Ifall Alan Smithee gjorde alla filmer

Häromdagen såg jag och mina pojkar (8 och 5 just nu) det allra första avsnittet av TV-serien MacGyver. Det är en serie jag växte upp med och som jag lärde mig mycket av, och som jag nu tänkte föra vidare till mina söner (och som jag också hade fört vidare till mina döttrar om jag hade haft några). Vi har sett drygt 2,5 säsong än så länge, men eftersom 5-åringen fick önska ett avsnitt nyligen så fick 8-åringen också sin chans, och han har pratat länge om pilotavsnittet.

Det som är lite anmärkningsvärt med pilotavsnittet (förutom att MacGyver inte riktigt har fått alla egenskaper än), är att avsnittet är regisserat av Alan Smithee. För den som händelsevis inte känner till det, var Alan Smithee en pseudonym inom film- och TV-branschen för filmarbetare som inte vill förknippas med ett verk, till exempel en regissör vars film blivit så omklippt att han eller hon inte längre kan stå för den. Numera används andra knep, eftersom namnet har blivit för känt, men det användes från 1969 (”Death of a Gunfighter”) ända fram till omkring 2000. Pilotavsnittet regisserades egentligen av Jerrold Freedman, som även använt pseudonymen vid andra tillfällen.

Om man analyserar en film eller TV-serie som man vet att Alan Smithee ”är inblandad i”, såsom jag gjorde häromdagen med MacGyver, då är det lätt att ens inre alarm för dåligt skådespeleri, dålig klippning, konstig musik eller liknande sätts på en betydligt lägre nivå än vad man brukar ha. Man förväntar sig att verket ska vara dåligt. Nu visste jag i förväg att avsnittet var regisserat av Smithee, och var medveten om risken, så jag försökte nollställa mig: vad kan det ha varit som orsakade problemet/konflikten? Det är inte lätt att se, måste jag säga, så här i efterhand. Kvaliteten skiljer sig inte mycket mot andra MacGyver-avsnitt – såväl jag som 8-åringen tycker nog att det är ett av de bättre avsnitten, eftersom det händer så mycket. Så innehållsligt är det inte tydligt.

Men det fick mig i alla fall att tänka på hur det skulle vara ifall man analyserade alla filmer som om de var gjorda av Alan Smithee, d.v.s. med lägre tålamod för dålig klippning, taffligt skådespeleri, mm. Se gärna om en film eller ett TV-serieavsnitt som du vet är skrivet eller regisserat av en riktigt duktig hantverkare/konstnär – men försök att lura dig själv att det faktiskt var Smithee som låg bakom filmen.

Jag tror att du kommer att finna att även dina favoritverk kommer att få en konstig bismak. Varför gjorde de si eller så? Hur tänkte de där?

Det är en viktig läxa. Vi dömer saker väldigt olika beroende på vilka våra förutfattade meningar är. Det kan vi utnyttja, som författare. Vi kan också låta bli att lära oss det. Vilket du väljer är helt upp till dig.

Tydligen är jag ovanlig

I bilen hem från midsommarfirandet kommenterade min sambo att jag inte är som de flesta andra svenskar. Hon tyckte att det var bra (men att hon har brottats med det tidigare, och säkert kommer att fortsätta att göra det framöver). Det är såklart inget jag är omedveten om själv. Man kan liksom inte låta bli att upptäcka att man är den ende som X:ar, när det sker gång på gång.

Jag är givetvis också medveten om att alla människor i viss mån är ovanliga. Det är i sig inget ovanligt att vara ovanlig. Det kan vara hur vackert som helst att folk är olika. Om den här texten kan få en enda människa att framträda som ovanlig så har vi tillsammans gjort världen mindre enformig.

Det finns ett annat skäl till att jag skriver. Ibland kan jag känna mig lite ensam att ha just de här ovanligheterna. Inte var och en, utan den här kombinationen. Lite sorgligt är det (”Life is a mystery, everyone must stand alone” för att tala med Madonna), men jag försöker också se det positiva: det unika gör det lättare att hitta just mig för den som söker en person med just de här egenskaperna:

  • äger ingen bil
  • har inget körkort – något som gör folk tacksamma över punkten ovan
  • gillar inte sommarstugor – men tolererar att andra gör det
  • gillar B-filmer, actionfilmer och serietidningsfilmer – och analyserar gärna sönder dem. Det gäller också filmer som många tycks avsky eller vara starkt kritiska till eller som ingen hört talas om [1], inklusive men inte begränsat till:
    • Hudson Hawk
    • Batman & Robin (som jag tycker knyter an till det som var bäst med Batman-figuren, nämligen den roliga TV-serien, snarare än de ganska bleka pseudo-seriösa serierna)
    • The league of extra-ordinary gentlemen
    • Charlie’s angels
    • Det stora tågrånet (med Sean Connery, baserad på en bok av Michael Crichton)
    • Daredevil (även om slutstriden är lite av en besvikelse)
    • Bud Spencer & Terence Hill (lätt nostalgiskt)
    • Red (med Bruce Willis)
    • Salt
    • Förhandlaren
    • Mission Impossible 4 (som är den bästa i serien)
    • Trubbel på Baker Street
    • The wedding singer
    • Den där Mary
    • Cutthroat island
    • Demolition man
    • nyinspelningen av 12 fördömda män (till skillnad från originalet)
    • nyinspelningen av Fönstret åt gården (med Christopher Reeve)
    • Dinner for schmucks
    • James Bond-filmerna med Timothy Dalton (eftersom de är de som mest liknar Flemings böcker, åtminstone om man struntar i vissa korta undantag)
  • ogillar några av de filmer man ”ska” tycka om – eller tycker i alla fall inte att de är något märkvärdiga: Gökboet, Sista natten med gänget, Picassos äventyr, Forest Gump, Född den 4:e juli, James Bond-filmerna med Pierce Brosnan, Dr Strangelove, Da Vinci-koden, och Stjärnornas krig (ja, till och med originalen!)
  • har svårt för i stort sett alla svenska filmer och all svensk TV. Det har gått så långt att jag inte ens försöker längre
  • tittar mer på TV än på film, där det finns så mycket mer banbrytande: se bara på några av de bästa TV-serierna i världen, samt Lie to me, Hämnd AB (som den här bloggen har fått sitt namn efter, ”nya” Mission Impossibe (från 1988-1989), MacGyver (som har lärt mig så mycket), Futurama, Scrubs, Frasier och ‘Allo ‘allo. Just nu fördjupar jag mig i Dr Who.
  • däremot har jag missat och struntat i några av de största serierna, som folk pratar om hela tiden: Game of thrones, The Sopranos, Seinfeld, True blood, How I met your mother och allt vad de heter. TV har helt enkelt blivit mindre relevant för mig (därför borde jag ändra verbet i förra punkten till ”tittade”, men det förstör symmetrin)
  • läser fortfarande guldålderns deckare, inte de där moderna svenska polisprocedur-romanerna
  • föredrar böckerna om Martin Beck framför filmerna
  • föredrar filmerna med Gösta Ekman som Martin Beck framför filmerna med Peter Haber
  • har oerhört svårt för Håkan Hellström och Ulf Lundell, Bob Dylan och Carola Häggkvist, Bruce Springsteen, Rolling stones
  • spelar inte spel på datorn, eller via telefonen
  • har lätt för att prata med kvinnor – och dem med mig
  • har inte svårt för att samtala, och berättar allt om mig för den som frågar (så länge det inte skadar mig eller någon annan, men då berättar jag det)
  • läser gärna böcker flera gånger om de är bra, och ser gärna om filmer om de är bra
  • har några bästsäljande men i Sverige ganska okända författare som favoriter, såsom Jeffery Deaver (en av få författare jag har en hel hyllmeter av), Jasper Fforde, John J. Nance, Richard Wiseman och Mary Roach
  • jag lyssnar på Povel Ramel och andra äldre svenska humorister – men inte till besatthet
  • jag hoppar över Melodifestivalen och Eurovision Song Contest
  • jag tittar inte på sport, varken på plats eller via TV
  • jag har aldrig sett ett helt avsnitt av någon talangjaktsprogram, eller Bingo-Lotto, och sedan 1990-talet inte en enda gala
  • driver eget företag, men jagar inte kunder hela tiden
  • antecknar fortfarande på papper
  • tycker att midsommar, jul och påsk (samt andra familjehögtider) bleknar i jämförelse med Halloween
  • anser att mitt jobb som författare inte är att skriva om mig själv, och skriver bara väldigt sällan om personliga saker (senaste tiden har det dock blivit en del sånt)
  • gillar basröster
  • har enligt andra väldigt lite prestige och har ofta inga problem med att ta kritik, bland annat eftersom jag är ganska kritisk mot mig själv
  • kan prata tämligen ledigt om att jag är smart och andra styrkor (den uppenbara motsägelsen mellan den här punkten och den förra löses enkelt när man träffar mig – försök gärna)
  • är uttalad ateist och pratar med barnen om det. En av mina favoritsysselsättningar är att lyssna och titta på The Atheist Experience, en TV-show där ett gäng ateister förklarar vad ateism är, och försöker ta itu med många fördomar om vad det är. Med tanke på att religion är den vanligaste formen av obevisade åsikter som folk ändå sällan drar sig för att göra allsköns hemskheter i dess namn, så tycker jag att det är en viktig fråga, och många med mig
  • dricker te, inte kaffe
  • har läst mycket om teorierna bakom trolleri, blåsningar och påverkan men har själv svårt för att ljuga
  • dricker inte sprit – men har ofta roligast på fester ändå. Det blir bara varken nubbe, eller öl, eller ett glas rött, eller cider, eller… – och jag tycker att nollhypotesen gäller, så den som förespråkar att man ska göra något som ska föra fram argument för det
  • äter inte kött men har ingen lust att diskutera det hela tiden
  • dömer restauranger på deras bröd (om de inte kan servera gott bröd till maten, då kan de troligen inte heller göra god mat). Om jag kunde leva på bröd, skulle jag nog göra det.
  • jobbar delvis inom IT-branschen, men kan inte programmera
  • kommer från arbetarklass, men har pluggat vidare som en av de första i släkten, och sedan, som den troligen förste i släkten framgångsrikt drivit företag, och bor dessutom två timmars bilresa från närmaste släkting
  • gillar listor – och tänker i form av listor, vilket betyder att jag också pratar i listor. Uppenbarligen.

Nu när du läst så mycket underligt om mig har jag en fråga: kan du fortfarande tänka dig att umgås?

Fotnoter

1. Jag tycker också om ett par filmer som man ”ska” tycka om, men vad är det för originellt med att gilla Blåsningen, De omutbara, King’s speech, Tillbaka till framtiden, Amélie från Montmartre, Den enfaldige mördaren, Schindler’s list, En fisk som heter Wanda, Fyra bröllop och en begravning, När lammen tystnar, etc. På samma sätt har jag inte heller listat åsikter som är majoritetsåsikter: mot rasism, mot kvinnoförtryck, mot svält, mot tortyr, mot sjukdomar och mot alternativmedicin.

Världens bästa TV-serier

Det är vanskligt att utse ”världens bästa” någonting, men folk är fortfarande otroligt känslomässigt engagerade i TV, och det gör det här ämnet kanske ännu mer irriterande för vissa. Ändå tänkte jag försöka samla ihop de fem TV-serier som av olika anledningar kan sägas tillhöra de bästa i världen. Jag har då bland annat tänkt på hur länge de har gått, hur inflytelserika de varit, helhetstintryck och vilken TV-serie jag helst skulle ha med mig till en öde ö. Som ett exempel: TV-serien Mord och inga visor har gått länge, och tillhör de genrer jag gärna skulle se mer av på TV, men den har inte haft stort inflytande på andra serier. Andra serier som Sopranos har haft stort inflytande, men jag skulle inte vilja ha med mig den till en öde ö.

5 Simpsons

Simpsons

Så här såg Simpsons ut under den period de gick i Tracey Ullmans pratshow

Över 450 avsnitt efter att de började, fortsätter Simpsons att produceras. Bara det är inte bara rekord bland tecknade serier, det är också fortfarande kö bland kändisarna att få vara med som gästskådespelare. Som engelskspråkiga Wikipedia skriver:

It is currently the longest running prime time entertainment program with a consistent setting and recurring characters. While other prime-time shows have run longer, they are all news, sports, anthology or variety programs.

[källa]

(Liten anmärkning: den längsta TV-serien någonsin är Guiding light, som gått i över 15 000 avsnitt.)

4. Frasier

Frasier

Oh, baby I hear the blues is calling, tossed sallad and scrambled eggs...

Det unika med Frasier är dels att det är en sitcom med finess, dels att det är en uppföljare som fått fler utmärkelser än originalet. Dessutom innebär det här att Kelsey Grammer spelat samma rollfigur i tre olika TV-serier, vilket är om inte unikt, så åtminstone sällsynt.

3. CSI

CSI

Originalserien av CSI

Med tre samtidiga TV-serier på tittartoppen från samma franchise är det svårt att frångå hur stort CSI är. Över 500 avsnitt, serietidning, nöjespark, och en kommande långfilm, är också meriterande här. Att rättssystemet påverkas är också tungt vägande argument.

Men mitt tyngsta skäl att ta med CSI på listan är hur serierna har påverkat berättarstilen i moderna kriminalserier. Nu går det inte längre att bortse från hur kriminalteknikerna inverkar i brottsutredningen, men det är också mer detaljerade historier, där både så dåliga serier som The Mentalist och så bra serier som Lie to me har sitt ursprung.

För mig kommer CSI alltid att vara förknippad med förhörsscener där polisen Brass pressar de misstänkta genom att anklaga dem, medan Grissom sitter i bakgrunden och med ett höjt ögonbryn lugnt undrar:

Kan jag få se ditt högra öra?

(eller liknande)

2. Vita huset

Vita huset

Donna Moss, Josh Lyman och Sam Seaborn

Det är inte dåligt av en TV-serie att påverka rättssystemet, men det finns serier som gjort mer än så. Vita huset, en serie som började som det överblivna materialet från Aaron Sorkins filmmanus till Presidenten och miss Wade, har påverkat stora delar av det amerikanska folket att bli intresserad av politik. Vilken annan serie har gjort avsnitt om hur en lag kommer till, vad en pressekreterare gör, och har lärda diskussioner om konstitutionella och demokratiska frågor.

Vita huset var för övrigt en av de första TV-serierna där filmstjärnor frivilligt var med. Tidigare hade skiljelinjen mellan TV och film varit stor, men efter Vita huset gick stjärnorna mer ledigt från ena formen till den andra.

Hedersomnämnanden

* Arkiv X – som fick i skräckgenren på TV igen, och som skapade den stora vågen med serier om utomjordingar under 1990-talet

* Gunsmoke – en av de längsta TV-serierna någonsin, som också inspirerade till en våg av western-serier som vi knappt kan föreställa oss idag. Nästan varannan serie som gjordes var en western-serie under ett par år på 1950-talet. Inte helt olikt hur många svenska serier utspelar sig på 1800-början av 1900-talet.

* Cityakuten – som var en av de första prime-time-serierna att använda såpa-upplägget med flera sammanvävda intriger. Inte min kopp te, men svår att bortse ifrån.

Och nu världens bästa TV-serie:

1. Star Trek

Star Trek

Rödskjortor betyder inte samma sak längre

När det gäller TV-serier är det svårt att komma ifrån att Star Trek torde vara den serie som har påverkat TV-mediet, nej, hela historien mest.

Inte nog med att Star Trek har inspirerat uppfinningar och forskning…

Picard

Tea, Earl Grey, hot!

Inte nog med att vi tack vare Star Trek fick stjärnor…

Inte heller nog med att den gav en positiv syn på världen och att den bröt könsrollsmönster och överskred rasgränserna…

Första kyssen över ras-"gränserna" på TV

Första kyssen över ras-"gränserna" på TV. Bara det att Uhura inte var tjänstefolk inspirerade Whoopie Goldberg.

… inte nog med allt det.

Star Trek var den första TV-serien som fick en andra chans. Det är den enda serien som har två pilotavsnitt.

Och Star Trek var den första TV-serien som fick en hel bok om hur serien kom till. Reklamaren Stephen Edward Poe (som skrev under namnet Stephen Whitfield) var den förste som följde med bakom kulisserna på en TV-serie och skrev en bok om det. Det har blivit fler, om vi säger så, sen dess.

Inte heller nog med att Star Trek-serierna tillsammans finns i drygt 630 avsnitt och ett dussintal filmer, flera hundra skönlitterära böcker (och fackböcker), ett par nöjesparker, språket (”Scotty, beam me up”, ”warp”, etc), mm, mm. Det går nästan inte att överskatta seriens närvaro i vår kultur.

Nej, det är mer än så…

Star Trek mer eller mindre skapade science fiction-genren på TV, vilket i sin tur ledde till att vi fick science fiction på bioduken, vilket ledde till att science fiction-böckerna började sälja utanför den lilla skaran närmast sörjande. I själva verket, vore det som om…

… fiaskot Nudlar och 08:or (1996-1997) hade fått en gigantisk brevkampanj från de stora intellektuella författarna i Sverige som i utkanten av svenskt kulturliv satt och skrev romaner där allting skildrades ur två eller flera synvinklar – och det hade lett till att serien hade återuppväckts, gått i två säsonger till, blivit nerlagd, men sedan inspirerat andra manusförfattare att skriva en serie framgångsrika långfilmer där samma grepp används med vissa variationer – vilket i sin tur gjort att det hade producerats tre mycket, mycket framgångsrika serier i stil med Nudlar och 08:or, och att det senare kommit en EXPLOSION av Rashomon-berättelser i svensk TV, svenska böcker, filmer, tecknade serier och så vidare. En hel industri med tusentals anställda, egna spelregler och konferenser, priser, och internskämt.

Låter det otroligt? Men det var som hände med Star Trek. Och det är också enda gången (som jag vet) som det här har hänt i TV-historien. Åtminstone är det den första gången. Innan Star Trek fanns det inga konferenser för TV-serier – och definitivt inga universitetskurser.

Och det är därför det inte går att sätta någon annan serie som världens bästa serie.

Numb3rs

Numb3rs

Övre raden: Peter MacNicol, Navi Rawat, Alimi Ballard. Nedre raden: Judd Hirsch, David Krumholtz, Rob Morrow, Sabrina Lloyd

Efter att ha missat början på TV-serien Numb3rs, lät jag den serien vara. Jag vill gärna se serier från början, för att få hela bilden. I några få fall har jag gått in i en serie senare, men normalt sett hoppar jag hellre över serien om jag missar första avsnittet.

Nyligen började dock TV4 reprisera Numb3ers och jag tänkte ge den en chans. Nu har jag sett de avsnitt som har visats och är lite osäker på hur jag ska göra framöver. Serien faller för min del in i gruppen ”nästan bra”. Låt mig förklara varför:

Namnet

Som jag har sagt vid andra tillfällen är det viktigt att göra ett bra förstaintryck. Namnet på en TV-serie är i regel det första man möter. Numbers är en lagom intetsägande titel, men jag stör mig på 3:an i titeln. Det är lika pretto som filmen Se7en. Jag föredrar helt enkelt att man låter bli leetspeek i titlar. (Jag tyckte det var coolt när Just D gjorde det. Det var på 1990-talet, snart 20 år sedan.)

Förtexterna

Det finns en anledning till att jag tar upp förtexterna. Förtexterna ska ge en total sammanfattning av serien, smakprov på tonen och känslan, och en del av bakgrunden. Det är inte lätt. Men det finns så många bra förtexter till TV-serier att det getts ut samlingar med TV-låtar. Och när det gäller känslor är det svårt att inte bli amerikansk-patriotisk till Vita husets förtexter, känna hur jäkla kompetent Cal Lightman är i förtexterna till Lie to me eller småskrämd av Arkiv X. Om man begränsar sig till TV-serier med voice-over i förtexterna finns det alltifrån äventyrsromantiska (Star Trek) till berättande (A-team).

Numbers har å andra sidan en rätt mesig förtext-voice-over:

We all use math every day; to predict weather, to tell time, to handle money. Math is more than formulas or equations; it’s logic, it’s rationality, it’s using your mind to solve the biggest mysteries we know.

Brukar du förutsäga vädret? För det första struntar jag i väderleksrapporter. Regnar det så regnar det. För det andra är det andra som gör väderleksförutsägelserna. För det tredje har meteorologer så ofta fel att det är skrattretande.

Jag skulle inte heller säga att jag använder matematik när jag avgör vad klockan är. Möjligen när jag ska räkna ut hur lång tid något tar, men jag räknar knappast ut vinklar när jag istället bara kan titta på vilken siffra visarna pekar på. Slarvigt språk, helt enkelt.

Det är inte så att jag motsäger att matte är viktigt, men det hade varit mycket bättre om en TV-serie som försöker visa hur coolt det är med matte och vad man kan använda det till, faktiskt i förtexterna hittade lite bättre exempel än… dåliga exempel. Jag hade egentligen tyckt att det här hade varit befogat med att göra som Simpsons, och variera förtexterna genom att låta varje förtext innehålla ett nytt exempel på vad man kan använda matte till: splitta notor, räkna ut räntor, beräkna chansen att vinna ett lotteri, beräkna utomjordingars existens, förklara gravitation, etc, etc.

Ensemblen

Men varken namnet eller förtexterna är seriens största problem. Det största problemet delar serien med The Mentalist (som jag förklarade vara sämre än Lie to me så här):

Serien handlar om två bröder – en FBI-agent och en matematikprofessor. Tillsammans löser de brott med hjälp av matte. De har hjälp av en beteendevetare, en fysikprofessor, dataexperter, andra FBI-agenter och brödernas pappa. Alla de här är med i förtexterna.

Men så är det inte riktigt. För serien handlar egentligen bara om underbarnet, den fantastiske Charlie, som tydligen är ungefär lika smart som Sheldon Cooper. Alla andra är bifigurer, som har ungefär lika mycket personlighetsdrag som personerna kring Patrick Jane i The Mentalist, d.v.s. enbart så mycket att de kunde sätta ihop ord till meningar. Båda serierna har för övrigt samma ensemble:

* ett ”geni”

* en kvinna som det finns någon slags ”romantisk” grej med (i Numbers finns det två, en för varje broder)

* en minoritet

* en muskelkille

* en äldre man som saktar ner intrigerna (chefen i The Mentalist/pappan och fysikprofessorn i Numbers)

Poängen med just The Big Bang Theory (där Sheldon Cooper förekommer) är att han inte enbart är ett geni – han är också seriens barn. De andra rollfigurerna finns inte bara där för att agera bollplank (inte ens Conan Doyles Lestrade var ett idiotiskt bollplank åt Sherlock Holmes), utan har egna problem, egna idéer, och får stundom, för att inte säga rätt ofta sista ordet. Då blir serien effektiv. Numbers blir å andra sidan entonig – ”åh, snälla guru, berätta vad vi gör för fel och rätta oss så att vi hittar brottslingen”.

Historierna

Trots det är historierna inte helt fel. De lyckas variera intrigerna tillräckligt för att jag ska lyckas hålla intresset uppe, trots de problem som finns ovan. Det här är troligen den största hemligheten till att de lyckats hålla sig flytande (sex säsonger än så länge).

Matematiken

Jag har lite svårt att bli upphetsad över att matten inte är helt korrekt. På samma sätt som jag inte blir upprörd över att kriminaltekniken i CSI är uppsnabbad eller att Jesus kan ha haft barn (flämt!), är det kanske inte helt förvånande att en TV-serie inte är en realistisk version av hur matematik går till.

Däremot är det en sak som jag tänker på. Så här ser ett typiskt problem ut i Numbers:

Ett olösligt brott presenteras (ofta på grund av för få eller för många ledtrådar), FBI frågar matematikprofessor Charlie om hjälp. Charlie gör en liknelse med vitlök eller pappersfjärilar för att förklara hur en ekvation fungerar och varför den löser saken. Det gör den, och FBI kan gripa den skyldige.

Det är bara det att den där lösningen har två problem:

1. Lösningen är ofta hopplöst enkel (titta inte bara bland X, utan bland Y också). Jag vägrar att tro att FBI, som har riktigt bra resurser och rutiner för att lösa brott inte tänker på så enkla saker. Det hade varit en sak om FBI-agenterna hade varit så känslofulla att de hade glömt att tänka logiskt, men nu är de lugna och effektiva och borde tänka på sådana här saker = ingen orsak att kalla in Charlie.

2. Lösningen tar fem minuter att berätta. Om jag hade varit FBI-agent hade jag sagt: ”jag struntar i principen bakom. Var är brottslingen/vittnet/offret?” Om saker och ting behöver bevisas i efterhand, låt oss ta det då.

Nu då?

Jag tror att jag trots allt tänker kolla på ett par avsnitt till. Det ligger tablålagt strax innan mitt sänggående, och är tillräckligt bra för att ha som ögon-tuggummi (tack Father Ted för det underbara uttrycket).

Ska TV-avgiften vara billigare pga sommarens repriser?

De senaste dagarna har ett par insändare kommit med samma åsikt som brukar dyka upp så här till sommartid. Insändarförfattarna menar nämligen att TV-avgiften bör sänkas på sommaren eftersom de visar så många repriser. För de allra flesta är det kanske en insändare som man läser, tycker ”ja, det kanske inte vore någon dum idé” och sedan bläddrar vidare i tidningen. Men låt mig ta de där insändarna på allvar. Någon har ju ändå satt sig ner och skrivit, troligen för att de har en passion för frågan.

Priset

Det kostar för närvarande drygt 6 spänn om dagen att ha TV. 6 kronor om dagen är mindre än DN:s 10 kronor om dagen och SvD 11 kronor, och lika mycket som GP. 6 kronor är också vad det kostar med bredband. Om man röker någorlunda normalt kostar det drygt 40 spänn per dag. En bil kostar åtminstone 65 kronor om dagen. Så dyrt är det alltså inte med TV-avgiften. Och vad skulle avgiften sänkas till så att man sparar pengar? Jag gissar att man skulle spara mer på att skaffa ett nytt kylskåp.

Andra liknande grejer

Ett liknande exempel är när man får ett hus billigare för att det är litet. Men TV-avgiften liknar ju mer en restaurang än ett husköp. Man betalar för maten och äter man inte upp får man i alla fall betala fullt pris. Det är ju inte Radiotjänsts fel om man inte tittar lika mycket.

Är det så mycket repriser?

Ibland kan det vara nödvändigt att titta på premissen, d.v.s. vad man utgår ifrån i frågan. I det här fallet kan man behöva ställa sig frågan ifall det är så mycket repriser: det går ju ändå ganska många TV-program även under sommaren – nyheter, sport, långfilmer, barnprogram, reportage, dokumentärer. På sommaren kommer ofta ett par deckarserier och Allsång på skansen, som brukar ha mycket höga tittarsiffror.

Jeremy Brett som Sherlock Holmes

Men det är ju en hel del repriser

Okej, det är en del repriser. Och? För min del är repriserna dels en del av TV-landskapet som existerar även utanför sommaren, dels något som gör sommaren till de absolut största TV-årstiderna. Min DVD-inspelare går varm på sommaren för att de visar så mycket bra grejer som jag missade första gången. Kanal 9 repriserar Sherlock Holmes, till exempel. Det är en serie som jag har längtat efter.

Slutsats

Det kan låta bra att sänka en kostnad, men försök att se det i lite större perspektiv än så.

Parlamentet har passerat bäst före-datumet

Parlamentet-studion

Parlamentet-studion

Humorserien Parlamentet har gått i TV sedan 1999. Det är ofattbart länge i humor-TV-sammanhang. 10 år. Snacka om nyheter gick i åtta år. Helt apropå gick i sju år. Lorry gick i fyra år. Nöjesmaskinen gick i tre år. Razzel gick i 27 avsnitt. Nöjesmassakern gick i tio avsnitt!

Parlamentet bygger på en importerad idé – inget ont i det. Det gör även Kvitt eller dubbelt, Per Myrbergs 34:an, Carolas Mickey, filmerna om Jönssonligan, och ett tal andra komediserier, filmer och företeelser som vi annars ser som svenska. Men poängen är att en del av tanken vid import är att man ska anpassa produkten efter den nya marknaden. Det var därför Älskade Lotten aldrig fungerade. Man försvenskade inte I love Lucy tillräckligt – och framför allt uppdaterade man den inte från 1950-tal till 1990-tal.

I början var Parlamentet fräscht. Det närmaste vi hade var Snacka om nyheter med liknande panel-form. (Men kolla gärna på QI som är en intressant vändning på det här.) Därför var ”grenarna” nya. Nu har vi sett ”Ja eller Nej” (som ju är en variant på radions På minuten.), ”Tips från coachen” och ”Duellen”. Vi har till och med sett det många gånger. Inte nog med att de börjar bli förutsägbara i sig; de är nästan samma från program till program. Och värre ändå: det verkar som om kvaliteten sjunker, som om komikerna knappt anstränger sig längre. Jag förstår att det är jobbigt att vara rolig på befallning, men jag börjar nästan misstänka att de har mindre extratid att klippa bort än tidigare (för ni vet väl att det inte är direktsänt utan att de klipper bort ca hälften av tiden de sitter där? Och att de får frågorna i förväg? Jo, men så är det inte dokumentär heller.)

Inte ens ”Det är klart man hänger med”, som är den gren jag gillar bäst, håller längre eller håller bara hjälpligt längre. Det blir helt inte lika roligt när det bara är en i varje lag som ska svara: det ser förberett ut. Och det är för kort tid för den ronden – mer tid åt ”Det är klart man hänger med”. (Jag är inte så förtjust i ”Tips från coachen”, trots att det finns en del guldkorn där också. Anledningen är att rätt många av instruktionerna är utfyllnad som drar ner tempot.)

Problemet handlar alltså delvis, i mina ögon, om att de varierar mellan ronderna för lite, samt att de inte hittar på nya varianter av det politiska käbblet längre. De har hittat ett format och i rädsla att förlora tittare håller de sig fast vid det. Men det som inte förändras, dör. Därför, som det ser ut nu, tycker jag att Parlamentet har passerat bäst före-datumet.

Om man ändå vill rädda Parlamentet finns det mycket att göra. Några förslag:

* i stort sett varje vecka är det en ensam kvinna i panelen och resten män. Problemet är inte att det inte finns kvinnliga komiker. Problemet är inte heller att ”politikerna” till 75% är män. Problemet är att författarna till 100% är män. Det blir ganska grabbigt då, vilket man kan se på de rätt hårdföra dialogerna. Jag föredrar fyndiga skämt framför ”din mamma”-skämt. Man skulle lätt kunna göra ett program eller helst flera med bara kvinnor (ja, programledare, också).

* inspelningarna sker i studio. Tänk att få se Parlamentet live på någon humorgala!

* det blir ganska många olika nyheter som ska avhandlas i ett program, vilket tar tid från humor-delen. Det skulle därför vara kul med ett eller flera tema-program. Miljön, den ekonomiska krisen (utspelas i bunker?), EU (med tolkning av utländsk programledare?), bloggar, OS eller något annat aktuellt, kanske? Där skulle varenda rond få lite ny vinkel, med ”eko”-, ”finans”-, ”EU”-, ”blogg”- eller ”OS”-tillägg.

* ett gästparti byts ut mot ett av de ordinära ”blåa” och ”röda”. Istället för sossarna kan ju vänsterkanten representeras av vänsterpartiet eller miljöpartiet, medan högerkanten representeras av folkpartiet, centerpartiet eller kristdemokraterna. Eller varför inte gå ännu längre ut på den politiska arenan? Sverigedemokraterna, Piratpartiet, Junilistan, Pensionärspartiet, etc. Vilket parti som utesluts bestäms ena veckan och införs nästa vecka, så att valen i programmen betyder något.

* kändisprogramledare som får utforma programmen lite efter eget huvud. Tänk er Thomas di Leva som programledare, eller Agneta Sjödin, eller Gunde Svan, eller Alex Schulman, eller förbundskaptenen i ishockey, eller Henrik Fexeus, eller för den delen Göran Persson, Wanja Lundby-Wedin eller Nyamko Sabuni!

Oavsett vad man gör så finns det två saker som borde åtgärdas nu:

* förbättra ljudet. Anders S. Nilsson talar 50% av tiden samtidigt som publiken pratar. Det går inte att höra honom då. Antingen mickar man honom bättre eller skruvar man ner volymen på applåderna just då.

* ta bort de dåliga undertextskämten. Det finns roligare saker att göra på TV än att titta på folk från nyhetsrapportering som de ger ganska dåliga repliker till. Är det en slump förresten att 95% av de som visas har annan hudfärg? Kan det inte finnas lite lite mindre rasistiska skämt än att utlänningar är dumma/konstiga, åtminstone om man ska upprepa dem vecka för vecka?

Veronica Mars-maraton

Kirsten Bell som Veronica Mars

Kirsten Bell som Veronica Mars

SVT har i någon konstig blandning av generositet och missriktad effektivitets-tänk beslutat sig för att köra sex-sju avsnitt av TV-serien Veronica Mars på förmiddagarna, flera dagar i rad.  Inte nog med att det är i stort sett unikt för SVT (och mer likt Kanal 5, välsigne dem). Inte nog med att det gör det extremt svårt för gemene man att börja titta på serien – jag menar, vem, förutom de arbetslösa, pensionärerna och möjligen de sjukskrivna (se tidigare inlägg) är hemma i flera timmar utan något att göra? Så litet har inte studenter att göra och det är inga lov nu. Alla har inte heller möjligheten att spela in så många timmar i rad. Nej, inte nog med det. De har gjort det här utan några större åthävor: inte särskilt mycket reklam i förväg. De vill med andra ord inte att man ska kunna upptäcka den här serien. Och jag har redan haft svårt att hitta den, när jag väl hade upptäckt den, att faktiskt lyckas pricka in tiden där på vardagseftermiddagar. Vafalls? Har de ingen känsla för feeling. Det här är en kvällsserie. Inte prime time, kanske, men väl en serie som kan gå kl 19 på onsdagkvällar. Framför allt med tanke på att serien innehåller en hel del saker som barn kanske inte brukar titta på, men ungdomar är mycket intresserade av, så vore det en bättre deal.

Någon har helt enkelt inte gillat Veronica Mars och velat ta ut soporna.