon tystnade och tittade på sitt hår igen. Olle tittade på hennes ena vinge som pekade i en konstig vinkel och var svullen.

Oj”, sa Olle medlidsamt. ”Vad har hänt?”

Tyst, där borta!” skrek Nejlika. Han kom närmare och hytte med trollspöet mot Olle. ”Jag hatar snällhet! Finns det något menlösare och dummare än snälla varelser?!”

Då kom fnytten flygande genom en springa i ett fönster, men när de fick höra Nejlikas anfall höll de på att vända. Men Olle fick syn på dem och ropade tillbaka dem.

Vad händer?” frågade det gröna fnyttet.

Nejlika ska äta upp oss”, sa Elvan.

Han säger att han är ond”, sa Olle.

Hu!” sa det röda fnyttet.

Olle studerade Nejlika noga, och sen sa han mystiskt:

Men jag är inte riktigt säker på att jag tror att Nejlika är elak.”

Nejlika var så arg så att han skakade.

Vad menar du, din… människa? Jag är elak.”

Bevisa det då. Vad har du gjort som är elakt?”

Ja, till exempel har jag knuffat ett träd så att det förstörde en lada.”

Menar du ladan på Klistervägen?” sa Olle. ”Den skulle ändå rivas.”

Attans”, sa Nejlika. ”Men det var jag som gjorde så att den där polisen bröt benet i höstas. Jag skakade stegen så att han ramlade. Hahahaha!”

Fnytten skakade av rädsla.

Han är hemsk”, sa det blåa fnyttet.

Ja, det är jag”, sa Nejlika.

Men det var inte så hemskt”, sa Olle. ”Om han inte hade ramlat av stegen, så hade han fått en jättestark stöt av borrmaskinen, för det var något fel på den. Och då hade han dött. Men när han hamnade på sjukhuset träffade han en sjuksköterska som han blev kär i.”

Hurra”, ropade det röda fnyttet.

Tyst!” sa Nejlika. ”Jag ska nog bevisa att jag är hemsk. Du måste ha hört talas om den där dammen som rasade, så att vattnet nästan dränkte hela dalen? Det var jag.”

Det är klart jag hörde talas om det. Men hörde inte du att när de letade efter delar av bron, så hittade de guld? Med hjälp av det guldet byggde de upp dammen igen. Och så gjorde de en ny slalombacke.”

Nejlika borrade ögonen i Olle.

Men jag satte i alla fall eld på din skola. Ha!”

Var det du som satte eld på skolan? Din…”, morrade Olle, men sen kom han att tänka på en sak. ”Men då är det du som är orsaken till att jag är här.”

Nejlika tittade Olle spänt in i ögonen. Han såg missnöjd ut.

Det är inte sant! Allt jag gör blir… bra! Jag är inte elak.”

Olle trodde inte sina ögon. Nejlika grät av ilska och stampade i golvet. Han kastade sitt trollspö i backen, och då förvandlade det pallen som fnytten satt på till en liten glasbur, så att de också var fast. Elvan hade slutat att peta bland sina hårstrån och tittade spänt på Olle. Hon nickade åt honom att fortsätta.

Om du vill kan jag hjälpa dig att bli elak”, sa Olle.

Vad säger du?” sa det gröna fnyttet. ”Ska du hjälpa honom att äta upp oss?”

Nejlika granskade Olle, och frågade:

Kan du hjälpa mig att bli elak? I sådana fall lovar jag att inte äta upp dig.”

Du ser! Det är därför jag vet att vet att du inte är ond. Om du hade varit elak skulle du definitivt äta upp mig.”

Men jag ljög. Det är ju fult att ljuga. Då är jag lite elak i alla fall”, sa Nejlika hoppfullt.

Nej”, sa Olle. ”Du måste bli bra mycket elakare om du ska kunna kalla dig elak.”

Det här ska vi berätta för tomtemor”, sa det röda fnyttet.

Hur då?” sa Nejlika. ”Hur kan jag bli riktigt elak?”

Om du släpper ut mig så ska jag visa dig.”

Skulle jag släppa loss dig?”

Hur ska jag annars kunna visa dig?”

Nejlika trollade fram nyckeln och öppnade buren. Olle trängde sig ut genom den smala öppningen och mumlade ett tack.

Jag avskyr ordet ’tack’. Det är så snällt”, sa Nejlika och kisade misstänksamt mot Olle.

Olle skyndade sig att le. Han sa:

Det visste jag väl. Det var därför jag sa ’tack’. Jag är expert på elakheter.”

Han skrattade så elakt han kunde. Sen tog han av sig sin ryggsäck och tog fram ett annat rep. Han spände repet mellan händerna som han hade sett någon göra på TV och sa:

För att bli riktigt elak måste man träna. Det första man måste lära sig är reptricket. Du har väl hört talas om reptricket? Inte? Då är det inte undra på att du inte kan göra något elakt. Sträck fram händerna.”

Nejlika sträckte tveksamt fram händerna. Olle band ihop Nejlikas handleder med flera knutar. Han tappade ena änden av repet på marken, och var tvungen att böja sig ner och plocka upp den innan han kunde slutföra knuten.

Du försöker inga tricks, va?” sa Nejlika. ”Du vet väl att det inte är någon match att trolla bort repet med trollspöet?”

Ja, självklart”, sa Olle nervöst.

Vad är det elaka då?”

Det är att sno ditt trollspö”, sa Olle och gjorde just det. Han sprang fram till Elvans bur. Nejlika försökte ta tag honom, men då upptäckte han att Olle hade bundit ihop hans ben också. Det var det han hade gjort när han låtsades tappa repet. Innan Nejlika hade kommit fram, hade Olle fritagit Elvan och fnytten.

Stanna! Jag ska nog få tag på er.”

Fnytten flög i förväg och pressade upp regeln, så att porten gled upp. Elvan och Olle kastade sig ut genom dörren och sprang iväg från huset. Halvvägs framme vid labyrinten kastade Olle upp Nejlikas trollspö på taket så att Nejlika inte skulle hitta det. Sen tog han sitt rep och ledde vägen in i labyrinten.

 

Vi trodde nästan att du var elak”, sa det röda fnyttet.

Ja, det var förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Du är rätt smart”, sa Elvan.

Det tycker inte min lärarinna”, svarade Olle.

Då hördes ett skrapljud från någonstans längre fram i labyrinten. Olle och Elvan tittade omkring sig, men de såg eller hörde inget mer, så de sprang vidare efter repet medan Olle virade upp repet på armen – ända tills de kom fram till en vägg. Repet fortsatte in i vägen!

Hur har det här gått till?”

Elvan pekade på öppningen bakom dem, och sa:

Så där.”

Ena väggen flyttade sig! Den rörde sig långsamt tills den hade stängt in Olle, Elvan och fnytten helt. De kom varken fram eller tillbaka.

Landet Mythia:Kapitel 1

Kapitel 1: Landet Mythia

Olle kunde inte sova eftersom smällarna skakade hela huset. Han blundade, lade kudden ovanpå huvudet och försökte komma tillbaka till sin dröm. Då kom en ny sprängning. Olle satte sig irriterat upp i sängen och tittade ut mot tunnelbygget som hade stört honom. De sprängde lite då och då så att snön skakade ner från taket på Olles hus.

Då insåg han att det var den första december. Genast blev han mycket gladare, eftersom han älskade julen på samma sätt som vissa människor gillar pannkakor och andra människor bara älskar papegojor. Han hoppade upp ur sängen och började genast öppna sina tre julkalendrar, medan han tänkte att det bara var tjugotre dagar kvar till julafton.

Då visste han inte att hela hans liv skulle förändras den dagen. Han anade inte alls att han skulle få… nä, förresten, det kanske jag inte ska berätta riktigt än. Men vi kommer dit.

I köket satt Olles mamma Kerstin och hans mormor Anna. Mamma läste tidningen, drack kaffe och lyssnade på nyheterna samtidigt, så hon märkte inte ens att Olle kom in i köket. Mormor däremot vinkade från motionscykeln, och ropade ”god morgon” lite för högt, eftersom hon alltid brukade lyssna på musik på högsta volym medan hon cyklade. Olle vinkade tillbaka, och skulle just ta fram sin frukost när telefonen ringde.

”Det kanske är pappa”, tänkte Olle, för han längtade efter att pappa skulle ringa. Pappa var på andra sidan jorden, för att bestiga världens näst högsta berg, K2. Det var inte ens säkert att han skulle hinna hem till jul.

Men det var inte pappa. Det var Kenny, Olles bästa kompis, som bodde tre hus bort. Han hade flera konstiga saker att berätta. Det var så konstiga saker att Olle knappt trodde att de var sanna.

Det visade sig att Olles skola hade brunnit ner under natten. När deras fröken hade hört talas om branden hade hon blivit så rädd och tokig att hon inte kunde jobba. Och rektorn hade varit så trött att han hade gett eleverna ett löfte: om föräldrarna lovade att se till så att barnen läste läxorna hemma, så fick eleverna vara hemma tills vårterminen började!

Vad som gjorde saken riktigt fantastisk var att när Kennys pappa hade hört att Kenny skulle få ledigt från skolan, så föreslog han genast att familjen skulle åka iväg upp till fjällen för en lång semester. Nu bjöd Kenny med Olle på resan – om han fick lov för sin mamma. Om Olle ville följa med skulle han komma hem till Kenny innan klockan elva, för familjen skulle åka prick elva, med eller utan Olle!

Olle blev så uppspelt att han lovade att han skulle komma dit innan han hade frågat mamma. Det var mest det som hans mamma reagerade på.

”Är du fullkomligt tokig?” sa hon. ”Ska du lova såna saker utan att fråga mig först.”

Då kom mormor till Olles undsättning:

”Kerstin, är inte det här rätt bra egentligen? Vi måste ju ändå flytta ut när kommunen bygger sin förbaskade tunnel genom berget, om vi inte vill lyssna på deras evinnerliga sprängningar. Om Olle nu får chansen att åka bort…”

Medan mamma funderade på vad mormor sa, blinkade mormor till Olle. Hon visste precis hur hon skulle få mamma att se Olles sida av saken. Och mindre än fem minuter senare hade Olle fått en lapp med mammas underskrift och höll på att packa sin resväska full med varma tröjor och rejäla skor.

Här kanske det är läge att berätta lite om Olle själv. Han är 12 år gammal, har brunt hår och lite utstående öron. Som jag redan har berättat gillar han julen – fast inte bara paketen, utan allt som har med julen att göra: snön, julmusiken, pepparkaksgubbarna, doften av lussebullar och stearinljus, ja, till och med mörkret och kylan går an.

Men det finns mer att känna till om Olle. Han bor i ett blått hus i byn Vallköping tillsammans med sin mamma (som är 35 år) och sin pappa (som också är 35 år). Eftersom pappa just nu klättrar i berg och mamma jobbar sent nästan varje kväll så bor Olles mormor hos dem. Det är bra, för henne kan man prata med. Det märks nästan inte alls att hon är 57 år gammal.

Annars går Olle i skolan. Hans lärarinna – hon som blev tokig – sa en gång till Olles mamma att Olle skulle kunna göra riktigt bra ifrån sig i skolan, om han ansträngde sig mer. Det är sant, men Olle kan inte låta bli att bli arg när de andra barnen retar honom för hans utstående öron, och det kan man ju förstå.

På fritiden brukar Olle hänga ihop med Kenny. De klättrar rätt ofta i bergen omkring Vallköping, och det finns ett bra berg precis bredvid Olles hus, som de ofta leker på. När Olle och Kenny inte klättrar är Olle ofta ensam, eftersom han inte har några syskon. Han har inte ens en katt att leka med, och det är nog tur för han tål inte katter.

Men åter till berättelsen…

Olle blev svettig bara av att bära ner väskan för trappan. Olles mormor sprang fram och skulle hjälpa honom men Olle satte ner väskan och tog på sig jackan.

”Är det säkert att du inte vill ha hjälp att bära ut väskan?” frågade hon.

”Nej, det är inte så långt. Var är mamma?” sa Olle.

”Hon har åkt till jobbet”, sa mormor.

”Kunde hon inte ha sagt hej då?” sa Olle.

Egentligen var han inte förvånad. Mamma verkade alltid ha bråttom till jobbet. Ibland glömde hon till och med att skjutsa honom till skolan fast hon hade lovat.

”Jaja, vi ses när jag kommer tillbaka”, sa han och kramade mormor.

”Jag har gjort i ordning några mackor åt dig. Och mamma lade lite pengar på byrån vid dörren.”

”Tack så mycket. Jag ringer när vi kommer fram.”

Men mormor fnyste lite på skoj och sa:

”Du kommer säkert att ha så roligt att du glömmer att ringa.”

Om nu saker och ting hade gått som alla hade planerat, då hade Olle tillbringat sitt jullov i fjällen. Men nu föll det sig så att Olle hade glömt något viktigt hemma – sin bergsbestigningsutrustning. Därför ställde han sin tunga resväska bakom ett träd så att det inte skulle skvätta snömodd från bilarna på den, och sen gick han tillbaka hem.

När han kom hem gick han raka vägen ner i källaren där utrustningen fanns. Källaren var inte alls så hemsk som han hade trott när han var liten, men det var inte något ställe man gick till för att ha mysigt. Särskilt inte nu, när kommunen sprängde i berget så att saker skakade ner från hyllorna. Han visste precis var alla delar av hans utrustning fanns, och hade precis plockat upp ryggsäcken med de fastspända hackorna och karbinhakarna, när han hörde en enorm smäll. Kommungubbarna var igång igen!

Han fick på sig ryggsäcken, och trädde på sig ett rep på samma sätt som hans pappa brukade göra. Då kom nästa smäll.

”Vad sjutton…”

Olle höll för ena örat samtidigt som han sträckte sig efter det andra repet. Han skulle precis ta tag i det när han kände ett luftdrag och fick se hur repet ringlade iväg i luften, som om det satt ett snöre i det. Det här var märkligt. Änden drog sig allt närmare en liten öppen lucka i väggen. Olle hade aldrig sett luckan förut. Han tog tag i repet, och plötsligt ryckte det till i handen på honom. Olle tog ett stadigt tag och släppte inte taget.

Plötsligt såg han hur rummet verkade bli större omkring honom. Bänken, dörren, väggen, allt växte! Framför Olle öppnade sig luckan som ett svart gap och svalde Olle med hull och hår…

Resan var det märkligaste av allt. Den kastade Olle upp och ner, samtidigt som allt var kolsvart. Av luftdraget att döma gick resan mycket fort. Ändå landade han mjukt.

Olle kände omkring sig på marken och upptäckte att han satt på ett platt stengolv. Han såg inte mer än ett par decimeter framför sig. Nu önskade han verkligen att han hade hunnit få tag i sin ficklampa. Han rullade ihop repet, och trevade omkring sig. På väggen bakom honom fanns en utskjutande dörrkarm. Men det fanns ingen dörr, så hur hade han kommit dit? Och vart hade han kommit?

Hallå?” ropade han och lät inte alls lika modig som han hade hoppats. Det kom inget svar, och det kanske var lika bra.

Det verkade som om man kunde gå åt båda hållen. Var det en tunnel? Det kanske var kommungubbarnas tunnel, men åt vilket håll skulle han gå för att komma ut? Olle lyssnade om det fanns några ljud att gå efter, men han hörde inget.

Däremot såg han någonting lite längre bort. Det verkade som om tre små ljuspunkter flög omkring. De kom närmare, och ju närmare de kom desto tydligare hördes också ett ljust pipande. Olle backade in mot väggen samtidigt som han tittade nyfiket. Vad var det där för något? Till slut insåg han att det var tre varelser som flög emot honom, samtidigt som de tjattrade sinsemellan. De såg ut som videungar, fast de var ungefär lika stora som en enkrona. Och de flög utan att ha några vingar, hur nu det gick till. Deras pyttesmå ben och armar var randiga, som om de hade strumpor på sig. Dessutom lyste deras magar i olika färger. En av varelserna lyste grönt, en lyste rött och den minsta lyste blått.

När de kom närmare verkade de få syn på Olle och flög snabbt närmare.

God jul, Olle”, sa den gröna varelsen.

Vad skönt att du äntligen är här”, sa den röda varelsen.

Vi har varit så rädda att du inte skulle komma i tid”, sa den blåa varelsen.

Olle förstod knappt vad de små varelserna sa, eftersom de hade så pipiga röster och pratade så fort. Dessutom tyckte han att de hade sagt att de väntade på honom. Hur kunde de veta att han skulle hamna där just nu?

Vad menar ni?” frågade han. ”Har ni väntat på mig?”

Olles frågor fick de små varelserna att börja prata i munnen på varandra, och Olle hörde bara delar av vad de sa. De sa något om att berget höll på att gå sönder och att Olle skulle rädda dem och att jultomten var i fara, och en massa annat.

Lugna ner er”, sa Olle. ”Jag förstår inget. Vilka är ni?”

Va?” sa den blåa lilla varelsen. ”Han vet inte vilka vi är. Hur kan han inte veta vilka vi är? Vi är ju fnytten.”

Fnytten, du vet”, sa den röda varelsen.

Jag har aldrig hört talas om några snitt.”

De små varelserna ryckte till som om Olle hade slagit till dem. Sen flög de omkring som tokiga, medan de sa:

Han har aldrig hört talas om oss. Och han kallade oss snitt.”

Olle blev alldeles generad.

Förlåt. Borde jag veta vilka ni är?”

De små varelserna landade på hans arm och gick bestämt uppför armen mot hans ansikte.

Vet du vem jultomten är?”

Ja”, sa Olle.

Lucia?”

Ja.”

Trollen?”

Ja.”

Älvorna?”

Ja, det är klart att jag vet. Men ingen av de där finns ju, utom jultomten, alltså, för han bor ju på Nordpolen.”

Jaha”, sa den röda varelsen med en sur min. ”Han vet vem jultomten är, men han har aldrig hört talas om fnytten. Har du aldrig hört sagan om fnyttet som flydde från draken och fick prinsessan och hela kungariket?”

Nej”, sa Olle förvirrat.

Du, Olle, det verkar som om du slog i huvudet när du kom hit till Mythia”, sa den gröna varelsen.

Jag börjar tro det jag också”, sa Olle. ”Det finns ju inga talande djur.”

Vi är inga talande djur. Vi är–”

Jag vet”, sa Olle. ”Ni är fnytt.”

Det blåa fnyttet tittade glatt på de andra fnytten och sa:

Nu känner han igen oss.”

Olle ryckte uppgivet på axlarna.

Jaja, nu vet ni vem jag är, och jag vet vilka ni är, men har ni inga namn var och en?”

Nej”, sa det gröna fnyttet.

För en gång kom det en tjej och ville låna våra namn, och vi har aldrig fått tillbaka dem”, sa det röda fnyttet.

Hon besökte Mythia, och sen när hon blev stor skrev hon massor av sagor”, sa det blåa fnyttet.

Hon hette Astrid”, pep det röda fnyttet.

Men nu är det dags att vi träffar tomtemor”, sa det gröna fnyttet.

Fnytt, sagor, Astrid, tomtemor?” frågade Olle. ”Men jag ska ju till fjällen.”

Olle tittade på sin klocka. Den var över elva. Kenny och hans familj skulle åka prick elva. Olle visste att när Kenny sa prick elva, då menade han prick elva. Han hade missat dem. Då spelade det kanske ingen roll om han följde med fnytten en liten stund… Tänk bara om Kenny hade sett det här!

Tack vare fnyttens lysande magar såg Olle att det faktiskt var en tunnel som han hade hamnat i, men den liknade ingen tunnel som han hade sett, utan snarare en korridor, för det fanns massor av tunga trädörrar på vardera sidan om gången. Och korridoren sträckte sig så långt han kunde se åt vardera hållet.

Var är vi någonstans?” frågade Olle.

Den här gången kallas ingenmanslandet”, sa det blåa fnyttet.

Vi är i landet Mythia”, sa det gröna fnyttet.

Det är här alla sagoväsen bor”, sa det röda fnyttet.

Tomtar…” sa det blåa fnyttet.

Älvor…” sa det gröna fnyttet.

Troll…” sa det röda fnyttet.

Sjöjungfrur…” sa det blåa fnyttet.

Tomtar…” sa det gröna fnyttet.

Det har jag redan sagt”, sa det blåa fnyttet.

Ja, fast det bor ju ganska många tomtar här”, sa det gröna fnyttet.

Men, det finns ju inga troll och älvor på riktigt.”

Nej, kanske inte i På-riktigt, om det är där som du bor. Men här i Mythia finns de.”

Nähä”, sa Olle. ”Vem bor där då?”

Fnytten tittade på dörren som Olle pekade på, en kvistig och repig dörr som var svartmålad. Med ens blev alla tre fnytten gula på magen. De flög bort till andra väggen.

Där bor trollkarlen Nejlika”, sa det röda fnyttet kort.

Vad hände med era magar?” frågade Olle.

Vi gillar inte den dörren”, snyftade det blåa fnyttet.

Med de orden svängde fnytten in genom en liten springa i en dörr snett mittemot den svarta dörren och försvann. Det blev alldeles mörkt, men Olle kunde inte minnas att han hade sett något handtag på dörren. Han kände efter, och mycket riktigt var dörren alldeles slät. Han försökte gräva in fingrarna mellan dörren och dörrkarmen, men det gick inte.

Då kom fnytten ut igen.

Varför kommer du inte?” frågade det röda fnyttet.

För att jag inte kan flyga in genom den där springan”, förklarade Olle surt.

Fnytten började fnissa.

Han vet inte hur man öppnar en dörr”, sa det röda fnyttet.

Olle gillade inte att fnytten tyckte att han var dum, och han visade det genom att slå till dörren med sin knytnäve. Då gled dörren upp.

Titta, han visste”, sa det blåa fnyttet.

När Olle tittade in genom den öppna dörren fick han se en hel by därinne. Det här var inte ett rum, det var ett land! Marken var täckt med snö, och kylan gjorde att Olles andedräkt syntes som ett moln framför hans ansikte. Han gick in och pulsade närmare de små husen med de snötyngda taken medan han lyssnade.

Välkommen till Gröteborg”, sa det röda fnyttet. ”Här bor jultomten.”

Gröteborg? Vad är det för ljud?”

Det är bjällerklang. Det låter alltid så härinne.”

Olle gick vidare med fnytten vid sin sida. Han såg några renar på ett fält, och en enorm släde vid ett av husen. Inifrån husen syntes skenet från stearinljus genom rimfrostiga fönster.

De som bor här firar verkligen jul ordentligt”, sa Olle.

Fnytten flög i förväg mot dörren till ett av husen, och in genom en springa. Olle såg inget handtag här heller, så han knackade på och då gled dörren upp. Emot honom strömmade tusentals dofter: saffran, gröt, lack, glögg och knäck, alla på samma gång.

Flytt´ på dä´. Förräst´n, vem ä´ du?” frågade en röst med norrländsk dialekt.

Olle vände sig om, och bakom honom stod en liten, sur gubbe som inte räckte Olle längre upp än till magen, och då var luvan inräknad.

Jag heter Olle.”

Olle!” hördes en annan röst säga, inifrån huset. ”Släpp in honom. Han ska rädda julen.”

Gubben fnyste.

Skull´ dä va´ nåt å rädd´?”

Innan Olle hade hunnit svara hade gubben gått in i stugan med tunga steg. Den gamla gumman som hade ropat kom ut i hallen. Hon såg ut att vara minst åttio år gammal, alldeles rynkig och vithårig. Hon var ungefär lika lång som Olle. Hon torkade av händerna på förklädet, och kastade sig om halsen på Olle.

Olle”, sa gumman. ”Åh, du kom verkligen i sista minuten.”

Olle tog sig loss ur gummans grepp.

Vad pratar du om?”

Jag pratar om tunnelbygget.”

Hon studerade Olle.

Men jag ser att fnytten inte har berättat för dig vad det handlar om. Nåväl, kom in i stugan, så ska jag berätta.”

Olle följde med den lilla gumman in i köket. Det var ett gammaldags kök, med vedeldad spis och knotiga trämöbler och stora grytor. På bordet satt fnytten bredvid varsitt stort tomt fat och spottade kärnor. Tomtemor bjöd Olle att sätta sig ner.

Tunnelbygget måste stoppas”, sa hon.

Varför då?” frågade Olle.

Som svar på Olles fråga kom en enorm smäll, starkare än någon Olle känt när han var hemma. Marken skakade. Grytorna vibrerade. Fönstren dallrade. Från ljusen rann smält stearin ner på bordet. Olle sprang upp och var beredd att ta skydd, när skakningarna slutade.

Du ser själv. Om ett tag kommer tunnelbygget att rasera hela Mythia. Alla som bor här kommer att… försvinna.”

Men kan ni inte flytta till något annat ställe då? Jag och mamma och pappa blir också tvungna att flytta för att kommunen vill bygga sin tunnel.”

Gumman blev med ens sorgsen.

Vet du, från början bodde vi överallt i skogarna. Sen försvann skogarna en efter en, och vi blev tvungna att flytta in i bergen. Sen började bergen också försvinna. Det här är det sista berget vi kan bo i. Det finns inget annat ställe att flytta till. Du är vårt enda hopp nu.”

Både tomtemor och fnytten tittade spänt på honom.

Vad är det ni vill att jag ska göra då? Jag har ingen aning om hur man stoppar ett tunnelbygge.”

Jag förstår att det är mycket att lära sig, men du kommer snart att vänja dig vid Mythia. Du kanske till och med gillar det.”

Varför ber ni inte någon vuxen? Jag är ju bara 12 år.”

Det går inte. Det skulle ta för lång tid att förklara det här för en vuxen, och sen skulle de gå omkring här i Mythia och tänka på sina jobb och på vad de ska laga för mat och hur mycket pengar de får tillbaka på skatten.”

Olle skrattade och smittade tomtemor så att hon också började skratta. Men sen blev hon allvarlig.

Vi har haft koll på dig, Olle. Du är modig och klok och dessutom bryr du dig om julen. Jag litar på dig. I själva verket lägger vi alla våra liv i dina händer… Det kan bli farligt. Men du bestämmer själv om du vill göra det här.”