Numb3rs

Numb3rs

Övre raden: Peter MacNicol, Navi Rawat, Alimi Ballard. Nedre raden: Judd Hirsch, David Krumholtz, Rob Morrow, Sabrina Lloyd

Efter att ha missat början på TV-serien Numb3rs, lät jag den serien vara. Jag vill gärna se serier från början, för att få hela bilden. I några få fall har jag gått in i en serie senare, men normalt sett hoppar jag hellre över serien om jag missar första avsnittet.

Nyligen började dock TV4 reprisera Numb3ers och jag tänkte ge den en chans. Nu har jag sett de avsnitt som har visats och är lite osäker på hur jag ska göra framöver. Serien faller för min del in i gruppen ”nästan bra”. Låt mig förklara varför:

Namnet

Som jag har sagt vid andra tillfällen är det viktigt att göra ett bra förstaintryck. Namnet på en TV-serie är i regel det första man möter. Numbers är en lagom intetsägande titel, men jag stör mig på 3:an i titeln. Det är lika pretto som filmen Se7en. Jag föredrar helt enkelt att man låter bli leetspeek i titlar. (Jag tyckte det var coolt när Just D gjorde det. Det var på 1990-talet, snart 20 år sedan.)

Förtexterna

Det finns en anledning till att jag tar upp förtexterna. Förtexterna ska ge en total sammanfattning av serien, smakprov på tonen och känslan, och en del av bakgrunden. Det är inte lätt. Men det finns så många bra förtexter till TV-serier att det getts ut samlingar med TV-låtar. Och när det gäller känslor är det svårt att inte bli amerikansk-patriotisk till Vita husets förtexter, känna hur jäkla kompetent Cal Lightman är i förtexterna till Lie to me eller småskrämd av Arkiv X. Om man begränsar sig till TV-serier med voice-over i förtexterna finns det alltifrån äventyrsromantiska (Star Trek) till berättande (A-team).

Numbers har å andra sidan en rätt mesig förtext-voice-over:

We all use math every day; to predict weather, to tell time, to handle money. Math is more than formulas or equations; it’s logic, it’s rationality, it’s using your mind to solve the biggest mysteries we know.

Brukar du förutsäga vädret? För det första struntar jag i väderleksrapporter. Regnar det så regnar det. För det andra är det andra som gör väderleksförutsägelserna. För det tredje har meteorologer så ofta fel att det är skrattretande.

Jag skulle inte heller säga att jag använder matematik när jag avgör vad klockan är. Möjligen när jag ska räkna ut hur lång tid något tar, men jag räknar knappast ut vinklar när jag istället bara kan titta på vilken siffra visarna pekar på. Slarvigt språk, helt enkelt.

Det är inte så att jag motsäger att matte är viktigt, men det hade varit mycket bättre om en TV-serie som försöker visa hur coolt det är med matte och vad man kan använda det till, faktiskt i förtexterna hittade lite bättre exempel än… dåliga exempel. Jag hade egentligen tyckt att det här hade varit befogat med att göra som Simpsons, och variera förtexterna genom att låta varje förtext innehålla ett nytt exempel på vad man kan använda matte till: splitta notor, räkna ut räntor, beräkna chansen att vinna ett lotteri, beräkna utomjordingars existens, förklara gravitation, etc, etc.

Ensemblen

Men varken namnet eller förtexterna är seriens största problem. Det största problemet delar serien med The Mentalist (som jag förklarade vara sämre än Lie to me så här):

Serien handlar om två bröder – en FBI-agent och en matematikprofessor. Tillsammans löser de brott med hjälp av matte. De har hjälp av en beteendevetare, en fysikprofessor, dataexperter, andra FBI-agenter och brödernas pappa. Alla de här är med i förtexterna.

Men så är det inte riktigt. För serien handlar egentligen bara om underbarnet, den fantastiske Charlie, som tydligen är ungefär lika smart som Sheldon Cooper. Alla andra är bifigurer, som har ungefär lika mycket personlighetsdrag som personerna kring Patrick Jane i The Mentalist, d.v.s. enbart så mycket att de kunde sätta ihop ord till meningar. Båda serierna har för övrigt samma ensemble:

* ett ”geni”

* en kvinna som det finns någon slags ”romantisk” grej med (i Numbers finns det två, en för varje broder)

* en minoritet

* en muskelkille

* en äldre man som saktar ner intrigerna (chefen i The Mentalist/pappan och fysikprofessorn i Numbers)

Poängen med just The Big Bang Theory (där Sheldon Cooper förekommer) är att han inte enbart är ett geni – han är också seriens barn. De andra rollfigurerna finns inte bara där för att agera bollplank (inte ens Conan Doyles Lestrade var ett idiotiskt bollplank åt Sherlock Holmes), utan har egna problem, egna idéer, och får stundom, för att inte säga rätt ofta sista ordet. Då blir serien effektiv. Numbers blir å andra sidan entonig – ”åh, snälla guru, berätta vad vi gör för fel och rätta oss så att vi hittar brottslingen”.

Historierna

Trots det är historierna inte helt fel. De lyckas variera intrigerna tillräckligt för att jag ska lyckas hålla intresset uppe, trots de problem som finns ovan. Det här är troligen den största hemligheten till att de lyckats hålla sig flytande (sex säsonger än så länge).

Matematiken

Jag har lite svårt att bli upphetsad över att matten inte är helt korrekt. På samma sätt som jag inte blir upprörd över att kriminaltekniken i CSI är uppsnabbad eller att Jesus kan ha haft barn (flämt!), är det kanske inte helt förvånande att en TV-serie inte är en realistisk version av hur matematik går till.

Däremot är det en sak som jag tänker på. Så här ser ett typiskt problem ut i Numbers:

Ett olösligt brott presenteras (ofta på grund av för få eller för många ledtrådar), FBI frågar matematikprofessor Charlie om hjälp. Charlie gör en liknelse med vitlök eller pappersfjärilar för att förklara hur en ekvation fungerar och varför den löser saken. Det gör den, och FBI kan gripa den skyldige.

Det är bara det att den där lösningen har två problem:

1. Lösningen är ofta hopplöst enkel (titta inte bara bland X, utan bland Y också). Jag vägrar att tro att FBI, som har riktigt bra resurser och rutiner för att lösa brott inte tänker på så enkla saker. Det hade varit en sak om FBI-agenterna hade varit så känslofulla att de hade glömt att tänka logiskt, men nu är de lugna och effektiva och borde tänka på sådana här saker = ingen orsak att kalla in Charlie.

2. Lösningen tar fem minuter att berätta. Om jag hade varit FBI-agent hade jag sagt: ”jag struntar i principen bakom. Var är brottslingen/vittnet/offret?” Om saker och ting behöver bevisas i efterhand, låt oss ta det då.

Nu då?

Jag tror att jag trots allt tänker kolla på ett par avsnitt till. Det ligger tablålagt strax innan mitt sänggående, och är tillräckligt bra för att ha som ögon-tuggummi (tack Father Ted för det underbara uttrycket).

Annonser

Poirot och TV4

David Suchet som Hercule Poirot

David Suchet som Hercule Poirot

Det är mycket positivt att TV4 visar Poirot. Visserligen visar de serien på TV4+, och visserligen visar de två avsnitt i rad, men de visar den åtminstone. David Suchet är utmärkt som Poirot, med ytterligt artig och mjuk röst, sådan karaktäristisk mustasch och sådan intelligent blick, medan Hugh Fraser gör en trovärdig kapten Hastings. Agatha Christies barnbarn sa tydligen att det var synd att hans mormor aldrig fick se Suchets rolltolkning, eftersom det är den bästa.

Fast det är ju en sak till när det gäller TV4. De började inte att visa serien från början – nej, nej. De började med avsnitt 51 (Dolken från Tunis) och gick därefter framåt. Sedan ett uppehåll. Därefter började en ny omgång visas. Jippi, en chans att fånga serien från början! Trodde jag. Istället visar de serien från och med avsnitt 39 (Äventyret med den egyptiska graven)! Vad hände med avsnitt 1, avsnitt 2, etc?

Jag kan förstå att det finns inköpsmässiga skäl, men hur vore det att lägga lite mer krut på att visa serier i ordning? Hercule Poirot skulle sannerligen inte ha samtyckt…

Jericho, en pärla

Några av skådespelarna tar rast. Längst fram Skeet Ulrich

Några av skådespelarna tar rast. Längst fram i mitten Skeet Ulrich

Mitt i nätterna sänder TV4 TV-serien Jericho. Av någon anledning blev den serien aldrig någon hit, varken i USA eller Sverige, trots att den har många egenskaper som gör den väl värd att se. Serien hotades av nedläggning ända från början och precis som efter första säsongen av Star Trek, var det seriens fans som räddade den – tills inte ens deras ”brevbävning” lyckades rubba produktionsbolagets beslut längre. Resultatet blev att Jericho bara gjordes i 29 avsnitt. Visserligen fler än min favoritserie, Hämnd AB (som den här bloggen är döpt efter och som gjordes i 16 avsnitt), men inte tillräckligt för att täcka dess potential.

Efter att ha berättat om Jerichos tragiska öde, kanske jag borde kontrastera med att skildra dess förtjänster så att alla förstår vilket misstag det var att serien lades ner. Det tänker jag inte göra. Jag tänker istället visa på en av de saker som jag stör mig mest på och jag tänkte börja i en helt annan vinkel än vad man hade väntat sig:

Min son tittar mycket på TV. Det är inte skadligt och som frekvent TV-tittare och delvis arbetande med TV är det glädjande att han verkar förstå vad han tittar på och har starka åsikter och tankar om det han ser. (För kompletteringens skull: han älskar att klättra och springa och cykla också, så något stillasittande liv för han inte… Då har jag föregripit en moralpanik, hoppas jag.) På Barnkanalen visas ibland en tecknad serie om Clifford, den stora röda hunden. I den serien finns det förutom huvudpersonerna hundarna ett gäng barn som är deras hussar och mattar, totalt 6 barn. Alla barnen är varianter av adjektiven snäll, lekfull och brådmogen. Utom ett. Nu skojar jag inte. Undantaget är judiska flickan Jetta. Hon är manipulativ, egoistisk och småsint. Jag ljuger säkert inte om jag säger att mer än hälften av historierna om barnen handlar om hur Jetta hittar på något och ska läras något av de andra barnen/de vuxna. Det hade väl varit okej om alla barnen hade varit lika manipulativa, egoistiska och småsinta, och/eller Jetta hade haft några positiva drag. Men inte då.

Det är likadant i Jericho. De figurer som finns i serien är till 95% vita. Inget ovanligt i det. Så vilken hudfärg har då den ende som är mystisk, eventuellt ond och återkommande manipulativ? Hmm, kan det vara svart? Jajamensan. De flesta i serien är hyggliga, visar sig ha bra motiv som de får förklara tidigt, och har tämligen okomplicerade familjeförhållanden (vi återkommer till ett av undantagen nedan). De är vita. Hawkins sviker sin fru, ignorerar sina barn, ljuger, döljer saker, är mystisk, har konstig utrustning och är svart. Ganska övertydligt ”vi och dem”.

Det hade inte varit jättesvårt att göra det här bättre. Man kan se det här i andra serier också, som nu senast i House (säsong 4), där alla svarta sorterades ut, synbarligen av goda skäl, så att det till slut bara blev vita kvar. ”Token black guy”-syndromet finns alltså kvar.

Men åter till Jericho. För trots problemet med Hawkins finns det gott om skäl att programmera videon/DVD-inspelaren/vad du nu har och se serien. Jag avslöjar inte för mycket om jag skriver att serien handlar om vad som händer i en post-apokalyptisk småstad i USA. Huvudrollen spelas av Skeet Ulrich, känd från Scream-filmerna. Han återkommer till hemstaden efter flera års frånvaro och hamnar i en rätt hemsk situation, som sedan blir gradvis sämre.

En av de saker jag gillar är hur man använder rollfigurerna. Framför allt borgmästaren (huvudpersonens pappa och über-kompetent), som kontrasteras med en rätt inkompetent konkurrent – och förlorar. Eller mamman, som tvingas tas med det faktum att hennes andre son inte är så perfekt som hon trott (vilket leder till ett av de få komplexa familjeproblemen vita har). Eller den föräldralöse killen som långsamt tvingas bli ny butiksägare utan varor och i hård konkurrens utifrån. Eller… ja, det finns för många bra detaljer, att problemet med Hawkins är en irriterande vårta i ett ganska vackert ansikte.

Därför blir slutsatsen helt enkelt, missa inte den här serien.

Parlamentet har passerat bäst före-datumet

Parlamentet-studion

Parlamentet-studion

Humorserien Parlamentet har gått i TV sedan 1999. Det är ofattbart länge i humor-TV-sammanhang. 10 år. Snacka om nyheter gick i åtta år. Helt apropå gick i sju år. Lorry gick i fyra år. Nöjesmaskinen gick i tre år. Razzel gick i 27 avsnitt. Nöjesmassakern gick i tio avsnitt!

Parlamentet bygger på en importerad idé – inget ont i det. Det gör även Kvitt eller dubbelt, Per Myrbergs 34:an, Carolas Mickey, filmerna om Jönssonligan, och ett tal andra komediserier, filmer och företeelser som vi annars ser som svenska. Men poängen är att en del av tanken vid import är att man ska anpassa produkten efter den nya marknaden. Det var därför Älskade Lotten aldrig fungerade. Man försvenskade inte I love Lucy tillräckligt – och framför allt uppdaterade man den inte från 1950-tal till 1990-tal.

I början var Parlamentet fräscht. Det närmaste vi hade var Snacka om nyheter med liknande panel-form. (Men kolla gärna på QI som är en intressant vändning på det här.) Därför var ”grenarna” nya. Nu har vi sett ”Ja eller Nej” (som ju är en variant på radions På minuten.), ”Tips från coachen” och ”Duellen”. Vi har till och med sett det många gånger. Inte nog med att de börjar bli förutsägbara i sig; de är nästan samma från program till program. Och värre ändå: det verkar som om kvaliteten sjunker, som om komikerna knappt anstränger sig längre. Jag förstår att det är jobbigt att vara rolig på befallning, men jag börjar nästan misstänka att de har mindre extratid att klippa bort än tidigare (för ni vet väl att det inte är direktsänt utan att de klipper bort ca hälften av tiden de sitter där? Och att de får frågorna i förväg? Jo, men så är det inte dokumentär heller.)

Inte ens ”Det är klart man hänger med”, som är den gren jag gillar bäst, håller längre eller håller bara hjälpligt längre. Det blir helt inte lika roligt när det bara är en i varje lag som ska svara: det ser förberett ut. Och det är för kort tid för den ronden – mer tid åt ”Det är klart man hänger med”. (Jag är inte så förtjust i ”Tips från coachen”, trots att det finns en del guldkorn där också. Anledningen är att rätt många av instruktionerna är utfyllnad som drar ner tempot.)

Problemet handlar alltså delvis, i mina ögon, om att de varierar mellan ronderna för lite, samt att de inte hittar på nya varianter av det politiska käbblet längre. De har hittat ett format och i rädsla att förlora tittare håller de sig fast vid det. Men det som inte förändras, dör. Därför, som det ser ut nu, tycker jag att Parlamentet har passerat bäst före-datumet.

Om man ändå vill rädda Parlamentet finns det mycket att göra. Några förslag:

* i stort sett varje vecka är det en ensam kvinna i panelen och resten män. Problemet är inte att det inte finns kvinnliga komiker. Problemet är inte heller att ”politikerna” till 75% är män. Problemet är att författarna till 100% är män. Det blir ganska grabbigt då, vilket man kan se på de rätt hårdföra dialogerna. Jag föredrar fyndiga skämt framför ”din mamma”-skämt. Man skulle lätt kunna göra ett program eller helst flera med bara kvinnor (ja, programledare, också).

* inspelningarna sker i studio. Tänk att få se Parlamentet live på någon humorgala!

* det blir ganska många olika nyheter som ska avhandlas i ett program, vilket tar tid från humor-delen. Det skulle därför vara kul med ett eller flera tema-program. Miljön, den ekonomiska krisen (utspelas i bunker?), EU (med tolkning av utländsk programledare?), bloggar, OS eller något annat aktuellt, kanske? Där skulle varenda rond få lite ny vinkel, med ”eko”-, ”finans”-, ”EU”-, ”blogg”- eller ”OS”-tillägg.

* ett gästparti byts ut mot ett av de ordinära ”blåa” och ”röda”. Istället för sossarna kan ju vänsterkanten representeras av vänsterpartiet eller miljöpartiet, medan högerkanten representeras av folkpartiet, centerpartiet eller kristdemokraterna. Eller varför inte gå ännu längre ut på den politiska arenan? Sverigedemokraterna, Piratpartiet, Junilistan, Pensionärspartiet, etc. Vilket parti som utesluts bestäms ena veckan och införs nästa vecka, så att valen i programmen betyder något.

* kändisprogramledare som får utforma programmen lite efter eget huvud. Tänk er Thomas di Leva som programledare, eller Agneta Sjödin, eller Gunde Svan, eller Alex Schulman, eller förbundskaptenen i ishockey, eller Henrik Fexeus, eller för den delen Göran Persson, Wanja Lundby-Wedin eller Nyamko Sabuni!

Oavsett vad man gör så finns det två saker som borde åtgärdas nu:

* förbättra ljudet. Anders S. Nilsson talar 50% av tiden samtidigt som publiken pratar. Det går inte att höra honom då. Antingen mickar man honom bättre eller skruvar man ner volymen på applåderna just då.

* ta bort de dåliga undertextskämten. Det finns roligare saker att göra på TV än att titta på folk från nyhetsrapportering som de ger ganska dåliga repliker till. Är det en slump förresten att 95% av de som visas har annan hudfärg? Kan det inte finnas lite lite mindre rasistiska skämt än att utlänningar är dumma/konstiga, åtminstone om man ska upprepa dem vecka för vecka?

Som jag trodde – Lie to me var bättre

Som jag trodde var det milsvida skillnader mellan The Mentalist och Lie to me. Låt mig bara kort skissa upp varför Lie to me är bättre.

1. Tim Roth är bättre än Simon Baker. Jag börjar med skådespeleriet eftersom det inte är det viktigaste. Men Roth är bättre. Det kan delvis bero på att Patrick Jane (ett namn jag stör mig på, bara det) ska vara excentrisk, men bara verkar sådär busrebellisk som Wolverine i X-men-filmerna medan Roth ligger någonstans mellan udda och Grissom – bara det är tillräckligt för att man ska vilja se serien.

2. Jag gillar närbilderna i Lie to me. Jag gillar till och med klippen som visar hur det ser ut i verkligheten: Saddam Husein, George W. Bush, Sarah Palin, etc. Och jag gillar hur de hela tiden konfronteras med folk som tror att de vet sanningen medan Lightman och hans kollegor ser saker ett steg längre med hjälp av vetenskap. Jane (jag tycker helt enkelt att det låter som en tjej) å andra sidan omger sig med klantar så att han ska verka smartare. Patetiskt.

3. Jane förklarar aldrig hur han löser fallen eller avslöjar lögnare. Däremot använder han hypnos som om han hade patent på det. Lightman däremot utnyttjar det här till max och berättar till och med för skurkarna vad han sett.

4. Intrigerna i Lie to me är mer komplexa. Eftersom det finns flera (kompetenta) rollfigurer går det att ha intriger i varje avsnitt, vilket skapar en kontrapunkt som är skönare än när det begränsas till en enda melodi.

Och det här är bara fyra skäl av flera.

Det skulle med andra ord inte förvåna mig om Lie to me läggs ner inom något avsnitt. Den serien är för bra. Inte Vita huset-bra, men riktigt bra. Missa inte nästa avsnitt på onsdag!

Father Ted

Fader Dougal, Mrs Doyle, Fader Ted och Fader Jack

Fader Dougal, Mrs Doyle, Fader Ted och Fader Jack

En av de riktigt bra sitcom-serierna är Father Ted. Jag såg nyligen om ett par avsnitt med min sambo och det finns så mycket grejer i varje avsnitt som gör att de är värda att se om. För skojs skull satt vi och analyserade ett av avsnitten med några av de tekniker jag har lärt henne:

* John Trubys komiska rollfigurer (maskin, barn, och djur)

* antagonisten

* återkommande scener

I själva verket skulle man säkert kunna skriva hela uppsatser om Father Ted, fast det tänker jag inte göra nu. Jag tänker nöja mig med att konstatera att det var riktigt synd att Dermot Morgan som spelade Fader Ted dog, men även att författarna tyckte att det var dags att sluta serien. Jag hade gärna sett en femte säsong i alla fall.

Och har du missat den då har du mycket att se fram emot, som man brukar säga. ”Eyyye don’t belieeeeeve it!”