Landet Mythia:Kapitel 24

Kapitel 24: J-märkningen

 

Olle blundade och väntade på att bli träffad av en blixt från Nejlika eller på att bli nerfryst av Kung Bore. När allting skakade trodde han att det var dags, men det var det inte.

Det var väggen som rasade samman!

Då fick Olle en idé. Olle visste att det var en dum tanke, men han hoppades att tunneln på något sätt skulle rädda honom. Kanske skulle Kung Bore och Nejlika titta bort. Men ingen av dem lät koncentrationen falla för en sekund.

När han tittade upp igen höjde Nejlika trollspöet samtidigt som Kung Bore skickade en blixt. Olle såg projektilerna komma emot honom som i slowmotion.

Så kom något i vägen. Det var Elvans kropp. Hon kastade sig framför Olle. Elvans kropp träffades så hårt att den kastades in i väggen ett tiotal meter bort bakom Olle.

Olle väntade på att hon skulle resa sig medan han tog skydd. Men Elvan rörde inte på sig. Han förstod inte varför förrän han såg Elvans brända kropp ligga livlös på golvet, och inte ens då var han riktigt säker.

Men plötsligt förlorade hans rädsla all mening. Han blev alldeles kall, halsen svullnade upp så att det blev svårt att prata och ens andas. Smärtan i hans mage och hals och hjärta förlorade sin betydelse. Och han skrek.

Kom igen, era förbannade missfoster! Döda mig också!”

Skriket drog all luft ur hans lungor, men det hindrade inte Olle från att rusa fram mot Nejlika med händerna redo att slå och hugga.

Han hann halvvägs innan Kung Bore skickade iväg en spets av is som träffade honom rätt i sidan. Isen spred sig runt honom, och höll fast honom. Olle tyckte att han borde frysa inuti isen, men det gjorde han inte. Han bara fanns till, fast ändå inte. Sen började världen gå vidare utan honom. Jultomten, tomtemor, fnytten och vättarna var alldeles vettskrämda och gjorde som Nejlika sa.

Vi har samma mål. Förena dig med mig”, viskade Kung Bore.

Nejlika log och bugade sig för Kung Bore. Han nickade mot Olle.

Den lilla människan verkar vilja dö. Jag vill vara elakare än så.”

Han skakade på sitt trollspö, pekade mot marken under Olle, och vips öppnade sig ett stort hål där. Sen pekade Nejlika först på honom och sedan ner i hålet. Olle föll, och det var obehagligt, eftersom han inte kunde ta emot sig. Men isen omkring honom höll när den studsade i marken.

Kung Bore gick fram till kanten av hålet och såg ner på Olle. Med en lätt vinkning tog han bort isen runt Olle, fast innan Olle hade hunnit skrika kastade han en handfull spetsar av is mot marken.

Spetsarna krossades och splittret studsade upp. Mitt i fallet stannade bitarna, smälte och bildade en genomskinlig kupolformad hinna över hålet i stengolvet. Plötsligt tystnade världen. Olle förstod att hinnan var så kraftig att den till och med blockerade allt ljud. Kung Bore försvann från hålet med ett ljudlöst skratt.

Och någonstans där uppe låg Elvan.

Olle såg bara taket i ingenmanslandet. Han försökte kika runt, men han såg inget. Sen kom tomtemor och fnytten och bankade på hinnan. Det hördes ingenting. Olle visade att han var okej, och vinkade åt dem att titta till Elvan.

Under tiden studerade han väggarna. De var nästan helt släta, så det skulle bli vanskligt att klättra upp. Han tog av sig ryggsäcken, och då sparkade han till något på golvet. Det var flaskan som han hade fått av Nejlika.

Då kom han att tänka på att Nejlika aldrig kunde göra något riktigt elakt, och han hade ju sett hur snäll Nejlika var i dåtiden. Flaskan var ett bevis på det.

 

Det tog en bra stund innan Olle hade segat sig upp till hinnan av is. Armarna var helt stumma. Alla tankar på Elvan försökte han skjuta undan till senare. Han kilade fast fötterna och ena handen mot små, små utskjutande delar av väggen, så gott det gick. Andra handen använde han för att smeta in resterna av trolldrycken på isen.

Sen dröjde det bara ett par sekunder innan trolldrycken frätte ett litet hål i isen. Hålet var nog precis så stort att Olle skulle kunna ta sig ut. Tomtemor sträckte ner sin arm genom hålet och Olle tog tag i den.

Då fick han se Elvans kropp.

Hon låg lutad mot väggen. Hennes ögon var slutna, och för första gången verkade hon avslappnad. Men när han fick se hur hennes kläder var alldeles svedda mitt på magen då orkade han knappt hålla i tomtemors arm längre. Alla krafter försvann när han såg det vita blodet som rann ut på golvet.

Släpp inte taget”, ropade tomtemor.

Olle, kom upp”, sa det röda fnyttet.

Titta på mig”, sa tomtemor. ”Titta på mig.”

Olle blundade, men han såg fortfarande Elvan brända kropp.

Vättar, hjälp till här”, skrek tomtemor.

Jo”, muttrade vättarna, och kom fram och drog tag i Olles arm. Deras seniga muskler var exakt så mycket som behövdes för att dra upp Olle ur hålet.

När Olle väl satt på stengolvet i ingenmanslandet igen kände han ingenting. Han såg Elvan. Han såg tomtemor, fnytten och vättarna. Men han kände inget. Det hade varit alldeles för plågsamt att tänka på Elvans ironiska humor eller hennes varma kropp, så han bara stod där.

 

En stund senare kom tomtemor närmare.

Olle, du måste hjälpa oss. Kung Bore och Nejlika tog med sig jultomten genom Maranga, ut till din värld”, sa hon mjukt.

När Olle inte svarade sa hon:

Olle, hör du att tunnelarbetet har slutat?”

Olle, du kan inte ge upp nu”, sa det gröna fnyttet.

Olle, vad ska vi göra?” sa det blåa fnyttet.

Olle, hjälp oss”, sa det röda fnyttet.

Då slog Olle handen i väggen ovanför Elvan. Han blängde på alla omkring honom och skrek:

Olle! Olle! Olle! Det enda jag gör här i Mythia är att hjälpa till!”

Olle”, sa tomtemor och gick fram och kramade Olle. ”Det var Elvan som valde det där. Hon ville skydda dig. Hon visste att du skulle kunna rädda Mythia om du bara fick chansen. Nu har du chansen.”

Jag bryr mig inte. Jag hatar julen!”

Olle drog sig undan. Fnytten tittade oroligt på tomtemor, och var osäkra på vad som skulle hända. Tomtemor sa inget, men det syntes att hon var ledsen, för Olle, för Elvan, och för sin käre man. Men just nu kunde hon inte göra något.

Olle sparkade till en sten. Han ville inte tänka på Elvan. Men ändå var det en tanke som återkom gång på gång. Det var hur Elvan hade tjatat på honom om att han alltid brydde sig för mycket om vad alla sa om honom. Han hade ju till och med oroat sig ifall Nejlika skulle tycka illa om honom…

Jag orkar inte tänka på vad andra tycker hela tiden längre”, sa han irriterat.

Bra”, sa tomtemor. ”Men vad vill du göra nu då? Vad bryr du dig om?”

Olle vände sig om. Så långt hade han inte tänkt. Han ville bara inte bli tvingad att göra massa saker. Men när tomtemor tog tag i honom och vände honom mot Elvan, då kom han fram till vad han ville göra.

Jag vill rädda Mythia”, mumlade han.

Varför då?” sa tomtemor. ”För att du känner att du måste?”

Nej…”

För att rädda jultomtens liv? Eller för att Elvan hade velat det?”

Nej… för att jag vill.”

Han drog på sig ryggsäcken och lät fnytten landa på sin arm.

Hämta hit älvorna. De kanske vill begrava henne eller något.”

Men älvorna är förfärliga”, sa det röda fnyttet.

Vi vågar inte flyga dit själva”, sa det gröna fnyttet.

Jo, det gör ni. Ni är fnytt. Bara tänk på allt ni har varit med om med mig och Elvan. Ni har visat mer mod än någon hade kunnat hoppas på.”

Men vi vill inte vara modiga”, sa det blåa fnyttet.

Okej”, sa Olle. ”Då är det ni som väljer: flyga till älvorna eller följa med mig.”

Fnytten tittade osäkert på varandra, men sen lyfte de, nickade till Olle och flög iväg mot dörren till Systradal.

Jag kommer snart tillbaka”, sa Olle och gick iväg till Maranga. Då slutade Mythia att skaka.

 

Olle behövde inte springa fram till tunnelarbetet för att se att han hade haft rätt när han gissade att arbetet inte hade stannat av sig själv.

Först såg han nämligen hur barackerna och grävmaskinerna var inneslutna i is. Sen såg han de stora kratrarna efter Nejlikas blixtar. Sen hörde han skriken… De kom uppifrån.

Kung Bore och Nejlika stod på berget. Framför dem hängde alla arbetarna i luften som ett gigantiskt kulspel. Nejlika kastade en arbetare så att han krockade med jultomten, och då jublade han.

Olle kände sig alldeles maktlös. Hur skulle han –

Då skakade någon om honom. Olle drog upp händerna för att försvara sig, men där stod mormor.

Olle, det är Nejlika och Kung Bore!”

Han nickade sorgset.

Jag har ingen aning om hur jag ska stoppa dem. Och Elvan är död…”

Va?” sa mormor. ”Är Elvan död?”

Plötsligt svängde massor av bilar in vid tunnelbygget. Det var ett par polisbilar och en vanlig bil. Poliserna sprang ut och satte upp avspärrningar. Personerna i den vanliga bilen gick ut och stirrade på skadorna.

Bernhard Fryk och hans syster”, sa mormor.

Syskonen Fryk gick fram emot Kung Bore och Nejlika med en stor megafon.

Det här är polisen. Släpp er gisslan så kan vi prata”, sa Rigmor Fryk surt.

Men kravet fick bara Kung Bore och Nejlika att attackera dem istället för arbetarna. Kung Bore skickade spetsar av is, medan Nejlika kastade sina blixtar från trollspöet. Rigmor Fryk träffades direkt av en spets av is och blev genast infrusen. Bernhard Fryk kastade sig bakom barackerna för att få skydd.

Poliserna gav sig inte lika lätt. De sköt med sina pistoler och hade stora sköldar. Varken Kung Bore eller Nejlika brydde sig om det, utan fortsatte bara att kasta blixtar och spetsar av is. Det var en riktigt imponerande uppvisning.

Då dök fnytten upp och landade på Olles axel.

Hej Anna”, sa det blåa fnyttet.

Olle bara stirrade på fnytten och sen på sin mormor. Inte förrän nu förstod han på riktigt att flickan Anna var hans mormor. Det var så självklart när man såg hennes stora öron, men ändå var det svårt att begripa att hon hade varit så ung.

Vad gör ni här?” sa mormor.

Vi kunde inte överge Olle”, sa det gröna fnyttet.

Har ni inte pratat med älvorna?” sa Olle.

Vi ändrade oss”, sa det röda fnyttet.

Vi skickade några vättar istället”, sa det gröna fnyttet.

Så nu kan vi hjälpa dig”, sa det röda fnyttet.

I samma ögonblick attackerade polisen Kung Bore och Nejlika med allt de hade. Iskungen och trollkarlen bara skrattade och gav tillbaka i form av större blixtar och spetsigare spetsar. Snart var alla poliser frysta eller brännskadade.

Men hur ska vi kunna besegra dem? De är ju så mycket starkare än vi är.”

Då fick mormor en idé.

Puffen!”

Vad menar du?”

Nejlika blev elak när han skickade iväg er till framtiden, eller till nutiden, ja, ni förstår vad jag menar.”

Blev han elak av puffen?” sa Olle och tänkte efter. Så sa han:

Fnytten, ni flyger på Kung Bore, så tar jag hand om Nejlika. Mormor, få bort alla andra härifrån. Okej, då kör vi!”

Innan de andra hade reagerat hade Olle sprungit iväg. Han tog skydd av träden så långt han kunde, men snart fanns det inga träd kvar. Men Nejlika var så koncentrerad på poliserna att han inte märkte Olle förrän det var för sent. Olle kastade sig mot Nejlikas knän, så att han föll raklång på marken.

Kung Bore vände sig när han hörde att Nejlika blev attackerad, och lade inte märke till de tre självlysande varelserna som passerade hans häst i full fart mot hans ögon.

Mormor sprang för allt vad tygen höll mot barackerna där Bernhard Fryk tittade upp från bakom en tunna. Hon knuffade till honom så att han rullade ett par varv på marken och hamnade bakom baracken.

Håll dig undan, Bernhard!” ropade hon.

Bernhard Fryk bara gapade. Men själv var hon redan på väg till första ispelaren.

Olle visste att den första attacken mot Nejlika inte skulle avgöra allt, och snart skickade Nejlika sina blixtar efter honom. Så Olle ställde sig mellan Nejlika och Kung Bore. En blixt flög förbi Olles öra. Den träffade nästan Kung Bore.

Kung Bore hade fullt upp att försvara sig mot fnytten. De flög irriterande nära hans ansikte. Så när Nejlikas blixt nästan träffade honom skickade han automatiskt ett knippe isspetsar mot honom.

De flesta spetsarna var långt ifrån Nejlika, men en av dem träffade Olle på handen. Olle trodde att han skulle bli en ispelare igen, men inget hände. Olle kände på sin hand, och då upptäckte han att lite av Nejlikas trolldryck fortfarande fanns kvar där.

Fnytt! Ta hand om Nejlika istället”, ropade han och ställde sig mittemot Kung Bore.

Fnytten reagerade snabbt och pilade iväg mot Nejlika, samtidigt som Nejlika kastade iväg en blixt mot Olles rygg. Fnytten hann nästan ända fram till Nejlikas trollspö när han skickade iväg sin blixt. Oturligt nog kom de direkt i vägen för blixten. Smällen som var tänkt för Olle studsade på fnytten tillbaka mot Nejlika, medan fnytten flög all världens väg.

Under tiden förberedde sig Kung Bore på att frysa ner Olle en gång för alla. Han snärtade till med handleden och skickade iväg en spets.

Exakt samtidigt skedde en stor förändring i Nejlika. Hans sug efter att vara elak och ogillad blåstes bort. Och när han fick se att Kung Bore tänkte frysa ner människopojken skickade han iväg ett helt gäng med blixtar.

Kung Bores spets studsade mot Olles insmorda hand. Den träffade Kung Bore strax innan Nejlikas blixtar. Kung Bore skakade våldsamt. Han skrek och kastade sig av och an för att bli av med smärtan. Men värmen från blixtarna hettade upp honom ordentligt. Kvar blev bara en ispelare som smälte ner till vatten. Vattnet ångade bort och lämnade bara en liten pöl som snart torkade upp. Den här gången skulle Kung Bore inte kunna komma tillbaka.

Olle snurrade runt i panik för att se vad Nejlika höll på med. Men Nejlika höll upp händerna i en vänlig gest.

Det där gjorde vi bra”, skrattade trollkarlen. ”Samarbete är inte dumt.”

Han gick fram till Olle och klappade om honom. Men Olle skakade på sig.

Tro inte att du blir förlåten för att du gjorde det rätta för en gångs skull. Elvan är död, och det är ditt fel!”

Olle gick därifrån med tårar i ögonen. Han letade efter fnytten. De hade studsat iväg mot barackerna. Han tittade efter kratrarna, men hittade inga. Fnytten var borta. Olle kunde inte förstå att fnytten hade övergett honom nu när Elvan var borta.

Då knackade Bernhard Fryk på baracken bredvid honom.

Jag anade att det var du. Har du någon aning om hur mycket de här skadorna kommer att kosta? Och vilken budget ska de utgifterna dras ifrån? Var är dina målsmän?”

Men då dök mormor upp.

Håll käften, Bernhard”, sa hon. ”Din syster är nerfryst och det första du tänker på är pengar och budgetar.”

Då är frågan vem som bär ansvaret för det”, sa Bernhard Fryk. ”Är det du?”

Mormor tänkte inte låta sig tystas.

I det här berget bor hundratals olika mytiska varelser – all världens tomtar och troll. Och det här är det sista berget som de kan bo i. Tunneln hotar deras liv.”

Tyvärr”, sa Bernhard Fryk och borstade bort snön från sin gråa kostym. ”Och även om det du säger vore sant, då skulle varelserna undersökas av myndigheterna. Sådana varelser skulle vara viktiga etnologiska och biologiska fynd. Men eftersom det inte finns några tomtar och troll så kommer tunnelarbetet att fortsätta.”

Han kammade till håret och gick fram till ispelaren som innehöll Rigmor Fryk.

Förresten, om ni tror att det här är ett effektivt sätt att övertyga kommunen, då har ni fel. Tina upp de här människorna, annars kallar jag in militären och jämnar det här berget med marken. Jag kan göra det, för jag har en bror i armén. Jag ska pers–”

Han tystnade och stirrade framför sig.

Framför honom stod nämligen självaste jultomten.

Det var inte att ta miste på att det här var den riktige jultomten. Inte ens Bernhard Fryk kunde förneka det. I själva verket gapade han.

Bredvid honom stod Nejlika med en vänlig min. Han hade släppt jultomten fri. Olle svalde och sa:

Det här är bara en av dem som bor i berget. Jag tror att ni känner varandra.”

Bernhard Fryk rättade förvirrat till slipsen och harklade sig.

Jag tror inte på jultom–”

Men det syntes att Bernhard Fryk inte trodde på det han sa. Och jultomten tog tillfället i akt och sa:

Men jag tror på dig. Bernhard Fryk, jag och min familj behöver det här berget. Nu ber jag dig att stoppa tunnelarbetet.”

Han tittade Bernhard Fryk väldigt djupt in i ögonen, som om han tänkte hypnotisera honom. Men det behövdes ingen hypnos.

Självklart”, sa Bernhard Fryk skakat. ”Det är redan stoppat. Jag visste inte… Förlåt. Jag ska se till så att ingen rör det här berget, någonsin. Jag hittar på någon förbudsmärkning… som J-märkning, för Jul. Och jag ska se till så att ingen får veta att ni bor här. Det vore inte bra för er med en massa turister.”

Du ser. Du har inte glömt den där känslan”, sa jultomten och gav Bernhard Fryk en kram. ”Bra, Bernhard. Du sköter dig utmärkt. Det här är Nejlika. Han kommer att hjälpa dig med poliserna och arbetarna så att ingen minns för mycket.”

Bernhard Fryk vände sig till Nejlika och log försiktigt.

Ska vi kalla på ambulanser?”

Jag vet ett snabbare sätt”, sa Nejlika och svängde sitt trollspö över Bernhard Fryk.

Vips hade Bernhard Fryk, Nejlika, och alla arbetare och poliser försvunnit. Nu var det bara Olle, mormor och jultomten kvar.

Det här löste sig ju bra”, sa jultomten.

Olle svarade inte.

Vi hade aldrig klarat det utan dig”, sa jultomten.

Jag vet det”, sa Olle. Han tänkte efter. ”Kan du läka Elvan?”

Jultomten sänkte huvudet.

Mycket kan jag göra, men inte det.”

Han studerade Olle en sekund, och sen busvisslade han. Plötsligt dök släden upp. Renarna verkade laddade och den magiska säcken var fylld till bredden. Jultomten klättrade in i släden och satte sig tillrätta.

Ja, då var det dags för mig att åka. God jul!”

Han log en sista gång, piskade renarna och försvann.

Jag vet att jag borde vara glad eftersom det är julafton och så”, sa Olle. ”Men Elvan är död, och fnytten är försvunna, så jag vet inte om jag vill vara med och fira.”

Är du säker?” sa mormor och pekade upp mot det blåa huset.

På trappan stod mamma och pappa. Pappa var hemma!

 

Ett par timmar senare hade det blivit mörkt igen. Olle var mätt av all julmat. För första gången på länge hade han ätit vanlig mat. Han hade fått massor av paket och hade gett nästan lika många tillbaka. Den bästa presenten han hade fått var när familjen fick veta att de slapp att flytta ifrån huset, eftersom tunnelarbetet hade dragit ut på tiden, och det skulle bli för dyrt för kommunen att betala för ett annat ställe att bo på under tiden.

Nu satt Olle i soffan och tänkte på Karl-Bertil Jonssons julafton. Ändå var han inte lycklig. Han saknade Elvan och fnytten.

När mormor kom in med en skål nötter lyfte Olle på filten och bjöd in henne.

Kan inte du berätta något om när du var i Mythia?”

Inte än”, sa mormor. ”Det får bli någon annan gång. Men det kanske är dags att du pratar med mamma och pappa om vad du har varit med om i Mythia?”

Om Mythia?” sa Olle förvånat. ”Men mamma–”

Hon har också varit i Mythia när hon var ung. Hon minns det bara inte.”

Hur–”

Då knackade det på dörren. Mamma var närmare dörren och öppnade med en stressad min. Hon tittade knappt på vem det var.

Kom in. Jag har mat i ugnen som håller på att brännas vid.”

Men både Olle och mormor såg vem det var. Det var jultomten som stod utanför dörren med en välfylld säck. Han sken upp hela hallen, och skenet fick mamma att titta fram igen. Hon flämtade till.

God jul i stugan. Jag hann inte tacka Olle ordentligt för all hjälp förut”, sa jultomten och vinkade åt pappa som hade kommit ut i hallen för att se vad som stod på. ”Ja, se inte så förvånad ut, Kerstin. Jag kommer allt ihåg dig från när du var liten.”

Mamma backade in i väggen.

Nämen, var inte det en dröm? Finns du…? Vänta, Mythia… Jag träffade tomtemor och sjöjungfrun… Var det på riktigt?”

Ja, det var på riktigt. Mythia finns. Och Olle har räddat oss. Han besegrade Kung Bore, och förhindrade att hans frusna själ fick makt över den här världen. Dessutom stoppade han tunnelbygget, och det är därför jag är här. Olle, jag vet att du har fått flera presenter i dag, men i år är du värd något extra, och jag vet vad du önskar dig mer än allt annat.”

Är det att jag ska vara hemma mer?” sa mamma sorgset.

Nej, fast det vore ingen dum present”, sa jultomten vänligt och tittade på pappa också. ”Från båda två. Då kanske ni lär känna er son. Han är klok, ansvarsfull, och han är inte särskilt intresserad av bergsbestigning.”

Va?” sa Olle generat. ”Det är jag ju.”

Nej, Olle”, sa jultomten. ”Du vill umgås med din pappa, och den enda gången ni umgås är när ni klättrar i berg. Så fort du tänker på bergsbestigning, tänker du på pappa, eller hur? Men nog om det nu, nu ska du få din present.”

Vad är det?” sa Olle för han vågade inte hoppas att han skulle få det han önskade sig.

God jul, Dumbo”, sa Elvan.

Hon stod vid källardörren, livs levande. Olle hann knappt lägga märke till att hon var hel och ren innan han sprang och kramade henne.

Hur kan du–” sa han medan han grät i hennes famn. Han vände sig till jultomten:

Du sa ju att du inte kunde läka henne?!”

Elvan klappade om honom.

Ta det lugnt. Mina systrar insåg att de behövde mig, trots allt. Jag räddade dem, så de räddade mig.”

Hurra”, ropade fnytten ifrån källardörrens karm.

Är ni också här?” sa Olle överlyckligt.

Vilka är det här?” frågade Olles pappa och gick fram till Elvan.

Det här är min bästa vän, Elvan.”

Olle vände sig om för att tacka jultomten, men då fick han se att jultomten hade satt sig i deras soffa, och nu sov han lika lugnt som om han låg i sin egen säng.

Elvan snörpte på munnen.

Jag har just återuppstått från de döda, så ta mig sjutton att jag tänker hjälpa till med att bära ner honom i källaren.”

Då skrattade Olle. Det här skulle bli en intressant julafton.

 

SLUT.

Landet Mythia:Kapitel 13

Kapitel 13: Sänkta Lucia

Ljusstrimmorna blev allt strimmigare. Till slut visade det sig att de kom från stearinljus som satt på huvudet på en mörkhårig Lucia med lång vit kappa. Hur kunde ljusen tränga igenom mörkret?

Olle tittade närmare på Lucian. Hon verkade inte se Olle där han hade kurat ihop sig. Olle gick fram, men hon verkade fortfarande inte se honom.

Hallå?” sa Olle.

Lucian hoppade till och tittade omkring sig, men verkade inte se Olle, trots att han stod en meter ifrån henne.

Vem där?” sa Lucian och kände runt omkring sig med händerna. Efter ett tag fick hon tag i Olles axlar.

Jag heter Olle. Jag är inte farlig.”

Hon andades ut och lutade sig mot en vägg för att få stöd.

Det såg jag direkt”, sa hon och kisade mot Olle. ”Jag är Lucia.”

Heter du Lucia?” sa Olle utan att egentligen tro henne.

Ja”, sa Lucia och skakade snabbt på huvudet.

Olle tittade på hennes stearinljus och ropade:

Akta ljusen så att du inte får stearin i håret.”

Vilka ljus?” sa Lucia och kände runt omkring sig med händerna.

Ljusen på din krona”, sa Olle förtvivlat och tog tag i Lucias händer och förde upp dem till hennes huvud.

Jaså, de här”, sa Lucia och skrattade. ”Det är inga stearinljus. Det är mina horn. Jag sa ju att jag är Lucia. Känn själv.”

Olle fick känna och det var inga stearinljus på Lucias huvud. Det var horn. Den lilla lågan i toppen på alla sju hornen var inte ens varm trots att den trängde igenom ingenmanslandets mörker, hur de nu gjorde det.

Du är blind, va?” sa Olle.

Nej, hur så?!” sa Lucia och försökte stirra på Olle, men hon kisade bara lite snett på en dörr som inte hade gjort något. Olle vinkade framför hennes ögon, men Lucia såg inget.

Hur kommer det sig då att du inte såg vad jag gjorde?” sa Olle.

Jag är inte blind”, sa Lucia och snyftade. ”Jag är bara lite närsynt.”

Varför har du inte glasögon då?”

Jag ser så dåligt att jag måste ha två glasögon: ett par glasögon för att se, och det andra för att se fram till det andra paret. Men syns det verkligen så tydligt?”

Ja”, sa Olle.

Lucia försökte slå handen i väggen men missade.

Åh, nej, nu kan jag inte visa mig där ute. Alla kommer att skratta åt mig när jag snubblar omkring. Jag kommer att bryta benen. Vem ska då komma med Lucia-bullar? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen. Det blir inget Luciafirande i år.”

Men varför tar du inte på dig dina två glasögon?” försökte Olle.

Vem har någonsin sett Lucia med två par glasögon? Förresten är mina bullar säkert inte särskilt goda. Det är inte så lätt att baka när man inte ser så bra. Om jag inte har några bullar, då är det ingen mening alls med att jag går ut. Men hur ska jag nu hitta hem? Jag kommer att irra bort mig och kanske snubbla och bryta benen av mig. Vem ska då ge alla gamla deras Lucia-bullar? Det här barkar käpprätt åt skogen.”

Nej, det här kommer att gå bra. Vi går in och pratar med tomtarna så ska du se att saker löser sig”, sa Olle och hoppades att Lucia hittade till Gröteborg.

Märkligt nog gick Lucia fram till en av dörrarna och knackade på den, och så gick hon in. Olle följde efter och fick se att det var rätt dörr. Där innanför låg snön lika djup som vanligt och stugorna var lika julmysiga som Olle mindes dem.

Hur visste du att det var den här dörren?” sa Olle. Han hade aldrig trott att det skulle vara så lätt.

Hör du inte bjällerklangen?”

Naturligtvis hörde Olle bjällerklangen som fyllde hela Gröteborg. När han tänkte efter hade bjällerklangen antagligen hörts lite svagt ute i ingenmanslandet, men han hade varit för koncentrerad på att han inte kunde se för att tänka på vad han hörde.

De gick vidare mot stugorna medan Lucia fortsatte att pladdra:

Tänk om jag ramlar och smutsar ner min vita kappa. Tror du att jag ska byta till något annat som inte blir fläckigt lika lätt? Fast vad ska jag ta på mig? Om jag ska bestämma själv, då kanske jag kombinerar kläderna fel. Då kommer alla att bli arga på mig. Hur ska det då gå med Lucia-bullarna? Det här barkar–”

Olle knackade hårt på tomtemors dörr för att slippa höra resten. När dörren öppnades såg Olle att stugan hade förvandlats till ett stort kaos. Sprickan i golvet var större. En av väggarna hade rasat. Det fanns bara en enda möbel som fortfarande var hel i hela stugan. Tomtemor kikade fram från köket och för första gången såg hon riktigt bekymrad ut.

Olle, vad skönt att du är tillbaka. Gröten är inte klar än. Se upp för vätten!”

En tornado svepte genom rummet och välte omkull den enda stolen och rörde runt i röran på golvet innan den försvann ut genom en annan dörr.

Vilken vätte?” frågade Lucia och såg sig omkring.

Jaså, blindstyret är här”, sa Elvan. ”Har bullarna bränt vid?”

Va, har bullarna bränt vid?” frågade Lucia oroligt. ”Jag tyckte att jag vaktade dem så noga. Vad ska jag då bjuda på? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen.”

Sluta, Elvan”, förmanade tomtemor. ”Lucia, dina bullar verkar jättegoda. Kom så äter vi lite grand.”

För en gångs skull var Olle faktiskt glad över att tomtemor alltid skulle stoppa i dem mat så fort de kom. Han plockade fram de sovande fnytten ur fickan och gav dem till tomtemor som tog fram tre meloner på varsitt fat och la fnytten framför dem. Olle tittade noga på dem, men blev snart distraherad av Elvan.

Vilken tid det tog.”

Olle vände sig om för att svara, men Lucia hann före:

Tycker du? Jag skyndade mig allt jag kan.”

Medan Lucia fortsatte att prata lutade sig tomtemor fram och viskade till Olle:

Lucia brukar komma hit varje år innan det är dags för henne att gå ut. Jag tror att vättarna lugnar ner henne. Säg inget om tunneln bara.”

Men erkänn att det är en genialisk idé att ha en blind bull-leverantör…” sa Elvan lika tyst.

Vad viskar ni om? Är det om mig?” sa Lucia. ”Är det om att jag inte kommer att klara av att gå ut i år? Jag visste det. Det här blir fel. Jag borde inte–”

Lucia, vi fixar det här”, sa Olle.

Fixar vadå?” sa Lucia. ”Vad är det som behöver fixas? Jag visste att ni inte tror att jag klarar av det här. Jag klarar inte av det här. Nu går jag hem igen.”

Hon började gå tillbaka, men eftersom sprickan var i vägen höll hon på att ramla rätt ner. Elvan var snabb med att sträcka ut ena vingen och stoppade henne.

Det kanske inte vore så dumt med lite lugnande medel”, sa Elvan.

Då fick Olle en idé.

Ja, varför inte?” sa han. ”Kom så går vi till Lucrezia och ser om hon har lite sömnmedel så att vi kan söva ner arbetarna. Sen kan Lucia ge dem sömnmedel i bullarna.”

Det är ingen dum idé”, sa det röda fnyttet som nu hade vaknat.

Olle tittade förvånat på fnytten och faten, som nu var helt tomma.

Om Lucia vågar”, sa det blåa fnyttet.

Det är klart att jag vågar”, sa Lucia. ”Jag är bara lite bekymrad för att jag ska ge bullarna till fel människor så att det händer en olycka. Tänk om det händer en olycka!”

Elvan drog med sig Olle och vinkade till sig fnytten.

Nu går vi.”

Lycka till”, sa tomtemor.

Det sista Olle, Elvan och fnytten hörde av Lucia innan dörren stängdes, var att allt säkerligen skulle barka käpprätt åt skogen.

Vad skönt det är att träffa dig igen”, sa Olle till Elvan.

Elvan sa inget utan knackade bara på dörren ut till ingenmanslandet.

Jag har saknat våra äventyr”, sa Olle och klev ut på stengolvet.

Jag trodde nästan att du skulle bli kvar där ute”, sa Elvan och tittade på dörrarna mittemot.

Det trodde jag också”, sa Olle och log.

Elvan gick vidare utan att bry sig om Olle.

Vad har hänt med dörrarna?!”

 

Lucrezia?” ropade Olle. ”Har vi kommit rätt?”

De hade letat reda på vägen tillbaka till Diabologna och Lucrezias slott, men när de kom fram låg det inget slott där, utan bara en stor villa med murgröna som klättrade upp för väggarna och en fontän som sprutade röd- och gulfärgat vatten i olika mönster.

Det beror väl på–”

I samma sekund skakade marken våldsamt. Olle och Elvan kastades till marken. Framför deras ögon vibrerade huset, och sedan bestämde det sig för att falla.

Det började med att hela villan lutade. Bakväggen gav efter och ramlade ihop. Därefter taket, och de andra väggarna följde efter. Allt inuti huset krossades av väggarna. Dånet fick Olle att känna rysningar längs ryggen.

Olle, Elvan och fnytten var framme vid rasmassorna inom några sekunder och letade efter Lucrezia eller någon annan som kunde ha funnits i huset.

Hoppas ingen var här inne när det hände”, sa Olle.

Men ingenstans syntes några kroppar. De lyfte på plankor och tittade under en fönsterkarm när de hörde en röst.

Se upp där”, sa den djupa rösten. ”Ni höll på att bryta av mig ena benet.”

Den som kom framkrypande var den stora spindeln. Hans väst var täckt av småskräp och han haltade på ett av de åtta benen. Fnytten backade lite i luften och höll sig sedan på respektfullt avstånd, medan spindeln klev över rasmassorna.

Var är Lucrezia?” frågade Olle.

Plötsligt hördes en blyg röst.

Gå bort från den där högen.”

Olle, Elvan och fnytten vände sig om. Det var ingen där först. Men sen tittade Näcken fram ifrån bakom ett träd. Han hade sin fiol på axeln och stråken i handen. Han nickade på resterna efter Lucrezias hus och upprepade:

Gå bort från den där högen.”

De fem och spindeln skyndade sig bort. Näcken började gnida på fiolen. Han spelade en rytmisk melodi som växte sig allt starkare och gav Olle en rysning längs ryggraden. Men det var inte det som fick honom att gapa av förvåning. Det var det som hände med huset.

Först reste sig en av dörrkarmarna i takt till musiken. De andra följde efter i samma tempo. Snart dansade några plankor fram till dörrkarmen och betonade taktslagen genom att fästa sig med spik. Väggarna var på plats redan under första versen, övervåningen klättrade upp och gav ett eko till melodislingan i refrängen, och växterna rasslade till i ett fantastiskt trumsolo. Till slut gled fönstren in i sina ramar och blev hela igen, vilket gav en stor klimax på musiken.

På mindre än tre minuter var huset helt igen. Olle tyckte att det som hade hänt såg ut som något ur en Disney-film, men han hade stått mindre än tio meter ifrån alltihop och hade sett allt med egna ögon. Han applåderade och skrattade om vartannat. Näcken tog bort stråken från strängarna.

Du verkar lite mer självsäker nu”, sa Elvan till Näcken.

Jag hjälper bara min fru”, sa Näcken och backade lite nervöst.

Sen kom Lucrezia ut genom dörren och lade armarna i kors. Hon var som vanligt alldeles likblek, men hennes ögon glittrade.

Merci, mon amour. Men något behövs”, sa hon och tittade på huset. Hon gjorde en lätt gest och lade huvudet på sned.

Då skakade huset till. Fönstren spräcktes lätt. Dörrarna hängde sig lite på snedden. Färgen flagnade. Taket fick små hål.

Mon cheri, nu ärr det perrfekt. Vi arrbetarr så excellent ihop.”

Hon gick fram till Näcken och pussade honom på munnen. Olle tittade bort. Elvan knuffade honom i sidan så att han skulle sätta igång och berätta sitt ärende.

Ursäkta Lucrezia”, sa Olle. ”Men vi behöver din hjälp.”

Lucrezia tittade helt kort på Olle, och sa:

Ja så klarrt. Sömnmedel till arrbetarrna. Jag hämtarr det snarrt. Jag ska barra…”

Hon kysste Näcken. Olle tittade bort igen, men när de fortfarande kysstes efter en halv minut harklade han sig för att visa att det var bråttom.

Certainement”, sa Lucrezia och pussade Näcken lite till. Långsamt avslutade hon pussen. Hon blundade ett slag och sedan tittade hon på Olle.

Vill ni verrkligen ha sömnmedel? Ärr det säkerrt att ni inte vill att arrbetarrna ska somna in förr evigt? Jag harr ett alldeles underrbarrt gift i mitt skafferri som–”

Tack, det räcker med vanligt sömnmedel”, sa Olle.

Lucrezia såg märkbart besviken ut.

Nästa gång kanske”, sa Elvan tröstande.

 

Lucrezia och Näcken följde med Olle och Elvan tillbaka till Gröteborg, genom att stå på Bertrams rygg. (Givetvis hade de läkt hans ben först.) I det kolsvarta ingenmanslandet sa Lucrezia en ramsa, och vips kunde fnytten lysa upp mörkret. Sedan fixade hon så att dörrarna återvände till sina vanliga platser. Hon var verkligen bra att ha med.

Väl framme i Gröteborg såg de att tomtemors stuga hade blivit ännu rörigare. Själv stod tomtemor och rörde om i jultomtens julgröt och försökte att ignorera Lucias orolighet, så hon blev bara tacksam när Olle, Elvan och fnytten kom tillbaka med Lucrezia och hennes lilla ask.

Hur går det med gröten?” sa Olle.

Den är snart klar”, sa tomtemor.

Jag är lite osäker när det gäller den här planen. Det kommer att barka käpprätt åt skogen. Tänk om de upptäcker att jag försöker lura dem och hur får vi in sömnmedlet i bullarna och vad händer om jag försäger mig när vi träffas och hur ska jag göra om de vägrar ta emot några bullar och…”

Lucia tystnade självmant när hon hörde musiken som kom utifrån. Som i dvala gick hon ut genom dörren. Utanför stod Näcken, halvt dold bakom en av knutarna, och han spelade på sin fiol.

Jag tänkte att hon kanske behövde lite hjälp att komma ner i varv”, sa Olle till tomtemor. ”Och musik är bra när man ska slappna av. Det är det enda som får mamma att lugna ner sig.”

Han gillarr norrmalt sett inte snö. Av uppenbarra skäl”, sa Lucrezia.

Lucia stampade med foten och gungade med huvudet till Näckens låt. Tomtemor log när hon fick se det och kramade om Olle.

Det här kommer att gå bra!” ropade Lucia. ”Ro hit med bullarna så sticker vi direkt!”

Lugna ner dig”, sa tomtemor. ”Vi måste få in sömnmedlet i bullarna först.”

Tomtemor öppnade Lucrezias ask. Däri låg ett guldfärgat pulver. Färgen påminde väldigt mycket om saffran. Olle log och tog fram bullfatet.

Ingen kommer att se någon skillnad.”

Sen kände han lukten av sömnmedlet.

Det luktar som saffran också, så ingen kommer att känna doften heller. Det här kommer att gå bra.”

 

Olle, Elvan och fnytten följde med Lucia ut i ingenmanslandet och ut genom den mystiska tunneln som ledde till Olles hus. Där visade Lucia Olle en annan väg ut än den som gick genom huset. Hon knackade bara på en del av väggen, och vips befann de sig på utsidan av huset.

Kan man göra sådär överallt?” frågade Olle.

Nej, man måste använda särskilda öppningar. De kallas dörrar”, sa Elvan retsamt övertydligt. ”Man knackar och så går man igenom dem.”

Under tiden försvann Lucia.

Kom, vi följer med”, sa Olle.

Jag tror inte det”, sa Elvan och pekade på sina vingar.

De kikade runt knuten på Olles hus och såg Lucia som var på väg mot tunnelbygget. Snart snubblade hon. Hon fick tillbaka balansen och lyckades rädda alla bullar innan de ramlade på marken. Därefter började hon att känna sig för med fötterna för att inte snubbla igen.

Jaha”, sa Olle. ”Det är därför Lucia skrider fram.”

Så fort Lucia kom fram till tunnelbygget fick hon arbetarnas uppmärksamhet. De samlades runt henne och tog tacksamt emot hennes saffransbullar. Hon verkade inte lika nervös, men det tog väldig tid.

Vad håller de på med?” sa Olle där han stod bakom knuten. ”De borde ju ha somnat nu.”

Något har barkat käpprätt åt skogen. Vi måste få bort Lucia därifrån”, sa Elvan.

Kan inte fnytten locka dem att titta åt ett annat håll?”

Hur då?” sa det röda fnyttet.

Ge dem stötar, kanske”, sa Elvan och låtsades få en rejäl elektrisk stöt i handen.

Nej, det räcker om ni låter lite”, sa Olle.

Fnytten nickade och flög iväg.

 

Arbetarna tuggade med öppna munnar så att halva bullarna föll ur. Resten pillade de bort med fingrarna. De sluddrade något oförståeligt och såg sedan undrande på varandra. En av dem tittade anklagande på Lucia. Då hördes ett ljud från en av barackerna.

Nnngguelll”, sa en av arbetarna så att han dreglade på sin overall.

Snart knakade det igen, den här gången riktigt högt. Arbetarna gick runt hörnet för att undersöka medan de gurglade till varandra. Strax därefter kom ett av fnytten flygande i full karriär.

Kom fort!” pep det till Lucia.

Lucia sprang tillbaka. De hann precis gömma sig bakom knuten till Olles hus när arbetarna kom tillbaka och fick se att Lucia hade försvunnit. Olle kikade fram lite försiktigt, tills arbetarna hade gått tillbaka till arbetet. Då kom de andra fnytten flygande.

Vad hände med bullarna?” frågade Olle.

Jag vet inte”, sa Lucia förtvivlat. ”Det här har barkat käpprätt åt skogen från början till slut.”

Har du kvar någon bulle?” sa Olle.

Lucia sträckte fram fatet, och då fick Olle se att fatet var alldeles fullt.

Men gav du inte arbetarna några bullar?” sa Olle.

Jag fick det här fatet av en vän, så att jag aldrig skulle kunna baka för få bullar. Det vore ju tokigt om man inte hade några bullar när ens enda uppgift att dela ut bullar. Fatet fyller på sig självt. Fast först måste man naturligtvis baka bullarna…”

Olle ryckte till sig en av bullarna och bet av nästan hälften i en enda tugga. När Elvan reagerade ryckte hon till sig resten och försökte få Olle att spotta ut bullen, men Olle hade redan svalt bullen.

Jag är bäst i min klass på att få in lussebullar i mun”, sa han stolt.

Luciabullar”, rättade Lucia.

Vad håller du på med? Du kommer ju att somna.”

Det tror jag inte”, sa Olle och ryckte tillbaka bullen. ”Titta, sömnmedlet är borta! Tänk om något hände i den där tunneln mellan Mythia och vårt hus.”

Maranga”, sa Elvan och ryckte tillbaka bullen. ”Den där tunneln kallas Maranga.” Hon studerade den närmare. ”Det finns några små korn här. Jag undrar om sömnmedlet innehåller något som inte förstoras.”

Förstoras?” sa Olle förvånat. Men så kom han ihåg hur han hamnade i Mythia, hur rummet blev större och större, fast det i själva verket var han som blev mindre. Då måste ju Elvan och tomtemor också vara pyttesmå. Det var antagligen så hela Mythia fick rum i det där berget.

Olle sträckte ut handen mot Luciabullen, men Elvan drog undan den och Olle lyckades bara få en liten bit. Han hittade ett korn från sömnmedlet och slickade på det nyfiket.

Vad gör du?” sa det röda fnyttet.

Fungerar det?” sa det gröna fnyttet.

Guahhh, shajkiet åååsch”, svarade Olle med alldeles slapp tunga.

Elvan rullade med ögonen.

Jag antar att det där betyder att sömnmedlet fungerar, men att vi troligen skulle ha behövt 15 meter stora bullar för att söva arbetarna.”

Pighuhhheee mmmookkliowww”, sa Olle förtvivlat.

Kan vi hjälpa dig”, sa Lucia oroligt.

Jag tror att det bästa du kan göra är att fortsätta din runda så att alla får sina bullar, för vem vet vart det annars barkar?”

Ja, det kanske är bäst”, sa Lucia och gick iväg.

Hhhuuugghhboooääää”, sa Olle.

Antagligen inte förrän i morgon”, sa Elvan som om Olle hade sagt något fullständigt normalt. ”Du dreglar, Olle. Kom så går vi tillbaka.”

 

Marken utanför tomtemors hus var sprucken och snön yrde mer än vanligt, men bjällerklangen omgav alla stugor och vättarna fortsatte sitt arbete med att göra i ordning släden inför jultomtens stora turné.

Men stugan var hel igen. Näcken spelade fortfarande ihop några av möblerna inuti huset, och sen gick det knappt att se vad som hade varit sönder bara för en timme sedan. På bordet stod en tallrik alldeles fylld med ångande het risgrynsgröt.

Tomtemor kom emot dem.

Nu gäller det”, sa hon. ”Snart känner jultomten lukten av gröten och då vaknar han – hoppas jag.”

Hon knackade på dörren och när den hade glidit upp band hon upp den. Hon viftade ångorna mot jultomtens stuga.

Vad menar du med att du hoppas?” sa Olle.

Det är inte alltid som det lyckas att väcka honom tidigare. Jag har försökt några gånger, när det har varit kris, men…”

Men vadå?” sa Olle.

Oftast sover han bara vidare. Men när han vaknar då förändras han. En gång blev han grön om hela kroppen. En gång kunde han inte sluta gråta. Senast ville han behålla julklapparna själv och så blev han arg när vi försökte få honom att dela med sig.”

Hon satte sig ner vid köksbordet.

Men den här gången behöver vi honom mer än någonsin.”

Tomtemor satte sig ner och nu såg hon betydligt äldre ut än vanligt. De andra satte sig bredvid henne och väntade. Gröten spred sin heta doft i hela stugan, och Olle tog tillfället i akt att titta på de andra: den blyge Näcken, den vänliga tomtemor, de tjattriga fnytten, och Elvan. För två veckor sedan kände han inte någon av dem, och nu hörde han ihop med dem. På något sätt var det här hans förtjänst. Snart skulle jultomten komma och äta, och sen skulle han rädda Mythia, och det skulle bero på att Olle hade hjälpt till.

Olle avbröts i sina tankar av ett vinande. Alla stirrade mot dörren.

Men den som kom in var inte jultomten, utan en tornado i form av en förtrollad stackars vätte. Den svepte genom huset i vansinnesfart och förstörde en hylla efter en annan. Tomtemor skyddade jultomtens fat med gröt. De andra tog skydd mot väggarna. Utom Näcken som ställde sig upp, satte fiolen mot axeln och började spela.

Melodin som Näcken spelade var en vaggvisa. Olle försökte följa vätten med blicken, men snart blev han yr och gav upp. Till slut fick Näcken också ge upp. Vätten saktade inte ner. Näcken såg förbryllad ut och ställde sig vid väggen när vätten kom tillbaka och hotade slå ner allt i sin väg.

Han är för snabb för att höra min musik”, sa Näcken för sig själv.

Plötsligt fastnade vätten i en väldig hand. Allt blev stilla.

Olle hann se att handen satt på en imponerande gestalt som täckte upp nästan hela dörröppningen. Han hade ett stort vitt skägg och glimrade. Det var jultomten! Han var vaken! Och han var inte grön och han verkade inte arg. Han verkade snarast förvånad.

God morgon, gubben”, sa tomtemor.

Vilken gubbe?” sa jultomten frågande. Han hade fortfarande vätten hängande i sin hand.

Tomtemor gick fram till honom med en bekymrad min och ledde fram honom till köksbordet medan hon lossade hans grepp om vätten. Hon gav den till Olle, men Olle bara stirrade på jultomten, så hon gav vätten till Elvan. Vätten försökte slita sig, men Elvan höll honom i ett fast grepp. Han lugnade ner sig lite, och såg lika butter ut som vanligt. Elvan gav honom en likadan blick tillbaka, och höll upp honom så att Näcken skulle kunna spela sin lugnande musik för vätten.

Under tiden satte sig jultomten ner och stirrade undrande på gröten.

Du är verkligen jultomten”, sa Olle.

Är jag?” sa jultomten och tittade upp. ”Vad betyder det? Är det mitt jobb?”

Tomtemor satte sig bredvid honom och sa:

Ja, minns du inget? Ät lite julgröt nu så ska du se att minnet kommer tillbaka.”

Vi kan väl hjälpa honom”, sa Olle. ”Du brukar åka runt i en släde till alla barn i hela världen och om man har varit snäll så får man paket.”

Får jag paket av alla barn i världen?” sa jultomten och plötsligt gav han dem alla ett brett leende.

Innan någon hann röra en muskel var jultomten borta.

Landet Mythia:Kapitel 11

Kapitel 11: I huvudet på Bernhard Fryk

Elvans sladdriga kropp låg pedantiskt rakt på en av enhörningarnas ryggar, medan Olle fick gå själv. De förde honom genom sin gråa och fyrkantiga by längs en liten väg som var full av skyltar om vad man fick och inte fick göra. Alla gick i raka led med allvarliga miner.

Olle försökte berätta hur viktigt det var att han fick tillbaka riset så att han skulle kunna rädda Mythia, men de lyssnade inte. Han höjde rösten, men då pekade hans vakter på en skylt som sa att det var förbjudet att höja rösten enligt Stadsfridsbalkens 12:e kapitel. Hela byn fick Olle att känna sig slarvig.

Under turen vaknade Elvan med ett ryck. Hon hoppade ner från enhörningens rygg och tittade sig omkring.

Vi måste enligt regel 375, avdelning 4, paragraf J be er att följa med oss till er nya inhysningslokal, instiftad enligt Fomsafördragets tredje stycke”, sa den ene av deras vakter med en tonlös röst.

Elvan fick svårare och svårare att hålla ögonen öppna, och när enhörningen började prata om Fomsafördraget somnade hon igen. Olle undrade om enhörningarna visste att Elvan skulle somna, men de visade inga tecken på att le nöjt. De bara lyfte upp Elvan på den ena enhörningens rygg och travade vidare.

När de äntligen kom fram till fängelset var det den enda byggnaden med någon färg över huvud taget. Väggarna hade så många färger att det var svårt att räkna dem alla. Och formerna var runda och vänliga. Enhörningarna såg nästan lite skrämda ut. Olle å andra sidan såg förväntansfull ut. Men på insidan var det ändå ett fängelse, hur glada väggarna än var. Plötsligt slog det Olle att han kanske inte skulle få träffa mamma och pappa och mormor förrän i april. Det blev inte bättre av att han och Elvan föstes in i ett litet rum med bara en enda stol, inga sängar och kala väggar. Det enda som bröt av det gråa var en liten låda som satt på en av väggarna. Enhörningarna satte Elvan i stolen och låste dörren från utsidan.

Olle satte sig för att tänka, men det dröjde inte mer än ett par minuter innan han somnade. Han drömde att han var hemma. Mamma hade tagit ledigt i två veckor så att de skulle kunna umgås innan jul. De skulle baka pepparkakor och skriva julkort tillsammans. Kanske skulle de till och med hinna pynta plastgranen innan–

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

På något sätt fanns fnytten med i Olles dröm. De skakade och bytte färg.

Prosit!” sa Olle i sömnen.

Tack!”

Det fick bli en riktig gran, bestämde han i drömmen.

Han vaknade i stolen. Elvan stod framför honom.

Du tog sovmorgon idag”, sa hon.

Olle sträckte på sig och gäspade. Elvan fortsatte medan hon härmade Olle:

God morgon på dig också, Elvan. Vad bra att du har ägnat hela natten åt att försöka hitta en väg ut ur den här cellen. Har det gått bra? Inte. Är du trött? Okej, då får du sova en stund i stolen.”

Elvan blinkade surt och vinkade åt Olle att resa sig. När han hade gjort det kastade hon sig ner i stolen så att Olle var rädd att den skulle gå sönder. Han sa:

Det måste ha varit du som satte mig i stolen medan jag sov, så du behöver väl inte låta som om det var jag som knuffade ur dig ur stolen.”

Hm”, knorrade Elvan.

Hittade du någon väg ut?” sa Olle, för att få Elvan på bättre humör, men Elvan bara pekade med hela armen mot dörren.

Där. Nu skulle jag uppskatta om jag kunde få sova.”

Hur kommer det sig att du blir så trött här?” frågade Olle.

Det är inte bara jag som är trött här”, sa Elvan och klappade mjukt på fickan där fnytten låg. ”Fnytten försökte hålla sig vakna, men de dubbelsomnar hela tiden.”

Elvan slöt ögonen på ett sätt som fick Olle att förstå att det var bäst att han inte störde henne på ett tag. Olle vände sig om, tills han insåg att det inte fanns något annat att titta på i deras rum förutom en sovande älva och den där lådan. Han gick närmare lådan. Det var en radio. Han skruvade på den. Alla stationer var fyllda av enhörningar som diskuterade lagar och paragrafer med tonlösa röster. Han stängde av den igen. Elvan såg ut att ha somnat ännu djupare. Enhörningarna var verkligen märkliga. Olle hade aldrig träffat några som var så tråkiga.

Han satte sig ner och började tänka. Hur skulle de ta sig därifrån? Tänk om de inte hade kommit därifrån när tunneln kom! Olle försökte att inte fundera på det, utan att koncentrera sig på att hitta en lösning.

När det knackade på dörren hade han hittat en lösning. Elvan öppnade ena ögat medan Olle gick fram till dörren och sa:

Kom in.”

Enligt anvisningarna i RELF:s andra klausul är vi här för att överlämna er mat, lagad på det sätt som beskrivs i KIM-48 och serverad–”

Kom in!” sa Olle.

Dörren öppnades osäkert av två enhörningar med varsin grå matbricka. Olle vinkade in dem. De kom in i cellen.

Vet ni vad det är som går och går men aldrig kommer till dörren?” sa Olle till enhörningarna.

Enhörningarna funderade ett tag och sen sa en av dem:

Det står skrivet i Fliisdoktrinen att individer i vårt yrke inte får diskutera med misstänkta brottslingar–”

Men kan ni inte bara gissa?” sa Olle.

Enhörningarna bet ihop sina käkar för att visa att de minsann inte tänkte gissa.

Klockan”, svarade Olle till slut.

De två enhörningarna lät plötsligt andfådda. Sen släppte de ifrån sig ett kluckande läte, som förvandlades till ett skratt, och sen blev det ett storgarv. Olle kunde inte titta på dem utan att skratta. Enhörningarna gick omkring i cellen medan de kiknade av skratt. Då sa Olle:

Två tomater gick över vägen. Då blev den ene överkörd. Då sa den andre: ’Kom nu ketchup så går vi.’”

Elvan vaknade av enhörningarnas hysteriska skratt och fnytten kunde inte heller undgå att höra det. De tittade sig nyvakna omkring och fick se två enhörningar som höll sig om magarna medan de skrattade så att tårarna rann. Olle viskade till dem:

Nu sticker vi.”

Vad är det som har hänt?” sa Elvan medan hon reste sig och de gick ut genom dörren.

Jag har hittat enhörningarnas svaghet – de har aldrig skrattat, så de är väldigt känsliga för humor.”

I korridoren fanns fler enhörningar som vaktade utgångarna. Olle gick närmare och berättade en till rolig historia som inte var särskilt rolig.

Min hund har ingen nos. – Hur luktar den då? – Hemskt.”

Vakterna fnissade till, och sen låg de plötsligt och vred sig i skrattkramper. Elvan bara stirrade på dem.

Skulle det där vara roligt?”

Olle drog med sig Elvan därifrån, och så letade de reda på var enhörningarnas tekniska avdelning låg. Som tur var fanns det gott om skyltar dit. Och så fort de blev stoppade berättade Olle en ny rolig historia, medan Elvan tittade på utan att le det minsta.

När de väl kom till den tekniska avdelningen hittade de inte bara tejpbollen med ris, utan också grötmandeln, saltet och kentaurmjölken!

Titta här”, sa Olle stolt.

Nja”, sa Elvan. ”Titta här.”

Hon hade hittat en lapp. På lappen stod det att enhörningarna hade tagit ingredienserna från Nejlika, som hade brutit mot åtminstone 500 regler. Därför fick han sitta i en cell hos enhörningarna tills överdomaren skulle komma – alltså någon gång i mitten av april. Olle log brett.

Det var Olle som kom först in i tomtemors stuga igen när de kom tillbaka. Han gav henne ingredienserna och satte sig ner i soffan med andan i halsen.

Nu kan du sätta igång med gröten”, sa han.

Lugna ner dig några hekto”, sa tomtemor. ”Det tar minst en hel dag för gröten att koka ordentligt.”

En hel dag?” sa Olle nedslaget.

Då kom Elvan och fnytten in i stugan.

Det tar en hel dag för gröten att koka”, sa Olle till Elvan.

Går det inte att skynda på det lite?” försökte Elvan.

Nej, då får den ingen verkan”, sa tomtemor och satte sig bredvid Olle.

Innan Olle hann svara kastade sig tomtemor in i väggen. Olle stirrade förvånat på henne, ända tills stolen som han satt på lyfte sig och tippade av honom.

Vad är det som händer?” ropade det blåa fnyttet.

Hela huset skakade. Tomtemor klämdes fast mellan bordet och väggen. Hennes skrik tävlade med ett djupt muller från bergets inre. Snart dåsade en taklampa i golvet. Den höll på att krossa fnytten, men de kastade sig undan och satte sig i taket.

Se upp”, sa Olle, när han hörde hur golvet började spricka.

Snart splittrades golvet i två delar under deras fötter. Olle hoppade åt ena sidan och tog skydd vid ena väggen. Då ramlade en tavla ner och slog Olle i pannan. Han fick jätteont och kröp ihop tills oljudet slutade.

Det kändes som om det hade hållit på i en halvtimme. Sen sa Elvan:

Kan någon hjälpa mig?”

Olle tittade sig omkring. Hela rummet var sönder. Soffan, bordet och en lampa låg i en enda hög med träflisor, så att det var omöjligt att se vad som var vad. Tomtemor satt med ingredienserna i famnen och armarna som skydd ovanför huvudet. Upp ur sprickan i golvet pekade två korta, tjocka ben.

Kan någon hjälpa mig idag?”

Olle och tomtemor sprang fram till Elvan och ryckte upp benen, så att resten av Elvan följde efter.

Det där var fruktansvärt obekvämt”, sa Elvan och borstade av sina vingar.

Olle kisade genom dammet.

Har ingredienserna klarat sig?” frågade han.

Det verkar så”, sa tomtemor.

Jag satt fast”, sa Elvan, som tyckte att de hade slutat prata om henne för tidigt.

Det där måste ha varit de kraftigaste skakningarna hittills”, sa det röda fnyttet.

Ja, vi måste stoppa dem nu. Vi klarar snart inte mer.”

Elvan suckade när hon insåg att samtalet inte skulle handla mer om henne, och så frågade hon:

Vad ska vi göra då?”

Vi måste stoppa tunnelbygget själva.”

Vi har försökt”, sa tomtemor. ”Det är svårt, eftersom de vuxna inte tror på oss längre. Det är bara jultomten som kan stoppa den här katastrofen.”

Olle funderade ett slag.

Men vi kanske kan fördröja arbetet lite, tills jultomten vaknar. Kom, fnytten. Jag har en idé. Vi ska göra ett litet besök.”

Olle smög upp genom källaren, genom köket, och sedan vidare ut på gatan. Han såg att mamma inte var hemma, men det var ju inte så konstigt. Hon arbetar ju jämt, tänkte Olle. När de kom ut i friska luften tog Olle upp fnytten ur fickan. Trots alla gatlyktor såg man att himlen var full av stjärnor.

Ser ni? Vad vackert det är! Jag har inte sett himlen på över en vecka.”

Han stannade och tittade.

Vad menar du?” sa det gröna fnyttet.

Vi har ju en himmel i Mythia”, sa det röda fnyttet.

Tänkte du inte på månen i trollens värld?” sa det gröna fnyttet.

Och på snön i tomtarnas värld?” sa det blåa fnyttet.

Jo…” sa Olle tveksamt. ”Hur går det till?”

Det är häxorna och trollkarlarna som har ordnat det åt oss”, sa det röda fnyttet.

Vad praktiskt det måste vara att bo med sådana som kan trolla!” sa Olle. ”Men jag har ju er.”

Olle och fnytten kom fram till kommunhuset strax efter lunch. De hade tagit alla genvägar Olle kunde. Därför var Olle snöig på axlarna. Han borstade av sig medan fnytten satte sig på handtaget till dörren. Då kom en sur tant och tog tag i handtaget, men hon släppte det lika fort. Hon skakade handen.

Jag fick en stöt. Det måste ha varit statisk elektricitet”, sa hon för sig själv.

Olle sa inget. När tanten hade gått in letade han efter fnytten. De satt på undersidan av handtaget.

Var det ni som gav henne en stöt?”

Fnytten fnissade.

Vi gör så ibland”, skrattade det röda fnyttet.

Olle tog upp fnytten och lade dem i sin ficka igen innan han öppnade dörren och gick in i den stora hallen. Det ekade lika mycket som förra gången han var där, tillsammans med mormor, när mormor försökte stoppa tunnelbygget. Olle försökte komma ihåg hur det var man gick. Var det trapporna eller hissen? Han chansade på trapporna.

Två trappor upp fick han se rätt skylt. ”Bernhard Fryk, byrådirektör” stod det med stora bokstäver. Olle slank in genom dörren och hamnade i en reception. Där satt en kvinna som såg ut att vara lika gammal som Elvan, fast utan vingar på ryggen och tuggummi i håret.

Jag vill träffa Bernhard Fryk”, sa Olle. ”Det är min farfar.”

Åh, han har inte berättat något om dig, men jag antar att det bara är att gå in. Det är längst bort i korridoren.”

Olle skämdes lite för att han hade ljugit för tjejen. Bernhard Fryk var inte alls hans farfar. Men Olle var ju tvungen att rädda Mythia, och då tyckte han att han fick ljuga lite. Han fortsatte längs den beiga korridoren tills han kom till den sista dörren. Det satt en dörrskylt som berättade att rummet tillhörde Bernhard Fryk.

Därinne satt Bernhard Fryk i vit skjorta och slips. Han hade en stram snedbena i sitt gråa hår, och han såg bister ut. Han läste, och lade inte märke till Olle, förrän Olle gick fram till hans stora skrivbord. Han tittade inte upp utan sa bara:

Vad vill du?”

Jag heter Olle Dahlberg – ” började Olle.

Bernhard Fryk avbröt honom genom att hålla upp ett pekfinger samtidigt som han fortsatte att läsa.

Är det om tunneln? Då får du prata med byggnadsstyrelsen på våning fem. Jag har inte tid med fler avbrott.”

Olle stack handen i fickan och kände hur fnytten klättrade upp i hans hand. Han tog fram handen igen.

Den där tunneln är farlig”, sa han.

Bernhard Fryk rättade till slipsen, fast det inte behövdes, och så sa han:

Vi har gjort arkeologiska, geologiska, ekologiska och landskapsmässiga avvägningar, utan att finna några hinder för tunnelbygget. Jag tror till och med att byggfirman använder miljövänligt bränsle.”

Han slutade inte för ett ögonblick att läsa, och därför såg han inte hur Olle sträckte fram handen mot honom. På handen satt fnytten.

Flyg in i hans huvud och se till så att han stoppar tunneln”, viskade Olle.

Fnytten lyfte, drog in magarna så att de blev mindre, och så flög de rakt emot Bernhard Fryks välklippta hår. De tog sikte på hans högra öra. Bernhard Fryk såg något i ögonvrån och viftade till med handen, men fnytten var snabbare och flög förbi handen, in i örat.

För första gången tittade Bernhard Fryk upp från sina papper.

Vad var det där?”

Han stack in ett finger i örat och försökte få tag på fnytten, men det var för sent.

Fnytt kallas de. De flyger med hjälp av statisk elektricitet, och de kan få folk att göra saker genom att flyga in i deras öron. Och de bor i det där berget som ni borrar i.”

Plötsligt drogs byrådirektör Bernhard Fryks mungipor upp i ett leende.

Självklart ska jag se till så att tunnelbygget blir stoppat. Men först ska jag dansa!”

Han skruvade på radion som stod i fönstret, och bytte radiostation från en massa prat till popmusik. Olle försökte få med honom ut, men Bernhard Fryk drog sig undan och började röra sig till musiken. Han klappade händerna och skakade på rumpan i takt till musiken.

Wow!” ropade Bernhard Fryk. ”Det här svänger ju rejält. (Pust) Som jag har längtat efter att få (pust) dansa igen.”

Kom nu”, sa Olle.

Utanför dörren stoppades de av Bernhard Fryks kollegor som undrade varifrån oljudet kom. När de fick syn på den märkliga dansen ryggade de tillbaka. Olle drog med sig Bernhard Fryk därifrån, medan arbetskamraterna stirrade efter dem.

Han mår inte så bra”, sa Olle. ”Vi går hem.”

Det där var hans barnbarn”, förklarade hon som satt i receptionen.

Visst dansar jag bra?” sa Bernhard Fryk och sparkade upp dörren till trapporna. Han satte sig på ledstången och gled neråt. Olle sprang efter och ropade:

Fnytten, ni behöver inte stänga av hans kontroller riktigt så mycket. Jag hinner inte med.”

Tjohoo!”

Bernhard Fryk hoppade ner från ledstången och sprang ut genom dörren. Olle var en bit efter. När han kom ut var Bernhard Fryk borta. Olle tittade omkring sig, men han måste ha rundat ett hörn.

Plötsligt kom en bil farande. Däcken tjöt när bilen tvärnitade mitt framför Olle. Det var Bernhard Fryk som öppnade dörren och sa åt Olle att hoppa in. Olle skyndade sig att hoppa in, och direkt när Olle hade spänt fast säkerhetsbältet tryckte Bernhard Fryk på gaspedalen så att snön yrde bakom dem.

Det är ingen fara”, sa Bernhard Fryk när han såg att Olle var rädd. ”Jag har en syster som är polis, så jag åker nog inte i fängelse. Hahaha! Se upp där, bil-drulle! Jag ska svänga här.”

Ett par minuter senare kom Bernhard Fryks bil in på Olles gata i över hundra kilometer i timmen. Den gjorde en sladd och ställde sig mellan två baracker. Bernhard Fryk var ute ur bilen innan bilen hade stannat. Han kastade sig ner på marken och gjorde en ängel i snön.

Kom nu”, sa Olle och drog Bernhard Fryk i armen. ”Vi måste prata med de här farbröderna.”

Jaja”, sa Bernhard Fryk besviket och klev upp ur snön.

Olle borstade bort snön från hans rygg.

Nu måste du skärpa dig. Du får inte göra som du gjorde med den där tanten med hunden igen. Förstår du?”

Bernhard Fryk knuffade bort Olle, eftersom han inte ville bli avborstad.

Hör du vad jag säger?” sa Olle.

Jaja”, sa Bernhard Fryk.

Vad sa jag då?”

Jag vet inte.”

Det är fult att spottas.”

Inget kul får man ha”, sa Bernhard Fryk, tills han fick syn på en grävmaskin. ”Titta, en grävmaskin.”

Bernhard!”

Olle blängde på Bernhard Fryk med sin mest hotfulla blick.

Nu går du fram till gubbarna och säger så där som jag sa till dig förut.”

Bernhard Fryk suckade och körde ner händerna riktigt djupt i fickan.

Haaaallllåååå! Kan ni sluta att arbeta ett tag?!”

Arbetarna fick syn på Bernhard Fryk och stängde av sina maskiner. Det blev tyst. Han som bestämde över tunnelbygget kom fram till Bernhard Fryk och Olle och tog av sig hörselskydden.

Fryk, vad gör du här? Kommer du för att kolla så att vi inte slösar med spik?”

Olle nickade åt Bernhard Fryk att sätta igång. Bernhard Fryk rynkade ögonbrynen och sa med sin allvarligaste stämma:

Vi har upptäckt att tunneln riskerar att starta en hydrologisk katastrof. Avbryt genast arbetet.”

Men vi har ju hållit på i flera veckor med det här”, sa arbetaren. ”Vad är det för katastrof du pratar om?”

Jag kan tyvärr inte gå in på det, men ni måste avbryta arbetet nu.”

Så här kan du inte göra.”

Jag har just gjort det. Om du vill ändra på det här får du ta upp frågan med kommunens tunnelutskott, och det är jag. Tunneln måste stoppas.”

Arbetaren stirrade Bernhard Fryk rätt in i ögonen. Bernhard Fryk snörpte på munnen.

Säg åt dem att packa ihop. Om ni är snälla, ska jag se till så att ni får lön fram tills jul ändå.”

Till slut vek arbetaren bort blicken och slängde sina hörselskydd i marken. Han gick tillbaka till de andra arbetarna. Bakom hans rygg började Bernhard Fryk att fnissa.

Jag klarade det! Jag lurade honom!”

För första gången vara Olle och Bernhard Fryk glada tillsammans. Men det skulle de inte vara länge.

Inuti Bernhard Fryks huvud hörde fnytten ett ljud. Det kom inifrån huvudet. Det blåa fnyttet slutade att styra om Bernhard Fryks hjärnsignaler och lyssnade noga.

Tänk om det är någon här inne.”

Dumheter”, sa det röda fnyttet. ”Vem skulle vara här inne?”

Förutom vi”, sa det gröna fnyttet.

Ni har väl hört talas om hjärnspöken”, sa det blåa fnyttet.

Det finns inga hjärnspöken”, sa det gröna fnyttet.

Det är så människor säger när någon är tokig bara”, sa det röda fnyttet.

Men Bernhard Fryk kanske är tokig”, sa det blåa fnyttet oroligt.

Innan de andra fnytten hann svara sjöng det till i synapserna. Något grått och genomskinligt kom flygande emot dem med väldig fart. Det såg faktiskt ut som ett spöke.

Landet Mythia:Kapitel 1

Kapitel 1: Landet Mythia

Olle kunde inte sova eftersom smällarna skakade hela huset. Han blundade, lade kudden ovanpå huvudet och försökte komma tillbaka till sin dröm. Då kom en ny sprängning. Olle satte sig irriterat upp i sängen och tittade ut mot tunnelbygget som hade stört honom. De sprängde lite då och då så att snön skakade ner från taket på Olles hus.

Då insåg han att det var den första december. Genast blev han mycket gladare, eftersom han älskade julen på samma sätt som vissa människor gillar pannkakor och andra människor bara älskar papegojor. Han hoppade upp ur sängen och började genast öppna sina tre julkalendrar, medan han tänkte att det bara var tjugotre dagar kvar till julafton.

Då visste han inte att hela hans liv skulle förändras den dagen. Han anade inte alls att han skulle få… nä, förresten, det kanske jag inte ska berätta riktigt än. Men vi kommer dit.

I köket satt Olles mamma Kerstin och hans mormor Anna. Mamma läste tidningen, drack kaffe och lyssnade på nyheterna samtidigt, så hon märkte inte ens att Olle kom in i köket. Mormor däremot vinkade från motionscykeln, och ropade ”god morgon” lite för högt, eftersom hon alltid brukade lyssna på musik på högsta volym medan hon cyklade. Olle vinkade tillbaka, och skulle just ta fram sin frukost när telefonen ringde.

”Det kanske är pappa”, tänkte Olle, för han längtade efter att pappa skulle ringa. Pappa var på andra sidan jorden, för att bestiga världens näst högsta berg, K2. Det var inte ens säkert att han skulle hinna hem till jul.

Men det var inte pappa. Det var Kenny, Olles bästa kompis, som bodde tre hus bort. Han hade flera konstiga saker att berätta. Det var så konstiga saker att Olle knappt trodde att de var sanna.

Det visade sig att Olles skola hade brunnit ner under natten. När deras fröken hade hört talas om branden hade hon blivit så rädd och tokig att hon inte kunde jobba. Och rektorn hade varit så trött att han hade gett eleverna ett löfte: om föräldrarna lovade att se till så att barnen läste läxorna hemma, så fick eleverna vara hemma tills vårterminen började!

Vad som gjorde saken riktigt fantastisk var att när Kennys pappa hade hört att Kenny skulle få ledigt från skolan, så föreslog han genast att familjen skulle åka iväg upp till fjällen för en lång semester. Nu bjöd Kenny med Olle på resan – om han fick lov för sin mamma. Om Olle ville följa med skulle han komma hem till Kenny innan klockan elva, för familjen skulle åka prick elva, med eller utan Olle!

Olle blev så uppspelt att han lovade att han skulle komma dit innan han hade frågat mamma. Det var mest det som hans mamma reagerade på.

”Är du fullkomligt tokig?” sa hon. ”Ska du lova såna saker utan att fråga mig först.”

Då kom mormor till Olles undsättning:

”Kerstin, är inte det här rätt bra egentligen? Vi måste ju ändå flytta ut när kommunen bygger sin förbaskade tunnel genom berget, om vi inte vill lyssna på deras evinnerliga sprängningar. Om Olle nu får chansen att åka bort…”

Medan mamma funderade på vad mormor sa, blinkade mormor till Olle. Hon visste precis hur hon skulle få mamma att se Olles sida av saken. Och mindre än fem minuter senare hade Olle fått en lapp med mammas underskrift och höll på att packa sin resväska full med varma tröjor och rejäla skor.

Här kanske det är läge att berätta lite om Olle själv. Han är 12 år gammal, har brunt hår och lite utstående öron. Som jag redan har berättat gillar han julen – fast inte bara paketen, utan allt som har med julen att göra: snön, julmusiken, pepparkaksgubbarna, doften av lussebullar och stearinljus, ja, till och med mörkret och kylan går an.

Men det finns mer att känna till om Olle. Han bor i ett blått hus i byn Vallköping tillsammans med sin mamma (som är 35 år) och sin pappa (som också är 35 år). Eftersom pappa just nu klättrar i berg och mamma jobbar sent nästan varje kväll så bor Olles mormor hos dem. Det är bra, för henne kan man prata med. Det märks nästan inte alls att hon är 57 år gammal.

Annars går Olle i skolan. Hans lärarinna – hon som blev tokig – sa en gång till Olles mamma att Olle skulle kunna göra riktigt bra ifrån sig i skolan, om han ansträngde sig mer. Det är sant, men Olle kan inte låta bli att bli arg när de andra barnen retar honom för hans utstående öron, och det kan man ju förstå.

På fritiden brukar Olle hänga ihop med Kenny. De klättrar rätt ofta i bergen omkring Vallköping, och det finns ett bra berg precis bredvid Olles hus, som de ofta leker på. När Olle och Kenny inte klättrar är Olle ofta ensam, eftersom han inte har några syskon. Han har inte ens en katt att leka med, och det är nog tur för han tål inte katter.

Men åter till berättelsen…

Olle blev svettig bara av att bära ner väskan för trappan. Olles mormor sprang fram och skulle hjälpa honom men Olle satte ner väskan och tog på sig jackan.

”Är det säkert att du inte vill ha hjälp att bära ut väskan?” frågade hon.

”Nej, det är inte så långt. Var är mamma?” sa Olle.

”Hon har åkt till jobbet”, sa mormor.

”Kunde hon inte ha sagt hej då?” sa Olle.

Egentligen var han inte förvånad. Mamma verkade alltid ha bråttom till jobbet. Ibland glömde hon till och med att skjutsa honom till skolan fast hon hade lovat.

”Jaja, vi ses när jag kommer tillbaka”, sa han och kramade mormor.

”Jag har gjort i ordning några mackor åt dig. Och mamma lade lite pengar på byrån vid dörren.”

”Tack så mycket. Jag ringer när vi kommer fram.”

Men mormor fnyste lite på skoj och sa:

”Du kommer säkert att ha så roligt att du glömmer att ringa.”

Om nu saker och ting hade gått som alla hade planerat, då hade Olle tillbringat sitt jullov i fjällen. Men nu föll det sig så att Olle hade glömt något viktigt hemma – sin bergsbestigningsutrustning. Därför ställde han sin tunga resväska bakom ett träd så att det inte skulle skvätta snömodd från bilarna på den, och sen gick han tillbaka hem.

När han kom hem gick han raka vägen ner i källaren där utrustningen fanns. Källaren var inte alls så hemsk som han hade trott när han var liten, men det var inte något ställe man gick till för att ha mysigt. Särskilt inte nu, när kommunen sprängde i berget så att saker skakade ner från hyllorna. Han visste precis var alla delar av hans utrustning fanns, och hade precis plockat upp ryggsäcken med de fastspända hackorna och karbinhakarna, när han hörde en enorm smäll. Kommungubbarna var igång igen!

Han fick på sig ryggsäcken, och trädde på sig ett rep på samma sätt som hans pappa brukade göra. Då kom nästa smäll.

”Vad sjutton…”

Olle höll för ena örat samtidigt som han sträckte sig efter det andra repet. Han skulle precis ta tag i det när han kände ett luftdrag och fick se hur repet ringlade iväg i luften, som om det satt ett snöre i det. Det här var märkligt. Änden drog sig allt närmare en liten öppen lucka i väggen. Olle hade aldrig sett luckan förut. Han tog tag i repet, och plötsligt ryckte det till i handen på honom. Olle tog ett stadigt tag och släppte inte taget.

Plötsligt såg han hur rummet verkade bli större omkring honom. Bänken, dörren, väggen, allt växte! Framför Olle öppnade sig luckan som ett svart gap och svalde Olle med hull och hår…

Resan var det märkligaste av allt. Den kastade Olle upp och ner, samtidigt som allt var kolsvart. Av luftdraget att döma gick resan mycket fort. Ändå landade han mjukt.

Olle kände omkring sig på marken och upptäckte att han satt på ett platt stengolv. Han såg inte mer än ett par decimeter framför sig. Nu önskade han verkligen att han hade hunnit få tag i sin ficklampa. Han rullade ihop repet, och trevade omkring sig. På väggen bakom honom fanns en utskjutande dörrkarm. Men det fanns ingen dörr, så hur hade han kommit dit? Och vart hade han kommit?

Hallå?” ropade han och lät inte alls lika modig som han hade hoppats. Det kom inget svar, och det kanske var lika bra.

Det verkade som om man kunde gå åt båda hållen. Var det en tunnel? Det kanske var kommungubbarnas tunnel, men åt vilket håll skulle han gå för att komma ut? Olle lyssnade om det fanns några ljud att gå efter, men han hörde inget.

Däremot såg han någonting lite längre bort. Det verkade som om tre små ljuspunkter flög omkring. De kom närmare, och ju närmare de kom desto tydligare hördes också ett ljust pipande. Olle backade in mot väggen samtidigt som han tittade nyfiket. Vad var det där för något? Till slut insåg han att det var tre varelser som flög emot honom, samtidigt som de tjattrade sinsemellan. De såg ut som videungar, fast de var ungefär lika stora som en enkrona. Och de flög utan att ha några vingar, hur nu det gick till. Deras pyttesmå ben och armar var randiga, som om de hade strumpor på sig. Dessutom lyste deras magar i olika färger. En av varelserna lyste grönt, en lyste rött och den minsta lyste blått.

När de kom närmare verkade de få syn på Olle och flög snabbt närmare.

God jul, Olle”, sa den gröna varelsen.

Vad skönt att du äntligen är här”, sa den röda varelsen.

Vi har varit så rädda att du inte skulle komma i tid”, sa den blåa varelsen.

Olle förstod knappt vad de små varelserna sa, eftersom de hade så pipiga röster och pratade så fort. Dessutom tyckte han att de hade sagt att de väntade på honom. Hur kunde de veta att han skulle hamna där just nu?

Vad menar ni?” frågade han. ”Har ni väntat på mig?”

Olles frågor fick de små varelserna att börja prata i munnen på varandra, och Olle hörde bara delar av vad de sa. De sa något om att berget höll på att gå sönder och att Olle skulle rädda dem och att jultomten var i fara, och en massa annat.

Lugna ner er”, sa Olle. ”Jag förstår inget. Vilka är ni?”

Va?” sa den blåa lilla varelsen. ”Han vet inte vilka vi är. Hur kan han inte veta vilka vi är? Vi är ju fnytten.”

Fnytten, du vet”, sa den röda varelsen.

Jag har aldrig hört talas om några snitt.”

De små varelserna ryckte till som om Olle hade slagit till dem. Sen flög de omkring som tokiga, medan de sa:

Han har aldrig hört talas om oss. Och han kallade oss snitt.”

Olle blev alldeles generad.

Förlåt. Borde jag veta vilka ni är?”

De små varelserna landade på hans arm och gick bestämt uppför armen mot hans ansikte.

Vet du vem jultomten är?”

Ja”, sa Olle.

Lucia?”

Ja.”

Trollen?”

Ja.”

Älvorna?”

Ja, det är klart att jag vet. Men ingen av de där finns ju, utom jultomten, alltså, för han bor ju på Nordpolen.”

Jaha”, sa den röda varelsen med en sur min. ”Han vet vem jultomten är, men han har aldrig hört talas om fnytten. Har du aldrig hört sagan om fnyttet som flydde från draken och fick prinsessan och hela kungariket?”

Nej”, sa Olle förvirrat.

Du, Olle, det verkar som om du slog i huvudet när du kom hit till Mythia”, sa den gröna varelsen.

Jag börjar tro det jag också”, sa Olle. ”Det finns ju inga talande djur.”

Vi är inga talande djur. Vi är–”

Jag vet”, sa Olle. ”Ni är fnytt.”

Det blåa fnyttet tittade glatt på de andra fnytten och sa:

Nu känner han igen oss.”

Olle ryckte uppgivet på axlarna.

Jaja, nu vet ni vem jag är, och jag vet vilka ni är, men har ni inga namn var och en?”

Nej”, sa det gröna fnyttet.

För en gång kom det en tjej och ville låna våra namn, och vi har aldrig fått tillbaka dem”, sa det röda fnyttet.

Hon besökte Mythia, och sen när hon blev stor skrev hon massor av sagor”, sa det blåa fnyttet.

Hon hette Astrid”, pep det röda fnyttet.

Men nu är det dags att vi träffar tomtemor”, sa det gröna fnyttet.

Fnytt, sagor, Astrid, tomtemor?” frågade Olle. ”Men jag ska ju till fjällen.”

Olle tittade på sin klocka. Den var över elva. Kenny och hans familj skulle åka prick elva. Olle visste att när Kenny sa prick elva, då menade han prick elva. Han hade missat dem. Då spelade det kanske ingen roll om han följde med fnytten en liten stund… Tänk bara om Kenny hade sett det här!

Tack vare fnyttens lysande magar såg Olle att det faktiskt var en tunnel som han hade hamnat i, men den liknade ingen tunnel som han hade sett, utan snarare en korridor, för det fanns massor av tunga trädörrar på vardera sidan om gången. Och korridoren sträckte sig så långt han kunde se åt vardera hållet.

Var är vi någonstans?” frågade Olle.

Den här gången kallas ingenmanslandet”, sa det blåa fnyttet.

Vi är i landet Mythia”, sa det gröna fnyttet.

Det är här alla sagoväsen bor”, sa det röda fnyttet.

Tomtar…” sa det blåa fnyttet.

Älvor…” sa det gröna fnyttet.

Troll…” sa det röda fnyttet.

Sjöjungfrur…” sa det blåa fnyttet.

Tomtar…” sa det gröna fnyttet.

Det har jag redan sagt”, sa det blåa fnyttet.

Ja, fast det bor ju ganska många tomtar här”, sa det gröna fnyttet.

Men, det finns ju inga troll och älvor på riktigt.”

Nej, kanske inte i På-riktigt, om det är där som du bor. Men här i Mythia finns de.”

Nähä”, sa Olle. ”Vem bor där då?”

Fnytten tittade på dörren som Olle pekade på, en kvistig och repig dörr som var svartmålad. Med ens blev alla tre fnytten gula på magen. De flög bort till andra väggen.

Där bor trollkarlen Nejlika”, sa det röda fnyttet kort.

Vad hände med era magar?” frågade Olle.

Vi gillar inte den dörren”, snyftade det blåa fnyttet.

Med de orden svängde fnytten in genom en liten springa i en dörr snett mittemot den svarta dörren och försvann. Det blev alldeles mörkt, men Olle kunde inte minnas att han hade sett något handtag på dörren. Han kände efter, och mycket riktigt var dörren alldeles slät. Han försökte gräva in fingrarna mellan dörren och dörrkarmen, men det gick inte.

Då kom fnytten ut igen.

Varför kommer du inte?” frågade det röda fnyttet.

För att jag inte kan flyga in genom den där springan”, förklarade Olle surt.

Fnytten började fnissa.

Han vet inte hur man öppnar en dörr”, sa det röda fnyttet.

Olle gillade inte att fnytten tyckte att han var dum, och han visade det genom att slå till dörren med sin knytnäve. Då gled dörren upp.

Titta, han visste”, sa det blåa fnyttet.

När Olle tittade in genom den öppna dörren fick han se en hel by därinne. Det här var inte ett rum, det var ett land! Marken var täckt med snö, och kylan gjorde att Olles andedräkt syntes som ett moln framför hans ansikte. Han gick in och pulsade närmare de små husen med de snötyngda taken medan han lyssnade.

Välkommen till Gröteborg”, sa det röda fnyttet. ”Här bor jultomten.”

Gröteborg? Vad är det för ljud?”

Det är bjällerklang. Det låter alltid så härinne.”

Olle gick vidare med fnytten vid sin sida. Han såg några renar på ett fält, och en enorm släde vid ett av husen. Inifrån husen syntes skenet från stearinljus genom rimfrostiga fönster.

De som bor här firar verkligen jul ordentligt”, sa Olle.

Fnytten flög i förväg mot dörren till ett av husen, och in genom en springa. Olle såg inget handtag här heller, så han knackade på och då gled dörren upp. Emot honom strömmade tusentals dofter: saffran, gröt, lack, glögg och knäck, alla på samma gång.

Flytt´ på dä´. Förräst´n, vem ä´ du?” frågade en röst med norrländsk dialekt.

Olle vände sig om, och bakom honom stod en liten, sur gubbe som inte räckte Olle längre upp än till magen, och då var luvan inräknad.

Jag heter Olle.”

Olle!” hördes en annan röst säga, inifrån huset. ”Släpp in honom. Han ska rädda julen.”

Gubben fnyste.

Skull´ dä va´ nåt å rädd´?”

Innan Olle hade hunnit svara hade gubben gått in i stugan med tunga steg. Den gamla gumman som hade ropat kom ut i hallen. Hon såg ut att vara minst åttio år gammal, alldeles rynkig och vithårig. Hon var ungefär lika lång som Olle. Hon torkade av händerna på förklädet, och kastade sig om halsen på Olle.

Olle”, sa gumman. ”Åh, du kom verkligen i sista minuten.”

Olle tog sig loss ur gummans grepp.

Vad pratar du om?”

Jag pratar om tunnelbygget.”

Hon studerade Olle.

Men jag ser att fnytten inte har berättat för dig vad det handlar om. Nåväl, kom in i stugan, så ska jag berätta.”

Olle följde med den lilla gumman in i köket. Det var ett gammaldags kök, med vedeldad spis och knotiga trämöbler och stora grytor. På bordet satt fnytten bredvid varsitt stort tomt fat och spottade kärnor. Tomtemor bjöd Olle att sätta sig ner.

Tunnelbygget måste stoppas”, sa hon.

Varför då?” frågade Olle.

Som svar på Olles fråga kom en enorm smäll, starkare än någon Olle känt när han var hemma. Marken skakade. Grytorna vibrerade. Fönstren dallrade. Från ljusen rann smält stearin ner på bordet. Olle sprang upp och var beredd att ta skydd, när skakningarna slutade.

Du ser själv. Om ett tag kommer tunnelbygget att rasera hela Mythia. Alla som bor här kommer att… försvinna.”

Men kan ni inte flytta till något annat ställe då? Jag och mamma och pappa blir också tvungna att flytta för att kommunen vill bygga sin tunnel.”

Gumman blev med ens sorgsen.

Vet du, från början bodde vi överallt i skogarna. Sen försvann skogarna en efter en, och vi blev tvungna att flytta in i bergen. Sen började bergen också försvinna. Det här är det sista berget vi kan bo i. Det finns inget annat ställe att flytta till. Du är vårt enda hopp nu.”

Både tomtemor och fnytten tittade spänt på honom.

Vad är det ni vill att jag ska göra då? Jag har ingen aning om hur man stoppar ett tunnelbygge.”

Jag förstår att det är mycket att lära sig, men du kommer snart att vänja dig vid Mythia. Du kanske till och med gillar det.”

Varför ber ni inte någon vuxen? Jag är ju bara 12 år.”

Det går inte. Det skulle ta för lång tid att förklara det här för en vuxen, och sen skulle de gå omkring här i Mythia och tänka på sina jobb och på vad de ska laga för mat och hur mycket pengar de får tillbaka på skatten.”

Olle skrattade och smittade tomtemor så att hon också började skratta. Men sen blev hon allvarlig.

Vi har haft koll på dig, Olle. Du är modig och klok och dessutom bryr du dig om julen. Jag litar på dig. I själva verket lägger vi alla våra liv i dina händer… Det kan bli farligt. Men du bestämmer själv om du vill göra det här.”