CSI crossover

De tre manliga huvudpersonerna Horatio Caine (David Caruso), Mac Taylor (Gary Sinise) och Ray Langston (Laurence Fishburne)

De tre senaste dagarna har Kanal 5 visat en historia som spänner över de tre olika versionerna av CSI. Sådana här samarbeten görs ibland mellan olika TV-serier. (Länken i förra meningen går till en sajt som har samlat rääääättt många såna ”crossovers”.) Att de skulle göra en crossover mellan de tre serierna var med andra ord bara en tidsfråga.

(Spoilers framöver.)

Nu var det ganska länge sedan jag såg CSI Miami. Det har inte att göra med ”the David Caruso method of acting”, utan med att serien kretsar lite för mycket kring Horatio Caines Jesuskomplex. När originalserien handlade om kriminaltekniker, handlade CSI Miami om en polis som hade mycket med kriminalteknikerna att göra, men jag skulle aldrig lita på ”H” (som han kallas) att jämföra mitt DNA korrekt. Han var lite för upptagen med att se ut och verka coooool. Poängen med att ha en kriminalteknik-serie som inte handlade särskilt mycket om kriminalteknik var aldrig riktigt klar.

CSI New York å andra sidan var lite mer åt rätt håll igen, men det var något som saknades. Jag tror nu att jag vet var det var. Det fanns inte samma känsla av New York som originalserien har av Las Vegas. De har samma stadsvyer, men inte samma kulturbesök som CSI har. Åtminstone inte lika intressanta som alla avvikare som verkar finnas i Las Vegas.

Därför känns bara sådär intressant när de nu gör en crossover. Risken är alltid att avsnitten inte visar någons bästa sida, eller att åtminstone den ena parten bär vad Hank Azaria kom att kalla ”idiotbollen”. Dessutom är det naturligtvis originalserien som har mest att förlora.

Deras lösning var att enbart låta Ray Langston (Laurence Fishburne) åka till de andra två seriernas städer. Det var också en av ”trilogins” största svagheter: avsnitten var inte tillräckligt sammanhållna av rollfigurer för att det skulle kännas angeläget. De enda som blev påverkade av trilogins samtliga avsnitt var nämligen Langston (som har visat sig vara en figur med mycket tillbakahållen ilska) och ett offer (Madeleine Briggs) samt offrets mamma. Visserligen var det synd om både offret och mamman, men vi känner ingen av dem sedan tidigare och har inte fått något riktigt skäl att tycka mer eller mindre om dem än någon av de 100-tals andra brottsoffer som måste ha fått sina fiskar varma vid samma tidpunkt.

Det här handlar om att valet av intrig är mycket slarvigt. Det hela handlar om organstölder, får vi ganska snart veta. Kvinnor kidnappas för att män ska kunna stjäla deras organ och sälja dem vidare. Som fokus väljs en ung kvinna som Langston (och ingen annan verkar det som) av någon anledning blir besatt av att hitta. Han tar därmed över Horatio Caines roll som universums frälsare, vilket inte passar honom. I alla fall inte utan att vi får ett skäl till hans förvandling (förutom ilska har vi också fått bilden av Langston som en eftertänksam typ, snarare än som besatt av unga kvinnors försvinnanden). Hade avsnitten varit bättre skrivna hade åtminstone någon från Miami eller New York smittats av Langstons besatthet.

Apropå det, varför just Miami och New York, bortsett från det faktum att det fanns CSI-serier där? Det gavs ingen logisk förklaring till att de inte besökte Seattle eller Washington. Och nog hade det varit häftigt om Langston hade besökt en stad där det inte fanns någon CSI-serie för närvarande? Jag medger att antalet städer utan egen CSI-serie numera är rätt begränsat, men någon finns det väl? Och tänk om den staden hade en kvinnlig chef. Den närmaste TV-serie-franchisen att jämföra är nämligen Star Trek, där den fjärde serien har en kvinnlig kapten.

Kathryn Janeway, spelad av Kate Mulgrew i Star Trek:Voyager

Det börjar nämligen bli lite likartat med alla CSI med medelålders singelmän i huvudrollen. Varför inte göra något radikalt och ge rodret till en pragmatisk fyrabarnsmamma, eller en nygift ung kvinna som just fått jobbet som chef?

Men åter till Langston och CSI-trilogin. Som sagt, intrigen är bland det svagare jag sett i intrigväg på länge i originalserien. Det blir lätt så när man ska skriva en historia som är 2 timmar lång, och inte har ett halvår på sig. Risken ökar när man bara har en rollfigur som får göra resan. Men kom igen, CSI har ju haft ett par riktigt spännande dubbelavsnitt. Tänk på avsnittet när Nick Stokes blir levande begravd (regisserad av Quentin Tarantino) eller när dockmakaren sätter Sara Sidle i fara. Eller första avsnittet när Grissoms nya medarbetare blir dödad på jobbet och det delvis är Warricks fel. Alla de här avsnitten har en sak gemensamt: det handlar om en av ”våra egna”. Saker blir mycket personliga. Därför är det synd att de förlorade den här möjligheten (för de lär inte göra det igen). De hade ju kunnat:

* låta Horatio (eller Calleigh, eller någon annan) följa med till New York och därefter låta Mac eller Stella följa med tillbaka till Las Vegas (lite som Råttfångaren i Hameln)

* knyta an historier som de tre serierna haft var för sig till ett enda avsnitt, så att man egentligen hade behövt se om avsnitt tidigare i respektive serie för att få den fulla bilden. Jag menar att det skulle räcka med en resumé:

Tidigare i CSI: Miami:

Obducenten tittar upp: ”Hennes lever är borttagen.”

Horatio sätter på sig glasögonen.

* ha bättre skurkar och bättre slut: de där Zetas var nog de mesigaste skurkarna på länge. De lät farliga, men det kom inget av det. Jag hade väntat mig en stor shoot-out eller överlistningsgrej i slutet, där folk från alla tre serierna behövdes för att klara biffen, och sedan 1400 skurkar bakom galler när sista avsnittet var slut. Istället en 28-årig hallick och en medelålders rysk hallick. Med andra ord två hallickar. Ledsen, men det räcker inte. Inte när CSI har haft så originella skurkar som dockmakaren, dockmakarens dotter, en 12-åring, en trollkarl, en dvärg, en som knyter ihop inälvorna på sina offer, etc, etc. Inte ens de ”mellanskurkar” som finns i avsnitt 1 och 2 fungerar särskilt väl.

* ha förändrat något i någon återkommande rollfigurs liv. Det är ju en trilogi. Varför inte en figurs uppgång och fall? Eller före, under och efter? Eller ifrågasätta en omedveten fördom?

* ha ett tema. Rött, blått och vitt? Försoning? Offer? Någonslags tanke, som påverkar oss, medan det påverkar rollfiguren.

En salig soppa, helt enkelt, som hade behövt en rejäl dos med ”nu jävlar”. Eller rättare sagt, en skrivbordskonstruktion utan känsla bakom. Tyvärr.

X-men-filmerna

Prof Charles Xavier, Rouge, Cyclops, Ice man, Storm och Wolverine

X-men. Från vänster: Prof Charles Xavier, Rouge, Cyclops, Ice man, Jean Grey, Storm och Wolverine

Nyligen såg jag om de hittills tre X-men-filmerna. Det började när jag besökte min svägerska, och då bara spridda delar av ettan men det var tillräckligt för att jag skulle bli sugen på att gå igenom de andra två – inte minst för att det snart är dags för nästa film i serien.

Jag kanske ska börja med att jag tillhör den överväldigande majoritet som har sett filmerna men inte läst serien i någon större omfattning. Det lilla jag läst av serien känns inte alls lika spännande eller roligt som filmerna, men jag kanske får kontakta en kompis som har rätt mycket och se om jag kanske går att omvända.

Låt vara att trilogin är lika subtil i sina metaforer som Star Trek. (Ja, nu pratar vi ”en ras = en minoritet”.) Filmerna är ganska charmiga på sitt sätt och hyfsat spännande. Fakiskt inte helt oävna dramaturgiskt. Och jag skulle också ha låtit Patrick Stewart ha voice over, om jag hade gjort dem.

Men det finns några småsaker.

Ängeln

I trean finns det en figur som ser ut precis som en ängel, med stora vingar, blont hår och fina drag. Han är son till forskaren som har hittat på ett botemedel mot att vara mutant. Och bortsett från att han utgör en schysst del av affischen (en tydligen rätt viktig del av en rollfigurs existensberättigande) är han med i filmen av två anledningar: 1) han är med för att introducera botemedlet och 2) han ska rädda sin pappa i slutet, trots allt det hemska han gjort. Det är väl okej med rollfigurer med begränsat utrymme. Men nu är inte problemet att ängeln har för lite tid. Han är med i säkert fyra-fem scener till. Det finns ett namn för det: Feghoot – en story som existerar enbart för att sätta upp en poäng. I det här fallet är dessutom poängen så meningslös att jag stundom funderar på ifall de har klippt bort scenen där hans roll i filmen får sin förklaring.

Lady Deathstrike

Lady Deathstrike är en rollfigur som bara finns med i tvåan, en kvinna som liksom Wolverine är full av adamantium, läker superfort och har klor. Det är som gjort för att de två ska slåss, eller hur? Eftersom man hejar på Wolverine (utom möjligen Dr Cox i Scrubs) – och han är drygt tjugo centimeter längre, tyngre och man, måste man naturligtvis ge henne lite försprång för att det ska bli spännande. Hon har längre klor. Japp, det är allt.

Men det är inte det som jag tänker på. Det jag tänker på är om man skulle analysera det hela ur genusteoretisk synvinkel – enbart det slagsmålet. Jag tror inte på sådan analys rätt igenom, men det här vara bara för roligt för att släppa.

Jag nämnde att hon har längre klor. Det jag inte skrev var att han har sina klor från knogarna. Hennes klor är förlängda naglar.

Hon rivs största delen av tiden. Han skjuter in sina klor i henne.

Och så är det själva dödsscenen. För det är klart att hon – den mest formidabla av X-mens motståndare i tvåan – måste dö innan uppföljaren. (Det är ungefär som Darth Mauls död, alldeles för lätt för att hennes död ska vara lika spektakulär som hennes intryck. Se här för fler skurkmedhjälpare som dött före sin tid.) Hon dör så här:

Lady Deathstrike

Lady Deathstrike

Man ser det inte här, men strax innan hon dör ser Wolverine till att hon blir penetrerad i nedre delen av magen av ett långsmalt rör. Hon rycker till. En kokande vätska sprutas in i henne genom röret, och pumpas långsamt in, tills hon slutligen blir helt fylld. Hon skakar och hela kroppen späns. Det börjar till och med rinna sådan vätska ur mungiporna på henne – och näsan och ögonen… Sen drar Wolverine röret ur henne och hon faller ihop.

Är det bara jag som ser det metaforiska här?

Slut på genusanalysen.

Sabretooth

I ettan stör jag mig lite på Sabretooth. Han är ungefär som den där tredje kryptoniern i Stålmannen 2: dum, stum och lätt meningslös. Varför inte göra något med honom när man ändå betalar för skådespelaren? Inte nog med att han personifierar ”low brow”, han har inga scener där han ger något större positivt intryck. (Och då menar jag positivt i väldigt vid bemärkelse.) När inte ens Magneto respekterar honom, varför skulle vi? (Och Toad? Tja, jag vet inte, jag. Jag blir sällan rädd för paddor.) Poängen är att ingen av dem påverkar filmen i större grad än att Sabretooth är orsaken till att Wolverine och Rouge blir förda till mutantskolan. (Apropå det, hur visste Storm och Cyclops att Sabretooth skulle attackera dem?) Nä, det hade gått att lösa smidigare.

Urvalet av hjältar

Kitty Pryde är en ung tjej som kan gå genom väggar. Hon finns med i alla tre filmerna, men spelas av tre olika skådespelerskor: i ettan blir hon den första mutanten Wolverine ser göra något mutantiskt i X-skolan (hon är med i två sekunder ca), i tvåan faller hon genom sin säng när Stryker anfaller (hon är kanske med i fem sekunder den här gången) och i trean är hon äntligen med på riktigt. Hon tycker jag är bra mycket mer intressant än Cyclops, Storm och Jean Grey, för att inte tala om Ice man. Likadant är det med Colossus, som också finns med i alla tre filmer, men som inte heller har någon större roll förrän i trean. Han är den store blyge killen som kan få en ogenomtränglig rustning på någon sekund. Ah, jag antar att alla kanske inte tycker som jag, men det blev lite för mycket fokus på Hogan ”jag är så rebellisk” Wolverine, Cyclops (”jag gillar inte Wolverine”), och Jean Grey (”ska jag välja honom eller honom? Nej, jag har redan valt), vars historier verkar vara fasta. Jag menar, det finns inte mycket att säga om Storm, va, annat än att hon har de och de krafterna? Och i och med att krafterna är oföränderliga och stora, kan man bara plocka fram rätt kraft, så vinner man. Lite för lätt, i min mening. Fast att plocka in Kelsey Grammer som The Beast var inspirerad rollbesättning.

Slutsats

De här svaga punkterna är några av de grejer jag tänkte på senast jag såg dem. Jag har hittills inte nämnt senator Kelley, vars vattnighet är helt fantastisk. Eller Juggernaut. Eller Mystique som i stort sett är det närmaste vi har sett Rey Mysterio på film. Eller Magnetos flykt, attack mot poliserna som håller Mystique, hot mot poliserna för att utpressa professor X – ja, i stort sett alla scener. Men det får vara tills nästa gång.