Jag gnuggar inte händerna åt Fexéus

I somras, under semestern i Spanien, skrev jag följande inlägg. Sedan dess har det legat i karantän för att jag skulle se ifall jag lugnat ner mig och ändrat ståndpunkt. Det har jag inte. Så nu är det dags att ni får läsa om varför jag inte gnuggar händerna åt Fexéus.

<sån där woom-woom-effekt de har när man minns något på TV>

Tidigare i veckan började jag läsa plagiatören Henrik Fexéus senaste bok, Konten att få mentala superkrafter. Den var sådär, och efter bara cirka hundra sidor har har jag gett upp. Det är verkligen inte ofta jag ger upp böcker, ens om de är mycket, mycket dåliga, men det var så mycket med Fexéus bok som jag hade svårt för att det inte kändes som att det var värt tiden att läsa alla drygt 550 sidor. Ja, det är en maffig lunta.

Mitt första problem med boken handlar om att den utlovar ganska mycket i titeln. ”Mentala superkrafter” handlar för mig om tricks för hur man får så bra minne som den här killen beskriver, hur man blir en superövertalare, hur man blir ytterligt kreativ (som min vän Alain, som jag har beskrivit här), hur man kan flytta saker med tanken eller hur man kan läsa tankar. Det är inte som att Fexéus inte har skrivit om sådana saker tidigare (dock inte telekinesidelen), så man kan ju lätt få bilden att det är sådana saker som man ska få läsa om också. Det är det inte. Boken handlar om hur man ska bli helt vanligt lycklig, observant och misstänksam mot bluffmakare.

Men inte nog med att ämnesvalet (eller titeln – är lite osäker på vilket) är en besvikelse. Fexéus envisas med att skriva om sådant han inte är expert på. I tidigare böcker har han skrivit om sånt han faktiskt kan i praktiken. Här går han i avsnitt efter avsnitt in på hur hjärnan fungerar, och det märks att han bara upprepar vad han lärt sig. Det finns liksom inget bakom det han skriver. Om man ställde en fråga, skulle han bli tvungen att fråga någon annan. Det är inte förtroendeingivande med någon som skriver med näsan precis ovanför vattenytan. Själv föredrar jag folk som ”äter på den nivån” som de uttryckte det i ett avsnitt av Vita huset (en av världens bästa TV-serier).

Det här problemet hänger ihop med ett fel som Fexéus gjorde tidigt i boken. Han presenterade inte sig själv, utan utgick ifrån att alla skulle veta vem han var, och varför vi skulle lyssna på honom i den här frågan. (Personen bakom den här bloggen kan du läsa mer om här och här.) Han berättade inte om hur han forskat om ämnena i många år, eller att han konsulterat med några av de främsta i de här forskningsområdena, utan skrev bara att det här var bättre än de andra självhjälpsböckerna som finns ute i hyllorna.

Omdömet ”bäst bland självhjälpsböckerna” för mig in på ett annat stort problem: hans bok är långt ifrån den bästa i ämnet. Den tillhör möjligen, möjligen, det bästa som skrivits på svenska i ämnet (alltså ”inte är översatt”), men…

a) jag får säga att det inte säger så himla mycket, och

b) själv läser jag så obehindrat på engelska att jag inte nöjer mig med det bästa som finns på svenska. Jag vill ha det bästa som finns på något språk! Om det inte finns på engelska, ska engelsktalande ha velat översätta det till engelska. Så bra ska boken vara, att amerikanerna vill läsa den! Jag vill att boken ska den sista boken i ämnet jag behöver läsa (här ska jag tillägga att det gäller egentligen subämnet, d.v.s. vilken del av ämnet handlar det om? vilken vinkel har författaren valt?). Därefter kan jag gå vidare med fler böcker om samma ämne, om jag känner att det är tillräckligt intressant, men att läsa en slumpmässigt vald bok någonstans i mitten av fältet intresserar mig inte för tillfället. Och Fexéus är verkligen mitten av fältet internationellt sett. Han har inte alls samma närvaro som Richard Wiseman exempelvis, som har en intressant YouTube-kanal. Han är inte lika omstridd som Derren Brown. Han har inte samma bluffmakar-krossar-talang som James Randi eller Christopher Hitchens. Istället för att läsa hans böcker skulle jag kunna lära mig mer snabbare genom att läsa någon av de andra. Det är ofta så jag gör i stället. Jag vill ha den där känslan när man inte kan sluta gnugga händerna under läsningen, för att boken är så himla välskriven, genomtänkt och svår att argumentera emot. Jag vill ha böcker där författaren har gjort sitt jobb. Det får mig att gnugga händerna.

En ytterligare sak som sänker boken är att det känns som att Fexéus sparar på material till sin scenshow. Om han avslöjar allt i boken, vill ju ingen gå på showen, verkar han resonera. Allt det där praktiska kommer någon annanstans än i boken, och det är riktigt synd. Det är som de där människorna som ägnar så mycket tid åt att berätta vad de ska berätta att de till slut inte har tid att berätta någonting.

Resultatet blir att jag läste vidare bara för att se om boken skulle ta sig. Det gjorde den inte. Till slut blev det för mycket.

Med mig på resan hade jag också en bok om Daniel Dunglas Home, ”världens första medium”. Det var en milsvid skillnad mellan den och Fexéus bok. Bland annat insåg man som läsare väldigt snabbt att författaren (Peter Lamont) har gjort sitt jobb: han har läst det mesta i ämnet och har synpunkter på deras styrkor och svagheter, och han resonerar som en vuxen människa. Till slut glömde jag Fexéus ytliga hantering av ämnet.

Men så slog det mig hur vanligt det där är. Folk vill skriva en bok lite snabbt, inte ha ett obetalt heltidsjobb under flera månader (ungefär som att klaga på vädret snarare än att gå in i en lång diskussion om meteorologi). Men det krävs att man gör sitt jobb om boken ska bli riktigt bra. Spelar det någon roll, då, om boken är bra eller inte? Kan inte boken sälja ändå?

Naturligtvis finns det många snabbt skrivna böcker som är bra, eller som säljer bra (det är inte alltid samma sak, som bekant). Men att satsa på att göra ett hafsverk är inte min stil i alla fall. Jag vill göra ett bättre jobb än så.

Hur gör man då? Hur hade till exempel Fexéus kunnat göra ett bättre jobb?

Han hade kunnat göra som Vincent Bugliosi. I början av 1980-talet bestämde sig BBC för att mordet på John F Kennedy var så kontroversiellt och att allmänheten fortfarande hade massor av konstiga missuppfattningar, att de borde göra en låtsasrättegång mot Lee Harvey Oswald. Inte en sån där billig grej som Efterlyst håller på med, utan en ordentlig produktion som fler journalister borde hålla på med. Den där rättegången skulle ha en riktig domare, en riktig åklagare, en riktig försvarare, en jury, och de lyckades till och med få alla vittnen som skulle ha medverkat i en riktig rättegång mot Oswald (och som inte hade dött) att medverka. Utan manus. Åklagare och försvare fick flera månader att förbereda sig, precis som inför en riktig rättegång. Och utslaget var lika oklart som inför vilken rättegång som helst. Som åklagare valde BBC Vincent Bugliosi. Han lyckades få Oswald fälld.

I stort sett så börjar han sin bok Reclaiming history. Efter den inledningen fattar man direkt att Bugliosi inte är vem som helst att skriva en bok om Kennedymordet. Det blir inte bara ytterligare en bok i högen. Han behöver inte ens skriva att hans bok är bättre än de andra. Han tar upp de andras böcker, kommenterar dem, tar upp allt de säger och ser vart deras teorier för dem. Eftersom vissa påstår att Jack Ruby mördade Oswald för att täcka upp en konspiration så har han följt Ruby varenda minut under morddagen, dagen efter och dagen när han mördade Oswald, och med ett hundratal vittnesuppgifter visar han hur Ruby helt uppenbart blev chockad av mordet på Kennedy, gick omkring som i en dimma närmaste dagen, och sedan smet in i en polisstation som han besökte rätt ofta bland poliser han kände. För att ytterligare bygga vidare på berättelsen tar han in förhör med Ruby och andra, officiella och inofficiella undersökningar, och går igenom allt med en mycket fin kam. Allt tydligt källbelagt och grundligt beskrivet. Det finns helt enkelt inga andra slutsatser man kan dra, om man inte helt blundar för bevisen, och då har man andra problem.

Fexéus hade alltså inte behövt skriva att hans bok skulle vara bättre än andra självhjälpsböcker, om han hade skrivit något som faktiskt var bättre.

Men det finns mer Fexéus hade kunnat göra. Han hade kunnat kramat ut det sista ur citronen. D.v.s. börjat med att fundera på vad folk redan visste om ämnet, och sedan gått tre, fyra steg längre. Som det är nu blir man alltså besviken för att man inte får några mentala superkrafter när man har läst boken, men om Fexéus hade börjat med vad han kunnat ge folk för råd för att ge dem mentala superkrafter, och sedan funderat vidare, frågat andra och gått ännu längre i frågan, och sedan när han tagit frågan så långt han kunnat, dela upp frågan, och vänt på den, och hittat ytterligare grejer, och frågat ytterligare andra, och sedan tagit det ännu fler steg framåt genom att lägga till oväntade element, och till sist, läsa helt annorlunda källor, och efter det sista gett sig sjutton på att hitta ännu fler nya grejer – DÅ hade han banne mig lyckats skriva något som hade gett läsaren mentala superkrafter, det är jag övertygad om. (Jag utesluter naturligtvis inte att Fexéus inte valde titeln själv, men som jag skrev i fallet med Royal Flush så hade en bra författare skrivit en så bra bok att det hade blivit lätt att marknadsföra boken genom att bara berätta om en del av innehållet.)

Okej, hittills har jag nämnt ett par saker Fexéus hade kunnat göra:

* berätta något imponerande om sig själv som hade gjort honom trovärdig

* visa att han läst andra böcker i samma stil (till exempel 59 seconds av Richard Wiseman och 4-timmars arbetsdag av Tim Ferriss) genom att ta upp deras fördelar och nackdelar

* ta upp motargument mot det han påstår, och förklara varför det inte förhåller sig på det sättet

* krama ur citronen (genom att börja med att uppfylla löftet i titeln och sedan överträffa det)

Men finns det ännu fler saker han hade kunnat göra för att få mig att gnugga händerna:

* han hade kunnat visa på självironi. Som hos alla trollkarlar finns det ett stort element av arrogans hos Fexéus (han räknas till mentalisterna), och det måste man förhålla sig till. Men Fexéus verkar inte vilja visa på den sidan som gör honom mänsklig.

* han hade kunnat göra boken tunnare. Om boken är 550 sidor, får det ta mig sjutton finnas material för 550 sidor, och inte för 20. Jag hänvisade ovan till professor Richard Wisemans bok 59 seconds. Den har som premiss att ta upp den senaste intressanta forskningen i ett par vardagsproblem på ett sätt som kan berättas på mindre än en minut. Hur får man någon att bli kär? Hur blir man kreativ? Etc. ”Berätta allt, men på mindre än en minut.” Och vill han få mig att gnugga händerna, får han ta mig tusan fylla de 550 sidorna med material för 800 sidor. D.v.s. skriva en tjockare bok och sedan skära ner den istället för att skriva en kortare bok och fylla ut den.

* han hade visat att folk faktiskt inte är tomma blad när de kommer till hans bok. Folk har ju läst så mycket självhjälpsböcker nu för tiden, att det hade varit på sin plats att börja med att krossa några av myterna som florerar (såsom Bugliosi ägnar mer än halva boken åt myterna kring mordet på Kennedy)

Men, nog gnällt på Fexéus. Han kan säkert inte hjälpa det där. Förlaget var säkert på honom att skriva ännu en bok. Det är klart, sånt kan stressa den bäste (såvida man inte har mentala superkrafter…).

Jag tänker inte göra mig av med boken. Den står fortfarande i min bokhylla, som en påminnelse till mig själv om att inte göra samma misstag. Fast jag undrar om jag kommer att klara det. Det sägs ju att man lätt blir som sin antagonist. Så, om jag gör samma misstag, peka mig till det här blogginlägget.

Annonser

Landet Mythia:Kapitel 18

Kapitel 18: Kung Bore

 

Elvan!” ropade Olle och satte sig med hennes huvud i sitt knä. Han borstade bort sanden ur hennes ansikte så att han skulle kunna höra om hon andades. Det gjorde hon, men bara knappt. Olle fick en sugande känsla i magen.

Då fick han se något vitt på hennes huvud. Det var klibbigt och varmt. Olle hade ingen aning om vad det var.

Ffff”, sa det gröna fnyttet. ”Vi fick sand i ögonen och öronen och ölonen.”

Vad har hänt med Elvan?” sa det blåa fnyttet.

Jag vet inte. Vad är det här vita?”

Han kände på marken, men där fanns inget vitt och klibbigt. Däremot fanns det en hård sten från klippväggen.

Det är Elvans blod”, sa det gröna fnyttet och backade.

Det blev alldeles svart i Olles huvud. Han gillade inte blod, inte ens vitt blod. Speciellt inte vitt blod, bestämde han sig för. Men han kunde inte bara lämna henne där. Plötsligt blev han arg på Elvan för att hon hade blivit skadad. Han skakade henne. Då kom fnytten och satte sig på honom.

Vad gör du?” sa det gröna fnyttet.

Sluta, snälla Olle”, sa det röda fnyttet.

Du skrämmer oss”, sa det blåa fnyttet.

Olle släppte ner Elvan försiktigt, och då vaknade hon. Hon tittade sig omkring.

Är jag tillbaka i Systradal? Vänta, nu minns jag”, sa hon och kände på tuggummit som fortfarande satt fast i hennes hår. ”Tunneln, jultomten, perfekt-älv-medel… Det har inte varit en bra månad.”

Hon reste sig på skrangliga ben. Olle tog henne under armen och snart fick han hela hennes vikt på sig. Hon var inte lätt, och framför allt var det inte lätt att stötta henne över den gummiartade marken ända bort till dörren.

 

Tomtemor, jultomten och vättarna väntade i ingenmanslandet igen. När tomtemor fick se Olle, Elvan och fnytten sprang hon fram och hjälpte Olle stötta Elvan. Jultomten stod förvirrad kvar och stirrade ut i luften.

Vad i hela Mythia är det som har hänt?” sa tomtemor.

En sten”, sa Olle. ”Systradal är på väg att rivas. Men vi måste tillbaka in dit. Annars kommer älvorna att hamna under två miljoner stenar.”

God jul?” sa jultomten prövande.

Tomtemor nickade uppmuntrande till jultomten medan hon släpade fram Elvan till vättarna. Vättarna var inbegripna i en hetsig diskussion:

Hur bli’ dä’ nu?” sa en av vättarna.

Jo”, sa en annan.

Innan den hetsiga diskussionen blev till ett gräl tog tomtemor tag i skägget på en av vättarna, och snabbt som ögat drog hon ut ett av hårstråna. Vätten blängde surt på tomtemor.

Sku’ dä’ va’ nödvändi’?”

Sen körde han ner händerna djupare i fickorna och ställde sig längre bort från tomtemor.

Tomtemor slickade på båda ändarna av skäggstråt och fäste det över Elvans sår. Märkligt nog slutade såret att blöda. Det vita sögs upp, kanterna kring såret gled ihop, och tio sekunder senare fanns det inte ett spår av något sår. Då tog tomtemor bort hårstrået och tittade Elvan i ögonen. Hon verkade piggare. Olle log mot henne.

Välkommen tillbaka.”

Då dök de tolv tomtarna upp igen. Alla såg likadana ut, utom två. Beatrice hade sin gula dräkt med den stora glipan på magen, och en annan hade en svart kostym med slips och mörka solglasögon. Slipstomten gick väldigt nära Beatrice.

Vad är det här?” sa Olle.

Jag har beslutat mig för att jag behöver en livvakt. Tänk på vad som skulle hända ifall någon stal säcken eller släden. Bodil!”

Bodil, slipstomten, ställde sig emellan Beatrice och Olle.

Det här är ju inte klokt”, sa Olle.

Jag håller med”, sa Beatrice. ”Ska inte jultomten kunna färdas fritt utan att ha livvakter? Men det är ju för barnens skull, och föräldrarna har nog inget emot en lite högre avgift för att se sina barn glada på julafton.”

Det här funkar inte. Vänta ett tag”, sa Olle. ”Vi kommer snart tillbaka. Jultomten är inte riktigt pensionerad än. Vi ska bara… Vi kommer snart.”

Han drog med sig Elvan och fnytten i Systradal igen. Den här gången var Elvan ännu mer motvillig.

Vad ska vi hit in och göra?”

Dina systrar kommer dö om vi inte får ut dem.”

Och?” sa Elvan. ”De ville ju inte att vi skulle gå härifrån förra gången. Vad får dig att tro att vi ska kunna få alla att flytta härifrån?”

Vi behöver inte få alla att vilja flytta”, sa Olle kryptiskt.

 

Olle, Elvan och fnytten passerade snäll-cellen på väg till palatset, och då kunde Elvan inte låta bli att stanna till. Hon gick fram till en av pålarna och kände på den med handen. Men snart drog hon bort handen och började gå igen. Hon förklarade aldrig för Olle eller fnytten vad hon tänkte, och de frågade aldrig.

 

Palatset hade inte blivit särskilt skadat av tunnelborrningarna, men det var desto smutsigare. Några älvor höll på och tvättade det, men palatset var stort och det var mycket kvar att göra.

Det var ganska många älvor kvar i palatset, och de dansade fortfarande runt i de höga valven. Men drottningen stod på marken och lät sig förtjusas av de andra. Olle gick fram till henne. Några vakter hindrade honom från att gå ända fram, men det var inte Olle som drottningen var intresserad av.

Elvan, du är fortfarande oälvig. Hur kunde du undvika att bli påverkad av perfekt-älv-medlet?” sa drottningen.

Det visade sig att jag redan var perfekt”, sa Elvan.

Olle sträckte sig mot drottningen och sa:

Om ni inte följer med oss nu så kommer ni att dö när tunnelbygget kommer hit till Systradal. Tunneln är snart här. Alla skakningar och explosioner, det kommer från tunnelbygget.”

Vi lever för vår dans och vår sång”, sa drottningen. ”Vi hör hemma här. Vi tänker inte fly.”

Elvan”, sa Olle manande. ”Nu!”

Elvan lutade sig fram och fällde flera tårar på drottningens nakna axel innan hon hann dra sig undan. Drottningen skyndade sig att torka bort tårarna med ärmen och ropade sen:

Vakter!”

Flera vakter dök upp och omringade dem. De väntade ivrigt på nästa order. Men drottningen började skaka lätt, som om hon frös. Marken vibrerade svagt.

Jag hoppas att mina tårar fortfarande fungerar på älvor”, sa Elvan.

Ja, för vi måste härifrån nu”, sa Olle.

Vakterna tog hårdare tag i Olle och ville dra iväg med honom, men drottningen höjde en hand mot vakterna.

Samla ihop alla älvor. Vi måste ge oss av.”

Hon vände sig om och stirrade de tveksamma vakterna i ögonen.

Nu!”

Det blev fart på vakterna och de skyndade sig att utföra drottningens order. Elvan och Olle visste inte riktigt vad de skulle förvänta sig av drottningen.

Kom nu, ärthjärnor”, sa drottningen över alla älvor och gick ut ur palatset.

Olle trodde inte sina öron (så stora de nu var). Elvan sa bara:

Varför har jag inte kommit på den idén tidigare? Då hade det gått att leva här.”

 

Olle, Elvan och fnytten ledde älvorna mot ingenmanslandet, genom förstörelsen som tunnelbygget hade skapat och genom skakande och muller. Under tiden lade de märke till att älvorna hade förändrats.

Kunde vi inte ha tagit en ännu längre väg?” sa en älva sarkastiskt.

Det där tuggummit är ju snyggt, Elvan. Som en egen liten matsäck”, sa en annan.

Olle var tvungen att dra Elvan i armen för att förhindra att hon gav tillbaka ett ännu elakare svar, och det gjorde inte Elvan särskilt glad att det var hon som var målet för de flesta skämten.

Men när dörren hade slagit igen bakom hela gänget älvor, närmare ett hundratal, och alla stod i ingenmanslandet, blev de med ens mindre kaxiga. Några började bli vita eller blåa av köld. Några svepte vingarna om sig. Andra trippade omkring och gnuggade sina axlar varma.

Nu är ni inte lika kaxiga längre. Jag fryser också”, sa Elvan. ”Men hör ni mig klaga?”

Nästan jämt”, svarade en älva.

Olle klarade inte av de ständiga bråken mellan Elvan och älvorna och sa tröstande:

Det kommer att gå över. Nu har vi viktigare saker att tänka på.”

Han vände sig till alla älvor och höjde rösten:

Jultomten är den ende som kan rädda Mythia. Men tyvärr är han alldeles konstig, eftersom vi väckte honom för tidigt. Om ni hjälper oss med jultomten så får ni snart återvända till Systradal och värmen.”

Ett ögonblick”, sa Beatrice. ”Tjänsten som jultomte är min nu. Här behövs inga älvtårar.”

Vi vill ha den gamle jultomten”, sa Olle.

Beatrice skrattade och pekade på den gamle jultomten som satt med tomtemor på golvet vid väggen. Jultomten verkade väldigt gammal. Han stirrade tomt framför sig med öppen mun. Inte ens tomtemor verkade tro att det skulle gå att rädda honom längre.

Menar du honom? Han borde ha blivit pensionerad för länge sen. Förstår du inte att det är hans fel att det är så få barn som tror på jultomten numera?! Om han får fortsätta kommer julen snart att försvinna. Vi kan inte låta det hända!”

Livvaktstomten Bodil ställde sig framför Beatrice och lade armarna i kors på ett hotfullt sätt.

Då hördes ett dropp-dropp-dropp!

Alla vände sig om och fick se att jultomten var alldeles blöt. Älvdrottningen och flera av älvorna stod lutade över jultomten och lät sina tårar falla på hans ansikte. Beatrice sprang fram och försökte torka av jultomten, men det dröjde inte länge innan förändringen började.

Jultomtens tomma blick blev fast och intelligent. Munnen stängdes, dreglet torkades bort ur skägget, läpparna formades till ett självsäkert leende. Slutligen blev skenet om honom så starkt att det nästan sved i ögonen om man tittade rakt mot honom. Olle tittade bort tills skenet bleknade lite, men han kunde inte låta bli att känna sig stolt. Det var han som hade klarat av att väcka jultomten tidigt.

Var det något mer innan jag går ut och räddar Mythia?” frågade jultomten med en kraftig stämma.

Jultomtens tolv släktingar backade långsamt. Sen vände de sig om och sprang djupare in i berget.

God jul”, skrek Olle efter dem och skrattade. Nu var han säker på att Mythia skulle räddas.

Jag kommer snart tillbaka”, sa jultomten och gick iväg mot ingången till Maranga.

Jultomten hann gå precis tre steg innan en kall vind blåste så hårt att han gled tillbaka hela vägen. Den korta pusten följdes av en till. Snart fylldes ingenmanslandet av kringflygande snöflingor och hagel. Olle hittade en liten nisch i väggen där han gömde sig för blåsten. Han skrek till de andra:

Ta skydd i någon av världarna. Vilken som helst.”

Ropet fördes bort av den starka vinden och Olle var inte säker på att någon hörde honom. Han försökte ta sig till Elvan, men så fort han stack ut benet i ingenmanslandet tog vinden tag i det och drog med sig det så långt det kunde. Olle tog tag i bergväggen och lyckades dra in benet igen.

Lika plötsligt som snöfallet började så slutade det.

Olle tittade misstänksamt ut i gången. Tomtemor stod i nischen mittemot, och där fanns också fnytten. Vättarna hade tagit skydd bakom jultomten. Trots att hela ingenmanslandet var fyllt av snödrivor fanns det inte en snöflinga på jultomten och han stod där som en stolt staty. Sist av alla kom Elvan fram. Hon var alldeles täckt av snö och borstade ilsket av sig.

Älvorna syntes ingenstans, så de hade väl hunnit in genom någon av dörrarna, tänkte Olle snabbt. Sen började han undra över snöstormen.

Det där var märkligt. Hur kan det finnas snöstormar inuti Mythia?”

De andra var för upptagna med att svara, men snart hördes ett högt vinande som kom allt närmare. Olle tittade åt båda hållen i ingenmanslandet, men det syntes ingenting. Sen blev vinandet ett surr, och sedan ett muller och sedan ett avgrundsljud som fick Olles mage ett skaka. Olle höll sig om magen för att försöka stilla vibrationerna. Snön och tröttheten fick honom att darra.

Det var jag som startade snöstormen”, viskade ljudet.

Sen kom en smäll som fick Olle att se dubbelt!

Det tog flera sekunder innan Olle lyckades försäkra sig om att huvudet fortfarande satt fast. Då såg han en jättelik figur som stod i en blänkande vagn bakom en vit häst med ljusblå man. Han hade ett skägg som gick ner på magen, en krona som glänste som kristall och iskalla blåa ögon.

Kung Bore…” sa tomtemor ängsligt.

När Olle hörde att tomtemor var rädd för Kung Bore backade han ytterligare. Han ville inte att det skulle göra ont. Men Kung Bore var inte intresserad av Olle, utan av jultomten.

Det är min tur.”

Han hade knappt öppnat munnen, och ändå ekade orden genom ingenmanslandet vindlande gångar.

Jag är trött på att stå tillbaka för dig. Nu är det Kung Bores tid.”

Ursäkta, men jag tror inte att det skulle vara en bra idé.”

Orden kom direkt från Olles mun. Han hade inte tänkt säga dem, men så gjorde han det i alla fall. När han hade stängt munnen kom han på massor av skäl att inte säga det som han nyss hade sagt – som att Kung Bore verkade kunna styra över snöstormar. Och det blev värre, för han fortsatte att prata:

Barnen föredrar nog jultomten framför en sån som dig.”

Kung Bore svarade inte. Han gav ett elakt leende och så pekade han på jultomten med ena pekfingret. Från fingerspetsen kom ett starkt sken, ungefär som när Olles mormor svetsade. Olle hann knappt andas innan en isig spets slungades direkt mot jultomten.

Ena stunden stod jultomten där livs levande, redo att stoppa tunnelbygget. Nästa sekund hade han förvandlats till en pelare av is. Olle sprang fram. Inuti ispelaren stod en mycket förvånad jultomte. Tillsammans med tomtemor, Elvan och fnytten knackade Olle på isen. De slog och hackade med stenar, men det blev inte ens en spricka.

Olle kände hur hans händer knöts i ren och skär ilska mot den gigantiske Kung Bore. Det blev inte bättre av att Kung Bore kastade likadana blixtar mot vättarna.

Hördu. Du skad’ ju folk mä’ di där blixt’n”, hann en av vättarna få fram innan han också blev en isstod. Kung Bores iskalla skratt spreds genom ingenmanslandet.

Vi låter honom gå”, sa Elvan plötsligt. ”Så kan vi tina upp jultomten när han har gått.”

Det kan vi inte göra. Tänk på skadan han skulle göra där ute”, sa tomtemor sorgset.

Hur ska vi stoppa honom då?” sa Elvan.

Varken Elvan eller tomtemor tänkte på Olle förrän fnytten pickade tomtemor på kinden.

Vart är Olle på väg?” sa det röda fnyttet.

Han går mot Kung Bore”, sa det gröna fnyttet.

Elvan, tomtemor och fnytten tystnade när Olle gick fram mot Kung Bore. Han verkade lite rädd, men det var fullt förståeligt. Det som inte var förståeligt var att Olle gick fram till Kung Bore medan Kung Bore höll på att frysa ner vättarna.

När Kung Bore fick syn på Olle sträckte Olle upp händerna för att visa att han var ofarlig.

Jag heter Olle”, sa han och satte sig ner på marken. ”Förlåt för det jag sa förut. Jag hade fel. Nu för tiden gillar alla barn våld, och du skulle kunna bli en bra förebild.”

Kung Bore såg tveksamt på honom.

Vad vill du?” viskade han.

Olle ramlade nästan omkull av luftdraget.

Jag är inget vanligt människobarn”, sa Olle. ”Jag har blivit tränad av både häxor och trollkarlar här i Mythia, och jag har en present som kan göra det enklare för dig att ta över världen där ute.”

Ge mig den”, viskade Kung Bore hotfullt.

Jag måste förbereda den först. Men receptet är hemligt, så du får inte titta.”

Kung Bore nickade, och så satte sig Olle med ryggen åt dem alla. Under tiden gick de kvarvarande vättarna och gömde sig bakom jultomten. Tomtemor, Elvan och fnytten hade inte heller någon aning om vad Olle höll på med. Alla väntade lika spänt. Kung Bore sträckte på halsen, men Olle gömde det han höll på med och stirrade surt på honom.

Efter ett par minuter reste sig Olle upp. I handen höll han en liten kopp. Han sträckte den mot Kung Bore och bugade.

Här. Drick det här så kommer människorna att lyda din minsta vink. Men bara om du dricker det i ett svep. Ingen tvekan.”

Kung Bore tog emot koppen. Han viskade:

I ett svep. Sen är det min tur.”

Han svepte i sig innehållet i koppen och kastade den på marken.

Nu–” väste Kung Bore, men han kom inte längre, för hans mage började smälta. Resten av kroppen rykte lätt, och paniken dök upp i Kung Bores kalla ansikte. ”Neej!” ropade han.

Men inget kunde hindra honom från att smälta. Han ramlade ihop och började rinna ut över stengolvet. Inte ens hästen och vagnen kunde behålla sina former. Snart fanns det bara små pölar av iskallt vatten kvar av den hemske Kung Bore.

Varm choklad”, sa Olle. ”Jag kom på att jag hade en värmeplatta i ryggsäcken.”

Elvan slog till honom på armen.

Du får lägga av att skrämma oss så där”, sa hon.

Ja, vi blev förfärligt rädda”, sa det blåa fnyttet.

Det blev jag också”, sa Olle. ”Men jag var ju tvungen att göra något för att rädda Mythia.”

Han kände på jultomtens isstod.

Vad är det här? Det är inte vanlig is.”

Hahahahahahahahaha!”

Olle vände sig om. Där stod Nejlika! Men det var ju omöjligt. Enhörningarna hade ju gripit honom och skulle inte döma honom förrän i april. Hur hade han kommit ut? Tänk om han hade skadat enhörningarna.

Nu blev Olle riktigt rädd. Han kom ihåg hur ont det gjorde i armen senast han träffade Nejlika.

Det här är underbart elakt”, sa Nejlika. ”Men saker och ting kommer att bli ännu värre. Tro mig, lilla människa. Mycket värre.”

Trollkarlen Nejlika svängde sitt trollspö över Olle, Elvan, fnytten och sig själv medan han fortsatte att skratta.

Plötsligt försvann snön, tomtemor, isstoderna med jultomten och vättarna. Olle letade överallt i ingenmanslandet, men de fanns ingenstans.

Var har du gjort av dem?” ropade Olle.

De är kvar där de var. Det är vi som har förflyttat oss.”

Vart då?” frågade Elvan.

Nej, nej”, pep Nejlika. ”Frågan är inte vart vi har rest utan till vilken tid. Vi har rest tillbaka i tiden till 1958.”

Varför?” sa Olle.

1958 lät jämt och bra. Och nu kommer ni aldrig att kunna stoppa tunnelbygget eller rädda jultomten och Mythia… Den här gången ska det inte kunna komma något gott ur det jag har gjort. Jag är elak! Hahahahahahaha!”

Landet Mythia:Kapitel 2

Kapitel 2: De fyra ingredienserna

Så fort Olle hade bestämt sig för att hjälpa till – hur skulle han kunna låta bli? – öppnade tomtemor sitt skafferi och visade honom en salig röra.

Titta här”, sa tomtemor och pekade in i skafferiet där alla burkar, askar, lådor, påsar och säckar hade ramlat ner från sina hyllor. Innehållet låg blandat på golvet och bildade den saliga röran. ”Det här hände vid en av explosionerna. Hur ska jag nu kunna göra gröt till jultomten?”

Vad har jultomten med tunnelbygget att göra?” sa Olle.

Tro det eller ej, men vi har redan försökt att stoppa tunnelbygget: brev till kommunen, hot, förtrollningar, dåligt väder. Allting har misslyckats. Vårt enda hopp är jultomten. För honom är ingenting omöjligt. Han kan stoppa Bernhard Fryk. Ja, det är han som står bakom tunnelbygget.”

Men vad har gröten med tunnelbygget att göra då?”

Jultomten är bara vaken en enda dag om året, på julafton–”

Va?” sa Olle.

Hur skulle han annars orka med att dela ut alla julklappar, om han inte sov ordentligt?” sa det röda fnyttet.

Ja, det är klart”, sa Olle.

Det enda som kan väcka jultomten, det är julgröten”, sa tomtemor. ”Och ingredienserna ligger där på golvet.”

Jag förstår. Så var skaffar man mer av de där ingredienserna?”

Inte var som helst, och det är där du kommer in.”

Tomtemor tog fram en papperslapp och skrev något på den. Hon visade den för Olle.

Först och främst måste man få tag på salt.”

Vi har salt hemma”, sa Olle.

Inte sådant salt som jag behöver. Det här är häx-salt. Det måste tillredas av en häxa.”

Olle läste på lappen. Nästa sak på listan var grötris.

I sådana fall spelar det kanske ingen roll att vi har ris hemma heller.”

Nej, det här riset finns bara hos trollen.”

Finns riset bara hos trollen?” sa det blåa fnyttet.

Varför måste det vara just hos trollen?” sa det röda fnyttet.

Vi gillar inte trollen”, sa det blåa fnyttet.

Varför inte?” frågade Olle.

Vi gillar inte att prata om trollen heller”, svarade det blåa fnyttet.

Olle stirrade på fnytten. De var så märkliga.

Kentaurmjölken finns hos kentaurerna, va?” sa han sen.

Ja”, sa tomtemor.

Var finns grötmandeln då?”

Tomtemor suckade.

Det vet jag inte.”

Hon gjorde en paus och kliade sig på hakan.

Den enda som kanske vet var det finns grötmandlar heter Elvan.”

Olle rynkade pannan fundersamt.

Men hur ska jag hitta till de här ställena?”

Ta med dig fnytten”, sa tomtemor. ”De har nyligen ätit så det ska nog inte bli några problem.”

Men trollen då?” sa det blåa fnyttet.

Ja, kan inte Olle gå själv till trollen?” sa det röda fnyttet.

Vi får väl se. Flyg nu”, sa tomtemor.

Fnytten flög iväg. Tomtemor klappade om Olle och sa:

Du kommer att klara det här med fnyttens hjälp. De är mycket modigare än vad de tror.”

Varför gör inte du det här själv?” sa Olle plötsligt.

Jag önskar att jag kunde. Men jag måste se till så att det inte händer något med jultomten. Dessutom är jag inte lika pigg i benen som jag en gång var.”

Okej”, sa Olle. ”Jag kommer tillbaka så snart jag kan.”

 

På väg från tomtemors hus till den steniga korridoren funderade Olle på allt som hade hänt sen i morse. Först var han rädd att någon skulle sakna honom där hemma, men så kom han att tänka på att Kenny skulle tro att han hade ändrat sig, medan hans mamma antagligen inte skulle sakna honom på nästan två veckor. Och de där fyra grejerna skulle väl ändå inte ta fjorton dagar att hämta?! Han kunde ju ringa och berätta var han var, men han var inte säker på att mobiltelefonen skulle fungera här i Mythia. Förresten verkade det här stället vara väldigt mysigt, med bjällerklang, pudersnö och trevliga varelser, även om de kanske var lite underliga.

Apropå underliga, ute i korridoren väntade fnytten på honom.

Ska vi ta den där Elvan först?” sa han.

Bra idé, Olle. Hon bor här borta”, sa det gröna fnyttet och flög bort till en av dörrarna. Olle gick ifatt fnytten och knackade på dörren, som knarrade upp och visade en helt annorlunda värld än den där tomtemor bodde.

Väggarna var släta, himlen var oskyldigt grå och marken knastrade under Olles fötter. Den var nämligen alldeles full av kottar. Men det fanns bara ett enda träd i Elvans rike, och det var en stor julgran som var full med pynt och ljus. Julgranen stod strax bredvid en sliten liten koja, som var det enda huset i den lilla världen.

Varifrån kommer alla kottar? De kan väl knappast vara från en enda gran allihop?” sa Olle. Han fortsatte fram till kojan, och upptäckte att det inte fanns någon därinne. Möblerna var välta och en tallrik låg på golvet. Nog för att kojan var stökig och ostädad, men Olle tyckte ändå att något verkade fel därinne.

Det var något som var fel utanför också. Den där julgranen med stjärnan, halmänglar, smällkarameller, kulörta lyktor, små stearinljus, glitter och minijulklappar, den passade heller inte in. Varför skulle någon klä en gran utan att städa sitt hem först? Olle gick fram till granen och fick se att den inte satt fast i en julgransfot.

Det är en riktig gran!” sa han.

Vilken tur”, sa det röda fnyttet.

Ja, vi har verkligen tur idag”, sa det gröna fnyttet.

Vi är allergiska mot de där förfärliga konstgjorda granarna.”

Är ni allergiska mot plast–”

Fnytten avbröt honom.

Usch, det är förfärligt!” sa det röda fnyttet.

Vi börjar nysa”, sa det blåa fnyttet.

Det är väl inte så farligt?”

När vi nyser, då händer mest konstiga saker”, sa det gröna fnyttet.

Jag vill inte nysa”, snyftade det blåa fnyttet och kröp ihop.

Såja”, tröstade de andra fnytten. ”Vi kommer nog inte att börja nysa. Lyssna inte på Olle.”

De gröna och röda fnytten gav Olle en ilsken blick. Olle fattade piken och vände sig därifrån, och då fick han se ett ställe där kottarna inte täckte snön helt. Han gick närmare och sopade undan kottarna från området. Där fanns två helt olika spår. Det ena såg ut att vara från nätta små fötter, och Olle drog slutsatsen att det var Elvans. Bredvid dem fanns större spår, som var en halvmeter långa men smalare än hans egna fotspår.

Kom och titta”, sa han till fnytten. ”Känner ni igen spåren?”

Medan fnytten flög dit, fortsatte han att sopa undan kottarna för att se var spåren slutade. Fnytten fick se spåren, och då gulnade de på sina magar och tittade nervöst på varandra.

Det ser ut som Elvans fotspår”, sa det gröna fnyttet med andan i halsen.

Ja, fast vems är de andra fotspåren?” sa Olle.

Han hade kommit fram till slutet på spåren. Helt plötsligt försvann Elvans fotspår och de långsmala fotspåren. Det såg ut som om de hade flugit iväg.

Vilka kan flyga här i Mythia?”

Vi kan flyga”, sa det blåa fnyttet.

Ja, fast kan ni bära en älva?” sa Olle skarpt.

Nej.”

Älvorna kanske”, sa det gröna fnyttet.

Det här ser inte ut som fotspår efter en älva”, sa Olle. ”Och då är jag ändå ingen expert på fotspår.”

Det sägs att trollen kan flyga”, sa det blåa fnyttet.

Hur skulle troll kunna flyga?” sa det röda fnyttet.

Jultomtens renar kan ju flyga”, sa det blåa fnyttet.

Men bara med släden och jultomten”, sa det gröna fnyttet.

Vilka mer då?” sa Olle stressat.

Fnytten tittade på varandra igen. Till slut sa det blåa fnyttet:

Nejlika kan flyga…”

Alla tre fnytten blev gula igen och skakade, så rädda var de. Men Olle sa:

Då får vi gå till honom.”

 

Olle knackade på Nejlikas svarta dörr och fick en flisa i knogen.

Det här börjar inte bra”, sa han, men så gick han in i alla fall.

Därinne var det mörkt, bortsett från en ljus prick en bit bort. Marken var fuktig och lite halkig.

Har någon av er varit här förut?”

Fnytten bytte en nervös blick, och så sa det gröna fnyttet:

Oftast kommer Nejlika till de andra världarna.”

Den ljusa pricken var en rund öppning. Bortanför den fanns en kal vägg som sträckte sig oändligt långt åt båda hållen och som nådde ända upp till taket. Rakt framför dem fanns den enda ingången, en långsmal glugg. Olle kikade försiktigt in genom gluggen. Rakt fram fanns en likadan vägg, men både till vänster och höger svängde gångarna efter bara några meter.

En labyrint”, sa Olle. ”Vänta.”

Han tog fram ett rep ur sin väska och rullade ut det. Sen fäste han det under en stor sten på utsidan av labyrinten.

Nu hittar vi ut igen.”

Han gick in genom gluggen. Fnytten flög tveksamt efter. De letade sig långsamt fram mellan stenväggarna, och varje gång de kom fram till en vägg gick Olle till vänster.

 

Så fort de kom ut på andra sidan av labyrinten fäste Olle sitt rep igen.

Vi lyckades”, sa det röda fnyttet.

Ja, Olle är duktig på labyrinter”, sa det gröna fnyttet.

Jag tyckte att den här labyrinten var förfärlig”, sa det blåa fnyttet.

Men när de vände sig fick de se något ännu mer förfärligt. Nejlikas hus var stort och skraltigt, och såg ut som om det skulle kunna anfalla vilken sekund som helst.

Vi stannar helst här”, sa det gröna fnyttet.

Nej, kom nu”, sa Olle.

Han gick fram till den höga porten och knackade på. Den här dörren öppnade inte sig själv. Efter ett tag hördes ett dovt hasande och sen slängdes dörren upp, samtidigt som någon pep ilsket:

Vem är det som stör mig?!”

Framför Olle fanns de längsta fötter han någonsin sett. De hade blåa mockasiner. De långa benen som pekade upp ur skorna var insvepta i en blå kappa och stödde upp en kutryggig kropp, och på den satt Nejlikas skäggiga huvud, och allra högst satt en trollkarlsstrut. Hela kroppen var ilsken.

Åh, förlåt om vi störde”, sa Olle försiktigt.

Nu gjorde ni det! Vad vill ni?”

Vi undrar bara–”

Du är människa!” tjöt Nejlika.

Jag vet”, sa Olle. ”Men vi ville veta om du–”

Försvinn!”

Fnytten hade redan flugit tillbaka en bit, och Olle höll på att också vända, men så fick han se en liten bur bakom Nejlika. I buren satt en fet, smutsig varelse med vingar och tovigt hår. Det såg ut som en blandning mellan en älva och ett troll. Genast sprang Olle förbi Nejlika och fram till den underliga fången.

Vad är det som har hänt?”

PANG!

Olle vände sig om och fick se att Nejlika hade slagit igen porten innan fnytten hade hunnit in. Han slog för en regel och skrattade.

Nu har jag er! Soppan kommer räcka i flera månader.”

Tänker du äta upp oss?” sa Olle skakat.

Mmm, soppa på älvor är mums för magen, och med lite människa i den så blir den ännu bättre.”

Inifrån den lilla buren hörde plötsligt Olle hur Nejlikas fånge pratade:

Han har nog inte läst klart sagan om Hans och Greta än.”

Fången tittade trotsigt på Nejlika och fortsatte:

Du vet att den slutar med att häxan blir inknuffad i ugnen, va? Du vet att det fungerar med trollkarlar med?”

Olle rynkade pannan åt den konstiga fången, men innan han hade hunnit säga något hade den ilske Nejlika svarat med ett skratt:

Troll-älva, den här ugnen är alldeles för liten för mig, men den är alldeles lagom för er.”

Nejlika svängde sitt trollspö och vips hade han trollat fram en bur till. Han knuffade till Olle så att Olle ramlade in i buren, och så stängde han snabbt dörren, och låste. När Olle tittade längtansfullt på nyckeln knackade Nejlika på den med sitt trollspö, och så var den borta.

Vad du är elak”, sa Olle.

Och du är oerhört skarpsynt”, sa Nejlika. ”Jag är fruktansvärt elak.”

Hur menar du då?” sa fången i buren bredvid Olles, med en ironisk min.

Jag är ond, hemsk, avskyvärd, lömsk, stygg, usel!” skrek Nejlika.

Jag håller med”, sa älvan, ”och du kan väl knappast äta upp någon som tycker precis som du gör?”

Illvillig!” ropade Nejlika och gick därifrån.

Han läste nog synonymordlistor istället för sagor när han var liten”, sa älvan.

När Olle tittade närmare på älvan fick han se att hennes älvdräkt var söndrig och smutsig. Men hon verkade inte särskild bekymrad, och eftersom hon var betydligt äldre än honom, litade han på henne. Hon satte igång att pilla med sitt hår.

Jag heter Olle”, sa han.

Elvan”, sa hon kort och tittade på håret.

Hur länge har du… Vad håller du på med?”

Jag lär mig dansa. Vad tror du? Jag har fått något i håret.”

Vadå?”

Tuggummi.”

Är det säkert att du är en älva?”

Vad menar du? Att alla älvor inte är tjocka, lortiga och har brutna–”

Hon tystnade och tittade på sitt hår igen. Olle tittade på hennes ena vinge som pekade i en konstig vinkel och var svullen.

Oj”, sa Olle medlidsamt. ”Vad har hänt?”

Tyst, där borta!” skrek Nejlika. Han kom närmare och hytte med trollspöet mot Olle. ”Jag hatar snällhet! Finns det något menlösare och dummare än snälla varelser?!”

Då kom fnytten flygande genom en springa i ett fönster, men när de fick höra Nejlikas anfall höll de på att vända. Men Olle fick syn på dem och ropade tillbaka dem.

Vad händer?” frågade det gröna fnyttet.

Nejlika ska äta upp oss”, sa Elvan.

Han säger att han är ond”, sa Olle.

Hu!” sa det röda fnyttet.

Olle studerade Nejlika noga, och sen sa han mystiskt:

Men jag är inte riktigt säker på att jag tror att Nejlika är elak.”

Nejlika var så arg så att han skakade.

Vad menar du, din… människa? Jag är elak.”

Bevisa det då. Vad har du gjort som är elakt?”

Ja, till exempel har jag knuffat ett träd så att det förstörde en lada.”

Menar du ladan på Klistervägen?” sa Olle. ”Den skulle ändå rivas.”

Attans”, sa Nejlika. ”Men det var jag som gjorde så att den där polisen bröt benet i höstas. Jag skakade stegen så att han ramlade. Hahahaha!”

Fnytten skakade av rädsla.

Han är hemsk”, sa det blåa fnyttet.

Ja, det är jag”, sa Nejlika.

Men det var inte så hemskt”, sa Olle. ”Om han inte hade ramlat av stegen, så hade han fått en jättestark stöt av borrmaskinen, för det var något fel på den. Och då hade han dött. Men när han hamnade på sjukhuset träffade han en sjuksköterska som han blev kär i.”

Hurra”, ropade det röda fnyttet.

Tyst!” sa Nejlika. ”Jag ska nog bevisa att jag är hemsk. Du måste ha hört talas om den där dammen som rasade, så att vattnet nästan dränkte hela dalen? Det var jag.”

Det är klart jag hörde talas om det. Men hörde inte du att när de letade efter delar av bron, så hittade de guld? Med hjälp av det guldet byggde de upp dammen igen. Och så gjorde de en ny slalombacke.”

Nejlika borrade ögonen i Olle.

Men jag satte i alla fall eld på din skola. Ha!”

Var det du som satte eld på skolan? Din…”, morrade Olle, men sen kom han att tänka på en sak. ”Men då är det du som är orsaken till att jag är här.”

Nejlika tittade Olle spänt in i ögonen. Han såg missnöjd ut.

Det är inte sant! Allt jag gör blir… bra! Jag är inte elak.”

Olle trodde inte sina ögon. Nejlika grät av ilska och stampade i golvet. Han kastade sitt trollspö i backen, och då förvandlade det pallen som fnytten satt på till en liten glasbur, så att de också var fast. Elvan hade slutat att peta bland sina hårstrån och tittade spänt på Olle. Hon nickade åt honom att fortsätta.

Om du vill kan jag hjälpa dig att bli elak”, sa Olle.

Vad säger du?” sa det gröna fnyttet. ”Ska du hjälpa honom att äta upp oss?”

Nejlika granskade Olle, och frågade:

Kan du hjälpa mig att bli elak? I sådana fall lovar jag att inte äta upp dig.”

Du ser! Det är därför jag vet att vet att du inte är ond. Om du hade varit elak skulle du definitivt äta upp mig.”

Men jag ljög. Det är ju fult att ljuga. Då är jag lite elak i alla fall”, sa Nejlika hoppfullt.

Nej”, sa Olle. ”Du måste bli bra mycket elakare om du ska kunna kalla dig elak.”

Det här ska vi berätta för tomtemor”, sa det röda fnyttet.

Hur då?” sa Nejlika. ”Hur kan jag bli riktigt elak?”

Om du släpper ut mig så ska jag visa dig.”

Skulle jag släppa loss dig?”

Hur ska jag annars kunna visa dig?”

Nejlika trollade fram nyckeln och öppnade buren. Olle trängde sig ut genom den smala öppningen och mumlade ett tack.

Jag avskyr ordet ’tack’. Det är så snällt”, sa Nejlika och kisade misstänksamt mot Olle.

Olle skyndade sig att le. Han sa:

Det visste jag väl. Det var därför jag sa ’tack’. Jag är expert på elakheter.”

Han skrattade så elakt han kunde. Sen tog han av sig sin ryggsäck och tog fram ett annat rep. Han spände repet mellan händerna som han hade sett någon göra på TV och sa:

För att bli riktigt elak måste man träna. Det första man måste lära sig är reptricket. Du har väl hört talas om reptricket? Inte? Då är det inte undra på att du inte kan göra något elakt. Sträck fram händerna.”

Nejlika sträckte tveksamt fram händerna. Olle band ihop Nejlikas handleder med flera knutar. Han tappade ena änden av repet på marken, och var tvungen att böja sig ner och plocka upp den innan han kunde slutföra knuten.

Du försöker inga tricks, va?” sa Nejlika. ”Du vet väl att det inte är någon match att trolla bort repet med trollspöet?”

Ja, självklart”, sa Olle nervöst.

Vad är det elaka då?”

Det är att sno ditt trollspö”, sa Olle och gjorde just det. Han sprang fram till Elvans bur. Nejlika försökte ta tag honom, men då upptäckte han att Olle hade bundit ihop hans ben också. Det var det han hade gjort när han låtsades tappa repet. Innan Nejlika hade kommit fram, hade Olle fritagit Elvan och fnytten.

Stanna! Jag ska nog få tag på er.”

Fnytten flög i förväg och pressade upp regeln, så att porten gled upp. Elvan och Olle kastade sig ut genom dörren och sprang iväg från huset. Halvvägs framme vid labyrinten kastade Olle upp Nejlikas trollspö på taket så att Nejlika inte skulle hitta det. Sen tog han sitt rep och ledde vägen in i labyrinten.

 

Vi trodde nästan att du var elak”, sa det röda fnyttet.

Ja, det var förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Du är rätt smart”, sa Elvan.

Det tycker inte min lärarinna”, svarade Olle.

Då hördes ett skrapljud från någonstans längre fram i labyrinten. Olle och Elvan tittade omkring sig, men de såg eller hörde inget mer, så de sprang vidare efter repet medan Olle virade upp repet på armen – ända tills de kom fram till en vägg. Repet fortsatte in i vägen!

Hur har det här gått till?”

Elvan pekade på öppningen bakom dem, och sa:

Så där.”

Ena väggen flyttade sig! Den rörde sig långsamt tills den hade stängt in Olle, Elvan och fnytten helt. De kom varken fram eller tillbaka.