Äntligen är trailern här

Äntligen har den fulla trailern till sommarens A-team-film kommit. Du hittar den på filmens officiella YouTube-kanal, det vill säga här. Jag tycker att det verkar som att de har behållit charmen och samtidigt moderniserat det. Själv tycker jag scenen med Murdock och ambulansen är bäst. Vi får se om filmen blir lika bra.

Annonser

12 misstag med Sherlock Holmes

Igår var det min och sambons 12-årsdag. Vi har varit ihop i hela 12 år. Det tänkte vi fira genom att gå på bio. Jag är deckarintresserad och hon gillar Robert Downey Jr, och när hon dessutom var för trött för att se Avatar, föll valet på Sherlock Holmes. Jag har tidigare uttryckt viss skepsis mot den filmen, baserat på affischen och trailern. Den skepsisen visade sig vara välgrundad. I själva verket blev jag mycket besviken på filmen. Jag blev så besviken att jag tänker presentera 12 misstag med den filmen, och då pratar jag inte om smågrejer som mickdippar eller klaffel.

Först ett citat från några av de bästa tänkarna inom filmbranschen, Ted Elliot och Terry Rossio:

[…] what is it that draws people to classic properties, only to then get excited about screwing them up? Call it SES, the Starship Enterprise Syndrome. The thought process goes, ”Cool! We get to make a film about the Starship Enterprise!” ”Bitchin’!” ”So, what should we do with it?” ”Uh, I got it… let’s blow it up!” No… how about instead you tell a great story, a classic story that does justice to the franchise? (Källa)

Här hade de en av världens mest berömda figurer, troligen den rollfigur som filmats flest gånger. Så vad gör de med den? Åtminstone 12 misstag:

(Spoilers ahead!)

1. Redan i förra inlägget skrev jag att jag var tveksam till Robert Downey Jr som Sherlock Holmes. Jag gillar honom, men han är inte det minsta lik Sherlock Holmes. Han är amerikan, för att ta det mest uppenbara. Dessutom är han, som min sambo träffande beskrev det, ”för mycket spelevink”. Holmes har gravitas. Han är trots allt universitetsskolad vid en tiddrottning Viktoria regerade. Fanns det verkligen inga brittiska skådespelare som hade kunnat göra rollen rättvisa? Jag är inte förtjust i Jude Law, bland annat för att verkar så dryg att jag hade svårt att heja på honom i Enemy at the gates, men han hade varit bättre än Robert Downey Jr. Clive Owen kanske hade fungerat.

2. Vad handlade filmen om? Grejen med Sherlock Holmes, det som alla vet är att han får ett uppdrag, ett pussel som han ska lösa, och sedan löser han det med hjälp av sitt skarpsinne. Här handlar intrigen om flykten av en dödsdömd fånge och sedan hur Holmes inte gör särskilt mycket för att leta reda på honom. Redan när Holmes och Watson får veta att Lord Blackwood (kan vi ha ett lite mer skurkaktigt namn, tack?) rymt från sin grav fattar vi i publiken att a) han fejkade sin död eller liket stals, och b) Sherlock Holmes kommer att lista ut något direkt. Men inte drar Holmes några som helst slutsatser – som vi får veta förrän i slutet i alla fall (playing fair är tydligen inget för moderna deckarfilmer). Han gör inget som tyder på att han har fattat något utan låter saker och ting ha sin gång.

3. Första gången vi ser Holmes är det naturligtvis viktigt att vi får en bra bild av vem han är. Hans första grej i filmen är att intelligent lista ut exakt hur han ska… slå ner någon. Vi vet inte vem det här är, eller varför det är viktigt att han slås ned, och efter att han har slagits ned får det inga som helst effekter. Scenen hade lika gärna kunnat tas bort utan att vi hade förlorat någonting, bortsett från möjligen en cool voice-over. Den andra enda gången som Holmes drar några slutsatser i bild är under ett annat slagsmål. Som han har gett sig in i frivilligt. Då räknar han också ut hur han ska slå killen för att vinna.Det kommer inga effekter av slagsmålet. Det spelar ingen roll för någonting annat i filmen. Hade det inte varit mycket coolare om vi för första gången i filmhistorien hade fått se hur det hade varit att vara Sherlock Holmes, att tränga in i hans hjärna när han drar sina slutsatser.

4. Det sägs att när man är superintelligent så blir det närmast påfrestande att umgås med normalintelligenta människor, eftersom de inte hänger med. Det är ett drag som finns med lite då och då i TV-serien från 1980-talet, när Holmes tröttnar på att berätta hur han kommer på saker. I den här filmen får man inte alls känslan att Holmes är särskilt intelligent. Han slåss bara. Slagsmål i sig är inget fel. Det finns några riktigt bra slagsmålsscener i filmhistorien. Jag gillar till exempel den här scenen ur Diamantfeber. Den scenen får en effekt. Eller den här scenen från Agent 007 ser rött. Men man vill att slagsmålet ska betyda något för intrigen. Det gör de inte i Sherlock Holmes.

5. Det kanske främsta exemplet på hur ointelligent Holmes är i den här versionen är när han träffar Irene Adler i hennes hotellrum. Han vet om att hon är en brottsling och har blivit överlistad två gånger tidigare (enligt Watson). Ändå dricker han vinet som hon bjuder på. Efter att han hotat henne. Suck. Ett barn hade fattat att han skulle bli förgiftad. Inte ens när hon inte dricker vinet reagerar han. Och det här är Sherlock Holmes?!

6. Filmens skurk sysslar med magi. Magi fungerar inte. Så långt är vi förhoppningsvis överens. Så den stora frågan är hela tiden ”hur gör skurken för att få det att verka som om han kan använda magi?” Den frågan ställer aldrig filmen, troligen i hopp om att vi inte ska ställa den, eftersom vi då drar samma slutsatser som Holmes drar i slutet av filmen. Det hade varit mycket smartare att låta Watson och Lestrade gissa på olika sätt som de här synbarligen övernaturliga sakerna hade kunnat åtstadkommits och sedan låta Holmes såga ner dem, så att vi inte hade haft några teorier kvar i slutet. Och i slutet, så tvingas Holmes ta droger och genomföra en magi-ritual för att komma på svaret. Snälla. Han får gärna sitta med sin fiol och sin pipa och fundera. Men att genomföra ritualer… Bah!

7. Rollfiguren Watson är troligen alltid en av de mest missförstådda rollfigurerna. Han porträtteras ofta som dum (utom i den alldeles utmärkta parodin Ombytta roller på Baker Street), när han i själva verket är publikens ingångpunkt i mysteriet. Det är genom honom vi ser både Holmes och gåtan, och det är han som får någonslags ordning på Holmes. I den här filmen finns det i stort sett ingen skillnad mellan Holmes och Watson. Båda slåss. Watson drar lika mycket slutsatser som Holmes. Vad ska vi då ha Watson till?

8. För ett halvdussin år sedan sade jag en sak till min sambo (som är lärare, bl.a. i svenska) som tydligen har fastnat hos henne. Jag hade nyss läst om romantiska komedier och sa att för att filmen ska bli framgångsrik så ska man som tittare också bli kär i hjälten och hjältinnan. Det ska vara så roligt att vara med dem att man vill att de ska få varandra så att det känns som om man själv har fått sin drömprins eller -prinsessa. Det där gäller inte bara för romantiska komedier. Det är hela hemligheten bakom sådana fantastiska filmer som Blåsningen och De omutbara. Man vill vara med i det gänget. I Sherlock Holmes känner man ingen relation mellan Holmes och Watson. De gnabbas lite, men det är så övertydligt ”vi låtsas att vi är så nära att vi kan gnabbas” att de hade behövt en grov bakgrundshistoria för att få till det.

9. Varför måste varenda film om Holmes inkludera Irene Adler? Hon var med i en enda novell. Poängen med henne var att hon var med i en enda novell. Det blir ungefär som i Star Trek: originalserien, när de hela tiden ska hitta nya sätt för Spock att visa sina känslor. Här är en sjukdom som får dina känslomässiga spärrar att släppa, här är en växt som får dig att… ja just det, släppa på dina känslomässiga spärrar, och så vidare. Till slut blir rollfiguren förvandlad, från logisk tänkare, till en person som inte kan komma ur sina känslomässiga spärrar fort nog. I hela filmen fanns dessutom massor av tecken på att Holmes och Adler hade haft en kärlekshistoria. Det hade de inte. Det var en annan poäng – de fulländade aldrig det som bara var ett par möten. Om de hade haft något mer än så hade spänningen dem emellan försvunnit. Det här kallas inom film- och TV-branschen för ”urst” – UnResolved Sexual Tension. Så fort de har haft sex försvinner den. Titta bara på Par i brott.

10. Varför måste varenda film om Sherlock Holmes ha med Professor Moriarty? Jag kan förstå det här med namnigenkänning, men han är med i en enda novell av Conan Doyle, även om han nämns i ett par till. Grejen är att effekten av Moriarty förminskas om han ligger bakom vartenda brott i Storbritannien och Holmes alltid lyckas fånga honom/förhindra brotten. I den här filmen har de lyckas med halvmesyren att varken ha med Moriarty eller göra honom till skurken. Han hade, precis som Jokern i The Dark Knight, skapat en helt sanslöst komplicerad plan för att få ut ett litet pris. Det här kallas för Rube Goldberg-maskiner. Men varför göra det enkelt för sig?

11. Vi diskuterade slagsmål förut. Jag försöker skilja lite på genrer här. I ett romantiskt drama, såsom Jane Eyre, får det finnas en typ av slagsmål (gärna fäktning). I en komedi finns det en annan typ av slagsmål, som det här. Någonstans på vägen måste Guy Ritchie har misstagit den här filmen för att vara en dålig James Bond-film eller möjligen en riktigt dålig James Bond-film. De har ju en jätte, Dredger, spelad av en wrestlare, och sedan flera fajter runt om i London. Briljant tänkt. En Sherlock Holmes-film ska möjligen ha ett sådant här slagsmål.

12. Jag är en van filmanalytiker, men jag har ägnat rätt mycket tid åt att fundera på vad den här filmen betyder och jag har inget svar. Filmen säger ingenting om någonting. Varken om Sherlock Holmes tid eller om vår egen. Möjligtvis handlar den om att förbereda för en uppföljare (får vi se Professor Moriarty? Ja.). Sherlock Holmes som rollfigur har egentligen ganska mycket att säga om massor av saker, från hur den viktorianska eran såg på saker och ting, till moderna polismetoder när de flesta poliser inte hade en aning om att det fanns fingeravtryck, till hur en idealmänniska ser ut (Nietsche blev säkert influerad av Conan Doyle), till hur man löser problem, till hur jobbigt det är att vara ett geni, till hur jobbigt det är att leva med ett geni, till hur en författare kan uppslukas av en rollfigur, till hur… ja, listan bara fortsätter och fortsätter. Det finns en anledning att så många spelat in filmer om honom. Den här kommer inte att gå till historien. Synd. Men det är så det blir när man faller för Starship Enterprise Syndrome.

Bokstavlig Oscarsfilmstrailer

Som vanligt har Cracked lyckats med att göra något som jag inte trodde varit möjligt: att göra en bokstavlig Oscarsfilmstrailer. Se och njut.

Klicka här.

Robert Downey Jr som Sherlock Holmes

Jag har haft fel förut angående trailers. Jag har till exempel trott att en film var dålig när den inte var det. Jag har trott att en film var bra när den inte var det. Å andra sidan har jag kanske för höga krav när det gäller trailers: att man ska förstå dem.

I vilket fall som helst: nu kommer inom kort den nya filmen om Sherlock Holmes. Som titelfiguren ser vi Robert Downey Jr, strax innan han åter drar på sig Järnmannen-kostymen. Jag är mycket skeptisk, baserad på trailern. Kolla här bara:

Finn fem fel:

1. Sherlock Holmes med skäggstubb/skägg

2. Sherlock Holmes med halvnakna kvinnor – även om det är Irene Adler (å, vad den historien har haussats upp)

3. Sherlock Holmes slåss mer än han tänker (vilket också var felet med filmen om Sherlock Holmes som ung)

4. Sherlock Holmes är amerikan (eller som vi kallar det: ”låtom oss rollbesätta engelsmannen Robin Hood med amerikanske karaktärsskådespelaren Kevin Costner”-syndromet)

5. Det är svårt att överträffa Jeremy Brett (som just kan ses i rollen på Kanal 9) vad gäller exakta detaljer om karaktärisering, rekvisita och stämning (och att Holmes bär ”deerstalker” är inte särskilt vanligt, men att han bär en ”fedora” är mer Indiana Jones än Sherlock Holmes)

Vad blir slutsatsen? Vill jag verkligen att klassikerna aldrig ska moderniseras och förändras? Nej, självklart inte. Och egentligen spelar kanske rätt få av de här sakerna någon roll – jag menar, Downey Jr kan säkert imitera brittiska accenten rätt bra. Men själv poängen med Sherlock Holmes, såsom den bl.a. presenteras i Sherlock Holmes av HRF Keating, känns avlägsnare än på länge. Ungefär som om någon skulle låta Allsång på Skansen ledas av Janne Josefsson och Sverker Olofsson. Fast nog sjutton kommer jag gå på filmeländet när den väl kommer. Vilket de väl räknar med. Ahhh… precis som med Allsång på Skansen med Janne Josefsson och Sverker Olofsson, alltså. Det är svårt att titta bort när man vet att olyckan är nära.

Trailern till Mammut och jag

Gael Garcia Bernal i Mammut

Jag såg trailern till Lukas Moodyssons senaste film Mammut idag på TV. Hade jag haft någon som helst lust att se filmen innan trailern (vilket jag inte har haft), så blev den inte större av att ha sett trailern.

Nu hör det kanske till saken att jag inte ingår i den skara som tycker att Moodysson är ett geni, eller ens särskilt bra. Fucking Åmål var som ett långt avsnitt av en brevfilm i Bullen, Tillsammans var bara jobbig, Lilja likaså, medan Terrorister var hyfsad men det kan ha haft att göra med Stefan Jarl eller ämnet. Så jag är kanske inte en idealisk publik. Men jag är alltid beredd att bli överbevisad. Jag har haft fel om filmer tidigare, så varför inte igen?

Men den här gången… den här gången tvivlar jag. Det handlade inte om att det var en kvinnlig speaker – det var coolt. Nej, jag tvivlar när en trailer verkligen betonar vem som har gjort filmen (säkert tio sekunder av voice-overtexten handlade om Moodysson). För risken med det är att man riskerar att antagonisera dem som inte gillade eller har sett de tidigare grejerna.

Jag tvivlar också när trailern avslutas med ett snabbt montage av bilder som är gjort för att man inte ska förstå sambandet mellan (”en person som rycker till, en bildörr stängs, en annan person som skriker något vi inte hör, en tredje person som pussar en fjärde på magen, moln som rusar fram i superfart, en fågel som flyger iväg, person nummer två som rakar sitt huvud framför en spegel, och två champagneglas som går sönder på ett stengolv”).

Men framför allt tvivlar jag alltid – och det här är en typiskt svensk sak att göra i en trailer – när man inte får veta vad filmen handlar om! Hur ska jag kunna bedöma om jag vill se filmjäkeln om jag inte får veta om det är en berättelse om incest, om utpressning, om frigörelse från sina föräldrar, om att komma ny till ett främmande land, eller om världens mest komplicerade kupp?

Och när sedan huvudrollsinnehavaren knappt kan svara på vad Mammut handlar om, då känner jag att ”javisst, systemet fungerar… så ser svenska filmindustrin ut.” Det här handlar nämligen inte om att svenska trailers är dåliga. Det här handlar om större frågor: Varför göra filmer som har en intrig? Varför inte bara ha bilder på konstiga människor och 1800-talsinteriörer?

Uppenbarligen fungerar det, för folk går ju och ser på Moodyssons filmer, precis som de går på Birros filmer, Gardells filmer och så vidare. Men någonstans börjar jag att hoppas att det kan starta en motrörelse, att det inte bara är jag och några till som skriver andra typer av stories så att vi också får komma fram. Det skulle vara revolutionärt.

Nu vet jag att det inte är så här enkelt:

1.filmbranschen gör så gott den kan – och säkra kort är bättre när man har begränsat med pengar (men se länken ovan, och scrolla ner till ”Den bistra sanningen, del 2”)

2. skulle jag få chansen att presentera mina idéer är det inte säkert att jag skulle kunna leverera någonting som var så annorlunda som jag pratar om – det är alltid lättare att snacka än att göra

3. jag kan ju alltid titta på annan film – och det gör jag.

Så vad gnäller jag om, egentligen? Jag gnäller om det här: jag har massor av kunskaper om hur man skriver film och TV. Det är i själva verket det jag är bäst på. Den talangen är större än min talang för att skriva. Men det är en talang som det är extremt svårt att marknadsföra. Hur visar man att man är bra på att få andra att skriva bättre? Just det, genom att faktiskt visa det. Men man får inte visa det förrän man har visat att man själv kan skriva. Och om ens egen stil inte stämmer överens med det rådande klimatet, då kan man inte heller hjälpa andra att skriva – är tanken. Spelar roll om det tankesättet stämmer eller inte. För en bra manusredaktör kan hjälpa alla, oavsett om den har massor på sin resumé eller inte, och om den skriver rätt sorts texter själv eller inte.

Med andra ord: bättre manusredaktörer ger bättre manus som ger bättre filmer som ger möjligheten att göra bättre trailers som gör sådana här blogginlägg onödiga. Vilket skulle bevisas. Hoppas jag.